←  Anmärkningar
Utkast til Beskrifning om Mälaren
av Johan Fischerström

Vilda fyrfotade djur, foglar, amphibier, fiskar, insecter, maskar, växter, stenarter och mineralier
Vatten-riket  →



[ 146 ]
Antingen man betraktar strandernas olika beskaffenhet, eller fjärdarnes besynnerliga sträckningar, eller de många öarnes och holmarnes fagra skick, med de många märkvärdigheter som här förekomma, så bör medgifvas, at denna insjö knapt lärer äga sin like i verlden. Plus je vois ces lieux & plus je les admire.

Jag skal fullfölja min berättelse, och då jag uptecknar de Naturens alster, som vid Mälarens vatten finnas, skall jag tillika intyga, huru Sveriges förnämsta insjö äfven i detta hänseende bör värderas.

Djur-riket såsom det fullkomligaste af alla naturens riken, förtjänar vår första upmärksamhet.

Vilda fyrfotade djur,
som uppehålla sig antingen på Mälarens [ 147 ]öar och holmar, eller i de härintil angränsande socknar, äro:

Elgar, förträffelige skogsdjur, hvilka längesedan bordt vara uptagne bland hemtamde kreatur, blifva ju mer och mer häromkring sällsynte. År 1754 hade Deras Majestäter tilfälle, at nära vid Gripsholm, under anstäld skallgång, nedskjuta 12 Elgar. Den som känner Elgen, vet, at han äger Oxens storlek och styrka, och vida öfverträffar Hästen i snabba språng; at han kan tämjas så väl som Renen; at han öfver vinteren kan underhållas endast med löf, barr och qvistar. Hvilken skada, at så obarmhertigt utöda desse dyrbare högdjur, som ännu dageligen sker! De eftersättas så ifrigt, at de öfver is och vatten nödgas söka tilflygt ifrån det ena Länet til det andra. Skall då aldrig någon författning tagas til deras fredande? Jag vet ej om någon gjort sig förtjänt til de utsatte premier för Elgars tämjande [1]; men det vet jag, at de [ 148 ]kunna fångas på åtskilligt sätt, med Lee, i gropar o. s. v., at Hanarne förlora deras ysterhet och skygghet, när de utskäras, hvilket sker lika lätt som Lappen castrerar Renen, hvaraf bägge blifva mer spake, fete och frodigare. Elgens brunst-tid infaller i Augusti, då de ock fälla hornen, och i påföljande Maj månad gifver Elg-kon en, sällan två kalfvar. De äro ej förr än på tredje året färdige til afling. De lefva 16 til 20 år, som kan dömas af hornens grenar, hvilka altid ökas efter åldren.

Hjortar och Rådjur finnas endast i de vid Mälaren belägne djurgårdar, såsom Drottningholm, Gripsholm och Svartsjö. Det förstår sig, at de endast få skjutas til Hofvets behof. Tilförne voro de icke sällsedde vid Strömsholm, Ekolsund, Rosersberg, och äfven i Kongsdjurgården vid staden Köping.

Harar träffas allestädes. Stundom gör man sig den mödan, at om vinteren fånga dem med snaror, hvilka af alla slags Har-giller är bästa sättet; men [ 149 ]at om våren, då Honan är drägtig, skjuta desse djur, är obilligt. Hon parar sig i Februarii och ynglar i Maj. I anseende til våra Fruntimers hvitbrämade Pelliser, äro hvita Har-skinn nu i värde. Eljest kunna Har-hår med fördel säljas til Hattmakare [2].

Biörnar, Vargar och Räfvar, bestrida Landtmannen nyttjande rätten af sin boskap och andre kreatur. Mången tror, at det är Jägeri-betjäningens fel när desse odjur taga öfverhand. Björnar finnas icke lyckligtvis nära Mälaren. Någon enda kan då och då visa sig i Norra delarne af Upsala- och Västerås-Länen — Vargar göra deremot alt för ofta besök, äfven på holmarne, i synnerhet när isen ligger. Då mycken snö fallit up i skogarne och kölden är stark, äro de mäst rofgirige. Deras brunst-tid är sidst i December, och i Maj framkomma ungarne. — Räfvar äro allmänne och göra mycken skada. Efter parningstiden i Februarii, yngla [ 150 ]de i början af Maj, och göra sig då kulor i sandbackar at bevara sina ungar. Ofta blifva desse upsökte af Landtmannen, och underhållas så länge, at de med pälsen kunna betala den föda de njutit.

Mårdar äro icke sällsedde, särdeles i Gran- och Furu-skogar. De utvälja ihålige trän til boning. Der ynglar honan sidst i April. På Ellgarn var länge en tamd Mård, men hans obändiga lystnad til hönshuset kunde aldrig öfvervinnas.

Loar visa sig nästan rundt omkring Mälaren. De äro ej rädde för vatten och simma icke sällan från fasta landet til holmarne. Deras brunst-tid är sidst i December, och ungarne 2 til 6 framkomma i Maj månad. De skjutas vid luderplatsar och på utslag för glugg; men mäst för hundar.

Jerfvar eller Filfrasar, ilskne och glupske djur, äro mera sällsynte. En och annan gång hafva de häromkring blifvit sedde. De hafva då kommit från Dalska skogarne och fångas med samma medel som björnen. Hundar drifva [ 151 ]dem ej gärna, i anseende til den stinkande lukt de gifva från sig.

Hermeliner eller Lekattor, snåle efter svampar, och fiender af möss, sparfvar och fogelungar, hvilka de anfalla och förtära, smyga sig stundom fram åt husen i skogstrakter. De gulna snarare än de som finnas i Finland. De paras i Februarii och yngla i Junii månad.

Ikornar eller Ekorrar, träffas der skog är öfrig. Oaktat deras snabba och viga rörelser, blifva de ofta ett rof för Mården, som genom de ifrigaste förföljelser aldeles utmattar dem. Ikorn-kött ätes i Dalarne och Jämteland, som en läckerhet. Det har smak af hönskött, men är sötare, ty Ikornens bästa föda äro utvalda hasselnötter och grankotte-frön. Parningen sker först i Februarii och ungarne framkomma i April månad. På skogen vid Kongsör, har en Ikorn blifvit fångad, hvit som snö, med röda, klara ögon, och rund svans af en makalös skönhet [3].

[ 152 ]Gräflingar eller Gräfsvin, som lika med Björnen och Mullvaden ligga i vinterqvarter, finnas til större antal än man i almänhet tror. Gräflingen är aldrig synlig om dagen. Man borde lära af Blekingsboen at jaga desse djur, som lönar mödan: ty en fullvuxen frodig Gräfling, tagen om efterhösten, kan gifva til inemot ett lispund utsmält fett, hvilket är den bästa smörja för alt läder.

Uttrar finnas, men mäst vid ström- och å-mynnningar. Desse fisk-frätare kunna fångas med räfsaxar, nedsänkte i vatnet, äfven med nät af groft hamp-garn. Man får tilfälle at skjuta dem, när de lyfta hufvudet öfver vatnet at hämta luft, när de gå på isen ifrån den ena vaken til den andra, när de vid väderskiften begifva sig åt bergsgryten och stenklyfter. De paras i Februarii, hafva 3 och 4 ungar som i Maj framkomma. Bonden tycker om vintermössor af Utterskinn, i anseende til deras bekanta varaktighet.

Bäfrar, desse undransvärde byggmästare, som nedhugga stora Aspar hvaraf de äta barken, hafva på någre ställen blifvit sedde i fjärdarne och vid [ 153 ]strömlopp. De fångas dels med nedsänkte saxar, i hvilka til bete sättas små gröna Asp-qvistar, dels med Tenor bygde såsom små hus, dels med starka nät, af lika stora maskor som i en Laxnot. De paras i April, och yngla sidst i Maj många ungar. Deras kött smakar väl, fett som svinkött.

Igelkottar äro på åtskillige ställen sedde. På marker der Enbuskar öfverflöda, hafva de gärna tilhåll. I dem bygga de sina bo, som de tilreda af mossa eller laf, runda och ihåliga som Ikornens. De vandra om nätterne at söka sig föda. De kunna simma från den ena holmen til den andra.

Mullvador äro här så almänne som på andra orter. Det är en vilfarelse, at de skada frukt-trän genom rötternas afbitande och barkens afgnagande. Jord-råttor [4] och Mullsårkar [5] äro de, som göra åverkan. På Ekerön är med framgång försökt, at fördrifva dem [ 154 ]med frisk garfvar-bark, som lägges omkring träd-rötterna.

Råttor blifva här på landsbygden mäst besvärlige, då säden är inbärgad. Fordom troddes, at jord hämtad från Biörkön, skulle aldeles kunna fördrifva denna ohyra ur husen.

Flädermöss eller Läderlappar, som ligga hela vinteren såsom döde, fångas om sommar-qvällar under deras jagande efter Natt-fjärilar, med utbredda hvita dukar. Almogen tror at de pulveriserade skola vara ett godt preservatif emot boskapens sjukdomar.

Hvad Djurfång angår i almänhet, så idkas det här vid Mälaren icke med särdeles omtanka. Man säger at föga vinnes med anstälde skallgångar emot rofdjuren, och det är illa när Almogen flere dagar skall syslosättas med fåfänga jagter. Luderplatsar böra anses såsom bästa medlet til odjurens förminskning. Lapp-jagttyg, såsom härvid nödvändige, äro af alla 4 Länens inbyggare inköpte, utom södra delen af Stockholms län eller Södertörn [6]; men om luder[ 155 ]platsar på flere ställen hvarken rätt anläggas, skötas och nyttjas, så kan ju ingen särdeles fördel af dem ärhållas? Alt annat villebråd förminskas årligen, men ingen landtman vil medgifva, at antalet af rofdjur lider någon betydelig minskning. Sommar-skall hållas, varg-gropar anläggas, räf-saxar utställas, likväl påstås, at både Varg och Räf oftast undgå alla dessa försåteliga anläggningar. Detta probleme kunna Herrar Vederbörande bäst utreda - - Man omtalar här ännu den besynnerliga Björnjagten i Kon. Carl den XII:tes tid, hvarvid inga andre gevär tilstaddes än träklubbor och rönnpåkar, och likväl fångades åtskillige Björnar, som med kaflar i munnen, måste på bakfötterne vandra til Kongsör [7].

[ 156 ]Foglar,
som blifvit anmärkte på öarne och holmarne, vid Mälarens strander, eller ock i närmaste granskapet, vil jag upteckna efter den rang-ordning som våre Ornithologer behagat fastställa. Således finnes af Falk-slägtet:

Landt-Örnen (Falco Chrysaetos) som stundom här gör åverkan, och för någon tid sedan var nog dristig, at slå efter et 12 år gammalt barn af förnäm ätt, som hade gjort sälskap med en Jägare — Fisk-Örnen (F. Albicilla) som bor utmed stranderne, härjar i vatnet och lefver mäst af fisk [8]Fisk-liusen eller Fiskblinkaren (F. Haliætus), som gärna har tilhåll i rörhvassen, och bortsnappar Gäddor rätt behändigt, först [ 157 ]om våren, då han hitkommer — Jagt-Falken (F. gentilis), som våre förfäder så högt värderade, och icke sällan träffas åt Västmanlands sidan — Duf-Falken (F. Palumbarius), som hushållar illa med Dufvorne — Torn-Falken eller Kyrko-Falken (F. Tinnunculus), som ifrigt förföljer små foglar, residerar i torn och höga murar, sedan han bittida om våren anländt från sina utländska resor — Qvid-Falken (F. Buteo) hvilkens ungar hafva et ömkeligt läte, som helst bor åt Upsala-kanten, och är en fiende af Paddor och Grodor — Slag-Höken (F. Apivorus), som oförsynt anfaller smärre foglar, Bi och andra insecter — Höns-tjufven (F. Äruginosus), som gör skäl för namnet — Gladan (F. Milvius), som rensar bort ohyra, men har mycken smak för späda kycklingar, och med sit skrik bebådar regn. Af Ugle-slägtet träffas:

Berg-Ufven (Strix Bubo), som gastar från högder och ödetomter — Horn-Uglan (Str. Otus), som bor i hålige trän — Har-Uglan (S. Aluco), som af alla Uglor har det största hufvud — Skrik-Uglan (S. Stridula), som nog låter [ 158 ]höra sig i skogstrakter — Tjut-Uglan (S. Ulula), som ofta förändrar sit ohyggeliga ljud — Sparf-Uglan (S. Passerina), som ehuru liten, jagar efter små foglar, råttor och flädermöss, äfven som de förenämde [9]. Af Varfoglar:

Hanvarken (Lanius Collurio), som under sit vistande ifrån våren til hösten, anser insecter och i synnerhet Getingar för sin bästa föda — Tornväktaren (L. Excubitor), som Falkenerare nyttja när Falkar skola fångas. Af Skat-slägtet:

Korpen (Corvus Corax), som ännu i dag hålles i helgd och sällan af någon skjutes — Nötskrikan eller Ållonskrikan (Corv. Glandarius), som fräter nästan alt hvad den öfverkommer, på åkrar, i trägårdar, i fogelbon, i donor, och som, då han om vinteren nalkas husen bebådar en skarp köld — Kråkan (C. Cornix), som rensar gräsmarker från [ 159 ]maskar, och som i Norrige stekes och ätes med bästa smak — Kajan (C. Monedula) som om vinteren flyger i sälskap nära intil byarne — Nötveckan (C. Cariocatactes), som älskar hassel-nötter och ek-ållon — Skatan (C. Pica), som delecterar sig af Torndyflar, med sit sqvattrande läte roar barnen, och äfven som Kråkan ofta varnar för Hökens ankomst.

Blå-Korpen (Coracias Garrula), som kännes af sina lysande blå fjädrar, och som då kornet är mogit, har välsmakeligt kött [10].

Göken (Cuculus Canorus), som aldrig visar sig om vinteren; som börjar gala när Svalan ankommit och Asp-trädet blommat; som hvarken bygger bo eller ligger ut ungar, men värper i någon annan små-fogels bo, som får draga omsorg för Gökungen.

Giöktytan (Jynx Torquilla), som ankommer då Björken lakar, med sin långa tunga drager maskar ur trän, och kan vrida halsen rundt omkring. Af Hackspett-slägtet:

[ 160 ]Spill-kråkan (Picus Martius), som skriker i flygten, och bortsnappar de minsta insecter i de minsta springor [11]Vedknarren eller Grönspiken (Picus viridis), som blir qvar hela vinteren, och hvars hugg på hålige trän, upväcker ett ljud som af trum-pinnar — Gyllenrännan (P. major), som med den längsta styfspetsade tunga utdrager de insecter som genombåra träd-stammar — Krakspintan (P. medius) som är lik den förra, men något mindre — Träpickan (P. minor), som altid prefererar Skånska climatet, men är likväl sedd vid Stäke och vid Gripsholm — Tåspettan (P. tridactylus), som på fötterne är allenast försedd med tre tår, då de andre likväl äga fyra.

Nötpackan (Sitta Europäa), som ej älskar flyttresor, och stundom midt om natten låter höra sit läte; som utplåckar de under barken sittande Larver, bårar hål på nötter och upäter kärnan.

Kryparen (Certhia Familiaris), som både sommar och vinter smyger sig omkring i trän och buskar, at leta fram [ 161 ]insecter, larver och frön. Af Vatten-foglar:

Svanen (Anas Cygnus) som efter hitkomsten om våren, har sit förnämsta tilhåll i viken, nära Ekolnsund, der 50 til 60 kunna på en gång vara liggande, och der de äfven häcka. — Knipan (A. Clangula) som infinner sig när kjälen går up, men quarblifver endast några veckor. — Vildgåsen (A. Anser) som endast under sträcktiden hvilar i stort sälskap på fälten vid Mälaren, och ehuru skygg kan skjutas för skylt eller skjuthäst, när desse foglar äro tröttflugne — Gräsanden (A. Boschas) som finnes til myckenhet vid ängar och kärr med stark vassgång samt gyttiestrand, som hitkommer med de förste flyttfoglar och är altid välkommen — Vinteranden (A. hyemalis) som under strängaste vinter stundom visar sig — Årtan (A. Crecca) som anses för det minsta slag af Änder, och hvars kött smakar väl, ehuru den ofta har tilhåll på sumpiga ängar och i gyttie-pölar.

Körfoglen, Skrackan eller Driffoglen (Mergus Merganser) som med så mycken behändighet jagar eller föser [ 162 ]fisken inåt vassen eller landet, bebor holmarne ifrån April til hösten, då den förfogar sig åt hafssidan. —

Lommen (Colymbus arcticus) som qvarblifver til hösten at fiska härstädes, och skjutes så mycket helre, som dess skinn beredes til vintermössor.

Måsen, Homåkan (Larus canus,) som hitkommer när Blåsippan blommar, men skyndar sig härifrån vid vinterens annalkande — Trutten eller Fiskmåsen (Larus fuscus, kanske ock Marinus) som bygger vid holmarne och återkommer med Norsen om våren.

Tärnan (Sterna Hirundo) som icke trifves i annat sälskap än med sin hona, har sit bo vid Stenholmar, kan ej bortsnappa annan fisk än den som går i vattenbrynen, och bortreser innan vinterkölden tilsätter [12]. Af Häger-slägtet:

Tranan (Ardea Grus) som hvilar mäst på en fot, lefver af ormar, grodor och fisk, hitkommer vårtiden, träffas vid kärr och sumpiga ängar, kan sällan skjutas, om icke för skylt eller skjuthäst — Rördrummen (A. Stellaris) [ 163 ]som uppehåller sig på sank jord och i gölar; som häckar på flere ställen vid Mälaren, och skjutes för vattenhundar [13]Hägern (A. Cinerea) som mera sällsynt, visar sig allenast vissa år vid den skogklädda stranden. Af Snäpp-slägtet:

Vindspolen Små-Spofven (Scolopax Phäopus) äfven kallad Qvidbonden, som häckar på stora sumpiga ängar, och ganska rädd om sina ungar, skjutes beqvämligast när han til dessas fredande flyger efter skyttens hund [14]. — Morkullan (Scol. rusticola) som gästar öfver vinteren i Engeland, och hitkommer då Orren leker; som gärna tilhåller på skoglösa marker, oftast skjutes vid dagbräckningen, eller i skymningen om qvällarne, och kan låckas och fällas så väl under parningstiden som då ungarne framkommit — Glutten (Sc. Glottis) som är mindre almän och uppehåller sig på vattensjuka fält — Enkla Beccasinen, Snäppan eller Horsgöken [ 164 ](Sc. Gallinago) som då han upflyger gör ett särdeles ljud med vingarne, och vissa år finnes til myckenhet — Dubbla Beccasinen, Dubbel-snäppan, Stor-Spofven, (Sc. Arquata) som trifves bäst på stora tufviga ängar och kärr, der den äfven som den förra kan stundom fångas med nät [15]. Af Wip-slägtet.

Kovipan (Tringa Vanellus) som strax efter isens bortsmältning visar sig på lågländt ängsmark, och hvars ägg kokas och ätas som en läckerhet i Holland — Humvipan (Tr. Ocrophus) som icke är så almän, — Strandfikelen, Strandskrykelen (Tr. Hypoleucus) som ofta träffas vid steniga strandbräddar, och som i Frankrike ätes med begärlighet. Af Stricklar.

Strandpiparen (Charadrius Hiaticula) som ömtålig för köld, hitkommer i Maj, och bortflytter tidigare än Stensquättan — Pomeransfoglen (Ch. Morinellus) som besöker Upsala-trakten om våren, innan resan sker åt fiäll[ 165 ]bygden — Åkerhönan eller Brokfoglen (Ch. Pluvialis) som genom ett hvisslande ljud röjer sin närvaro. Af Knarr-slägtet:

Ängsnärpan eller Kornknarren [16], Västgöthens Bjuggbit (Rallus Crex) som om qvällar och nätter låter höra sin sträfva och knarrande röst, under lika lång tid som Göken; som öfver sommaren bor i ängar och sädesåkrar, men om hösten i ärt-land — Vattenhönan (Rall. Aquaticus) som är mera sällsynt, och älskar sumpiga orter eller stilla sjöar der vatten-örter växa, samt bortflyttar innan efter hösten som den förra. Af Orr-slägtet:

Kiädern (Tetrao Urogallus) som lefver af enbär, blåbär, björk- och furu-knopp, och förnöjer med sit spel redan i April, men blir årligen sällsyntare, ty han ofredas både före, efter och under häckningstiden — Orren (Tetr. Tetrix) hvilken med sit ifriga kuttrande låckar honorna til sig bitti[ 166 ]da om våren, och som tilförne vistades här omkring til stor myckenhet, men måste blifva sällsedd då alla sätt nyttjas til utödande — Hierpen (Tetr. Bonasia) som jag sedt i Svartsjö-trägård; som til et ringa antal, emot förra tider, uppehåller sig kring dessa trakter, hvartil uthugne skogar och ett omåtteligt skjutande på låckning m. m. så mycket bidragit — Rapphönan (Tetr. Perdix) som för sin läckerhet blifvit fordom planterad härstädes och ökade sig til myckenhet, men nu genom otilbörliga anstalter [17] ganska sällan träffas — Vachteln (Tetr. Coturnix) som efter sin hitkomst om våren, häckar i gjärden äfven som Rapphönan, låter höra sin röst om nätterna, skjutes på låckning och för hund, samt fångas med nät. Af Dufve-slägtet:

[ 167 ]Skogsdufvan (Columba oenas) som hitkommer vid såningstiden, vistas i skogstrakter, och gärna besöker åkrarne — Ringdufvan (Col. Palumbus) som flyger i stort sälskap, gör skada på säden och anländer med de förste flyttfoglar. Af Lärke-slägtet.

Sånglärkan (Alauda arvensis) som under sin upstigande flygt från åkerfälten, ständigt drillar och tirrar [18] och hvars sång vid hitkomsten i Mars blott bevisar, at fläckar äro bara på fälten — Änglärkan (Al. pratensis) som merendels sjunger sittande på ängsmarken — Skogslärkan (Al. arborea) som flyger flockvis, och äfven som de nyssnämde skyndar med sin återkomst om våren. Af Stare-slägtet:

Staren (Sturnus vulgaris) som läraktig, pratsam och narraktig, älskas af Landtfolket, reser härifrån til Skåne strax efter skördetiden — Vatten-staren (St. Cinclus) som qvarblifver hela året, och helst förnöjer sig vid forssar och strömmar som ej tilfrysa. Af Trast-slägtet:

[ 168 ]Koltrasten (Turdus Merula) som lefver af bär, i synnerhet Enbär, dem han allestädes planterar [19]Talltrasten eller Rödvingen (T. iliacus) Norska Näktergalen, som från de högsta skogstopparne sjunger så angenämt om våren, och i Österbotten hela natten — Snöskaten (T. pilaris) som de gamle Romare räknade för en stor läckerhet, bygger här almänt i gamla trän, och har redan kläckt i början af Junii — Björktrasten (T. viscivorus) som trifves helst i Björkträn, der han af gräs och fina rötter hopklistrar med lera och gödsel sit skål-lika bo; som vårtiden fägnar oss med sin vackra sång, och sent på hösten fångas i donor [20]Klädran eller Sångtrasten (T. Musicus) som med sit mystrande läte vå[ 169 ]gar härma Näktergalen, och som hitkommer senare än de andre Trastar — Ringtrasten (T. torquatus) som bygger sit näste af gyttja eller lera, och som här är mera sällsynt än de förenämde [21].

Sidensvansen (Ampelis garrulus) Upländningens Snötuppa, en äfven så vacker som dum fogel, hvilken anses såsom en säker förebådare til vinterens ankomst med snö, fångas här hela vinteren, men strax efter våren skyndar til de längre i norr belägne orter. Af Domherre-slägtet:

Svenska Papegojan eller Tallbiten (Loxia Enucleator) som i sin första ålder är röd, men i andra året och sedan beständigt har en citrongul-färg; sjunger förträffeligen, men helst om natten [22]; flyttar vid slutet af October härifrån til våra södra landsorter. — Krumsnabeln eller Korsnäfven (L. curvirostra) som biter af Grankotten, [ 170 ]håller den fast med fötterne, sönderrifver den behändigt och plåckar ut frön — Svenskan (L. Chloris) som på röstens vägnar ej kan recommenderas, besöker gärna hampåkrar, bor i gärdesgårdar, och qvarblifver hela vinteren [23]Domherren (L. Pyrrhula) som sjunger om sommaren, men stammar om vinteren; som hushållar illa med trädens knoppar, äter gärna Rönnbär och ofta spindlar [24]. Af Finck-slägtet:

Snösparfven (Emberiza nivalis) af våre fogelfängare kallad Paradisfogel, som kommer och går med snön, som estimeras för sin hvithet, för sin sång, och för sit läckra kött, och som aldrig sofver om nätterna — Gröningen (E. citrinella) som bygger sit bo på ängsmarken, plåckar maskar från kålen, och infinner sig vid landtmannens hyddor om vinteren — Säfsparfven (E. [ 171 ]Schœniclos) som bor i rörhvassen, och endast med sit svarta hufvud och hvita halsband skiljer sig från Gråsparfven. Af Sparf-slägtet:

Steglisan (Fringilla Carduelis) som med skäl räknas bland de ypperste sång foglar, äter frön af Tistlar, uppehåller sig om sommaren i skogar och om vinteren vid byarne — Grönsiskan (Fr. Spinus) som med så mycken omsorg undangömmer sit bo, och med sit ömma quitter behagar — Hämplingen (Fr. Cannabina) som ur Skoglunden uphäfver sin gällande röst — Gråsiskan (Fr. Linaria) vacker, men dålig sångare, uppehåller sig bland Alar, hvilkas frön foglen älskar — Bofinken (Fr. Cœlebs) som värderas för sin angenäma sång [25], infinner sig vid kiäldraget, bygger sit bo up i trän af späd mossa och de finaste quistar, bortreser vid löf-sättningen — Tättingen eller Gråsparfven (Fr. domestica) hvilken om sommaren [ 172 ]gör åverkan i trägårdar, men om vinteren tillhåller skåcktals vid ladugårdar och sädeslador — Norrquinten (Fr. Montifringilla) som ej kan skryta af någon behaglig röst, och som hos Fogelsäljare får namn af Greken, förmodeligen af dess krekande läte. Af Qvickstiertar:

Näktergalen (Motacilla Luscinia) den förträffeligaste sångfogel, som icke varit känd omkring Mälaren, innan Drottning Christina låtit införskrifva den til Svartsjö-trägård, hvarifrån den fortplantat sig til omliggande trakter — Järnsparfven (Mot. modularis) en snäll löpare, som inqvarterad i bur sjunger ganska väl, särdeles om våren — Krukan eller Grässmuttan (Mot. Curruca) som merendels har tilhåll på leraktig jordmon, och bör värderas för sin sena aftonsång — Skogsknetten (M. Sylvia) eller Mesen, som utväljer de vackraste skogs-lunder — Sädesärlan (M. alba) som plägar hitkomma åt byarne, när de första vår-blommor visa sig, och som så flitigt granskar fårorne när Landtmannen reder jorden; [ 173 ]parningen sker i Maj — Gulspinken (M. flava) som gör sit bo emellan säden på åkrarne [26]Stensqvättan (M. Oenanthe) som bygger emellan stenar, bådar med sin ankomst slut på kölden [27], och ofta kufvar andre små foglar at tystna, med sina hotande façoner och med sin sträfva röst — Spickan (M. Atricapilla) som visar sig här sällan, men trifves helst i Skåne — Rödstjerten (M. Phœnicurus) som bor i hålige trän, äfven i vedstaplar, och bör älskas för sin ljufva sång; ända up i Österbotten sjunger han om nätterna ifrån början af Maj til Junii månads slut — Rotgellen (M. Rubecula) som är häftig, stridsmanlig och god sångare — Tomlingen (M. Troglodytes) som bygger vid gärdesgårdar ned uti jorden — Kongsfoglen (M. Regulus) som bor i trän, och kan an[ 174 ]ses för den minsta bland våra foglar [28]. Af Talghackor:

Talgoxen (Parus major) eller Muscoviten, hvilken altid utmärker skarp köld eller urväder, när han kommer fram til husen — Tofstitan eller Meshatten (Par. cristatus) som jag sedt smyga sig inuti visthus och äta kött — Blåmesen (P. cæruleus) vacker och dum, högstbegifven på rof, och här nog sällsynt — Svartmesen (P. ater) som håller til godo hvad som förekommer — Entitan (P. palustris) som hushållar bland Enbuskar — Lappmesen (P. caudatus) besynnerlig af sin långa vigglika stjärt, hvarmed den skiljer sig från andra Talghackor eller Titor, och som bygger sit näste af torr måssa aldeles likt en båll. Af Svalor:

Hus-Svalan (Hirundo urbica) som bortsnappar många insecter och maskar, bygger sit fasta bo ytterst vid taklister [ 175 ][29] hitkommer om våren när snön smälter i skuggan, och bortflyttar i fruktiden, ungefärligen då när nattfroster begynna — Ladusvalan (Hir. rustica) som sidst kommer och sidst bortgår, bygger gärna inom hus, och merendels bådar regn när flygten är så låg at vingarne tyckas röra vatnet eller jorden — Ringsvalan eller Kyrko-svalan (Hir. Apus) som vid Kyrkor och torn har sit tilhåll och försvinner i Augusti — Strandsvalan eller Backsvalan (Hir. riparia), som bor och förlustar sig vid stränder och sandbackar, der hon gräfver i sanden. Ändteligen

Nattskråfvan, Nattskärran eller Qvällknarren (Caprimulgus Europäus) som har svag syn, men finare hörsel än kanske någon annan fogel, vakar om nätterna, formerar sit bo af mylla vid branta bergshögder.

Af hemtande Foglar, såsom Gäss, Ankor, Kalkoner, och Höns af åtskilliga varieteter [30], gifves tilgång vid [ 176 ]Landtgårdarne; men kosta våre ståndspersoner ofta mer i underhåll än det är värdt, då man icke håller någon viss myckenhet, af något vist slag, och sköter det med flit och med behörig hushållning — Påfoglar underhållas vid en och annan gård såsom en raritet. Förmögit folk kunde vinlägga sig om denna förnäma afvel: ty köttet är läckert, besynnerligen unga Påfoglars, Äggen kostelige, och Hanens lysande fiädrar utgöra et föremål för handelen [31]Dufvor upfödas på [ 177 ]åtskillige ställen, mer för ro skull än för nyttan, ehuru granskapet med Stockholm lofvar god afsättning. De borde hysas i et särskildt hus, bygt på pålar, nära vatnet, helst i rundel, försedt med lergolf, innan och utanför hvitlimmat, gluggar och en bred list rundt omkring. Det bör peupleras om våren. Et utrymme 20 fot långt, 12 bredt och 8 fot högt, kan vara tilräckeligt för 40 par Dufvor, hvilka om veckan förtära 3 kapper af korn, hafra eller slö-säd, eller mindre dugeliga ärter, eller frön af hvarjehanda ogräs. Kumin bör blandas i deras mat äfven Bohvete. Utom ruggnings tiden, utkläcka de ungar hela året igenom. De äro matnyttige efter några [ 178 ]veckor, och ingen ting göder dem hastigare än Hamp-frön — Fasaner underhållas på Drottningholm. Deras skötsel är i förstone något granlaga, men som köttet räknas bland delicatesser på de största bord, så kunde det väl löna mödan för någon Hushållare nära Stockholm, at beflita sig om denna sköna afvel [32].


Amphibier eller sådane kräk, som til en del vistas både i vatten och på landet, och hvaraf största delen lägger ägg, men de öfrige föda lefvande ungar, saknas icke vid Mälarens strander. Jag upteknar af Fyrlfotor.

Paddor (Rana Bufo) hvilkas åskådande icke är särdeles behageligt. De visa sig på skuggrika ställen vid bergsrötter, der stinkande örter växa. En landtman kände jag vid Skokloster, [ 179 ]som flere gångor lyckligen botat det frätande Fulslaget (Paronychia) endast med påläggande af en sönderhuggen Padda. Våre Läkare borde tilräckeligen försöka detta medel emot öpna kräftskador. Bönder bruka ofta med nytta sönderskurna Paddor emot Ormbett.

Skrubbtussor (Rana Rubeta) små skogspaddor, infinna sig ofta obudne i Drottningholms trägård, helst efter slagregn. De ätas med begärlighet af Fasaner.

Grodor (Rana temporaria) äro mer almänne. De framkomma uti April, och para sig äfven i denna månad. Desse besynnerlige djur, som förföljas af ingen annan orsak än för deras fula skapnad, förtjäna medlidande. De atrapera insecter, maskar och små trägårdssnäckor, som skada och nedsudla våra legumer. De försvinna der någon myckenhet af Ankor underhållas. Kräftor äro äfven bland deras många fiender.

Källfrön (Rana esculenta) träffas på någre ställen, och kunna efter Fransyska smaken fricasseras som kycklin[ 180 ]gar, då man allenast behagar taga låren, på hvilka skinnet förut afdrages.

Grufgrabber (Lacerta palustris) Dalkarlens Skrattabborre, et slags vattenödla. De hushålla i stilla stående vatten, och äro Rudornas fiender. Af almogen blifva de ofta ansedde för fiskar, hvilka de nog likna, innan de fått fötter och undergått sin rätta förvandling.

Almänna Ödlan (Lacerta agilis) med långledad stjärt af spetsiga fiäll, och 5 finger på fötterne, finnes här och der; liknar til utseendet någorlunda en Crocodil, men är ej farlig, utan för insecter och maskar, dem ödlor gärna förtära [33].

Alla desse hafva 4 fötter. De tugga icke sin föda utan sluka alt helt. Af Ormar finnas här:

Huggormen (Coluber Berus) stor, grå, med et mörkt taggband och blå fläckar ut åt ryggen, men är lyckligt vis sällsynt; äfven så

[ 181 ]Aspingen eller Äspingen (Coluber Chersea) allenast quarterslång, fingerstjock, rödaktig, med sotfärgat taggband från hufvudet til den spetsiga stjerten [34]. Hans bett är farligare än Huggormens [35].

Snoken eller Tomtormen (Coluber Natrix) framkommer i April, har en hvit fläck på bägge sidor om halsen, hyser aldeles icke något gift, lefver gärna i sälskap, träffas ofta knipptals nära husen, vid drifbänkar och gödselhögar. En gammal Jägare vid Ekolnsund, fördref desse Gäster ur sin lilla trägårdstäppa, med tjärade stickor, som kastades bland dem.

Ormslån eller Kopparormen (Anguis fragilis) igenkännes af sin rödaktiga färg på sidorna, af sin svarta buk och grå rygg med mörk linia; kallas af Bönder för Ormarnes Läkare. Be[ 182 ]synnerligt är at den skall gå i stycken, då man slår på den samma. Det är ännu ej nog utrönt om den är giftig.


Halffiskar, hafva lungor, och verktygen hvarigenom de hämta luft, kunna icke egenteligen kallas gälar, utan äro öpningar, som hos en del gå utan at i munnen öpnas til lungorne. Af dessa finnes:

Sterlett (Acipenser Ruthenus) ett slags Stör, som K. Fredric I. aldraförst, af berömlig omtanka, låtit hämta från Ryssland och i Mälaren plantera. Kroppen är beslagen med 3 rader stora benfiäll, hufvudet spetsadt, otandat och framför munnen som kan ut- och indragas, sitta några köttaktiga trådar. Köttet är läckert och af Råmmen kan beredas den bästa Caviar. Skada at fisken är nog sällsynt, om icke vid Ekeby och Hammarby i Södermanland.

Neynögon (Petromyzon fluviatilis) hvilka icke så mycket för utseendet, som mer i anseende til sina lungor äro nära slägt med Ormarne, fångas här om våren, dock icke almänt, i Upsala- och Arboga-åarne. De blifva lika [ 183 ]goda med dem som finnas vid Elfkarleby, om de på lika sätt blifva handterade och inlagde.

Linålen (Petrom. branchalis) träffas i sidstnämde åar. Den är icke tjockare än en Daggmask, ganska strimig, fäster sig vid gälarne på andra fiskar, oroar och plågar dem.


Fiskar finnas af hvarjehanda slag i Mälaren, äfven sådane som i våra andra insjöar fåfängt eftersökas. I almänhet klagas at Fiskfångsten mycket aftagit. Men då flere fiska nu än fordom, då infallande strömar och åar ju mer och mer tilstoppas, då alt för mycken åverkan öfvas emot fisken under lektiden, då skogen så oförsigtigt borthugges vid holmar, näs och vikar, der fisken har sit stamhåll, och då alt för stora och fina notar merendels brukas, som borttaga den omogna fisken eller fisk-ynglen, så kunna orsakerne lätt igenfinnas til denna grundade klagan. Man bemödar sig städse at uptänka nya påfund at fånga fisk, men hvem söker afhjelpa de svårigheter som hindra fiskens förökande? Huru mån[ 184 ]ga anmärkningar kunde icke göras i detta hänseende? Men jag skyndar at anföra Mälarens fiskar efter den ordning som Herrar Ichthyologer utstakat:

Ål (Muræna Angvilla) denna besynnerliga skinnfisk, som föder lefvande ungar, skyr alt hvad som är hvitt, och kan löpa fram i vått och däfvigt gräs [36], fångas här almänt med ref och krok, med not, i mjärdar, ryssior, katsor, ålhus &c. Han leker emellan Ericsmässan och Midsommaren, på äfjog och dyaktig botten. Hans sega skinn beredes af Bonden til remar i selar, slagor, och dylikt.

Lake (Gadus Lota) en svälgfisk, som äfven slukar Grodor, hvilkens skinn varierar af svartbruna och gulaktiga fläckar, värderas för sit hvita, söta kött och i synnerhet för sin smakeliga Lefver, som kan insyltas som Ostron; fångas helst i December, Januarii och Februarii månader, mäst i ryssior och katsor, men höst och vår med ref och [ 185 ]krok. Omkring nyåret går Laken i full lek inåt vikar och sund [37].

Stensimpan (Cottus Gobio) märkvärdig af sina tvänne taggar på hufvudet, och ännu mer af sin plägsed, at göra runda hål i botnen och der ligga öfver råmmen; fångas i Upsala-ån och på någre andre ställen. Jag känner ej denna Simpans lektid.

Abborren (Perca fluviatilis) är bland de förste fiskar som hålla lekfester om våren, och fortfar dermed flere veckor. Han fångas lätt och på åtskilligt sätt. I täckta och i skugga stående sumpar, sänkte i kalla strömvatten, lefva desse läckra fiskar länge, och kunna bibehålla råmen hela månaden [38].

Giösen (Perca Lucioperca) älskas af många för sit söta och icke beniga [ 186 ]kött. Han leker här emellan Ericsmässan och intil Midsommaren, merendels på sådane ställen der not i brist på landfäste sällan kan dragas. Man får honom eljest med långref och krok, äfven med vinternot. Om han insaltas, täflar han med Cabeljå.

Giersen (Perca cernua) stiger up vid början af Junii vid lågländta strander, i sund, vikar och åmynningar, at fira sit bröllop. Denna lilla skinnfisk är välsmakande, och så seglifvad at han lefver några dagar på krok, hvarföre han ofta nyttjas på långref [39].

Spiggen (Gasterosteus aculeatus) en liten taggig hornfisk, visar sig stundom, men duger ej til annat än olje-sjudning, der han fås til myckenhet [40].

Benungen (Gaster. Pungitius) är väpnad med icke mindre än 10 taggar på ryggen, och får derföre lefva i fred för alla andra rofdjur, utom människjan. Ifrån Svartån och någre flere [ 187 ]åar begifver han sig stundom ned i Mälaren. Jag vet ej hvarken när denna eller den förra hålla sina lekfester.

Grönling (Cobitis barbatula) är en ny invånare, hämtad från Tyskland, hvarmed K. Fredric I. behagat rikta Mälaren: ty Fisken är läcker, och anses vara särdeles helsosam [41]. Nu träffas han sällan. Han kan igenkännas af sit släta nedtryckta hufvud, försedt med sex köttaktiga trådar, och af sin med svarta plättar öfverströdda rygg.

Stenbickan (Cobitis Tænia) äfven en sällsynt fisk i andra svenska insjöar. Han uppehåller sig här på sand- och sten-grund, och säges bo i underjordiska hålor [42].

Mahlfisken, Mahl, (Silurus Glanis) är i flere hänseenden ganska märkvärdig. Han bör räknas bland de störste fiskar som fångas i insjöar. Man har sedt den som varit 2 alnar lång och vägt [ 188 ]1 eller 112 lispund, men efter berättelse finnas de som väga 3 til 4 lispund. Kroppen liknar en Lake, och skinnet är blåaktigt, mörkstrimigt, utan fjäll. Hufvudet nedtryckt, gapet trubbigt och stort, så at han utan möda kan svälja ansenliga fiskar. Käftarne fullsatte med nästan oräkneliga små, krokiga tänder; hela svalget är skodt med tandkardor. Det är denna stora Roffisken, som i våra gamla Krönikör, säges hafva gifvit Mälaren sit nu varande namn [43], och skall fordom funnits der til myckenhet, men är nu ganska sällsynt; dock är han för nå[ 189 ]gon tid sedan fångad i Björkfiärden, likaledes i Arboga-Socken, i sjön Tjurlången, jämväl i sjön Bårren i Södermanland. Han går på djupt vatten och säges leka vid den tid då Liguster-busken blommar. Hans kött är ätligt. Det tjocka af framdelen har smak emellan Lake och Lax, den öfriga smalare delen som är ganska fet, har smak emellan Lake och Ål.

Örlaxen (Salmo Trutta) som liknar Haflax, men är mindre, kortare och bredare, finnes då och då vid Arboga, Torshälla, Eskilstuna, Stäke och Strömsholm; fångas mäst om våren; och tycker jag at Honorna hafva bästa smaken, ehuru blekare i köttet. Så länge Arboga hade hela Kongsfisket i Stor-ån, kunde Staden gifva i årligt arrende, 5 tunnor salt Lax och omkring 100 stycken rökte Laxar. Då voro der 4 stora Laxhus, som nu äro ödelagde, sedan ägorna deromkring kommit til de närmaste säterierne.

Forellen eller Laxöringen (Salmo Fario) är sällan en half aln lång; öfverströdd med röda fläckar; til smaken läcker, men här nog sällsynt, om [ 190 ]icke åt Västmanlands sidan. Han leker i September. På muddig grund, är han mörkare på skinnet.

Norsen (Salmo Eperlanus) träffas i Upsala-ån [44], vid Torshälla, och på flere ställen. Stundom kommer han så ymnigt, at man kan ösa up honom med håfvar. Vid Norsholmen ej långt från Skogkloster, fångas årligen i Kråknedanet, i Maj, en stor myckenhet små Nors, som torkas, lutlägges och ätes begärligen under skördetiden. En varietet som kallas Slom, finnes jämväl på några ställen, den är större, smakeligare, ej stinkande, och rätt tillagad kan ätas med nöje. Norsen leker då Sälg-trän blomma.

Siken (Salmo Lavaretus) fet, skön och hvit, fångas här mäst under lektiden, vid gallstrander, omkring November månads början. Mälarens Sik både färsk och insaltad, är öfver hela riket berömd, i synnerhet den vid Ar[ 191 ]boga, hvilken der fångas om våren; dock icke nu til den myckenhet som fordom, då staden ägde hela Kongsfisket i Stor-ån. Siken följer ofta med Norsen om våren, at sluka af Nors-råmmen [45], och kan då fångas om nätterna med not, äfven om vinteren under dess senare lek. När han då fångas, nedsättes han i snö at frysa, och bortföres til afsalu.

Siklöjan (Salmo Albula) är i almänhet mindre, och har denne små-Sik ej så god smak som Storsiken. Den fångas i synnerhet på de omkring Sigtuna belägne sätergårdars fiske-vatten, och i nämde Stad sker någon insaltning här af, som försäljes i fierdingar. Siklöjan leker helst på djupt vatten omkring slutet af November, och kan tagas med Löjnot. Sommartiden går den in uti små fiärdar och sund.

Gäddan (Esox Lucius) som slukar ända til Grodor och Ormar, firar sina lekfester om våren, vid islåssningen, och fångas på hvarjehanda sätt alla årstider. [ 192 ]De kunna här träffas ansenligen stora, och har jag sjelf i Ekolns fjärden fått en Gädda, som hade sina goda 2 alnar i längden, och vägde inemot halftannat lispund, 3:ne små Lakar inberäknade, dem hon makligen hade nedsväljt. Den satsen at Gäddor böra ur våra insjöar utrotas [46], är icke så aldeles rigtig. Med de större kan det så vara, men de små torde få undantagas från almän banlysning: ty deras bästa föda är småfisk, såsom Mört, Löjor, Nors &c. hvilka aldrig blifva stora, och emellan lektiderne sällan komma människjor til någon särdeles nytta. At utöda Gäddorna ur små-sjöarne skulle väl försätta fisket i sämre tilstånd. I stället för stora och läckra, skulle små och mindre helsosamma fiskar vinnas.

Braxen (Cyprinus Brama) fångas til myckenhet under lektiden, som infaller merendels i Maj, och oftast då [ 193 ]Enen dammar [47]. Han marcherar då fram divisions vis, i ordenteliga leder, alla nästan af lika storlek i hvar division, och merendels altid finner man, at de stå tätt in til hvarannan. Som han då söker lågt vatten och grunda strander inåt vikar, kan han med nät lätt instängas. Han borde åtminstone få njuta fred til dels han slutat leken. Men snålhet och okunnoghet äro altid i vägen stälde. Med de stora och skadeliga finmaskade vinternotarne [48], uptages icke sällan en myckenhet Braxen. Man har således flere utvägar at öda denna smakeliga fisk. — I Västlanda-sjön uti Västmanland, och i Näsnaren uti Södermanland, finnes den största- och fetaste Braxen.

Braxenpankan (Cyprinus Ballerus) leker gärna på samma tid med Braxen och ofta i dess sälskap. Fattigt folk [ 194 ]hålla den til godo. Upfläckt, insaltad och rökt, smakar han som Rigiska-Butten.

Aspen (Cyprinus Aspius) fångas i synnerhet uti Upsala-ån, Arboga-ån, och Svartån, som löper genom Västerås. På detta senare ställe är ett betydeligt Asp-fiske, som tilkommer ortens Landshöfdinge. Denna sköna storväxta fjällfisk leker om våren, ungefärligen när Hasselen blommar. Han fångas med not utan Kil, straxt efter islåssningen, och förtjänar at planteras i alla de sjöar der han ännu ej finnes. Merendels inlägges han här på samma sätt som Laxen.

Iden (Cyprinus Idus) Eskilstunas Tiockfälling, hedras i Torshälla med namn af Karp. Om jag mins rätt är hans lektid i Maj. Han fångas på flere sätt i Strömvatten och på steniga ställen. Kan ganska väl metas med Kräftstjärtar och Gräshoppor. Mager är han föga smakelig. Men der han finnes gulaktig, fet och frodig som vid Torshälla, bör han värderas.

Linnaren eller Sutaren (Cyprinus Tinca) som så väl trifves tilhopa med [ 195 ]Rudor i dammar, är en slemmig och seglifvad skinnfisk, som har tjock hud och fast kött. Han finnes nog almänt; leker omkring Junii månads början, på dybotten, och kan lätt fångas. Någre insylta denna fisken på lika sätt som Asp och Lax.

Karpen (Cyprinus Carpio) denna förnäma fisk, skall efter berättelse äfven finnas i Mälaren. Man hade fordom vid en och annan Sätesgård haft den berömliga omtanka, at anlägga Karp-dammar, i anseende til det fördelaktiga granskapet med Stockholm. Men som desse sedan blifvit vanvårdade, har Karpen fått tilfälle at rymma ur dammarne och söka en fristad i Mälarens öpna vatten.

Rudan eller Karussan (Cyprinus Carassius), kan träffas då och då. På några af öarne, finnes den i små skogssjöar och träsk, såsom på Svartsjölandet, på Bryggholmen, &c. I Kolbäckssjön och Fogelsjön vid Arboga, hämtas sköna Rudor. De leka i Maj och Junii; kan och hända något senare. I fett vatten växa de hastigt och föröka sig mycket. Rud-dammar så belägna [ 196 ]at gödsel-must rinner uti dem, sägas kunna på hvar quadrat famn ränta et fat Rudor i månaden. De gulaktige äro altid de bästa.

Sarfven (Cypr. Erythrophtalmus) som lik Sprätten i samqväm, trugar sig i andras lekar, värderas ej mycket. På långrefs krokar gör han likväl godt gagn för svälgfisk.

Wimban (Cyprinus Wimba) ser bättre ut än hon smakar; leker strax efter Iden, och fångas lika lätt med denne, stundom på samma ställen. I Upsala-ån gifves någon tilgång häraf [49].

Farren (Cypr. Farenus) en nog rar fisk, skall finnas i Mälaren, förnämligast vid Öresundsbro i Upland och Gryta-Socken [50]. Huru han smakar, och när han leker, vet jag icke.

[ 197 ]Björckan (Cypr. Björkna) åter en sällsynt fisk, som räknas til Mälarens invånare. Til skapnaden nog lik Löjan, och brukas äfven som denna, at sättas til agn eller bete på krokar.

Mörten (Cypr. Rutilus) värderas när han är stor och råmstinn. Han plägar förnämligast leka när Björklöfvet utspricker. Han samlar sig då divisions vis vid stenrör eller risbråten. Förtropparne bestå endast af mjölkfisk. Derefter kommer råmfisken, som at blifva råmmen quitt, bulrar och squalpar at vatnet likasom fräser. Sjöfoglar och Roffiskar skynda sig då, at taga del i detta byte.

Löjan (Cypr. Alburnus) har gärna tilhåll der någon strömsättning är. Den söker gärna le-land, at få bada sig i Solvärman; leker både i Junii och Julii månader; fångas hela sommaren öfver med fin not och garnmiärdar; nyttjas almänt til bete på krok, för Gäddor, Abborrar, Gös och Ål [51]. Be[ 198 ]hörigen stekt och inlagd, blir Löjan en rätt, som på de rikas bord kan framsättas.

Gli eller Mudd, Östgöthens Alkutta (Cyprinus Aphya) den minsta af våra fiskar; fångas med håfvar; nyttjas til bete för annan fisk, och at sätta på krok för Abborrar.

Så månge fiskslag finnas i Mälaren. Så rik är denna insjö äfven i detta hänseende. Man finner här någre fiskslag af bättre beskaffenhet än annorstädes. Man finner jämväl sådane, som i andra insjöar äro ganska sällsynte. Jag vet ej om någon af våre Mälareboer, skaffat någon särdeles förbättring vid de vanlige fiskeredskapen; men det vet jag, at många påminnelser äga rum vid de almänna finmaskade sommar- och vinter-notars nyttjande [52], vid de brukelige ryssior, miärdar, katser, verkar, fiskhus m. m. så väl som vid slant-fi [ 199 ]sket, ljuster- och metningssättet. Skogen förödes ofta härvid onödigtvis. Tusentals rakstammige Granar nedfällas årligen til de vanliga katser, och det stora antal vidjor som härtil upgår är Björk-skogens bane. På de orter der skog tryter til andra förnödenheter, borde väl inga andra fiske-redskap vara tillåtelige än Garn och Krok, såsom nog tilräckelige til fiskens utödande både i och efter lektiden. — Skall då aldrig någon Fiskplantering med alfvar företagas? De som hafva Sumpar stående i rinnande vatten, kunde åtminstone göra sig den lilla mödan, at då råmstinn fisk ditsläppes, sätta Granruskor i hörnen, och sedan efter några dagar kasta granriset i vatnet nära landet, at solvärman kunde få utkläcka råmkornen [53]. Men jag må[ 200 ]ste lämna dessa betraktelser - - - - - - Qvod scio, quam sit exiguum!


Insecter

som här finnas, skulle blifva alt för vidlyftigt at med noggranhet upräkna, ännu mer at beskrifva; i synnerhet för mig, som i Natural-Historien, äfven som i andra hänseenden, mindre frågar efter namn och skiljemärken, än efter egenskaper och beskaffenheter. Jag ber Herrar Entomologister om förlåtelse, då jag säger, at på det sätt som kunskapen om Insecter hittils blifvit skött, har den ej kunnat blifva särdeles behagelig eller gagnande för Almänheten. Detta är likväl en hufvudsak. Insecter förtjäna, utom deras underrika skapnad, ganska mycken upmärksamhet, dels för den nytta så månge af dem oss tilskynda, dels för den skada flere slägter oss tilfoga. Ingen brist är på en almän Systematisk kunskap. Der är allenast ärfarenhet förvärfvad genom utöfning som felar.

[ 201 ]Angående Mälarens Insecter, til större delen de samme som finnas på andra orter i riket, får jag således den äran, at förnämligast anföra dem, som hunnit göra sig utmärkte af någon märkvärdig omständighet. Några observationer torde finnas, om icke just spiller nya, åtminstone nog litet kända. Jag skall i akt taga upställnings reglorne, och begynna med Skalbaggar (Coleoptera) hvilkas bägge tätt hopgående skalvingar, betäcka 2 hinaktige vingar:

Af Tordbaggar, Scarabæi, hvilkas larver lefva alla i jorden, märkes den bekanta Torndyfvelen, som gör skäl för sit Latinska namn Stercorarius, och då han flitigt surrar om aftonen, ger tilkänna vackert väder den påföljande dagen. — Ållenborren, (S. Solstitialis) som ofta fördärfvar späda ållon, vid torra Somrar skadar åtskillige fruktträn, hvilkens stora, hvita, sexfotade larv, kan ligga några år i gödselstackar innan den förvandlas [54]. Gullbassen eller [ 202 ]Gullsmeden (S. Auratus) som uppehåller sig på flere slags växter, hvilkens larv utan at blifva skadad, härbergeras i sjelfva myrstacken. — Trägårdsbaggen (S. horticola) som stundom gör mycken olägenhet nästan på alla fruktträn, utom Päronträn; dödelig for Gäss, om de få den i sig; men icke for Kalkoner, m. fl.

Af Ekoxar, Lucani - - - Hornoxen (L. cervus), hvilkens stora, greniga, glatta, ihåliga horn, äro skönare än coraller, konstigare än Hjortens hufvudprydnad, emedan de kunna utspännas och hopkramas. — Blåoxen (L. caraboides) funnen vid Upsala och Sturefors, hvilkens larv äfven som den förras, lefver i rutna trän.

Af Änger, Dermestes - - - Fetängern (D. lardarius) som gästar i visthus och skafferier. — Mahlängern (D. pellio) som så gärna vistas i garderober, mat- och väggskåp. — Barkängern (D. typographus) som tillika med dess små hvita larver, bor under Furubar[ 203 ]ken, der han gör löpgrafvar, och torde varit den förste, som lärdt den nödstälte Bonden, at af barkmjöl tilreda bröd. — Stolmasken (D. domesticus) som skadar vårt husgeråd. — Capucinängern (D. capucinus) som bårar trinda hål i gamla trän och trävirke, der han äfven är vinterliggare, &c.

Af Tyfvar, Ptini, hvilkas larver äfven som Ängrarnes, härja och föröda: finnes den besynnerliga Ptinus pertinax, som träffas än i gammal säd, än i torkade ärter, än fräter de bästa möbler, och då man rör vid honom visar sig såsom aldeles död. — Cabinetstyfven (P. fur) det förtretligaste skadedjur i Natural-Cabinetter, plundrar herbarier, förstör fogel- och insectsamlingar, m. m. [55].

Af Viflar, Curculiones, hvilkas Larver dels lefva af frukter och frön, dels af löf och blad, dels genombåra örtstjelkar och der förvandlas, får jag anmärka: Spanmåls Vifvelen (C. fru[ 204 ]mentarius) som upäter säden i lador och sädesbodar, och gör ej mindre skada än Möss och Råttor. — Magazins Vifvelen (C. granarius) som hos spanmålshandlare och gryn-säljare är namnkunnig för mycken åverkan [56]. — Tallvifvelen (C. Pini) som äter Furubark och sjelfva tallkådan — Hästvifvelen (C. paraplecticus) som lefver på växter, i synnerhet på Stäkran, hvilken då hästarne få äta, bekomma slag i bakdelen, at de ej kunna stå på fötterne. — Trägårds-vifvelen (C. Pomorum) som ofta gör skada på äple- och päronträns blommor. — Nötvifvelen (C. nucum) som genombårar nötter och fördärfvar de bästa kärnor. m. fl.

Det är Hassel-Långhalsen (Attelabus Coryli), som här rullar Hasselens löf til slutna cylindrer. Det är Björk- [ 205 ]Långhalsen (Att. Betulæ) som krusar Björkträdets löf bittida om våren.

Den större Kortvingen (Necydalis major) som är sällsynt, har blifvit funnen vid Sturehof [57], och den mindre (Nec. minor) har jag träffat vid Gripsholm.

Lysmaskar, Lampyrides finnas, ehuru sparsamt, i Augusti månad, på buskig mark. Endast de ovingade honorna äro lysande, hvilka under alla förvandlingar gifva i mörkret et phosphoriskt sken

Af Knäppare, Elateres, som äro vinterliggare under stenmåssa och i rutit träd, finnes väl et vackert antal, men Sädesknäpparen (Elater segetis) är så mycket mer namnkunnig, som denne skadelige gula Rotmasken plundrar åkrar, äfven och ängar samt kryddgårdar.

Af Jordbårare, Carabi, detta nyttiga slägte, som med sorgfällighet bor[ 206 ]de inqvarteras i trägårdar, ty de rensa trän ifrån maskar, äro väl 20 särskildte arter här funne; men jag anmärker allenast den hurtige Inquisitoren, som håller sträng jagt efter både natt- och dag-fiärillars larver, dem han ansenligen förminskar [58].

Af Budbärare, Tenebriones - - - Skrobban (T. mortisagus) som Almogen tror förebåda obehageliga händelser, då den kommer spaserande inuti våningshusen — Miölmasken (T. molitor) hvilkens larv kan lefva til 2:ne år i miölbingen, innan den förvandlas, och den lilla T. minutus, som saknas i Fauna.

Af Maijbaggar, Meloe, är Fettmasken (M. proscarabæus) observerad, hvilken då man rör vid den samma, lämnar från alla leder en klar olja, och med 3:ne andra arter hushållar på blomstren.

[ 207 ]Efter desse Skalbaggar, kommer [ 208 ]ordningen til Skinnbaggar (Hemiptera) hvilkas yttre täckvingar ligga med inre kanten öfver hvarannan. Man finner här:

Af Torrakor, Blattæ - - - Kakelacken (Bl. orientalis) som förskrifver [ 209 ]sig från Indien; kommen til Sverige med skepps varor; först synlig i Stockholm vid år 1739 och söndergnager kläder, pälsverk, läder och victualier. — Lapska-Torrakan (Bl. laponica) som anser torkad fisk för sin bästa föda.

Af Gräshopp-famillen, Grylli, som skrika med vingarne, och hvilka såsom Puppor äfven kunna hoppa omkring - - - Vårtbiten (G. verrucivorus) som gärna ätes af våra hemtamde foglar. — Syrsan (G. domesticus) som gnager tapeter, skadar matvaror, och håller köksmusik, [60]. m. fl.

Af Stritar, Cicadæ, af hvilka hanarne gifva et läte som liknar Gräs[ 210 ]hoppornas; finnas åtskillige arter [61]. I September och October träffas ofta på hvarjehanda växter, det lilla Skumdjuret (C. spumaria), som under et vattenaktigt skum, skyler sin ömtåliga kropp, hvilket af Almogen kallas Grodspott.

Af Bärfissar, Cimices, et talrikt, stinkande slägte, som suga och genombåra med sina inböjde snablar - - - Väggkryparen (Cim. lectularius) som har bekantskap äfven i de förnämsta hus i Stockholm, som aldrig blifvit sedd med [ 211 ]vingar, och som fördrifves med qvicksilfver blandad i pomada, eller med svafvelblomma och olja, eller med Camfer-spiritus. — Kryddgårds lusen (C. oleraceus), som i synnerhet år 1760 var namnkunnig af sin härjande framfart i Kryddgårdar — Braxenmyggan (C. lacustris) som förnöjer sig med springande på stillastående vatten, m. fl.

Af Bladsputar, Aphides, desse undransvärde kräk, som utsila den så kallade honungsdaggen på växter, och som förvillat alle systemer, methoder och indelningar, finnas alla de vanlige, både på trän och örter.

[ 212 ]Angående den Tredje Ordningen af Insecter, som fått namn af Fjällvingar (Lepidoptera), hvilka merendels hafva hoprullad tunga, och hvilkas 4 vingar äro beströdde med de finaste, skönaste fjäll, har jag här betraktat.

Af Fiärillar, Papiliones, icke allenast de almänne, såsom Pap. brassicæ, urticæ, rhamni, cardui, cardamines, cinxia, lathonia, Io, Antiope, polychloros, utan ock de nog sällsynte, såsom Pap. hero, janira, populi, Apollo, palæno, Argos, jämte 17 andra species.

Af Skogstroll, Sphinges, som merendels hafva vingarne nedböjde och flyga tungt, och hvilkas larver äro öf[ 213 ]ver bakändan försedde med et litet horn: åtskillige vackra arter [63].

Af Nattfly, Phalænæ, finnes et väldigt antal. De som skada säden, såsom Hvitax masken (Ph. Secalis) och Slöhafre-masken, Ph. tritici, samt frumentalis, dipsacea, granella, farinalis. — De som förstöra i trägårdar, såsom Ph. pomonella, brumata, cæruleocephala, neustri, holmiana, pudibunda, padella. — De som göra åverkan i kryddgårdar, såsom Ph. oleracea, pisi, caja, chrysorrhea, brassicæ, rapæ, napi, gamma, russula. — De som ohägna i humlegårdar, såsom Ph. humuli, celsia och rostralis. — De som förstöra kläder, pälsverk, tapeter, och få namn af Mott och Möll, såsom Ph. T. vestianella, sarcitella, pellionella, tapetzella. De som hushålla i visthus, såsom Ph. pingvinalis, &c. — De som fördärfva honungs och vaxkakor, såsom Ph. mellonella, cereana, sociella, — De som förtära gräset på ängarne, såsom Ph. graminis eller calamitofa [64] - - äro [ 214 ]alla sedde, och dessutom öfver 80 species, som jag icke hinner upräkna [65].


Angående den 4:de Insect-Ordningen eller Sländor, (Neuroptera) glupske fråssare, hvilkas fyra hinaktiga vingar äro ådrige, merendels nakne och genomskinlige, så träffas:

Af Trollsländor, Libellulæ, som framkomma då Hägg-trän utblommat, och hvilkas Larver lefva i vatten, springa snällt och föda sig af vatten-insecter: icke allenast den stora (Lib. grandis) som til vingarnas skönhet så mycket varierar, och som bor om vinteren under vindstak; utan ock en sällsyntare (L. quadrimaculata) jämte flera [66].

Af Dagsländor, Ephemeræ, hvilkas nakna skråpukar bo i hålor, på muddig botten, och kunna simma, men för[ 215 ]vandlade lefva sällan mer än ett dygn, under hvilken korta tid de paras, lägga ägg och dö, - - - Eph. vulgata och culiciformis, som ätas af Höns, samt horaria och striata - - -

Af Sjösländor, Phryganeæ, hvilkas Larver, i sjöar dammar och bäckar göra sig de artigaste fotraler af gräs, eller af löf och smolk, eller af sand och grus, m. m. ur hvilka de utsträcka sig at fånga insecter, men indraga sig när någon fara hotar, och merendels ligga i vatnet til Augusti månad då de få vingar, hålla sedan aftondansar och jagas af Svalorna, äro åtskillige species sedde [67].

Af Perlsländor, Hemerobii, hvilka merendels lefva af Bladsputar, äro de vanlige funne, och utom dessa äfven Hem. albus och paganus.

Af Sylsländor, Raphidiæ, som under måssors mylla äro vinterliggare, [ 216 ]får man se Raph. ophiopsis på ängar, hvilkens Puppa kan springa.

Af Hornsländor, Panorpæ, i hvilket slägte hanarne hafva kräftklolika stjärtar, finnes både den almänna (Pan. communis) och den Tyska (P. germanica) som jag fångat på Lofön och Ekerön.


Angående 5:te Ordningen af fyrvingade Insecter, eller Stecklar (Hymenoptera) der endast honorna hafva tagg i stjärten och stickas, märkes:

Af Svampstecklar, Cynipedes, hvilkas Larver på blad, quistar och stjelkar ligga mäst inom galläplen, - - - den så kallade Sömntorn (Cyn. Rosæ) en rödaktig grenig utväxt på Törnbuskar, som på Apotheken har namn af Bedeguar; Likaledes Cynips Qvercus folii, som på undra sidan af Ekens löf, formerar den rundaktiga glatta utväxten, hvilken almänt brukas til bläck-composition; jämväl Cynips petioli, som träffas på Ekens smärre grenar.

Af Getingar, Vespæ, hvilka lefva i sällskap, hafva sin Vise, och tilreda sig konstigt indelte hus, hvars ämne [ 217 ]liknar grått papper - - - Bolgetingen (V. crabro) som bor uti hålige trän eller under deras rötter, fångar Bi, som Höken fångar Dufvor, och gör smärtande styng. — Vespan eller den smärre Getingen (V. vulgaris) som merendels bor vid husen, infinner sig til myckenhet när Krusbärs- och Berberisbuskar blomma, stjäl honung ur Bi-kupor, och håller jagt efter Flugor. — En annan (V. rufa) som gärna tilhåller i buskar och trägårdshäckar. — En annan (V. parietaria) som älskar bo i träväggar. Dessutom Vespa muraria och campestris [68].

Af Bi-slägtet, Apes, hvilka til en del lefva i talrika samhällen, arbeta under sin Vise til gemensam nytta, bygga hus af vax, föda sig af växter[ 218 ]nas honungssaft, den de äfven til vinterförråd insamla: finnes icke allenast de vanlige Bi (Apis mellifera) boende uti hålige skogsträn, utan och flere arter; äfven de större, mer hårige så kallade Humblor [69], hvilka jämväl äro honungsamlare.

[ 219 ]
Den 6:te Ordningen eller Tvåvingar (Diptera) som hafva vågstänger, och ur hvilkas ägg framkomma ofotade men likväl hoppande skråpukar, förekomma:

Af Styngrar, Oestri, hvilka på Boskapskreaturen lägga sina ägg, som der utkläckte fräta sig inuti köttet, och lefva der tils förvandlingen gått för sig: saknas icke Stynget (Oe. bovis) som så ifrigt förföljer boskapen. Nosmasken (Oe. ovis) som flyger inuti Fårens näsbåror at lägga sina ägg, då Larverne sedan i delarne deromkring hafva vinterläger.

Af Harkrankar, Tipulæ, som milliontals svärma om sommarqvällarne, men hvilkas Larver til större delen vistas under växternas finaste rötter - - - Polsan (T. nigra) som jag endast träf[ 220 ]fat vid Fribergs Sätesgård. — Smickan (T. phalänoides) som gör Korsdansar i luften, och är synnerligen plågsam för dem som upgräfva gamla Tallrötter. — Blomkranken (T. hortulana) som vissa år förstör fruktträns blommor — Iskranken (T. replicata) hvilkens Larv träffas i vatten, och lefver ifrån November til Maj, ehuru kringfluten af is. — Rotkranken (T. palustris atra) som stundom fördärfvar höstbrådden. — Orkornet (T. Juniperina) hvars röda larv ligger i en liten utväxt ytterst på Enens quistar, och på landsbygden kallas Kikbär [70].

Af Flugor, Muscæ, hvilkas Larver uppehålla sig på så olika ställen, är den vanliga Husflugan (M. domestica) här så almän, som den är rar i Lapland. — Svampflugan (M. radicum) af hvilkens skråpukar åtskillige slags Svampar emot hösten synas såsom lefvande. M. pubera som altid parar sig omkring medlet af Mars. — Ostflugan (M. pu[ 221 ]tris), hvars Larv hushållar i Ostar. — Slökorns flugan (M. Frit) hvilkens Larv lefver i kornaxen, och gör en minskning för riket af flere 1000 tunnor korn årligen. — Råg-dvergs Flugan (M. pumilionis), hvilkens hvita 2 linier långa mask, förorsakar de många små dvergstielkar bland den växande Rågen. — Köttflugan, (M. vomitoria) som så gärna besöker köttvaror, at der få lägga sina ägg, äfven som Musca cibaria, tillika med åtskillige som förtära döda djurs kroppar [71].

Af Bromsar, Tabani, hvilkas långa, hvitgula Larver träffas först om våren i jorden på ängar, der de i Julii månad afkläda deras Puppe-hud, komma då fram under skapnad af Bromsar, sedan hela sommaren förfölja hästar och boskap, för at suga och mätta sig af deras blod - - - Häst-Bromsen (Tabanus bovinus) som mäst plågar hästar, i synnerhet dem af svart färg. — Blind-Bromsen (T. cæcutiens) [ 222 ]den skönaste bland Bromsar, men som snält åderlåter kreaturen och sticker äfven människjor; dessutom någre flere [72].

Af Mygg, Culices, hvilkas både Larver och Puppor vistas i vatten, hvaräst de upsökas af åtskillige vattenfoglar, är öfverflödig tilgång icke allenast af den förtretliga blodsugande Sängmyggan (C. pipiens) utan ock af den envisa Svidknotten (C. pulicaris) [73]. Det är likväl endast honorna som sticka och suga. Det samma gäller om Bromsar.

Af Ledsnutar, Conopses, hvilka likna Flugor utom snabelen, saknas icke Sparksnuten (C. calcitrans) som håller sig omkring Boskapens fötter och orsakar deras sparkande - - och Retsnuten (C. irritans) som til myckenhet sätter [ 223 ]sig på Boskapens rygg, hvarifran kreaturen med sina svansar bortfösa dem [74].

Af Fästingar, Hippoboscæ, som lefva på större djur [75], och hvilkas Larver äro vinterliggare under stenar, finnes nogsamt både den halsstarrige Häst-fästingen (H. equina) och Får-fästingen (H. ovina) som uppehåller sig i ullen på de oklipte Lammen.


I anseende til 7:de och sidsta Insect-Ordningen, eller Krypare (Aptera) aldeles utan vingar, hvilka kläckas fullskapade ur äggen och sedan växa, anmärkas:

[ 224 ]Af Fiällgnot, Lepismæ, den så kallade Silfvermalen (L. saccharina) ofta sedd i Stockholm, som förmenes härstamma från Wästindien, och med socker först ankommit til Europa, och der lärdt sig at sönderfräta ylle-kläder.

Af Hoppstiertar, Poduræ, på landsbygden kallade Jordloppor [77], hvilka helst trifvas på fuktige ställen, äro någre på odlad jord ganska förtretlige, såsom P. fimetaria och viridis.Vattenloppan (P. aquatica) betäcker stundom vatnet i diken, omkring början af våren. — Snöloppan (P. nivalis) är vissa år funnen til myckenhet uppå sjelfva snön.

Af Tomtar, Termides, är den så kallade Väggsmeden (T. pulsatorium) här observerad, som i träbyggningar bultar med hufvudet under någon tunn sticka, at det knäpper som i et urverk.

Af Qwalster, Acari, bland hvilka träffas de minsta insecter - - - oräkneliga härar dalra i luften, kräla i jorden, dväljas i vatten, uppehålla sig på växter och djur, och icke sällan för[ 225 ]orsaka de svåraste sjukdomar, de grymmaste landsplågor [78].

Af Spindlar, Araneæ, glupske kräk, som icke skona sit eget slägte, har Stockholm det rikaste förråd. Någre och 60 arter äro deromkring funne [79]. De ändra färg med ålderen och ömsa hud. När Kycklingar och andre små foglar kunna äta dem utan skada, kan jag ej se at de äro så fruktansvärde [80].

Af Enögon, Monoculi, hvilka äro tvåköningar, och kunna föda i flere leder utan parning, uppehålla sig milliontals i dammar, kärr och stillastående vatten [81]. — Af Gråsuggor, Onisci, som hafva 14 fötter, träffas den vanliga [ 226 ](O. asellus) nästan allestädes under stenar, i murar, rutna trän, m. m. och Vatten-gråsuggan (O. aquaticus) som är en läckerhet för Ålen. — Af Mångfotor, (Scolopendræ) hvilka hafva så många fötter som leder på kroppen, träffas både den med 24 fötter som bland måssor har tilhåll (Sc. lagura), och den Tvestiertade med 15 par fötter, (Sc. forficata) under bark och stenar, så väl som den electriska, hvilken lyser i mörkret — Af Dubbelfotor, Juli, är Julus terrestris allenast här sedd. Han ligger under stenar; har på hvar sida 100 fötter, men kommer ej desto fortare. Hans rörelse är spiral-formig.

Kräftor, Canceres, hvilka insecter om man endast rådfrågade storleken borde äga främsta rummet, finnas här och der kringspridde i Mälaren. Åar och bäckar i närmast belägne socknar hafva större förråd häraf, men sällan til den godhet som Kräftorna från Upländska sjön Jerken. Desse välsmakelige kräk, hvilka sedan K. Gustaf den Förstes tid, blifvit af Tyskar först i Sverige planterade, ömsa sina skal [ 227 ]hvarje vår, bära äggen klasvis under stjerten, sägas lefva ända til 20 år, älska lerig botten och ett sakta rinnande vatten, föda sig af växter, insecter och döda djurs kroppar [82]. Om de förtära fiskråm och små-fisk, så upäta ock större fiskar en myckenhet kräftor, när desse ligga i dvala och byta om skal. De fångas med håfvar, ryssior, mjärdar och Kupor, kunna äfven upmetas, och på grundt vatten tagas med händerne. De rensa vatnet från mycket sådant hvaraf fisken vantrifves. De äta Grodor med bästa smak. Oxlefver, yste och grädda, äro för dem behageliga. Utan vatten conserveras de åtskillige dagar i Källare, om de stänkas med ätticka eller dricka; kunna föras lefvande lång väg, inbäddade i Brän-nässlor, eller hvarftals lagde med grönt Al-löf, eller med Vattenarf (alsine media). Bonden torkar och pulveriserar Kräftskalen, som tilblandas i sleke för Fåren. Kräft-stenar (hvarje Kräfta producerar merendels 2:ne årligen) infattade i silfver, räknas bland landtfolkets smycken.

[ 228 ]Detta är nog mycket talt om Insecter, torde någon säga - - - Men den som behagar, kan ju gå förbi desse små anmärkningar [83]. Emedlertid tror jag [ 229 ]at vår Natural-historia bör ungefär på detta sätt handteras, om den skall ådraga sig almänhetens upmärksamhet. Man bör vara begriplig, kort, och för all ting interessant, så vida möjligt är.


Maskar,

Desse krälande, ringa, föraktade, förhatade djur, utan egenteliga lungor, och fötter; ofta utan tydligt hufvud och ögon, samt utan hörsel, äro likväl försedde med alla dem nödige lemmar. Deras articulationer, deras innandöme, alt är med den undransvärdaste konst formerat. Deras sätt at andas är ännu obekant. Hos en del visas icke något spår hvarken af hjerna eller ryggbast. De äro merendels tvåkönige. De lägga dels ägg, dels föda lefvande ungar. Någre fortplanta sig på bägge desse sätt. De fleste lefva i vatten eller på fuktige ställen.

Mälaren hyser icke allenast de i våra insjöar vanlige Maskar, utan äfven någre sällsynte, jämväl sådane som man hittils icke trodt finnas i Sverige.

[ 230 ]Bland Tagelmaskar, (Gordii) med jämntjock, slät och trådlik kropp, bör väl det så kallade Onda Betet (Gord. aquaticus) anmärkas; namnkunnig hos Almogen, som tror at hans bett förorsakar den smärtande plågan i fingrarne, eller Fulslaget, paronychia [84]. Merendels blek, med mörka extremiteter, eller svartaktig och något gul på ändarne; finnes i vatten, genombårar äfven jorden och penetrerar Leran, hvarföre han torde få anses såsom uphofsman til många Käll-ådror [85]. — En annan sällsyntare, är Gordius Seta, som i vår Fauna icke omtalas. Denne Mälare-Tagelmask [86] är öfvermåttan jämn, smal som en tråd, eller hästta[ 231 ]gel, gulbrunaktig, omkring 10 tum i längden, och kan utan fara handteras. Äldre författare berätta, at den förorsakar en plågsam död, om den blir inquarterad i människjo-magen [87].

Spolmaskar, (Ascarides) trinda, trådlika, mot ändarne smalare, finnas så väl i människjors som kreaturs inälfvor. — Ungdom af bägge könen plågas ofta af Asc. lumbricoides, hvilken fördrifves, då man flitigt äter rå morötter, eller dricker björk-laka, eller suger saften af tallträd. — Hos Gäddor är Asc. lacustris funnen i lefren, och en annan i tarmarne kallad Ascaris Seta. Hos Nors och Ströming, hos Gjös och Sik, träffas Asc. globicola icke så sällan. Men Siken hyser egenteligen denne Spolmask och hafva de fleste Fiskar förmodeligen hvar och en sin särskildte art af Spolmask.

Af Metmaskar, (Lumbrici), trindlagde, ringade, med uphögde gördlar, [ 232 ]och som visa sig ofvan jord om nätterne, då de fira sina bröllop, nyttjas här som på andra orter, den vanliga Daggmasken (Lumbricus terrestris) at sätta på krok til låckbete för fisk, så väl på metspön för smärre, som på långrefvar för större fisk. — Vid Charlottenburg på Räkneholmen, har jag träffat Lumbricus tubifex. — Metmaskoljan brukas hos Almogen til läkemedel. Lumbricus vermicularis träffas både i träsk och vid sjuka växters rötter, är äfven funnen i Saltsjön, vid Mälarens utlopp.

Af Lefvermaskar (Fasciolæ) som kännas af en plattad kropp, en pricklik öpning i ändan samt en likadan något längre ned, och hvilka så gärna äro boende uti fiskars inälfvor merendels i Lefren, finnes Fasciola intestinalis i flere slags fisk särdeles i Braxen. Det är denne seglifvade Mask, som i synnerhet lärdt våra hushållerskor, at väl rensa och koka fisk, innan den anrättas. Fiskar som hysa desse ledsame gäster, äro merendels bleka, mindre lifliga, tunnare och hvassare i ryggen. Stundom kunna desse Lefvermaskar [ 233 ]träffas så små som sandkorn. Sådan är den som nyligen blifvit uptäckt i tarmskinnet på Sutaren, Cyprinus Tinca [88] och vore osynlig; om den ej röjde sig med sin bruna bakända, eljest hvit och genomskinlig.

Af Kratsare-Slägtet, (Echinorynchus) [89], utmärkt med sit utdragliga, taggiga snyte, har man här funnit inquartering hos Gäddor, Sik, Abborr, Mört och fl. De inbårra sig så fast uti inälfvorna, at de knapt kunna frånslitas, hvarföre jag önskar det blefve urmodigt, at låta fiskmagar vara med anrättningen följaktige.

Äfven Gelmasken, (Lernäa) som kan liknas vid en Igel, men har liksom armar vid framändan, är här icke så sällsynt. Det är (Lernäa Cyprinacea) som så illa handterar Rudan (Cypr. Carassius) och blesserar henne, at hon stundom finnes rödfläckig öfver hela kroppen. När Sutaren är tilhands, säges [ 234 ]denne fisk afplåcka och förtära Gelmaskarne. Sutaren skall efter våre Öboars berättelse, vara fiskarnes Chirurgus eller Sårläkare. Det torde således vara nyttigt, at plantera Sutaren i dammar och insjöar.

Af Igel-Slägtet (Hirudo) kändt af sin aflånga, enkla, mjuka och slemmiga kropp, hvars eftersta ända är utdragen i en låg klack, finnes i Mälaren åtskillige, äfven sällsyntare arter. Jag bör väl först nämna Läkare-Igeln (Hirudo medicinalis) hvilken igenkännes af sin svarta gulrandiga kropp, och med så mycken nytta brukas vid åtskillige Curer af våre Läkare [90]. Länge blefvo sådane Iglar förskrifne til Stockholm från Königsberg och Dantzig, innan de i sumpiga gropar först blefvo funne vid Kongsholmen, på Rålambshofs äng. Sedan har man funnit desse Blod-Iglar på flere ställen i Mälaren, och äfven på andra orter. De kunna hela åren [ 235 ]förvaras i stora med glest lärft öfverbundna glasburkar, om vatnet någon gång i veckan ombytes, glaset hålles rent, m. m. De kunna på detta sätt jämväl i någon måtto tjäna för Barometer; äfvenså Grodor, om de ungefär på lika sätt förvaras. — Häst-Igeln (Hirudo Sanguisuga) svart med gulkantad mage, ej aldeles så stor som den förra, finnes mäst i diken och pussar. Bönderne tro at 9 sådane Iglar kunna ihjälsuga en häst. — Spänn-Igeln (Hir. geometra) som ofta plågar fiskarne; trind och nästan kafvelrund; kan fästa sig med ena ändan, och hålla kroppen rät och styf, at han ser ut som en stjelk på den vattenväxt han fäster sig i hvilken ställning han kan sitta nästan hela dygnet orörlig. — Platt-Igeln (Hir. complanata) träffas sällan, och kan anses för den lataste och trögaste bland alla Iglar. Han är bredare än sina slägtingar, hvitgrå, med 2:ne pärlbandslika ränder, och hans mörka inälfvor synas genom den genomskinliga kroppen. — Desse och äfven flere slags Iglar [91] finnas helst under var[ 236 ]maste årstiden, i synnerhet på dyaktige och sumpige ställen. Salt är dem et förgift, hvarföre de härmed kunna fördrifvas ur fisk-dammar, der Braxen, Rudor, m. fl. af dem mycket besväras — I fisksumpar kunna de fördärfva all fisken. I gås dammar fäster Igeln sig i näsan på gåsungen, och kan suga den til döds; men ditsläppas någre Abborrar blifva Iglarne snart förtärde.


Af Sniglar (Limaces) som hafva 4 Trefvare öfver munnen, och ofvanpå den aflånga kroppen en köttaktig sköld, men inunder en platt på längden gående klack, finnas: Den svarta Skog Snigeln (Limax ater) på skuggrika ställen. När den kryper fram på flacka fältet, är rägn säkert för handen. I anseende til sin fetma, skaffar den god nytta i hushållningen. Svinkreatur blifva smällfeta, när de få äta någon myckenhet häraf. Bönderne i Skåne och Västergöthland lägga dem i tjärbyttan, at öka och förbättra hjulsmörjan. Med [ 237 ]dem blir vagnen bättre smord än med tjära. Fiskare kunna bruka den til agn på krokar; de äro i synnerhet för Ålen begärlige. — Den rödgula Snigeln (Limax flavus) som träffas i skogs- och bergstrakter, är mer sällsynt. — Den grå Brådd-Snigeln eller Brådd masken (Limax agrestis) infinner sig ofta på åkrar, ängar och i trägårdar. Medelst sin limaktighet fäster han sig vid fingret, då man rör honom, och synes såsom aldeles död, ända til solens nedgång. Det är denne Snigel som vid långsam hösttorka, kan så bortfräta Rågbrådden, at hela åkerstycken stå bara. Han är likväl ej så farlig, ty han skadar ej sädesroten, men gör godt gagn då brådden är alt för frodig. — I trägårdar äro Sniglar förtretlige, ty de nedsudla växterne och fräta både löf och blad. De kunna fördrifvas om man tidigt om morgonen öfverstänker dem med kalkvatten eller med lut af Påttaska.

Af de hos oss så litet bekante Plattmaskar (Planariæ) som kännas af sin platta och nog breda kropp, samt hafva en öpning midt under Buken, äro [ 238 ]åtskillige arter funne i Carlbergs viken, til exempel den mörka eller sotfärgade Planaria torva, som flyttar ögonen vigt omkring, och döljer dem på hvilken sida som behagas. — Plan. lactea som träffas under några vattenväxters blad. — Plan. radiata, som i Spiritus Vini aldeles vanställes och blir öfveralt liksom vårtfull. En del äro brunröda, andre lavendelfärgade, en del så bleka at den hvita fläcken på ryggen knapt kan skönjas [92].


Detta är hvad angående de så kallade Tarmmaskar och Blötmaskar kan finnas nödigt at anföra. Flere slag torde väl gifvas i Mälaren; men min okunnoghet måste stadna härvid.

Jag bör äfven nämna de Skalmaskar som i denna Insjö äro funne. Af desse enkla, med kalkhus klädde maskar, anmärkas följande:

Pärlmusslan (Mya margaritifera) som i anseende til nyttan tager främsta [ 239 ]rummet bland alla våra conchylier, men til utvärtes beskaffenheten är den oansenligaste, finnes i några af de åar och strömar hvilka hafva utlopp i Mälaren, besynnerligen i Köpings ån, hvarifrån vackra äkta Pärlor fordom blifvit hämtade [93]. — Mälare-musslan (Mya pictorum) nog bekant, emedan skalen allmänt nyttjas til färgors förvarande, och kunna pärlor i denna stundom finnas, men ganska små och obetydeliga.

Den hornfärgade Tellmusslan (Tellina cornea), stor som en ärt, tunnskalig, bägge skalen merendels af samma färg och genomskinlighet som horn, finnes allmänt i Carlbergs viken. — Tellina pisiformis af lika storlek, utanpå hvit, men inuti något purpurfärgad, är mer sällsynt. — Tellina lacustris, icke så bukig som den sidstnämnde, med bräckliga brunaktiga skal, af rhomboidalsk figur, inuti hvita, är äfven funnen [94] på nyssnämnde ställe, således en ny recrüte för vår Fauna.

[ 240 ]And-musslan, (Mytilus anatinus) som för både vilda och tama Änder, är en god föda; med ovala, grön- eller brunaktiga och ganska bräckliga skal; är icke sällsynt i Mälaren. — Svan-musslan (Mytilus cygneus) som i anseende til sin inra hvita glänsande färg fått detta namn, har fina, men större och starkare skal än den förra; är vid Ulfsunda och Carlberg funnen plattare än den af utländska Auctorer beskrifves. Ansatser til Pärlor kunna stundom finnas i denna så väl som flera Musslor. Skalen brukas i Frankrike at skumma gräddan af mjölk.

Källblåsan eller Vattenblåsan (Bulla fontinalis) en liten snäcka, stor som ett rågkorn, uppehåller sig mycket på vattenväxter; quick och rörlig, hvilar den mindre än andra snäckor. Jag har någorlunda beskrifvit den på annat ställe [95].

Coccinell-Snäckan (Helix cornea eller kanske rättare Planorbis purpurea) [ 241 ]räknad til det slägte som fått namn af Posthorn och Ammonshorn, finnes allmänt. Skalet är tunt och til en del genomskinligt. Kräket berättas hysa en purpur saft, som den skall gifva från sig, om man strör salt inuti skalöpningen [96], och det kunde förtjäna at anställa försök härmed — Sten-snäckan (Helix lapicida) träffas bland stenar; med uphögd kant längs efter vridningarne, brunaktig och fläckig, Den säges fräta både sten och träd. — Helix vivipara finnes til öfverflöd, och Helix fragilis, så väl som putris, vortex, stagnalis och complanata samt auricularia äro icke sällsynte i Mälaren. På fälten och i trägårdarne träffas Borstsnäckan (Helix hispida), och Trägårds Snäckan (Helix Pomatia), hvilken senare K. Fredric I. låtit hämta från Tyskland och här plantera. Under trän och buskar vid stranderne, finnes både Helix nemoralis och Hel. arbustorum.

Täckfatssnäckan (Patella lacustris) uppehåller sig på åtskilliga vattenväxter; har tunt, bräckligt och merendels [ 242 ]hvitaktigt skal. Kräket kryper långsamt, och när det under gåendet vrider sig, får man ofta fram om skalet se dess hufvud, som är brunaktigt med ett hvitt strek.

De Vindelsnäckor som hafva namn af Turbo perversus och T. Muscorum, kunna träffas bland måssor, och på gamla torftak, särdeles vid Upsala.

Af Neriter finnes, Nerita lacustris eller fluviatilis (som torde vara ett och samma) merendels öfverdragen med gyttja; men renad, är skalet slätt, grå- eller gulaktigt, med hvita fläckar.

Af Djurväxter (Zoophytæ), der hos en del stammen är en växt, som genom förvandling öfvergår til lefvande djur, då märgen utskjuter och får rörelse. Af desse halfva djur och halfva växter, är Spongia fluviatilis icke sällsynt. En och annan Virflare (Vorticella) kan äfven finnas. En och annan Trollmask (Hydra) kan man blifva varse. — Klotmasken (Volvox globator) finnes både i Mälaren och i dammar deromkring. Ett besynnerligt kräk: har inga leder eller synliga verktyg, utan är som ett klot, ej större än ett [ 243 ]knapnålshufvud, icke dess mindre flyttar det sig i vatnet, både med och utan rullning, kan äfven stå på samma ställe och rulla omkring medelpunkten [97].

o. s. v.

Många fynd äro ännu fördolde på Mälarens botten; men utan biträde [98] hade jag svårligen kunnat framställa så många Mask-kräk, som redan blifvit anförde; ty Historia Vermium är bland det myckna som jag ganska litet känner. Desse kräk böra likväl kännas. De höra til Naturens stora Kädja, och äro i alt afseende värdige at betraktas.

Man kan säga om Skalmaskarne, at de äro minst skadelige af alla uptänkeliga Kräk. De hafva ändå sina fiender. Alt lefvande har det. De [ 244 ]hafva sin nytta. Hvem kan neka det? En del af här varande Skalmaskar kunna ätas med god smak, til exempel Helix pomatia — nemoralis — arbustorum och vivipara, så väl som Mytilus Cygneus. Desse 2:ne senare finnas til öfverflöd, men nyttjas icke. En god soppa kan likväl tillagas på musslor och snäckor [99]. De kunna både kokas och stufvas, äfven insyltas som Ostron.

Jag nämner Ostron, och bör dervid anmärka, at i några skrifna handlingar, som finnas i Kongl. Archivet, Upsala- bibliothek och Kgl. Landtmäteri-Contoiret, berättas, at Ostron blifvit funne i Mälaren. Jag vet ej anledningen til denna synnerliga upgift. Man lärer bortblandat Ostron med andra Musslor. Det är sant, at Ostron kunna trifvas i vatten af mer och mindre sälta. I England äro de med bästa framgång planterade vid utloppen af strömmar, i canaler och åar; Men at de skulle kunna lefva i ett sådant [ 245 ]vatten som Mälaren hyser, synes mindre troligt. Man kunde likväl försöka, at vid denna insjöns utlopp i hafvet anställa en sådan plantering, hvilket borde ske i Junii månad, genom utkastande af en hop stora Osterklasar.

Wäxter,

Som finnas på Mälarens öar och holmar, vid stranderne eller i närmaste granskapet, böra väl äfven omtalas. Men icke lofvas någon fullständig örternas namn-förteckning eller en så kallad Flora Mälarensis; och hvartil skulle den tjäna? Då jag hvarken ärnat blifva Auctor eller Professor i natural-historien, har jag ganska litet brydt hjernan med nomenclaturer, systemer och methoder. Min botanicering har förnämligast gådt derpå ut, at vandra från den ena växten til den andra, granska deras sammansättning, betrakta deras fullkomligheter, beskåda dem med förtjusning, med ärkänsla, emot den handen som utströdt så många behagligheter på hvart och ett blomster. Utan at eftertrakta vidlyftiga herbarier, [ 246 ]eller plåcka örter för tisaner, plåster och lavemanger, saker dem jag ej behöfver, har upmärksamheten fästat sig vid dessa lefvande machiners förträffeliga organisation, deras lifliga färgor, vällukten som doftar från deras blad, de förfriskande ångor som utsprida sig til alla sidor - - -

Champs, plaines, forêts, vons offrez à mes jeux
De vos divers trésors l’amas prodigieux.

Floras älskare kunna emedlertid vid Mälarens vatten finna, icke allenast sköna Trädslag, härliga Buskväxter, nyttiga Grässorter, utan äfven åtskilliga sällsynta örter, jämväl några nya, hvilka i våra Herrar Botanisters vanliga rullor icke blifvit uptagne. Jag börjar med Trän.

Gran (Pinus Abies), Nordens Cypress, bör först nämnas, ty den utgör til en stor del Mälarens prydnad. Ofta finnas högderne ända ned til vattenbrynet med detta träd beklädde. Det träffas på sank mark och äfven på Sandmoar. Sjelfva hårda klippan omfam[ 247 ]nas af Granens rötter, som utbreda sig altid vidt och bredt, der jordskårpan är tunn. Man föraktar Granen, emedan den är så allmän, så villig at växa. Men Riset skaffar ju så mycken god nytta vid Boskapens utfodring, vid gödselens förökande, m. m. Kottarne gagna i spisen, och gifva god värme. Kådan skulle med fördel insamlas, så väl häraf som af Tallen, om någon inrättning af ordenteligt Hartskokeri vore i Skogsorter anlagd. Trävirket vinner, efter de nyare i Frankrike gjorde rön, all Ekens hårdhet, om kådan aftappas medan Granen ännu står på sin rot, hvarigenom den från öfverflödig vätska befrias, då afbarkningen sedan bör ske 2 eller 3 månader förut, innan trädet fälles. Til ved, är Granstamen sämst, men Qvisten bäst; likväl finnes så ofta, at Granståcken hemföres, men quisten vräkes. Hvilket oförstånd! — Granar finnas eljest häromkring af alla variationer. Slok-Granen [100] som skall vara ett särskildt och eget species [ 248 ]af Gran [101] finnes växande på åtskillige ställen, såsom på Tosterön, på skogen emellan Mariäfred och Eskilstuna, och på Arnön [102]. Jag har ännu ej hördt, at frön af Slokgranen blifvit utsådde, hvarigenom vissast kunde utrönas, om den är ett särskildt species. Den älskar äfven som vanliga Granen, en däfvig sandblandad lera. Kottarne insamlas i Martii månad.

Furu- eller Tall-Trän (Pinus Sylvestris) äro omkring Mälaren ännu ej så aldeles utödde, at man icke här och der kan få se dem. Sällan finnas de nu mera samlade til skog. Desse Nordens Cedrar, trifvas bäst på högder, [ 249 ]sand, grus och mojord. Ju bättre Furu-skog, ju sämre jordmon. På skarpa sandmoar och på bergåsar, har jag sedt de vackraste, men växa der ganska långsamt. Aldrig kan någon Tall blifva dugeligt storverks träd, om den ej upvuxit tätt med andra, såsom i ett hampland. De som vuxit glest, få kort stam, vidlyftig krona, mycken yta och liten kärna. På bättre jordmon växa de fortare, men trädet blir svampaktigt, safringarne stora och lösa. Går-Tallen växer på sumpiga orter. Är det bekant, at våta Somrar göra större saf-ringar på Tallen, och kanske på flere trän, som växa i torr jordmon? På en stock af Mälarens Furu-träd, vuxit på berg, och som hade 15 alnars längd, räknade jag i storändan 87 safringar, diametern var der 12 tum, hvaraf kärnan gjorde 6 tum. Fordom kunde vid Mälaren upföras de varaktigaste träbyggningar; men då var tilgång på mogne kärnfulle Furu-trän. Tallen behöfver väl 60 eller 80 år innan den vinner rätt styrka. Vid 25 eller 30 års ålder börjar den gifva ymnig kåda.

[ 250 ]Enen (Juniperus communis) som trifves helst på torr mark, finnes til mer och mindre myckenhet. Vid Vällinge-tegelbruk får man se de vackraste pyramider af denna buske. När den skjuter i högden, och beqvämar sig til stör, bör den sparas. Borthuggas de närmast jorden liggande quistar, kan stamen blifva rak, med krona. Jag har sedt ett Enträd, 5 alnar högt, och af mer än alns diameter. Då kan väl Enen aldrig skada gräs-växten. Man förstår ej i almänhet at rätt värdera Enen. Den är en Amma för tusende andra trän. Virket är segt och starkt. Aldrig gifvas varaktigare gärdsel-gårdar än af En-stör. Riset är det bästa til rökning af kött och fisk, och hvad gagn skaffar icke Enlagen vid kreaturens utspisning, och i stället för vatten vid bränvins bränning, då större quantum bränvin altid ärhålles, i synnerhet om quistarne äro försedde med Bär. Blott af desse tilreder Holländaren sit smakeliga Geniever-bränvin. Enbärs-mos är Bondens hus-theriak.

Detta om Barr trän. Har väl någon plantering eller frösåning af dessa [ 251 ]blifvit anlagd? — Nej. Det skulle ock vara af ringa betydelse. Hafva skogarne blifvit afmätte eller värderade, til en viss storlek, til vissa tunneland, til en viss afkomst på tunnlandet, och til en säker återkomst med skogshygge om vissa år? — Jag kan ej svara häruppå.

Eken (Qvercus Robur) det största, bästa och nyttigaste träd, finnes här och der omkring Mälaren, samladt i lundar, men någon ordentelig Ekskog bör här ej sökas. Ovist om den 100 år härefter träffas på något ställe i Sverige. Bönder i allmänhet hata Eken. I anseende til närvarande författningar kan det ej annars vara. Fastställ, at för alla Ekar som fällas på Krono- och Krono skatte-hemman, til Örlogsflottans behof, betalas til Bonden eller ägaren en skilling specie för hvarje cubik-fot, som hvart träd innehåller, sedan det är apterat til Skeppstimmer och befunnits vara godt, så skall hvar och en Bonde skatta sig lyckelig at hafva goda Ekar på sina ägor. Plantering af Ekar är ganska sällsynt. Vid Kongsgården Johannisberg är någon ansenlig plante[ 252 ]ring med framgång verkstäld. Den som vill försöka, bör vara angelägen at skaffa Ållon af de bästa Eksorter, men icke de först affallande, och sätta dem i fast och god jord. Jag vil råda til en Ekplantering som är både lätt, nyttig och lönande, och på flere utrikes orter brukas, at hafva ständig tilgång på den finaste Ekbarken, utom hvilken fullkomligt sål-läder icke kan beredas. De samlade Ållon planteras, en half aln emellan hvardera, i små våren förut upkastade diken. Efter 3:ne år afskäras plantorne, hvarefter nya telningar upväxa. Efter 6 til 8 år aftages barken på desse små Ekar, i Maj, torkas i skugga, och blir en ganska begärlig vara för Garfvare. Om hösten kunna de afbarkade telningar afhuggas til bränsle. Snart framskjuta nya telningar, hvilka åter efter 4 til 6 år kunna afbarkas och så framgent. Eljest kunna Ek-trän lät vinnas genom Ållons nedsättande i En- och Hasselbuskar, utan vidare omsorg. På torr mark och högder, blir Eken fast och hård, vid kärrlaggar sämst. Stenbunden mark ger grenig Ekskog. Tio [ 253 ]mil norr om Upsala, lärer knapt någon Ek mer träffas.

Björken (Betula alba) som håller til godo nästan all slags jordmon, mager och fet, torr och våt, land och lera, växer väl ännu vid Mälaren allmänt; men så beskaffad, at sällan kan fås deraf dugeligt slögde-virke. Tillåtelsen af år 1739 [103] at topphugga Björkar, har härtil ganska mycket bidragit. Så länge har Almogen topphuggit sina Björkbuskar, 2 alnar från jorden, at resliga och stadgade Björkar blifvit sällsynte. Detta nyttiga träds fortplantning är aldeles icke svår. Dess fina och vingade frön mogna i September, men ojämt. At samla dem til sånings är föga båtande, hvilket äfven gäller om Tallen och Granen. Naturen bör sjelf få utså desse frön. Om allenast marken brännes eller svedias på något ställe, der stora Björkar finnas i nägden, får man snart se tusentals af desse trän [ 254 ]uprinna ur den brända jorden. Eljest kan ditföras Björkris, och grenar med mogna frö-knoppar, och fördelas på den svedda marken. Löf, bark, näfver, quistar, rötter, stubbar, stammar, telningar, virke, ved, kol och aska - - alt är förträffeligt på detta egenteligen för våra kalla vintrar skapade träd, som i lugn och skygd växer reslig och qvistren. Ända til laf och svampar äro gagnande [104]. Björklakan som uttappas i Mars och April, bör helst tagas af omkring 30 års gamla Björkar, 10 til 12 kannor af hvarje. Man kan häraf med mindre malt få ett godt dricka. Ett läckert Vin har jag sjelf häraf tilredt. En tarflig dryck vinnes, utan kokning, med tilsats af några skedblad gäst och någon humla. Kokas Björksaften behörigen [105], kan ett quarter god Sirop bekommas af tre kannor saft. Oaktat all denna märkbara nytta, göra våre Mälare-boer, lika med [ 255 ]sine öfrige landsman, all åverkan på detta träd. Nästan ingen quast handteras i Stockholm och deromkring, som icke består af ett helt träd. Bondens snodda Björk-vidjor, hålla ständigt små Björkar i deras förnedrings stånd.

Alen (Betula Alnus) som så mycket älskar sidländta orter, tillitas af Landtmannen äfven så flitigt som Björken. Det är en glädje at se huru gärna Alen vil växa både på lera, sand och dyjord, allenast den nalkas vatten. Den äskar då ingen hjelp, begär allenast at handteras barmhertigt. Den formerar sig vid sjöbräddarne, i täta och prydeliga häckar, som gifva lugn emot vädret och löf åt Boskapen. När Alen växer i Kärr, utvisar den bördig jordmon. I alleer tjänar den ganska väl, på ängar befordrar den gräsväxten. Icke växer trädet långsamt, hvarföre Holländaren med största fördel sår och planterar Alen på jordvallar och sumpiga orter. Man väntar ej hos oss, at någon sår Alfrön, som mogna i October. Minsta mödan vore at omkring stora Alar, göra jorden lös och [ 256 ]myllig, eller ditföra frisk jord, då en myckenhet unga Al-plantor kunde bekommas. Afhuggas Alar vid jorden, skjuta de altid nya telningar. Vid åar och strömar hålles jorden tilhopa genom Alens rötter, at vatnet ej kan skära ut bräddarne. Jag har ej träffat någon Al tjockare än emellan 20 och 30 tum. Almogen nyttjar Barken til svart och brun färgning, stammarne til rännor och pumpstockar, m. m. Med Alens flammiga och knåttriga rötter, göras de vackraste inläggningar på hvarjehanda möbler.

Aspen (Populus tremula) så villig at växa i nästan all slags jord, anses här såsom annorstädes, med ett obilligt förakt. Intet träd kan lättare förökas och gifva hastigare vinst. Det växer inom 10 til 15 år ganska ansenligen, om jorden ej är mycket sumpig. Men dess ställe är icke nära vid inhägnader, ty dess vidt och bredt utlöpande rötter skaffa olägenhet. Der några växande Aspar finnas, saknas ingen tilgång af telningar, hvilka lätt kunna omplanteras. Är jordmonen tjänlig, behöfves ej vidare än at hägna ett stycke fält, [ 257 ]då en vacker och nyttig löfskog snart ärhålles, blott genom den goda naturens omsorg. Onyttige stenbackar vid byarne, kunde blifva nyttige genom Aspen, allenast jorden emellan stenar och hällar upkrattas. Löfvet som bärgas strax efter Midsommar, är förträffeligt vid nästan alla Kreaturs utfodring. Det gör smöret gult om vinteren. Af ett stort lummigt träd, hämtas ofta en tunna strukit löf, ungefär af lika godhet med 2 lispund hö. Således kunna 100 Asp-trän, ränta emellan 20 och 30 lass hö, eller dess värde årligen. Bör då detta träd föraktas? Sjelfva barken sönderskafvad, ätes dessutom begärligen af Boskapen, äfven späda quistarne. Spån af Aspstamen, kan med fördel nyttjas til taktäckning: ty i fria luften kan intet träd längre emotstå röta; derföre är gärdsel af barkad Asp det varaktigaste. Fråga Konstnärer och handtverkare, om Virket är begärligt? Det blir sällan eller aldrig maskstungit. Medelst långsam förrutnelse får trädet en mörkgrön färg alt igenom. Jag önskar at hvar och en Landtman ägde en upfredad Asp-hage!

[ 258 ]Häggen (Prunus Padus) är äfven så litet granlaga på jordmon som Aspen. Men Häggen är nyttig i alla hägnader, göder den magraste jord omkring sig, och befrämjar gräsväxten, ehuru våre hushållsböcker icke härtil samtycka. Den kan gifva raka stamar, växer fort, kan lätt fortplantas, äfven på stenbunden mark. De täcka blommorna fördubbla vårens behag. Virket är starkt. Trädet lämnar godt bränsle. Bären, dessa allmänt föraktade Bären gifva det skönaste Vin [106]. Ändå kan Häggen anses såsom föga betydande?

Asken (Fraxinus excelsior) växer här dubbelt fortare än Eken, men icke på skarpa berg eller i kärrjord; blir skönare och större, ju bättre jorden är der den planteras. Jag har sedt dem af 20 til 30 fots högd. Asken kan hinna långt öfver 100 år. Til avenuer och i stora bosqueter är den nog tjänlig; men icke nära vid åkrar, träd och humlegårdar, ty sidorötterne breda sig stundom vidlyftigt omkring, och infinna sig obudne, om de icke agas. Den [ 259 ]som har några stora Ask-trän, har ingen svårighet at få en myckenhet Ask-plantor. Desse nyfödingar kunna til vackra trän upammas. Unga trän kunna flyttas efter behag, allenast de få behålla hufvudroten, hvilken merendels på alla trän af våre Planterare obarmhärtigt afskäres. Bark, löf, virke och rötter, hafva sin stora nytta [107].

Rönnen (Sorbus aucuparia) finnes här ofta växande emellan högder och stenbackar, vid hus och gärdesgårdar, der marken ej är sumpig. Blommorna äro bland vårens härligheter. De högröda i stora klasor in på vinteren hängande bär, fägna ögat, och äro en låckmat för foglar, som derföre upskjuta deras flyttningsresor Rönnen gifver prydeliga både häckar och alleer, men blir sällan härtil använd. Trädet är likväl ganska nyttigt. Virket segt och hårdt. Barken sönderskafvad, kan efter Norrländska sättet, nyttjas til utfodring för Boskap, äfven som Lagen af quistar och Bär, hvilka senare dessutom, hafva [ 260 ]flerfaldig nytta. Schveitsarne förstå at färga purpur härmed. För de grymtande djuren, äro de en verkelig delice. Vid bränvinsbränning äro de förträffelige. De mogna i September och October. Foglarne äro flitige planterare af Rönn.

Lönnen (Acer plantanoides) tjänar vid gårdar och trägårdar, til prydnad, och til skygd för hetta och blåst. Allenast på några ställen vid Mälaren, har jag sedt den vildväxande. Ett träd som skjuter så vacker stam, som har så stora och sköna löf, formerar behagelig Krona, är oömt, håller tilgodo nästan all jordmon, utom kärraktig, förtjänar at med alfvar cultiveras. Handtverkare värdera virket och de kåriga rötterna. De späda löfven tjäna til boskapsfoder. Saften eller laken af Lönn, som kan aftappas på lika sätt med Björklaken, är vida förmånligare än denna: ty den gifver ömnogare Sirop, och jämväl Såcker, åtminstone dugeligt til mat. Af blott 3 stop Lönnsaft, kan bekommas ett quarter god Sirop och ett lod Såcker. Genom gäsning kan saften äfven til dricka pre[ 261 ]pareras. Om vid hvarje bondgård planterades ett dussin Lönnar, hvilken prydnad för gården, hvilken nytta för hushållningen! Lönnen kan lätt förökas. Frön äro lättgrodde. De mogna i slutet af September. — När cinober-röda prickar finnas på barken, är trädet skadat.

Sälgen (Salix caprea) vacker och reslig, när den står nedan för högder och backar, träffas här och der på ängar och vid gårdar. Den älskar torrare jordmon än sina släktingar. Af alla slags löf, är Sälg-löfvet det smakligaste til sorpfoder för Boskap, och räknas derföre i arf uti Dalarne. De tidiga blommorna sökas med begärlighet af Bi. Barken brukar Skåningen til sin klipping, och Jämtlänningen til beredning af sina svarta emot väta bepröfvade skinn. Den är i April, dugelig som Bast at binda med, och til mattor. Huru lätt planteras icke detta träd! Man behöfver allenast taga quistar eller telningar, och nedsticka dem i jorden. — Sälgen bortblandas med Jolster (Salix pentandra) både til namn och gagn. Denna växer ej så hög. [ 262 ]Omkring Enköping finnes en myckenhet häraf; men känner man väl nyttan, af löfvet til utspisning åt kreatur, och af det omkring frön sittande fiunet, som icke allenast kan brukas til ståppning, utan äfven til förfärdigande af de starkaste hattar; hvarföre Konungen i Preussen år 1768, befalte planteringar häraf i hela Schlesien. — Skör-Pilen (Salix fragilis) är icke sällsynt vid landtgårdarne, och lärer endast för nöd skull planteras; men då det är upgifvit, at barken verkar lika goda egenskaper i lädret, som Ek- och Vide-bark, så bör väl detta träd värderas. Korg-Pilen eller Tysk-Pilen (Salix viminalis) och Babyloniska Pilen, har jag sedt på några ställen planterade, särdeles vid Brygga på Eckerön. Bägge kunna så lätt förökas. Åtminstone af den förra önskade jag få se någon tilräckelig plantering [108]. Skaffa allenast häraf 112 [ 263 ]alns långa käppar, och nedsätt dem par famnar från hvarannan, at omkring 2 quarter stå ofvan jorden, och man skall efter 3 år röna hvad man vunnit. Om 10 år, skulle af endast någre sådane trän, alla byar i en socken kunna få tilräckeligt at begynna någon plantering. Afskäras stammarne på 5 til 6 års gamla korg-Pilar, en half aln från jorden, utslå de nya skott, som växa 4 til 5 alnar på ett år. Desse tjäna til Korgmakare arbeten, til band på träkäril, m. m. Sverige har flere arter af Pil [109], men de värderas icke. Gud vet hvad inhemskt vi värdera i Sverige.

Vild-Apelen (Pyrus Malus) som sällan växer rak, finnes åtminstone på några ställen til någon myckenhet, på torra fält, backar och i ängar, hvilka blifva förtjusande när Aplarne blomstra. Desse befrämja gräsväxten, och kunde så lätt planteras genom sönderklufne skogsäplen i landtmannens täppor, om[ 264 ]kring gården, o. s. v. Til häckar äro de äfven ganska tjänlige, när de utblandas med Berberisbuskar. Om detta träd värderades så mycket i Sverige som i England, der Cider prässas af frukten, skulle egendoms herrar visserligen göra planteringar häraf, och formera de vackraste avenuer til sina torp och bondgårdar. Vet man då icke, at löfven ätas af boskap, at den bästa ätticka kan tilredas af desse sura skogsäplen, at stammarne äro de fördelaktigaste at ympa, och virket närmast Hagtorn i hårdhet, at blommorna eftersökas af Bi, och at barken gifver citrongul färg o. s. v. [110]. — Vilda Päron-trän (Pyrus communis) äro vid Mälaren ganska sällsynte. Åtminstone finnas de på Arnön. Ett enda träd af god art, växer vid landsvägen, emellan Fittja och draget utmed sjön Aspen; men icke har jag hördt, at någon samlat frukten häraf och gjordt någon plantering.

Oxel (Cratægus aria) senare til väx[ 265 ]ten än Lönn och Ask, är icke allmän vid Mälaren. Stenbackar äro likväl nog allmänna, och om någon ville företaga sig Oxel-plantering på dessa kala och ofruktsama högder, skulle prydnad och nytta på en gång vinnas. Man behöfver allenast emellan stenarne upleta så stort rum, at jorden kan upgräfvas eller uphackas, och våga några skåttkärror jord dertil. Här kunna Oxlar ganska väl om våren planteras, och med kringsatte störar fredas. Trädet sår sig ej gerna sjelf annorledes än genom fogel-kräfvan. Eljest kunna väl frön af sönderkramade bär utsås i lermylla och der skugga finnes. Hvart annat år gifver trädet ömnigare frukt, som kan lämpas til utspisning både för folk ock kreatur. Virket, fast, tätt och fintrådigt, värderas ganska mycket af Snickare ock Svarfvare.

Linden (Tilia Europæa) som så väl tjänar til Stamträd, til häckar och alleer, träffas på åtskillige ställen, frodväxt som den Holländska, t. e. på holmarne utan för Hesselbyholm, &c. Näst Furun och Eken, upnår ingen af alla våra trän, den ålder, som Linden. Af [ 266 ]ovanlig storlek bör anmärkas den på Svartsjö, och den på säteriet Malmvik, hvarom tilförne är nämdt [111]. Det är osäkert at af frö upodla Lindar, men då trädet (helst när något gammalt träd afsågas) skjuter från rötterne en myckenhet telningar, är ingen svårighet at få friska plantor til utsättning, i högländ jord. Således en onödig utgift at införskrifva Lindar från Holland. Våra infödingar äro bättre. Alla som äga Bi-afvel, borde vara särdeles angelägne at plantera Lindar, hvilka dessutom för deras vackra växt, täcka löf, välluktande blommor, nyttiga bast och goda virke, förtjäna at vårdas.

Almen (Ulmus campestris) som har främsta rummet bland våra allmänna Kronträn, är sällsynt nog såsom planterad, ännu mer såsom vildväxande. På Ellgarns Krono-äng har jag sedt vackra Almar. Icke är det svårt at få en vacker Alm-plantering, allenast man har ett enda frodigt Almträd. Jorden göres lös och myllig rundt omkring, då [ 267 ]de i Julii månad mognade frön, så sig sjelfve, och gifva plantor tjänlige til omsättning. I England räknas hvart och ett godt Almträd til flere pund sterlings värde. Hvilket träd har skönare Krona, starkare och rakare stam, ett utvaldare virke til flere nyttiga bruk?

Fläder (Sambucus nigra) växer vid byar och gårdar, altid så mycket, at mos kunde kokas af bären, åtminstone til husbehof. Både bär och blommor äro fatala för Höns-slägtet. Om någon får det infall at plantera Fläder, är mit råd, at planteringen sker til häckar på jordvallar.

Detta kan vara tilräckeligt, om de vid Mälaren vildtväxande trän. På någre ställen har man varit omtänkt anskaffa vilda-Castanie-trän, som jämte Lindträn äro de prydeligaste vid Mangårdar. Likaledes cultiveras på ett och annat ställe Flugträdet [112], hvilket tjänar til häckar och bosqueter. Jämväl gifvas exempel, at Bok-trän [113] med [ 268 ]framgång blifvit här cultiverade, såsom vid Söder-Telge, och på Arnö, hvaräst ännu 4 högstamige Bokar finnas växande, af hvilka en, två alnar från roten, har 8 quarter och 4 tum i omkretsen. Man vet ej när de blifvit planterade. De gifva sällan mogna Ållon, i öfrigt trifvas och växa de ganska väl [114]. Men jag skyndar, at lämna någon underrättelse angående de häromkring växande Buskar.

Hasselen (Corylus Avellana) finnes til mer och mindre myckenhet. Den kan väl i god jordmon och favorabelt läge, vinna anseende af små trän, men växer eljest altid buskig. Får den öfverhand på ängar, skaffar den olägenhet, ty den ökar sig vidt och bredt. Bäst är at hålla Hasselen på högder och stenbackar. Häckar häraf blifva både vackra och täta. Spröten och telningar flätas til väggar på skjul och uthus, huggas til band på tunnor och laggkäril, samt tjäna til kårgar, rislor, m. m. Nötterne få sällan quarsitta, at blifva full[ 269 ]mogne. Om desse sättas i god och fet jord, och plantorne sedan utflyttas, blir frukten större och smakligare. Omogna Hasselnötter kunna inläggas såsom Oliver.

Wide (Salix cinerea) öfverflödar på flere ställen. Landtmannen förtretad öfver dess frodiga växt på sina illa skötte ängar, rothugger och upbränner dem, utan at nyttja telningar och qvistar, hvilka samlade om våren, tjäna til fiskemiärdar, kårgar och annat flätat arbete, eller barken, som är begärlig på Garfverier. Sjelfva stammen, som då den får växa lång, gifver starka tunnband, förstår man ej at använda. Vi köpa likväl årligen sådane i myckenhet från Tyskland. Man kan häraf sluta, hvad ett stycke fält med frodiga Widebuskar, skulle kunna ränta en förståndig ägare.

Slån (Prunus spinosa) finnes här ofta til nog myckenhet. I anseende til sina krypande rötter, är Busken otjänlig på ängar, men på vallar och backar bör den värderas. Til häckar är [ 270 ]den förträffelig, ty hvarken folk eller kreatur våga sig öfver detta taggiga stängsel. Bären som äfven kallas Stärkebär, mogna i October. Man förstår ej at behörigen nyttja dem. Deraf kan göras ett smakligt dricka, Slåbärs vatten kalladt. De kunna äfven beredas til vin, och til ett bränvin som liknar Persico. Läggas de i öl, skall det blifva välsmakeligt och hindra det at hastigt surna. Taggarne skurne om våren, duga til Korfstickor. Virket brukas til harfpinnar.

Niuponbusken (Rosa Canina) växer nästan allestädes vid vägarne, och derföre föraktad. Planterade på vallar och murar, gifva desse Törnbuskar det bästa stängsel. Bären äro så helsosame, så smakelige i soppor, til cremer, insyltningar, m. m. at ingen god hushållerska bör vara dem förutan. Man klagar öfver besväret vid deras rensning, men brukas små spadar af järn, sker saken utan svårighet. De sköna blombladen få utan alt nyttjande affalla. De kunde sönderhackas, göras til små kakor, och kokas uti mjölk eller chocolade. — Äng-Törne (Rosa arvensis) [ 271 ]har varit okänd för Sveriges störste Botanist [115]; men växer på ett och annat ställe vid Mälaren til myckenhet.

Berberis-busken (Berberis vulgaris) är häromkring ej sällsynt, och utantvifvel af foglar som ätit bären, planterad i skogsbackar. De från roten upskjutne telningar kunna slå rötter. Omsättes busken i god jord, ej sumpig, blifva bären större och smakeligare. Härigenom kunde Landtmannen vinna fruktbärande häckar omkring sina täppor och små intägter. Han kunde stufva de späda bladen, eller, som i Holland, koka dem med kött. Bären skulle komma honom väl til pass i rötaktiga febrar, eller kunde de säljas til Städerne, hvaräst de nyttjas til mos, cremer, geleer, confiturer och drageer. Medan de ännu äro gröna, kunna de inläggas och brukas som Kapris. Saften kan eljest vid matredning, med största fördel användas i stället för ätticka och citron. Med barken kan färgas gult både på skinn och ylle.

[ 272 ]Hallon-busken (Rubus idæus) växer allmänt på öarne och holmarne, i skygd af andre trän. Den kan genom telningar lätt förökas. Bärens smaklighet och nytta äro nogsamt kände. En varietet af denna buske, som bär hvita Hallon, har jag sedt i några trägårdar.

Björnbärsbusken (Rubus cæsius) finnes på någre ställen häromkring nästan til öfverflöd. Jag önskar, at man ville vara angelägen om denna buskens plantering, som i god och något fuktig jord, utan svårighet kan förökas genom telningar och rötter. Man kunde hämta dem från Fantholmen, der de til öfverflöd växa. Känner man då icke Bärens förträfflighet, hvilka til sammansättningen likna Mulbär, och hafva en blå dagg öfver sig; deras angenäma något syrliga smak, gör, at det bästa Mos häraf kan tilredas. Löfven ätas gärna af Får, och om ätticka giutes på de späda bladen, blir den härigenom förbättrad.

Krusbärs-busken (Ribes uva crispa) växer sjelfvilligt i ängar, åkergärden och betesmark, på åtskillige ställen, såsom på Fogdön, Ellgarn, vid Arboga, [ 273 ]Wällinge, &c. Hvar och en vet, huru lätt desse nyttiga buskar kunna omplanteras och förökas.

Brakvedsbusken (Rhamnus frangula) träffas icke sällan på öarne, mäst på sidländt jordmon. Dess nytta är ej nog känd. Den är tjänlig til häckar, och gifver så godt bränsle som Björken. Barken samlad om våren, tjänar til gul färg på ylle. Med Bären färgas grönt. Desse blandade med Fläderbär, kokas i Tyskland til mos, åt tjänstefolk. Västgöthen förstår at nyttja det starka bastet. Kolen af Brakved äro de aldrabästa til beredning af det finaste reffel-Krut. Blommorna älskas af Bi, och som busken bittida blomstrar, och fortfar härmed til hösten, så är den värdig at planteras vid alla Bi-gårdar, hvilket sker lättast genom telningar, som äfven i sumpig jord vinna framgång.

Getapelen (Rhamnus catharticus) är så mycket jag vet, sällsyntare häromkring än Brakved, och vore tjänlig at nyttjas vid plantager, til de vackraste häckar, helst den låter så väl aga sig, och har goda taggar. Virket [ 274 ]hårdt och rödaktigt, är begärligt hos Snickare. Bark, löf, bär, äro nyttige för Färgare, Målare och Cattuns-tryckare, allenast de funnos i myckenhet. Busken kan genom afläggningar förökas.

Mjölonriset (Arbutus uva ursi) tillåtes mig at här få uptaga bland små buskar. Den visar sig här och der med sina liggande stjelkar, på skarp jord. Naturen updrifver ofta denna växt, på de ofruktbaraste grus- och sandbackar. Det är oförstånd at anse den såsom onyttig. Förfarenheten bekräftar, at med Mjölonriset kan färgas en god Castor-svärta; at både stjelkar och blad äro ganska nyttige til läderberedning. Desse senare får jag den äran, at i synnerhet recommendera hos tobaksrökare. Genom deras hopblandning med tobak, torde denna blifva smakligare och mer helsosam.

Hagtorn (Cratägus Oxyacantha) får man se på öpna ängar, men ej i skogar. Man känner dess förträfflighet til häckar och stängsel. Skada, at den genom telningar är svår at fortplanta, och at bären ligga 2 år i jor[ 275 ]den, innan frön upgro. Om Bären insyltas med ätticka, kan en rätt god sallad vinnas. Starkare virke än det af Hagtorn, lärer knapt finnas.

Trybusken (Lonicera Xylosteum) finnes på högder och torra ställen, der knapt andra buskar vilja växa, och just på sådan jordmon kunde den tjäna, at planteras til häckar. Genom bären, men helre genom rötternas sönderdelning, kan den utan svårighet propageras. Man borde väl vara något angelägen härom: ty de artigaste pipskaft svarfvas af spröten eller stammarne, som nya, väl polerade, likna aldeles hvittben. Dessutom säga Jägare, at de starkaste laddståckar häraf förfärdigas. Eljest tjänar virket til väfskedständer och til pinnar i höräfsor.

Måbärsbusken (Ribes alpinum) är icke sällsynt i den delen af Upland, som gränsar til Mälaren. De nättaste häckar til prydnad, på vallar, och torr men god jord, kunde härigenom vinnas. Lättaste fortplantningen sker genom friska rötter. Barn äta bären, och det hårda virket tjänar til hvarjehanda.

[ 276 ]Ålvonbusken (Viburnum Opulus) finnes stundom, merendels på sidländ jordmon. Genom afläggningar och rötter kan den bäst förökas. Bären, som hos oss endast nyttjas af fogelfångare, insyltas allmänt i Ryssland. De gifva röd färg på yllegarn.

Alsterbusken (Evonymus europäus) håller sig gärna vid stenbråtar, äfven som Stenbärs busken (Rubus saxatilis). Bägge kunna här träffas vid stenrösen. Den förra kan lätt fortplantas, både genom frön och rötter; gifver vackra och täta häckar, ehuru de ej tjäna til hägnad. Är det sant at Får dö af bären?

Qvesbusken (Solanum Dulcamara) har jag ej sedt här utan på sumpiga ställen. Vid gärdesgårdar gör den godt gagn at blanda til andra buskar.

Oxbärsbusken (Mespilus cotoneaster) ganska liten til växten, men drifver ganska djupa rötter. Den träffas icke sällan.

Tistbusken (Daphne Mezereum) visar sig på något sidländta skogsmarker. Barken är så seg, at den kan nyttjas i [ 277 ]luder emot odjur. Bonden tror, at 6 bär kunna döda en varg.

Porsbusken (Myrica Gale), saknas icke häromkring. Våre äldste förfäder nyttjade denna växt, i stället för humla, på dricka. Om behörig proportion observeras, kunde den vid dryckers tillagande göra godt gagn. Jag har på annat ställe visat [116], huru mjöd med viss tillägning af Pors, kan i bästa måtto bryggas. Blad, bark, blommor, förtjäna at försökas af Herrar Läkare.

Squattran (Ledum palustre) växer på åtskillige ställen. Skada, at ingen hos oss destillerar sådan olja af denna växt, som Ryssarne i blandning med ryssolja nyttja til sina jukters beredning. Medecinska nyttan af Squattra är nu stadfästad [117].

Odonbusken (Vaccinium uliginosum) frodar sig i sidländ skogsjord. Utom det at de friska bären kunna ätas, bru[ 278 ]kas de med fördel at färga linnegarn blått. Bladen tjäna för Garfvare och Färgare.

Blåbärsriset (Vaccinium Myrtillus) växer allmänt i gamla skogar och på mossiga fält. Ehuru grenarne allenast äro ifrån 10 til 20 tum höga, så bör man ej neka växten namn af buske. Bären väl mognade, äro rätt goda til mos och cremer, så väl som til färgning både på ylle och linne; torkade, brukas i soppor, til fyllning, m. m. Ett smakligt vin kan häraf tilredas. Både med Blåbär och Odon, kunna hvarjehanda liqueurer färgas röda [118]. Späda bladen af de förra, kunna nyttjas som Thé.

Lingonriset (Vaccinium Vitis Idäa) är lika allmänt växande som Blåbärsbusken, men det förra är här mer fruktbärande. Nog förstår man at koka och insylta Bären på åtskilligt sätt; men [ 279 ]at tilreda ett läskande Lingon-vin, har ännu ej kommit i bruk. Af de sköna blommorna, kunde Herrar Apothekare destillera ett förträffeligt lukt-vatten [119].

Kråkbärsriset (Empetrum nigrum) växer på den sterilaste jord, men anses såsom föga nyttig. Magra sandfält kunde härigenom någorlunda förbättras. Med bären kan färgas rödt. De ätas på Jutland.

Mistelbusken (Viscum album) kan stundom träffas på gamla trän. Det räknas för ett godt fynd, at hitta på denna lilla besynnerliga buske, hvilkens hvita saftfulla bär, genom kokning, beredas til fogel-lim.

Vinbärs busken (Ribes rubrum) förekommer sällan vildtväxande; finnes likväl på Arnön [120], kanske på flere ställen.

Detta om Buskar. Så många finnas omkring Mälaren vildt växande. Kanske torde någon vara förglömd, som [ 280 ]här bordt anföras? Gärna ville jag uptaga Hiortron och Smultron bland Buskar. Deras sköna bär kunna äfven här plåckas. Det förstår sig at Hiortron äro mindre allmänna. De gifva icke eller alla år blomma och frukt.

Våre Landtmän sätta icke nog värde på Buskar. Desse växa likväl ofta i sådan jord, der större trän knapt fortkomma. Deras löf och blad tjäna Boskapen til föda. Deras ved och virke, äro i så många hänseenden förmånlige. Men Bären, hvad betydelig nytta skulle icke genom dessas behöriga användande tilskyndas vår hushållning? Om man alfvarligen företog sig plantationer af Krusbär, Vinbär, Hallon, Björnbär, Tranbär, Stärkebär, Häggbär, Berberis, m. fl. Om någon gjorde detta til hufvud-föremål; beflitade sig at häraf tilreda Viner, behageliga, styrkande, vederquickande drycker, och hade förmåga, at här i hufvudstaden hålla ständigt lager af Svenska Bärviner, mos, insyltningar, m. m. I sanning borde ett sådant företagande räknas bland de mäst hedrande. Det skulle äfven blifva bland de mäst lönande: ty fruktträn och bärbuskar be[ 281 ]tala mödan rikeligen, då man har några års tålamod. Aldrig skulle våra många oansenliga backar och steniga högder, på ett bättre och nyttigare sätt kunna decoreras, än genom fruktbärande buskars plantering. Sverige kunde då äfven blifva ett Vin-land.


Örter finnas vid Mälaren, af de fleste slag som växa i sjöar, och på sumpige ställen. Jag nämner:

Sverdsliljan (Iris pseudacorus) vacker, men förhatelig på sidländta ängar, helst den ätes ej af boskap, och med sina tjocka, djuptgående rötter, kan väldeligen föröka sig. Är det bekant, at de torkade blommorna gifva en gul färg, starkare och varaktigare än den Indianska Gurkmäjan?

Fackelrosen (Lythrum salicaria) som lyser på steniga strander, och hvars blommor gärna sökas af Bi.

Camelblomman (Butomus umbellatus) som vid dammar och sjöbräddar finnes växande.

Vatten Aloen (Stratiotes Aloides) hvilken med sina taggiga blad besvä[ 282 ]rar dem som bärga sjö-foder, och herbergerar en myckenhet af insecter.

Näckblomstren (Nymphæa lutea) som lugna vatnet med sina stora blad, hindra vågens häftighet at utskära strander, och vore derföre förmånlige at plantera på magra sandstränder. De hvita Sjöbladen (Nymphæa alba) äro här sällsyntare.

Vattenrättickan (Sisymbrium amphibium) nog allmän; men Källkrassen (Sisymbr. nastturt. aquat.) hvilkens blad först om våren tjäna til grönkål, förekommer sällan.

Klöfvingen (Menyanthes trifol.) hvars medecinska nytta är så mycket omtald. Bladen kunna nyttjas i stället för humla, efter Engelska sättet. Rötterne, äro brukade under svår tid til nödbröd. Besynnerligt at boskap och äfven Harar, kunna äta af denna bittra växt.

Vatten röllekan (Hottonia palustris) som med sin hvita blomma och nakna stjelk, utvisar tilgång af god mylla, der hon växer vid strander, i canaler och vattengropar.

Bågpils örten (Sagittaria sagittifol.) hvars lökar så gärna ätas af Chineser, [ 283 ]hvilka på stora fält af sank lerjord plantera denna ört.

Vatten fenkol (Myriophyllum spicatum) som i stilla vatten visar sig ofta, men M. verticillatum, rar i Sverige, finnes åtminstone på Kongsängen vid Upsala.

Notörten (Lobelia Dortmanna) som på några ställen vid Stockholm och Upsala, pryder Mälarens sandiga strander [121].

Kalflekan (Caltha palustris) hvilkens outsprukne knoppar, kunna genom upkokning i vinätticka, beredas til Capris.

Kongspiran (Pedicularis sceptr. Carol. som på en hög stjelk prålar med sina lysande blommor.

Vild Rosmarin (Andromeda polyf.) som i anseende til sin täcka liffärgade blomkrona, kunde förtjäna at cultiveras.

Ålandsroten (Inula Helenium) som är så bekant hos Almogen, och kan äfven insyltas til sallad.

[ 284 ]Callmussroten (Acorus Calamus) som för sin aromatiska egenskap bör värderas; insyltas med socker i Frankrike och nyttjas som confect.

Ängskäran (Serratula tinctoria) ett af de bästa färggräs, som allmänt brukas til gul och grön färg.

Finska ingfäran (Selinum palustre) hvilkens skarpa rot, bör kunna tjäna för vår hushållning eller läkarekonst.

Vatten Andorn (Lycopus europæus) hvaraf saften gifver den varaktigaste svarta färg på linne.

Miöörten (Spiræa ulmaria) hvilkens knöliga rötter, lika mandlar, smaka ej illa.

Fetörten (Pinguicula vulgaris) hvaraf den berömda tät-mjölken tilredes.

Fårpuppan (Geum rivale) som på sidländta ängar, utpekar mager jord.

Ängkrassen (Cardamine pratensis) som visar sidländ jordmon, och hvaraf späda bladen tjäna i sallader.

Ängrutan (Thalictrum flavum), hvilkens både rot och blad kunna brukas til gul färgning på ylle.

[ 285 ]Strandblomster (Statice Armeria) som kunde blifva en prydnad i sandfulla trägårdar.

Strand Isop (Glaux maritima) som man trodt endast böra sökas vid hafvets stränder, finnes här på någre ställen.

Dessutom en myckenhet andra kända Örter, som växa i eller vid sjöar, och på sumpige ställen [122].

[ 286 ]Jämväl åtskillige örter, som för deras giftiga verkan blifvit namnkunnige, såsom: Sprängörten (Cicuta virosa) som skall döda både människjor och boskap om af roten något förtäres. — Stäkran (Phellandrium aquat.) hvaraf hästar stundom få slag [123], och en annan af samma namn (Alisma plantago) som är giftig för Kor, men ätes utan fara af Getter. — Vattenmärkan (Sium latifol.) som på vissa orter kan åstadkomma boskapens sjukdom. — Vildpersiljan (Ethusa cynapium) och Bolmörten [ 287 ](Hyoscyamus niger) hvaraf den förras blad och den senares rot, om de ätas af människjor, göra dem ursinnige.


Nya örter, som man ej trodt finnas i Sverige, och således i sidsta uplagan af Flora Svecica icke blifvit uptagne, äro:

Selinum Carvifolia, funnen här på Kongsholmen, midt emot Smedsudden [124].

Rosa arvensis hvarom tilförne är nämdt [125].

Plantago altissima, tagen vid Sturehof.

Lavatera Thuringiaca, träffas vid Hesselbyholm, Ekebyhof och Kongsberg.

Atriplex hortensis, växer såsom ogräs, i Sturehofs trägårdar och kryddhagar.

Phascum subulatum, omkring Stockholm på åkrar, nog allmän.

Bryum Simplex, nära hufvudstaden, och vid Hesselbyholm på betesmarker.

[ 288 ]Hypnum viticulosum — serpens och plumosum, omkring Sturehof, på berg, träd, rötter och stenar.

Jungermannia bidentata vid Sillvik til öfverflöd, och Jung. alpina, här och der på klippor.

Lichen rupicola, allmän på kala, och öpna berg. — L. pertusus, icke sällsynt på stenar och träd — L. corallinus, på bergen vid Hornstull i Stockholm, nog ömnigt. — Lichen caperatus, på gärdesgårdar, men mycket rar. — Lichen horizontalis, på någre ställen i skogarne.

Agaricus citrinus Retz. på åtskillige ställen omkring Sturehof.

Clavaria ophioglossoides, flerstädes, aldeles icke sällsynt.

Lycoperdon radiatum, kan någon gång träffas på gamla gärdesgårdar [126].

Vår Svenska Flora vinner således genom dessa nya växter en ny tilväxt. Jag bör äfven nämna, de nya Gräs- [ 289 ]sorter, som hittils blifvit vid Mälaren funne, såsom:

Knylkampen (Phleum nodosum) finnes ömnigt på någre ställen häromkring [127], och frodväxtare än den vanlige Ängkampen, Phleum pratense, hvilken, då den under ett Engelskt namn (Timothy-grass) blef hos oss ryktbar, snart uphögdes med öfverdrifna loford.

Dvärg-Hven (Agrostis pumila) växer på torra backar, och är äfven som de flere här växande Agrostides, et smakligt foder för Boskapen, jämväl för Fåren.

Lost-Svingel (Festuca Bromoides) funnen i Sturehofs trägård, men sällsynt.

Bergklöfver (Trifolium alpestre) är desto allmännare; växer med rak stjelk och lancett-lika blad.

Desse nya Gräs-arter komma således at öka Svenska Gräsens antal. Ostridigt är det, at vårt land äger Gräs-slag af den bästa beskaffenhet. Ändå måste årligen införskrifvas stora partier af utländska Gräs-frön. Men hvad är [ 290 ]det som icke införskrifves i Sverige? Vi hade kan hända ännu icke lärdt, at värdera vissa hos oss växande Gräs-sorter, om de icke af utländningar blifvit så högt recommenderade [128]. Hade jag lof at recommendera något hos mine käre Landsmän, så vore det, at aflägga den stora obekymmersamhet, som de i allmänhet hysa, om våra naturliga håfvors förnuftiga användande.

En hel hop goda Gräs-arter och Foderväxter finnas omkring Mälaren vildtväxande, såsom:

Den välluktande Vårbrådden (Anthoxantum odoratum).

Den frodiga Äng-Kaflen (Alopecurus pratensis).

Den fina men tröga Täckt-tåtelen (Aira cespitosa).

Den bladrika Lång-låstan (Bromus giganteus).

Den goda Äng-svingeln (Festuca elatior).

[ 291 ]Den styfva Renrepen (Lolium perenne).

Den stielkrika Alsike-Klöfvern (Trifolium hybridum).

Den hårda Hund-exingen (Dactylis glomerata).

Den allmänna Betes-groden (Poa trivialis) [129].

Den liggande Äng-sloken (Melica decumbens).

Den resliga Rör-flen (Phalaris arundinacea).

De bekanta Gigalsärter (Lathyrus pratensis), med flere [130].

Alle desse äro nog allmänne. Äfven som Vårbrådden är här ofta det allmännaste Gräs på högländta ängar, så utgör Brun-hven (Agrostis canina) det mästa grässlag på de fleste sanka [ 292 ]ängar [131]. Täckt-tåtelen är ömnig på feta och skuggrika ställen. Lund-groden (Poa nemoralis) så tilräckelig, äfven på vissa öpna ängsfält, at den funnits til 6 quarters högd, förqväfvande andra örter. Sjö-säfven (Scirpus lacustris) öfverflödig, tjänande både til foder och tak-täckning, o. s. v.

Sällsyntare Gräsarter och foderväxter äro: Får-svingelen (Festuca ovina), Ax-svingelen (Fest. decumbens), Sparr-Lostan (Bromus pinnatus), Ligg-Klöfvern (Trifolium procumbens), Kamb-Exingen (Cynosurus cristatus), Roll-flen (Phalaris phleoides), Kärr- och Haf-sältingen (Triglochin palustre et maritimum), o. s. v. [132].

Man finner således, at goda Gräs-slag icke tryta omkring Mälaren. Nog [ 293 ]kunde flere af dem förtjäna at alfvarligen odlas, antingen i naturliga eller artificiella ängar [133]. Men det är rart, ganska rart, at någon befattar sig härmed. Sådant borde likväl väntas af våre Possessionater, Präster och andre på landsbygden boende Ståndspersoner; icke af Almogen, som under betryck och knapp utkomst, sällan hinner at bestrida sina vanliga många syslor och förrättningar.

Angående Åker-Ogräsen, växter, som obudne infinna sig i upbrukad jord, hvilkas art och natur vore ett bland de värdigaste ämnen för Herrar Botanister at utreda, och om jag får lof at säga, hade längesedan bordt vara utredt; så kan ej klagas, at ju af dessa växter finnes den ömnigaste tilgång.

Qvickroten (Triticum repens) sprider sig väldeligen i all lös och god jord. De krypande rötterna, förar[ 294 ]gerlige för åkermän och trägårdsmästare, äro en läckerhet för Svinkreatur [134], hvilka om de i frihet få hushålla på stubb- och trädesgården, utöda både Qvickroten och flere andre ogräs. Eljest hafva desse rötter en närande kraft. Man kan deraf tilreda ett godt bröd. Renade och torkade, kunna de sönderhackas och blandas til hackelse, då deras nytta öfverträffar det bästa hö. Det är säkert, at på en fet och lös äng, skulle Qvickrot med all fördel planteras; ty gräset, ett begärligt boskapsfoder, kan afslås två gånger om året.

Åkervindan (Convolvulus arvensis) som lindar sig rundt omkring Sädesstrån, och neddrager dem til jorden, räknas här jämte Åker-Tistelen (Serratula arvensis) bland de värste ogräs.

Mössärter (Vicia Cracca) synas klena på magra ängar, men frodiga på upbrukade åkrar, särdeles bland Rågen,

[ 295 ]Tapsan (Laserpitium latifolium), som sökes af Bi; förqväfver Säden nästan aldeles på vissa orter.

Åkersenapen (Sinapis arvensis) lyser med sina gula blommor öfverflödigt i vårsäds åkrar.

Gråbon (Artemisia vulgaris) hvarmed kräftor böra kokas, och större foglar fyllas, innan de stekas, trifves ganska väl i åkrarne.

Svinknylen (Stachys palustris) hvars rötter begärligen eftertraktas af grymtande djur, utgör et svårt ogräs i sanka åkrar.

Dessutom saknas icke i allmänhet på Sädesgården, Myagrum paniculatum, Filago arvensis, Avena fatua, Centaurea Cyanus, Lithospermum arvense, Carduus crispus, Scabiosa arvensis, Galium Aparine, Campanula rotundifolia, Thlaspi & Lamium plures, &c. &c.

Desse ogräs skada och quäfva säden på flere orter; men den som nyttjar ett godt, renadt utsäde [135], och gif[ 296 ]ver jorden sitt rätta bruk och nödvändiga ombyte, m. m. behöfver ej frukta mycket. Genom främmande utsäde kunna ovanlige ogräs fortplantas i åkrarne. På detta sätt har väl Etterörten (Chrysanthemum Segetum) fått innästla sig på Mälarens åkerfält.

Ett vackert antal Officinella örter finnas häromkring, merendels til öfverflöd växande, [136], som Herrar Apo[ 297 ]thekare genom sina expressioner, destillationer, decoctioner, infusioner och extractioner, bereda til läkedom. Man förlåter mig, om jag säger, at en god del utan skada ännu kunna utmönstras från våra pharmacopeer. Det är lyckligt at vår tid börjat inse nyttan af pröfvade Simplicia, framför sammanquacklade compositioner; men om Simplicia äro förlegade, duglöse och förskämde? - - - Då blommor, blad, stielkar, frukter, frön, rötter, barkar, fordra hvar för sig sin särskildta uphämtningstid, och böra på särskildt sätt conserveras; ty vore önskeligt, at Stockholm, lika med andre större städer utrikes, hade examinerade Örte-Krämare eller Herborister, hvilka efter instruction, skulle sjelfve årligen hämta sina örter på landsbygden, der de växa.

Desse små anmärkningar om Växtrikets invånare vid Mälaren, torde hållas til godo. Jag har talt om allmänna, nya och sällsynta trän, buskar, örter, grässorter, &c. [137]. Mycket [ 298 ]mer vore at säga; Men jag hvarken kan eller bör vara vidlyftig.


Stenarter, Mineralier.

Bättre vore, at anställa flitiga undersökningar, om våra Bergsryggars sträckningar, fördelningar och afskärningar; om deras ämne, beskaffenhet och förhållande, än at, på djupet, förlora sig i osäkra gissningar. Skall man då aldrig få se i dagsljuset, en säker och fullständig Svensk Mineral-Historia?

Gråsten, af allmänna sorten, utgör merendels Bergens innandöme häromkring. Den innehåller vanligen Qvarts, [ 299 ]Glimmer och Fältspat. Då och då kan härtil komma Granat och Skörl. Alt efter som någon af desse arter är rådande, förändras gråstenens utseende och beskaffenhet. Desse allmänne och i anseende til myckenheten så föraktade Gråberg, äro likväl enahanda med Utlänningarnes Graniter, hvaraf hos dem de präktigaste monumenter och byggnader blifvit upförde, hvilka under så många secler trotsat alla tidens skiften [138]. Jag kunde skrifva en hel Volume, om våre Hälle-arters ojämnförliga nytta och varaktighet. Den tid torde komma, då med dem större och fördelaktigare handel kan drifvas, än nu sker med rudimaterier af järn och träd. Emedlertid önskas, at konsten vid våre Graniters aptering, kantning, huggning och slipning, måtte ju mer och mer updrifvas!

Man finner til öfverflöd fasta Jordstenar. Stundom träffas ofantelige bergskutor och lösa hällar, öfverst på berg. Hvad desse senare angår, synes troligt, at en mellanbädd af svagare samman[ 300 ]sättning kunnat med tiden förvittra, och lämna den öfversta aldeles afskild. Men de många lösa Gråstenar eller Granit-Klumpar, som til flere famnars dimensioner finnas, än nedanför berg, än öfverst uppå flolägrige högder, vitna nogsamt, om de rubbningar och förändringar som jordytan redan undergått.

Trapp är här icke allmän. På någre ställen vid Mälaren, äro åtskillige arter häraf funne [139]. Jag har sjelf tätt vid Stockholm, hämtat en svartaktig trappart, som faller i ordenteliga stycken, och kunde vara tjänlig til murning. Jämväl kunde til bygnader användas sådane Skärberg, der stenen sitter sprucken i berget och kan utan svårighet utkilas. Små hus kunde äfven af jämn Klappersten upmuras, hvilka med godt Kalkbruk försedde, äro icke allenast til utseendet vackra, utan även ganska varaktige.

Sandsten, är så mycket jag vet, icke häromkring funnen i fast berg; men [ 301 ]uti stora lösa stenar finnes den til myckenhet i Södermanland, vid Mälarens strand och Bockholms udden, aldeles tjänlig til husbyggnad. En grå och röd, någorlunda fin, men mycket hård Sandsten, finnes på Lina-sätesgårds ägor vid Söder-Telje-viken, i form af ganska stora jordstenar, hvilka mer och mindre skifra sig [140]. Då nya Opera-huset skulle byggas, kommo Stenhuggare at undersöka denna stenart, som casserades, ej för annan orsak, än at den var för hård. Detta kan väl ej räknas för något fel, utan då man för at spara, får åtnöja sig med sämre.

Puddingsten träffas på nyssnämde säteris ägor, uti större och mindre jordstenar. Den består af quarts och flintkörtlar, hopgyttrade i Sandsten [141]. Skada at den ej har vacker färg, då den kunde förtjäna at slipas.

Kalk, til Stenhus-byggnad och annan murning, så väl i Hufvudstaden som [ 302 ]flere vid Mälaren varande orter, hämtas från andre provincer. Dock finnes til egen förnödenhet i Södermanland omkring 20 Kalkugnar. Upland har Kalkstensbrott i Wendels- och Wiksta-Socknar, samt på flere ställen, och får jag här nämna den särskildta Kalkstens art, som tages i Lena-Socken, hvilken bränd, gifver svart Kalk. Ensam nyttjad til murbruk, hårdnar den i vatten; således förträffelig til murning uti slussar, canaler, o. s. v. — Kalksten i lösa stycken träffas stundom här och der på fälten kringströdde. — Nyligen har ett ansenligt Kalkstens brott blifvit uptäkt [142] i granskapet af Strömsholms Canalen, som lofvar mycken fördel.

Marmor, eller en tät och fin Kalk med vacker färg, som låter slipa och polera sig, har väl ännu ej kunnat brytas vid Mälaren. Men i Södermanland finnes likväl i någre Socknar, af det slag, man behagat gifva namn af Ophit, eller sådan Kalk, som hyser körtlar af späcksten. Denne Ophit är [ 303 ]fingrynig, hvit, med röda och gröna fläckar, hvaraf blir så vacker Marmor, som den på Kolmorden, och är det illa at afsättning skall fela.

Märgel, som äfven kallas Jordmärg, (en blandning af Kalkjord och Lera) som fräser med skedvatten eller skarp ätticka, samt i luften söndervittrar, träffas på flere ställen i Mälarens granskap. Då Märgel, näst gödsel, på bästa sätt förbättrar jorden, och frambringar de för oss nödiga växter, så är det i sanning ganska underligt, at våre större och mindre Herrar Possessionater, så litet bekymra sig om kännandet och upletandet af Märgel, hvarigenom en käck hushållare med någon liten förmögenhet, kunde på några år förbättra all sin både åker, äng, betesmark, trägårdar, ända til kärr och måsar, om de finnas på ägorna. Häromkring Mälaren är Märgel uptäkt, nära Stockholm, vid Mariäberg, och Skanstull. På Svartsjölandet, och i Eckerö-Socken, är rödbrun Ler-mergel funnen på Brygga, på Närlunda-ägor, &c. äfven vid Flötsunds färja, vid Krusenberg, vid Rickbasta- och Hagelstena-gårdar. Vid [ 304 ]Upsala-Kongsträgård upgräfves en blekröd eller rödgul Ler-märgel [143], som på flere alnars djup bibehåller lika godhet, hvarmed nästan alla magra backar och mosslupne fält omkring denna stad kunde göras fruktbara; af ljusgrå märgel består kan hända all jordmon under hela Upsala-Kongs äng. Sådan Märgel finnes äfven vid Gottsunda; i Danmarks Socken, o. s. v. Hela trakten kring Upsala tyckes bestå af märgel-bäddar. Flerstädes i alla landsorter kan Märgel vinnas, om den flitigt eftersökes. Nästan det samma kunde sägas om Kalksten, hvilken med jordmärgen har så mycken enlig nytta. Merendels ser en upmärksam resande hvaräst Kalkberg möta. Alla marker der nedan omkring äro gröna, och sjelfva bergen gräsbärande högt up på sidorne. Omkring Gråbergen äro deremot Ljung och mosslupna trakter rådande.

Leror, desse så nödvändige som allmänne jordarter, finnas vid Mälaren af både bättre och sämre beskaffenhet. [ 305 ]Hvit-Leran som träffas i backar och grund jord, mjölig, merendels mo-blandad, är ej särdeles tjänlig til åkerjord, ty musten förloras så snart. Gråleran, eller rättare, den gråaktiga hårda ler-myllan, hvilken i Upland, vid högder, stundom är underbäddad med lera och märgel skiftes vis, är i sig sjelf en stark jord. Men angelägit är, at afpassa tiden til körning i denna jord, när hon fått tilräckelig must. Sådan åker-lera gifver, med rätt skötsel, ömnig och kärnfull säd: Rågtunnan til 14 lispund och ändå något mera; så gör äfven den lösa Ler-myllan, allenast väderleken är gynnande. Sand-leran hyser ofta mojord på bergshällar; är sviksam i stark torka, och förmår ej gifva strid och vigtig säd. Klapur-leran emellan backar, är svårbrukad, men innehåller hon tillika någon mylla, kan vacker skörd ärhållas. Gäs-leran, emellan berg och högder, som räknas bland de sämsta åkerjords arter, behöfver tilblandas med goda ämnen, om hon skall förlora sina elaka egenskaper. — I några Vikar, särdeles den vid Söder-Telje, finnes öfver alt god [ 306 ]lera. Merendels förekommer denna nära sandfält, och det har gifvit anledning til de åtskillige tegelbruk [144] som blifvit anlagde vid Mälarens strander; i synnerhet som Teglet vanligen anses bättre, än det som tilverkas åt saltsjö-sidan, i anseende til vatnet — Om den bekanta Upsala-leran, som i måttelig eld bränner sig hvitgul, vore fri från kalkblandning [145], torde med Torf-bränning, Klinkert här at kunna vinnas. Åtminstone lärer den kunna duga til Wittesten eller så kallad Geele Moppe, ehuru icke til Vatten-Klinkert [146]. Af bemälte Upsala-lera är [ 307 ]eljest en betydelig tilverkning nu i gång [147]. Man förfärdigar köks käril, de härdigaste som kunna begäras, hvilka tåla de starkaste ömsningar från köld til hetta, och tvärtom, under flera repetitioner. Blandningen består dels af oftanämnde lera, dels som det blifvit mig sagt, af en sort sand, från Ön Patmos i Dal-älfven och Hedesunda-Socken, af hvilken sand man gör någon hemlighet. — Det vore en härlig sak, om sådane Leror kunde uptäckas, som hade aldeles lika godhet med Cölniska Pip-leran, med Engelska och Franska Ler-arterne, som til myckenhet införskrifvas. Sådana eldfasta Leror torde väl kunna updagas, om ägare af landtgårdar hade och flitigt nyttjade någon god Jordbårr. Ingen svårighet är det at försöka, huru vida en påfunnen Lera är eldfast. Om en skifva deraf lagd emellan Kol, förmår, utan slagglöpning, eller synnerlig smältning i ytan, uthärda den hetta, som en god smedspust [ 308 ]kan åstadkomma, så är Leran eldfast och meriterar at vidare försökas [148]. Aldrig kunde tjänliga Leror och Märgel-arter tryta, om vi hade flitige undersökare. Sådane grufvor äro i sanning vida bättre än Silfver-grufvor. Måtte desse senare aldrig i Mälarens granskap blifva uptäckte!

Af Kisel-arter, hvilkas kännemärke är, at gifva eld för stålet, träffas Qvarts eller så kallad Kattflinta, här och der i klyfter och sprickor uti berg. Merendels stå quarts-gångarne lodrätte, sällan horizontela. Man vet huru nyttig Qvartsen är för alla glasbruk, och den hvita Fältspaten för Porcellinsbruk. Til finaste glas vore utan tvifvel Bergcrystaller de bästa, om man hade förråd af dem. Sådane hafva [ 309 ]nyligen blifvit funne på Arnön [149] uti det så kallade Kaninberget. De träffas i små drushål, af olika vidd och djuplek. Här ligga eller stå Bergcrystallerne i alla directioner. De fleste allenast af halmstråns tjocklek och 14 tums längd, merendels klare och ofärgade. En större af fingers tjocklek och 34 tums längd, ligger som galler för ett drushål, men halfklar, mjölkfärgad. Jag anför detta, helst Naturen ej varit gifmild emot Sverige uppå crystaller, och ännu mindre uppå ädla stenar. Lika mycket. Vi hafve ändå ej blifvit lottlöse. Men äro vi nögde med vår lott? Förstå vi at nyttja vårt goda? Detta är en annan fråga. — Agater, dessa ädla, halfgenomskinliga flintor, som efter slipning bekomma ett så vackert utseende, finnas väl icke häromkring af så höga färgor och fin sammansättning som de utländska. Men i våra vanliga gemena flintor, träffas stundom Körtlar af [ 310 ]fint ämne och vacker färg, som efter slipning förtjäna infattning. Den svarta, fina Trappen (aldeles den rätta Proberstenen, Lapis Lydius) som finnes i Ärla-Socken i Södermanland, och der slipas til knappar, dosor och dylikt, nyttjas som Agat, och försäljes. — Granater, anskutne och crystalliserade, finnas i ett berg på Engsön, mäst röda, sällan svarta; merendels altid halfdurksiktige och spruckne. — Qvarts-Sand och Fältspats-Sand, hämtas af åtskillig finhet, så at deraf kan väljas til olika behof. — Gjutsand, som tilförne inskaffades från Dantzig, kan nu tagas på Stadshagen, och äfven vid Hufvesta-ägor, nära Stockholm. Af flere våre Granit-sorter, kunde Gjutstenar ärhållas, som nu inkomma från Frankrike. Om vi ändå kunde hämta den lärdom från Frankrike, at värdera våre förträffelige Graniter och sköna Porphyrer - - Skam nog, at i vår så kallade uplyste tid, inga Minnesvårdar blifvit upreste af så härliga stenarter.

Af Jordfetmor (Phlogista Mineralia) får jag anmärka:

[ 311 ]Bernsten, som först gifvit anledning til Electriska kraftens utrönande; men om hvilkens ursprung och generation ingen ting med visshet kan sägas [150], finnes stundom i smärre stycken, både dunkel och klar på Björköns strander.

Bergbeck eller tilhårdnad bergolja, kan anledningsvis träffas i Sandsten. Åtminstone finnes tydeligen, at den svartfläckiga sandsten, som tages på Nasta-ägor vid Örebro, insupit bergbeck, eller något dylikt bränbart ämne.

Kolm, som kan anses för en art af Stenkol, finnes i små bitar bland nyssnämde Sandsten. De äro mer och mindre hårde, lätte, gifva svartbrunt pulfver, brinna med låge, och skilja sig åtminstone från Stenkol deruti, at de efterlämna slagg, til nästan lika volume som Kolen. Kunde något mägtigt lager af denne Kolm träffas, vore det at anse som ett godt Stenkolsbrott. När Kolmen är nog tät och hård, låter den slipa sig, och kan då nyttjas til förfärdigande af knappar, m. m.

[ 312 ]Stenkol, mäst betydelige af alla Jordfetmor, i anseende til hushållsnyttan, äro väl ännu icke häromkring upbrutne; men anledningar dertil äro funne. I synnerhet skedde försök på nämnde ställe vid Örebro, hvaräst icke utan skäl förmodades, at Stenkols flöts borde finnas under Sandstens flötsen, som sträcker sig der långt fram på större och mindre djup. Genom et bolag begyntes bårrning, år 1757, och fortsattes tvänne år [151]. 18 särskildte Sandstens-hvarf blefvo genomgångne. Man hann til ett djup af 46 alnar, hvarefter arbetet tils vidare kom at afstadna [152]. Sådane försök borde fortsättas. Dylika undersökningar förtjäna både allmänt och enskildt understöd. På det förra torde länge få väntas, ty i Sverige visas sällan någon frikostighet på inhemska upfinningar.

Blyerts, en af de stötestenar, för hvilka Herrar Systematici äro utstälte, [ 313 ]som rangera Mineral-rikets ämnen [153], saknas icke vid Mälaren. Vid Ytter-Gran på Brunna-skog, finnes småfjällig och grofögd Blyerts [154]. Om den icke äger all behörig täthet, finhet och renhet, som fordras til Ipser-deglar och ritpennor, så kunde den väl tjäna til andre behof. Oglaserat tak-tegel, förut öfverstrukit med kimrök och tjära, blir så godt som det glaserade, när finstött Blyerts siktas deröfver.

Bräntorf, som får den äran at rangeras bland mineral-rikets alster, ehuru den är danad af de på stället upkomne växter, eller af hopvräkte vegetabilier, kunde vinnas på flere ställen omkring Mälaren. Den Bräntorf är bäst, som på Holländska viset, uptages uti Mossar, på alns djup eller mera, i form af en äfja, eller upskäres som en stadig deg i fyrkantige stycken. Monne icke Torf eller ock Stenkol lagde hvarftals med Teglet, vid brän[ 314 ]ningen, torde göra fastare sten. Det är ju afgjordt, at rök (phlogiston) indrifven i brändt tegel, gör det beständigare för röta.

Angående Malmer, har jag ingen ting särdeles at upteckna. Vid Mälaren finnas inga malm-brott. Här brytas hvarken ädla eller oädla metaller. Så mycket bättre. De til denna insjö angränsande Socknar, hafva visserligen icke något öfverflöd af ved eller bränsle, och när brist häraf yppas, skaffa hamrar och hyttor föga nytta. Genom järn- och metall-manufacturier, ärhålles altid långt större vinst, med mycket mindre afgång på skog.

Järnmalm, hvaraf Sverige fått det största och bästa nederlag, brytes på flere ställen i de tre provincer som gränsa til Mälaren. Men som i detta lilla arbete, endast fråga är, om de naturens afkomster, som egenteligen vid Mälaren finnas, så får jag berätta, at inga mägtiga gångar af Järnmalm äro nära denna insjö updagade. På ett och annat ställe kan någon anledning härtil vara gifven. Innehafvaren af Grans Prästegård [155], vid Ryss[ 315 ]viken, har på sina ägor funnit Järnmalm; men som den ej var af godt lynne, har det som är sprängt, blifvit nyttjat til sten-gärdesgård, och den observation gjord, at desse stenar som innehålla malm, antaga en ganska mörk färg, emot skifte af klart til mulet och regnaktigt väder.

Då Järnet är tilstädes i så många blandningar, at man knapt hinner upräkna dem, är tydeligt, at denne metall kan träffas i flere stenarter. — Stundom kan finnas någon fin jord af röd, brun och gul färg, tjänlig til åtskilligt behof, således värd at uptagas och angifvas. — Vid en holme i Mälaren, kallad Malmön, en half mil från Staden Köping, updrifver vatnet en svartgrå Järnsand, hvilken torde förtjäna behörig undersökning, ty ofta kan en sådan sand vara ganska rikhaltig.

Brist på tilräckelig uplysning, är orsaken, at jag härvid måste stadna. Hade man varit angelägen, at samla tilräckeliga anmärkningar, om de uråldriga högdernas beskaffenhet, om flötsbergen, om jordhvarfven, och de hvar[ 316 ]jehanda Stenrikets ämnen som finnas i Upland, Södermanland och Västmanland, så hade det varit lätt at utmönstra de mineralier, som i en beskrifning om Mälaren böra antecknas. Fäderneslandet väntar, af sit med skäl berömde Bergs Collegium, en fullständig Svensk Mineral-historia [156]. De meliori semper curandum. Emedlertid får man hjelpa sig efter omständigheterna, och således bör det förlåtas mig, om jag ej kunnat upgifva alla de ställen häromkring, der någon nyttig Sten- eller Jordart, antingen redan vinnes, eller kunde ärhållas. Så mycket kan af föregående slutas, at de som bo vid Mälarens strander, hafva godt förråd af fasta Graniter, tjänliga sandstenar, fördelaktiga Ler- och Märgel-arter, o. s. v. Uti desse senare, så väl som i sand, träffas på flere ställen, hvarjehanda så kallade Hafsfoster, musslor, [ 317 ]snäckor, och djurväxter, onödige at här specificera. Högt up i en sandbacke vid Skans-tull, äro Snäckskal upgrafne. Den grå Lermärgeln nära Polacksbackarne vid Upsala, har ju en hop inneslutne små Petrificater? Lermärgeln i Danmarks Socken vid Fårbro, hyser blandning af små snäckor. Skalmärgel och snäckmylla äro ej sällsynte. Hafsfoster träffas flerstädes. Jordvandlade Enrötter, finnas mycket omkring Upsala, särdeles i backarne vid Enstadquarn. Är det något mineraliskt vatten, som kunnat försvara desse vegetabilier ifrån fullkomlig förrutnelse?

  1. K. Vet. Acad. har utsatt 10 premier, hvardera af 30 R:dal. sp. för hvarje hemtamd Elg; men 5 premier af 50 R:dal. för hvarje hemfödd Elg-oxe eller Elgko. Dessutom 70 R:dal. åt den som först framskaffat ett tamt par, och den som framskaffar ett par hemfödde Elg-kalfvar får 100 R:dal.
  2. Håren af Kaniner äro ännu bättre och dyrare. Ingen vil försöka at anlägga colonier af desse fördelaktige och så ganska afvelsamme djur.
  3. Den skänktes sedan af Fru RiksRåd. Grefvinna Cronstedt, til Upsala-Cabinett; hvaräst den ännu i sp. vini förvaras.
  4. Mus avellanarius, har tilhåll i gråstensmurar, hvarföre Espalier-trän ej der böra ställas.
  5. Mus terrestris, som gjort mången ledsen vid träns planterande.
  6. Består af 3 Härader, Öknebo, Svartlösa och Sotholm.
  7. Omkring denna Kongsgård måste Björnar fordom visat sig nog ofta. Kon. Carl den XI:te sköt vid Kongsör en Björn, som står afmålad på Drottningholm, och vägde 135 marker. Kon. Fredric, som jagade så gärna, jagade ofta i Västmanland. Vid en ordentelig jagt år 1737 derstädes, sköt Konungen med egen hand 6 ansenliga Björnar, 3 Vargar och 3 Lodjur, at förtiga 12 Elgar, som då äfven måste tilsätta lifvet. A. Schönberg var då Öfver-Jägmästare i orten. Aldrig hafva Rofdjuren omkring Mälaren haft en farligare fiende. Han förföljde Vargar så ifrigt, at under flere år knapt kunde finnas något Vargspår omkring Mälaren. Hans nya påfund af Luderplatsar förtjänar efterföljd.
  8. Den beskrifves ganska olika hos Auctorerne. I Syst. Nat. har den fått rum bland Gamar, och hedras med namn af Vultur Albicilla.
  9. Strix flammea har endast blifvit sedd vid Upsala. Strix obscura, capite lævi, corpore griseo, maculis pisiformibus, iridibus flavis, är af Herr P. G. Tengmalm funnen vid Stäke och beskrifven, men eljest af ingen Ornitholog uptagen, om icke af Rudbeck.
  10. Den beskrifves i Svenska Economiska Dictionnairen, 2 Del. s. 104.
  11. Ungarne äro i medlet af Junii månad fullväxte.
  12. Sterna nigra skall finnas omkring Upsala.
  13. Enligt Hr. Hofjägmäst. Holmcreutz berättelse.
  14. Man tror at han bådar storm, när han skriker under flygten.
  15. Desse smakelige foglar skjutas mäst för Rapphöns hund.
  16. Jägare hedra den med namn af Wachtel-König. På landsbygden kallas den ofta Grässkärran.
  17. Såsom et öfverdrifvit skjutande för hund på låck, och äfven på snö, då foglarna nedkrafsat sig til sädesbrodden, der hela kullen ligger så tätt tilsamman, at den på en gång kan dödas, jämväl et otidigt fångande med driftyg, Tirasse och Stickgarn o. s. v. enligt Hr. Hof-Jägm. Holmcreutz intygande.
  18. - - Suum tirile, suum tirile tractat.
  19. Hanen är kolsvart, hvarföre foglen äfven får namn af Svartstaren; men Honan är mörkbrun.
  20. Björktrasten kallas af Fogelfångare Amsel. I Sv. Econom. Diction. 2. D. s. 42, är den beskrifven. Jag har der sagt at han ej bör räknas bland flyttfoglar. Kan hända jag misstagit mig? Det är då ej första gången.
  21. Alla Trastar som i almänhet kallas Kramsfoglar, hafva smakeligt kött, och fångas efter hösten i donor och rännsnaror.
  22. I Västerbotten är den almänt känd under namn af Nattvaka.
  23. Foglen kallas Svenskan både i Danmark och Norrige. Våre Fogelfängare gifva den namn af Svensk Canarie-fogel.
  24. Hanen är inunder röd. Honan åter är inunder brunaktig och askgrå. Desse foglar dö af Dill-frö.
  25. Detta gäller endast om Hanen, som skiljer sig från Honan genom sit röda bröst. I bur bör Lin-frö eller Rof-frö vara hans vanligaste föda, se Econom. Diction. 2. D. s. 263.
  26. Hanens bröst och mage äro gulaktige, men Honan gråaktig.
  27. Ordspråket är i Upland, at Sädesärlan och Fåreskällan, Stensqvättan och Sädesskäppan följas åt. Begge hitkomma i April.
  28. Utom desse Qvickstjertar finnes äfven Motac. Schoenobänus, Hippolais, Rubetra och Trochilus, hvilka blifvit sedde vid Stäke och Sjöö, enligt en förteckning som Hr. Tengmalm behagat lämna mig öfver Foglar, funne vid nämde sätesgårdar.
  29. När Svalan bygger, är det bäst at mura, säger Bonden.
  30. Tofshöns, Gumphöns, Purrhöns eller Krollhönor, &c. Landtmannen älskar i synnerhet svarta eller bruna Hönor och mörkröda Tuppar, som hafva högröd kam, krumaktigt näf, långt skägg och stora spårar. Tuppen är Bondens prophet.
  31. Honan begynner värpa i andra eller tredie året, 10 til 12 ägg; men ligger icke gärna på flere än 5. De öfrige kunna läggas under en Bond-höna at utkläckas. Ungarne vaktas för rägn. De åtnöja sig med mjöl blött i vatten; med hackad lök och tjock sur mjölk, böra de äfven regaleras. Har någon i Sverige haft hvita Påfoglar? — I vår saknade Linnæi tid, såg jag Upsalas Vivarium försedt med åtskillige utländska foglar. Utom Påfoglar, herbergerades den hvita Desmans-Gåsen (Anas moschata), den svartglänsande Knotaren (Crax Alector), den knorlande Turturdufvan (Columba Turtur), den vackra men för sit ohyggeliga ljud bekanta Perlhönan (Numida Meleagris) och flere Papegojor, såsom Psittacus Macao, den störste bland hela slägtet; Ps. cristatus, som för sin hvithet och sin sköna kam, betalas så dyrt; Ps. erithacus, ästivus &c. &c.
  32. Til en Fasan-Hane af et års ålder, fordras 3 til 5 Honor. Et särskilt hus bör för dem inrättas. De äro skygge och rädde. Ungarne älska Myr-ägg, jämväl bröd-smulor, hackade ägg, nässlor och kornmjöl m. m. Fasan-ägg kunna äfven läggas under kalkon-hönor.
  33. En varietet känd under namn af Lacerta viridis, säges vara funnen vid Upsala.
  34. Den uppehåller sig på sidländ mark emellan buskar, och är namnkunnig i Småland. Beskr. i Econom. Diction. 1. Del.
  35. Bästa medel för Ormbett är, at såret genast upristas med knif, gnides med salt eller tobak, och spansk fluga pålägges.
  36. Ålen finnes sällan der man finner kräftor til myckenhet. — Bonden lagar til ål-kistan när Alträdet får löf.
  37. Almogen gör skilnad emellan Ler-Lakar som tilhålla på djupet, och Sten-Lakar som vistas uti invikarne. — Hvarföre insaltas icke Lakar? De skulle i smak täfla med Torsken.
  38. Både Dy-Abborren och Sten-Abborren leka ojämt. — En Abborre af 2 markers vigt är väl 4 år gammal. Beskr. i Econ. Dict. 1 Del.
  39. Giersen hedras i Östgotha-skären med namn af Skattbonde.
  40. Kokas han genast efter uptagningen, kan ungefär 2 kannor klar olja vinnas af en tunna fisk.
  41. Både i Frankrike der han kallas Loche de riviere, och i Tyskland der han får namn af Gründel.
  42. Den kallas orätt Tånglake, hvilket namn endast tilkommer Blennius viviparus som fångas i Östersjön.
  43. Så berättar Sturleson och äfven Johannes Magnus i början af sin historia. Men denna derivation är ej sannolik. Mälaren fordom kallad Laugern, Lougen, äfven Nödingen, har efter min tanka kunnat få sit nu varande namn af gamla ordet Mällum, betyder Emellan (brukas ännu almänt i V. Göthland) Sjön flyter ju emellan 3:ne provincer? I Skåne och Ingelstad-härad vid hafssidan, är et stycke land, en och en half mil långt, som ännu i dag kallas Mälar; ty det ligger emellan höga backar, och hafvet som stiger der up, och nästan årligen skär något utaf landet.
  44. Då Norsen leker, infaller merendels storm och oväder i Upsala och Frossan blir gängse. Ju värre väder ju starkare stiger Norsen.
  45. Siken äter ofta sin egen råm, hvilket knapt andre fiskar någonsin göra.
  46. Det var en grundsats som framl. Ö. D. Gries fortplantade. Aldrig hafva Gäddorne haft en svårare förföljare. Han drunknade; men hans långrefvar och krokar nyttjas ännu med almän ärkansla.
  47. En och annan flock kan ända in til Midsommar, gå in på de ställen den tycker om.
  48. Inga andra borde få nyttjas, än sådane, hvilkas maskor innehålla 1 och en 8 dels tum i quadrat.
  49. Wimban bör ej bortblandas med Wimman, Salmo Wimbra, som fångas i Wenern.
  50. Öfver denna Bro, som ligger nedanför Säteriet Höja, går landsvägen emellan Enköping och Upsala. Öresunds eller Örsunda-ån, skiljer Gryta-Socken ifrån Girista, fordom Christads s. Christi-Socken.
  51. At Löjan icke skall krypa ur båtsumpen, slås kors af mässings tråd öfver hålen.
  52. Vid ansenligt vite, borde stadgas, at de som draga vinternot, icke skulle med små-fisk betalas för sit arbete. Derigenom uphörde orsaken, hvarföre de skadelige vinternotar med fina band kommit i så almänt bruk.
  53. Millioner nya lif skulle förmodeligen på detta sätt kunna vinnas; ty efter andras gjorde rön, kan en Braxen af 2 til 3 marker, hafva 137,812 råmkorn på en gång, En Asp om 6 marker, 141,960, en Linnare om 40 lod, 383,252, en Abborre om 44 lod, 66150, en Gädda af 35 marker 272,160, en Mört af 21 lod, 71820, en Id af 2 marker, 60375 råmkorn, o. s. v.
  54. Antingen är det denne eller Scarab. Melolontha, som är Finnarnes Turila, emot hvilkens åverkan på sädesbrådden, de be Gud bevara sig i sina äldsta Psalmböcker.
  55. Samma osed har Cabinets Städaren (Byrrhus Museorum) och är derföre lika förhatelig.
  56. Hvad Curculio segetis angår, så skadar den stundom säden på åkren, men ej gärna i magasiner. — Jag vet ej om den svarta Frödyfvelen (Bruchus granarius) gör åverkan på säd, men väl på andre frön, i synnerhet af ärtslägtet. Han försmår ej eller kärnor.
  57. Af Hr. Chem. Ad. Joh. Afzelius, som behagat meddela mig en förteckning, öfver alla af honom funne Insecter omkring nämnde sätesgård.
  58. Carabi äro vinterliggare i halfrutna skogsträn, under rötter, stenmåssa, och under kulriga stenar.
  59. Til at lämna Herrar Infect-samlare någon liten underrättelse om de öfrige Skalbaggar, får jag anmäla, at af Svartbaggar, Histeres, äro alla 4 som upräknas i Fauna Svecica här funne. De lefva i sand och helst gödslad jord. — Af Vattenbaggar, Gyrini, finnes Simmaren (G. natator) som springer otroligen snält, och gör de artigaste kretsar på vatnet. — Af Skinnare, Silphæ, som lefva af döda djur, är S. opaca icke så sällsynt, och S. thoracica kan träffas på Boletus Bovinus. — Af Hielmbaggar, Cassidæ, hvilkas larver fräta löf och blad på undra sidan, förekomma alla i Faunas längder uptagne, och dessutom den Tyska Cassida vibex, funnen vid Sturehof af Hr. J. Afzelius. — Af Nyckelpigor, Coccinellæ, hvilkas larver upäta Aphides, kunna väl 15 species här fångas. — Af Gullbaggar, Chrysomelæ, hvilkas larver fräta löf, men lämna squeletten deraf, äro 27 species tagne, och bland dem Chrysomela sulphurea, träffad vid Ekolnsund. En ny recrüte för vår Fauna. — Af Timmermän, Cerambyces, som fördärfva träväggar, hvilkas larver utgöra Hackspettarnes bästa föda, äro 14 arter observerade. — Af Bödlar, Cantharides, nog grymme at icke skona sit eget slägte, anmärkes i synnerhet Cantharis fusca, hvilkens ludna 6 fotade larver öfvervintra under stenar, men stundom träffas lefvande på snön. — Af Tigerbaggar, Cicindelæ, äfven så rofgirige som snälle springare och flygare, äro C. campestris, riparia, sylvatica och aquatica funne. — Af Bobbar, Buprestes, hvilkas larver lefva i tort trä, 6 species. — Af Dykare, Dytisci, som förtära andre insecter, och i fiskdammar fästa sig stundom på fiskens ögon och äta sig inuti dem, hvilket jag sedt på Rudor, äro 8 arter anmärkte. — Af Bitare, tappmaskar, jordloppor, Mordellæ, som anfalla späda plantor, är god tilgång, både af M. aculeata, humeralis, frontalis och flava. — Af Blåsgumpar, Staphylini, hvilka förstöra de kräk, som finnas i boskapsgödsel, och öfvervintra under jordstenar, 8 species. — Af Tvestiertar, Forficulæ, berömvärde för den oändeliga omsorg de hysa för sina gulaktige sammanhängande ägg, i deras under stenar varande våningsrum, saknas hvarken F. auricularia eller F. minor.
  60. Spanioren älskar deras klirpande läte, och håller dem i burar. Man berättar at de fördrifvas med röken af Aspträd; men bättre nytta gör väl Stenkols röken för hvilken sjelfva Kakelacken har afsky. — Lyckligt vis är Syrlevaden eller Skorren, G. Gryllotalpa, ännu ej hitkommen, som i Skånska och Halländska trägårdar gör stor skada, och gräfver sig gångar i jorden, quickare än Mullvaden, hvarom jag anmärkt i K. Vet. Ac. Hdl. 1761.
  61. At Cicadæ utrikes stundom samla sig til stora härar, och anställa flyttresor på samma sätt som Grylli migratorii, har jag läsit någonstädes. Papilioner och Phaläner, hafva ju til otrolig myckenhet kommit til Spanien från Africanska kusten? Vid Sumenthal i Bern, skola dylika caravaner icke vara sällsynte. I Saxen och Schlesien, har man år 1744 och 1746 sedt oräkneliga myckenheter af Libellulæ ankomma. Carabi skola äfven stundom göra flyttresor, o. s. v. Vi hafva en Dissertation de migrationibus avium, men ingen ting är skrifvit de migrationibus Insectorum. Jag vågar framställa detta ämne til våre Pliniers och Reaumürers undersökning.
  62. Hvad de öfrige Skinnbaggar angår, såsom Hårfotar, Notonectä; som mäst lefva i vatten, ligga der på rygg och skjuta sig fram med bakbenen, så finnes här, Noton. glauca, striata och minutissima. — Af Klodyflar, Nepæ, som helst vistas i vatten, på bottnen eller vid landkanten, allenast Nepa cinera.
    Af Blomfly, Chermes, som ofta utsuga näringssaften och förstöra spetsarne af de unga skotten på trän, alla i vår Fauna upräknade. — Desse Fästflyn eller Färgkröpen, Cocci, af hvilka honorna när de äro äggstinna, fästa sig på blad, quistar, rötter, blifva der aldeles orörlige, då deras kroppar blifva äggens hus, äro här sedde på Björk, på Al och Hassel. — Af Blåsfotar, Thrips, som ehuru små, förstöra blommorna på många växter, är Thr. physapus funnen vid Siöö Sätesgård, och torde göra brand på den växande säden.
  63. Såsom Sphinx Ligustri, Porcellus, Pinastri, apiformis, Filipendulæ och Statices.
  64. Det var denna som åren 1740, 41 och 42, förstörde gräset på Kongsängen vid Upsala, och äfven på flere orter.
  65. Larverne lefva merendels af växter. De afkläda flere gångor huden, innan de förvandlas til Puppor.
  66. Såsom Lib. flaveola, vulgata, rubicunda, vulgatissima, ænea, forcipata, virgo och puella.
  67. Til ex. Phr. nebulosa, grandis, rhombica, nigra och Saltatrix. Sjelfva Larverne kunna med fördel nyttjas på metkrokar. Jag bör ej glömma Phr. fusca, som är en begärlig föda för Laxen och Harren.
  68. Et vigt sätt at förstöra Getingar, är, at vid ingången til deras nästen insticka sent om aftonen, en med krut fyld och något fuktad patron, som påtändes med halm, då röken förqväfver alla dervarande invånare. Emot styng både af Getingar och Bi, är Arquebusad-vatten eller ock Eau de Luce ett ganska godt botemedel.
    Flere slags Steklar finnas utantvifvel, såsom de vanlige af Såg-Steklar, Tenthredines, hvilkas mångfotade Larver göra skada på löf och blad, bland hvilka Tallstekelen (T. Pini) förstör Furuskogen. — Ett vackert antal af Balgsteklar, Ichneumones, som hålla en ständig och oss så nyttig jagt efter Fiärillmaskar, dem de genombåra för at inom deras hud lägga sina ägg. — Åtskillige arter af Assteklar, Spheges, som nedgräfva döda insecter, och lägga sina ägg bredevid dem. — Af Sprötsteklar, Sirices, äro de sexfotade skråpukar af S. gigas, spectrum och mariscus funne i trämylla och under lösa barken på gamla trän. — Af Gullsteklar, Chrysides, som bo i väggspringor äro Chr. ignita, aurata, cyanea och fulgida här sedde. — Af Myror, Formicæ, gode sambyggare, och flitige hushållare i sina af smolk och barr sammandragne stackar, och som orätt beskyllas at skada trän: finnas alla i Fauna upräknade, utom Formica obsoleta. — Af Luddingar, Mutillæ, hvaraf de fleste hafva inga vingar, är Mut. acarorum funnen vid Sturehof.
  69. Näml. Apis terrestris, muscorum, hortorum och lapidaria; men Apis subterranea är mer sällsynt.
  70. Larverne af åtskillige Harkrankar kallar Almogen Fetpölsor. Kråkor hacka ofta up ängarne at söka desse.
  71. Såsom Musca carnaria, Cæsar, cadaverina, mortuorum &c. Ända til 40 species af Flugor finnas här omkring.
  72. Nämligen Tabanus autumnalis, bromius, tropicus och pluvialis, i synnerhet besvärlige då rägn tilstundar.
  73. Dessutom den sällsynta Culex ciliaris och den emellan Häst-håren löpande C. equinus.
  74. Jämväl Conops macrocephula, buccata och flavipes. Vid Sturehof är C. ferruginea fångad.
  75. Äggen äro nästan större än mödrarne.
  76. Angående de öfrige Tvåvingar, så äro af Hornsnutar, Empides, någre arter sedde, såsom Empis borealis, livida och Stercorea. — Af Blindknaggar, som utöda många yrfän, alla i Fauna uptecknade, utom Asilus ater och oelandicus. — Af Pumpsnutar, Bombylii, som delectera sig af växternas honungssafter, Bomb. major och medius.
  77. Mordellæ få äfven samma namn.
  78. Acari, Pediculi, Pulices, m. fl. besvära alt lefvande. Vi känne ännu så litet af dessa obegripeliga myckenheter. Största delen af djur riket är ännu osedd af människjo-öga.
  79. C. Clerck vann genom dem sin namnkunnoghet.
  80. Låcken (Phalangium Opilio) får nu mera ej räknas bland Spindlar. Den är vinterliggare i myrstackar.
  81. Monoculus pediculus—quadricornis—pulex—conchaceus och Apus. Denne senare kallas hos Müller, Binoculus palustris.
  82. Är det grundat, at Kräftor hvarken finnas eller trifvas i Österbotten?
  83. Amateurer torde väl hålla dem til godo, och just för deras skull har jag anfört icke allenast några sällsynta, utan ock några i Fauna Svecica ännu icke introducerade Yrfän, som i Mälarens granskap blifvit sedde. Til deras tjänst bör jag äfven upgifva några nya Insecter, dem Herr Not. Argillander atraperat omkring Mälaren, med hvilka jag för min lilla del eljest icke har någon vidare bekantskap. Enligt den mig lämnade förteckning, äro de i synnerhet följande:
     Curculio latirostris—sulcirostris—arator.
     Cerambyx liciatus och punctatus.
     Necydalis cærulea.
     Elater bipustulatus.
     Tenebrio rostratus.
     Cimex ferrugineus och virens.
    Dessutom någre i De Geerska memoirerne beskrifne, såsom:
     Leptura elongata och tabacicolor.
     Pyrochroa nigra.
     Elater obtusus.
     Buprestis acuminatus.
     Carabus bimaculatus.
    Vidare tvänne i Fabr. Syst. Entomol. omtalte, näml.
     Tritoma crenata.
     Carabus gemmatus.
  84. Förmodeligen är Masken oskyldig. 2:ne Gordier som jag hade några veckor i glas, kunde utan skada fasttagas. Färska köttbitar blefvo ej af dem anstuckne. Blancard torde hafva rätt, som påstår at fingervärken upkommer ex humore acri et maligno.
  85. Så vida detta icke egenteligen bör tilegnas den som vår Linné kallar Gordius argillaceus.
  86. Funnen af Herr Doctor A. J. Hagström. Kallas i Frankrike La Chanterelle.
  87. Med vatten är det möjligt, at Tagelmaskars ägg eller frö kunna komma i människjor, hos dem utkläckas, och förorsaka obekanta sjukdomar.
  88. Af Herr Secreteraren Ad. Modeer.
  89. Detta slägte nämnes icke i Linn. Skrifter, men väl i O. F. Müllers Zool. Dan., så vida under samma slägte bör förstås den, som förstnämnde Författare kallar Fasciola barbata, hvilket synes troligt.
  90. Norrlänningar hafva från urminnes tider nyttjat Igel-Curen vid flere sjukdomar. I Stockholm var det framl. Arch. v. Rosenstein som först kom Iglar i bruk.
  91. Äro af Herr Baron Clas Alströmer och Secreteraren Ad. Modeer funne i Mälaren. Hirudo hyalina skall finnas i Löfsta-fjärden, enligt v. Linnes upgift.
  92. Herr Modeer har funnit de ofvannämnde i Carlbergs viken. I v. Linnes Skrifter äro de ej uptagne.
  93. Kanske har jag varit den förste, som beskrifvit Pärle-musslornas fortplantningssätt m. m. i Kgl Vet. Acad. Handl. XX. Vol. 2. qu.
  94. Af Hrr. Modeer och Hagström.
  95. Sv. Econom. Dictionn. 2. Del. — Uti O. F. Müllers Hist. Verm. får den namn af Planorbis Bulla.
  96. Jämnför Schröter i Gesch. der Flussconchylien.
  97. Den af Hr. Pallas i Act. Petrop. T. XX, beskrifna Tubularia fungosa, är funnen i Carlbergs viken.
  98. I synnerhet af Herr Secret. A. Modeer, som innan kort genom utgifning af en fullständig historia öfver Mask-kräken, lärer öfvertyga Allmänheten om sin grundeliga kunskap äfven i detta hänseende.
  99. Härom bör M. Wargs Kokbok rådfrågas.
  100. Pinus viminalis, kallas äfven af Almogen Tysk gran och Ält-gran.
  101. Enligt Herr Pr. Sparrmans beskrifning i K. Vet. Ac. Hdl. 1777. 4. qu. genom C. R. Herr Bar. Clas Alströmers föranstaltande.
  102. Herr Auditeur Ehrenmark har från sidstnämnde ort, skickat mig quistar från några der ganska frodigt växande Granar, som troddes vara af Pinus hybrida Linn. Barren sitta rundt omkring qvistarne. Små telningar sägas skjuta fram på stam och quistar, lika som på löfträn. Kottarne grofvare och frodigare, än på den vanliga Granen. An Dalechampii Picea?
  103. Genom en Kongl. Förklaring öfver 1734 års Skogs ordning. Sverige har en stor välsignelse af Förordningar, och Förklaringar öfver desse förordningar.
  104. Alt detta kan närmare inhämtas af N. Sv. Econ. Dict. II. Del. Art. Björk.
  105. På sätt som upgifves i Kgl. Patr. Sällsk. Hush. Journ. 1783. Sept.
  106. Se ofvanföre sid. 20.
  107. Vidare om Al, Asp och Ask, kan af Sv. Ec. Dict. I. D. inhämtas.
  108. Kongl. Patr. Sällskapet utsatte år 1779 en belöning af 20 Ducater, för den, som af Holländsk-Pil, planterad på Holländska sättet, föryttrar det största antal tunneband til Sillsalterierne, hvilket antal likväl icke bör gå under 5000 band. Ännu har ingen anmält sig til denna belöning.
  109. Den ganska sällsynta Salix hermaphroditica växer vid Upsala.
  110. Om alt detta fås vidare underrättelse i Nya Sv. Ec. Dict. I. Del.
  111. Se ofvanföre s. 26.
  112. Populus nigra, kallas i Skåne Poppel-Pil.
  113. Fagus sylvatica. Nog sällsynt ofvan Öster- och Västergöthland.
  114. Enligt Herr Auditeur Ehrenmarks meddelte underrättelse.
  115. — floribus cymosis. — Den är icke uptagen i Flora Svecica, icke en gång i Systema Naturæ.
  116. Kgl. Vet. Acad. Econom. Saml. T. IV. der alla sorter mjöd beskrifvas.
  117. Af Hr. Ass. Doct. Odhelius i K. V. A. N. Handl.
  118. Tranbär (Vaccin. Oxycoccus) hvilkas saft blandad med Socker och vatten, gifver den aldrabästa Limonad, växa på myror och mossar — Ryhlörten (Pyrola umbellata), mindre allmän, bör sökas i gamla skogar.
  119. Det vore väl, om Lingon kunde planteras i trägårdar, i stället för Buxbom.
  120. Enligt Herr Audit. Ehrenmarks berättelse.
  121. Äfven som Lysimachia Nummularia — L. thyrsiflora finnes äfven i granskapet vid Mälaren.
  122. Såsom Tussilago Farfara.
    Scheuchzeria palustris.
    Utricularia vulg. & minor.
    Zanichellia palustris.
    Convallaria biflora.
    Galium uliginosum.
    Callitriche verna.
    Hydrocharis morsus ranæ.
    Hypericum hirsutum.
    Veronica beccab. & scutell.
    Rumex aquaticus.
    Scutellaria galericul.
    Ranunculus flam. & lingua.
    it. reptans, rep. & aquatilis.
    Drosera rotundif. & longif.
    Sparganium erectum.
    Myosotis palustris.
    Hippuris vulgaris.
    Subularia aquatica.
    Elatine hydropiper.

    Limosella aquatica.
    Riccia chrystallina,
    Festuca fluitans.
    Fontinalis antipyr.
    Potamogeton nat. &c.
    Chara vulgaris.
    Ulva pruniformis.
    Lemna trisulca &c.
    Isoetes lacustris.
    Mnium pal. ct font.
    Hypnum aduncu.
    Spongia fluviatilis.
    Tremella verrucosa.
    Conferva reticulata.
    item fluviatilis & ægagropila.

     &c. &c.
  123. Se ofvanföre sid. 204.
  124. Af vår så väl kände Doctor A. J. Hagström.
  125. Se ofvanföre sid. 271.
  126. Jag är icke nog snäll eller lyckelig Botanist, at kunna göra några nya betydeliga uptäkter i Ört-läran. Det är Phil. Adj. Herr Adam Afzelius som updagat desse nya växter.
  127. Se ofvanföre sid. 30.
  128. Til exempel Avena elatior, Frans. Fromental; Lolium perenne, Engelsm. Raijgrass; Dactylis glomerata, American. Orchard grass, m. fl.
  129. Det är ovisst, om denne är Engelsmännernas Birdgrass eller Fowl Meadow-gras.
  130. Til exempel: Kärr-Tåtelen (Aira aquatica), Blå-Tåtelen (Melica cærulea), Bergsloken (Melica nutans), Röd-svingelen (Festuca rubra), Ängs-groden (Poa angustifolia), Pip hven (Agrostis arundinacea), Darrgräset (Briza media), Myskgräset (Milium effusum), Flottgräset (Sparganium natans) &c. &c.
  131. Sjö-ängar besväras mäst af Tuf-starren (Carex cepitosa), Pigg-starren (C. muricata) och Blå-starren (C. acuta), o. s. v. Jämte Veke-Tog (Juncus effusus) och Tråd-Tog. (Juncus filiformis).
  132. I en förteckning, som Herr Pr. Bergius lämnat mig öfver sällsynta växter vid Mälaren, nämnes Eriophorum alpinum, Holcus odoratus, äfven Poa bulbosa, hvilken uti Flora Svecica icke blifvit uptagen.
  133. Herr Jörlin, som försökt culturen af åtskillige Gräs slag, berättar om Äng-kaflen, at den på sidländt svartmylla, gifvit tre ansenliga lass hö årligen, på ett Skeppland, eller 18 lass på tunnelandet.
  134. I afhandlingen (1779) om deras rätta skötsel, har jag utfört hvilka fördelar en förnuftig hushållare kan vinna genom desse djurens rotande och bökande.
  135. Detta kan vinnas genom Gullanderska Sädesharpan, den bästa af alla hittils upfunne harpor. Se Kgl. Patr. Sällsk. Modellkammare.
  136. Veronica officin.
    Lithospermum off.
    Datura Stram.
    Valeriana officin.
    Primula veris,
    Verbascum Th. & nigr.
    Hyoscyamus niger,
    Gentiana cent.
    Alchemilla vulg.
    Asclepias Vincetox.
    Pastinaca sativa,
    Pimpinella saxifr.
    Convallaria majalis,
    Rumex acetosa,
    Polygonum hydrop.
    Sedum acre,
    Lythrum salicaria,
    Tormentilla erecta,
    Chelidonium majus,
    Anemone nemor.
    Glechoma hederac.
    Marrubium vulg.
    Thymus serpyll,
    Antirrhinum Lin.
    Cochlearia Armor.
    Malva rotundif.
    Fumaria officin.
    Hypericum perfor.
    Leontodon Tarax.
    Arctium Lappa.
    Artemisia Abs.
    Matricaria Cham.
    Achillea millef.
    Bryonia alba.
    Humulus Lup. &c.
    Lichen Island.
  137. Bland sällsynta växter torde här få uptagas: Circæa alpina, Veronica hybrida, Valeriana Locusta, Viola mirabilis, Ophrys nidus avis, Asperula tinctoria, Galium mollugo, Potamogeton crispum, Tillæa aquatica, Echium vulgare, Herniaria glabra, Monotropa Hypopithus, Trollius europeus, Silene rupestris, Thalictrum minus, Ranunculus polyanthemos, Orobus niger, Senecio Sylvaticus, Jasione montana, Linæa borealis, &c. &c. På Arnön finnes Cardamine impatiens (omnino cum petalis) och Lilium Martagon som der blifvit flygtig ur trägården, enligt Hr. Ehrenmarks berättelse, och utgör nu på vissa ställen et ledsamt ogräs.
  138. Cfr. ofvanföre sid. 139.
  139. Dem jag sedt i Fru Malmstens (född Modees) utvalda Mineral-Cabinett.
  140. Enligt den berättelse, som Herr BergsR. G. von Engeström mig meddelt.
  141. Är efter Herr BergsR. v. E. beskrifning, en Breccia Qvartsosa et silicea, glutine arenaceo.
  142. Af Herr Direct. Ulfström.
  143. Hela Skut-laster föras årligen häraf til Rörstrand, at förädlas til half-porcellin.
  144. Hvart och ett Bruk kan vara godt i sit slag. Det vid Kalk-udden och Mariæfred, lärer vara det största. Det vid Söder-Telje snedt öfver Kiholms Säteri, är af Holländska Mästare inrättat, o. s. v.
  145. Underligt, at Herrar Chemister i Upsala, icke ännu behagat gifva oss fullkomlig uplysning i detta hänseende
  146. Herr Ass. B. Qwist har underrättat mig härom. Han, som i Kgl. Patr. Sällsk. Journal, lämnat en fullständig beskrifning, om Klinkert-beredningen i Holland. Om våre Landthushållare vore flitige afnämare af denna Journal, skulle många goda uplysningar ärhållas.
  147. Tilhörer Herr Öfver-Jägmästaren Rudbeck.
  148. Lera, hvaraf goda Kruk-käril kunna förfärdigas, finnes i synnerhet uti Söder-Telje-viken. En benämd Falström, tilverkar ganska vackra glaserade Kakel-ugnar af alla färgor, Kruk-käril, jämväl Socker-formar, hvilka Herr BergsR. v. Engeström sagt mig, äga lika godhet med de utländska. Det är då otilbörligt at årligen införskrifva de senare.
  149. Af Herr Audit. Ehrenmark. Jag önskar at alla Mälarens öar, hade en sådan Forskare.
  150. Vi känne ännu icke hvad Jordfetma är i sin simplicitet.
  151. Under Hr. Ass. Fr. J. von Akens inseende.
  152. Vidare härom får läsas i den förväntade beskrifning om Staden Örebro, m. m. af Hr. Fortific. Secret. Bagge.
  153. Bevis härpå finnes i N. Sv. Econom. Dict. II. Delen.
  154. Enligt vår saknade A. F. Cronstedts anmärkning.
  155. Herr Professor Doctor J. Lostbom.
  156. Nyligen har jag sedt i manuscript, Herr Bergm. Abr. Gyllenhals Anmärkningar i Östergöthlands och Nerikes Mineral-historia, med den noggranhet, flit och kunnoghet författade, at de kunde tjäna til ett mönster för dylika arbeten.