(Till Maria.)
Nordanstorm kring oceanen far,
vredgadt haf sitt skum kring skeppet stänker,
dock ur skyn en stjärna tindrar klar
och sin spegelbild på vågen sänker.
När min blick i rymden spejar ut
efter fäste, fåfängt fastän trägen,
på en vattenöken utan slut,
lilla stjärna, du mig visar vägen.
Trygg min kosa styr jag efter dig,
när de andra ljus i natt sig dölja,
ty jag vet, mot säker hamn du mig
visar leden öfver stormig bölja.
Frågas mig, hvad namn det hafvet bär:
»Mina stormuppfyllda lefnadsöden»;
och ledstjärnan, hvilken lyser där,
ack, din kärlek, trofast intill döden.
Ombord å Galicia 7/2 90.
