Svenska Akademiens handlingar/Framfarna dagars vittra idrotter

←  Äreminne öfver Kongl. Rådet och Cansli-Presidenten Grefve Bengt Oxenstjerna, af Herr Sv. G. Schyberg

Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Tolfte delen Framfarna dagars vittra Idrotter i jemförelse med Samtidens; en tafla i tvenne afdelningar, af Herr J. E. Rydqvist

Minne af Chemisten Carl Wilhelm Scheele, af Herr Franzén  →

FRAMFARNA DAGARS

VITTRA IDROTTER

I JEMFÖRELSE MED

SAMTIDENS;

En tafla i tvenne afdelningar.

AF

Herr JOHAN ERIC RYDQVIST,

JUR. UTR. CAND., AMANUENS VID KONGL. BIBLIOTHEKET.

Skrift som vunnit Heders-Accessit i Akademien 1827.

— — qu’ainsi il y a sans doute des systèmes différens en
littérature et en poésie, et que nous devons bien moins
donner à l’un sur tous les autres une préférence exclusive, que
nous accoutumer à les comprendre tous, et à jouir
également de toutes leurs beautés.
 Simonde de Sismondi.

Förra Delen.

Det är en af häfderna bevittnad tillfredsställande sanning, äfvensom ett villkor för den dödliges föreställning om en högre afsigt med varelserna och tingen, att intet tillkommit utan sin betydelse, och att en stigande fullkomlighet, under all vexling och skenbar återgång, dock ytterst utgör menniskoslägtets högsta ändamål. Icke så, att ju det enskilta kan för årtusenden sedan hafva erhållit sitt mått af fulländning; det är tankan, som fortlöper, verldsåsigten, som vidgas och klarnar under årens lopp. Från mörkret och förtviflan stammar den lära, att odlingen skall ha stannat vid en viss punkt i tiden, och att allt hvad som göres dädanefter, är idel oförnuft och barnsligt joller med nya leksaker. Fortskridandet är icke slumpens verk; icke heller blott ett sjelfkärt minne, upprest åt den svage dödliges fåfängliga vilja och skarpt kringskurna förmåga; det är af evighet beslutet, och aftäcker uti allt spåren af sin oemotståndliga nödvändighet. Fåfängt spänner ett menskligt väsende sin arm, att hejda det i full fart löpande verldshjulet. Som en spån, på den skummande elfven, i den strida forsen, vaggas man emot sin önskan på tidens svallande haf, och föres med mäktig, fast osedd kraft utmed de mulna, de stolta, de sorglösa böljor. Genom människohand är det dock, som de evärdliga rådslagen skola utföras; ty det oändliga skall i det ändliga få kropp och timlig varelse. Hela verlden är skådebana för dessa dåd och idrotter, dessa stora värf och härliga dater af allt slags art och natur. Men det skulle tyckas, som hade ett folkslag i sänder fått sig uppdraget, att i bildningskedjan vara en sjelfbestående länk, hvilken öfverflyttar en föregående ålders upplysning till ett efterföljande slägte. Alltid har man derföre sett den högsta uppenbarelsen af tidehvarfvets vetande och känslostämning röja sig inom ett inskränktare yttre område, och gemenligen har ett enskilt folk företrädesvis gifvit lif åt det stora verldsspelet. Och man vet ju, huruledes, i längst framfarna dagar, tidens genius ömsevis herrskade än i Egypten, än i Phenicien, än i Österlandet. Men besynnerligen gäller detta om menniskans håg och bemödanden för det sköna. Så skådade man de blida sångmör först träda inom Hellas gränser, och derifrån vända till Rom. Flyktingar der, begåfvo de sig till det äldsta barnahemmet, till solens fosterbygd; men snart äfven der biltoge lagda, tågade de till Spanien och Frankrike. Ett längre besök egnades sedan åt Italien, der små lustfarter företogos mellanåt till England, Spanien och Portugal. I de gamla Frankernes fädernesland slogo de väna så åter upp sitt tjäll, och trifdes der både länge och väl; men när behofvet af en friskare luft omsider begynte spörjas i de bleknade anletsdragen, styrde de sin kosa åt Germaniens skogar. Men äfven der ville de ej rasta för alltid, och på Albions ö och i det höga Norden sökte de sig derföre i våra dagar en ny fristad, en ny torneringsbana för snillets ridderliga spel.

Den vackra konstens ande har, under sina vexlande vistelser, å ena sidan städse behållit dragen af sitt ursprung; å den andra sidan städse fått ett tycke af den omgifvelse, ur hvilken den framstått. Luftstreck, folkstammens lynne, språk, och historiska uppfostran, i förening med tidens odling, ha alltid lemnat sitt insegel qvar. Deri ligger också möjligheten af ett ständigt fortgående till fullkomlighet, att dessa yttringar, under all utvertes mångfald, kunna i det inre sammanfalla, likasom ur en annan synpunkt, under den yttre enheten, invertes utgå i oändliga rigtningar. Väl är skönheten fri och allmännelig; hon bindes ej vid någon rymd inom tankan eller verkligheten; hennes stamträd växer ofvan tiden. Men så upphöjd hon är, så fri hon föddes, måste hon, i sitt timliga framträdande, antaga skepnaden af det, som framkallat henne. Uttrycket i hennes anlete hänvisar derföre på det land, der hon kommit ifrån; färgen och drägten bära vittnesbörd om den jord, der hon uppväxt och är fostrad vorden. På detta sätt kan hon bli, såsom hon är, mångfaldig till utseende, till sina juvelers glans, till sina blommors doft. Men alltid finner man det anborna skönhetsmärket: öfverallt afslöjar hon sin gudom. Vill du derföre dyrka den dejliga i ett rent hjerta, med en sann känsla, så hembär ditt offer, utan fördom för land, eller tid, eller yttre lägen. Hon fordrar, att du skall älska henne högre, än dina egna små griller, dina egna jordiska afsigter och kära beräkningar. Eljest vill hon ej veta af dina böner och dina suckar, ty kärleken är uppoffring.

Den, som önskar bedömma ett visst tidskifte inom det skönas häfder, måste, om han skall undgå ensidighet, taga ett steg tillbaka till källan, derifrån det enskilta leder sitt upphof. Derifrån ensamt kan förklaringen på gåtan komma: deraf kan man inhämta möjligheten och nödvändigheten af det tillvarande: deraf finna grunden till dess art och yttringssätt. När jag således skall svara på den frågan, om en vitterhet af högre anda och kraftigare inverkan på de menskliga förmögenheterna i våra dagar uppkommit, och, i fall sådant är händelsen, framställa dess förhållande till den, som näst föregick, samt bådas till den antika konsten, anser jag mig ej kunna göra det fullständigt, utan att skrifva vitterhetens pragmatiska historia i smått. Ty äfven det mellanliggande är af vigt, emedan man, utan att känna det, som varit, ej kan fullt inse betydelsen af det, som är. Allt måste tillbakaföras till sjelfva roten af sin tillvarelse. Men man får ofta långväga ifrån uppsöka de obemärkta ådror och källsprång, som bildat den stora elfven. Och hvem förmår omfatta ett sådant mål: hvem i egen person skärskåda allt? En hel lefnad, äfven om den uteslutande vore egnad deråt, skulle föga förslå, att uttömma detta ämne, hvilket är mer än en mans höfva. Att afteckna allt det utmärkande, under den långa följden af ett mångsidigt skiftande skaldskap, och likväl inskränka sina penseldrag till en liten sammandragen tafla, sannerligen är icke det en svår uppgift. Hvem är den lycklige, som förmår den lösa? Eller rättare, hvem kan lösa den på ett sätt, som tillfredsställer? Sammanträngningen inom knappa gränser gör endast arbetet tvefallt svårare. För att kunna draga säkra slutsatser, är man i allt fall nödsakad, att känna alla försatser i deras vidd; och när man knapphändigt skall meddela frukterna af vidsträckta undersökningar, löper man alltid fara, att antingen icke, eller blott till hälften, förstås. — Under sådana omständigheter blir det kanske mera ursäktligt, om denna afhandling öfverträdt dess första och möjligen rätta bestämmelse af en mindre uppsats, samt vuxit till en vanlig bok.

Då jag nu ämnar i tidsföljd genomgå vitterhetens öden, allt ifrån dess första upprinnelse intill dess närvarande ståndpunkt, bör det förnämligast mig angeläget vara, att egna en dröjande blick åt det, hvilket, till följd af sin natur eller händelsernas sammanträffning, fått en högre betydelse, och verkat på gången af det hela. Ickedessmindre torde allt, som kan sprida ett klart ljus öfver uppkomsten och egenskapen hos det enskilta, äga en rätt att derbredvid blifva i målningen upptaget, så framt detta enskilta varit af sådan art, att det förr eller sednare gjort sig till allmänt. Början skall då ske med en skyndande öfversigt af de Gamles diktkonst.

Grekerne hämtade sin första upplysning från Orienten, Egypten, Chaldéen och Phenicien; men sjelfve blefvo de vitterhetens äldste idkare. Väl voro tilläfventyrs Hebréerne skalder förr än Grekerne, men synas dock på dessa ej hafva utöfvat något omedelbart inflytande; likasom deras poetiska verksamhet, i sina frukter inom Europa, ej ligger inom vitterhetens omfång. Hellenernes ursprungliga diktverld var Sagan, den ännu obundna fantasiens rike. De gåfvo kropp och själ åt hvarje naturkraft, åt hvarje mensklig böjelse: »hvar enda njutning hade, som Jean Paul säger, i Olympen funnit sitt förklarade Tabor.« Gudarne, med hvilka jordinvånaren kände sig befryndad, vistades öfverallt med honom; de ingåfvo ingen bäfvan; i stället för bot- och bättringsdagar, fordrade de fröjdefester. Mythen var väl således den rymd, som upptog den diktande inbillningens förstling; men ännu vittnade den mera om behof, än om förmåga att skapa. Först när bildningsgåfvan löste sig ur den nationliga samfälligheten, och uppstod såsom söndrad, men själfbestående kraft, flödade dess uttryck öfver lyrans strängar, känslans tempeldörrar.

Hos barnet vaknar redan inbillningskraften, men känslan först hos ynglingen, och förståndet blir ej fullt utveckladt förr än hos mannen. Hos den enskilte, liksom hos hvarje folk öfverhufvud, är förhållandet detsamma; man blir ej skald förr än såsom yngling, och lyriken infinner sig då tidigast. Också är qvädet, bland allt slag af vitterhet, det, som är minst betingadt. Det är liksom ett ofrivilligt utbrott af en poetisk lyftning, och då man blott lemnar sig åt sina egna intryck, så hvarken kan eller behöfver man dervid beräkna andras uppfattning; hvarföre ock, t. ex. hos vilda folkslag, den diktande alstringsförmågan ej söker sig ens något regelbundet versmått, utan rythm och bildspråk allena. Lyriken är derföre i egentligaste bemärkelse poetisk, och är, minst af alla vitterhetsarter, konst. I epiken, eller den till medvetande utvecklade sagan, börjar redan förståndet verka; den är ungdomens öfvergång i mandom: den är en förening af den från barndomen qvarstående eldiga fantasien, samt af känsla och förstånd. Diktaren får ej längre uttala sin egen personlighet; han skall förtälja händelserna i enlighet med verkliga förhålllandet, eller så som de bort tima, och han får undertrycka, hvad han dervid erfarit inom sig. I dramat åter spelar förståndet högsta spelet. Der gäller den största menniskokännedom, den största inskränkning, den största beräkning af medlen: der är skalden ställd i ett läge, i hvilket han mera måste göra afseende på andra, än på sig sjelf: han har ett mål utom sig. Han måste tänka på åskådaren; men, hvad som är mera, han får, i ännu högre grad än epikern, tänka sig in i de af honom sjelf framställda karakterer; när epikern blott berättar, huru de handlat, skall dramaturgen sjelf för dem handla.

Fördenskull var det ingenting mindre än en tillfällighet, att Grekernes skaldekonst började med någon Orpheus. De nyvaknade tonerne hänförde alla, och man sade då, att skogar och berg lyssnade till sången, och följde i förtrollning dit, ljuden ledde. En längre tid derefter, och sedan den lyriska sinnesstämningen hunnit ordna sig efter sjelfskrifna lagar, framstod Homerus, en jette hland skalder. Om de snilleverk, som bära hans namn, voro frukter af den bildande andan hos en viss person, eller hos ett visst tidehvarf, är vid detta tillfälle likgilltigt. Sådana vi äga dem, äro de ett helt, och om de liksom omedvetna framklingat ur hjertat af ett helt folk, vittnar detta blott så mycket mera derom, att det sant sköna, i sin fullhet, sjelf ger sig en form, och att öfverhufvud all sinnlig begränsning är endast det inres frivilliga slutenhet inom de skrankor, hvilka det icke vill öfverträda. När man jemför de Homeriska verken med hvad som sedan dess blifvit åstadkommet i samma väg, och finner, att intet sednare försök kan uppgå mot detta äldsta, så skulle man sannerligen vara i begrepp att förtvifla om ett tilltagande inom konstens landamären. Dock kan man lyckligt öfverlåta sig åt den tankan, att hjeltedikten i samma mening, som Iliaden och Odysséen, är ett skaldeslag, hvilket företrädesvis var de gamles egendom och som i sin första utveckling måste äga ett behag och en fulländning, som ej kan andra tillkomma ^[1]. Äfvenledes hafva vi på andra banor afvunnit dem priset. Att eljest afhölja de förtjenster, hvilka utmärka dessa dikter, vore att lemna en beskrifning på ett epos, emedan våra begrepp om ett sådant äro samtligen derifrån hämtade.

Öfverallt inom vitterhetens öfriga område hade Grekerne mästerverk att uppställa, i lyriken, i idyllen, i dramaturgien ^[2]. Dock synes mig, att de i den sistnämnda hufvudsakligen skilja sig från oss. Först hvad den theatraliska föreställningen beträffar.

Allt var utkastadt efter en oändligt stor måttstock. Skådebanan, gemenligen omgifven af naturskönheter och beherrskande en vidsträckt utsigt, var rymlig nog, för att hysa en otalig menniskoskara. Spelen, som voro folkfester, uppfördes under bar himmel och vid dagsljus. Kothurnen höjde skådespelarens kroppsliga storlek, masken gjorde hans ansigte större och ädlare, och var så inrättad, att den genom ett språkrör förstärkte ljudet af rösten. Härtill kommer choren. »Den var, så att säga, den personifierade tankan om den föreställda handlingen, det förkroppsligade och i framställningen upptagna deltagandet hos skalden, såsom den samtliga mensklighetens taleman« ^[3]. Hela denna inrättning var beräknad för den offentlighet, som allt ägde i Grekland; men det dramatiska innehållet gjorde äfven dessa åtgärder nödvändiga. Detta gäller både om tragedien och komedien. Ämne till sorgespelet lemnade i allmänhet guda- och hjeltesagan. Himmel-invånarne sjelfve nedstego, för att i egna personer visa ödets lek. Det hade varit löjligt, att innestänga gudar inom en med konstljus upplyst kammare. Desse måste äfven tänkas större och mera idealiske, än menniskor i gemen. De individuela dragen hos en skådespelare kunde ej anstå en gud eller gudinna; ty äfven de qvinnliga rollerna gåfvos af männer. Masken skulle derföre genom konstens tillhjelp förädla och försköna utseendet.

Grekernes äldsta lustspel var ett uppnedvändt sorgespel, och var utfördt efter lika stor skala. Då i sorgespelet nödvändigheten, eller rättare ödet, herrskade, rådde i lustspelet godtycket af den mest luftiga qvickhet. Det var ett fantastiskt gyckel, ett muntert drömverk, som ej lät binda sig af någon ur den vanliga omgifningen lånad sannolikhet, utan fastmer upphäfde verklighetens lagar. Detta ger förklaring på den omständigheten, att den dramatiska konsten var helgad åt Bacchus, emedan lustspelet var diktens rus, skämtets orgier ^[4].

Alla dessa åtskillnader, så till form som väsende, mellan de gamles dramatiska konst och de nyares, tyckas ådagalägga, att de förre härutinnan kunna tjena de sednare endast till lärdom, ej till efterföljd. Märkvärdigt är, att under det man i vissa länder ställt sig den antika tragedien till ensam föresyn, man likväl i det komiska gått en alldeles motsatt bana. När Grekernes lustspel var en jättestor lek med tankan och inbillningen, och när skalden, under en skenbar ändamålslöshet och godtycklig frihet, omhvälfde hela universum, utan att något yttre eller moraliskt syfte syntes ha framkallat det luftiga skämtet, som vanligen upplöste sig i ett intet, är deremot hos de nyare, synnerligast hos dem, hvilka i öfrigt önskat vara de gamles efterträdare på skådeplatsen, skämtet blott en genomskinlig slöja, som omhöljer ett allvarsamt, ett sedelärande ändamål. Missförstånd, feltag, fåfängliga bemödanden genom löjliga passioner, äro synbarligen blott redskaper, för att uttrycka en moralisk regel, hvadan också sjelfva lärosatsen, i full dogmatisk rustning, ofta gifvits på köpet, och utgjort upplösningen, hvilket förvandlar skådebanan från ett tempel för sånggudinnorna till en katheder, och, i förening med den spelande menighetens bugning, är högst lämplig, att förtaga all den villa, dikten skapat, och att i ögonblicket nedrycka en ifrån idéernas himmel.

Bland nyare comici, som skrifvit för theatern, liknar också ingen de gamle, hvad syftningen vidkommer. Väl har Ariosto, mer än andra, bevarat den antika formen, men innehållet är vida derifrån aflägset. Italienarnes vanliga tokrolighet med Arlecchino, Brighella, Pantalone, och andra maskerade figurer uti Commedia dell’ arte ^[5], är alltför groft tilltagen, för att på något sätt nalkas Grekernes komedier. Molière och Goldoni behandla händelser ur det husliga lifvet, eller det som slutar sig till det hvardagliga. Skämtet är hos dem blott yta, icke grund: allt hvilar på intrig. Detsamma är med de flesta nyare, och bland dem Kotzebue. Shakspeare har egentligen inga rent hållna lustspel; de, som blifvit sådana benämnda, äro ingenting annat, än romantiska skådespel i allmänhet, hvilket äfven kan sägas om Lopez’ och Calderons stycken af denna art. Hollberg är i det komiska stundom mera luftig och fantastisk, än moderna dramaturger öfverhufvud, och skulle häruti, men ock blott häruti, möjligtvis komma de gamle närmast ^[6].

De allmänna hufvuddragen af den Grekiska vitterheten kunna sammanfattas under begreppen af enkel storhet, lugn jemnvigt, sinnlig fröjd, behag och fulländad bildskönhet. Lycklige genom omgifvelsens yppighet och fägring, vändes genast deras håg på det vackra. Denna hängifvenhet var ej en enskilt egendom hos vissa idkare och älskare af den fria konsten; den var en lefvande lust hos ett helt folk, en sinnesstämning, som genomträngde hela väsendet af statskroppen. Alla samhällets yrken, alla förlustelser buro deraf prägel. Ingenstädes har en så allmän anda funnits; men den kunde endast vara allmän, och såsom sådan sig bibehålla, derföre att den var så sansad. Grekerne lefde i full och innerlig förtrolighet med naturen, och hon blef deras lärarinna. Aldrig lemnades själskrafterna utan styre, och fördenskull blefvo öfverdrift och utsväfning okända. Allt blef rundadt, säkert, fulländadt. Känslan af sällhet gaf sinnet en lugn, men ändå upprymd författning: belåtenheten gjorde, att själen icke sträfvade efter det, som omätligt är och ej kan uppnås. Lyckans medvetande vållade intet öfvermod, njutningen ingen försoffning: spänstigheten gick ej någonsin förlorad: helsa och lif rådde.

När Grekernes borgerliga välstånd och oafhängighet voro förbi, var det äfven slut med deras harposlag. Intet stort snille föddes eller utvecklades under upplösningen, intet under träldomen, och Pinden med dess härlighet flyktade så till det stolta Roma. Detta hade endast få egna folksägner, och hjelpte sig alltså fram med ett lån från Greklands gudaverld. På egen hand ville det likväl skaffa sig ett herrskap i konstens rike. Till en början fick det sjunkna Hellas till sina beherrskare lemna i arf de skatter, dem det sjelft ej kunde bruka i grafven. Men den lifliga känslan för skönhet var ej i Rom densamma, som i Greklands dalar. Sången växte icke upp ur ärans och yppighetens jord; den var i förstone ett fattigt barn, som endast sökte skydd emot yttre nöd. De äldste skalderne tillhörde de lägsta samhällsklasser. Plautus var en arm dagakarl, och Terentius var en slaf från Karthago. Emedlertid uppträdde efter hand store män, och när den borgerliga friheten kämpade med döden, framstod Cicero. Sällan ha enväldets frukter varit för ögonblicket så angenäma och helsosamma, som under Augustus. Han önskade att vara för Rom, hvad Perikles var för Athén, och han blef det. Han var, hvad i sednare tider Ludvik XIV var för Frankrike och Gustaf III för Sverige. Mellan alla rådde också, under nästan enahanda yttre förhållanden, ett slags valfrändskap i handlingssätt och personliga egenskaper. Vid Augusti tid nådde Romarnes diktkonst zenith af sin tillvarelse; men den bibehöll sig icke länge på denna punkt, och fallet blef häftigt. Långt innan Roms murar ramlade, var dess Pind försvunnen.

Väl voro Grekerne i det hela mönstren; men oansedt detta, fick den Latinska diktningen ett eget skaplynne. Man kan, i alla länders litteratur, råka på någon skyldskap mellan olika subjekter. De flesta snillen ha måhända fått behålla ryktet af lysande originalitet, derföre att källorna legat mera fördolda, eller för sednare granskare till och med förgått. Men icke bör man dermed tro sig hafva gjort så stort fynd, att man framspejat några enskilta ställen, som väcka erinringar om en företrädare. Sådana kan man hos alla utspana, om man till behörig kännedom härutinnan ej saknade tillgång. Egendomligheten ligger i den oberoende uppfattningen och behandlingen af det, som förefinnes, äfven om detta förut skulle i konstform uppträdt. Och äro icke då t. ex. en Horatius, en Ovidius, sjelfständige mästare? Ja, är icke till och med Virgilius, i sin Æneis, en helt annan man, än Homerus? Ehuru det der, mer än annorstädes hos honom, är möjligt att upptäcka spår af ett föregående, så kan han dock för ingen del beträdas med en slafvisk efterföljd af ett gifvet föredöme. Hvad olika är ej, bland annat, verldsåsigten och färgblandningen! Den äkta Romerska kraften, upphöjningen och fullheten, som man öfverallt hos honom träffar, äro äfven egenskaper, hvilka ej kunna lånas. Men naturligt var, att den med Grekerne gemensamma mythologien skulle tillvägabringa många beröringspunkter, likasom att dessas öfverlägsenhet i skaldekonsten mäktigt skulle verka på den ej företrädesvis poetiskt stämda Romaren.

Det Grekiskt milda, menskliga, hänförande fans ej hos de Romare. Konstglädjen var, öfver hufvud taget, ej hos dessa en ljuf, en saliggörande lek, frukten af en harmonisk stämning. Det synes snarare, som skulle uppgiften, att deras ättfader legat vid en varginnas bröst, i stället för en qvinnas, varit en spådom om hvad hans afkomlingar skulle blifva i tiden. Vild, prålande, förmäten, var ofta fröjden ^[7]; herrskare-begäret satte sitt insegel på sjelfva himmelens fosterdöttrar. Men det är just detta, som är dem eget. Ehuru känslan ofta gör uppror vid denna våldsmakt, vid denna omåttliga förhäfvelse, och hjertat fryser under den kalla högtidligheten, måste man dock stanna förvånad, och beundra Romaresinnets storhet. I kärleken till fäderneslandet förenade sig allt. Hjeltedygd, trots emot döden, storsint ädelmod, trohet och heder, voro smycken, dem Romaren alltid bar på sig. Han var skådespelaren på maktens tragiska verldstheater.

Under republikens tider rådde, ej mindre i vältaligheten än i det borgerliga lifvet, en Stoisk moral, hvilken ock väl anstod den medfödda stoltheten. Någon diktkonst i högre mening fans ej ännu, ty Terentius och Plautus voro föga mer än öfversättare från Grekiskan. Men äfven under Augustus, då antingen den Epikureiska eller Aristippiska sedoläran var alla skalders, träffar man, oaktadt den förfinade sinnligheten, samma charakterens majestät, samma förståndets myndighet. Öfverhufvud röjes i den Romerska konsten mera fulländning än omvexling, mera vishet än uppfinning, mera värdighet än värma; och för den romantiskt bildade kan denna trumpna, islupna allvarsamheten, hvilken så ofta lade band på rörelserna, ej alltid hålla en räkning för hvad som gått förloradt genom känslans förhållna uttryck.

Romarne hafva satt efterverlden i skuld hos sig, ej blott för hvad de sjelfve å nyo skapat, utan ock för det de bevarat det ädla depositum, som af Grekerne hos dem nedsattes. Äfven om de gjort sig förfallna till ett och annat furtum usus, hvad äro vi dem dock ej skyldige, för att undan förgängelsen ha ryckt så många ovanskliga minnesmärken af mästerskap! Genom förståndets och den sedliga kraftens välde voro de öfver Grekerne, och intyga derigenom sanningen af den satsen, att en viss fortskridning äfven inom vitterheten kan finna rum. Men ingalunda är jag med om, att lemna dem det allmänna företräde, i poetisk hänsigt, som af många och till och med af Fru Staël blifvit dem tilldömdt.

Dessa få och flygtigt uppdragna grundlinier torde göra tillfyllest, att förklara andan af de gamles skaldarmål. Storhet, vis måtta i allt, jemn fördelning af värma, af skugga och dagar, fulländning i form, tyckas vara förtjenster, dem intet folk till den grad, som de, hunnit sig tillegna. Kanske är dock deras obundna skrifart, framför allt annat, oefterhärmlig. Jag vill ej nämna deras egentliga vältalare, utan blott deras prosatörer i gemen, hvilka till stil voro fullkomlige konstnärer. Hvar finnes hos de nyare något, som kan motsvara föredraget hos Greklands och Roms yppersta historieskrifvare? Hvilken ledig, hvilken lefvande framställning, hvilken säker, jemn och gedigen stil! Intet ord kan förspillas, intet ditsättas. Scott har gått långt i föredragets enkla hållning och åskådlighet; så äfven Irving; båda likna mycket de gamle. Äfvenså Göthe och visse bland Frankrikes nuvarande prosatörer. Men naiviteten finnes ej hos dessa i så rikt mått. Möjligen vore Sturleson den ende, som i denna punkt kunde bjuda de gamle spetsen. Han är hel och hållen en Nordisk Herodotus. Förtjensterna hos en Macchiavelli, en Müller, en Heeren, ligga ej inom detta område. Snarare blifva de gamle häruti efterträdde af Englands stora häfdatecknare, och bland dem synnerligast af Robertson.

Vi lemna nu för en stund de gamle, för att tillse, hvad de nyare verkat till befrämjande af det skönas välde, och huruledes de uppfyllt sitt kall att vara, såsom skalden säger, »tidens fideicommissarier.« Vi träda då in i en alldeles ny verld, hvilken med den förra äger intet eller litet gemensamt. Olikheten är så i ögonen fallande, att den aldrig undgått någon vettig. Man har uttryckt den genom vissa särskiljande konstord, hvilka likväl, tagna i sin vanliga bemärkelse, ej varit nog träffande och omfattande, för att fullkomligt täcka begreppen af det, man derunder velat förstå. Den allmänna fördelningen af antik och modern afser endast tiden. Grekers och Romares skaldekonst, liksom all annan, hvilken, efter de antagna grundsatserna, med deras varit enlig, ha Italienare och Fransmän kallat klassisk; den som, oberoende af den antika, af de nyare folkslagen alstrats, ha Tyskarne benämnt romantisk, emedan dess upprinnelse förskrifver sig ifrån det romaniska språket, eller det, som uppkom af det Romerska folkets blandning med de Germaniska stammarne, samt desses med Araberna. Schiller utmärkte den öfverrådande rigtningen genom naif och sentimental, A. W. Schlegel genom plastisk och pittoresk; hans broder genom skön och intressant; andre annorlunda. Dessa gränslinier kunna, såsom stödpunkter för tankan, vara lämpliga; men till alla delar träffa de icke in på föremålen. Hvad finnes till ex. för sentimentalt hos Ariosto, Cervantes, Scott? Hvad för pittoreskt hos Petrarca? För intressant^[8] hos Klopstock? Och tar man romantisk i dess historiska betydelse, så kan det icke lämpas på det egentliga Norden i gamla tider, ty hvarken språk eller anda i diktning vittnar om något romaniskt ursprung. Jag vill här ej öka antalet af techniska bestämningsord, helst man i allt fall ej med dem kommer långt i bevisningen. I det stället vill jag försöka, att gifva en allt ifrån begynnelsen gående framställning af de nyares vitterhet, och ständigt hålla den vid sidan af de gamles, på det man må inse, i hvad mån den förra frånträdt den sednare, och hvad hvarderas lynne är. Jag gör det så mycket hellre, som, mig veterligen, ingen förut gjort det^[9].

Det var folkvandringen, hvilken i Europa omskapade diktens verld, så väl som den verkliga. Romuli thron hade länge svigtat: sångarljuden hade dessförinnan bortdött. Omsider föll VestRom. I sin graf beherrskade det likväl de södra länderna med sitt tungomål. Latinen var Religionens, vettenskapens, konstens språk; ännu i nionde seklet diktades till och med folksånger derpå. Skaldens konst, ej mindre än all annan bildning, hade stannat hos de lärde, och räknas kunde desse. Aganippens fordom rena vågor började grumlas, och afsatte i bottenfall de partiklar, hvilka, genom den förlorade ungdomsfriskheten, blifvit upplösta. I Norden var det annorledes. Der behöfde man ej låna främmande ljud för egna tankar och känslor. Redan då Romarväldet ännu var som tryggast, hade de öster ifrån komne folkstammarne dragit åt Thule. Andre tågade sedermera åt Skottland. Deras barder slogo sina harpor i stridens dån, bland spjut och hillebårdar; skaldeblod flöt öfver strängarna. Länge satt Ossian ensam och qvad på granitens häll, i Högländarens dimmiga, hemlighetsfulla nejder, och sörjde öfver den sjunkna hjelteåldern och den försvunna storheten. Tigmoras salar och Selmas ekgröna borg ljödo kärlek, ära och tapperhet; men sånggudinnan satt der i djupaste sorgdrägt, kinderna voro bleka, tårar tindrade i ögat. För oss låta nu dessa sånger såsom ljuden af en harmonika; själen blir angenämt skakad af de nästan öfvernaturliga tonerna, och man önskar att förlänga detta tillstånd, så länge man kan stå ut dermed; men de veka nerverna kunna ej fördraga det i längden^[10].

I det åldriga Skandien växte också skalder opp, och Island blef sångens ö. Harposlagen derifrån voro höga och majestätliga, såsom Ossians, men icke så klagande. Det sjöngs äfven om stora bragder, men tonerna voro icke veka, icke trånande. Skalden ägde ock kunskap om det djupa och förborgade; han förstod »galder« och »fordna stafvar« och »Gudarnes runor«. Vi ha hört talas om Starkotter, om Erpur, om Brage den gamle, och många med dem. Konungar sjelfve idkade sångens konst, hvilken sades »från Gudarne komma.« Ragnar Lodbrok qvad sitt Bjarkamal, der han i ormgropen väntade på döden. Vid Harald Hårfagers och Olof Skötkonungs hof satt skalden i högbänk gent emot Konungen, och hölls i stor ära. Öfverallt var han en välkommen gäst. Thormoder Kolbruna Skald, sedan han sjungit til sin Konungs pris, ryckte pilen ur hjertat och dog.

Den obundna berättelsen var äfven hos våra ättfäder stegrad till konst. Den var ett offentligt nöje i Konungaborgen och folkförsamlingen. Den blef grunden för den skriftliga sagan.

Det österländska ursprunget förråder sig både i Ossians sånger och i de gammal-nordiska, fastän den olika omgifningen gjort färgen mycket åtskild. Det djupa och öfversinnliga i begges anda; det djerfva, ofta vidunderligt bålda, särdeles i den Nordiska mythen, hänvisar allt på Östern. Sjelfva den Göthiska byggnadskonsten, ehuru yngre än poesien, bär minnen af Orientens. I båda ser man mera det stora och förvånande, än bildningens finhet, rundning, afslutning. Tempeltornet synes som en afkomling af Pyramiden. Det ligger samma idé för beggedera. Men på Morgonlandets Sångmö, när hon nedsatte sig i Vesterns nordliga trakter, och erfor verkningen af ett annat luftstreck, en annan samhällsanda, ett annat yttre villkor för lifvet, måste ock anletsdragen efter hand synas ombildade. — Vidare skall man utan tvifvel finna det eftertänkligt, att hvarjehanda plägseder, hörande till diktens ädla yrke, voro i Nordpolens grannskap i det närmaste desamma, som, en lång tid derefter och sedan ett nytt skick i Norden inträffat, uti vår verldsdels sydvestra länder, utan att ändå någon närmare gemenskap emellan så aflägsna trakter tyckes ha varit för handen, åtminstone att dömma af öfriga bruk och sångens samtliga rigtning på båda ställena. Så följde skalderne sina Konungar i striden, och vistades, mestadels komne från Island, vid de Nordiska hofven, på samma sätt som Troubadourerne hos Castiliens och Arragoniens furstar: så utsattes belöningar för den, som bäst qvad och bäst förtäljde, på samma sätt som i Frankrikes och Spaniens riddarborgar. Äfven detta vittnar om ett gemensamt hemland, ty förhållandet var i dessa delar enahanda i Arabien, derifrån den Provençaliska diktkonsten till en del kommit.

Icke mindre förtjenar det uppmärksamhet, att vi hos våra äldsta förfäder upptäcka en skymt af rim, — också en hemgift från Österlandet. Det fans nemligen allitteration, eller motsvarighet af begynnelse-konsonanter. Detsamma förekommer ofta i de orientaliska språken, synnerligast i Hebreiskan.

Nordmannaharpan, i äldsta tider, klingade om Gudar och »hjeltar som från Gudar komma.« Myhologien var med dess väsende sammanväxt, var dess lif och själ. Derföre när Christendomen fordrade en skilsmessa, utsinade den gamla Nordiska skaldeådern, ty hjertat var tomt, pulsarne hade stannat. I kämpavisan, som var en kolossal lemning från hedna tider, visade sig denna brytning emellan den hedniska och christna öfversigten af lefnadens bestämmelser. Derföre blef ock denna skaldeart så öfverdrifven och vidunderlig. Den öfvergick omsider i riddarvisan eller romansen, som framdeles skall behandlas. — Att den Nordiska gudasagan icke, i likhet med den Grekiska, kunnat, under en konstens högre utveckling, gifva ämne till poetisk behandling, ligger helt enkelt deri, att Grekerne alltid bibehöllo sina uräldsta mythiska föreställningar, då deremot hos oss en ny gudalära omskapat det högre lifvet. Den Grekiska mythologien var sinnlig och således poetisk; den Nordiska var detta långt mindre, och var derjemte för vild, för litet bearbetad till formen, för att bli ett tjenligt föremål, åtminstone för de bildande konsterna. Att poesien, i inskränkt bemärkelse, eller den egentliga skaldekonsten, mäktar tillegna sig en viss del af denna äldsta fabelålders egenheter, är tillfredsställande ådagalagdt i det ädla sångstycke, hvars ovanskliga skönheter förmått en arfving af Europas stoltaste kronor, att lära sig vårt tungomål.

Den Skottska och den Skandinaviska diktens hvar för sig sjelfständiga rigtningar träffa i ingen hufvudsaklig punkt in med den så kallade klassiska forntiden. Svårt är att bestämma, hvilketdera skiljer sig mest derifrån, väsendet eller formen. I båda var en annan måttstock nedlagd, en annan åsigt fattad. Strålarne bröto sig annorlunda. Hos Greker och Romare fans det en fullkomlighet i det ändliga; hos de andra en ofullkomlighet i det oändliga. På ena stället röjdes en nedgång från himmelen; på det andra en himmelsfärd. Men Gudarne blefvo lättare menniskor, än menniskorna Gudar. I en Grekisk pelargång finner tankan en tillfredsställelse, derföre att föreställningen är begränsad, och inom den henne anvisade rymd träffar, hvad hon söker. Deremot sträfvar den Göthiska tornspiran emot stjernefästet, och klyfver luftvågorna med en ouppfylld längtan. Själen känner sig lyftad åt det högre, men den njuter ingen hvila; dess mål är icke hunnet. Skaldekonsten företer enahanda förhållande.

Under det man, i de Nordliga delarna af Europa, stämde ett eget strängaspel, låg deremot, i de Sydliga nejderna, sångmön länge på paradsäng, och väntade endast på den sista hederstjänsten, för att komma i det tysta. Vettenskapen hade så att säga ingen, åtminstone omedelbar, inflytelse på det egentliga folket; ty man kan väl med skalden säga, att dess »dagligt allehanda skrefs i chiffer.« Det främmande Romerska språket, och den antingen mystiska eller skarpt dialektiska formen, tillslöt kunskapens tempelportar för en hvar, som ej hade till dem den hemliga nyckeln, eller genom en trollformel kunde få dem att springa upp af sig sielfva. Under allt detta såg man en ny sol uppgå i de trakter, der den först skänker dagen. Det uppsteg i åttonde seklet hos Profetens ättlingar ett tretal af regenter, hvilka gåfvo sakerna en ny ordning, och desse hette Al Mamoun, Haroun al Raschid och Al Mansur. Grekiske författare, särdeles vettenskaplige, drogos upp ur grafven. Hågen rigtades åt bildningens mångfaldiga grenar: Muserna sjelfva tycktes ha upprest Khalifernas thron.

Araben var mästare af alla de länder, dädan upplysningen först kommit till Grekerne. Magernas hemland, Chaldéen, det yppiga Egypten, Mindre Asiens leende stränder, — alla måste skatta till honom, ej blott med jordens alster utan ock med hvad de ägde för en högre lefnadsordning. Den nya eröfraren samlade och tillkände sig allt, hvad de kufvade folkslagen hade af skönt och underbart. Säll genom rikdomens håfvor, hastigt flyttad från råhetens tillstånd till magt och vällefnad, öfverlät han sig, med sin ärfda hetsighet, åt tusenfaldiga njutningar; han aftvingade lifvet så mycket, ja snart sagdt mer, än det på vanliga vägar kan gifva. Inre angenäm sysslosättning var ej det, han minst efterstod. Hvad förståndet vet, hvad hjertat känner och anar, hvad inbillningen målar, allt skulle läggas såsom ett offer för hans fötter. Öfverallt, i känslans, i tankans, i fantasiens herrskaper, medförde han sitt lynne, sina begär. Slösare med själens krafter, lika väl som med kroppens, var han aldrig nöjd med det måttliga och sedvanliga. Lifvets bägare skulle för honom städse vara rågad, och ändå ville han tömma den i botten. Spekulationen blef för honom en njutning, och han behandlade den såsom sådan. Uppfinningsrik, spetsig, djupsinnig, som han var, likade det honom, att på oändliga vägar blixtra igenom vetandets rymder; dock samlade han ofta moln, der det borde vara klarhet. Såsom snillrik lärjunge af Aristoteles, gäldade han åt Vesterlandet sin skuld för hvad han derifrån fått, och blef så i sin ordning Scholastikens grundläggare. Honom har man att tacka för mycket af det rent vettenskapliga nit, som rådde hos medeltidens tänkare, och hvilket han befordrade genom bekantskapen med Grekerne; men man har äfven honom till en stor del att skylla för det onödigt klippska och spetsfundiga, för denna tankans sjelfförlustelse, ja sjelfförgudning, som i synnerhet tillhörde de scholastiska filosoferne, och hvilken sedermera, lik en ond ande, sväfvat öfver kunskapens haf. Uti den sköna konsten var han alldeles samme man; lika fyndig och rik, men lika utsväfvande. Något så djerft, fint, läckert, sinnrikt, träffar man till den grad ej hos några, som hos de Österländska skalderna. Kärleken är den sträng, hvilken de helst anslagit. Man skulle knappast vilja tro, att i de länder, der Evas vackra afkomlingar säljas till slafvinnor, detta förhållande vore möjligt. Ännu mindre torde man föreställa sig, att just detta ridderliga galanteri, denna nästan i religion öfvergångna aktning för qvinnan, som så eget utmärker de nyare folkslagen ifrån Greker och Romare, föreskrifver sig ifrån Orienten. Men den sköna är der ömsom slafvinna, ömsom gudinna. Det är med henne, som med Roms Kejsare, hvilka upphöjdes till gudar, när deras makt var all. Muselmanens harem är lika väl ett tempel för det sköna, som ett fängelse. Det är ensamt egnadt åt öfverflödet, konsten och nöjet; alla hvardaglighetens bekymmer och lägre omsorger blifva derifrån på det sorgfälligaste aflägsnade. Blomstergården och konstarbetarens verkstad måste erbjuda åt den dyrkade, hvad bäst och skönast de besitta, under det sångaren, spelmannen och bajaderen lemna sina köpta hyllningsoffer.

Den Österländska skaldekonsten var hos Araberne hufvudsakligen lyrisk och didaktisk. Perserne ha deremot haft en hjeltedikt, Schah Namah, af Firduzi. Men om de förre ej hade någon egentlig epik eller dramatik, så hade de ett vitterhetsslag, sagan, som lånte den enas form och företrädde den andras ställe. I Tusen och en natt ha vi en samling af sådana sagor. De underbara berättelser, vi hört i barndomen, härstamma, de flesta, från Araberne. Hvem har ej i sina första dagar blifvit gungad på dessa hemlighetsfulla vågor, som bära till okända, i ett långt fjerran belägna länder? Och hvem flyttar sig ej gerna för en stund tillbaka till den tid, då hoppets oförstådda gyckelbilder spelte i hågen, vidgade den inskränkta synkretsen, och förespeglade tusen artiga saker: då en oskyldig ärelust, ett enfaldigt begär efter äfventyr, lifvade det ur sin rosenknopp nyss uppslagna ögat, med tankan på stora, på ädla bedrifter, i mandomens dagar? Och hvem är af lifvets maktlösa sträfvan så förtryckt, att han ångrar dessa stunder? För många af dem ha vi Österländningen att tacka. Sagoberättaren var hos honom ett slags skådespelare. Han samlade folk omkring sig på torg och offentliga ställen. Med den hänförande dikten, föredragen med stor konstnärsförmåga i åtbörd och ton, afpassad efter tillfällets behof, förljufvade han seraljens enformiga nöjen, vederqvickte den sjuka, skänkte den sömnlösa hvilan åter. Han blef förebild för Fransmännens Conteur och Menestrier, samt Italienarnes Improvvisatore; han var ej långt ifrån hvad den Isländske Thulr hos oss var i fordomtima.

I hänseende till sagans ämne voro Araberne olika både våra gamla stamfäder och de syd-Europeiska folken. Ty i stället att behandla krigarens dater, sysslosatte Araben sig med beskrifningen af fredliga idrotter, konster, slöjder, handel och sjöfart.^[11] Athene var ej hos dem på en gång vishetens och krigets gudinna. Men lika villigt öppnade sig en trollkrets af féer och andar för den af husliga yrken upptagne mannen, som för den, hvilken på slagfältet svängde sin ystra fåle.

De Österländska skaldernas förnämsta dygd och fel är lust för yppighet och nyhet. Att vara ovanlige, öfverraskande, förvånande, är deras sak; derföre äro de oftast öfverdrifne. Man blir, genom den outsägliga rikdomen af kostligheter och balsamiska rätter, öfvermättad; ljuset är derjemte så starkt, att ögat bländas, luften så varm, att hjertat blir beklämdt. Denna öfverkraft har fortplantat sig hos de af sednare tiders skriftställare, hvilka diktat öfver Österländska föremål, till ex. hos Oelenschlæger i dess Aladdin, hos Moore i dess Lalla Rookh och The Loves of the Angels. Troligtvis skall mången med mig finna det märkligt, att då Arabernes intellektuela själsodling i begynnelsen framkallades och närdes genom de Helleniska lärdes arbeten, de vise Greker likväl, i konstens herradöme, icke i någon mån fått tjena till eftersyn och rättelse. Men yttre omständigheter förklara detta. Natursanning, noggrann utveckling af charakterer, af historiska händelser och borgerliga förhållanden, kort, framställning af det, som från det verkliga lifvet lånar sin grundval och erhåller sin betydelse, — huru vore den möjlig i sådana stater, som Österlandets? Envåldsherrskaren ser ej med goda ögon, att den moraliska kraften hos andra utvecklas: han vill hellre, att hans undergifne, i den stund de lemna oket, vistas i rymder, som ingen likhet äga med omgifningen. Trälen önskar ej heller, att på något vis blifva påmint om en ställning, som är honom en plåga; han föredrar, att bli förlustad i en helt och hållet fantastisk verld, och genomlefva en villa af lycka, hvaraf han saknar äfven skymten i verkligheten. Den brännande solen, den slösande växtligheten, det obegränsade öfvermåttet af naturens och konstens skatter, allt inger en öfverretning, en stegring, som slutar med öfverdåd. En för högt drifven njutning vållar förslappning: fördenskull fans Arabernes namn blott en liten tid antecknadt i diktens häfder, och man har sedan dess aldrig hört af dem mera.

Det bör ej lemnas oanmärkt, att rimmet, som en kort tid derefter vann burskap i Vesterlandet, förut fans hos Araberne, och troligen derifrån lärdes. I Arabiskan träffar man ofta ändelser, hvilka i verserna motsvara hvarandra. Konsonanterne äro dock, såsom alltid i Österländska språken, hufvud-beståndsdelen. Hos Troubadourerne ^[12] förlades genljudet deremot i vokalerna, hvilket väl hade sin grund i den öfvervigt, desse haft i alla språk, som uppvuxit på Romersk botten, med undantag af Engelskan, der ock det Germaniska elementet står i jemnt förhållande till det Latinska. Sedermera skulle det finnas motsvarighet både i vokaler och konsonanter, såsom i Munkarnes rimmade Latin.

Utom det värde, den Arabiska diktningen i och för sig sjelf äger, intar den i vitterhetens historie ett lysande rum, i anseende till det stora välde, den utöfvat på den nyare konsten, åtminstone i de södra länderna, åt hvilken den gifvit så till sägandes hela dess ursprungliga charakter. Först meddelade den rigtning åt den provençaliska poesien, der vi igenfinna galanteriet, tankans spel med ord, känslans finhet, kärlekens rus; den har hel och hållen nedlagt sitt lynne i den äldre Franska och Italienska, samt hela den Spanska skaldekonsten.

Araberne hade i sitt hem upphört att dikta, och i vestern låg ännu all konst i lägervall. Likasom genom ett trollslag vaknade en ny sångverld. Ridderskapet var dermed samtidigt, och gaf den sin anda. I Provence och Arabernes välden i Spanien, dit desse medfört diktens gudaspel, tändes hastigt denna eld, och, lik en elektrisk gnista, genombäfvade den snart hela det södra Europa. Den poesi, som häraf uppkom, benämnes den Provençaliska ^[13]. Hvad som i synnerhet befordrade den, var dels Toledos eröfring i 11:te århundradet, dels korstågen. Den förra ökte gemenskapen mellan afkomlingarna af det gamla Romerska folket, samt de Germaniska stammarna och de eröfrande Araberne. Denna blandning föranledde ett eget språk, la langue d’Oc, såsom det kallas, och man finner, synnerligast i Spanskan, ännu spår af alla tre elementerna. Araben, såsom innehafvare af all bildning i Vesterländerna, blef, i det enskilta lifvet, lärare för Riddare och Prinsar; han blef äfven, i stort, lärare för hela folkslag. — Dernäst verkade korstågen, som satte alla i ett slags rus af hänryckning. Riddarväsendet, hvilket tillvar hufvudsakligt inom idealernas rike, och nästan endast genom sitt öfverdåd tillhörde verkligheten, var dock i dessa dagar en räddande engel, som befriade från feodalismens förtryck och förslafvande anda. Själens vingar miste sina band, och kunde klyfva luften i de högsta rymderna af himmelen. Korstågens heliga mål uppflammade Riddaren, och höjde honom öfver den nesa, till hvilken han var dömd af tiden. I kampen för den sak, åt hvilken han offrade lif och välfärd, fick tankan ett friare spelrum, en renare luft, att lefva uti. På vapenplatsen vid den heliga grafven, i fejden kring Spaniens riddarborgar, i den fredliga salen, under orangens skugga, — öfverallt var skalden. Han firade i sina sirventes bardaleken, i sina chanzos kärleken. Troubadouren med sin cittra var, hvad Riddaren var med sitt svärd, Scholastikern med sin slutkonst. I diktens tornerspel (tensons), vid Prinsars och ädla fruars hof (cours d’amour), stridde man med Phœbi pilar lika tappert och skickligt, som korsdragaren gjorde mot Saracenen, som den lärde i kathedern. Qvinnans låf var målet för täflingen; hennes bifall priset för segern. Snillets finaste konstgrepp, inbillningens gladaste påhitt, blefvo härvid uppfordrade, känslans ljufvaste aningar uttryckta.

Medan folken voro försänkta i fåkunnighet, inskränkning, sedeslöshet och inbördes sköfling, — utan lagar, utan modersmål, utan kärlek för något högre — gaf chevaleriet, i förening med den provençaliska vitterleken, ett ombytt skick, ett nytt och ärbart utseende åt det ur dvalan uppvaknande slägtet. Riddaren och sångaren lågade båda för »tapperhetens höga värf och kärlekens ljufva sysselsättning«, såsom det heter i Amadis de Gaule; äran var deras allt. Kärlekens mysticism var, såsom förut är förmäldt, ett barn ifrån Österlandet, der blodet är varmare, inbillningen mera hetsig. Men den retliga, snarstickna hederskänslan, hvilken från riddarlifvet öfvergått till sednare tider, härstammade ock från Muselmanen, som är misstänksam, svartsjuk, häftig och hämndgirig. Den fanns, såsom sådan, ej hos Greker och Romare. Den höge Achilles, som var en halfgud af storhet och kraft, fördrog de skymfligaste tillmälen, utan att bjuda till envig, då en späd knape deremot ej talte en halfdragen suck, en den lindrigaste beredelse till förolämpning, utan att slå på värjfästet. Icke mycket annorledes var det hos våra gamla ättfäder, hvilka manade till holmgång i tid och otid. Detta ursprungligen vackra bruk, som härledde sig från stränga begrepp om ära och mannaheder, ehuru den sedan urartat till en löjlighet, skall väl under en ädlare bildning upphöra såsom våld-sed, helst Riddarens utvertes omgifning ej mera är till finnandes, men grannlagenheten om yttre värdering af likar är dock så sammanväxt med de nyare folkens åsigter och historiska minnen, att den troligen ej förr utplånas, än de sjelfva gå under.

Troubadourens skaldskap var något i Europa alldeles nytt. Dess väsen var kärlek och galanteri. Det var så att säga mera en produkt af tidehvarfvet, än af den enskilte. Få namn äga vi qvar af Troubadourerne; och hvad desse frambragte, stod genom sitt artistiska värde ej särdeles högt. Poesin låg ej så mycket i skaldestycket, som mera i den lyriska stämningen hos folket, hvilken i sången uttrycktes. Det var liksom Eolsharpor öfverallt varit uppställda, hvilka blott behöfde en lätt vind, för att bringas till ljud. Det fans ännu ingen konst, ingen efter lagar regelbunden, af studier danad och sammanhållen diktning; det var blott en sväfvande klang, som omedveten dallrade i luften, och smekte örat just genom denna oberäknade, liksom af slumpen åstadkomna harmoni. Men sådant måste i längden blifva enformigt, emedan det allmänna, för att bli omvexlande, alltid måste ordna sig till enskilta bildningar. Troubadouren var dertill utan kunskaper; ofta till och med beröfvad insigt i innanläsning. All sin odling hämtade han från den personliga umgängelsen med Araben. Intet skapande snille infann sig. Sångens heliga arfvedel blef hos Jongleuren ett minnesverk, och urartade snart till handtverk, till taskspeleri och gyckel: Sånggudinnan blef en dansande slafvinna hos den rike och mäktige. När man begärde betalning för ett muntert skämt, ett godt infall, — farväl då med glädje, med hänryckning! Väl inrättade man i 14:de seklet konservatorier för provençalisk diktkonst^[14]: man utsatte blomsterpris för den bästa sången: vid Floras högtid skipade man kärlekens lagar (loix d’amour) såsom det än i Frankrike är sed; men dermed stod dock ej den bortgångna andan att återkalla. Troubadourens konst dog med hans språk, och hvem sörjer ej deröfver, att det sköna tungomål, på hvilket besvärjelse-sången först hördes i det insomnade Vesterlandet, skulle försvinna så, som hade det aldrig varit, och att man i de skilda länder, der det ännu till en del fortlefver såsom munart, skall rodna att uttrycka sig med de ord, som en gång utgjorde Europas ära och förtjusning?

Troubadourens cittertoner hade förklingat, och ingen fans, som uppfångat de långsamt bortdöende ljuden. Men diktens spel hade derförinnan flyktat till de nordliga delarna af Frankrike. Picardie, Normandie och Bretagne voro hufvudsäten för ett nytt slag af diktning. Andra strängar anslogos, andra konstnärer suto vid instrumentet. Den på äfventyr begifne Norrmannen ströfvade verlden omkring. Återvändande från Damas, Bagdad och Constantinopel, der då för tiden bildningen hade sina husgudar, hemförde han i egen person Österlandets rika förtrollning. Skandiens Kämpe, den södra Riddarens föregångare i mannadat, i trofasthet, i ärelust, i qvinnodyrkan, nedsatte sig så i Norra Frankrike, i England och på Sicilien. Skalden hette på förra stället Trouvère ^[15]. Kallades ock Conteur, Fablier. Språket, som der rådde eller det Wallonska, benämndes, till åtskillnad från Provençalskan (le Roman Provençal, la langue d’Oc), la langue d’Oui ellef d’Oïl; på lika sätt som Italienskan kallades la langue de si, och Tyskan la langue de ya (allt efter olika uttal af interjektionen ja). Provençalens cours d’amour motsvarades af Trouvèrens puys d’amour och gieux sous l’ormel. Diktarten var nästan uteslutande episk, i motsats mot Troubadourens. Alla större arbeten kallades romans. I Schwaben, under de sednare Hohenstaufernes regering, förentes af Minnesinger båda elementerna, det lyriska och episka. Så äfven i England, under Wilhelm Eröfraren och hans efterföljare. Uti Frankrike, der denna poetiska anda mäktigast uppenbarade sig, var den i begynnelsen endast episk; sedan fick man virelais, ballades och sirventes. En gryning uppgick äfven af dramatik.

Man har från dessa dagar Riddar-romaner, sagor, allegorier, mysterie- och lärodikter. I alla var inlagdt det hos Fransmannen egendomliga: rikdom i uppfinning, fyndighet, qvickhet, muntert skämt och klart förstånd. Riddar-romaner funnos till stort antal både i Frankrike och Spanien, och sedan äfven annorstädes; de bekantaste äro Amadis de Gaule, Lancelot, Roland amoureux (parodierad i Orlando furioso), dikten om Cid, om la Rose m. fl. Dessa gåfvo formen åt romanen i allmänhet. De ha äfven framkallat Ariostos Orlando, Tassos Gerusalemme, Spencers Fairie Qveene. Berättelsen (conte) och den versifierade sagan (fabliau) voro uti den skepnad, i hvilken den nu uppträdde, Fransmännen alldeles egna. Ickedessmindre föranledde dessa diktformer Boccaccios Decamerone, Cervantes noveller och Engelsmännens descriptive poetry. De ha ock lemnat ämne till många sagobehandlingar i sednare tider. Allegorierna återspeglas i Dantes Divina Commedia; lärodikten blef mönstret för hvad sedermera i denna väg blifvit alstradt. Såsom första skymt af skådespel, hvilken man efter Roms fall blifvit varse, äro jemväl de Franska mystères och moralités märkvärdiga. De förra uppfördes af en hop Pilgrimer (La Confrérie de la Passion), och behandlade Bibliska historien; de sednare af les Clercs de la Bazoche, och voro ofta allegoriska, samt slutligen komiska.

Troubadourernes och Trouvèrernes poesi sträckte sig utom dess fosterland, Spanien och Frankrike, äfven till Italien, England och Tyskland. Kanske var dock Trovatoren mindre utmärkt, än Englands Minstrel och Tysklands Minnesinger. På de tvenne sistnämda ställena jemkade sig den provençaliska skaldekonsten väl något efter egenheten hos det folk, der den infann sig; men, särdeles i England, bar den genom sin charakter vittne om sina Franska anor.

I Brittanien utgrenade sig balladen i tvenne rigtningar, nemligen 1:o i Hög-Skottland och Irland, der det Ersiska språket fortlefde ^[16], samt 2:o i den öfriga delen af Brittanien, der Normandernas inflytelse fått öfverhanden. Den Gaeliska eller Högländska folk-poesien stod för sig sjelf, och öfvergick icke gränsen af folkdikt. Den i södra Skottland och det egentliga England herrskande sångkonsten intog äfven de högre stånden i Irland, och hade helt och hållet ett Frankiskt tycke. Squire-Minstrels (herresångare), hvilka höllo sig för goda, att låta sig höra för gemene man, funnos ända till Shakspeares tid; men af hela sångarskaran ha endast Gower och Chaucer hos utländningen gjort uppseende. Sagokretsen slöt sig synnerligast kring Kung Arthus och hans taffel-riddare, Carl den store och hans tolf pairer.

Minnesinger i Tyskland voro icke litet bekanta. Bland dem känna vi till ex. Eschenbach och Heinr. v. Ofterdingen. Arthus och den heliga bägaren voro de föremål, som synnerligen fästade de episka skalderna. De mest gängse riddarböcker voro Parcival, Titurel och Lohengrin, alla i hög grad mystiska. Uti Lied der Niebelungen, eller Niflungern, sammanfaller på sitt sätt den Tyska sagan med den Nordiska; men den är ock vida äldre, än Minnegesang, fastän vi känna den blott af en sednare bearbetning. Meistersänger hade en mera sluten krets. De bildade ett slags Vitter Akademi, der prof i sångkonst aflades; de utgjorde öfvergången till de såsom egentliga konstnärer arbetande skalderna. Hans Sachs är bland dem den mest fräjdade.

Kastar man en eftertänksam blick på denna Ny-Europeiska litteratur, skall man lätt finna, att den i ingen mån fått något omedelbarligen från Hellas eller Rom, hvilka också för det nya Europa ännu utgjorde en tillsluten helgedom. Hela skaplynnet var ett annat, ett i viss mån Orientaliskt. Med den antika Vitterheten hade den endast det gemensamt, att dels det sköna, ur en viss synpunkt fattadt, är, i hänsigt till sitt innehåll, under alla vexlingar evinnerligen detsamma, och har, under alla beting af tid och klimatiska villkor, sin egen uti idéen liggande regel, hvilken är i allt afseende allmängilltig; dels ock att en Österländsk moderkälla sannolikt funnits för båda skaldeådrorna, och att fördenskull de ursprungliga dragen från början på sitt sätt öfverensstämde. Men detta hindrar dock icke, att, från en annan sida betraktadt, det ju kan råda en bestämd olikhet mellan bådas väsende, och än mer mellan bådas former. »Intet nytt sker under solen«, sade den vise Salomo; och detta äger, om man rätt förstår det, i alla tider sin gyllene sanning. Men likväl kan, invid denna sats, en annan bestå, som lyder: »olika tider, olika seder«. Äfven inom en och samma tids-bestämning herrskar en mångfald. Alla härstamma vi från Adam och Eva; alla ha vi menniskohamn, menskliga böjelser och känslor. Men ickedessmindre kan, så till lynne, som skapnad, ingen förblandning äga rum mellan en Indian och en Svensk, en Mohr och en NyGrek, en Isländare och en Spanior, en Chines och en Lapp. En Cirkassisk och en Brittisk flicka kan hvarför sig vara skön, men hvardera är det på sitt vis. Juden, biltog från sin fordna fosterbygd och främling öfver allt land, merendels ställd utom hvarje egentligen borgerligt läge, och således utom hvarje inflytelse från samhälls-förhållanden, har ock ej allenast behållit sina hemfödda anletsdrag, utan äfven sin första inre charakter. Konsten, hvilken, ehuru absolut och fri hon i och för sig sjelf må vara, likväl betingas af många utifrån kommande krafter, huru mycket mer skall ej hon blifva i sina yttringar skiftande? Skulle jag här svara på den frågan, huruvida den antika konsten är »af annat slag«, än den romantiska, sade jag härtill bestämdt ja; fastän ett villkorligt ja här är ungefär lika godt med ett villkorligt nej, hvilket kan vara äfvenså kraftigt. Och utan inskränkning kan här på stället ett nekande lika litet blifva tänkbart, som ett jakande. Hela saken hvilar ytterst på omfånget af begreppet »annat slag«. Och tagas orden enligt det vanliga språkbruket, är det åtminstone lika rimligt, att med slag utmärka skillnaden mellan Vitterhetens olika fördelningar i tiden och efter andan, som dess sönderfallande i särskilta grenar, med afseende på formen, hvarigenom så kallade olika vitterhetsslag, versslag m. m., i föreställningen tillkommit. Ja allt detta med samma skäl, som menskligheten uppdelas i folkslag. För det enskilta gifves städse något högre och allmännare, men de hvarje del tillhöriga kännemärken och attributer kunna derföre oförkränkt äga sjelfbestånd, emedan all klass-söndring endast är en logisk förrättning, som på intet vis ändrar föremålens natur. Gick man, i upphäfvandet af sådana, förståndet till reda och hjelp tillskapade, utmärkelser, fullt konsequent till väga, ser jag icke, hvarföre man ej på samma gång kunde åsidosätta skillnaden mellan skaldekonst, sedolära, filosofi, religion o. s. v. Alla sammanflyta ju i ett gemensamt, den högre odlingen, af hvilken poesien endast är en viss sida. I lärodikten träffar vitterheten tillhopa med moral och filosofi; i psalmen, det religiösa odet, m. m. närmas poesi och religion. I allt finnes en öfvergång och en medelpunkt, men de enskilta rigtningarna behöfva derföre ej förblandas eller identifieras.

Den inbördes skiljagtiga uppfostran, i det inre som i det yttre, hvilken de Gamle och de Nyare njutit, måste göra gränsen mellan begges diktande verksamhet ömsesidigt skarpt afmätt, och tydligt fallande i ögonen. Det måste här uppstå i det närmaste samma hufvudskillnad, som mellan hedendom och christendom. Så förråda sig de motsatta anlagen redan i de äldsta försöken. Homerus fäster sig hufvudsakligen vid beskrifningen af det yttre i händelsen, och vid framställning af det sinnligt väldiga; hans förtjenst består i den lugna, klara och trogna afteckningen af det i sinneverlden befintliga, och uti den formela harmonien. I romansen, eller öfverhufvud i de nyares folkdikt, hvilken med de Homeriska sångerna är det närmast motsvarande, förskjutes väl ej helt och hållet formen, men sättes dock efter för den inre betydelsen. Man anträffar de djerfvaste öfvergångar, de största luckor; ty endast själen af det hela är hvad man bemödat sig att återgifva. Ju längre man kommer i den nyare historien, desto bättre skönjes, att det andliga allt mer och mer trädt i förbund med det sinnliga; dock så, att det förra är det rådande: det, som föreskrifver det sednare lagar.

Icke kan det nekas, att ju i sjelfva den antika skaldekonsten en aflägsen gryning skådas af det romantiska. Hela Odysséen kan i många delar anses ligga den moderna föreställningen nära. De flesta af Ulysses’ äfventyr ha onekligen ett romantiskt perspektif. Sammaledes med Jasons och Medeas kärlekshandel hos Apollonius Rhodius. Ickedessmindre var det romantiska ännu icke hufvud-charakteren; det ligger der såsom en af förseelse ditkommen slöja, hvilken tyckes fordom ha hvilat öfver varmare former, öfver en vekare bildning, ett mera klappande hjerta, men ännu hyser de trånande andedragen, de milda suckarna, i sitt mystiska flor. Hos Virgilius ^[17] träder detta klarare i dagen, särdeles i 4:de boken af Æneiden. Icke blott, att Didos kärlek i allmänhet har något mera öfversinnligt, än som vanligen hos de gamle förspörjes; hela händelsen med jagten, ovädret och grottan, är fullt romantisk ^[18]. Ja, den synes ha legat till grund för en alldeles enahanda beskrifning i den högst romantiska sagan om ön Atlantis, uti Novalis Heinr. von Ofterdingen. Romerska konsten är ock öfverhufvud en länk, som sammanbinder den antika och moderna. Allramest visar sig detta hos silfverålderns författare. Redan i deras bemödande att frångå den gamla enkelheten, och späcka sina målningar med blomstersaker, ofta vackra, ofta öfverlastade, ser man ögonskenligen, att den hedniska odlingen öfverlefvat sig, ja var rent af utlefvad. Man märker, att en högre, en andligare lifsåsigt ville göra sig gällande, ehuru det var svårare att inblåsa en ny anda i de föråldrade aflefvorna, än att meddela den åt en i allo ny skapnad. På det en lefvande organism måtte uppkomma, fick alltså det gamla slägtet lemna plats åt det nya, och skänka det i arfslott de medel, som under en föregående ålder blifvit samlade till mensklighetens förkofran. Man måste begynna med ett nytt alfabet, en ny skala.

Det hörer nu till följden af min framställning, att utmärka, huru Troubadourens och Trouverens diktkonst, hvilken utgjorde föga mer än råämnet till poetisk förädling, i olika streck af vår verldsdel småningom utvecklat sig, och huruledes den erhållit sina skilda egenskaper från det folk, hos hvilket den uppstått, och af den tid, som utbildat densamma.

Spaniorerne hade i de flesta diktarter gjort vackra framsteg, innan skaldekonsten hos de öfriga folkslagen fått någon egen form och färg. Dikten om Cid var den första moderna i storstil; men den, liksom Spaniorernes öfriga försök, bar ännu tecken af en lägre utvecklings-punkt. Vi skola då först begifva oss åt ett land, hvilket, likt en drake, låg på sina skatter, tills det med ens kunde visa dem i full härlighet: Italien.

150 år efter det Cid författades, uppsteg Dante. I hans Divina Commedia grydde en ny dag af fägring och förtrollning; hela det osynligas rike öppnade sig villigt för hans spanande blickar. Djup, rik, behaglig, otvungen, talar han på en gång till känsla, inbillning och förstånd. Han är rik i uppfinning, stor i teckning, väldig i känsla. Man har sagt om honom, att han varit utan mönster och utan efterföljd. Han var det, så vidt detta är för någon möjligt. Men å ena sidan tyckes, som han af de Franska Allegorierna och de i Æneiden förekommande målningarna af underjorden, hämtat väckelse och ledning; likasom han, å en annan sida, synes ha framkallat Ariosto, och ännu mer Milton, hvilken sednare väl liknar Dante så mycket, som eljest ett originelt snille kan det. Dante var dock skapare af sitt skaldeslag, och i vitterhets-historien icke mindre lysande såsom den förste, hvilken efter Romas undergång gifvit verlden ett helgjutet och fulländadt mästerverk. Hans sångmö var ett barn af tidehvarfvet, hvars vetenskapliga bildning öfverallt speglas igenom diktens lätta flor, och mångenstädes gör det för mycket.

Före Dante hade man i den romantiska konsten intet regelbundet versslag, ty Cid var i detta afseende utan all symmetri; han uppfann ett sådant, terze rime. Lohengrin och Tyskarnes öfriga episka poemer från äldsta tider, likasom Fransmännens Fabliaux, voro i allmänhet författade på fria knittelvers, hvilka i sig sjelfva ej äga den fasta och bestämda form, som Italienarnes versmått.

Efter Dante uppträdde tvenne snillen, hvilka på helt andra banor förvärfvade sig odödlighet, Petrarca och Boccaccio. Genom sin varma nitälskan, sina alltid vakande omsorger för den klassiska fornverlden, hvars idrotter i vettenskap och konst å nyo blefvo en tillhörighet för vår verldsdel, hade de om samtiden och efterverlden icke mindre förtjenster, än genom sina egna skapelser. Dante var redan bekant med antiken, men hans efterträdare utbredde först dess välde. Och i detta hänseende var Petrarcas kröning i Capitolium — denna kanske ärorikaste hyllning, som någonsin vederfarits en dödlig — att anse såsom en frivillig gärd af erkänsla, enhälligt gifven honom af ett helt tidehvarf. Både han och hans utmärkte samtida blefvo ock, för sina mödor och sin kärlek till de gamle, belönade genom sin egen fulländning.

Petrarca, ehuru stor vän och beundrare af Romarne, synnerligast af Horatius, förråder dock, till sin anda, ingen förvandtskap med de gamle. Det är endast i formens harmoniska utbildning, som man upptäcker bekantskapen dem emellan. Han satte på sin lyra de strängar, som förut funnits på den provençaliska, men han stämde dem så, att de gåfvo fulla accorder, och lydde hans hand. Han införde också nya versmått, Sonetten och Canzonen. Den förra är liksom hans egen bröstbild. Den synes ock endast för de sydligaste romaniska språken vara lämplig; i synnerhet anstår den väl Italienskan med dess öfverflöd på välljud och öppna vokalrim. Väsendtligen ämnad för ljudet, hvars namn den bär, gungar den inbillningen på stilla vågor af musik, och örat förnöjes, utan att man vet hvarför. Men för stor är enformigheten, för knappt är måttet, för konstig mechanismen. Fantasien blir fasttrollad inom en viss liten rymd. Har man mycket att säga, får man ej tala till punkt; har man litet, blir meningen utvattnad. Här uppträder samma band på skalden, som i dramatiken de tre enheterna. Hänryckningen har för starka fjettrar, när man alltid skall beräkna de mångfaldigt motsvarande ändelserna, och ingifvelsens strömmande vågor kunna ej fritt svalla, när man genom de likadana rimmen idkeligen återkommer på samma tanka ^[19]. Sonetten kan således endast tjena att intaga epigrammets ställe; men icke höfves det henne, att, såsom det någon gång varit fallet, uttrycka en hel kedja af tankar; emedan dess stränga afslutning icke medgifver några öfvergångar. De ur formen härflytande olägenheterna kännas, det är sant, mindre af Italienarn, för hvilken rimmet liksom sjelfmant inställer sig. Men språkets öfvervägande musikaliska anlag, och dess beredvillighet att runda sig till vers, ehuru de visserligen göra den yttre konsten i mången del lättare, lägga dock, från en annan åsigt tagna, flera hinder för en djupare diktning. Tankans oändliga grader, känslans fina skiftningar, böra vara mål för en allvarligare eftersinning. Men i Italienskan erbjuda sig de välljudande orden så beställsamt och tjenstvilligt, att man af den smekande klangen förledes, att ej samla sig till en djupare åskådning. Det är, som vore man omgifven af idel smickrare, bland hvilka man ej upptäcker en sann vän. — För Petrarca passade Sonetten oändligen väl. Kärleken, hvilken alltid var den makt, som bragte hans strängspel till ljud, yttrade sig alltid lika, genomgick alltid samma thema. Det var städse samma ouppfyllda längtan, samma saknad af ett ljufligt föremål, hvilket intog hela hans väsende och gaf rigtning åt hela hans lefnad. Men en qvinna, den läsaren blott känner af skaldens dyrkan, kan väl ej på längden njuta mycket deltagande. Detta öfverflyttas ensamt på skalden, men förlorar dock genom upprepandet. Om icke sjelfva idéen, jemväl i sin enformighet, vore så vacker, och framställningen så fullkomnad, skulle detta eviga enahanda slutligen trötta, hvilket det också till en viss grad ej kan undgå att göra. Ämnets entonighet tar lika steg med formens, ehuru sköna de hvar för sig kunna vara. Petrarca synes mig, för att heta skald, vara för mycket musicus, för litet målare. Men nästan ensam står han såsom den öfversinnliga kärlekens oskuldshvita sångarsjäl, och har allena verkliggjort den gudomliga Platos höga tanka. Ingen efter honom var så ren, så skär; men felen ärfde man, såsom vanligt. Så har han, fastän emot sin vilja, angifvit tonen till allt det tomma klingklang, som sedermera icke sällan förstört äfven de vackraste gåfvor.

Boccaccio blef fader för novellen och kärleksromanen. Fransmännen hade före honom haft sagor på vers, hvilka voro nätta, artiga och putslustiga, men eljest saknade ett större konstvärde. De hade jemväl riddarromaner, hvilka smekte inbillningen med lysande och förvånande äfventyr, men utan att kärleken var det rådande elementet. I sin Decamerone flyttade han berättelsen till den obundna skrifartens område, hvilken också visserligen är dess rätta hem. Han förenade deruti föredragets behag, språkets renhet och prydligbet, med en högre poetisk lyftning. Uti La Fiammetta skapade han först en romanverld af passioner och hjertats rörelser. Han sökte äfven införa de gamles epos; dock skola hans försök i denna väg ej vara särdeles märkvärdiga för annat, än den deruti upptagna nya versarten, ottave rime, hvilken derefter, i de sydliga länderna med undantag af Frankrike, blifvit nästan uteslutande för allt epos.

Det är icke blott för att tillfredsställa min egen känsla, som jag här med några vänliga ord vill ihågkomma konstens ädla gynnare i Italien. Det är äfven derföre, att denna omhuldande vårdnad, i den tidpunkt, der min framställning nu befinner sig, var på vitterheten i hög grad inflytelserik. Sedan Augustus, Mæcenas och Carl den store, hade ingen tagit konsten i hägn, förr än Spaniens Furstar och ädlingar kallade Troubadourer till sina hof och riddaresäten. Men snart utdog likväl hågen för det sköna, och under några århundraden gick sånggudinnan irrande omkring, utan bröd, utan hus och hem. Ingen ville kännas vid den arma, den husvilla, sedan sångens toner väl förklingat. Men dröja kunde det ej länge, innan den fagra skulle vinna någons hjerta. Italiens prinsar och riddersmän förbehöllo sig hedern, att skänka denna ynnest, och på ett ärorikt vis ersatte de härigenom, hvad som felades dem i yttre välde. Insigt i bokliga konster, synnerligast klassisk lärdom, blef snart ett öppet kreditif på lycka; snillet blef ett lefvande adelsbref, hvars gällande kraft de dödlige icke mindre erkände, än den odödlige, som utfärdat det. Petrarca och Boccaccio hade de högsta uppdrag, stodo i spetsen för de vigtigaste beskickningar vid Europas hof, och gåfvo med sina namn och sina förtjenster lika glans åt den, som sände, och den, som mottog budskapet. Men denna rika gunst var ej något, som allena omgaf purpurn och de högsta äreställen. Cosmo de Medici, en köpman i Florens, öppnade i sitt hus en fristad för lärde och konstnärer. Samma personer, hvilka för hans räkning voro, i nästan alla verldens ändar, sysslosatte att föryttra kryddor, ädla tyger och kostbarheter, uppletade och samlade handskrifter ifrån gamla dagar: samma farkoster, som lydde hans vink, att öfver Verldshafvet flytta Asiens och Afrikas jordiska skatter, hemförde på de långväga böljorna äfven dessa inre skatter för själen och hjertat, hvilka aldrig förgå. Med ett ord, tidens ypperste män, i ära, i bildning, i lycka, offrade frivilligt bördens och rikdomens tillfälliga företräden åt det evigt sköna, hellre än de spillde dem på vanskliga lustbarheter och flärdfulla nöjen. Denna rena kärlek för det älskliga har ock i Italien gått i arf intill sednaste tider, och gjort detta land till konstens fosterbygd. Man har der insett och erkänt den sanningen, att den vackra konsten måste, utan deltagande af den mäktige och bemedlade, falla ett offer för behofvet, och att dess idkare, hvilka icke arbeta för jordisk vinning och förkofran, skola antingen duka under för sin inre brand, eller neddragas i den handgripliga nyttans tjenst, hvilken ej är deras kallelse, och vanligen ej mycket vinner af deras åtgärd. De äro, för att nyttja Talarens gyllene, evigt minnesvärda ord, »like dessa det gamla förbundets tempeltjenare, som, utan arfvedel och jordagods bland Israels öfriga slägter, bodde i helgedomen och vaktade offerlågan« ^[20].

Under så lyckliga tecken uppgick poesiens sol öfver den gamla Romarens lagerkrönta jord. Vi äro Italiens Mæcenater mycket skyldige, så väl för besittningen af de gamles skrifter, som för hvad landets skalder af sig sjelfva åstadkommit. Bekantskapen med ålderdomen gaf hållning och omvexling åt de nya skapelserna, fördelade den ojemna kraften, hejdade farten på den unga örnen, som med välbehag försökte sina starka vingar. Derföre råder, hos mästarne ur den Italienska skolan, hvad man eljest har svårt att anträffa, denna säkerhet ej mindre i tankegång, än i uttryck, denna noggranhet utan fjäsk, denna klarhet med bevaradt djup och ädelhet, detta ända till det yttersta fullkomliga välljud, kort, detta stilens behag, denna formens renhet och fasthet, hvilken den romantiska konsten annorstädes vanligen mer eller mindre saknar. Man återfinner detta förenadt icke i något annat land öfverhufvud. Fransmännen skulle i detta afseende kunnat sättas vid sidan af Italienarne, hade icke, hos de förra, grannlagenheten ofta varit för stor, enkelheten ledt till ytlighet, och hade språket varit begåfvadt med den smidighet, som är nödig för vexlande versslag, den bestämdhet i ton, hvarförutan någon harmoni icke står att tillvägabringa. Hos andra åter äro dessa egenskaper än mer sällsynta, så vida skalden ej synbarligen utvecklat sig i öfverensstämmelse med Italiens eller Frankrikes författare, t. ex. Milton, Pope, Creutz, Kellgren, Oxenstjerna. Likväl gifvas de, hvilka alldeles på egen hand tillvunnit sig dessa företräden; och må bland dem nämnas Göthe, Moore, Stagnelius och ännu en blid Svan i Brages sagoprisade land.

Då den närmare förtroligheten med den ursprungliga klassiciteten hade en så välgörande inflytelse på Italiens skaldekonst, är det väl att beklaga, det aktningen för de gamles mästerskap i formen skulle öfvergå till afgudadykan, och att man, i stället att taga det förut gifna till ledande efterdöme vid egna sjelfständiga alster, blef en träl af den framställda förebilden. Man kan väl säga, att Aristoteles, Terentius, Virgilius och Tragikern Seneca, sedan de lemnat det jordiska, hållit en jern-spira i diktens rike. Det må mig tillåtas, att här anföra några ord af en bland Akademiens ledamöter: »Efter denna hemgjorda klassicitet bildades en smak, som för alltid skulle gifva lag öfver hvad som i vitterheten var passande eller opassande, och som sparde en mödan att efterräkna, genom huru många leder man härstammade ifrån idealerna, då man i alla fall var dömd att evärdeligen imitera imitationer« ^[21]. Efterbildningen var i Italien deruti olik densamma i Frankrike, att den på förra stället ej fick välde öfver andra, än lägre naturer, då den deremot i Frankrike och annorstädes verkade på de högste. Den var, uti Italien, i början ett behof hos den enskilte, sedan hos hela tidehvarfvet. »I brist af inre hållning måste man således ge konsten en yttre; och denna blef härmningen efter de Gamle, som nu blef allmänt gällande, mindre genom deras öfverlägsenhet, än genom egen svaghet. Hvilket bekräftas deraf, att så många härliga skalder hade lefvat i den föregående tiden, just omkring epoken af den gamla litteraturens återställelse, då den omfattades med en kärlek utan like, sjelfve också till en del voro dess ifrigaste återställare, utan att man kan finna, att de i sina odödliga dikter derigenom uppoffrat det minsta af sin originalitet; äfvensom den nyare målarekonsten under samma tid steg till sin höjd, och innan ännu imitation efter antiken blifvit dess regel. Att denna princip åtminstone i poesien var en död princip, visade sig snart i dess användning, emedan den, tvertemot naturen af all bildning, ej i sig hade minsta fortskridning« ^[22]. Detta var ett underkännande af hela den romantiska skaldekonstens värde, och ett misskännande af dess lynne. Hade man rådfrågat arten af det romantiska, skulle man erfarit, att detsamma, i det yttre så väl som det inre, aldrig, utan att andan skall gå förlorad, kan blifva enahanda med det antika. Lika litet väl betänkt, som i sina följder gagneligt, var detta bemödande att på sig sätta stämpeln af en förgången tid, »hvarigenom den nyare poesien på en gång ville tillegna sig alla en redan fullkomnad bildnings fördelar, och, för att inympas på en främmande stam, lösryckte sig från sin naturliga grund» ^[23].

Uti Italien hade, redan strax efter Petrarca och Boccaccio, denna klassiska smak inställt sig, ehuru den först efter Tassos och Guarinis bortgång blef ensam rådande, intill Metastasio. Det behöfdes, under den förra tiden, i sanning en så stor öfverlägsenhet, som hos Ariosto och Tasso, om af deras föregångares ädla mödor skulle hämtas annan frukt, än en inskränkt efterbildning.

Politiano framkom först med en skön dikt öfver ett tornerspel. Chevaleriet blef dock ej fullt lefvande, förr än i Ariostos Orlando Furioso. Ehuru egentligen ett gyckel öfver den fantastiska riddar-romanen Roland Kär, var den ickedessmindre en tafla, deruti skalden velat införa allt det sköna, underbara och egna, som i riddarväsendet förefans, och hvilket han genom konstens pensel gaf full poetisk adel. Behag, luftig rikdom och frisk kraft sammansmälte till ett. — Tasso var tilläfventyrs mindre rik, mindre dristig, men var deremot mera hofsam, mera helgjuten. I sin Gerusalemme Liberata liknar han de gamle uti enhet och delarnes strängt symmetriska öfverensstämmelse, och de nyare i hänförande lägen och uppträden, skakande målningar, romantiska charakterer och seder. — Guarini förenade äfven på ett märkligt sätt den antika och moderna konstens förtjenster. Kanske finnes icke något skaldestycke, hvilket till den grad, som Il Pastor Fido, på en gång är i antik stil säkert hållet, och likväl diktadt i äkta romantisk anda ^[24].

Italienska skaldekonstens bästa dagar voro nu förbi. När sann originalitet saknas, har den vanligen blifvit ersatt genom förkonstling. Marini, en man med mera talang och flygtig qvickhet, än skapande snille, utbredde detta onda först i sitt fädernesland, så i Spanien och Frankrike, och sist i Tyskland. Det fans i Italien redan hos Serafino och Accolti. I Spanien blef den från Araberne ditkomna öfverdriften fortplantad af Gongora. Man har efter denna Skola de så kallade Concetti, eller excentriska infall och bilder, tvungna antitheser och ordspel, hvilka icke tillika voro spel med tankan, utan blott sväfvade på ytan, och voro utan betydelse ^[25]. Boileau och Molière utrotade dem i sitt land, Cervantes i sitt. Lohenstein sökte i Tyskland införa Marinis och Gongoras svulstiga, förkonstlade framställning, utan att den, förr än i sednaste tider, har vunnit mycken efterföljd.

Innan vi gå längre, är det i sin ordning, att vända sig till Spaniorerne. Vi komma då till en diktkonst, hvilken till ton och färg väsendtligen skiljer sig från den öfriga Europeiska. Den tillhör en annan verld, en annan idé-sfèr. Den har, mer än andra, bibehållit det Österländska skaplynnet. Glansen, regnbågsprakten, kärleksruset, passionens storm, hänvisa allt på det land, der solen uppgår, och der hon alstrar ett rikare växtlif. I riddarromanernas tid kunde någon afstickande olikhet mellan Spaniens och andra länders alster ännu ej skönjas, hvarföre man t. ex. tvistat om bördsrätten till den bekante Amadis af Gallien. Men allt mer och mer skilde sig Spaniorerne ifrån de andre. Det högsinnta och ridderliga, som utmärker dem under de dagar, då de räknades bland vitterhets-idkare, gaf äfven åt sångarslagen ett eget romantiskt tycke. Lyran och svärdet buros oftast af samma hand. Folkets stolthet, hvilken är för alla så gemensam, att den öfvergått i ordspråk, verkade härvid både väl och illa. Samma hugfulla känsla, som väckte dem, att ur deras egen omgifning hämta allt, hvad derifrån var att bekomma, och som dymedelst giorde dem sjelfständiga, gjorde dem på samma gång slutna för det, som från främmande länder stod att erhålla, till bildning, till rättelse, till föresyn. De ådagalägga på ett lysande sätt, huruledes man aldrig, utan att bli hemfallen till ensidighet eller något slags missrigtning, kan till alla delar söndra sig från andra.

Otvifvelaktigt är, det ej månget folk blifvit af sångens Gud så rundligen begåfvadt, som Spaniorerne. Deras skaldegrufva är så mäktig och gifvande, att den ännu efter trenne sekler har okända skatter att erbjuda. Den Europeiska dramatiken isynnerhet har från Spanien undfått mycket, hvilket dels är erkändt, dels af andra upptäckt; än mer har man troligtvis lånat, hvilket hittills icke blifvit veterligt. Corneilles Cid, hvarmed Fransmännens, i högre mening klassiska, theater börjas, var ett arf från Guillen de Castros’ dikt af samma namn. En stor del af de äldre Franska, Engelska och Italienska skådespelen äro öfversättningar, eller på sin höjd bearbetningar af någon Spansk urskrift. Det mesta af hvad vara dagars theatrar ha att förära i det löjliga, skämtsamma, lysande och öfverraskande, förskrifver sig äfven från Lopez och Calderons fädernesland; och ser man en sinnrikt uppfunnen och väl genomförd intrig, så kan man nästan på förhand afgöra, att den derifrån härstammar; åtminstone är sådant kännares påstående. Detta torde uppdaga, hvarföre de oss nu för tiden öfversvämmande Franska småpjeser, hvilka räkna endast obetydliga namn såsom sitt upphof, ofta ha en qvick, ledig och intressant uppställning, medan de i andra delar äro blottade på alla poetiska smycken. Man skall deraf tilläfventyrs ock finna en möjlighet för det i Frankrike nu brukliga bolags-författandet, att frambringa något helt. Om icke planen vore förut tillgänglig, huru stode det eljest att vinna någon hållning i en liten vaudeville, sammansatt af ett helt sällskap? Men det är ej med intrig allena, som Spaniorerne försett Europeiska scenen. Många stycken, hvilka ej egentligen hvila på sådan grundval, ha så starkt tycke af Spanien, att en misstanka om nära slägtskap med detta lands vitterhet är mer än förlåtlig. T. ex. Operorna Don Juan, Trollflöjten, Müllners die Schuld. Operetten Preciosa är blott en dramatisk utföring af Cervantes novell Gitanilla (Ziguenerskan, l’Égyptienne i Franska öfversättningen), o. s. v.

Med Cervantes begynnes Spaniens lysande tidehvarf. Han är bland sina landsmän den, som är minst ensidigt Spansk, och den, som minst gjort sig skyldig till de utsväfningar, för hvilka hans inhemske medbröder i Apollo gemenligen varit benägne. Don Quixote, kronan af Cervantes’ snilleverk, är kanske derjemte den yppersta dikt, som de nyare språken kunna förete. Åtminstone är ingen på en gång så luftig och så lärorik. Så långt mensklig odling hunnit, har namnet Don Quixote framträngt, och man har så sammanväxt med hans öden och besynnerliga mannadater, att han snart sagdt upphört att vara ett barn af fantasien, och i stället öfvergått till en historisk person. Också kan det icke finnas något skaldestycke, hvilket till den grad omfattar hela den ideala och reala verlden. Inskränkt synes mig den icke sällsynta tanka, att »den snillrike hjelten af La Mancha« var blott en vanlig gäck, en tomhjerne, ett hampspöke, för hvilket man får barn att springa. Nej, han var utrustad med de ståtligaste egenskaper; han var ridderligt bildad, tapper, dygdig och högtänkt, mild krigare, platonisk älskare. (Jag ber här mina läsare, att icke dra på munnen, utan ge akt på fortsättningen.) Han lefde endast för stora idéer; men för dem glömde han det verkliga lifvet, och detta var hans enda fel. Han ställde aldrig den yttre omgifvelsen tillhopa med de tankebilder, han förut gjort sig om densamma, utan tog verlden, såsom vore den blott det skönas och det ädlas kroppsliga hemvist. Hans inbillning var för rik, hans hjerta för fullt. Upphettad genom sysselsättning med svärmiska föreställningar, handlade han utan praktiskt medvetande, och mätte allt efter hvad det borde vara, ej efter hvad det är. Han var endast uti denna punkt förvriden; i allt annat visade han stor skarpsinnighet. Han var poesien i beläte, sådan denna är, utan att ledas af förstånd. Sancho var deremot ingenting mer eller mindre, än prosan sjelf. Feg, lågsinnt, inskränkt, egennyttig, tänkte han allenast på sitt eget bästa. Föreställningen om något högre, än det handgripliga, var för honom en galenskap. Han gick i alla yttre förhållanden tillväga med klok beräkning; men så snart det gällde något utöfver de lägsta bestyr, var han ohjelpligt enfaldig. Den eviga motsägelsen mellan det poetiska och prosaiska i lifvet, är ock sjelfva grundtankan i denna jättelika dikt ^[26]. Dygdens, ärans, hjeltemodets, uppoffringens bländverk, hvilka dag för dag visa sitt tomma gyckelspel, och bortdö liksom meteorer i luften , — dessa gjorde »den ädla riddaren från La Mancha« till en narr i verldens ögon, och gör det äfven med en hvar, som tror sig här på jorden finna den fulla verkligheten af de evinnerliga urbilderna. Den, som utan ransakning, utan klokhet, utan beräkning af egna krafter, arbetar emot det öfvermäktiga, och uppoffrar sig för lagar, hvilka tillhöra en högre ordning , — han är en Don Quixote, som kämpar emot väderqvarnar, då han tror sig strida med jättar. Icke under derföre, om mången ansett detta skaldestycke såsom det dystraste, hemskaste, som någonsin blifvit fattadt af ett menniskohufvud. Man skrattar sig förderfvad åt den arma Don Quixote, och besinnar icke, att detta leende kan för mången vara en liksång öfver allt det ljufva, storartade och förvånande, som lifvet äger; man begrinar den dumma vapendragarn, och vet icke, att man med detsamma gör gyckel af sin egen jordbundna sträfvan. Jag är icke nog »riddare af den sorgliga skepnaden,« såsom vår hjelte kallade sig, för att i det underbart lefnadsfriska och upprymda snillefostret vilja finna allenast en allvarsam och klagande grundton. Denna är till den grad skjuten i bakgrunden, att den undgått de flesta läsare, som endast fäst sig vid ett och annat lustbart uppträde, eller roligt infall, utan att bry sig om, huruvida något djupare dermed kunde vara menadt, eller icke. Det vore lika orimligt, som omöjligt, att betaga någon fröjden; att göra sig lustig öfver de narraktiga äfventyr, som den berömda dikten framtar; detta är ock för ingen del afsigten hos mig. Jag vill blott, att man skall äfven intränga till roten, hvilken är en afgjord och segrande verldsironi. Hvad var Cervantes’ roman annat, än hans egen lefnadstafla? Sjelf bedragen på lifvet, på menniskorna, på drömmen om stora bedrifter: sjelf förlustig en arm i striden för fäderneslandets sak, utan att ändå hinna öfver första graden på krigarens bana: sjelf af barbarer hållen i en grym fångenskap, och intill sin sista stund försänkt i armod, under det verlden beundrade hans snille, målade han blott sitt eget lif, samt log åt sina egna luftslott och dårliga förhoppningar. Och han log af hjertat, och han log med kraft; ty så väldig är menniskoanden i sin upphöjning, att den icke kan förtryckas af någon ödets vidrighet, utan har spänstighet nog, att skaka sina dufvovingar i det rena blå. Änskönt skalden vände löjet mot det han sjelf mest älskade och skattade på jorden, mot det, för hvilket han sjelf var ett ömkligt offer, saknade han dock aldrig det fryntliga, glädtigt qvicka och skämtsamma. Tvertom är han ett underverk af spelande lif och lust. Detta var också möjligt för en man, hvilken, när han kände döden nalkas, ännu hade styrka nog, att skämta öfver sig sjelf och de öden, dem han uppburit med en sinnesstämning, som anstår en Konung bland Skalder. Hvad som med hans dikt eljest är eget, är, att aldrig någon med så stor konst hopsatt en väfnad af de putslustigaste och ovanligaste händelser, utan att nästan nånsin öfvergå det naturliga, enkla och otvungna.

Det gifves för Don Quixote ett syftemål, som ligger den allmänna uppmärksamheten närmare, än striden mellan hjeltelifvet och det hvardagliga. Och detta är förlöjligandet af riddarromanerna. Dessa hade, i sin vackraste yttring, verkat mycket godt. De hade infört menniskan i diktens mest underbara riken; de hade förädlat sederna, bannlyst den låga egennyttan, och egnat qvinnan en aktning, som Greker och Romare icke kände. Trofasthet, ärligt och öppet väsen, blef styrkans lifgeding, hedern blef sjelfva grunden och villkoret för mensklig tillvarelse, modet blef en egenskap, som prydde folk af alla stånd och borgerliga lägen. Men om sådana verk, som Lancelot, Amadis och den förälskade Roland, hade en välgörande inflytelse, hade deras slappa, smaklösa efterbildningar en så mycket vådligare. Inbillnings-kraften, då den lemnas utan styre, då den försmår all grund i det verkliga, all aktning för hållning och sammanhang, har uti sig ingenting poetiskt, utan är fastmer i allo att förkasta. Det gifves en viss sannolikhet äfven för underverk och féerier, ty eljest blefve ju slutligen ingenting orimligt. »Det skapande snillet undandrager sig blott den främmande lagstiftningen, icke sin egen; det är blott snille, så vida det sjelf är den högsta laglikmätighet« ^[27]. En allmän farsot af uppblåsning, onatur och förkonstling öfvergick Spanska författare i den tid, då Cervantes uppträdde. Men han häfde denna smitta på ett sådant sätt, att den aldrig, åtminstone med samma sjukdomstecken, framgent kan återkomma; fastän den nyligen i Tyskland angripit ett och annat hufvud, och skulle spridt sig längre, hade icke en Quarantäns-anstalt i rätter tid blifvit besörjd. Hans arbete blef en fågelskräma för de Pindiska Vingdjuren; dock var den något derutöfver, — den var tillika en brännpunkt, i hvilken det slocknande riddarlifvets matta strålar för sista gången sjönko tillhopa.

Jag har länge uppehållit mig vid ett enskilt verk, men det innebär ock, så att säga, hela poesiens sedolära. Cervantes’ öfriga snillefoster, ehuru lätt igenkänneliga på fadern, ha dock i den Europeiska Litteraturen på långt när ej haft så rika följder. Hans Novelas exemplares, eller lärorika noveller ^[28], tyckas mig likväl förtjenta af mera uppseende, än de i allmänhet tillvunnit sig, och detta icke blott för den goda behandlingens skull, utan ock för det deruti innefattade nya vitterhets-slag, hvilket mera än Boccaccios, slutar sig till romanen.

Det dramatiska fältet har i Spanien varit så bördigt, att hela det öfriga Europa tillsammanstaget ej gifvit så mycket, som detta land ensamt. Fransmännens mystères tjente i förstone till mönster, och alstrade de allegoriska skådespelen, eller så kallade autos sacramentales. Det var förnämligast Lopez de Vega och Calderon, som bildade den Spanska skådebanan, och dessas fruktsamhet, hvilken är så förunderligt stor, att den ligger på gränsen af det otroliga, får man till det mesta tillskrifva Spaniorernes öfvervägande rikdom i det, som hör till Melpomenes och Thalias spel. Ingendera af dem underkastade sig de från antiken lånade förmenta reglor, hvilka på deras tid hos Italienarne så ensidigt utvecklade den dramatiska konsten. Deras skådespel diktades ej för läsning, utan blott för theatralisk föreställning. De lämpades derföre uteslutande efter folkets smak. Scenen förlades gemenligen i fäderneslandet, och återspeglingen af det ridderliga folkets egna lynne och seder är icke det minst intagande. Men i samma mån dessa yppiga snillen gåfvo efter för massans önskningar, öfverträdde de också den sanna smakens föreskrifter; och så svårt det än blifvit, att ha gått miste om de svärmiskt anbragta blomverk och luftiga skönheter, som smycka deras regellösa dikter, så väl hade det, ur en annan synpunkt, varit, om de haft något afseende på det, som förut var att tillgå till ledning och efterdöme. Emedlertid vore det mindre billigt, att bedömma dem efter de likare, som andra folkslag uppställt för sina dramatiska arbeten; ty det Spanska skådespelet har sitt eget mått. Det är blott en novell, bragt till handling, och vill intet annat eller bättre vara. I novellen är charakters-teckning ingen hufvudsak, och enheten i händelserna är der af en helt annan natur, än den vanligen dramatiska. En konstigt anlagd och väl utspunnen intrig är ständigt det hjul, kring hvilket allt hvälfver sig. Ju mer mångfaldig och invecklad den är, dess bättre. Och härvid blir då af vigt, att uppmärksamheten hålles jemt spänd och nygirigheten jemt retad, medelst händelsernas uppställning i lysande och förvånande grupper, i skildrande lägen och uppträden. Det löjliga och det rörande, det sedvanliga och det höga, trifves här väl tillsammans, och kan obehindradt blanda sig om hvartannat, utan att andan derigenom blir upphäfven eller förnekad; emedan någon viss, det hela genomgående, tragisk eller komisk ton der icke är åsyftad. Kärlekshandel, list, envig och allt slags äfventyr, öfverkorsa hvarandra, och tråden löper så labyrintiskt, att det erfordras ett vant öga, för att ej förlora den ur sigte.

Allt detta, som tyckes utgöra sjelfva grundvalen för Spaniorernes skådespel, fattades af Lopez och Calderon på ett det mest sinnrika sätt. »Den förre är, såsom orden falla hos Sismondi, lika långt från att uppfylla de fordringar, hvilka äro förknippade med den romantiska, som klassiska fullkomligheten«; men en gnista af snille upptäcker man i hvarje drag. Den hos honom befintliga brist af fullhet och rundning i bearbetningen förklaras till en del af den oerhörda brådska, hvarmed han sammanskref sina flesta stycken, — något som vittnar om en lätthet, en förmåga utan like. Huru kan man väl yrka på sträng hållning i ett drama, som ofta var blott en dags göra, oaktadt det var hela 2 à 3000 vers starkt, och dessa dertill voro i de konstfullaste former sammanförda ^[29]. Af något, hvilket så litet var arbete, kan man billigtvis ej kräfva den sista fulländningen. Det röjes hos honom ingen af de förtjenster, som komma af studium, af lugn och långvarig eftersinning. Ty han handlade blindt efter sin ingifvelse; och så snart han ej följde den, utan sökte en upphöjd skrifart (estilo culto, stile cultivé ^[30]), blef han tvungen och dunkel. Men desto mer var han outtömlig i uppfinning, i sinnrik plan-anläggning, i öfverraskande uppträden. Handlingen fortgår så skyndsamt, händelserna äro så nya och mångfaldiga, att man omöjligen kan gissa till upplösningen, utan måste med spända ögon afvakta utgången. Detta gör, att han alltid blir underhållande. Stor konst visar han yttermera deruti, att han kan låta en person, allt ifrån dess första framträdande på skådeplatsen, gripa in i handlingen, hvarigenom ett vida klarare ljus sprides öfver charakteren, än om förloppet af det timade skulle förtäljas. »Uppmärksamheten, ordar Sismondi, blir väckt af en hastig syn, då man deremot ofta blir tankspridd under de berättelser, hvilka i alla Franska skådespel tjena till inledning och förklaring.« Lopez skref för mängden, och beräknade derefter sina oändliga tillgångar. Med sanna och lifliga färger återgaf han sina landsmäns egenheter, häftiga rörelser, religions-griller, galanteri, svartsjuka, och denna besynnerliga hederskänsla, som förekommer oss Nordbor så obegriplig. Hans moral var ganska slipprig, hvarföre han uti allt hvad man ville finna sedligt i konsten, så litet, som möjligt, är lärorik.

Lopez kan med skäl helsas för den romantiska dramatikens skapare. Hans verk voro ej afslutade; men de voro så rika på ämnen, framställde konsten i så olika lägen, under så vexlande drägter, att från honom mycket var att hämta. Vidsträckt var ock hans inflytelse; man märker den på Shakspeare ^[31], på Italiens dramaturger före Metastasio, men besynnerligen i Frankrike. Till och med den store Corneille bildade sig efter Lopez; skriftställare af andra ordningen, en Rotrou, en Quinault, en Th. Corneille, en Scarron, försågo skådebanan nästan allena med uppenbara eller hemliga lån från Spanioren. Derigenom att Lopez’ arbeten i sin helhet aldrig blifvit öfverflyttade på något främmande språk, och äro dessutom oändligen talrika (omkring 2200 skådespel), har man hela tiden trott sig kunna med godt samvete plocka rosor på den rika blomsterplanen, utan att en sådan liten artig stöld behöfde vara beledsagad af någon fruktan för upptäckt. Men på det hela ser jag intet ondt häruti, ty det är ej allom gifvet, att vara uppfinnare, och hellre än att sjelf hopspinna mindre lyckliga saker, må man gerna hos andra skaffa sig ämnen, blott man sjelfständigt bearbetar dem. Sådant har varit sed i alla tider, och är ingenting att tadla; åtminstone är jag strax färdig, att gifva aflösning för så älskvärda synder.

Vi komma härifrån till Calderon, hvilken man i allmänhet i Tyskland uppsatt högst bland de nyares dramatiska skalder, då man ensamt åt Shakspeare velat inrymma en plats bredvid. A. W. Schlegels omdöme är, sammanträngdt till få ord, följande: »Calderon är skald, om nånsin man kan vara det. Hos honom ha alla förtjusande egenskaper af den romantiska diktkonsten förenat sig: det etheriska, idealiska, ljuft fantastiska; för honom är tillvarelsen ej mer någon dyster gåta. Sjelfva tårarna afspegla himmelen, liksom den i solskenet tindrande daggdroppen på blomman. Hvardagslifvet öfverdrager han med en slöja af svärmiskt behag. Heder, kärlek, svartsjuka, äro de rådande driffjädrarne, men alla har han förädlat, långt utöfver hvad Österländningarne förmått; en upphöjd sedlighet, hvilken helgar handlingssättet, utan afseende på följder, ligger till grund för det hela. Det theatraliska perspektivet är i hans ögon det förnämsta; också har ingen så, som han, förstått att göra effekten poetisk. Allt är hos honom uttänkt efter sanna åsigter af konsten, och med fullkomligt mästerskap utfördt; allt hvilar på säkra grunder, intet är blindvis utkastadt.« Sismondis anklagelser lyda deremot i korthet ungefär så här: »Calderon har aldrig tagit den verkliga storheten och dygden till mönster, och han är öfverdrifven, så snart han framställer dem; sanning i teckning är för honom okänd, och sjelfva det ideala, han skapar, saknar sin rigtighet, såsom sådant; han tillåter sig djerfheter, dem ingen före honom, ja ej ens Österländningarne, vågat; han öfverlastar så med lysande färger, att föremålet undgår en; åt smärtan lånar han ett så grannt poetiskt språk, utstyr henne med så oväntade och långsökta bilder, att man upphör att beklaga den, som har lugn nog, för att skingra sin oro med att spela qvick; i begreppen om enhet i ämne och ton är han vida skild från alla andra, och han blir genom sin otyglade frihet ofta orimlig, såsom då han i ett af sina stycken, förlägger första aktens handling i 7:de århundradet, den andra i 8:de, den tredje i 11:te.« Vidare: »Calderon har vid behandlingen af främmande föremål aldrig bevarat det nationliga. Tyskarne ha derpå svarat, att hans fosterlandskänsla hänfört honom, och att han i annat fall ej haft tillfälle, att nedlägga hela rikdomen af sitt snille, och det fantastiska som är honom eget. Men hvarföre ha ej då samma personer visat lika öfverseende med Fransmännen, då dessa iklädt Grekiska och Romerska hjeltar den drägt, som tillhörde Ludvik XIV:s tid? Calderon går i sitt förakt för det historiska nog långt; han blandar så om hvartannat Romarnes seder, likasom tilldragelserna ur deras häfder, att det måste stöta äfven den yngsta skolgosse.« Jag har med flit sammanställt så skiljaktiga omdömen af tvenne samtida konstdomare, hvilka båda äro det af första rangen, och derjemte begge äro väl bevandrade med den ryktbare Spaniorens mångfaldiga arbeten. Saken förtjenar, att allvarligen behjertas af dem, hvilka på god tro prisa eller klandra. Af det jag känner från Calderon, vore jag böjd för det omdöme, att Schlegel, i sin vackra hänryckning för den älsklige Skalden, och sin kända partiskhet för det romantiska, öfver höfvan rosat, äfvensom å en annan sida Sismondi, genom det omåttliga lofordet, blifvit förledd, att förfara särdeles strängt, för att kunna hålla något tillbaka. Mig tyckes Calderons förtjenster ligga midt emellan de här företedda tvenne ytterligheter. Jag skulle vilja så charakterisera honom, att han är idel fantasi. Det röjes hos honom aldrig tecken till artistiskt förstånd. Derföre aldrig någon teckning, aldrig någon individuel hållning af charakterer. Hans diktning är ett Champagne-rus; — lätt, luftigt, ætheriskt. Känslan är mera häftig än djup, mera vek och ljuf än stark. Kompositionen är ett gladt opera-féeri; språket är blomsterrikt. Man kan ej läsa något mera rent poetiskt, än hans skådespel. Men i förlitande på sin publiks rörliga inbillning, är kan ofta nog vågsam, såsom då han i La devocion de la cruz (andakten för korset), der eljest intet öfvernaturligt timar, låter Julia sväfva med korset i höjden. Han har ock mycken förtröstan till sina poetiska tillgångar, då han kan låta en person i en dialog tala så länge, att det upptar 10 vanliga oktafsidor, såsom fallet är med Enrico i La banda y la flor (Skärpet och blomman), och Muley i El principe constante. Sismondi underkänner eljest för ingen del Calderons stora gåfvor, i synnerhet fruktbarheten af »hans inbillningskraft, deruti intet land kan uppvisa hans jemlike,« men han anmärker missbruket, hvilket synes mig tillbörligt, då man i allmänhet gerna vill låta sin beundran för något visst intala sig, att anse det felaktiga med samma ögon, som det fullkomliga.

Efter Calderon hade Spaniorerne få märkvärdigheter, och deras skaldekonst har efter honom ej tillhört andra, än landets invånare. Hans och Lopez de Vegas obeskrifliga lätthet att författa, bragte deras efterträdare på den tankan, att största förtjensten låg i fortfärdighet och produkternas oräkneliga antal, hvarföre man ej vårdade sig, att lägga sista handen vid det, man en gång nedskrifvit; ty allt skulle bedrifvas på improvisationsfot, och ha utseende af en strömmande ingifvelse. Den Franska konstläran vann sedan insteg, och det till ringa båtnad, då man blott sorgfälligt upptog ensidigheten, utan att på samma gång kunna tillegna sig fördelarna. De la Huerta uppträdde nu såsom en kämpe för den nationliga smaken; men hvarken var han vuxen detta företag, ej heller kunde han återkalla den poetiska anda, som redan för alltid flyktat från hans fäderne-bygder.

Spaniorernes nationala versslag är redondillas, trocheisk vers af 8 stafvelser. I skådespelen inblanda de oftast ottave rime och sonetter.

Portugisarnes vitterhet är rikast på lyriska qväden och herdedikter. Portugisaren är, mer än någon annan, hänryckt älskare; kärleken är hos honom häftig, men ändå mild och ljufligt svärmisk; lifvet är för honom en idyll. Derföre sysselsätter han sig mest med veka, svårmodiga griller och landtliga drömmar. Herdetonen har alltid velat ligga öfver. — Gil Vicente, deras enda dramaturg, var äfven den äldste hos de nyare folkslagen, såsom nära ett sekel äldre än Lopez, hvars förebild han blef. Burskap i den allmänna Europeiska vitterhetens samhälle ha dock Portugisarne erhållit genom Os Lusiadas, hvars framträdande, till tiden, ligger mellan Orlando och Gerusalemme, likasom den, till sitt innehåll, på sitt sätt förenar bådas företräden. Camoëns synes ha studerat Italienarne, och, samfält med dem, sökt bildning från den klassiska ålderdomen. Dock har han i sitt odödliga verk nedlagt hela egendomligheten af sig sjelf och sina landsmän. Han ingaf sitt epos en liflighet, ett uttryck af leende vällust och älskligt svärmeri, som de gamle ansågo under värdigheten af den stolta hjeltedikten.

Fransmännens verksamhet i vittra yrken hade, efter Trouverernes tid, afstannat ^[32]. Dess återväckelse till inflytande på andra folkslag infaller i de dagar, hvilkas æsthetiska historie kommer att behandlas i den nästföljande afdelningen utaf närvarande verk. Vi skola derföre nu taga en tur i nordligare länder.

Den Nordiska skaldekonsten bildar i många delar en motsats till den sydliga. Detta har tvenne grunder: folkstammen och klimatet.

De germaniska folken blandade sig i Södern med ättlingarne af det gamla Roma. Arabernes omedelbara inflytelse förnimmes der äfven, ehuru mer eller mindre på olika tider och olika ställen. I Norden åter herrskade de nya stammarne obehindradt. Normandernes invandring i Brittanien verkade tid efter annan en viss förändrad sinnesstämning hos ur-invånarne; men sjelfve eröfraren var dock ifrån början Nordländare, om han ock under vistelsen i Frankrike till någon del skiftat lynne. Skulle ock, såsom det är sannolikt, morgonlandet varit vagga så väl för den ena, som den andra, har dock den åtskilda borgerliga utvecklingen, i förening med den olikartade vexelverkan af främmande krafter, uppdragit en ganska bestämd gräns mellan Söderns och Nordens diktande anlag, ej mindre än deras öfriga själsyttringar. I konstens, lika väl som i naturens rike, gifves öfvergångsbildningar; och då utgöra England och Tyskland, hvart för sig, mellanlänkar af den norra och södra odlingskedjan.

Den yttre omgifvelsens mäktiga intryck göra i Norden sin närvarelse lätt kännbar. Naturen är derstädes sträng, ofta njugg och hårdsint. Den kan också vara öm och vänlig, men är det då vanligen utan måtta. Det hastiga afbrottet af vinter och vår, höst och vinter, genom ingen öfvergång förberedd, utan liksom smygande sig fram, är just en bild af hvad Nordboen är i sitt inre. I den fysiska, som moraliska verlden, herrska skiftevis dessa alternativer af köld och hetta; det, som ligger deremellan, den uppfriskande svalkan, den närande, bildande, mognande värman, — det är hvad som saknas. Icke bortskämd af någon klemande moderkärlek, sättes menniskan oupphörligen på starka prof af sträng allvarsamhet och slösande mildhet. Den alltid vakande huldheten är en hamn, i hvilken hon sällan med barnslig tillförsigt och njutning kan söka sin fristad. Hon uppfordras derföre, att ställa sig till motvärn mot de makter, som med stum hårdhet träda upp mot hennes egen, och att afvinna dem en trollkraft, som de emot henne sjelf utöfva. Hon söker så att bli förtrolig med de hemliga välden, som döljas i naturens innersta herradömen, med andarna i vattnets djup, i fjällens metalliska ådror, i skogens pelarsalar.

Naturskönheternas vilda majestät och den underbara jättekraft, som verkar i deras högtidliga skådespel, synes alldeles öfverväldiga sinnet. När solen smälter isens bojor kring den moderliga jordens barm, och de frigjorda najaderna neddansa i fröjd utför kullen, der det späda gräset redan sticker upp sitt lilla hufvud, för att helsa den nyvaknade våren med dess qvittrande sångarskara, under det himmelen simmar i ljus och glädje, — så känner man en öfversvämning af känslor, hvilken är för mycket betagande, för ett lemna tillfälle till ord för sina uttryck. Men då de gulnade löfven falla för höststormens vilda raseri, och af den älskliga fägringen, som ofta sköflas på en enda natt, intet spår är vidare öfrigt, så blir själen liksom krampaktigt hopdragen, tills den återvinner spänstigheten, när den glittrande snön och det bleka månskenet väcker å nyo till njutning af det skapade. Bilder, som ständigt tyckas ingå i den Nordiska diktningen, äro ock den ljusa sommarnatten, den hemlighetsfulla skymningen, det bländande norrskenet, den mjellhvita snön och den frusna böljan under det dunkelblå, stjerntindrande fästet; äfvenså de omätliga, evigt grönskande barrskogarna, de strömmande elfverna, de skyhöga branterna, de djupa dalarne och dessa grå bergskedjor, hvilka, såsom man sagt, likna ett haf i uppror, hvars ofatta vågor plötsligen stelnat. Öfverallt, derest icke missförstådd beundran för ett främmande skaplynne förtagit det medfödda, blir man varse det Nordiskt egna; ja, man tror sig ibland nästan förnimma ljudet af de klingande bjellrorna och knarkningen mot snön. Slädfarten, skridskolöpningen, midsommars-vakan, de brinnande tjärtunnorna om Juni-natten och Vallborgs-aftonen, — alla vilja spegla fram, dunklare eller klarare. Man kunde anse mycket af det nordiska skaldarmål för »snöbollar, kastade på Muserna,« för att tala med skalden.

Den Nordiska skönheten är förvånande, men i den finnes ej söderns fullhet, mognad och jemvigt. Den är ofta täck och rörande, men oregelbunden, späd och melancholisk. Der gifves alltid något hjertligt och saknande, som inger deltagande. Se flickan! En lungsiktig rodnad sväfvar öfver kinden, en känsla af lidande, en bön om förskoning för den snara förlusten af en lycklig ungdom, hvilar i uttrycket, och väcker, jemte hänryckningen, ett visst sorgligt intresse. Det hela är tragiskt.

På lika sätt är det Nordiska skaldskapet öfverhufvud stort, högsinnt, ofta bländande, svällande, prunkande, men merendels dystert, töcknigt och oredigt. Lugnet, rundningen, det enkla behaget, den rena klarheten, den jemna kraften, träffar man sällan. Inbillningen är djerf, men sällan måttlig; känslan är väl stundom varm, men svalnar hastigt; den är rapsodisk. Dessa egenskaper igenfinnas mer och mindre hos de nordiska skalderna. Töcknet blir man redan hos Ossian varse; på sitt vis äfven de gammal-Nordiska sångerna i Skandien och på Island. Så upproriskt skakande, så rysligt förfärande, som Shakspeare, har ingen varit; kanhända ingen heller så innerligt öm och förtjusande. Hos Burns och Bellman råder i sjelfva vällusten en saknad, i den luftiga humorn en bekännelse om Nordens armod. De utmärkande egenheterna framstå dock klarast i Folkvisan, vilken också minst rönt frukterna af den universela bildning, som jemnar och försonar allt. Musiken till henne, har, hurudan än texten är, ett sorgligt uttryck.

Troubadourernes skaldekonst hade utgrenat sig till England och Tyskland, men icke längre upp i Norden. Medan den herrskade, märktes redan i äldre tider, åtminstone i Skottland, en åtskillnad mellan densamma och den egentliga folkdikten, hvilken var ett nationalare uttryck. I Skandinavien skola folkvisor funnits från Magnus Ladulås’ tid ^[33]. Dock var det snarare en kämpavisa, än riddarvisa eller vanlig romantisk folksång, hvilken sednares tidehvarf infaller i 15:de och 16:de seklet.

Folkdikten, i denna mening och på denna tid, anträffas i alla Europas länder; men det är hufvudsakligen i Norden, som den blifvit källa för diktningen såsom konst. De största ådrorna utgöras af den Engelska och Skottska, den Tyska samt den Skandiska.

I Brittannien höll sig visan (ballad) förnämligast till fejderna kring gränsen af England och Skottland (on the Scottish border), och vanligen rörde den något af de ridderliga husen Douglas, Montgomery och Percy ^[34]. Dess lynne är i allmänhet dystert. Hafvet slog sina böljor suckande mot den ensliga ön. Alla slags andar drifva der sitt nattliga väsen. Så blir man bekant med Fairies (féer), Braunie (Romarnes Lar, vår tomtgubbe), Bogle eller Goblin (Fransmännens esprit follet, vår lyktgubbe) , Puck eller Robin Goodfellow (ett slags spökande pyssling), Shelleycoat och Kelpy (vattenandar). Nationalhatet emot Engländarne sticker gerna fram. Skottarnes enkla, men underliga seder likasom deras håg för äfventyr, ge det hela en ovanlig och intressant färg.

I Tyskland tyckas de poetiska vågorna ha flutit öfver blomsterängar. Visan (Lied) andas der mera glädtighet och lefnadslust. I Danmark deremot satt vanligen en »Hafsmand« med fiskfenor på armarne och tång i håret, under det små elfvor dansade kring gräskullarna.

Uti det höga Norden, som kringthronas af fjäll och genomskäres af strömmar, insjöar och floder, hade Bergtrollet, Strömkarlen och Necken sina hem. Allvar, kraft och öppenhet är den Svenska folkvisans egenskap. Striden med de utländska förtryckarne förnimmes der klart och starkt. Den religiösa vidskepelsen var der, såsom på andra ställen, äfven ett föremål för dikten. Tidens ridderliga seder uppträda på ett högst eget sätt. Man får höra, huru riddaren axlade sin kappa, och satte sig på sin gångare grå, för att i högan loft besöka allrakärestan sin, den fridaste mö, med de gyllene lockar, smycket på ännet och det granna bältet om lifvet; eller huru han styrde ut med sitt skepp, på hvilket, der det gungade på den blå böljan, stoltsjungfrun längtade att få upptäcka den af hennes egna händer virkade flaggan; eller han förde henne från moderns svenner, satte henne på sadelknappen och flyttade henne till sin egen borg , der han med sitt vänaste vif spelte gulltafvel och tärning, tills moderns hofmän klappade på dörren, och den älskade spände brynjan kring riddaren, och de hofmän blefvo slagne.

Likasom den provençaliska romansen var folkdikt i södern, var riddarvisan, eller hvad man eljest ville kalla den, detta i norden. På båda ställena uttryckte den blott den nationliga egenheten, ej den enskiltes; »ett helt folk söng som en man« ^[35]. Men ur densamma utbildades småningom konsten, i sträng mening, eller den till individualitet utvecklade skönhetsstämning, hvilken, ännu ofullkomlig och konstlös, var hela folkets samfälta egendom. All tillväxt i odling ger sig tillkänna genom fortskridning från allmänt till enskilt, från obestämdt till bestämdt. Folkdikten har i alla länder varit grund-ämnet för artistiska bildningar. Men hos Homerus uppträder den med formel fullkomlighet, hvilket ingalunda är fallet hos Europas yngre slägten. Någon jemnt utförd handling, någon säker hållning röjes sällan i den romantiska folksången. Dess lynne är mera musik än plastik, och den antyder mera än den beskrifver.

I 15 och 16:de seklet hade, bland de Nordliga staterna, endast England att uppvisa skalder af högre betydelse. Desse voro Spenser och Shakspeare. I sin fräjdade Fairie Qveene tog Spenser Ariosto till mönster, men blef dock denne i många mål olik. Behandlingen är mera poetisk, än hufvudtankan. Syftet är moraliskt, fastän författaren var nog skald, för att ikläda det diktens mest tjusande stjernemantel. Det svåraste tillmäle, man kan göra hans Fée-drottning, är införandet af allegoriska väsenden eller personifierade dygder. Härigenom miste handlingen det lif, som Ariosto gifvit sitt mästerverk. Det gör arbetet på det hela tröttande, och jag han med Fru Staël säga, att jag ej förmått läsa det till slut. Men koloriten är oändligt vacker och hänförande. Lätthet, bestämdhet och behag äro öfverallt spridda. Det råder en väl hållen högtidlighet, hvilken är lika fri från svulst, som onaturlig betänksamhet. Språket är klassiskt rent och fullbildadt. Spenser står häri vida framför Shakspeare och Englands öfriga skalder före Milton.

Shakspeares uppträdande var så märkvärdigt och så oväntadt, att man blef litet brydd, huru det lämpligast skulle kunna förklaras. För att freda sina litterära samveten, funno de skriftlärde för godt, att omgifva hans lefnadsöden med sagans glans. Han sades då ha framstått omedelbarligen ur naturens sköte, utan att ha njutit någon af konstens välgerningar till godo; han hade dertillmed varit medlem af de lägsta samhällsklasser, hvilka utgjort hans enda visdomsfatabur. Detta föregifvande var för vissa afsigter dubbelt klokt beräknadt. När skalden fått allt af naturen, behöfde konsten ej rodna vid hans sida; ty han kunde med konstnärer ej jemföras, — han hörde till en egen klass. Å en annan sida blef härigenom tydligt och klart, att hans verk endast kunnat bildas för de kretsar, hvilka sett skalden födas och utvecklas, och hvilka allena kunde uppskatta den äkta halten af hans framställningar. — Nu är härvid blott felet det, att Shakspeare nästan minst af alla dramaturger kan i sin helhet fattas af den obildade. Ju mer man i allmänhet har af vetande, ju mer man sökt blicka in i tingens innersta väsen och öfverskåda verldsordningens hemliga trådar, desto bättre förstår man Shakspeare. Och bevisar icke just detta, att han måste varit bildad, om han ock i egentligt bokvett och vidsträckt beläsenhet ej kunnat täfla med hvem som helst. I ett humoristiskt stycke, der uppgifterna icke behöfva, och ofta icke ens kunna vara sådana, som verkligheten har dem, — hvad betyda der några feltag på chartan eller i tidsbestämningen, dem man framdragit såsom vittnen för Shakspeares bristande boksynthet? Hvadan skulle han undfått de kunskaper, som satte honom i stånd att förlägga skådebanan till så många olika trakter af verlden, och alltid återgifva charakteren af tidehvarfvet och färgen af lokalen? Månne af naturen? Jag tror det näppeligen. Sådant skulle verkligen bevisa mer, än föreställningen om ideæ innatæ, emedan man då kunde af födseln jemväl äga kännedom om den yttre verldens beskaffenhet. Att Shakspeare varit obekant med det ädlare umgängslifvets företräden, är väl ock föga sannolikt, då han kunnat, när så påfordrats, äfven afteckna de mest fina och ömtåliga förhållanden. Kan kärlekens och tillgifvenhetens galanteri på ett mera grannlaga sätt uttryckas, än t. ex. i scenen, då Julia ifrån balconen tilltalar Romeo, eller (i Twelfth night) då Olivia tar afsked af Viola? Och sannerligen vore det vågadt, att öfverhufvud stämpla såsom ohyfsadt ett tidehvarf, som ägde en Elisabeth, hvilken icke lärer gifvit mången regent efter i vett och bildning; en Leicester, som i sirlighet och fina hofmannaseder lärer lemna åtskilliga ledamöter af sitt stånd ett vackert stycke bakom sig; en Baco, denne man, inför hvilken det 18 århundradets tänkare minst kunna känna sig skuldfria, och slutligen en Spenser, som just beskrifvit det äkta lysande riddarlifvet.

Hos Shakspeare gifves det emedlertid uttryck, hvilka efter våra dagars begrepp om anständighet och belefvad ton, äro sårande för känslan. Det vore lika otillhörigt, att undandölja det, som att taga sådant i försvar; men det vore äfven orätt, att alltför noga nagelfara i slika saker, och att bedömmna detaljerna efter de åsigter, som äro en frukt af en i det yttre allt mer och mer förädlad sällskapslefnad. Athen måste väl, enligt tidens föreställningar, hafva varit en temligen bildad stad, eftersom Attisk urbanitet alltid och allestädes varit aktad såsom höjden af umgängets och den högre odlingens förträfflighet. Ickedessmindre tålte dess allmänhet hos sina skriftställare, hvad vår omgifvelse skulle utmönstra såsom de lägre klassernas tillhörighet. Att icke tala om de mer än betänkliga målningar, som förekomma Hos Horatius, Ovidius m. fl., hvilka dock fått gälla såsom föredömen till och med för dem, som eljest trott sig innehafva uteslutande privilegium på humanitet i seder. Molière, sjelf utbildad i behagets fädernesland och den grannlaga smakens tideskifte, tillät sig icke sällan friheter, med hvilka man nu svårligen skulle sett genom fingren. Hade Voltaire betänkt allt detta, skulle han säkerligen ej påstått, att Hamlet »synes härstamma från en drucken vilde.« ^[36] Shakspeare tyckes ha Spaniorerna att tacka för åtskilligt, icke blott möjligen i hänseende till ämne för bearbetning, utan öfver hufvud det yppiga fantasispelet, den mångskiftande färgen, den vällustiga skönheten, hvilken eljest sällan träffas till den grad i Norden. Jag tror mig finna någon likhet mellan Calderon och Shakspeare, nemligen i det rent romantiska, äfvensom — hvad angår vissa af Shakspeares stycken — koloritens bländande fägring, tankans luftighet och svällande rikdom, språkets poetiska flykt. Midsummernights’ dream och The Tempest äro i dessa punkter helt Spanska. Vissa Scener i As you like it förekomma mig till ton och anda alldeles lika med vissa i La devocion de la Cruz. På samma sätt med What you will och andra stycken. Scenen från balconen i Romeo och Juliet är äfvenså Calderonisk. Detta säges icke, för att låta förstå, det någondera skalden varit den andres härmare. De voro samtida och kunde, under de förhållanden, hvilka då voro för handen, icke särdeles verka på hvarandra. Men båda hade hämtat bildning ur en gemensam källa, den äldre Spanska vitterheten; detta synes obestridligt. Shakspeare gaf likväl åt allt, hvad han behandlade, prägeln af sin egenhet. Derföre äro, i sin helhet, inga hvarandra mindre lika, än han och Calderon. Britten hade ett stort förstånd och en rik lefnadserfarenhet; han hade ock ett filosofiskt lynne. Hans skapelser fingo deraf sin skarpa teckning, sin säkra hållning, sin nödvändighet. Häraf hade Calderon intet. Denne flyger såsom en glad sommarfågel öfver rosenhäcken. Han har ett mål, en afsigt, men dessa äro mera idealiska; hans metafysik är fantasiens, ej förståndets. Dertill kom, i hänseende till Shakspeare, den Engelska humorn, hvilken han först bland alla upptagit i dikten, änskönt den sedermera blifvit ansedd för ett Brittens födselmärke. Ur densamma kan lättast förklaras, huruledes hos honom den djupa smärtan kan öfvergå från en den ljufvaste yttring till en ironi, ett hån, ett verldsupproriskt löje, äfvensom huru den sorgliga högtidligheten stundom kan para sig med ett lustigt skämt och ett spelande infall, utan att förlora djupet af sitt eget allvar.

Man har tidt och ofta sagt, att Shakspeare var stor kännare af verlden och människorna; äfven hans mest nitiska vedersakare ha medgifvit honom detta, som det synes, för att, med bevaradt sken af oveldighet, kunna på annat håll få sak med honom. Hade man noga eftersinnat huru mycket som ligger i detta attribut, hade man måhända mera vägt på ordet. En mängd af de brister, man velat honom tillägga, försvinna i och genom detta medgifvande. Bland sådana bortfaller då såsom fel, att han ställt det löjliga invid det höga, eller, med andra ord, infört komiska uppträden i sina sorgespel. I verkligheten står ofta det lägre vid det högre, omgifves det sorgliga af de mest brokigt löjliga scener. Hans säkra världserfarenhet bör jemväl den öfverklagade omständigheten tillskrifvas, att han nedsänkt sig till sina framställda charakterer, och låtit dem tala ett språk, som motsvarar deras villkor och poetiska belägenhet. Han låter ej en kolare, en säckbärare, en tiggare, en torpare ^[37] tala så, som en förste, en minister, en tänkare, en skald. Och hvarföre skulle skönheten vara bunden vid börden, prakten och lyckan? Ofta är språket hos den ringa och obildade vida mer sinnrikt, än hos den, som åtnjutit allt af uppfostran. Shakspeares lägre figurer äro alltid poetiskt hållna, och falla aldrig in på prosans herradöme.

Shakspeares öfvervägande dramatiska förtjenst är otvifvelaktigt hans förmåga att individualisera. Hans personer äro fullt individuela, fullt lefvande, och äro ändå så allmängilltiga, att hufvuddragen inträffa på tusentals. Uti charaktersteckning öfvergår han alla; hans företräde i denna punkt framför Scott, som annars kommer honom närmast, består deruti, att han med några få drag förmår ställa en varelse lifslefvande inför ens ögon, då Scott måste för samma ändamål utkasta en hel tafla, med alla möjliga biomständigheter. Shakspeare afmålar passionen icke allenast sådan den i sina yttre verkningar uppenbarar sig; han tränger in till dess lönnligaste verkstad, och aftäcker liksom de hemliga drifhjul, hvilka eljest utifrån icke kunna bli synliga. Han följer hvarje rörelse allt ifrån dess första och obetydligaste bildningsform, alla graderna igenom, intill utbrottet. Ja, man ofta förfäras, då man erfar, att han kan afslöja äfven det, hvilket man gerna ville tro sig sjelf ensamt förbehållet att känna och veta. Öfverhufvud är det hans företräde, att sant dramatiskt framställa. Handlingen liksom födes i min åsyn. Hvilken rörlighet, liflighet i utvecklingen! Ingenting behöfver jag förutsätta eller ha i minnet, ty jag genomlefver sjelf alltsammans. Det är detta, som gör Shakspeare till en viss grad populär, ehuru han är den djupsinnigaste bland alla skalder.

Shakspeare är mångsidig och omvexlande, ty sanningen är det allena. En bildningskraft, som ej näres af sanning, härmar alltid sig sjelf. Men ej blott den vanliga lefnadens flerfaldiga villkor och ställningar erbödo sig villigt åt hans pensel; äfven himmelen och underverlden, med alla dess mellanriken, voro för honom tillgängliga. Elfvor och sylfer, féer och lyktgubbar, spöken och hexor, andar och undergörare, alla hade han i sin tjenst, alla lydde hans besvärjning. Det höga och skakande, det ljufva och kärliga, det älskliga och menlösa, det hånande, det smärtande, det fantastiskt löjliga, — detta allt kunde han teckna så, som ingen före eller efter honom gjort det.

Simondi utlåter sig, att Shakspeare »noga kände menniskorna, men illa händelserna, så att lokalen för skådebanan blifvit en skapelse af honom sjelf.« Detta omdöme vill jag väl ej i dess helhet underskrifva, men Sismondi är dock, i min tanka, på rätta vägen. Lokalfärgen, hvad enskilta smärre omständigheter beträffar, bevarade Shakspeare ej så samvetsgrant, som Tysklands författare. I Hamlet finnes ingen färg af tid och ställe; men också är det historiska här af en mycket underordnad betydelse. Det synes icke varit skaldens afsigt, att skildra ett visst moment ur häfden, eller teckna ett visst folks seder och förhållanden. Han lånte blott namnen, för att äga något ämne till den framställning, han åsyftade. I hans rent historiska skådespel är deremot den inre kostymen sant och träffande återgifven, äfven om den yttre, mindre vigtiga, vore till någon del åsidosatt. Hade man rätt, att af en önska allt, så visst ville jag hos Shakspeare finna samma historiska sanning, som t. ex. hos Göthe och Schiller.

Hos Shakspeare ville jag härförutan klandra följande: Sin stora rikedom använde han icke alltid ändamålsenligt. Han är ofta, t. ex. i Hamlet, nog tankediger och filosofiskt djupsinnig, om man betänker, att han skrifvit för en åskådande och ej för en läsande allmänhet. Det blir mycket, som vid förevisningen måste undfalla äfven den mest uppmärksamme och lättrörlige, så vida han ej med stycket förut äger bekantskap. Detta föranledde Fru Staël, att, ehuru på visst sätt orättvist, frånkänna Shakspeare egenskapen att vara fullt theatralisk, något som hon tilldömmer sina landsmän ensamt. Han är och stundom alltför spetsfundig, och hade ofta kunnat spara ett och annat ordspel och besynnerligt infall, hvilket icke är för det hela nödvändigt. Han, liksom Ehrensvärd, tecknar äfven i allmänhet för hastigt och genomgående, för att bli fullt fattlig för mängden. Tankan blir så spänd, slutningskonsten blir så starkt tagen i beskattning, att det till och med för hvem som helst är svårt, att följa med honom, utan att förlora mycket. Ofta hvilar stor vigt på ett enda ord, och i fall detta undgår åhöraren, är han osäker om det helas gång. Shakspeare är i detta afseende motsatsen af Tyskarne, hvilka äro alltför långtrådiga i handlingens utspinning, så att intrycket svalnar genom vanan att känna det. Han är, i idéernas sammanbindning, ofta nog vågsam, sällan enkel. Öfvergången är alltför djerf och besynnerlig. Hjeltarne äro enkla i sina rörelser, men icke alltid i sitt språk. Det ligger deruti ofta för mycken skarpsinnighet, för många aflägsna sammanställningar. Han ville intet ge till spillo af hvad hans rörliga inbillning sammanfört. Härmedelst får hans diktion ofta utseendet af något sökt och arbetadt, ehuru orsaken kanske bör sökas i brist på bemödande. Emellertid har detta icke sällan skadat munterheten i hans komiska uppträden, och det rörande i hans tragiska. — Någon gång skär han ock särdeles till i växten. Så är Falstaff öfverdrifven i Merry Wives of Windsor. Att han för tredje gången låter narra sig af samma personer och under enahanda förevändning, öfverstiger sannolikhetens gräns ^[38]. Uti denna komedi närmar sig Shakspeare i öfrigt de vanliga moderna lustspelen. Hans andra såsom komedier angifna skådespel utmärkas icke af någon underhållen komisk ton, utan kunde snarare kallas romantiska dramer.

Mycket af det, vi finna anstötligt, tillhörde tiden. Såsom hans benägenhet, att låta sina hjeltar och hjeltinnor afhända sig lifvet, eller afdagatagas eller annars omkomma, hvilket ofta sker, utan nödtvång, och endast tjenar att obehagligt uppskaka känslan, t. ex. Jagos mord på Emilia, Paris’ ombringande i fäktningen med Romeo. Vid slutet af de flesta hans sorgespel, liknar skådebanan ett slagfält, der man bland de döda träffar hvart enda kärt föremål. Lifvet är icke i allmänhet så olyckligt, och om det än så vore, ålåge det konsten att mildra en så hemsk erfarenhet. Om Skalden lefvat bland oss, skulle sådana råheter afslipats; men törhända skulle man i stället gått miste om månget djerft snilledrag, och då är det bättre så, som det är.

---

Sednare Delen.

En af Svenska Akademien till täflingsämne för innevarande år framställd fråga är af följande lydelse:

»Då i närvarande tidehvarf den mening synes vilja göra sig gällande, att genom högre framsteg i den æsthetiska bildningen, en vitterhet blifvit framalstrad af annat och bättre slag, än den föregående tidens: så frågas i anledning häraf: har en ny vitterhet af högre anda och fullkomligare verkning på de menskliga sinneskrafterna i våra dagar uppkommit? I fall så är, hvaruti skiljer sig denna, till grundsatser och åsigter, från 17:de och 18:de seklernas godkända vitterhet, och hvilket är hvardera slagets förhållande till den gamla klassiska?

I anseende till ämnets behandling, får Akademien tillkännagifva, att hon önskar framkalla ett arbete, der resultaterna af en sund och skarpsinnig kritik framställas på ett allmänt fattligt sätt, och der tankarnas grundlighet och vidd förenas med skrifartens förtjenst och tydlighet.« fullständigt och i allo tillfredsställande svar på denna fråga är en uppgift, hvilken redan i ämnets stora omfattning äger en betydlig svårighet. Denna måste ökas, om den ståndpunkt, från hvilken granskningen bör utgå, icke sjelfmant inställer sig, utan måste sökas. Så har vid detta tillfälle händelsen varit för mig; och de betänkligheter dem jag sålunda mött vid vädjobanans begynnelse, ha gjort mig i många mål tveksam och villrådig. Att helt och hållet försätta sig i en annan författares tankegång, är så mycket mindre en lätt sak, som man är obekant med hvad hos denne i föreställningen tyst föregått, men dock i resultatet framstår såsom gifvet. Det finnes benämningar, vid hvilka begreppen så godtyckligt fästas, att dessa hos olika personer kunna efter omständigheterna inskränkas eller utvidgas. Så kan, efter vissa åsigter, »17:de och 18:de seklernas godkända vitterhet« omsluta de mest lysande tilldragelser så inom den romantiska, som klassiska konsten. Cervantes, Lopez de Vega, Calderon, Shakspeare, lefde alla inpå 1600:talet, och torde visserligen af mången hållas för godkända. Tysklands ypperste vitterhetsidkare prydde 18:de århundradet, och någre af dem, såsom Göthe, Jean Paul, m. fl., tillhöra derjemte lika mycket vårt tidehvarf. Fransmännens poetiska snillen, af alldeles olika lynne med de förra, omfattade båda de nästförflutna 100:talen. Fattar man ordet godkänd såsom liktydigt med klassisk, och detta sednare uti den bemärkelse, i hvilken Frankrikes och Italiens konstdomare tagit detsamma, eller såsom motsvarande det antika samt det i enlighet dermed bildade moderna, så måste åtskilliga fräjdade män, t. ex. Milton, Alfieri, frånräknas, emedan de i hvarjehanda punkter skilja sig från det klassiska galleriet af författare, men dock ej lämpligen kunna hänföras till det egentligen romantiska. I sednare tider har man mera frikostigt utdelt klassicitets-kronan, och under den välkända stämpeln utgifvit Spanska, Italienska, Tyska och Engelska författare af allt slags lära och lefverne. Vill man åter med godkänd blott förstå den, som allmännast uppskattas för god, huru svårt blir då ej, att härvid räkna rösterna, och ännu svårare att bestämma, hvem som med fog och skäl bär namnet? Man blefve då inkastad på fältet för konstlärarnes härfärder, blott för att få afgjordt, hvarifrån undersökningen bör utlöpa.

Vid en sådan sakernas ställning, och då det uppgifna ämnet klart antyder en motsats, och kräfver en jemförelse mellan tvenne skilda föremål, har jag trott mig närmast fatta den synpunkt, ur hvilken Akademien önskar att få frågan skärskådad, om jag rigtar min åtgärd på en undersökning om arten och betydelsen af 19:de århundradets æsthetiska bildning, i motstående förhållande till den klassiska vitterheten, tagen i den äldsta och enkom för henne beräknade mening af öfverensstämmelse med Greklands och Roms vittra odling. Dock, på det denna afhandling, i händelse af en å min sida gjord alltför stor inskränkning, ej må vara utan ändamål, vill jag försöka att taga vitterhetens framsteg, allt ifrån början af 1600:talet, i ögnasigte, och så följa de vigtigaste tilldragelser, att man i allt fall må inse, hvilken plats våra samtidas verksamhet för det sköna kan, enligt min åsigt, förtjena, vid sidan af deras föregångares.

Det var kännedomen om de gamles, och särdeles Romarnes mästerverk, som vållade den konstens och vetenskapens återfödelse, hvilken under det 16:de seklet timade i det sydliga Europa. Uti Italien, der hågen för det antika först vaknade, hade de store skalderne sjelfständigt begagnat de härliga efterdömen, som erbjödos dem af ålderdomens rika snillen. Men redan före Ariosto hade den vackra hängifvenheten för forntiden blifvit förbytt i en inskränkt härmningslust, hvilken dock efter Tassos dagar först blef allmän, och under ett helt århundrade upptog Italienska skriftställares alla bemödanden i vittra ärenden. Denna missförstådda aktning för det antika vann i Frankrike snart efterföljd. Äfven der var det blott författare af ett underordnadt värde, hvilka dertill först angåfvo tonen. Utmärkte skriftställare kände den nyskapade theorien såsom en boja, den man ej utan våda kunde afkasta. Medelmåttans förstar hade så kraftigt bemäktigat sig den allmänna sinnesstämningen, att när Corneille ^[39] omsider uppstod, och med några från Spanien hämtade romantiska ljud ville fröjda sin hembygds nejder, blef detta af de lagfarne i konsten med mycken onåd ansedt. Han fogade sig slutligen efter konstdomarnes och allmänhetens nycker, och underkastade sig enväldet af de reglor, hvilka på god tro blifvit antagna, sådana de anställts af några ringa män, hvilkas namn nu lefver endast på bokkännarens lista. Sammalunda var det ock med Racine, hvilken ej heller var böjd för strid. Voltaire äfventyrade åtskilligt i nyhets-väg, men blef af kritikens stränghet så allvarligen tillrättavisad, att han förlorade lusten till ytterligare vågstycken ^[40] Fåfängan, att beundras af de rådande, fredade honom snart från frestelsen att frånträda en lära, hvilken efter hand kommit att betraktas såsom den enda rigtiga.

För att få tillägga anseende åt egna griller och halfförstådda begrepp om det skönas väsende, uppsattes den gamle Aristoteles på Pythias trefot. En man, hvilken såsom vettenskaplig tänkare varit förebild för scholastikens hjeltar, dem man, såsom barn af medeltidens mörker, för öfrigt bekrigade, skulle nu gifva utslag i hvad konsten har innerst och mest förborgadt. Vunnet var spelet, om det i hans efterlemnade skrifter stod att upptäcka något, som kunde tolkas till förmån för grundsatser, hvilka för mången voro angenäma att efterfölja, ithy att formens stränga regel gjorde snillets alstrande kraft mindre saknad. Man tog ej i betraktande, att de praktiska prof på satserna, hvilka hos de gamles skalder förefinnas, möjligen kunde vittna uppenbart eller till hälften emot saken. Aristoteles sattes högst i Senaten, hvilken i sista instansen skulle dömma öfver vittra mål; Horatius och tragikern Seneca gåfvos honom till rådsförvandter. Sedan Boileau, en man med mycken skarpsinnighet och klart förstånd, och i många delar en utmärkt granskare, fann sig täckligt vara, att biträda förbundet, och blifva defensor fidei, var det icke längre fråga om, att segern kunde gå en ur händerna.

Mången torde fråga sig, huruledes tidens ypperste i invertes magt, en Corneille, en Racine, en Voltaire, kunde, efter hvarandra, såsom barn låta föra sig omkring i gångstol af den värda menigheten och dess apostlar. Hvem kan utan ett visst obehag tänka sig, att snillet, det gudomliga snillet, som beherrskar verlden och ger lagar åt andra, skall till den grad kunna förneka det välde, som gifvits detsamma från himmelen, att det sätter sitt rykte och sin odödlighet i pant för en flygtig folkgunst eller ett tacknämligt smicker från de stora? Det är i sanning, att sälja sin förstfödslorätt för en ringa spis.

Förr än vi inlåta oss i undersökningen om arten af den efter antiken bildade vitterheten, är det i sin ordning, att derförinnan tillse, huruvida ålderdomens skaldskap öfverhufvud medgifver en öfverflyttning på nyare tider, och i sammanhang dermed afgöra, om en återgång vore i det hela önskvärd, eller om Greker och Romare i alla vitterhetsslag uppnått den punkt, öfver hvilken det icke står någon vidare att finna.

De gamles konstverk voro fulländade, det är sant; men detta jäfvar på intet vis föreställningen om en odlingens tillväxt i allmänhet. Uti konsten kan man tänka sig en viss gräns för framsteg; der gäller ej något fullkomligande i oändlighet. Den enskilta produkten kan så fullt motsvara den urbild, hvilken för en sådan ligger inom menniskan, att den ingenting lemnar qvar för önskningen. Detta kan äfven hända med hela diktarter, hvilka af vissa egna förhållanden blifvit framkallade, och under dem ernått fulländningens spets. På detta sätt kan Homerus, inom sitt område, aldrig finna en like, än mindre en öfverman. Frågar man efter orsaken till denna oupphinnelighet, så blir svaret, att Greklands konst var plastisk, och att ingen annan, ja, icke en gång Roms, kan vara det till den grad. »Grekernes sånger voro,« för att låna Jean Pauls ord, »liksom vandrande Dædalus-bilder, då våra deremot flyta likasom skyar, på det blå stjernefästet.« Och denna omständighet har intet att tacka slumpen för; den ligger i sakens natur. All poetisk verksamhet börjas nemligen med uppfattning af yttre föremål. Följaktligen sysselsatte sig Greken, såsom den förste skalden, mera med bilder, än med känslor. Men naturen är den, från hvilken bilder måste hämtas, och beskrifningen af de intryck, hon gifver, kan ej gå längre, än att den blir liflig och träffande. Natur-skönheterna, fastän inbördes vexlande, äro dock i grunden sig alltid lika. Stormen, blixten, vågen, stjernan, är i evighet densamma, och väcker hos alla en ungefärligen likadan känsla. Den, som första gången fick på duken lägga dessa ursprungliga färger, han ägde ett tillfälle att hänföra, som hvar och en efter honom måste vara utan. Efterträdaren kan vara ny i färgblandningen, i tillsatser, i enskiltheter, men hufvuddragen äro förut gifna, och man blir lätt öfverdrifven, om man söker tillvägabringa något på samma väg, som en annan. Nyhetens behag är i allt fall förgånget, och mycket vill det till, om det af något annat skall kunna ersättas. Dessutom medför den första åskådningen af universum en oskuld, en enkelhet, som sedermera icke kan komma på någons lott, och det, emedan den är en fullkomlig illusion för skalden sjelf. Den första kärleken förvexlar sig med sitt föremål; derigenom går det egna Jag förloradt. Hänryckningen är som starkast, så länge man sjelf ej vet, att man lefver i ett rus. Hos Greken sammansmälte det förflutna och det närvarande, Gud och natur. Nu för tiden kunna vi göra oss reda för det mesta i verldsordningen; diktens morgondröm är försvunnen: den ursprungliga förvåningen är borta, när man vet med sig, att den poetiska åsigten är en villa. Otro skapar ingen förtjusning. Det är derföre med rätta, som Fru Staël säger, att »poesien förlorar en del af sin intryckskraft, då man genom filosofiens framsteg blir allt mer och mer tillrättavisad för inbillningens villfarelser.« När skalden nu talar om vindens suckar, om aspens hviskning, om månens smäktande kärlek, så inser han förut, att dessa bilder tillkommit genom hans egen skapelse. For Greken var det icke så; han kände sig vänligt omgifven af naturens ännu till en del oförklarade krafter, och blef ett med dem. Ju längre vi gå tillbaka, desto tydligare yppar sig detta; gå vi ända till Homerus, på hvars tid vetenskapen ännu låg i linda, erhålla vi derom de säkraste vittnesbörd.

Således, i allt hvad naturmålningar heter, kunna vi ej komma derhän, som Grekerne. Att nedstiga till deras enkelhet, blir hos oss förkonstling. Redan hos Romarne fans ej mer den sälla sjelfförgätenheten, denna försjunkning i föremålet, hvarigenom skalden, såsom person, helt och hållet försvinner. Men om den yttre omgifvelsen är begränsad, är menniskans inre verld dess mer oändlig. Känslan, tanken, har sin gräns inom sig, ej utom sig. Charakterer, lynnen och passioner äro oupphörligen vexlande. Borgerliga förändringar, tidens skiften, folkslagens olika egenskaper, så i sig sjelfva, som genom förening sins emellan, den enskiltes personlighet och lefnadsöden, — allt bildar en evig nyhet, en evig mångfald. Häruti alltså ligger möjligheten och nödvändigheten af en fortskridning, och härigenom var det, som redan Romaren i vissa delar kunde gå längre, än Greken. Christendomens syftning åt det öfversinnliga har sedan gjort synkretsen långt mera utvidgad, än den var i gamla tider. Vi fingo genom den ett perspektif, och det romantiska blef så det sköna oändliga, då det antika var det sköna begränsade. Denna gudalära var något mer, än naturdyrkan; den var alldeles upphöjd öfver fenomenenas verld, och tillvar blott inom menniskan. Det blef nu ej den kroppsliga styrkan, som gjorde en till hjelte, utan den sedliga: det var andans rike, som tillväxte på jorden. Egenviljan och den sjelfviska känslan efterträddes af den ödmjuka öfverlåtelsen och den tysta uppoffringen. Rörelser uppkommo, som voro hedningen främmande, och de, som han kände, blefvo ömmare, genomträngde mera hela menniskan. Hat och kärlek, smärta och glädje, ånger och hänryckning, hopp och minne, blefvo lifligare, blefvo rikare på betydelse. Deltagandet blef i samma mån varmare. Striden mellan egna böjelser och yttre hinder, huru mångfaldig kan den ej yttra sig? Och denna vexling måste nu, då menniskan är så att säga sin egen lyckas demon, bli långt större, än då Gudarne sjelfve omedelbarligen grepo in i den dödliges handling, såsom föreställningen var i hedendomen. Men ännu mer, huru många nya känslor och begrepp ha vi ej fått? Hvad var t. ex. kärleken för Greken, för Romaren? På sin höjd en förtjusning öfver ett vackert föremål, hvilket fritt kunde utbytas mot ett annat, lika fagert. Huru skulle han kunna känna en önskan, att ensam vara i besittning af den dyrkades hela inre varelse? Än mindre kunde han tänka sig den njutning, som ligger i uppoffringen af lif och lycka för den, man älskar och kär håller.

De nyare ha alltså flera och klangfullare strängar att anslå; de kunna fördenskull i många stycken segra på de gamle. Epos, i den Grekiska och Romerska meningen, är väl nu ej mer ett mål för skalden; men, i den romantiska betydelsen af ordet, ha vi mästerverk, hvilka, efter sitt mått, gifva föga efter. Derjemte äga vi romanen, — lika omfattande den yttre och den inre verlden. Obetydligt väga ej i vågskålen novellen och sagan. Idyllen, skulle man tycka, vore uteslutande forntidens ägodel, eftersom den skildrar ett lif, hvilket omger den nyvaknade verlden och den första gryningen af tillvarelsen. Ickedessmindre ha vi haft Aminta, Il pastor Fido och Portugisarnes herdeqväden. Genom den ökade mångfald af ämnen, hvilken är en frukt af tidens eviga fortgång och föränderlighet: genom den tillväxt i inre rikdom, som menniskan vunnit under en mer andlig och omfattande öfversigt af lifvets bestämmelse, och under en mångsidigare skärskådning af lefnadens villkor i verkligheten: — genom allt detta är för oss en möjlighet gifven, att jemväl i Lyrik och Drama, kunna växa de gamle öfver hufvudet.

Det torde häraf inhämtas, att den mångsidighet, hvilken den moderna konsten tillvunnit sig, och de företräden, densamma i åtskilligt afseende besitter, göra en återgång till de gamles ståndpunkt för ingen del förmånlig. Men äfven låter det säga sig, att ett återträdande, tänkt i sin ovillkorlighet, icke vidare kan af något sundt omdöme hållas rimligt. Ett ombytt samhällsskick, en annan gudalära, en åtskild historisk erfarenhet och vettenskaplig utdaning, måste härvid lägga väsendtliga hinder i vägen. Af frågan återstår då endast att pröfva, om den antika vitterhetsodlingen kan för en nyare bildning gälla såsom uteslutande mönster och rättesnöre. Detta är, hvad jag aldrig kan tro. Den sköna konsten har aldrig lösryckt sig från den öfriga kulturen; den måste städse bli ett barn af sin tid. Allraminst stod den Grekiska i stridigt förhållande till staten och dennas inre lif. Fastmer hade den öfvergått och försmält i samhällets väsende; den var dettas blomkrona. Om således den antika verlden, hvad statsbildning beträffar, äger i den nya tiden sin motsats och ej sin motsvarighet, blir fallet med vitterheten enahanda. Syftningen af Grekernes odling var uti allt realistisk. Så dess mythologi, så dess filosofi, så dess konst. Plato och Neoplatonikerne voro väl snarare idealister. Men redan när Plato uppstod, var det för det mesta ute med den charakteristiska Græcismen; Neoplatonici bilda än mera bestämdt öfvergången till en annan tid. På lika sätt står Euripides på skiljevägen. Hos Romarne lefde det antika åter upp, och kunde, under annan skapnad, der bibehålla sig, sedan hufvud-elementet var flyktadt från Hellenerna. Inom det skönas gräns, gaf sig denna reala rigtning tillkänna uti sträfvandet, att i formen inlägga betydelse. Det antika yppar ett begär, att ge kroppen själ; det romantiska deremot, att ge själen kropp. Här ligger hela skillnaden, men också är den tillfyllest skarp. Den röjer sig öfverallt. Derföre började den moderna spekulationen med mystik, och har alltjemt sedan bemödat sig, att liksom bli qvitt andans envälde, och ingå i förbund med sinneverlden. Den romantiska konstens häfder visa på lika sätt en gång utåt, då den antikas visa en successif lutning inåt. Folkpoesien hos de nyare saknade, så vidt möjligt var, form. Skaldekonsten har sedan efterhand sökt tillegna sig formens begränsning och skönhet, ehuru det yttre ändock alltid varit underkastadt det inres inflytelse, och icke, såsom i Grekland, tvertom.

Så motsatta rigtningar måste bilda sig egna banor, och att vilja framtvinga någondera på en annan stråt, än den sig sjelf föreskrifver, vore att upphäfva densamma. Det romantiska har sin egen norm och bestämmelse, och bör icke göras en främmande makt underdånigt. Den gamla klassiska verlden, med dess fulländning, bör vara oss en ledare, icke en beherrskare; en undervisande rådgifvare, men icke mer. Dårlig vore den mästare, som ville göra lärlingen till ett aftryck af sig; lika dåraktig den lärling, som förtryckte sitt inres böjelse, för att syfta åt en likhet, som dock aldrig kan bli fullkomlig. Af andra skall man lära känna sig sjelf, af det framfarna fatta det närvarande; men icke, för att bli en annan, eller för att vinna det förflutnas brister med dess fördelar. De förra stå lättare att ernå, än de sednare. Söka vara Grek eller Romare, är spilld möda. Vi ha ock egna grufvor att upptaga, och behöfva ej desses. Deras malm kunna vi ej heller utsmida; guldet dunstar bort under arbetet.

Efter dessa allmänna åsigter, skola vi undersöka, huruledes klassisk efterbildning i sjelfva verket sig yttrat.

Begreppet klassicitet föddes, såsom förut är vordet omförmäldt, hos den Romerska litteraturens återställare, hos Italiens folk. Det vann likväl först i Frankrike sin omfattning och genomgripande kraft. Der gaf det anledning till bildandet af en egen smak, hvilken i mer än tvenne århundraden nästan allsmäktigt beherrskade den inhemska konsten, och en lång tid sträckte sin spira öfver de flesta länder i Europa. Om vi således fästa granskningen hufvudsakligt vid den Franska vitterheten, ha vi dermed granskat all klassisk (hos de nyare); emedan den Franska var deraf det mest lysande fenomenet, utaf hvilket de i andra länder varit blott mer och mindre märkliga återsken. Undersökningen af ett sådant ämne är synnerligen derföre af vigt, att den måste innehålla en pröfning af de flesta väsendtliga punkter i all vitter sysselsättning.

Uppkomsten af denna ålderdomens stadfästelse såsom allmän föresyn, i hvad uti bokliga konster tillgöres, låter sig ej blott historiskt förklara; det låg i folkets lynne och själsförfattning äfvenledes något, som gjorde förhållandet lätt möjligt. »Redan långt innan Fransmännen ställt sig under Aristoteles’ fana,« såsom orden falla hos Sismondi, »och då poesien ännu var blott inspiration, och ej öfvades efter förut gifna reglor, skilde sig Trouverernes sånger betydligt ifrån Troubadourernes, utan att man tänkt bilda en motsats dem emellan.« Fransmannen, i allmänhet svuren fiende till allt grillfängeri, all öfverdrift i känslor, alla uttryck af en svårmodig klagan och en namnlös längtan, vill städse ha något redbart, något den vanliga tankegången tillfredsställande; och han tillsluter sig för det, som hos menniskan är fantastiskt och drömmande. Derföre säger Voltaire om honom, att han bland alla är den minst poetiska ^[41]. Benägen att i alla mål låta förståndet afgöra, kunde han ej i det hela vara belåten med den romantiska skaldekonsten, der förståndet, såsom sådant, esomoftast har ringa välde, ja ringare, än som vederbör. Så hade Spanioren och Portugisarn i denna hänsigt ingenting, som kunde locka honom. Shakspeare hade väl ett omätligt förstånd, men det tillhörde en högre ordning för tingen, än den för allmänna förhållanden gällande. Det var då så naturligt, att man skulle vända sig till de gamle, hvilka väl ej ensidigt utvecklat någon själsförmåga, men dock alltid voro sansade, och på långt när ej så svärmiska, som de yngre folken. Allramest gäller detta om de Romare, hvarföre ock desse företrädesvis blefvo mönstren.

Klassiciteten låg mindre deruti, att man begagnade sig af de gamles idéer och uttryck, eller, med andra ord, uti plagiat. Detta kunde blott lämpas till vissa obetydligare författare. Nej, den låg uti iakttagandet af den yttre regelbundenhet och enkelhet, hvilken man upptäckte i de gamles arbeten. Synnerligast visade detta sina frukter inom dramatiken. Vi komma då till de bekanta tre enheterna i skådespelet, eller rättare i tragedien.

Enhet i tid ville säga, att det föreställda borde ha timat inom ett dygn, eller, enligt någras önskan, på så kort tid, som erfordras för framställningen på skådebanan. Med enhet i rum förstods, att handlingen, utan rubbning af scenen, skulle förefalla på en och samma plats. Enhet i handling skulle åter betyda, att blott en hufvudhandling fick äga rum, under hvilken alla andra ordnade sig såsom bestämda medel. De la Motte, som eljest förnekade hela denna treenighet, och derföre af Voltaire helsades för kättare, ville, i stället för enhet i handling, ha enhet i deltagande (intérêt). Andre satte enheten i katastrofen. Egentligen tycktes man icke gjort sig så noga reda för, hvaruti denna enhet skulle sig besticka.

Innan vi företaga granskningen af den lämplighet och nödvändighet, dessa för sorgespelet utfärdade föreskrifter möjligen kunna äga, skola vi begifva oss till deras historiska konstruktion.

De voro samtligen hämtade ur en af Aristoteles’ skrifter. En sakförare för den motsatta meningen kunde härvid genast invända, att hela denna lära, hvilken satt så många i håret på hvarandra, ytterst stödjer sig på en klyftig tolkning af några tvetydiga uttryck, förekommande i en, till och med såsom understucken misstänkt afhandling. Vidare, att det gifves andra ställen i samma uppsats, hvilka till en del motsäga förhållandet. Vidare, att Aristoteles, derföre att han var filosofisk tänkare, och dertill en, som hufvudsakligen behandlade förståndskrafterna, ej är berättigad till ensamt vitsord om det sköna, emot de sammanstämmande vittnesbörd, som äro att tillgå i de Grekiska tragödernes egna arbeten, der ofta hvarken enhet i tid eller handling iakttages. Ytterligare, att det plastiska lynnet hos de gamle gjorde, det all yttre omgifvelse så mycket som möjligt aflägsnades; likasom att det gemenligen mythologiska ämnet, såsom redan i sig sjelft dikt, och förut i tankan sammanfördt uti större, lätt öfverskådliga massor, dels icke behöfde sönderfalla i så många splittrande lägen, som verkligheten företer, utan kunde lämpligare ordna sig till få grupper, dels ock gjorde ett skenbart stillastående i det yttre tänkbart, helst tid och rum äro för gudar ett intet. Slutligen skulle kunna anmärkas: 1:o att de seder, som på Grekiska theatern förevisades, tillhörde den uräldsta hjelteåldern, och voro således vida enklare, och fordrade mindre vexlande framställning, än i en sednare tid; 2:o att de gamles skådebana var ofantligt stor, och kunde af det skälet innefatta flera olika händelser; 3:o att, då i det allmänna lifvet de flesta saker afgjordes uti fria luften, kunde äfven på skådeplatsen dessa återgifvas under en och samma lokalform. 4:o att den talrika stillastående choren, hvars verksamhet genast vidtog, så snart den egentliga handlingen slutade, gjorde en scen-förändring fysiskt omöjlig, hvaremot åter i nyare skådespel dels choren bortfaller, dels indelningen i akter gör ombyte af lokal både lätt verkställbart, och äfven lätt tänkbart, emedan tankeföljden blir genom ridåns nedfällning helt och hållet afbruten.

Dessa och dylika inkast vore icke svåra att göra, men kanske svårare att vederlägga. Jag lemnar dem likväl tills vidare derhän, och fortfar i den historiska berättelsen.

Jodelle, en medelmåttig författare, hade uti sin Cleopatra, som utgafs år 1552, och var formad efter Trissinos Sophonisbe, först af alla ställt sig enhetsförordningen till efterrättelse, och alltifrån den stunden kunde de lagfarne i konsten omöjligen efterlåta, att någon derifrån aflägsnade sig. Tycket för dessa frivalda bojor blef så starkt och så inrotadt hos folket, att den skald, som i detta fall vågade ett lagbrott, måste befara, att hans stycke skulle bli uthvissladt. Det vore således att göra Frankrikes stora tragöder icke liten orättvisa, om man ställde dem till ansvar för denna ensidighet. Tvertom får man till deras heder och berömmelse säga, att hvar och en, efter behofvet, sökte för sig jemka reglorna, ehuru ingen fördristade sig, att dem offentligen motsäga. Corneille (Pierre) gick stundom nog obundet tillväga, såsom i Cinna och Horatierna, och det var först vid sin stjernas nedgång, som han fullständigt efterkom anvisningen. Begreppet om enhet i tid, så väl som i handling, uttydde han friare, och han kunde, efter sin egen utlåtelse, ej göra sig samvete af, att utsträcka tiden till 30 timmar. Men så snart föreställningen om ett solhvarf var åsidosatt, hvar då sätta en gräns vidare? Den ljufva Racine var en älskogsskald; och en kärleks-intrig kan lätt försiggå på kort tid och inskränkt lokal; enhet i handling faller dervid merendels af sig sjelf. Voltaire skrufvade sig alltid, då han skulle förklara trosartiklarna, och ville, att de skulle fattas vidsträcktare, så att handlingen t. ex. finge ske i olika rum af ett slott, på olika ställen i en stad, o. s. v. I utöfningen följde han ofta denna öfvertygelse.

Hvad enheten i rum beträffar, tillkom äfven en annan omständighet, som hindrade all skiftning af skådeplats. I gamla tider var det neml. uti Frankrike sedvanligt, att en hop förnäma personer hade sina platser på ömse sidor af sjelfva scenen; och som machineriet ännu var ganska ofullkomligt, kunde naturligtvis inga kulisser under föreställningen ombytas, utan att man skulle falla de omgifvande åskådarne högst besvärlig. Denna osed blef först af Voltaire afskaffad. Under samma tid i England och Spanien blef, i anledning af samma brist på mechanisk insigt, skådebanan i sjelfva verket icke förändrad efter den angifna lokalen, utan man öfverenskom i det stället om vissa tecken, då ombytet borde anses tima; och åskådarens inbillning var så läraktig, och så beredvillig att fylla bristen i den utvertes tillrustningen, att skalden utan vidare bekymmer kunde föra en hvart som helst ^[42].

Så långt går historien. Nu är det rätt och tillbörligt att pröfva, om och i hvad mån de nämnde enheterna äro af behofvet föreskrifna och ändamålet motsvarande.

För egen del har jag ingenting emot regeln, så vida den ej är ovillkorlig och uteslutande. Kan en fortgående handling inom så trånga gränser fasthållas, utan att derigenom dess lif och charakter blir uppoffrad, så visst får på sådant sätt det hela en mera plastisk bestämdhet, rundning och sinnlig åskådlighet; och mäter man förtjensten efter graden af svårigheter, som äro att öfvervinna, blir en dramatik efter dessa grundsatser onekligen den förnämsta. Jag vill äfven vidgå, att de af Fransmännen uti tragedien allmännast upptagna ämnen, likasom den hof- och kammar-ton, som förlade händelsen oftast i ett förmak eller kabinett, mera lämpade sig för en dylik inskränkning. Också finnes det, uti de bättre Franska sorgespelen, mer än i andra, hvad man kallar ensemble. Men att göra satsen till allmän, och dervid gifva till spillo de skönheter, hvilka under en friare behandling möjligen stå till buds, deri låg just villfarelsen. Att tillköpa sig en yttre regelrätthet för konstens djup och rika tillgångar, är en klen handel. Å en annan sida bör det icke heller förnekas, att vissa romantiska dramaturger alltför litet gjort afseende på den enhet, som skådespelet, till följd af sin natur, måste äga; såsom då Calderon, i ett af sina stycken, låter personer uppstå ur tre särskilta århundraden, hvilket icke är för tankan fattligt, emedan tidsandans förändring, de handlande personernas ombyte, i sammanhang med flera öfriga omständigheter, fördelat händelsen i åtminstone trenne skarpt frånskilda stycken. Likaledes är det orimligt, att, såsom det äfven händt, framställa en hel kulturhistorie, ett helt tidehvarf; eller, på sätt som nu någon gång inträffar i sjelfva Frankrike, personer under skådespelet genomlefva en hel mansålder. Allt detta upphäfver dramats idé. — Enhet i handling har ofta blifvit åsidosatt; och om den också icke billigtvis bör tagas i den stränga mening, som hos Fransmännen varit öfligt, eller sålunda, att hufvudhandlingen ej får visa sina rötter, sin omgifning, sina biförhållanden, är det likväl ett föremål för önskningen, att dramaturgerne alltid fört sig till minnes den enhet, som ligger till grund för allt fortskridande, äfvensom den afslutning, hvilken katastrofen medför. Shakspeare har någon gång rigtat uppmärksamheten på mindre hufvudsakliga delar, och således försvagat intrycket af den grund-idé, som utgör styckets väsende. Till hvilken tidsrymd, till hvilken trakt, man förflyttas, skall det vara samma tanke, som följer en. På lika sätt händer hos andra, t. ex. Schiller, att hufvudpersonen någon gång undanskymmes, såsom Don Carlos för Posa, hvilken sednare är den egentlige hjelten, ehuru allt sker för den förres skull, och olyckans hela åska samlar sig öfver dennes hufvud. Att på detta vis afleda deltagandet från den, hvilken bör vara hela handlingens drifvande kraft, är så mycket mindre välbetänkt, som man derigenom får en annan känsla, än den åsyftade, och lemnar theatern med tanken på en annan, än den, som dertill är närmast berättigad.

Försvaret för enhetsreglorna, särdeles hvad angår rummet och tiden, skulle då ligga i fordringen af sannolikhet, eller det förevisades öfverensstämmelse med verklighetens lagar, hvarförutan en illusion ej kan uppkomma. Men fullkomlig illusion är icke möjlig. Utom flerfaldiga andra omständigheter, måste hos oss skådespelarens kända anletsdrag i hvarje ögonblick hindra en förvexling med verkligheten; och detta långt mera, än vid de Grekiska spelen, der den handlande genom masken, kothurnen, språkröret m. m., liksom bortlade sin personlighet ^[43]. Ändock måste en viss grad af sannolikhet vara för handen. Men en ovillkorlig och allmänt gällande regel derför kan ej uppställas. Den kan ej bli en yttre, en förut gifven, utan måste utgå från ämnets natur. Icke är dygnet den trollkrets, som inom sig sluter hvarje handling. Hvad man på förhand kunde säga, är att handlingen inom hvarje uppträde skall fortgå så mycket som möjligt i enlighet med den vanliga ordningen. Man kan, t. ex. under ett påstående samtal, ej lefva fortare, än eljest. Likaledes är det oförsigtigt, att, efter en scenförändring inom akten, flytta händelsen för långt fram i tiden. Lättare går det för tanken, att flytta sig i rummet. Hufvudsakligt är, att så foga, att tankarnas kedja icke blir bruten, och att uppmärksamheten ej omedelbarligen vändes på sjelfva rubbningen af plats eller framflyttningen i tid. Om diktens dröm blir störd, framkallas den mogna eftersinningen; och att låta förståndets verksamhet anlitas, är i sådana saker, hvad som mest förtager illusionen. En klok dramaturg bör veta, att ej taga åskådarens lättrörliga inbillning alltför mycket i anspråk; och kan han icke vinna det välde på en sådan, att denne godvilligt och utan betänkande följer honom på resan, bör han säga farväl åt sin konst.

Den ifrågavarande regelrättheten är således icke något, det der grundar sig i sjelfva väsendet af ett drama, utan i nationliga fördomar och nycker; den är alltså helt och hållet godtycklig. Att dess laggranna efterlefnad haft en menlig verkan, är lika ovedersägligt. Utom det att den onödigtvis lagt ett hårdt band på författaren, och hindrat honom, att anbringa skönheter, som med fria händer lättare stått att i dagen lägga, så har den ofta gifvit anledning till onaturlighet, likasom den uteslutit många ämnen, hvilka ej låtit inpassa sig inom de utsatta råmärkena. Det var icke allom gifvet, att efter dessa stadganden så anordna händelserna och inrätta hela anläggningens konstverk, att allt kunde utveckla sig ledigt och otvunget. Äfven mästarne kommo härvid icke sällan till korta. Med afseende på de hopade händelser, hvilka sammanföras på ett rum och inom den korta tiden af 24 timmar, hade man ofta skäl att tillämpa Franska Akademiens träffande omdöme om Corneilles Cid: »att skalden, af fruktan att öfverträda konstens lagar, hellre velat öfverträda naturens.« Fru Staël ^[44] uppger ett högst eget exempel: Renouard, en annars förtjent och aktad skriftställare, låter, i sin tragedi Les Templiers, denna Ordens ledamöter anklagas, förhöras, dömmas och brännas, på samma ställe och inom 24 timmar. Stora löjligheter funnos någon gång till och med hos Voltaire, ehuru han ej så samvetsgrant, som mången annan, hörsammat föreskriften. I synnerhet uppstodo åtskilliga olägenheter vid behandlingen af historiska föremål, sagor, statshvälfningar, myterier och dylikt. »Man är, såsom Sismondi säger, antingen tvungen, att blott framställa katastrofen, och förkasta den handling, som ligger i ämnet, och alltså gå förlustig om hela fördelen af den dramatiska formen, eller ock tillåta skalden, att inför åskådarn sammantränga tidsföljden.« En sammansvärjning måste ju då försiggå vid thronen, en duell ske i älskarinnans kabinett, eller skall förloppet berättas, såsom det ock vanligen varit händelsen, men hvilket motsäger skådespelets idé.

Enhetsläran uppkom utan samband med ett föregående, och utan erkännande af en historisk fortskridning i konsten. Åtminstone blef, i och med detsamma som dess allmängilltighet förkunnades, allt begrepp om ett romantiskt skaplynne upphäfven. Hos de gamle, som i allt sågo bildskönhet, och från skådebanan endast fästade sig vid den föreställda gruppen, var den yttre omgifvelsen af tid och rum mindre väsendtlig. Så är det deremot ej hos de nyare. Måleriet är andan af dess skaldskap. »Och måleriet älskar att, jemte hufvudfigurerna, utförligt framställa äfven den omgifvande platsen, och alla bi-bestämningar, samt i bakgrunden öppna en utsigt öfver ett gränslöst fjerran; schattering och perspektif utgöra dess trolldom« ^[45]. Man vill, i ett modernt drama, lefva sig in i hela händelsen; lokalfärgen måste i hvarje väsendtlig omständighet vara sann, om man skall känna sig hänförd dit, der scenen är förlagd. Det romantiska skådespelet röjer i allmänhet ett anlag för omvexling och pittoresk belägenhet, och kan, utan att frångå sin natur, icke hållas inom en annan form. Fransmännens sorgespel kunna derföre betraktas mera såsom studier efter ålderdomen, än såsom bildningar i den nyare diktkonstens anda. I allt fall måste man beundra de stora Franska tragöderne, hvilka burit sina tunga, orättvisa bojor med heder. De lemna ett lysande bevis på den sanningen, att intet yttre förtryck är mäktigt, att alldeles hindra snillet i dess himmelska flygt. Desto tyngre faller förebråelsen på deras hjessa, hvilka varit skulden dertill, att så vackra gåfvor blifvit förspillda på något till hälften ogörligt, och hvilka velat förringa andras förtjenster, derföre att dessa öfversprungit ett mått, hvilket en gång för alla blifvit af godtycket faststäldt.

Mången torde ha svårt att sig förklara, huruledes Fransmannen, i allmänhet känd för otvungen, frisinnt, ja, ofta lättsinnig, kunnat förmås, att sjelfvilligt pålägga sig ett tvång af den art, som enhetsgrundsatsen. Detta är dock mindre underligt, än man tror. Han har i sitt väsen en viss flygtighet, som kläder honom, men derjemte bär han stor aktning för allt, som är skickligt och tillbörligt; och då den klassiska regelbundenheten betraktades såsom norm för det i denna väg skickliga, var det helt naturligt, att denna inkräktning på friheten ej skulle kännas obehaglig ^[46]. Den sammanhängde också nära med den sällskapliga prydlighet och förfining, som äfven öfvergått i sorgespelet, hvilket uppväxt under Richelieus ögon, och alltsedan alltid burit, så att säga, en art af galadrägt. Detta fordrar dock sin egen undersökning.

Det är egentligen ifrån Ludvik XIV:s tid, som den i charakteristisk mening Franska odlingen räknar sina anor. Man har förut haft snillen i vitterheten, som i de flesta kunskapsgrenar, men de ännu spridda elementerna hade ej hunnit sätta sig till organisk helhet. Allt blef nu deremot gynnsamt för detta ändamål. I högsta instansen tog Konungen sjelf vettenskapen och konsten i beskydd, och lifvade personligen den enskilta verksamheten. Paris blef ett annat Athén, M:me Maintenon den nya verldens Aspasia. Hofvet ville behaga folket, och folket hofvet. Den högste sökte, genom allmän insigt i mensklighetens angelägenheter, vara tillgänglig för menigheten, hvilken åter, i sin ordning, fikade efter likhet med de högre kretsarna. Denna inbördes täflan alstrade en mellan de flesta samhällsklasser någorlunda jemnt fördelad bildning, hvilken, genom sjelfva sin allmänlighet, måste komma att till det mesta hvila på ytan. I det enskilta lifvet röjde sig en grannlagenhet i seder, ett lätt behag, en sirlighet, som i en viss mån äfven blef den lägstes lott ^[47]. Uti bokliga konster öfverfördes samma anda, samma förfining, samma beräkning på yttre sken. Sinnet för det skickliga utbildade, under dessa förhållanden, den så kallade smaken, hvilken sedan spelt en så hög roll i Fransmännens vitterlek.

Smaken, i den Fransyska betydelsen, utdömde all inbillningens öfverlastning, all uttänjning i föredrag, all råhet i uttryck. Om, från en sida, detta fantasins återhåll, denna stilens tukt blef ett korrektif mot den utsväfning, hvilken i den romantiska konsten så gerna vill inställa sig och icke sällan villsefört ett djerft snille, voro verkningarne från en annan sida ej lika välgörande. Det uppkom vissa stående begrepp om städning och polering, hvilka utan skonsmål gällde för alla lägen af lifvet. Och här var det just, som irringen vidtog.

Smaken, tänkt i sin ursprunglighet och såsom afsöndrad från alla i en yttre lagstiftning förekommande bestämningar, kan intet annat vara, än takten för det i allt passande, vackra och förnuftiga, eller, såsom Ehrensvärd uttrycker sig, »konsten att välja det sköna« »känslan af naturens allraheligaste sanningar«. Det, som följer naturens anvisning, är vackert, och intet annat är det. Hvarföre är manteln, togan, slöjan skön; men icke fracken, icke kjorteln, icke bindmössan? Emedan de förra äro enkla, och fylla närmast behofvet, så som naturen kräfver. Denna form blir derföre skönhetsform för alla tider. De sednares åter är sammansatt, konstlad, och blir fördenskull beroende af modet. Det långa, hängande håret är mera pittoreskt, än det flätade, hopfästade eller klippta, ty det är naturligare. Inom vitterheten röja sig verkningarne af denna smak i tankans naturlighet och fägring, i föredragets dertill lämpade form, eller öfverhufvud i framställningens sanning, skönhet och fullt afpassade motsvarighet till behof och tillfälle. Ett för mycket och för litet är här lika felaktigt; vågskålen får icke luta hvarken till öfvervigt eller undervigt. Öfverdrift, förkonstling, råhet, bortfalla här såsom något oskickligt, oväsendtligt. Men ingalunda är smaken bunden vid det blott prydliga och upphöjda. Naturen uppträder i mångahanda skepnader, och konstnären har rätt att afteckna allt, utom det fula eller bristfälliga. Shakspeare har vanligen smak, emedan han vanligen följer naturens regel; han har den jemväl ofta, fast icke alltid, då han nedstiger till det lägre, men saknar den t. ex. vid sina eviga blodbad, hvilka hafva något för känslan vidrigt. På lika sätt har Bellman merendels smak, äfven i sina mest burleska uppträden; men icke Thomas, så snart han är svulstig, eller Hoffmann, så snart han är orimlig. Jean Paul har smak i detaljer; icke ett helt arbete igenom. Helt och hållet smaklöst är det äfven, att t. ex. lägga sökta och putsade talesätt i en bondes mun, eller kläda Antonius i alonge-peruk och Cleopatra i styfkjortel. »Fransosen har, efter Ehrensvärds ord, en tvungen smak i det stora, och en öfverdrifven i det lilla.« Smaken fördömmer, hvad som icke är för tillfället tjenligt, hvad som öfverträder naturens lagar, och derföre icke tillfredsställer skönhetssinnet. Den är endast så till vida en beståndsdel af snillet, som det sednare, när det står i full jemvigt med sig sjelf, aldrig saknar den förra. Men väl kunna båda eljest tänkas skingrade ^[48]. Snillet kan vara regellöst, kan gå baklänges eller på sned. Det är då utan smak; men låter det sig ordna i rätta förhållanden, i jemna proportioner, då äro smak och snille förenade.

I denna mening, hade Greken alltid smak, en finare och säkrare, än någon annan haft. Romaren hade deraf ej den grad; ty han ansåg vanligen det stora och högtidliga för det enda ädla.

Tasso, och i allmänhet de store Italienske skalderne hafva, bland de nyare, angifvit rätta vägen, att i formen bli verkligen klassiske. Det finnes hos dem en nogranhet i tanka, en egentlighet i uttryck, en renhet i språk, som aldrig varit öfverträffad, men det oaktadt är vida skild från all ängslig fejning, all beställsam grannlagenhet. I deras arbeten äro natur och fulländning. Men sådant var för Fransmannen icke nog. Likasom i sederna, tidens tycke fordrade en ständig högtidsskrud och ett slags diplomatisk sirlighet i alla ställningar af lefnaden, fans det äfven inom konsten en belefvenhet, en upphöjning, som icke alltid var på sitt ställe, och stundom urartade till sprättaktig fåfänga. Hufvudstadens sällskapliga glans blef mönster äfven för skalden. Skönhets-moucher skulle pryda sjelfva Olympens höga invånare: smakens pudervippa gick flitigt omkring, på det ej ens i hårprydningen någon olikhet skulle spörjas. Med ett ord, det blef en allmän lag för kostym ^[49], hvilken borttog den egendomlighet, som låg hos olika personer och olika folkslag. I synnerhet vid föreställningen af det historiska kom detta särdeles illa till pass. Det charakteristiska gick förloradt i den allmänna Parisiska drägten, och derföre finnes, i de Franska skådespelen öfver hufvud, intet af hvad man kallar lokalfärg. Några undantag i enskilta stycken, t. ex. af Corneille och Voltaire, äro hvarken så många, eller i detta hänseende så lysande, att de kunna verka till regelns upphäfvande. Det var blott vid teckningen af Romerska charakterer ^[50], som den historiska sanningen undgick kränkning, såsom hos Racine och Voltaire; och detta kom sig deraf, att Fransmännen ställt sig Romarne, framför andra, till föredöme, och tillegnat sig deras bildning.

Oberäknadt det anförda, röjde sig den Franska smakens frukter i den tragiska högtidligheten och utmönstringen af det underbara.

Konstdomarne hade nemligen i den allmänna sinnesstämningen ingjutit den satsen såsom ofelbar, att sorgespelet var värdighetens högsta triumf. Skalden fick aldrig förgäta, att han skref för en allmänhet, som städse ville se återspeglingen af sin egen förfinade, ja, förkonstlade lefnadsordning. Äfven vid sådana tillfällen, då passionens storm förmår en att glömma det som omgifver, och då man endast talar hjertats vältaliga språk, skulle man orda i de vanliga sorgfälligt plockade och putsade uttrycken. Det var en cirkling, ett ängsligt urval, som aldrig tog ända: det var en hejd, en återhållsamhet, som just var bedröflig: det var liksom när fruntimren äta smultron på knappnålar. Betänksamheten är alltför nyttig, men näppeligen kan den företräda ingifvelsens ställe; nykterheten är ej det tillstånd, jag helst vill finna i dikten. Men hvartill tjenar det, att sålunda jemt och samt leka främmande? Icke kan bildningskraften, icke kan känslan, den djupa, den svallande känslan, på detta sätt dämpas och förtryckas? Icke kan Apollos ystra fåle fördraga sådana remtyg och betseldon, som den sadelbrutna kampen, hvilken släpar kärran efter sig? Låt den muntra klipparen mellanåt fritt utlöpa; den skall ej ständigt gå i passgång, och dålig är ryttaren, om han af en djerf volt blir kastad ur sadeln. Onaturligt är allt bemödande att tvinga sig till sans, att blygas för hvad hjertat känner. Man bör ej drifva köttets dödande derhän, att man äfven dödar själen; en sådan späkning är icke af nöden. Skaldekonsten skall adla den minsta del, lika väl som det hela; hon skall sprida förtrollningens behag öfver det mest förfärande, mest sönderslitande, ty eljest vore hon icke skön konst. Men helt annat är den beräknade prydligheten, det återhållna utbrottet af en sann rörelse ^[51]. Det var detta, som gaf d’Alembert anledning, att uti ett bref till Voltaire fälla denna hårda dom: Notre théâtre est à la glace. Il n’y a dans la plupart de nos tragédies, ni vérité, ni chaleur, ni action, ni dialogue,« och på ett annat ställe: — que cette froideur est le grand défaut, selon moi, de presque toutes nos pièces de théâtre, — — — je ne vois rien (dans Corneille en particulier) de cette terreur et de cette pitié, qui fait l’âme de la tragédie« ^[52]. Schiller liknade hjeltarne i de Franska tragedierna vid de på gammalfrankiska kopparstick afbildade Konungar, som gå till sängs med mantel, krona och spira.

Verldsmannen förkastar det bjerta och afstickande, den djupa smärtan, den höga humorn, det fantastiska. Han är motsatsen af enthusiast. Sådan var ock Fransmannen; han log åt allt, som kunde sluta sig till det svärmiska. Derföre fick i sorgespelet intet finnas, som kunde lägga hyende under hans åtrå att le, hvilken blott behöfde ringaste anledning, för att högt utbrista. A. W. Schlegel säger med rätta: »att fruktan för löjlighet är Franska skaldens samvete.« Deraf den jemt underhållna värdigheten, som ej tillät, att man nedsänkte sig till språket och tankegången hos en lägre person, utan upplyftade honom på kothurnen till lika rang med den högsinntaste och främste. Men dermed afsade man sig ock allt anspråk på sanning i framställning. Huru ofta är det i lifvet, då det lägre ej grupperar sig kring det stora och hänförande? Konsten skall afsöndra det betydelselösa och prosaiska; icke det mindre upphöjda eller mindre förnäma. Det löjliga står i verkligheten ofta invid det sorgliga o. s. v. Naturligt är, att, t. ex. i en tragedi, icke de komiska uppträdena eller de komiska dragen få undanskymma hufvudmålet, eller försvaga känslan af det rörande, det sublima. Men med sant artistisk behandling blir taflan, genom en trogen afspegling af lifvets vexlande former i högt och lågt, stort och smått, desto mera charakteristisk. Man går eljest äfven miste om den mångfald i det hela och den förhöjning af de ädlare partierna, hvilken är en följd af underordnade charakterers införande. Så tjenar, som Scott förträffligt uttrycker sig, »Mercutios lätta och humoristiska väsen, att höja och upplysa den romantiske och passionerade Romeos charakter. Sjelfva den fjolliga välmeningen och oskyldiga knarrigheten hos Amman bidrager, att i ett klarare ljus framställa den blida och hängifna Julia« ^[53]. Att draga fördel af en sådan kontrast, förstod ej Fransmannen, eller, noggrannare uttryckt, det dömdes af honom vara under tragediens värdighet. Ej heller Tyskarne ha i allmänhet insett detta; Schiller lika litet, som Kotzebue. Jemföre man blott Nurse i Romeo och Juliet med Hanna Kennedy i Maria Stuart, och man skall finna, att den ena är en sann och lefvande varelse, den andra blott en abstraktion, utan motsvarighet i verkligheten! Kotzebues barn äro småfilosofer; hans soldater, drängar m. m. äro hvarken detta eller något annat.

I komedien förforo Fransmännen helt annorlunda. Endast i det högre lustspelet, (såsom Molières Tartuffe, m. fl.), hvilket dock intet komiskt hade uti sig, utan var ett mellanting af tragedi och komedi, blef upphöjningen till en del bibehållen. I det lägre icke så. Vissa, ja de flesta af Molières stycken äro, i afseende på yttre anständighet, till och med så betänkliga, att de, med våra dagars begrepp om grannlagenhet, icke kunna gifvas från skådebanan ^[54]. Äfven enheterna lemnades då och då afsides ^[56].

Man har trott sig kunna i någon mån förklara den enformiga högtidligheten så i skådespelet, som ofta eljest i Fransmannens poetiska alster, genom den allmänt nyttjade Alexandrinen, hvars jemna och lika återkommande tonfall innehåller ett slags medelmåttig upphöjning och prakt. Äfven Fru Staël går in härpå. Icke kan det nekas, att ju denna versart har ett visst majestät, som föga anstår en hvardagshandling, hvilken likväl ofta, både i sorgespelet och epiken, måste förekomma, och att den betydelse, som härigenom inrymmes åt det mindre vigtiga eller stora, verkar löjlighet, såsom allt högtidligt, hvilket kommer i otid. Lika litet bör det förbises, att det sententiösa och epigrammatiska, som ligger i versslaget, ofta mera spetsar uttrycket, än som, t. ex. i ett djupt upprördt tillstånd, är lämpligt. Men från en annan sida vore det högst orätt, att dömma den Franska Alexandrinen alldeles sådan, som samma versmått, användt i de starkt betonade Germaniska tungomålen; emedan Franska språkets regellöshet i tonvigt tillvägabringar en beständig vexling af hvilopunkter för deklamationen. De i sednaste tider anställda försök med den rimfria jamben, (t. ex. hos Victor-Hugo) vittna tillfyllest, att Fransyskan ej kan undvara rimmet, utan att förlora för mycket af den poetiska glansen. För Komedien är Ålexandrinen förträfflig. Ståten förhöjer här effekten; uddigheten underhåller och äggar. Att, såsom Tyskarne och andre i våra dagar gjort, i lustspelet nyttja blankvers, är ej rätt tjenligt, emedan det metriska af versen ger föredraget en upphöjning, hvilken ej anstår det komiska, utan att likväl det naiva, lekande och löjliga, som kan ligga i rimmet, bryter tonen.

Då man eftersinnar, hvad som här förut blifvit ordadt om Fransmännens sinne för det förstånds-enliga, i förening med hvad som ofta är sagdt, och än vidare kan sägas om 18:de århundradets tvifvelsjuka åsigt af verlden och drifna begabberi med allt, som skilde sig från ordningen för dagen, finner man det lätt förklarligt, att allt underbart blef en skott-tafla för löjets pilar. Voltaire hade i sin födelsebygd gjort Shakspeare känd; flera af hans egna stycken bära vackra vittnesbörd om värdet af en sådan bekantskap. Han hade till och med gått så vida, att han, efter Shakspeare, på skådebanan infört spöken. Men denna makalösa förvägenhet fordrade ett offer af bot och bättring. Ett sådant lemnade han också, bland andra ställen, i omdömet om den i Gerusalemme Liberata förekommande trollverlden. I afseende härpå yttrar sig hans landsman Sismondi: »Voltaire, som förut visat, huru snillet är oberoende af kritikens tomma reglor, huru folkslagens skiftande tycken gifva upphof åt egna skönheter, dem man inbördes misskänner hos hvarandra, upphör att vara rättvis och opartisk i det ögonblick, då det är fråga om vidskepelse. Han är ej längre skald, ej längre konstdomare, utan endast kämpe för filosofien i hans tidehvarf. Inför förståndet, eller snarare hans egna fördomar och tvifvel, drager han till doms all tro, som icke är hans egen; likasom vore det i skaldekonsten fråga om en absolut sanning, och ej om en relatif, den må nu vara det till skalden, hans hjeltar eller hans läsare.« Vidare: »Voltaire, då han ur diktens verld bannlyste det öfvernaturliga, glömde alltför mycket, att tron är en stor njutning, att den är ett behof, ett begär, farligt utan tvifvel. Theologen, filosofen, häfdatecknaren, statsmannen, böra taga sig till vara för den begärlighet, hvarmed vi antaga, vi bemäktiga oss det underbara, utan att undersöka det; men skalden är ej kallad, att vara nidsk med våra njutningar; han vill ej, han åsyftar ej att undervisa; han vill blott smeka inbillningen; och fjerran ifrån att detta ljufva rus vore honom förment att skänka, ligger just hans konst i att underhålla det.« Så långt Sismondi. Det underbara och osynliga äger också för en hvar en viss verklighet. Den lifliga föreställning, som befolkar barnets lilla verld med tusen gyllene bilder, alla tagna ur diktens rike, — månne den ej äfven i en sednare ålder gycklar fram sitt glada skuggspel? Och är det ej skaldens uppgift, att föra oss utöfver alldagslifvets gränser? Huru mycket hade han ur historien att hämta, om han dömde allt efter den åsigt af tingen, hvilken tillhör hans omgifning? Medeltiden blefve åtminstone en dold grufva, ehuru den nu framlockat så många härliga diktningar; vi hade kanske aldrig haft en Dante, en Ariosto, en Tasso, en Cervantes. Vi hade ej heller haft Göthes Faust, ett verk, om hvilket det, kanske icke så utan skäl, är sagdt, att det är kronan af Tysklands skaldekonst ^[57]. Voltaire skulle tvifvelsutan i grund fördömt hela detta stycke, änskönt det är ett af de förnämsta alstren af en skald, hvilken framför hela sitt tidehvarf är sansad, och framför de flesta fattat antiken så, som det vederbör. Ja, det är mindre parodoxt, än det låter: Göthe är uti många delar sjelf en Voltaire i förklarad skepnad, d. v. s. en sådan ungefär, som Voltaire troligen blifvit, om han uppväxt i en annan tid och under andra förhållanden ^[58].

Med Fransmännens åsigt i detta ämne står icke att förlika, att de erkänt fabeln såsom fullgod vitterhetsart; ty den är ju — om något är det — uppenbar osannolikhet. Att jag på allvar ingen tro sätter åt innehållet; att jag förut vet, det ingen derpå kunnat tro, är blott så mycket sämre, emedan verklighetens lagar blifva för mig upphäfna, utan att derföre nånsin ha kunnat gälla för andra. När jag på förhand känner detta, kan något deltagande så mycket mindre komma från min sida, som jag ingen har att deltaga för. Och då blir hela den poetiska tillställningen på sin höjd ett artigt fyrverkeri, men icke mer. Förmår den åstadkomma något derutöfver, blir intrycket moraliskt, och ligger således inom prosans rågång. Skulle man åt fabeln vilja inrymma något rent fantastiskt, då finnes åter intet skäl, att längre innehålla med sitt godkännande af det underbara i allmänhet. Strängt taget, var väl sjelfva det realistiska Greklands och Roms gudalära, lika med all annan, högst underbar. Håller man den under de klarare synglas, som vår tid har i sin ägo, skall den onekligen varda ansedd såsom höjden af vidskepelse. Vill man deremot, såsom man ock gjort, fatta densamma poetiskt, symboliskt, blir den likväl ej berättigad till större vitsord, än hvarje annan folktro. Kan icke en Tomtgubbe vara så god som en Lar, ett Skogs- eller Sjörå så godt som en Dryad eller Najad, ett Bergtroll som en Cyklop? Föreställningen af en andlig gemenskap mellan menniskan och osynliga eller öfvernaturliga väsenden ingår i all mythisk åsigt af verlden, ja, i all uppfattning af naturen, innan den hunnit klarna till vettenskap. Folksägnen har allestädes varit grund för dikten; den utgör poesien sjelf, sådan denna är för handen, intill dess den blifvit af konsten individualiserad. Till och med den ur Christendomen härledda öfversigten af menniskans inre angelägenheter medgifver, till en viss grad, tankan på en öfversinnlig förening varelser emellan: åtminstone vore det eget, om en katholik, som i religionen hyllar öfvertron, skulle ur dikten vilja bannlysa det underbara. Det kräfves ej alltid af skaldekonsten, att den skall afspegla blott den ordning, som finnes i vår vanliga omgifvelse. Den har äfven rätt, att framställa bilder ur de högre regioner, dem menniskan når endast med tankan; dock så, att icke de lagar kränkas, hvilka förnuftet anser gällande i en öfversinnlig sfer. Helt och hållet planlöst blir det då, att upptaga den Grekiskt-Romerska mythologien såsom poetiskt material, när man frånsäger de nyare folkslagen deras ur egen omgifning hämtade begrepp om det osynligas rike. Bortser man den poetiska sidan, blir häraf ingenting förmer, än den kalla allegori, som Fransmännen öfverhufvud velat sätta i det underbaras ställe; ett marionettspel med gudar och gudinnor. Och hvad poetiskt har denna allegori, som ej kan utgöra troslära för någon; ej för skalden, ej för den han framställer eller tilltalar? — Det är ej min sak, att med vidskeplig andakt dväljas i det hemlighetsfulla, det beslöjade, det verkligheten motsägande. Nej, jag är fjerran derifrån; hela syftningen af denna afhandling lemnar derpå fullgilltiga intyg. Men allt bör få gälla hvad det kan; och icke behöfver man blygas, om man finner sig hänförd af det, som andra i sin inbillning förvexlat med det verkliga, då det likväl intet lånat från hvardagsordningen. Jag är glad, att i denna punkt kunna dela öfvertygelse med en man, hvilken, upphöjd öfver små fördomar och store mäns prejudikater, i allt ser det sköna, ehvar det finnes och hvadhelst det är, men dock med den sans, som är hans landsmän egen, urskiljer det äkta fantastiska ifrån det förvirrade, molnhöljda och öfverspända.

I en annan rigtning kan Fransmännens vittra verksamhet läggas under granskarens ögon, neml. i afseende på krafvet af ett sedligt eller nyttigt ändamål. Ypperligt säger Sismondi, att »Fransmannen bland alla är den enda, som i skaldekonsten allttid fordrar ett hvarföre? och är kanhända den, som bäst vet att gå till målet. Också vill han ständigt ha ett sådant, under det andre anse det höra till den sköna konstens väsende, att icke föresätta sig något, utan i stället öfverlemna sig åt en medvetslös inre lyftning, och söka sångens gudom endast i en svallande hänryckning.« Skada blott, att man esomoftast gjorde för mycket af målet, och att man ställde det i det yttre; dervid förglömmande, att det sköna har sin bestämmelse inom sig sjelf , är sin egen regel, sin egen begynnelse och ända. Visserligen bör dikten ej verka något för sedligheten störande, men den är dock för ingen del ett tjenstehjon hos den egentliga sedoläran, lika litet som hos politiken. Visserligen kan den ock, såsom medförande ett öfversinnligt nöje, förädla menniskan: såsom en för alla öppen källa, på en gång utveckla och vidmakthålla national-charakteren, samt derjemte, från en ännu högre synpunkt skådad, till ett stort samhälle förena de enskilta Statsbildningarna. Den kan således i visst afseende vara nyttig och redbar; men sådant är likväl mera följd än ändamål. Dess syfte är, att göra oss delaktiga af njutningar, som synas vara förbehållna åt fullkomligare varelser, än vi äro. Själen skall lyftas ofvanom grusets låga rymder, och andas ett högre lif, i åskådandet af de eviga urbilderna för skönheten, hvilken har sin första och enda källa i det högsta Väsendet. Är således skönheten utan fläckar, ren och skär, såsom sitt upphof, kan den ej undgå, att vara välgörande för den invertes menniskan. Och vill man för moral anse ett bemödande, att, på hvilken väg som helst, närma den dödliga intill det fullkomligaste, hvarföre kan icke då konstens uppgift vara med moralens förenlig? Men icke bör man så förstå saken, som ålåge det dikten, att göra en tillämpning af den positiva regeln i sedelagen. Så snart en yttre bevekelsegrund intager det skönas natur, blir konsten, såsom sådan, upphäfven.

Härmed är hvarken sagdt eller menadt, det skalden saknar rättighet, att behandla något, som rör sammanlefnadens sedliga sida. Lärodikten, likasom den sedolärande fabeln, är på intet vis oförtjent af ett rum inom det vittra herradömet. Fritt står det äfven, att näpsa svagheten, gissla lasten och dårskapen, helst om man kan göra det så poetiskt, som Molière och jemlika mästare. Blott att icke detta, i det yttre belägna syfte må i allmänhet bestämma och betinga det skönas tankebild, eller tränga sig fram till dess enda eller första ändamål.

Den oveldige bedömmaren finner ingen liten motsägelse i det förfarandet, att ställa moralen såsom allmänneligt ögonmärke för skalden, och med detsamma eller under tiden alstra det, som för sedligheten är mest förnärmande. Under det stormklockan gick som starkast, för att väcka folkslagen, att gripa till räddningsanstalter mot den utan styre och kompass gungande fantasiens vådor och äfventyr, påkallade räddarnes egna företag en frälsning af annan beskaffenhet. Voltaire diktade sin Pucelle; Grécourt, Crébillon, Piron m. fl. afhöljde med stor djerfhet, hvad blygsamheten alltid kastat sin slöja öfver.

Det gifves ännu en dager, ur hvilken den Franska skolan framstår olik de flesta af Europas vitterhetsidkare: populariteten. Vi veta, att bildningen var i Frankrike, så mycket den kan vara det, en för alla gemensam egendom. Dagens beqväma lefnadsvishet gjorde icke litet åt. Tillgängligheten verkade både godt och ondt. Skalden och tänkaren undveko härigenom mörkrets blinda skär och abstraktionens reflar. Men den förre blef ofta tom, och den sednare ofta ytlig. Vettenskapens och konstens lustgård skulle ständigt stå öppen för den kära allmänheten; den blef härmedelst en allmänning, der den förbifarande obehindradt och kostnadsfritt kunde beta sina Pegaser. Ingen fans, om än aldrig så klenhöfdad och arm på insigt, som ej trodde sig om, att i blinken lösa de svåraste uppgifter, hvilka någonsin varit ett föremål för den vises djupa begrundning. Den majestätliga togan, den rika purpurn blefvo hvardagskläder, med hvilka den enfaldigaste och ringaste kunde smycka sig, efter behag.

Sedan nu den egentliga skaldekonsten varit mål för undersökningen, är det tid att något orda om vältaligheten.

Fransmännen voro de förste, som åt vältalaren tillerkände säte och stämma på vitterhetens riksmöte. De Gamle hade sina rhetorer, och det i stor mängd, men talkonsten var hos dem allmänneligen blott ett medel för en juridisk eller politisk afsigt. Hos deras prosaiska skriftställare i öfrigt var föredragets prydning intet annat, än den klädnad, i hvilken en hög och vacker tanke fick lof att framträda. Fransmännen gjorde formens fulländning till mål för sig, till en egen art af skön konst. Genom uppställningens öfverraskning, genom ordens och tankarnes pittoreska gruppering, genom ett målande framställningssätt, genom uttryckets rundning och behag, genom troper, nummer och välljud, ville man hänföra och fängsla sinnena. Det var blott, att på annan väg, än skaldekonsten, åstadkomma ett poetiskt intryck. Onekligen kan det också för det obundna talet gifvas en skönhetsform; och något trångbodd skulle man på Pinden vara, om man icke der kunde inrymma jemväl för vältaligheten en gudinna. Men det blir härvid icke fråga om, att framställa diktens fria spel, utan sanning. Dock äfven hon, den stränga, hjelteborna Förstinnan, kan uppträda med Idalias gördel om lifvet. Det är mig, såsom prosatör, tillåtet, att ur fantasiens vidsträckta rymder hämta mina bilder, men jag får ej hopställa dem godtyckligt; de måste leda till ett bestämdt syfte, hvilket icke är känslans, utan öfvertygelsens. Åtminstone skall det sednare stå mig närmast. Kan jag på en gång öfvertyga och röra, hvarföre skulle det vara mig förment? Begreppets ljus, bevisningens stränghet, jemte ett språk, som är kärnfullt, fattligt och på saken, — detta är i prosan det första och förnämsta, och bör alltså ligga en hvar mest om hjertat. Men skrifartens fägring underlättar mödan af den abstrakta sanningens inhämtande: bildspråket väcker till angenäm uppmärksamhet, och inger en skön känsla: taflans liflighet förlänar oss styrka och lust, att följa tankarnes kedja. Och då det alltid är bäst, att icke ensidigt tala till någon viss förmåga, utan hellre gemensamt framkalla hjertats rörelser, inbillningens lek och den mogna eftertanken, håller jag det vara prosans bestämmelse, att öfvertyga genom det sanna och träffande i teckningen, och genom den färg, som lägges derofvanpå, verka ett intryck af skönhet. Ingen bild af reflexionen borde få lemna sitt tysta hem, utan att i sjelfva framträdandet adlas till skön. Vidrör ämnet ett föremål, hvilket ligger det vackra nära, desto lämpligare är ett föredrag, som på en gång äger tankens värma och stilens färg. Att utspöka en hvardagshandling i blommor och stjernskott, vore icke mindre löjligt, än att kläda en stor och förvånande händelse i torftighetens skrud. Den vettige och sant bildade känner hemligheten, att välja det, som i hvarje fall bäst anstår, och tager hvarken något för mycket, eller för litet.

Den högsta vältalighet ligger först uti idéernas storhet eller hemfödda skönhets-glans, och dernäst i det rörande, tjusande och gripande sätt att yttra dem, hvarigenom det tänkta vänligt smyger sig till hjertats allraheligaste. I denna mening, har det funnits vältalare i alla länder, som haft höga snillen. På detta sätt hade vi sådana redan uti Thorgny, Gustaf Wasa och Gustaf Adolph. Ett eget exempel härpå lemnar Thorild. Ehuru ofta ytterlig och öfverspänd, var han dock, genom sin jättelika kraft och djerfhet, genom sitt nya, originela yttringssätt, ofta obeskrifligt hänförande. Likväl kunna Fransmännen framför andra uppvisa ett stort antal af verkliga rhetorer. Hvem kan deruti öfvergå Rousseau? Huru många kunna mäta sig med Fénelon, Bossuet och Montesquieu, och i våra dagar med Fru Staël, Sismondi och Barante? Men det var en tid, då man i Frankrike ej var nöjd med det framställningssätt, som tankans eld och kraft sjelf föreskrifver sig. Man gjorde häraf en särskilt konstfärdighet. Och den bestod i en noggrann beräkning af uttrycken, i sorgfälligt val af klangfulla ord och sirliga vändningar, i periodernas afslutning, i antitheser och allt slags figurer. Thomas var dertill egentligen upphofsman. Det hade visst ingenting varit att dervid klandra, om innehållet alltid motsvarat den utvertes präktiga tillrustningen; men det förra blef icke sällan offer för den sednare. Man tycktes i första rummet tänka på välljudet; hvad som dermed skulle sägas, blef en sednare omsorg. Tankans halfhet och dunkelhet fördoldes ofta under täckelset af ordens grannlåt: man vaggades så länge på ord-ståtens vågor, tills det svindlade för hufvudet. Det mest obetydliga skulle genom en yttre högtid ryckas undan sin lägre härkomst: allt skulle, som man säger, ha sin söndagsmine på sig. Derigenom att talaren aldrig fick obehindradt utgjuta, hvad hans känsla innebar, utan måste på tusen omvägar komma fram med det, som rörer då allenast, när det omedelbarligen går från hjertat, erfor man kyla, der som borde vara värma, och medelmåttig förnöjsamhet, der som borde vara förtjusning. Icke var det heller utan, att den ogemena värdigheten då och då framstod i en underlig dager, när det likgilltigaste sades med hela vigten af ett verldsunder. Allt på sin plats. Det rika draperiet är hinderligt i hvardagsbestyren.

Jag ville ej hafva det så förstådt, som hade just Thomas gjort sig skyldig till alla dessa förebråelser, eller att han saknade all annan förtjenst, än det yttre prålets. Fastmer är han på många ställen vacker och hög; men han gaf claven till det sökta, det på en gång öfverlastade och tomma ^[59], som ligger uti den efter honom upptagna arten af vältalighet. Talkonsten blef, efter honom, manér; det blef endast vissa ord, vissa uppställningar, som erkändes för goda. Men hvad skulle det blifva, om det för vältaligheten gåfves en förut bestämd form: om hvarje författare ej finge lämpa sitt föredrag efter sitt ämne, och efter sitt eget snilles lynne? Hon skulle falla från sin höjd, såsom fri konst, och nedsjunka till samma enformighet och afdöda tillstånd, som t. ex. embetsspråket, hvilket är alldeles stelnadt.

Intet har varit mera utsatt för misstydning, än begreppet om framställningens värdighet och jemnhet. Det sanna snillet glömmer sig icke derföre, att det då och då aflägger den tunga kröningsmanteln; det bär sitt majestät alltid och allestädes med sig. Allt skönt är tillika ädelt, äfven om det visar sig i den mest enkla och naturliga drägt. Föredragets jemna utbildning är icke detsamma, som en jemn enformighet och en jemn medelmåtta. Den ådalägges endast i den aldrig störda öfverensstämmelsen med ändamålet: i framställningens fullhet, så hvad tanke som uttryck beträffar. Men att göra allt lika flackt, lika torrt, lika magert, vore att göra ett sandfält till ett Elysium. Till och med den stilla spegelböljan, så skön hon är, förlorar i längden sitt behag, om man icke ser vinden någon gång häfva henne, eller en farkost gunga, eller en fisk spritta i vattenbrynet, eller ett grönskande träd stå på stranden. Naturen har fördjupningar och höjder, har strömmar och bäckar, har ekar och blommor; det höga och det låga, det stora och det lilla, det starka och det veka ombyter med hvartannat, aflöser hvartannat, och bildar derigenom fägring. Hvarföre skulle ej då den skriftliga formen äfven återgifva samma skiftning och mångfald? Dess värde består fastmer deruti, att den klart afspeglar alla de nyanser, hvilka föregå i själen: att den spänstigt gifver efter för alla olika rörelser i det inre; liksom källsprånget än dansar öfver den svällande rosenkullen eller den mossbelupna klippan, än banar sig långsamt väg genom sanden. Förtjensten af all drägt ligger i intet annat, än att denna smyger efter bildningens olika delar. Draperiet är vackrare än den spända klädnaden blott derföre, att det faller i fria, lediga, alltid nya veck, skapar för ögat flerfaldiga utsigter.

I Sverige uppträdde tvenne män, hvilka funno tycke i Fransmännens talkonst, nemligen Lehnberg och Oxenstjerna. Den förre, större konstnär än Thomas, kunde, ehuru öfverlägsen förebilden, ej lösa sig ur de angenäma fjettrar, hvilka i Frankrike blifvit lagda på talaren. Hans milda, ömma hjerta klappade dock ofta fram under formens kalla marmor, och spridde öfver det hela en viss älsklighet, som Thomas sällan ägde. Större var aldrig väldet af hans vackra snille, än då han otvunget följde sin själs ingifvelse: då han ej lyssnade till den Franska Sirenens lockelser, och undvek hennes försåtliga gullnät. Tankan är hos honom vanligen enkel, fastän uttrycket faller sig konstladt. Målningen af den rörelse, talaren kände, då han tänkte sig flyttad i Gyllenhjelms grafchor, är lika sann och rörande, som poetiskt liflig, utan att ändå träda från det obundna föredragets anda, och gå in på diktens sfer. Jag nämner detta ställe icke såsom det enda sköna, utan derföre, att det allt sedan barndomen legat mig behagligt i minnet, och af vissa konstdomare blifvit anfördt såsom prof på förfelad rhetorik. Hvad man emot Lehnbergs framställning, i dess helhet, hade att påminna, utgör mera en förebråelse mot den form, han tillegnade sig, än mot honom sjelf. Han har, genom sitt originela, blida och älskvärda yttringssätt, läsaren så i sitt område, att denne, äfven med fördom emot författaren, måste stå på sin vakt, för att ej glömma sina föresatser. Så stor är en rik naturs öfverlägsenhet, jemväl i dess förvillelse! — Oxenstjerna, en äfven så rik natur, och dertill skald af hög ordning, följde, också han, i vältaligheten tidens smak. Men man kan hos honom lika lätt förälska sig i detta manér, — en omständighet, farlig utan tvifvel; emedan man, i detta sätt att framställa, måste så att säga vara mästare, för att ej bli löjlig. Idéens fullhet och ofta poetiska lyftning, rundningen i tankans öfvergångar, och slutligen det försmältande behag, hvilket, likt en Charis-slöja, låg halfrodnande öfver det hela, gjorde Oxenstjerna till en konung bland talare.

För denna korta utflygt må jag njuta tillgift. Den inställde sig nästan ofrivilligt: mitt Svenska hjerta förledde mig. Jag vill nu, på de ställen af taflan, der jag hittills tecknat blott hufvuddragen, söka fylla konturerna.

Fransmannen hade anlag för det lifliga, qvicka, artigt underhållande, putslustiga. Sinnrik, fyndig, uddig, skämtsam, glad, kunde han vara. I lustspelet, neml. det slag, han uppfann, var han, och är han än, mästare. Så äfven i berättelsen, fabeln, allegorien och memoiren. Operetten och vaudevillen har han skapat. Uti konsten, att vid skådespelet väl anordna händelserna, och anbringa effekt, har han knappt funnit sin like. Ledighet, behag och fryntlighet äro hos honom ärfda egenskaper. Det skalkaktiga lynnet förledde dock ofta till öfverdåd. Intet blef nog heligt, för att icke utsättas för löjets plundring. Glädjen var icke sällan otyglad, och förvandlade behagets menlösa tärnor till glädjeflickor. Kom så en annan tid, och med sin tunga, men välrustade ryltaretropp , tågade i härnad mot de skälmska Amoriner, hvilka, liksom Adam och Eva ur Paradiset, utan förskoning drefvos ur sina rosengårdar, under det tankens hvassa slagsvärd afhögg dessa späda vingar, som höjde de luftiga varelserna till deras lätt uppnådda himmel.

Konstläran var i allmänhet Franska skaldekonstens Nemesis. De vackraste gåfvor kommo, genom hennes bindlar, att knyta sig i växten. Så snart man lemnade henne ur sigte, var allt godt och väl. Händelsen gjorde, att de bästa konstdomarne hade mera förståndskraft, än känslans retliga lif och fantasiens spänstighet. Hvad de ej sjelfve kunde hylla, stämplades såsom onaturligt eller barbariskt, och så blef det en allmän tanka. Det fanns ganska litet hos utländningen, som ej vid den allmänna besigtningen utsynades. »Söderns folk, Italienaren, Spanioren och Portugisaren, hade otvifvelaktigt en rikdom i inbillning, en färgblandning, en häftighet, en fin-känslighet, som Boileau ej kunde fatta; men kanhända hade, just af detta skäl, läsningen af hans arbeten bekommit dem bättre, än Fransmännen. Öfverhufvud är hans granskning helt och hållet negatif; han utmärker fel, han hindrar snedsprång; men han känner icke lifligt, han inger hvarken lyftning eller hänryckning; han tänker ej ens på, att elda inbillningen. Han är för ingen del tjenlig, att gifva Fransmännen, hvad dem fattas, denna poetiska eld, som är andra folkslag förbehållen; men utrustad med ett sundt omdöme och mycken skarpsinnighet, kan han visa utländningen, hvad denne har för mycket, och hjelpa honom att bli af med det.« (Sismondi) — Hvilken fördomsfri instämmer ej i detta omdöme? Men på den Franska skaldekonsten öfverhufvud kan man lämpa den satsen, att menniskornas handlingar ofta äro bättre, än deras theorier.

Genom bemödandet att återföra konsten till dess antika enkelhet, sansning och bestämdhet, fick det Franska skaldskapet sitt afgjorda lynne. Det erhöll en plastisk åskådlighet, klarhet och helgjutenhet; som man annorstädes sällan öfverkommer. Felet bestod blott deri, att begränsningen var för skarp, och att man städse sökte på andra lämpa, hvad allenast i någon mån anstod en stjelf. Skönhetens historie blef stillastående; den kände ingen tillväxt, inga skiften. Och ett stannande är här död. Fördenskull måste väckelsen komma från annat håll, och den kom nu från Tyskland. Men innan vi skrida till betraktelsen af den hvälfning i allmänna tänkesättet och den brytning i känslostämningen, som härigenom bereddes inom Europa, skola vi kasta en öfverblick på Franska vitterhetens verkningar utomlands.

Fransmännen hade först efter Voltaires uppträdande genomgått alla rigtningar, i hvilka deras konst utvecklat sig. Under Ludvig XIV:s dagar stod solen dock som högst. Den var så glänsande, att allas ögon bländades af skenet. Franska språket utträngde Latinet ur diplomatiken, ur vettenskapliga afhandlingar; det utträngde snart ur den fina verldens umgängelse alla modersmål. Och så oemotståndligt har dess välde varit, att det ännu i viss mån består. Dess upptagande vid hofven befordrade det till föreningsmedel stater emellan uti offentliga ärenden, och det allvarsamma Latinet, hvilket genast sattes på indragningsstat, tillstaddes för sina trogna och mångåriga tjenster, att behålla egenskapen af Christenhetens dragoman hos Profetens folk och hos hedningen. Dit språket trängde, dit trängde ock bildningen i sin helhet. I de flesta länder förnummos verkningarne af den Franska så väl skaldekonsten, som konstläran. I England och Tyskland, i Italien och Spanien hade, fastän i mer eller mindre grad, inflytandet försports. Så äfven i Danmark och Sverige. I Polen och på andra ställen, hade all inhemsk odling i den införskrifna försvunnit.

England hade tvenne stora snillen, Milton och Pope. Den förre slöt sig närmare till Italienarne; den sednare, lika med Thomson, Addison, Dryden och ännu några beryktade namn, till Fransmännen. Desse skalder verkade sedan tillbaka. Om de Franske poeterne gällde mycket för Pope, gällde sedan Pope än mera för dem. Engländarne öppnade äfven andra banor. Richardson var den förste, som i Romanen upptagit det husliga lifvets förhållanden. Hans Pamela, Clarissa och Grandison blefvo kända öfverallt i verlden, och voro länge mönster för hvad sedan diktades i den vägen. Fielding och Smollet utvecklade denna art af vitterhet. Säker hållning af charakterer, noggrann teckning, djup kännedom af menniskan, framställningens fasthet och klarhet, — dessa äro egenskaper, hvilka tillhörde de tvenne romantikens hjeltar. Annorlunda behandlades romanen af Swift och Sterne. De äro, i egentligaste mening, humorister; dock inbördes himmelsvidt åtskilde, ehuru deras ömsesidiga egenheter kunna lättare fattas, än angifvas. Hos Swift tyckes en hemlig allegori ligga till grund, och man tror sig finna merendels en politisk hänsyftning på bottnen. Den ofta skärande verldsironi, som genomgår det hela, blir likväl genom den formela fullheten och rundningen mycket mildrad, t. ex. i Gulliver’s Travels. Sterne åter är, särdeles i Tristram Shandy, mera nyckfull och föraktande formen. Men han synes rikare på idéer. Han är, kanske mer än någon, svår att förstå. Det ofta bizarra i föreställningen, djerfheten i tankans öfvergångar och förbindelser, gör honom ofta svårfattlig, ehuru han är, såsom Engelsmännen i allmänhet, vida renare i framställning, än allt hvad Tyskar heter. Hos desses humoristiska författare, en Hamann, Jean Paul, Tieck, Hoffmann, m. fl,, äfvensom Irving, igenkänna vi eljest spridda elementen af Swifts och Sternes humor. Sentimental Journey spelar väl ofta fram i några af Jean Pauls småstycken; men Tristram Shandy tyckes mig vara egentliga themat för hela Jean Pauls humor. Af det sentimentala hos den sistnämnde träffar man väl ej en skymt hos Sterne; men också är detsamma alldeles icke försmält med Jean Pauls humor, utan står, såsom något särskilt, derinvid. — Gray, Foote, Sheridan, Congreve m. fl. ha föga sträckt kretsen af sin verksamhet utöfver hembygdens landamären. Young deremot var mera känd. Goldsmith också. Hvem har ej läst hans Vicar of Wakefield, och hvem ej läst den med nöje?

I Danmark var det isynnerhet en skald, som förtjenar att ihågkommas. Det var Holberg. Han var en Nordisk Molière, endast mer fantastisk. I den lägre komiken har han en hög plats, och hade kanske den högsta, om hans skämt varit mera fint och upphöjdt. — Evald, Wessel, Baggesen och andre voro icke obetydlige, ehuru de föga verkat på Europas bildning.

Italiens vitterhet låg ett sekel i dvala. Sedan uppstego tvenne skalder af stort rykte, Metastasio och Alfieri. Den förre fick sitt namn genom sina operor; den sednare genom sina tragedier.

När de öfriga konsterna utdött i Italien, blef det musikens tid. Det slags dramatiska infattning, som kallades opera, blef endast för musiken ett medel, att utbreda hela sin trolldom. Uppväxt i hofvets sken, och danad till en förlustelse för Italiens vekliga furstar, synes den vara bestämd, att göra sinnet drucket, att på en gång fängsla öga, öra och hjerta, med allt som kan tänkas hänförande och smekande. Musiken kunde ensam ej tillvägabringa detta; poesien kallades till biträde. Den sednares åtgärd härvid är tillfyllestgörande, om den kan göra ett med musiken, och låta denna uttömma alla sina tillgångar. Det är med det litterära af en opera, som Th. Moore sagt om sina ord till de Irländska melodierna, att de, liksom flugan i bernstenen, få sitt värde af den materia, hvari de inneslutas. Om hvilket skaldeslag, utom Operan, kan man likväl säga, att det har intet mästerverk att förete? När en utmärktare personlighet, såsom Metastasio, bearbetat den, har man icke rätt fattat dess idé. Att tillämpa Grekiska och Romerska historien, är i detta fall ej det rigtiga. Bland alla konster är musiken den, som minst kan framställa något historiskt. Charakterer, seder, fördomar, brytningen af olikheterna mellan skilda land och folkslag, — huru skall musiken uttrycka dem, och hvad är derförutan en historisk förevisning? Syftningen af den så kallade klassiska verlden är dessutom för litet luftig för en Opera. Mythologien vore i sådant fall det enda lämpliga. Men Operan tyckes ha fått sin charakter helt och hållet från den romantiska åsigten af lifvet. Det underbara är dess egentliga element ^[60]. Faust, Oberon, äro ämnen för Operan. Äfvenså Trollflöjten, änskönt den i sjelfva verket råkat ut för en dålig rimsnidare. Shakspeares Midsummernight’s-dream och The Tempest, dessa hade, derest de varit beräknade för sådant mål, blifvit värdiga Mozart och Weber. Calderon hade, om han derpå rigtat sin förmåga, blifvit den störste af alla Opera-skalder. Utan att öfverhufvud i sin dramatik inrymma det öfversinnliga, har han likväl gifvit densamma allt det etheriska lätta och idealiska, som tillhör Operan. Upptar man ej féeri och dylikt, skall det hela ändå vara fritt romantiskt. Bland småstycken känner jag i denna väg intet bättre, än Preciosa. Men det mera fantastiska tillhör den högre operastilen. Man skall uppflyttas i en högre sfer, en högre ordning för händelsernas gång. Huru kan eljest det rythmiskt högtidliga talet, recitativet, användas? Huru eljest de stora, konstrika arierna vara på sin plats? I vanliga förrättningar förekommer intet sådant. En hvardagshandling i opera-stil är af allt det mest tankvidriga. De vanliga fenomenerna i söcknedagslifvet kunna möjligen föranleda till en liten visa, en chör, en marsch, med ett ord, utveckla sig till operett; men den underhållna musikaliska lyftningen är der löjlig. Annat är det med Opera Buffa.

För att återkomma till Metastasio, så ligger hans förtjenst om operan icke uti dess rigtiga uppfattning, utan öfverhufvud uti en poetiskt utbildad form ^[61]. Känslans finhet, språkets ädelhet och harmoni, versens prydliga byggnad och förtjusande vekhet, — se der hvad som gifvit honom plats bland skalder. Han har häruti aldrig varit öfverträffad, om nånsin uppnådd. Han är, mer än någon annan, musikalisk. Fattar man hans framställningar såsom icke operans, utan blott dramats i allmänhet, har man att erinra saknaden af motivering, af teckning och färgsättning, samt poetiskt djup. Det samtliga är hos honom ofta underligt, utan att vara underbart. Dock, vill man godkänna en heroisk opera för något verkligen poetiskt, har den fått sin egentliga bildning af Metastasio. De äldre behandlingarne af Rinuccini, Chiabrera, m. fl. voro, såsom operor, endast fragmenter.

Alfieri, lika med Metastasio, bedyrade, att han, för bevarandet af sin originalitet, med flit undvikit läsningen af de Franska dramaturgerne. Att någon af dem utfört en så enfaldig föresats, är dock föga troligt, helst som den sednare af Fransmännen lärt sig åtskilligt, såsom enheten i plan, den fullkomliga sannolikheten och mera sådant. Emedlertid var han endast härutinnan deras like. Från Greker och Engländare fick han storheten, tankans och känslans djup. Han förkastade åtskilliga af den Franska smakens beting, men enhets-principen, särdeles i handling, efterlefde han exemplariskt. Hans personer vistas icke alltid i Italien, såsom Fransmännens i Paris; »men i stället vistas de ingenstädes,« såsom Sismondi säger; ty lokalen är utan all färg. Han var för öfrigt stolt, bitter, häftig. Detta, tillika med hans bemödande, att i allt vara Metastasios motsats, har gjort hållningen i hans stycken tung och enformig, samt stylen mager, kärf och bildlös. Också kunna hans skådespel räknas mer till politiken och moralen, än till skaldekonsten.

Italienarnes öfrige skalder under denna tid, t. ex. Maffei, Goldoni, Gozzi, Monti m. fl., ha icke sträckt sitt inflytande mycket utom sitt fädernesland.

I vår egen födselbygd voro verkningarne af den Franska Vitterheten icke omärkliga, änskönt de i en viss tid, der visade sig i det ädlaste och vackraste skick. Vi föras då till Gustaf III:s tidehvarf; vid hvilket jag önskade att en tid få dröja.

Gustaf ärfde sin store morbroders och sin moders kärlek för vitterheten, särdeles den Franska. Hans bildnings rigtande åt samma mål, gaf fart åt böjelsen. Mera poetiskt stämd, än både Ludvik XIV och Fredrik II, samlade den ridderlige Svenske Kungen omkring sig, hvad tiden hade att erbjuda af det väna, glada och förtjusande. Det fina vettet, den otvungna, men dock alltid hejdade glädjen, det i blomsterslöjor inhöljda skämtet, firade sina riddaröfningar i konungaborgen, och i spetsen för de täcka spelen stod en snillrik Förste, hvilken hos sig sammanfattade allt det vackra och romantiska, som fans hos det folk, han styrde. Den hugnande visshet, att en monark, som ägde ett städse öppet sinne för det sköna och älskliga, med välvilliga, ja förtjusta blickar följde hvarje yttring af sann skönhet, — huru skulle det ej elda skalden och konstnären? Gynnad med lyckliga tecken af en huld naturs moderkärlek, ställde han sig sjelf i kretsen af de täflande; och hvem lade ej villigt sitt öde i dens hand, som i egen person aflagt prof uti det, han belönte.

Det personliga deltagandet gaf både föresyn och uppmuntran. När man hörde förmälas, huruledes en krönt herrskare fann det täckligt för sig, att då och då aflägga majestätets gloria, för att njuta snillets nöjen med den obemärkta medborgaren: huru han med egna ögon upptäckte den blyga förtjensten, och framkallade den att vederfaras rättvisa; — skulle man ej tro diktens verld lefva upp i verkligheten? Skulle man ej tro sig, liksom genom ett trollslag, flyttad till en Atlantis ö eller en Al Mamouns gyllene tideskifte? Den älskelige på thronen saknade ej heller den hyllning, som hjertat har att gifva, den kärlekskänsla, som är en så ljuf skatt att utgöra. När verlden delar sig i domen om Gustafs borgerliga åtgärder, skola alltid rösterna samla sig till en, i afseende på det, han verkat för det sköna.

Redan före de dagar, vi afhandla, hade sångmön stämt sin lyra i Svea land. Ackorderna voro icke många och konstfulla, men de flesta voro rena och fosterländska. Sagorna och folkvisorna hade icke väckt mången till försök, att gifva de ur nationens hjerta omedelbart framklingande tonerna konstens sammanhållning och den utmärkande prägeln af en enskilt skaldegåfva. Stjernhjelm är den förste att nämna; men han uppstod ock med öfverlägsenhet. Ensam blef han icke. Columbus, Frese, Spegel, kommo efter; men mästare var igen mer, än Stjernhjelm. Han framstår alltid såsom Svenska skaldekonstens fader, ehvad man derom må säga, och hvem man eljest ville lemna denna heder. I allo är han deraf förtjent; och det är en besynnerlig fördom, att man velat gå honom förbi, — en man, hvilken, om han utomlands haft sin vagga, ofelbarligen skulle kommit i besittning af ett stort rykte.

Stjernhjelmska diktkonstens verksamhet upphörde, när Dalin kom till styret. Man ansåg det påbegynta för ovärdigt att fullföljas, och man började derföre å nyo, liksom intet föregående varit. Dalin, med de Franska mästarne för ögonen, ville i Svenska vitterheten åstadkomma en omskapning, och verkställde en sådan, ehuru icke uti allt till fördel för sitt land. Språket renade och städade han; men han gick i mönstringen nog strängt till väga. Emedlertid har han, i egenskap af prosaisk stylist, ett fräjdadt och välförtjent namn. Hans poetiska förmåga var väl ej jemngod; ickedessmindre kom han att, jemväl i skaldekonsten, vinna inflytelse, vida utöfver måttet af hans gåfvor.

Efter Dalin uppträdde Fru Nordenflycht, Creutz och Gyllenborg. Dessa voro de enda skalder af större värde, hvilka föregingo Gustafs tid, och af hvilka de tvenne sistnämde äfven prydde denna.

En snillrik man samlar alltid snillen omkring sig; är han dertill Konung, gör han det än lättare. Han framkallar dem ur mörkret, och han uppfostrar dem tillika. Häfderna kunna knappt uppvisa en krets, sådan som omgaf Gustaf. De kunna icke här alla skildras, hvilka delte denna lycka, och att blott tälja deras namn, vore att draga den allmänna kärleken till det sköna i tvifvelsmål. Men oansedt tillfällets trångmål, aktar jag för min plan erforderligt, att särskilt utmärka några vitterhetsidkare, hvilka gåfvo denna tidsålder dess betydelse och rigtning ^[62].

Först Kellgren, icke blott derför, att han var en af de yppersta, utan ock af det skäl, att han på samtiden utöfvade ett betydligt inflytande. Odödlig är han genom Nya Skapelsen allena. »Oxenstjerna och behagen,« när skildes de åt? Bellman, Wallenberg, Hallman och Fru Lenngren äga här ett anspråk på hågkomst, icke mindre för hvad de i sig sjelfva voro, än för det de framför andra voro, äfven i kostymen, fosterländska, och derföre framför andra lefvat i sina landsmäns minne. Och borde ej Bellman, denne i Norden framtrollade Orpheus, få sig en enskilt teckning egnad? Sådant kan mig icke nu medgifvas, men den anmärkning kan icke undertryckas, att Sverige och Skottland på samma gång ägde hvardera en folkskald, i ordets hela sköna bemärkelse. Under det Bellman i Wikingarnes sagoland sjöng sina ingifvelser, satt Burns, en enkel landtman, i de dalar och bergfästen, der fordom Ossian sutit, och qvad sin hembygds toner. Tam O’Shanter och Souter Johnny äro för en Skottländares öra lika förtroliga och välkomna ljud, som Movitz och Mollberg för ett Svenskt. Dessa Terpsichores söner visade sig fränder ej blott i den strömmande inspirationen, men i denna enkla teckning efter naturen, i dessa ur folkets innersta hemtade toner, hvarigenom man allena blir nationalskald. Skilde äro de i andra delar. Burns håller sig sällan till det svärmiskt löjliga. Än är han en Tyrteus, som med hänryckande slag manar till frihet, mannadygd och hjelteseder; än prisar han naturens slösande rikdom och den Nordiska himmelens höga skönheter; än leker han med Amors pilar och förvillar sig bland strängarne på Anakreons cittra; än fattar han åter med djupt allvar Davids gyllene harpa. Burns än således icke Bellman, och Bellman icke Burns; men, så vidt jag känner diktens häfder, kan ingendera med någon annan sammanställas. Lidner och Thorild voro kämpar, som dukade under i striden mot tidens allmänna sätt att tänka och känna. Den ene såg ut som en feberyr, hvilken vandrar i diktens lunder; den andre som en trotsig jätte, hvilken söker bestorma himmelen, för att skaffa sig rätt. Under lägen, som närmare motsvarat deras kallelse, skulle de, hvardera i sitt slag, tilläfventyrs uppstigit till högsta graden af mästerskap. Men båda voro nu i motsägelse med sig och verlden. — Ehrensvärd var den förste konstdomare i Sverige, neml. af öfversta ordningen, och han är ännu den störste. Han hör äfven till de förnämsta, som någonsin och någonstädes lefvat. — Vi kunna nu ej vidare fylla taflan, utan att träda grannlagenhetens kraf för nära; derföre får hon, sådan hon är, stå ofulländad.

Innan vi lemna denna hastiga öfversigt af hvad som i vår fosterbygd under sistförflutna århundradet blifvit uträttadt i den vittra konstens blida och älskliga yrke, vore det kanske lägligt, att bida en stund, för att eftersinna, huru vårt modersmål blifvit i skriftlig framställning utbildadt; emedan språket är medlet för all vitterhet, hvars öde också är dermed gemensamt.

Törhända är det intet land, der språkets tillgångar blifvit, i de sednare tiderna, så ojemnt och i det hela så litet begagnade, som hos oss. Kastar man en blick tillbaka på de fjermaste tider, skall man härutinnan icke få mycket att nu högmodas öfver. Jag frågar väl, hvad är skriftspråket nu öfverhufvud, mot hvad det var i gamla dagar? Hvilka stylistiska konstverk äro ej våra äldre lagar, gamla Bibelöfversättningen, Stjernhjelms arbeten, och i allmänhet det, som skrefs före slutet af 1600:talet? ^[63]. Orden och vändningarna voro målande, dramatiska, uttrycksfulla, träffande; de voro äfven välljudande och vexlande. Saken, som uttrycktes, liksom växte upp framför ens ögon. Man tyckte sig se och känna handlingen, sådan den varit. Med ett ord, språket var poetiskt, och detta är det icke mer. Det var äfven äkta fosterländskt, och detta är det nu ej heller. Folkspråket, en samlad skatt af hädangångna slägters odling, och på samma gång det mest lifliga uttrycket af det närvarande, i dettas nationliga uppenbarelse, har, gemensamt med det gamla, blifvit utdömdt ur all skriftlig framställning; hvarigenom det inhemska tycket allt mer förgått, och en tillväxt måst grunda sig på förkonstling. Ingen vill inse, hvilket rikt malmfång är att tillgå i den outtömliga grufvan af de särskilta Landskapens munarter; eller ingen har mod, att häruti trotsa fördomarna ^[64]. Mången har höjt sin stämma häremot, men utan verkan. Redan Spegel ^[65] klagar, att »oansedt vårt tungomål gifver så behagligit ljud, så tjenliga ordalag, så kosteligit samhänge, så tydelig mening, så märkeligit eftertryck, som någor annat, blifver det likväl ej allenast med främmande ord mycket vrängt och förblandat, utan ock så alldeles sidvördat, att somlige Svenske män stapla allramäst, tå de skola tala det Svenska språket.« Oberäknelig är mistningen, icke blott för skalden, men för skriftställare af alla slag. Hvad man undertiden tilläfventyrs vunnit i lätthet, sirlighet och abstrakt mångfald, kan ingalunda uppväga det, man på andra håll förlorat.

Hvad angår den gammaldags ärbara och kärnfulla stilen, är det nu för tiden vid rättsförhandlingar allena, hvarest en skymt deraf igenfinnes. Men det är blott ett och annat uttryck, som är till nåder upptaget, och detta, der det står midt uti de moderna vändningarna, förekommer oss som maskerad-kläder, ämnade att gifva en bild af det framfarna, — en påminnelse, som innebär mera löjligt, än vördnadsbjudande. Sådana stå de en hvar till buds, som litet vill inöfva sig i kostymeringen, och de ha ofta kommit på dens lott, hvilken intet mer känner, än dessa persedlar, som gått man ifrån man, utan ändring i snidten, och således både äro utnötta, och sällan falla efter kroppen. Den ursprungliga konsten, att i det hela behandla saken rätt och tillbörligt, är oåterkalleligen förlorad. Och den måste gå under, då hvarken den vettenskaplige eller vittre författaren vårdat sig om dess bevarande. Men när anden är försvunnen, är det synd, att låta orden gå omkring och spöka. De ha förtjent hvilan.

Det är en gammal och icke orättvis beskyllning, att Svensken sällan eller aldrig varit nöjd med det honom anvisade, utan oupphörligen traktat, att bli delaktig af det, som blifvit en annan beskärdt. Vårt modersmål är derpå ett talande vedermäle. Under 30:åriga kriget och till och med derförinnan, röjdes ett nästan allmänt begär, att upptaga Tyska ord och uttryck ^[66]. Att öfverhufvud bilda Svenskan efter Tyskan, var den tiden, när båda språken mera sammanhängde ^[67], dock en mindre irring, än det nu är, då desamma genom yttre och inre förhållanden så oändligen frånträdt hvarandra. Språket bibehöll sig dock ännu uti renhet och kraft, hos bättre författare. Gustaf Adolphs styl är förträfflig, Stjernhjelms liflig, målande och national. Spegels prosa är ock god. Märkvärdig är i detta afseende Sjölagen; Kyrkolagen, ehuru ej jemngod, har dock stora förtjenster. Men i sista tiotalen af 17:de århundradet och i de första af 18:de, rådde en förbistring genom Franska och Latinska ords inblandning. Man ser det ännu på Nordberg. Vår nu gällande lagbok är sista lemningen af den gamla storheten; den är utan jemförelse det största konststycke i stylistisk väg, hvilket Svenska språket på flera sekler har att uppvisa. Intet af hvad vår tid äger bäst i den vägen, kan närmas derintill. Framställningen är naif, lefvande och pittoresk, som hos Homerus och Herodotus; stark och storsint, som hos Livius, kort, som hos Tacitus. I gedigenhet, i uttryckets afmätta korthet, rundning och träffande bestämdhet, öfvergår detta arbete den trenne hundratal äldre Landslagen; — en märklig företeelse under en nästan successif förslappning.

De främmande utväxterna undanklipptes af Dalin, men han gick alltför flitigt med saxen omkring, och bortklippte med detsamma mycket af det gamla inhemska, hvilket förtjente att qvarstå. Sammanställningen med hans samtida utfaller dock mycket till hans fördel. Huru högt står han ej öfver Wilde och dennes jemlikar? Han har, i hvad tidehvarf som helst, en aktad plats. Under frihetstiden fortsattes alltjemt putsningen, men den kom likväl ej rätt i gång, förr än sedermera, då man följt än Franska, än Tyska förebilder. Mörk, Tessin och Botin, ehuru inbördes mycket olika, förtjena hågkomst. Kellgren har äfven som prosatör en hög plats; skulle ha en högre, om hans stil vore mera fyllig. Lehnberg gaf prosan en ny form, och utvecklade en dittills okänd art af framställning. Om jag ock för egen del skulle önskat, att ett snille, som han, användt sin stora förmåga i en annan rigtning, kan jag ändock ej göra mig skyldig till misskännande af hvad han åstadkom. Mästaren bör ej heller uppbära, om lärjungen anser konsten uttömd med läraren, och, i stället att fritt tillegna sig dennes arbete, till eget fullkomnande, fäster sig i hans fotspår. — Ännu kunna några namn räknas, såsom Rosenstein, med sitt rena, ädla och harmoniska språk, Höijer, med sitt klara och okonstlade. Men äfven här måste kedjan brytas, ur skäl, hvaraf blotta ådagaläggandet vore, på detta ställe, mer än som höfves.

Låtom oss nu, efter denna, kanske nog långa utvandring, återtaga tråden, der vi sist lemnade den. Jag har här frammanföre sökt teckna den klassiska skolans verksamhet i vittra angelägenheter, och dervid haft tillfälle yttra en öfvertygelse i de flesta punkter, hvilka för mitt ändamål måst vidröras. Derföre, då jag nu beger mig till vidare utveckling af vitterhetens fortgång, kan jag fatta mig kortare; jag kan nu i hvarjehanda delar blott antyda, der jag förr behöfde förklara och bevisa.

Den så kallade upplysningens banerförare och härhöfvidsmän fällde fanan; skalderne, hvilkas antal blef allt mer och mer inskränkt, sjöngo sin svanesång. Tidens hela odling, bar inom sig ett frö till förstöring. Menniskan började snart känna behofvet af en högre vettenskaplig ståndpunkt, än den encyklopedistiska småvisheten och det skeptiska fribyteriet. Kant föddes. Han blef icke länge allena. Både i konstens och vettenskapens rymder uppgick en ny sol. Då bröts stafven öfver Voltaires fädernesland, och den Franska snille-dynastien dethronerades blott en liten tid före den politiska. Man behandlade den förflutna tiden, efter skaldens uttryck, »såsom afsatta regenter, hvilkas fel man uppräknar, hvilkas förtjenster man glömmer« ^[68]. Lessing bekrigade den Franska smaken; Winckelmann visade, hurudan den klassiska ålderdomen var i sin äkthet; Klopstock gaf skaldekonsten en högre lyftning; Schiller och Göthe fulländade verket. Hastigt uppstodo män, med snille och lärdom, hvilka häruti kunde vara dem behjelplige. Ungefär vid samma tid utbrast den rysligt bekanta statshvälfning, som utbredde fasa öfver verlden. Tidens låga verldsåsigt, slägtets sedliga förskämning blottade snart sin afgrund. Dömmer man tilldragelsen på ögonblickets yra, är den, åtminstone i de sista uppträdena, för mänskligheten ett evinnerligt Cains-märke. Men med hvilken nesa, utbrottet än må anses, uppspirade likväl ur den af blod och tårar gödda jorden ett härligare lif. Det var likasom hade ödet sjelf burit hand på sedeslösheten och den sjunkna nationaläran. »Rousseau och Montesquieu voro,« för att låna Fru Staëls ord, »på förhand republikaner.« De hade intet af sitt tidehvarf. Och endast om man tänker sig den förre såsom härold af bättre kommande dagar, och ithy verkande för ett högre mål, än hans samtid hade sig föresatt, kan det sällsamma uttryck hos Desmarais ^[69] försvaras, att Rousseau, jemte Voltaire, förberedde revolutionen.

Göthe och Herder voro törhända de, som mest bidragit, att verldsanden åter fick svinga sina stäckta vingar i det oändliga. Få hafva med mera visdom och sans, än Göthe, åstadkommit en förändrad allmän sinnesstämning. Med Werther betalte han en gång för alla sin skuld till tidens sjukliga känslosamhet, hvilken, sedan vantron tömt sina tillgångar, var tills vidare den enda fristaden för sådana bättra själar, hvilka inom sig ägde en elegisk grundton, — en tillflykt, hvilken Rousseau i i sin Héloïse först upplät. Schillers äldre stycken, Die Räuber, Cabale und Liebe, Fiesco, voro likaledes konvulsiviska yttringar af en stark naturs kamp med dagens farsot. Lidner hos oss var angripen af samma smitta, och om han haft styrka, att resa sig upp efter anfallet, skulle han kanske bjudit Schiller spetsen.

Fru Staëls omdöme om Göthe ^[70] delar jag fullkomligt. Det är, om jag mins rätt, ungefär följande: »Göthe är att förlikna vid en förmyndare för den Tyska vitterheten på hans tid. Väl vetande, att hans stora anseende skulle verka till efterföljd, tyckes han ha hållit för en samvetspligt, att, så snart smaken började luta åt någon ytterlighet, lägga sig på motsatta sidan, och, genom sina, i strid med den rådande öfverdriften bildade skapelser, ge en ny rigtning åt det allmänna tycket.« Derföre har han blifvit så mångsidig, icke blott till form, utan äfven till innehåll. Werther står för sig sjelf. Äfvenså Faust, deruti han uppgår mot Shakspeare i djup verldsåskådning, och der allena han liknar denne. Han har försökt sig i antik, så väl som i romantisk form, utan att vara slaf af någondera. Han är fullt fosterländsk, utan att ha något af sina landsmäns fel. Skulle jag ha något att förevita honom, vore det, att han gemenligen är nog stark hushållare; likasom att hans hejd och hofsamhet ofta ligga på gränsen af köld.

Göthe är lyrisk, episk och dramatisk skald, idyll- och roman-författare, konstdomare och sjelf-biograf. I lyriken torde han äga ingen modern poet framför sig. Sjelfva Schiller, hvad är han härutinnan mot Göthe? Få kunna, utom den sednare, i tankens slutenhet och plastiska bestämdhet mäta sig med de gamle. Göthe är naif, som Hellenen; han kan också vara svärmande, ja, ursinnig i kärlek, jättelik i tankans flygt. Han kan lika väl måla den Grekiska sjelfbelåtenheten och chevaleriets förtrollning och afgrundsmakternas spel. Så rik, så mångfaldigt skiftande, måste han utöfva ett stort välde, och han har så gjort; men kanske minst i sitt fädernesland. Der har hans inflytelse väl visat sig i den högre syftning, han gaf åt konsten, men hans visa måtta, hans enkla, sinnliga framställning, hans helgjutenhet, har man ingenstädes funnit bland hans efterföljare i Germanien. Det var Göthes samtida och efterträdare inom hans fädernesland, hvilka bildade den Skola, som, i afsöndrande och den Franska motsatt mening, kan kallas den Tyska.

Denna sistnämda kunna vi betrakta i följande hufvudrigtningar, neml. åt det universela, det idealiska och abstrakta, det underbara och mystiska, samt det sentimentala.

Det skall alltid blifva den Tyska skolans förtjenst, att ha väckt folkslagen till känsla af andras värde. Tysken har, framför andra, varit i denna del fördomsfri. Med varm kärlek för det sköna, ehvar det stod att anträffa, har han sökt tillegna sig alla länders vittra odling. Han har på sitt modersmål öfverflyttat de flesta snilleverk; sjelf har han till och med försökt sig i alla främmande diktningsarter. Genom vidsträckta och djupa undersökningar om de olika skaldeådror, som flyta i alla delar verlden, utbildade han romantikens konstlära, och skingrade de fördomar, hvilka, genom misstydda begrepp om den uteslutande förträffligheten af allt, som låg på hinsidan om medeltiden, i många mål tillkommit. Men icke mindre heder har han deraf, att han återlifvat kärleken för den plastiska konsten, i synnerhet den Grekiska, sådan denna var i sitt oförfalskade skick. Endast hvad Fransmannen i egen person hade att erbjuda, behagade honom icke; och detta misskännande bekom honom icke sjelf väl; ty han kom derigenom att slå sig in på en motsatt bana, för att i allt vara den andres gensägelse. Det är på detta sätt som t. ex. Schlegel ^[71] hellre gillar en småsak, ja, ett fel, så snart det är romantiskt, än han uppbär det bästa hos Romaren eller Fransmannen, — en ensidighet, hvartill han ofta gör sig förvunnen. Dock mera härom, när tid blir, och när ämnets anordning förer oss till en annan afdelning af betraktelsen.

Den vidgade bekantskapen med hvad hos utländningen förefans, och det vänliga bemötande, man egnade åt den nya gästen, vållade en allsidighet, som nödvändigt måste bära de helsosammaste frukter. Det stillastående, för hvilket den Franska vitterheten var benägen, blef nu ej vidare tänkbart, sedan så många nya utsigter öppnats, så många okända verldar blifvit för tankan tillgängliga. Följden häraf lät sig öfverhufvud förspörja i den frigjorda konstens allt omfattande anda. Särskilt bevisade den sig i bevarandet af hvad man i konstspråket kallar historisk trohet, tidens kostym, lokalfärg. Förnämligast var det i dramatiken, som detta röjde sin praktiska betydelse. Ett skådespel kan aldrig ge oss en klar bild af hvad det åsyftar, och således ej rätt åtkomma vårt deltagande, om det icke fullkomligt bortför oss till den omgifning der det föreställda haft sitt upphof och sin utdaning. Man måste lära känna alla de lägen och villkor, hvaruti de handlande sig befunnit, för att sjelf kunna sätta sig i deras ställe. Icke att tala om det egna behag, som alltid ligger i bekantskapen med det från ett vanligt tillstånd skiljaktiga: det hänförande, som ett längre fjerran, i tid och rum, alltid har med sig. Häruti äro Tyskarne öfverhufvud mästare. Huru ypperlig är icke i detta hänseende t. ex. Schiller, i Wilhelm Tell, Wallenstein m. fl.? Tycker man sig icke röras och hafva sin varelse i de nejder, dit han försätter oss, och sjelf lefva in i de tider, till hvilka han leder vår tanke tillbaka? Genom uraktlåtenhet, att på detta sätt anbringa den för hvarje händelse ursprungliga och egna färg, gingo Fransmännen miste om mycket, som förtjusar, då Tyskarne deremot, genom en samvetsgrann iakttagelse härutaf ofta åtnjutit mera bifall, än de eljest i sjelfva verket förtjenat. Åtminstone gäller detta om deras dramaturger af andra och tredje ordningen ^[72].

Tyskarnes bemödande att taga med sig hela lokalen och troget återgifva alla de egenheter, hvilka tillhöra land, tid ock folk, har kastat dem in på en annan ytterlighet, neml. en småaktig behandling af mindre väsendtliga delar, hvarmedelst handlingens fria lopp framåt fördröjes, och deltagandet svalnar, om icke alldeles förkolnar. Är Fransmannen i allmänhet för otålig, för orolig, och blir derföre ofta ytlig, så är deremot Tysken alltför lärd och omständlig. Den sednare saknar också helt och hållet den andres förmåga, att skickligt begagna det obetydliga, och göra ett stort af ett litet. Så snart han icke kan vara hög och stor, är han platt och dufven. Naivetet är icke hans sak. Detta kan tjena till ett slags förklaring öfver den allmänna skillnaden mellan bådas æsthetiska verksamhet. Fransmannen är liflig, och ledsnar snart; derföre får man för honom icke vara långtrådig ^[73]. Tysken tar saken mera vigtigt; derföre är han så ovig i sina rörelser. Den ene fladdrar lik en fjäril; den andre är ej med längre, än han kan få utrymme till örnflygt; eljest är det slut med honom.

Hvem, om han ej kände det, skulle tro, att Tysken, som gerna velat vara allt, utom Fransman , dock i en punkt gått denne temligen nära, nemligen i den tragiska stilens upphöjning. Denna var väl ej hos honom alldeles densamma, som hos Fransmannen, men i grunden var den enahanda. Ständigt reser han sig högt på kothurnen, och kan, liksom den andre, aldrig efter behofvet lämpa sitt föredrag. Detta var fallet äfven med Schiller. Han lät uttryckets flygt förleda sig, att lägga för mycket ned i språket. Man finner ock i nästan alla hans charakterer samma poetiska rikdom och lyftning, samma reflexionens styrka, samma känslans djuphet. Men härmed försvinna de bestämda konturer, hvilka klart åtskilja föremålen. Synnerligast hans subrett-figurer äro sällan sanna och tillbörligt enkla. Hos Shakspeare och Scott deremot har teckningen af hvarje person en individuel och skarp begränsning, hvarigenom jag kan i föreställningen lätt afsöndra den ena bilden från den andra. En hvar talar sitt språk, en hvar har den yttre form, som anstår honom. Schiller hade visst i öfrigt så utmärkta förtjenster, och kunde, ehuru mera idealiskt, så individualisera sina högre charakterer, att man gladt bär saknaden af ofullkomligheter i skildringen af de lägre, och i förskuggningarna öfverhufvud; men jag har dock velat anmärka bristen, emedan den, omgifven af mindre rikdom från en annan sida, återfinnes hos hans efterföljare. Man kan i allmänhet säga, att, från Schillers tid, den poetiska diktionen alltför mycket utgjort, åtminstone i Tyskland, skaldekonstens innehåll.

Om den universela rigtningen af Tyskarnes vitterhet var ur många synpunkter, för den allmänna Europeiska bildningens samtliga tillväxt, välgörande, så utplånade den dock i en viss mån det fosterländska lynnet hos dem sjelfva. De tycktes ej så mycket upptaga det främmande, för att rikta sin egen bildningsgåfva, som icke fastmer för att utgifva det ungefär i samma skepnad, som det inkommit; likväl med den behöriga afdunstning, som åtföljer vådan af all långväga befraktning. Sångmön, i stället att bära drägten af sin hembygd, blef en brokigt sirad bondbrud, till hvars utstyrande alla verldsdelar måste skatta. Detta har gifvit den nyare Tyska konsten en charakterslöshet, hvilken är så i ögonen fallande, att den ej bör undgå någon, som allvarsamt tänker öfver saken. Hvad har deremot ej Greklands, Roms, Italiens, Spaniens, Englands, Frankrikes skaldekonst för sluten charakter? I Tysklands åter finner man, särdeles numera, en löshet i byggnad, ett sväfvande utan mål och bestämmelse, som äger sin grund i bristen af inre hållning. Der råder en kramhandel med det gudomliga; man njuter i droppar Aganippens christalliska vågor. Häraf blir, så att säga, ett punkt-lif. Ingen organisk helhet kan uppkomma, då i det inre ingen skapande ande bildar. Det alstrade blir en polyp, hvilken kan i oändlighet tillväxa. Begränsningen har då ej sin grund i nödvändighet, utan i tillfällighet eller nyck.

Till en del härleder väl sig detta förhållande från inre fattigdom; till en del ock från origtiga åsigter af konstens behandling; och deruti kunde Fransmännen varit till tjenst, om det icke just hört till ordningen för dagen, att tro æsthetikens första bud innehålla en befallning att i allt vara desse olik. Sjelfve Boileau, om han förmått ställa sig på tidehvarfvets spets, hade i sednare dagar varit i Tyskland vida behöfligare, än tillförene i sitt fädernesland.

Den Tyska vitterheten har emedlertid något sig fullkomligen eget, — tycket för det idealiska och abstrakta, det underbara och mytiska, samt det sentimentala. Den inåtvända rigtningen af Tyskens sinne förklarar detta. Han lefver bland sina idealer, och glömmer ofta, att ställa dem invid verklighetens företeelser. Han gör, som konstnären, hvilken ej tager naturen till modell, utan in abstracto skapar sig en urbild, en natur, som ingenstädes finnes. Men vi skola närmare söka utreda fenomenets möjlighet och grund.

De Franska Apollo-barnen lekte så gerna i vattenbrynet. När solen sken, var skådespelet intagande; men när himlen mulnade och stormen kom, var deras dag all. De djupa vågorna togo med sig dessa små gullfiskar, och förde dem dit intet öga tränger. De Tyske skaldesönerne voro mera djupgående, och kunde trotsa våldet af ett blåsigt haf. Men i vådan gick mången öfver höfvan långt åt bottnen, så att han ej endast blef osynlig för andra, utan äfven borttappade sig sjelf. Man ville neml. i Poesien ingjuta en symbolisk anda, hvilken på en gång skulle vara hög och djup. Det var mer än en, som fick vinna det stora spelet. Allramest är Göthes Faust deraf en jättelik minnesstod. Schiller, m. fl., lyckades förträffligt, till en viss grad, men äfven hos dem skönjdes böjelsen för det abstrakta, om den ock först hos deras anhängare, inom- och utomlands, hann att öfvergå i hårdnad form. Schillers filosofiska sinne gjorde honom benägen, att i skaldekonsten låta reflexionen få öfvermakten. Dock hade han af sångens skatt tillräckligt, för att hänföra. Men lärjungarne, hvilka hade knappare tillgångar, skylde i tankens labyrinther sitt poetiska armod. Mången, som önskade att vara djup, gedigen, tankstark, lärorik, blef mörk, tung, spetsfundig, oförstådd. Verlden bekom så stenvandlingar af tankekraft, i stället för lefvande, betydningsfulla konstbilder. Och härunder bortdunstade den poetiska andan. Man satte på sig en så ogement lärd mine, och hade så underliga åthäfvor, som vore man alldeles en hexmästare. Dock vid närmare undersökning, och när den brokiga drägten väl var aflagd, befans det snart, att vederbörande ej voro större trollkarlar, än mången annan, hvilken gjorde mindre väsen af sig. Allt detta var raka motvägen af den sträfvan, som upptog Fransmännen, hvilka liksom utlade sina skatter på allmän kungsväg, att de skulle för en hvar blifva dess mer åtkomliga. Trodde man förr, att det allmänt så kallade sunda förnuftet, ehuru ofta föga sundt, kunde vara rätter domare i alla mål, så fick det sedan snart sagdt ingen domsrätt. Den stränghet i konstruktion, som vettenskapen tid efter annan erhållit, flyttade man öfver, änskönt i annan rigtning, jemväl på konsten. Tyska språket, som dervid i första rummet måst fullgöra præstanda, har häraf åtnjutit sitt omisskänneliga brännmärke. Lärdt, dödt och långsläpigt som det är, har det, åtminstone i det obundna talet, förlorat större delen af sitt poetiska element. Förvisningen af sinnligt lefvande uttryck har från Tyskland fortplantat sig till andra länder; och derigenom skall, om man ej i tid tänker på ett värn, all must och merg förgå ur tungomålen.

Genom dessa mått och steg blef skaldskapets verkningskrets ställd inom fattningen af några få invigdas. Någon allmännare poetisk stämning var omöjlig att tillvägabringa, när man på detta sätt slöt sig inom sitt eget snäckskal. Icke kan detta sägas så mycket om sjelfva Tyskland, der det tänkande lynnet var mera tillgängligt för en abstrakt skönhets-kunskap; mera kan det tillämpas på de länder, der den Tyska litteraturen verkade medelbart eller omedelbart. Dock, äfven på förra stället afstannade efter hand förbindelsen med den yttre rörliga verlden, och man fann det beqvämare, att ur andras erfarenhet hämta kännedom om lifvet. De, som tycktes verkligen vara i besittning af denna kunskap ur första handen, utklädde den så brokigt och underligt, att det fordrades egna synglas, för att upptäcka det åsyftade. Här bli vi påminta om Jean Paul, Tieck, Hoffmann och Tysklands öfriga humorister. Huru mycket stå de ej häruti efter Englands? Till och med Shakspeare, som bland desse sednare är en bland de djerfvaste, dref aldrig fantasi-spelet till den grad långt. Hans Midsummernight’s dream är väl det mest luftiga, man kan tänka sig, men aldrig är det orimligt, ehuru underbart det är. Deremot Hoffmann, huru bizarr är han icke ofta? Man är hvarken i himmelen eller på jorden, eller annorstädes; man vet rakt icke, hvar man är hemma. Han har dock, — och det till och med i högre grad, än Tieck, — välde öfver formen. I densamma råder ett slags klarhet, under all fantasiens molnvandring. — Med Jean Paul är det helt annorlunda. Hos honom ligger det abstrakta och sällsamma icke uti idéen, men i uttrycket och i allmänhet behandlingen. Men också äro dessa gemenligen så förkonstlade, de möjligen kunna vara. T. ex. hans Vorschule der Æsthetik. För min del känner jag intet verk, som är djupsinnigare och rikare på stora, oändliga tankar. Men hvilken massa af bizarrerier och lärda underverk måste man ej arbeta sig igenom? Hans romaner sakna all form; han synes förakta den helt och hållet. Ingen uppställning, ingen anordning af delarna. Men ofta äro dessa, hvar för sig, förträffligt utarbetade. Hans ständigt fruktbärande fantasi är för mycket sysslosatt med nya skapelser, för att lemna tid till full omsorg om de förut födda barnens utbildning. Men när man någon gång kommer till ett ställe, der han gifvit sig ro att dröja, huru gudomlig är han icke då? Regnbåge öfver regnbåge, blixt på blixt, det ena åskslaget, det ena stjernfallet efter det andra. Och när man då betages af den obeskrifliga rikdomen, den olympiska flygten, det förvånande, ljufva och betagande på en gång, huru beklagar man sig ej, att strax derefter få genomvandra en ny sandöcken af vidunderligheter, för att komma till en säll och grönskande oas? En af våra inhemska författare ^[74] har vackert och sant yttrat, att »de präktigaste tankarna pläga merendels vara de, som framställa sig under den minst med kostbarheter öfverlastade beslöjning, likasom de bländande formerne af en skön kroppsbyggnad äro synbarare i samma mån, som deras klädnad är lätt och genomskinlig.« Så är det äfven. Hade blott han sjelf, och andra med honom, alltid ställt sitt lefverne derefter!

Antoge man ock, att denna besynnerliga yttring af en humoristisk lifsåsigt hos sjelfva mästaren verkligen vore till alla delar natur, hvilket jag dock lemnar derhän, kunde man likväl med skäl säga, att den till större delen blifvit framkallad af yttre omständigheter. En tid bortåt rådde neml. hos allmänheten en domning i skönhetssinnet, hvilket hade behof af öfverretning, för att återtaga sin förlorade spänstighet. Det ytliga, tomhjertade, fantasilösa i 18:de århundradets bildning hade förtorkat den inre menniskan. Det nya slägtet, hvars lifsträd stod som högst i blomning, tyckte sig från det afgångna ärfva ingenting, utom rättigheten att förakta det. Det gick som vanligt, den ena ytterligheten utvexlade den andra. Blefvo förr de yppersta gåfvor genom otidiga band hindrade från fri utväxt, blefvo de sedan lika skadade genom sjelfsvåld. Man trodde det inga lagar gifvas för tankans och inbillningens skapelser; man trodde snillet kunna undvara uppfostran, kunna bilda sig till fullkomning, utan att känna tråden, som lupit genom seklerna. Åtminstone fann man sig befogad att borträkna, hvad Fransmännen tillgjort i konst och vettenskap. Följden var den gifna, att skalderne och konstlärarne, i ett våldsamt nit för det anti-fransyska, gingo förlustiga den nyttiga lärdom, hvilken, samfält med förvillelsen, var frukten af den flydda generationens bemödanden. I stället för, såsom hos Fransmännen, en pedantiskt sträng form, fick man nu ingen, eller en som var så lös, så beroende af nyck, att den var så god som ingen.

Önskningen, att så mycket som möjligt lyfta dikten ur alla förhållanden till hvardagsordningen, gjorde sig gällande icke blott i den abstrakta hållningen hos vissa författare, i den humoristiskt bizarra hos andra. Det rådde i allmänhet ett sträfvande, att i högsta möjliga måtto idealiskt stegra det i sig sjelft poetiska. Visserligen finnes i den Tyska vitterheten, mer än i någon annan, utom den Spanska, ett romantiskt perspektif, en romantisk kolorit, som förtjusar. Men man ansåg hela konsten ligga i schatteringen och färgens yppiga blandning. Att med sanning och artistisk trohet afskildra menniskolifvet i dess charakteristiska belägenheter, dömdes prosaiskt och sedvanligt. Fantasien skulle flytta oss långt ofvanom de nejder, der menskliga varelser röra sig. Men man styrde som oftast kosan för nära molnen, der mången blef qvarsittande. Kastar man en blick på den Tyska vitterheten, skall man i den varseblifva mycken färg, men föga teckning, svaga konturer. Bilden undgår läsaren; en dimma står ofta för hans öga. Denna oreda är — det medgifves — icke alltid utan behag; man känner bröstet vidgas, utan att kunna göra sig reda för njutningen. Men när fantasien hunnit sansa sig: när förståndet, det poetiska nemligen, förgäfves upptäckt, hvad det söker: när själen, under allt detta, ständigt känner sig gå miste om den tillfredsställelse, den vill finna i konsten; — då blir molnstoden utan intresse.

Ett sinne, som försmår bilderna ur naturen, ur den rörliga verlden ^[75], måste naturligtvis med obegänsad kärlek förälska sig i det rent underbara. Detta sammanhänger ock så nära med det nyss nämda, att det redan der är till en del behandladt. Som man har sig bekant, utmönstrade Fransmännen det öfvernaturliga. Det onaturliga är dock det enda, hvilket allestädes bör aflägsnas. Tyskarne funno godhet för det, som var de andra en styggelse. Eftersom vidskepelsen så länge suttit fängslad, kunde den behöfva, att en liten tid spela herrskare. Tro på gastar, gengångare och andra af en vilseförd inbillning tillskapade väsenden, röjer sig redan i Germanernas äldre dikter. Deras hjeltar, hvilka trotsat tusen dödar, kallsvettades, då de skulle öfver en Kyrkogård. Dessa känslor, dessa mer eller mindre tydliga föreställningar om ett hemligt förstånd med andeverlden, förspörjes ock — i högre grad än hos Sydländaren, — hos de Nordiska folken öfverhufvud. Saken har onekligen sin poetiska sida; vi ha förut sökt utkräfva dess rättigheter; men allt kan drifvas till vidrighet, och af allt afguderi är det med onda eller fruktade andar det hemskaste. Sådant var i synnerhet Hoffmanns sak, och efter honom ha åtskilliga mindre berömda namn rigtat stegen åt samma håll. Och det, som hos mästaren var, med all sin besynnerlighet, ändå ofta intressant, blir osmakligt hos den talanglösa efterbildaren. Egentligen är det syftningen, som är farlig, om den får öfverhanden, helst hos klena ämnessvenner. Ett vårdtorn är i alla äfventyrliga farvatten behöfligt; hjelpen kan derifrån ej komma, men det varnar för faran, och den skeppsbrutne må sedan skylla sig sjelf.

Andre åter, såsom Fouqué, tyckas nästan på fullt allvar vilja återföra oss till chevaleriets ståndpunkt, liksom han sjelf gerna vill gå och gälla för en gammal Frankisk riddare ^[76]. Vi kunna väl känna och erkänna det poetiska i en svärmande tro på det öfvermenskliga, så snart den någongång varit verklig och icke tilltagen. Men dårligt är det i sanning, att förkasta en genom sekler vunnen högre insigt, för att ställa sig tillbaka på den punkt, der menskligheten stod för årtusenden sedan, och spilla förtjensten hos sitt tidehvarf, utan att ändå kunna i det hela vinna de företräden, som hörde ett förflutet till. Det är derföre icke underligt, om Göthe misstyckt syftningen af Fouqués och hans själsfränders verksamhet.

I jembredd med detta dväljande i underjordens och andarnas herradöme, gick mystiken, eller bemödandet att afslöja naturens och konstens hemligheter, lifvets stumma gåtor. Novalis och Werner äro häruti de märkligaste. Hos den förre är mystiken renast och mest poetisk. Efter honom har den vanslägtats och går nu det sunda omdömet nog hårdt inpå lifvet. Finge den ha fritt spel, och ej anvisades att hålla sig inom lagliga märken, skulle sångens verld omsider bli en upphäfvelse, i stället för en motsats af den verkliga, och det fotfäste, hvilket alltid är nödigt att äga, falla en undan ^[77].

Det återstär ännu en allmän synpunkt, ur hvilken den Tyska Skolan kan varda sedd. Jag menar sentimentaliteten. Fransmännen voro ej böjde för den svårmodighet, som icke sällan genomljuder de Nordiska folkens sånger. Hos Söderns invånare i öfrigt träffas stundom, fast sällspordare än i Nordländerna, samma saknad, samma nedstämning. Man känner t. ex. Portugisarnes ljufliga längtan, Petrarcas ensliga suckar. Tysken är likväl, mer än någon, känslofull. Han svärmar gerna, och hjertats svärmeri föranleder vanligen till en elegisk åskådning af den allmänna lefnadens villkor. Ingen förmådde bättre, än t. ex. Hölty, Bürger, gifva åt denna mildt melancholiska stämning en hög poetisk skönhet. Det är liksom paradisets dufvor ständigt sväfvade deröfver. Andra fattade det annorledes, dock ännu så, som naturen kräfver. Men det varade ej länge, innan den i förstone rena återspeglingen af lifvets sorgliga sida öfvergick i en modlös jemmer, en evig modstulenhet, som utgafs för känslans innersta lifspunkt. Sorgen äger, lika med glädjen, rättighet till ett rum i hvarje väldanadt sinne. För mången blir den förra, mer än den sednare, frukten af genomlefvade dagars erfarenhet. Kanske har det gudomligaste, vi känna, klädt sig i tragisk skrud. Den nyare tidens anda inrymmer i allmänhet något saknande, något svårmodigt i bakgrunden. Också, hvem vore en så eländig gäck, en af gyckel så förintad varelse, att han icke erkände sanningen af den djupa smärtan, den rådvilla ängslan, den starka förtviflan, den stilla försakelsen? Men annat är ett qvidande utan mål, en veklig klagan, som är beräknad, och gör anspråk på effekt, en inre nerfslapphet, hvarmed man vill framlocka tårar hos dem, som gerna släppa ögonen till. Om Fransmännen för lättsinnigt rustade med hjertats ägodelar, så liksom ockrade Tyskarne med dem. Detta säges icke allenast om det, som inom Germaniens landamären skådat dagen, utan lika mycket om det annorstädes likartade och befryndade. Fouqué är, bland dem som i denna punkt gått för långt, kanske den älskvärdaste. Dock hvilken sjuklighet t. ex i Sängerliebe? En hektisk rodnad, en vacker feberfärg sprider ett visst behag, ett visst eget deltagande öfver det hela; men det är, liksom man sjelf blefve angripen af sjukdomen. I hans öfriga större skrifter förtaga riddarlifvets ljuspartier den eljest enformiga gråtmildheten. Men hans figurer ha likväl sällan full sanning. Antingen sväfva de såsom molnstoder, eller såsom lätta gullskyar; de antingen töckniga eller genomskinliga föremålen antaga sällan kropp, ordna sig sällan till bilder, sådana som verkligheten har att uppvisa. — Hos Aug. Lafontaine är denna sentimentalitet helt annorlunda beskaffad. Den är vida slappare, och härleder sig ur en vida grumligare källa. Den är dräggen af en dufven sedolära, hvars första bud är svaghet, och hvars sista är ånger och ruelse. Den är förderfligast af alla förvillelser, ty den undergräfver all sedlig kraft.

Vi ha nu genomgått den Tyska vitterheten uti dess, enligt min öfvertygelse, väsendtligaste punkter. Man skall härvid tilläfventyrs möta mig med den anmärkning, att min granskning med synbar förkärlek uppehållit sig vid det negativa af saken, vid angifvandet af missrigtningar och öfverdrifter, och att den positiva sidan, eller framställningen af det täckliga, och beundransvärda, blifvit jemförelsevis vanlottad. Samma invändning kan med lika skäl göras vid mina uttalade tankar om Franska vitterheten. Hade omfånget af denna afhandling medgifvit en fullständigare redovisning, hade det för mig utgjort en kärare pligt, att hänvisa på det vackra och fullkomliga, än på det möjligen bristfälliga. Huru gerna förklarar man ej sin beundran för det prisvärda, och lämpar det bästa, man vet och känner, på det som tillskyndat en sjelf förtjusningens lycka. Och derföre är granskarens lott ofta så tung, emedan han icke får, såsom eljest, öfverskyla svagheter med förtjenster. Det ligger i menniskans natur, att hellre taga efter de förra, än de sednare, och fördenskull är det, som kritiken nödgas, om än med uppoffring af känslan hos den enskilte, dröja vid det ofullkomliga. Nödvändigheten har alltid sina stränga utsökningslagar, och då ettdera af föremålen måste till spillo gifvas, ansåg jag det lämpligt, att fästa mig vid det, som tydligast och närmast uttryckte hufvud-charakteren. Egentligen är det i ytterligheter, kantigheter, man lättast igenkänner och särskiljer allt. På detta sätt är Göthe icke så mycket olik författare i andra länder, som de äro, hvilka efterträdt honom. Jag lemnar åt en lyckligare pensel, att gifva taflan färgens glans, och återställa jemvigten mellan skugga och dager; nöjd, om jag förmått vända deltagandet på mitt föremål, och kunnat framkalla ett verk, som gör mitt öfverflödigt.

Sedan Tysklands vitterhet blifvit till sina grunddrag föreställd, kräfver anordningen af denna betraktelse, att blicken rigtas åt andra länders diktkonst i våra dagar. Väl ligger en stor del af Tysklands vittra alster inom området af vår tid; hvad dit hörer, borde således i sammanhang med de öfriga staternas blifva upptaget till skärskådning. Men hvad det närvarande slägtet har att förete i Tyskland, är, till följd af dess egenskap, mindre att anse som en ingående del af nutidens vittra odling, tagen charakteristisk och i afskiljande betydelse från den föregående, än som något qvarstående från den äldre Tyska diktningen. Tieck har verkat på en annan tid; Kosegarten likaså; Fouqué, Grillpartzer m. fl., äro ur spelet o. s. v. Namn, som mera kunde räknas till våra dagar, vore Fru Schopenhauer, Houwald och Rückert; dock, med undantag af den förstnämnda, föga kända utom fädrens jord, ehuru, åtminstone Houwald, genom sitt sorgespel Bilden, förtjente att vara det. I allmänhet synas Tyskarne ha tömt sina tillgångar, och om de tillförene gifvit verldsströmmen dess rigtning, låta de sig nu fogligt gunga på dess vågor. Deras litteratur verkar som ett förflutet, ej som ett närvarande; såsom ett samladt kapital, hvilket, utan att ökas genom nya inkomstkällor, ändock ligger till sig genom räntor. Vi vilja då i stället kasta ögonen på andra trakter, och först på det land, hvilket förut liksom framkallat den Tyska vitterhetsodlingen till motsats.

I Frankrike hade Chateaubriand kallat Christendomens ande ^[78] till tröst och upprättelse för det folk, som hyss badat i tårar, som sväfvat öfver bråddjupet af ett moraliskt och religiöst förderf. Delille, Michaud, De Fontanes slogo sina lyror i främmande länder. Fru Staël var likväl en än högre skaldenatur. Under landsflykten lifvades hos Fransmännen kärleken till fosterbygden, och den gamla ridderliga andan vaknade snart ånyo i chevaleriets fordna hemland. Från Tyskland kom då och då en elektrisk stöt, som väckte till känsla af nytt lif. Den konstlära, hvilken De la Motte förgäfves vederlagt och Diderot ej alltid hörsammat, blef genom tidens seger bättre tillintetgjord, än genom enskilt strid. Länge utkräfde dock revolutionen sin grymma rätt hos de få, hvilka ställt sig att kämpa för det nya ljuset. Denna skatt och tunga, lagd på tidens hjeltar öfverhufvud, en Göthe, en Schiller, måste i det land, hvars öden föranledt densamma, naturligtvis strängast utgå. Den uttryckte sig i en ytterlig och öfverdrifven känslosamhet, hvilken vi träffa hos t. ex. Fru Cottin och i Fru Staëls, synnerligast äldre, arbeten, såsom Delphine. Det är en feber, en Samums-vind, som bränner och förtär. Hos Chateaubriand finna vi den äfven, om än i annan skepnad.

Åtskilligt verkade för den nya stämningen i Frankrike. Ducis lemnade i sina, ehuru alltför fria, behandlingar af Shakspeare, en skymt af dennes storhet. Lemercier gaf skådebanan något af dess lagliga frihet åter. Talma studerade Engelska scenens prydnad, Kemble d. ä., och visade sina landsmän, huru mycket sanning, natur och enkelhet äro öfver en tilltagen och tvungen värdighet. Djupast stod ändå tidehvarfvet i skuld hos Fru Staël. I skriften De la Littérature uppenbarade hon redan ett djerft och öfverlägset snille. I hög grad originela, ehuru ofta något sofistiska, äro hennes åsigter af den allmänna odlingens framsteg, samt af möjligheten och nödvändigheten af en stigande fullkomning genom tillväxten af idéernas massa. Man beundrar hos henne lika mycket den djupa spekulationen, den träffande och underhållande framställningen, och den poetiska hänryckningen i språket. Uti afhandlingen De l’Allemagne visade hon åter, att Tysklands moraliska, intellektuela och æsthetiska bildning var hennes egendom, och att hon beherrskade den med en sjelfständighet, som anstår författare af första rangen. Det är yttradt, att vännen Schlegel (A. W.) ingifvit henne satserna. Sådant kunde, med möjligt hopp om sannolikhetens sken, sägas om en skriftställare, hvilken ej innehade den fria och öfverskådande ståndpunkt, som Fru Staël. Skulle ock hvarje detalj ej blifvit af henne sjelf pröfvad, såg hon dock allt med egna ögon och snillats anande siare-blick. Emedlertid, huru sig härmed ock må förhålla, kastade hon, genom sitt verk, tusen gnistor ut i verlden, och hennes landsmän blefvo ej de, som ensamme icke antändes. Det var ingen vanlig införsel af främmande gods; det var ett fritt, sjelfständigt tillegnande åt sig af hvad utländningen hade bäst och ädlast. Fru Staël var, i hvarje rigtning af sin tanke, fosterländsk, utan att besväras af Fransmännens theoretiska villor och fördomar. Man ser i allt Pariserskan, men ock den väldiga genius, hvilken med örnens konungablick mäter tingenas storhet, och genomtränger den yttre och inre verldens ordning. Framställningens skenbart praktiska syftning, föredragets lif och behag, uttryckets spets, tillvunno hennes djupgående åsigt älskare inom fosterbygden.

Jemväl uti egna konstverk ådagalade Fru Staël, hvilken mästare hon var af tidens ernådda utbildning inom det skönas gräns. Det omdöme är fäldt ^[79], att »tidens störste vittra författare, Fru Staël, Scott och Byron, kunna räkna Göthe som sin fader.« Yttrandet är träffande. Om än Rousseaus Héloïse närmast föranledt Delphine, tror jag mig der återfinna minnen äfven af Werther, likasom i Corinne af Wilhelm Meister. Ickedessmindre får denna likhet ingalunda betraktas så, som afbildningens med förebilden; den är uppkommen blott af den väckelse, det ena snillet erfar af det andra. Mot Fru Staëls romaner, i hvilka man ser en ny utveckling af denna diktart, inställa sig såsom anmärkningar, dels svagheten i teckningen af manliga charakterer, dels den för långt drifna känslofullheten. I afseende på det sednare felet, bör man likväl erinra, att författarinnan uppväxt i en tid, då hennes fädernesland låg i spillror, och en allmän yra fattat verlden. Länge skulle deraf spår röjas i ett finkänsligt sinne.

Bland sitt kön tyckes Fru Staël vara på sin bana föregången af Fru Cottin, och efterträdd af Johanna Schopenhauer, Lady Morgan (i äldre arbeten, t. ex. Ida), samt sin snillrika frände och biograf, Mad. Necker de Saussure. Änskönt mindre vanliga gåfvor ej saknades någondera, ville jag sätta den Tyska författarinnan främst i lärjungarnes krets. Hos Fru Cottin åter finner man en vacker gryning af den historiska romanen, som Scott räknar för sin uppfinning. Man upptäcker t. ex. i Mathilde en historisk kolorit, och ett lyckligt bemödande att förbinda häfden med det enskilta lifvets villkor, hjertats féeverld och religiös enthusiasm.

Småningom, och synnerligast till följd af Fru Staëls bemödanden, har i Frankrike en ny eller romantisk Skola uppstått. Bland skalderna erkänner man med glädje Lamartine för en bland de förste. Den sanna romantiska anda, som genomgår hans arbeten, den djupare skaldeblick, hvarmed han åskådar lifvet, göra honom berättigad till en rik lager. Béranger och Victor-Hugo finna vi på taflan bredvid honom, hedrande sina platser. Den ene qvick, naif, lekande, spetsig; den andre stortänkt, djerf, men regellös. Föga kända namn äro Guiraud Chénédollé; mera bekanta, Charles Nodier, Soumet, Lefèvre, De Vigny, Mad. Amable Tastu; likväl alla nästan främlingar för utländningen. Bland den gamla Skolans medlemmar äro numera Delavigne och Jouy de enda utmärkta. Scribe framstår såsom skapare af komediens miniatur. I hans stycken återspeglas sällskapstonen och huslighetens små, hvardagliga bilder.

Den filosofiska forskningens märkliga framsteg genom Cousins öfversättning af Plato och genom egna föreläsningar, den historiska kritikens utveckling genom Barante, Sismondi, Guizot, Thierry m. fl.; den litterära genom de trenne förstnämnda ^[80], — allt har gifvit i Frankrike sakerna ett nytt skick. Le Globe, den bästa af de litterära tidningarna, är organ för de nya idéerna. La Revue Encyclopédique bevittnar det växande intresset för och den vidgade kännedomen om hvad utländningen har mest märkvärdigt.

Till den förändrade stämningen har Scott mycket bidragit. Den säkra hållningen, den plastiska helgjutenheten, det klara, åskådliga i hans verk, fångade Fransmannens sinne. Genom Scott kom man att tänka på Englands vitterhet, och så på Tysklands. Den Engelska theatern i Paris har gifvit ett tydligt begrepp om det öfverträffande hos Shakspeare, och visat väldet af naturens enkelhet, och skönheten i en sann återgifning af dess rena drag. Tyska och Engelska litteraturen blir allt mer förtrogen för Fransmannen; den nya, lifligt underhållna bekantskapen gör en ständigt ny omsättning af idéer möjlig, och denna bär helt andra frukter, än den förnäma sidvördnad, hvarmed man fordom behandlade allt, hvad icke kunde skryta af en Fransk eller en klassisk jordmån.

Tankens naturliga gång leder oss nu till England. Det öfverherrskap, hvilket den så kallade klassiska vitterheten hade öfver Europas flesta länder, under 17:de och större delen af 18:de århundradet, sträckte sig ock till Albions strand. Af en och annan, t. ex. Cowper, blef bojan krossad; dock tyngde hon ännu de flesta snillen. Burns uppstod ur naturens sköte; hans originalitet och öfverlägsenhet äro obestridliga. Vi träffa hos honom den första gnistan, sedan Shakspeare, af ett äkta nationligt skaldelif; men han blef likväl mera folksångare, än konstnär; de föremål, han vidrörde med sin trollstaf, lågo icke inom den högre konstens omfång, och han verkade således föga på den skriftliga bildningen. Ett försök, att i denna sista punkt åstadkomma en brytning i tänkesättet och en annan stämning i den allmänna känslan, äfventyrades deremot af den så kallade Lake-Skolan. Vid tiden strax efter Franska revolutionen, och då äfven i Frankrike andra grundsatser ville göra sig gällande, framträdde Wordsworth, Southey och Coleridge. De nämndes Poets of the Lake, och den vittra förening de bildade, fick titeln af the Lake-school ^[81]. De erkände ingen förtjenst hos deras närmaste föregångare, utan vände med synnerlig hängifvenhet sina blickar på den gamla ballad-poesien. Fördelar, dem diktningen vunnit, sedan dess första utveckling, ville man ej afveta; man såg i det förflutna endast svagheten. Man skulle nu börja alldeles ånyo, se allt med andra ögon. Allmänna drag af Lake-poesien är en, ofta sökt, enkelhet och gammaldags ärbarhet; en mystisk åskådning af naturen och lifvet; en metafysisk hållning; besynnerlighet och förakt af formens renhet och fägring.

Onekligen låg i Lakisternas sträfvan en aning om något bättre, om en varmare poetisk anda, än 18:de seklets. Men förvändt var sättet, öfverdrifven yttringen. Deras förbund blef en sekt, afsöndrad från skönhetens allmänna Skola. Deras aflägsning från sammanlefnadens rörliga verld stängde dem inom en inskränkt idé-sfer, hvilken ej genom erfarenhetens rika skatter kunde utvidgas. Emedlertid, och om de sjelfve ock blefvo offer för en tanke, som var dem öfvermägtig, blef bemödandet icke i det hela förspildt. Otvifvelaktigt har från dem mången stråle utgått, välgörande för en tid, som hade behof af värma. Också tror jag mig hos Scott upptäcka en öfvergång ur Lake-Skolan. Mildare, än andra, bedömde han henne, och vi kunna gerna säga, att han i sin ungdom på sitt sätt tillhörde henne. Jemväl han förälskade sig i balladen, och sökte med den en likhet, hvilken ej kan blifva vår tids lott. Tillgjord förekommer derföre ofta hans sökta åldrighet i tonen och uttrycket. Men Scott löste sig snart ur besvärjningen. Han gjorde ej sin bildning blott genom böcker, eller genom en stum betraktelse öfver naturens hemliga förrättningar, såsom Lakisterne gjorde; han studerade äfven naturens högsta produkt, menniskan, i dess tusenfaldiga lägen till lifvet; han såg enheten i mångfalden af verklighetens företeelser, och träffade ordningen i hvimlet. Han har deraf skapat taflor, sådana ingen före honom skapat dem.

De rikaste af tidehvarfvets vittra snillen äro utan motsägelse Scott och Byron, hvilka liksom utvecklat olika elementer af Shakspeares och Göthes diktning. Ingen har, sedan Voltaire och Göthe, så verkat på Europas æsthetiska odling. De äro hvardera så märkvärdiga, att penseln måste dröja vid bådas bild.

Scott är stor kännare af Tysklands litteratur. Hans bana öppnades ock med öfversättningar af Bürgers ballader och Göthes Götz von Berlichingen. Men riddarlifvef och dess sångare fingo snart hans odelade kärlek. Han blef, såsom det varit om honom yttradt, »the last of the race of minstrels.« Den beskrifvande poesien fick synnerligast nåd för hans ögon; hans lynnes afgjorda stämning för det pittoreska vållade det. Men jag skulle tro, att den utbildning, han gifvit detta skaldeslag, ligger på gränsen af en öfverdrift. Begäret, att i den minsta omständighet utbreda sig öfver alla yttre föremål, hvilka han framkallat inom kretsen af den poetiska åskådningen, förleder honom ofta, att nästan glömma den afsigt, för hvilken dessa blifvit framställda. För att i detta slag af framställning bli underhållande, erfordras ett snille, rikare på bilder, på fantasispel, än Scotts. Denne är ock mera tecknare än kolorist. Om man ock med välbehag dröjer vid hans mästerliga beskrifning t. ex. af en slagtning, såsom i Marmion, så läser man hellre en sådan söndrad del, än hela stycket. Och detta är helt naturligt. Skaldekonsten har sitt område, måleriet sitt. Mer eller mindre misslyckas måste bemödandet af endera, att vinna den andras förtjenst. Skalden är ej landskapsmålare allena. Beskrifningen af yttre ting har i poesien största värdet, när den är förenad med utvecklingen af själens fenomener. Men man får ej uppoffra det inre för det yttre. Något bör lemnas qvar för inbillningen; läsaren vill icke vara alldeles overksam. Eljest blir man, såsom Scott, tröttande ^[82].

Men snart fann Scott, att romanen var den form, som bäst anstod hans bestämdt episka lynne. Häruti har han tillvägabragt en omskapning; det är ock i denna rigtning af hans snille, som vi här egentligen skola betrakta honom, i den stolta egenskapen af en bland verldens störste mästare. Icke mer, som förr i rythmiskt tal, besjöng han nu de trakter, der Morvens skald stämt sin lyra. Men, jemväl i den obundna stilen, tog han helst till föremål Skottlands romantiska högländer och deras invånares seder, hvilka, mer än Schweizarnes, midt i det öfverbildade Europa bibehållit sina sällsamma, men intressanta egenheter.

Den första synpunkt, ur hvilken vi här vilja betrakta Scott, är den poetiska bearbetningen af historien. Hans romantiska verk ligga häfden så nära, som möjligt. Ingen har, bättre än han, angifvit de särskilta lokal-färger och charakterer, hvilka tillhöra olika länder och tider. Jag tror mig här igenkänna en Schillers lärjunge. Sällan kan man erhålla en högre njutning, än att på detta sätt lefva in i forntiden, och blifva der så hemmastadd, att allt synes såsom bekant föremål från barndomens dagar. Men en nödvändig fordran af en sådan författare är epikerns lugn och sjelfförgätenhet. Också råder hos Scott den fullkomligaste objektivitet. Liksom forntidens odödliga häfdatecknare, glömmer han sig helt och hållet i sitt föremål; något subjektift träffar man aldrig. Ur denna omständighet härledes ock, att han ofta förekommer kall och för litet hänryckt. Det är oftast den episke skriftställarens lott, att sådan bedömmas. Sällan gifves ett stort företräde, ur hvilket ej ett fel härflyter.

Den andra egenskap, i hvilken Sir Walter framstår egen och stor, är den djupa sanning, hvarmed han skildrar det verkliga lifvet. Den luftiga idealiteten, det svärmande kärleksväsendet, den sentimentala feberhettan af de förra romanerna, började att förslappa själens och känslans nerver. Scott var den tjenligaste, att bilda härtill en motsats, men tillika en öfvergång, som ej var alltför våldsam. Med det förråd, han ägde af chevaleriets hänförande trollmedel: med det romantiska fjerran, han öppnade för blicken: med den målande pensel, hvarmed han aftecknade naturens yppiga taflor, och Skottlands härliga utsigter och bergsboens krigiska eller landtliga sedvanor, — med detta hade han alltid läsaren i sin makt. Han kunde framställa hvardagsscener, vara långsam och nästan trivial, och ändå följde man honom gerna, hvarthelst han önskade. I allmänhet har han — det är onekligt — för litet färg, och dess flitigare användning hör till uppgifterna för dem, som skola utbilda i framtiden hans roman-slag. Men anmärkningen kan ej sträckas till hvarje enskilthet. Hvad hänförande är ej t. ex. i Waverley scenen, då Flora Mac Ivor spelar harpa, sittande på bergets tinnar; eller i Old Mortality, då Morton besöker bibelsvärmarn i dennes bergshåla, och spången öfver bråddjupet nedstörtar? Kan något mera pittoreskt gifvas? Öfverhufvud utmärker sig Ivanhoe genom en starkare kolorit. — Äfvenså bör erinras, att hållningen af hans stycken ofta förråder en nog nära förvandtskap med hvardagsordningen; såsom i hans vanliga raisonnements-partier, t. ex. mellan Jane Dean och Butler, (uti The heart of Midlothian), mellan Waverley och Rosa Bradwardine; i den prosaiska utvecklingen af den romantiska Effies charakter (i nyssnämnde stycke) o. s. v. Detta må vara sant, ja, till hvarje drag; men i dikten önskar man sig en förmildring af verklighetens grymma vittnesbörd. På lika sätt beklagar man, att Jane Dean är beröfvad alla den inre och yttre skönhetens smycken. Hon är eljest en ypperligt tecknad charakter. Men när man ser henne i de mest intressanta lägen, saknar man alltid denna fägringens gudamakt. Den moraliska kraften allena kan i poesiens herradöme ej tillvinna sig skönhetens pris. Annat vore, om ej denna personnage skulle intaga. Commodore Trunnion är hos Smollet intressant med sitt träben, men Peregrine eller Emilia skulle ej vara det, om en af dem vore enögd. Ickedessmindre är det ett vitsord om en utomordentlig öfverlägsenhet, att Scotts charakter likafullt gör oss nöje, om ej så stort, den kunnat ^[83].

Tredje hufvuddraget hos Scott är den säkra och hållna teckningen, och det djupa studium af menniskan, verlden och naturen, hvilket deri röjes; den lifliga och åskådliga framställningen, särdeles af rörliga taflor; sättet att dramatiskt införa sina personer. Svårligen torde man träffa ett mera skarpt, stort och genomträngande poetiskt förstånd. Shakspeare ensam synes mig häruti hans like. Händelserna äro anordnade med en klarhet, en bestämdhet och en nödvändighet, så att man känner sig öfvertygad, att intet af det förefallande kunnat i verkligheten annorlunda yttra sig. Böjelser, passioner, lynnets egenheter äro afskildrade med en undransvärd sanning. Liksom hos Shakspeare, äro konturerna tillbörligt starka, fastän mindre djerfva. Färgernas fördelning är äfven tydlig, om dessa ock mindre, än hos föregångaren, äro skarpt afstickande. Scott har i romanen haft mera tid på sig, mera utrymme. Öfvergångarne kunde bli mildare, utan att derföre sammanflyta. Också har vår tids hjelte, lika med den äldre, begagnat skuggans afbrott mot dagern, och dermedelst har hans framställning fått hållning och sanning, ty der finnes clair-obscur. Der är icke, såsom vanligt hos romanförfattare, allt ljus. Detta har än mera befordrats genom upptagandet af lägre charakterer, hvilka han gifvit all den utmärkande färg, som utgör deras egenhet. Hvarje figur, stor eller liten, hög eller låg, har sina gifna drag, har sin fulla individualitet, och åtskiljer sig fördenskull tydligen från hvarje annan. Med ett ord, Scott är, i de väsendtligaste punkter, såsom roman-skribent, hvad Shakspeare är som dramaturg. Aldrig är han mera öfverlägsen, än då han målar rörliga grupper, såsom striderna i Old Mortality (Fanatismen), eller då Morton är instängd af de fanatiske, och väntar af dem döden. Äfven der få figurer röra sig, men det hela erbjuder en rik eller liflig tafla, är han lika stor. Som exempel må anföras röfvarkulan i The heart of Midlothian, tornerspelet i Ivanhoe, uti hvilken sistnämnda beskrifning han dock haft att täfla med Fouqués i Der Zauberring. Han har målat detta med en så fulländad både plastisk bestämdhet och pittoresk liflighet, att man aldrig förlorar det ur minnet. — Slutligen må ej förglömmas hans egna sed, att införa sina charakterer. Han gör ej som andra, hvilka genast inbjuda oss till bekantskap med hela sin personal, uppdraga en teckning af deras lynnen, fördomar, känslor m. m., och låta läsaren sedermera erfara huruvida de äro enliga med orlofssedeln, eller icke. I stället får han nu hos dem sjelfve upptäcka allt detta, göra erfarenheten på egen hand, och sjelf deraf bilda porträttet. I början äro föremålen oss alldeles främmande, men efterhand bli de allt mer kända, och omsider tycker man sig ha varit med på stället, lefvat med hvar och en, delat deras umgänge, deras lidanden, deras lycka, deras förhoppningar. Detta är hvad jag ville kalla: det dramatiska sättet att introducera sina hjeltar, — en förtjenst, hvilken vi först hos Scott bli varse.

I öfrigt utmärker sig hans diktning genom styrka, friskhet, lefnadsmod och ett godt lynne, — egenskaper, hvilka göra läsningen af hans arbeten lika välgörande för sinnet, som den är i psychologiskt, moraliskt och historiskt afseende lärorik. Jag vet ingen bok, af hvilken man hämtar så mycken kunskap om menniskorna och verlden, som af Scotts romaner.

Bland ofullkomligheter hos vår författare kan man erinra svagheten i teckningen af hufvudcharakteren. Hvad är t. ex. Ivanhoe mot den svarte Riddaren, eller Tempelherrn, eller sjelfva Front de Boeuf? Hvad Waverly mot Fergus Mac Ivor, eller Rosa mot Flora? Qwentin Durward hör till undantagen, ehuru han ändå ej är den utmärktaste i stycket. I Kenilworth är det svårt att säga, hvilken är hufvudfigur, Leicester, Varnley eller Amy Robsart. Fråga är likväl, om detta är ett så stort fel. Uti en roman, sådan Scott bildat den, kräfves ingen enhet i den dramatiska bemärkelsen. Om man vill utkasta en stor tafla af historiska charakterer, och anser nödigt, att låta en liten kärleksintrig genomlöpa händelsen, hvad ondt är deruti? Att deltagandet kan detta oaktadt underhållas, har Scott visat. — Vidare är öfverklagadt, att hans qvinnliga personer ej ha tillbörligt intresse. De parodiska eller humoristiska äro dock ypperligt hållna. Men der fråga är om djup känsla, om enthusiasm, om romantiskt behag hos qvinnan, är Scott i allmänhet ej lika lycklig. Hans älskarinnor ha för mycket af den stela sedesamhet, och det undertryckande af själens och hjertats rörelser, som tillhör fruntimren i den Engelska sällskapskretsen. Hvad som något öfverskyler detta, och gör dem ändå litet intressanta, är konsten att kunna tiga. Likväl är Amy Robsart i allt afseende älskvärd. Flora är ock intagande, ehuru besynnerligt originel. Rebecca anses af de flesta för den af Scott fullkomligast tecknade qvinna. Mig synes hon nästan mera ett helgon, än en menniska med dygder och fel. Jane Dean, ett annat ideal, är i sitt slag ett mästerverk.

Omständligheten i beskrifningen, liksom den saknade värman, äro de allmännaste tillmälen man gjort Scotts romaner. Deras rättvisa kan ej bestridas; men jag fruktar, att hans företräden i andra hänsigter ej kunnat under andra förhållanden vara lika stora: att hans episka förtjenster ej kunnat vara desamma. Den undransvärda lättheten att författa förleder honom, att ofta vara utförligare, än som varit af nöden. Någongång stör det all effekt; såsom då han i Waverley beskrifver tillredelserna till bröllopet, sedan hela handlingen är tilländalupen.

Det dröjde icke länge, innan den ädle Baronetten fann dem, som ville följa honom i fotspåren. Det behöfves blott nämnas de bekantaste: Horace Smith, Lady Morgan, Cooper, Kruse, Van der Velde ^[84]. Orätt räknas bland dem D’Arlincourt; snarare bör dit föras Salvandy. Walladmor af Willibald Alexis (Hering), ehuru ej utan talang författad, är dock snarare parodi på Scotts behandling. I öfrigt tyckes Smith ligga mästaren närmast; Cooper är mera sentimental och mera oredig i uppställningen; Van der Velde mera romantiskt färgrik, men mindre tecknare.

Högre än alla dessa står en författarinna, Maria Edgeworth. Hon har ej någon ens aflägsen likhet med Scott, och har äfven haft en ganska egen, och med hans i intet afseende gemensam utbildning. Hon begynte att skrifva barnböcker; öfvergick derifrån till teckningen af lägre kretsar och medelklassen, såsom af landtmän, handtverkare, mindre borgare m. fl. Dessa igenfinnas i hennes Popular Tales, ett slags noveller. Derpå behandlade hon det högre och bildade lifvet, i Fashionable Tales och de egentliga romanerna. Denna gång för utvecklingen af en författare-förmåga är högst egen. Man börjar vanligen med öfverspända, fantastiska arbeten, hög pathos, svärmande känslor; och kommer småningom till en klarare åsigt, ett bestämdare uttryck, hållning, regelbundenhet och sträng teckning. Miss Edgeworth är häruti lika originel, som öfverhufvud i sin egenskap af vitter skriftställare. I de populära berättelserna närmar hon sig mest Boccaccio, fastän i dem aldrig förekommer något af dennes lättsinnighet och intriger. Ingen är i sina skrifter mera sedlig än hon. Uti hennes berättelser och romaner, kan man, om man så vill, upptäcka en moralisk grundton, som genomgår det hela; men detta är med sådan artistisk skicklighet behandladt, och så föga märkbart, att man vore nästan frestad, att gå in på de gamla Franska konstdomarnes fordran af ett moraliskt ändamål i vitterheten, så vida det blott ej skönjdes. Af allt hvad den vackra litteraturen har att förete, vet jag intet, som jag hellre ville lemna i en flickas hand, än Miss Edgeworths skrifter. De äro lärorika, hvad rörer menniskolifvet, med dess fördomar, dess önskningar, dess felslagna förhoppningar, och lust och smärta, och sken och innehåll. Man blir genom henne lycklig och belåten med verlden; utan att af denna fordra för mycket, och utan att af lefnadens verkliga fördelar och njutningar försmå de ädla och i längden tillfredställande. Hennes romaner äro föga romantiska, i den vanliga meningen. De skildra det närvarande lifvet i den drägt, det vanligen för oss uppträder; men hon framställer det med en sanning, ett enkelt behag, som är i hög grad angenämt och underhållande. Läsningen medför ett tillstånd, hvilket jag ville kalla trefligt ^[85], i fall detta ord uttryckte något äfven æsthetiskt. Allt är ordnadt med takt, säkerhet och ett lika skarpt som fint omdöme. Personerna i hennes taflor måste vara sanna, då hela charakteren af hennes författarskap är naturen sjelf; hon är bland romanskribenter kanske den enda, hvilken aldrig något öfverdrifvit. Den enklaste hvardagshandling kan dock hos henne röra till tårar. Stilen är naif, bildad och full af behag. Från alla sina landsmän skiljer hon sig deruti, att framställningen har lif och fart, ett städse stigande intresse.

Vi komma till Byron. Hvem tecknar fullständigt hans bild? Det är svårt att säga, hvad allt han är; lättare att säga, hvad han icke är. Man kan frånkänna honom harmoni; men dissonanserna upplösa sig ändå omsider i välljud, fastän detta är af ett eget slag. Han tyckes vara en volkan, som endast sällan njuter några korta mellanskof af hvila. Men det är vanligt med de eldfödande bergen, att de sprida ett yppigt växtlif omkring sig. Byron har plundrat alla Jupiters och Plutos riken. Han kan vara lika öm och innerligt rörande, som ryslig och titaniskt dristig. Mest originel synes han ändock i utvecklingen af det dæmoniska hos menniskovarelsen. Han nalkas himmelen icke på Jakobs stege, utan på stormstege. Styrka och upphöjning andas väl öfverallt i hans arbeten; men aldrig verka de mera, än när han lemnar sig åt intrycken af smärta, förtviflan, samvetsqval, verldsförakt. Man tror sig se, huru han, med bristande öga, sätter den tömda nektarpokalen ifrån sig, trampar den vissnade kransen under sina fötter, och med en dyster blick nedskådar på den förstummade lutan, som icke mer har några toner, och hvars sista ljud vandrat öfver ruinerna af glädjens helgedom. Men under det hjertat förblöder, trotsar ännu den starke anden.

Hvadan härstammar hans allmakt öfver läsaren? Från det liksom personliga förhållande, hvari denne står till honom. Byrons hjeltar äro alltid Byron sjelf, i någon rigtning af hans själ. Man har derföre förebrått honom, att han ständigt upprepar sig, och blir derföre enformig ^[86]. Detta låter sig säga, och har onekligen sin rigtighet. Men månne han derförutan vore den envåldsherrskare, ja, tyrann han är öfver sin allmänhet? Vore han eljest så eget intressant: tog han eljest så mycket vårt deltagande i beskattning? Jag tviflar derpå. Vi läsa honom med denna värma, denna förtjusning, just derföre att hela hans väsen är liksom pantsatt hos hans sångmö: att hvarje ord, hvarje uttryck är en blixt ur hans själs innersta, ett del af hans hjerta. Hans egen lefnad var ett drottqväde öfver hjertats mistningar, och en minnesvård öfver den förgråtna kärlekens fåfänga klagan. En hjelte hade ej kunnat äga hela omfånget af hans individualitet. Denna måste i flera bilder uttryckas. Men han blir för efterverlden aldrig, hvad han var för sin samtid.

»Han, som föraktade verlden, lät dock tydligt förnimma, att han ägde nog snille och talang, för att vinna henne, om han höll det mödan värdt« ^[87]. Också tyckes han fullkomligt känna det välde, han besitter, och han tager förskott på den hänryckning, han skall åstadkomma. Han äger hela tillförsigten deraf, att han, lik en hvirfvelvind, kan föra oss, hvart det honom lyster, och att, när vi väl kommit i den magiska kretsen, vi ej önska att eftersinna, hurudan ditkomsten varit, utan låta oss godvilligt hänföras af hans underverk. Förutan denna visshet, skulle han ej begått så mången utsväfning, gifvit efter för så mången nyck. Det förekommer, som hade han just i trots gått så vida, för att visa, det snillet är sjelft lagstiftande. Ändock gifves det en lag äfven för skalder, — en lag, som är poesiens jus gentium. Hade den ädle Lorden behjertat detta, skulle han ej gjort sig förfallen till de bizarrerier, som utmärka hans sednare alster. En regent må öfva aldrig så stor trollmagt öfver sina undersåtare; — de ledsna ändå slutligen vid ett godtyckligt herrskap, som fäster intet afseende vid andras rätt och önskning. Don Juan är derföre föga underhållande; man tröttnar, då det ej gifves för skaldestycket en inre regel, en begränsning, härledd ur tankan, som genomgår detsamma. Poesien är ingen statsbank, der man kan utfärda anvisningar utöfver den verkliga fonden; läsaren inlöser ej öfverskottet, åtminstone ogerna.

Den, som i dikten fordrar ett moraliskt syfte, kan vid läsningen af Byron få grå hår. Religion, sedelära, dygd, äro blott leksaker för hans dialektik. Det är hemskt, att vandra i denna öcken af tvifvel, att sväfva vid detta bråddjup af förderf och fasa. Utan att göra skaldekonsten till lifegen hos moralen, måste man dock med förskräckelse besinna, huru en stor själ kan så mycket tillhöra underjorden. Byron är ockrare med passionen; han vill utrusta äfven den förskämda känslan med diktens gullvingar. Den onda principen dukar väl allmänneligen under; men besegras icke af den goda, utan fäller fanan för sin egen makt, förtäres af sin egen brand. Hvem förmår, som Byron, skildra hela rysligheten af en ande, hvilken så att säga uppsagt sin förbindelse med himmelen? Men han har så slösat sin förkärlek på teckningen af en sådan natur, och har lagt så mycket förledande deruti, att man bäfvar för det deltagande, man för densamma måste hysa. Man behöfver erinra sig blott Cain. Lucifers och Cains språk är afgjordt segrande; de öfrigas vore starkt, om det ej stod derinvid. Än den mystiska skildringen af Manfred! Göthes Faust tyckes ha legat Byron för ögonen, ehuru han derför nekat; skillnaden mellan bådas stycken är likväl, att då de onde andarne framstå hos Göthe nästan ofrivilligt, och framkallas med ett penndrag, röjes hos Byron ett bemödande, att få dem fram. Det hela blir desto mer fasansfullt. Mazeppa, The Siege of Corinth, Parasina, The Corsair och ännu några ^[88], ha en annan ton. Färgen är väl lika mörk, verldsåsigten lika dyster; men det hela är mer harmoniskt; hvilket än mera gäller om The Bride of Abydos. Child Harold bör likväl kanske ha första rummet, i de flesta afseenden.

Hos Byron är det eget, att under alla hans skeptiska grubbel och abstrakta tankegång, är han populär. Den sannt poetiska formen vållar det. Han är i uttrycket gemenligen mycket enkel och sinnligt målande, äfven midt i de mest hårdragna finheter. Utmärkt lycklig är han derföre i lyriken, och hvad dit mera närmar sig. Sällan träffar man ett qväde, som i djup känsla och sann skönhet öfvergår den enkla afskedssången till fosterbygden, i Child Harold. Om hans Fare thee well till sin gemål, yttrade Fru Staël, att det lönte mödan, att lida så mycket, som Lady Byron, för att bli så härligt besjungen. The dream innefattar hans kärleks-historie, — rörande, hjertlig, storsinnt.

Vi skola nu betrakta den tredje fixstjernan på Englands vittra himmel. Läsaren, så väl som jag, vet, att det är Thomas Moore. Rättast bör han skådas ur tvenne synpunkter: såsom lyrisk och episk skald; emedan han i hvardera rigtningen utvecklat en helt olika personlighet. De lyriska sångerna utmärka sig fördelaktigt genom sin helgjutenhet och musikaliska fulländning. Man kunde tillägga — hvad som tillhör hela hans skaldekonst — en finhet, en ytans glans och skimmer, hvarmed man knappt i Franska vitterheten träffar något jemförligt. I öfrigt är uppfinningen mindre poetiskt djerf, än artig och sinnrik; ofta lysande och full af behag. Känslan är, liksom hos Metastasio, mera fin, bildad och ädel, än djup, stark och skakad. Men Moore är, hvad den andre icke är, naif och qvick; uttrycket är lekande och epigrammatiskt spetsadt, der det så kan vara. Han ligger Fransmännen ofta nära; men han har fördelen af sitt språks större harmoni och poetiska skönhet. Irish Melodies förråda något mer lyrisk hänförelse, men föga kraft. Mot Italiens mästare, dem han alltid bjuder till täflan i diktionens renhet, uppgår han här i versens välljud. Det hela försmälter i musik: nästan hvarje ord ger en klang, som aldrig vill lemna själen: det är liksom toner från ett valdthorn, på en stilla sjö, en vacker sommarafton, när dessa bortdö i intervaller af genljud, och sedan oupphörligen klinga i örat, med ett eget svärmiskt behag. Då Burns besjöng Caledoniens vilda trakter, fattade Moore den gyllene harpan ^[89] på Vesterns gröna ö, på Erins smaragd-ö (the Emerald isle), och qvad om sin hembygds fägring och försvunna lycka. Men hvad är Moore mot Burns, i styrka och djuphet?

Sin största namnkunnighet har Moore vunnit genom de Österländska berättande dikterna, genom Lalla Rookh och The Loves of the Angels. Han är icke mer den enkla, naiva, skalkaktigt lekande; icke heller den sirlige verldsmannen eller den satiriske friskytten. Han bäres högt på fantasiens vingar, hvilka höljas af solens i mångfald brutna strålar. Allt hvad Östern har yppigt, balsamiskt, brännande, har han tillegnat sin framställning. I allmänhet är väl färgspelet bländande genom sin rikdom; men stundom finnes dock en genomskinlighet, en blek morgonrodnad, såsom från den första dagens gryning. Det råder i det sistnämnda stycket en egen blandning och försmältning af Orientalisk sinnlighet och en Platonisk idealism i kärlek. I Lalla Rookh är kostymen alltid Österlandets; men charakteren har ofta något af Europas sedliga bildning, af historiens ärofulla minnen, af Christna begrepp om tro och dygd. Ställningen i skaldens eget fädernesland, frihetens oböjda stolthet mot förtryckets öfvermagt, det fåfänga bemödandet att rädda de sista lemningar från ärfda seder och inrättningar, framskymta esomoftast under den glesa slöjan af en främmande praktverld, och, midt i den ljusa glansen af Indisk och Persisk ståt, framblicka ett par själfullare blå ögon, än Österlandet har att uppvisa. Det bjerta yttre skimret blir härmedelst något mildradt; det fantastiska trollverket får mera moralisk betydelse; den qväfvande Sirocco-vinden uppfriskas genom en flägt från Nordens skogar. Det oaktadt, hafva ändå Moores båda dikter ett öfvermått i färg, bilder och glans. Han vill icke till spillo gifva något af hvad hans fantasi uppfunnit; eller kanske rättare, hans bildningsgåfva låter sig ej hejda. Hans sångmö uppträder alltid med perlor och demanter. Fjärilvingar, ädelstenar, vällukter, solstrålar, — detta är hvad han helst skapar. Den lyckliga och behagliga känsla, hvarmed han öfverlåter sig åt hvarje enskilt föremål, hindrar honom, att använda hela styrkan på massornas fördelning och på deras sammanbindning till ett helt. Den slösande mångfalden sprider uppmärksamheten, mättar sinnet. Intrycket blir icke djupt, men vekligt; ty skalden har ej en intensif kraft, ingen mäktig, hela själen genomgripande rörelse.

Orättvist vore, att mäta dessa Moores berättelser efter de förut skapade formerna för sådana. Gör man det, så är att anmärka den subjektiva hållningen öfverhufvud, likasom den lyriska tonen, som gerna vill vara öfverrådande, såsom i den första och andra Engelns historier, dem vi erfara ur deras egen mun, och hvilka bära hela charakteren af en själfbekännelse. Men en så egen poesi, som Moores i dessa stycken, måste uppträda i en egen klädnad. Dikten känner också ej några för framtiden gällande uteslutande former. Snillet skapar nya, då ämnet kräfver dem. Regeln är blott, att det hela afspeglar skönheten: att njutningen blir æsthetisk.

Teckningen af de öfriga, med de nu nämnda samtidiga skalder i England, uteslutes af taflans ringa skala. Föga kände utom hembygden, ha de ej mycket verkat utom densamma. De mest berömda namnen äro Rogers, Campbell, Crabbe, Wolcott (Peter Pindar), Montgomery, Wilson, Shelley, Milman, Joanna Baillie, — alla inbördes mycket olika.

Vid sidan af Brittanniens vittra skriftställare kunde man med skäl sätta Washington Irving, eftersom hans diktning står med Englands i närmaste förening, och på dess språk vunnit rykte. Hans humor är icke djup och sammanträngd, men ledig, naturlig och af en välgörande egenskap för sinnet. Den öfvergår gerna till ironi, ehuru denna är mera hemlig och fördold under en väl afpassad pathos. Den glädtiga qvickheten och det muntra skämtet äro förenade med en varm naturmålning och en ädel hängifvenhet för historiens hågkomster, för enkla seder och vackra handlingar. Han har en stor förmåga att gruppera, och kan göra det obetydligaste uppträde ur hvardagslifvet angenämt och intressant. Långtrådigheten i framställningen nästan undgår ögat, till följd af den klassiska behandlingen och skrifartens förtjenst.

Ännu ha vi behandlat blott Frankrikes och Englands vackra litteratur i våra dagar. Italiens bör ha sin plats derinvid. Om den ock ej öfver andra stater utöfvat ett lika stort välde, har den visserligen ej varit utan frukter, jemväl på andra sidan om Alperna. Öfverdrifven torde den förutsättning ej vara, att åtminstone Fransmännen erhållit af Italienarne mången nyttig väckelse i sednare tider, lika väl som i de fordna, då de från dessa tillegnade sig begreppen om en med Hellas’ och Roms öfverensstämmande vitterhet. Den renhet i formen, hvilken alltid utmärkt Italiens författare: den hejd och hofsamhet, som röjes i deras äfven mest romantiska alster, i förening med det behag, hvilket är från deras språk nästan oskiljaktigt, — dessa äro egenskaper, hvilka, öfverallt der de anträffas, ha för Fransmannen något särdeles retande och angenämt. Icke vore det derföre undransvärdt, om en annan lifsåsigt, en annan poetisk åskådning, än hans egen, kunnat tillvinna sig bifall, när blott klädnaden hade samma sorgfällighet, färgen samma klarhet.

Foscolo har yttrat, att Italiens vitterhet hade dött med Tasso, om Cesarotti, Parini, Alfieri och Monti icke varit ^[90]. Omdömet torde behöfva en liten begränsning, men rigtigheten i hufvudsaken kan ej bestridas. Sedan Tassos dagar hade Italiens skaldekonst få stjernor, och ingen af första rangen, under hela 17:de och början af 18:de århundradet. Den antika efterbildningen qväfde oftast de få anlag, som då och då upptäcktes, och något mäktigt skapande snille, hvilket öppnade nya utsigter af diktens trollverld, uppstod icke. Emedlertid tillvägabragtes efterhand en brytning, och det var väsendtligen genom bekantskapen med Englands skalder, som densamma utfördes. Ungefär vid samma tid, som ett litterärt skifte i Tyskland ägde rum, timade ett sådant i Italien. Alfieri, Cesarotti och Monti äro de förste att härvid nämna. Den förres teckning är förut lemnad. Cesarotti, sjelf Professor i Grekiskan, och således bäst i tillfälle att bedömma den ursprungliga klassiciteten, var den, som kraftigast motvägde den uteslutande beundran för skaplynnet af de Gamles diktning. Genom öfversättning af Ossian gaf han en trogen och poetisk bild af denne sångares jättestorhet, och af den romantiska rikdom, den lyriska hänförelse, hvilken under den dystra och nästan halftöckniga charakteren ligger förborgad. Hän visade deruti äfven språkets skicklighet att ikläda sig nya former och att i allmänhet fullkomnas. Det prosaiska föredraget har hos honom hela strängheten af en djup undersökning, utan att förlora i klarhet och intagande prydning. — Monti löste i dramatiken de band, hvilka deruti voro otidiga, men törhända kan honom i stället förebrås för liten regelbundenhet. Han erkände blott trenne verkliga skalder: Homerus, Dante och Shakspeare. Från den sednare lånte han mycket. Han lemnade den stela, högtidliga och kalla kothurnen; derföre ha hans landsmän sagt, att hans scener ofta äro alltför mycket naturliga (assai troppa naturali). Emedlertid har han mera värma, färg och styrka, än Metastasio, utan att äga det sträfva och våldsamma hos Alfieri. Synnerligast är han rik i koloriten. — Parini, ehuru satirisk skald, har öfver sina taflor kastat en viss historisk skugga, och gifvit dem ett lifligare intresse genom afspeglandet af riddartidens bleknade glans. Hos Ippolito Pindemonte skönjes något, som liknar Norden, — något svärmande och melancholiskt, hvilket på ett eget, men angenämt sätt, bryter sig mot Italienarns glädtighet och sorgfria njutning. Det synes, att han väl känt Milton och Gray, och den sednare står han närmast. — Öfverhufvud kan det anmärkas, att allt efter som den Nordiska litteraturen blifvit känd i Italien, har dennas yngre vitterhet fått ett mera romantiskt tycke, och blifvit en del af Europas, från hvilken den länge lefvat afskild, under tvånget af gamla fördomar. Efter Franska statshvälfningen, hvilken tillika medförde en omstörtning af den gamla konstläran, har detta allt mera tydligt visat sig. Utom de här förut nämnde af Italiens författare i skön litteratur, ha i synnerhet Foscolo, Pellico, Niccolini och Manzoni vunnit rygtbarhet. Mindre kände äro Rossi (öfversättare af Byron, hvilken, jemte Tyskarne, mycket verkat på Italiens nyaste vitterhet), Savioli, Guiraud, Meli, Grossi m. fl. Den allmänna charakteren hos Italiens yngre skalder uttryckes i syftningen åt det nationela, och i behandlingen af inhemsk historie ^[91]. Sedan man lärt känna främmande länders skaldeverk, och deraf funnit, att icke allt i poesien uträttas allena med versens melodiska tonfall, har småningom försvunnit detta eviga klingklang i Sonetter och Canzoner, hvarmed man velat besticka känslan. Det har gått så långt, att sjelfva rimmet — något högst väsendtligt hos många af Italiens författare — ansetts kunna i vissa skaldearter undvaras, utan uppoffring af den poetiska egenskapen. Den orimmade versarten har förnämligast genom Cesarotti, Parini och Foscolo vunnit burskap. Med ett ord, man har börjat se något mera på innehållet, på tankens poesi, på komposition, teckning och färg.

I Danmark inträffade, vid början af detta århundrade, i vitterheten samma brytning, som i de flesta länder, kort före eller kort efter nämnde tid. Denna mera romantiska anda finna vi först hos Schack Staffeldt och Oehlenschläger. Den förre är, såsom lyrisk skald, ganska märkvärdig. Det torde icke i Norden träffas någon, som mera påminner om Spanien. denna rent poetiska hållning, denna etheriska finhet och nästan genomskinlighet, denna blomsterprakt, denna musikaliska utbildning, som är ett drag hos Spaniens skalder, är äfven ett hos Staffeldt. Dock gifves det hos honom ett nationligt tycke, synnerligast i hans romanser, der jemväl fosterländska minnen framträda. I hans erotiska sånger råder ett ljuft svärmeri och ett slags poetiskt rus. Men läsaren måste sjelf vara mycket kär, om ej taflan skall tyckas honom öfverlastad. Eljest har Staffeldt öfver det mera sinnliga i kärleken kastat en charitisk slöja, hvilken sällan haft det behag och den poetiska adel, som hos honom. Han är i denna del en romantisk Anakreon. — Stundom är hos honom målningen för mycket utförd, för långsträckt, och förlorar därigenom en del af sin styrka; äfven är, såsom hos Danmarks samtliga yngre poeter, en viss vekhet rådande.

Oehlenschläger är den mest kände af dessa, och den mest omfattande i skaldeslag. I smärre dikter öfverhufvud torde han vara minst utmärkt, fastän i de större rätt vackra lyriska partier förekomma. Desto mer är han på sin plats i den fritt spelande romantiska sagan, der denna har ett mera luftigt och fantastiskt lynne, såsom i Fiskeren, Aladdin, Aly och Gulhyndy m. fl. Han är på detta fält mycket originel, och har på ett snillrikt sätt sökt artistiskt utföra den Arabiska sagan, och liksom förvandla den till Nordisk. Men under detta bemödande har något af Österländska charakteren gått förloradt. Det är ej samma klarhet och egna objektivitet, ej heller samma sinnliga styrka; det är något sväfvande, töcknigt, något till hälften sentimentalt, — med ett ord, något som icke är Orientens. Vidare har kompositionen ej tillbörlig fasthet och symmetri. Om detta är ett fel i diktarten, är det dock ett fel. Ett och annat parti är, såsom vanligt hos Oehlenschläger, mattare, och stundom förlorar sig skalden i tomma allegorier, såsom då han i Aladdin låter styrkan och förruttnelsen — blotta abstraktioner — uppträda i handling. Förruttnelsen är ju sjelf upphäfvelse af all tillvaro. Äfven är, t. ex. i Fiskeren, den sökta naiveteten och den trogna teckningen af obetydliga hvardagsscener, icke särdeles lyckad.

Mera hållen, mera fullkomnad, mera helgjuten, är Helge, åter en ny och originel skapelse. Den är äfven märklig för den nya formen, — omvexlande versslag i epiken. Obestridligt var detta en stor uppfinning. Det Nordiska lynnet, med dess oro, kan icke finna sig vid ett större arbete i samma versart. Ett epos, hvilket, såsom detta, skiftar i formen, och dertill inrymmer lyriska elementer, tror jag vara det tjenligaste för den Nordiska skalden och läsaren. Hos Helge stå vi Svenskar i enskilt förbindelse, för det den gifvit anledning till det berömda skaldeverk, som tillvunnit vår vitterhet burskap i den allmänna Europeiska.

Oehlenschläger har stor förtjenst om den poetiska behandlingen af Nordens häfd, och genom den väckelse till nationalitet, han dermed gifvit. Det stora och allvarliga i skaplynnet, hvilket tillhör det gamla Skandien, derifrån först diktens spel utgått öfver Europa, har han väl ej så framställt, som det kunde önskas; det ligger ej i hans personlighet, som syftar mera åt det behagliga och mildt rörande, än det sublima. Med mycken konst deremot har han återgifvit kostymen och den lokala färgen i öfrigt, hvilket redan är mycket.

I tragedien röjer Oehlenschläger någon likhet, å ena sidan med Shakspeare, å andra sidan med Schiller. Med den förre i en viss enkel efterföljd af naturen, i lägre förhållanden. Men dermed kom vår skald icke sällan till korta. Målningen förlorade ofta, det vill säga i detaljer, det ädla och bildade, som skaldekonsten, och kanske mest sorgespelet, alltid måste äga. Hos Shakspeare var denna djerfva gång från det stora till det lilla, från det höga till det låga, otvungen och naif, och är derföre en fördel; någon brist i framställningens grannlagenhet kunde förlåtas en man på hans tid. Men med andra villkor blifva andra fordringar. Hos Oehlenschläger förekommer denna natur sökt, och om den icke är det, kan den ej freda sig från utseendet. — Eljest till hela hufvudrigtningen synes Oehlenschläger ha tagit Schiller till föresyn. Sinnesstämningens utveckling är, i högre grad än hos Schiller, det väsendtliga. Någon skarp blick öfver den inre och yttre verldens sammanhang, någon fin iakttagelse af menniskolynnets skiftning och egenheter, med ett ord, denna charakterens samtlighet och den poetiska reflexionens djup, som vi beundra hos Shakspeare, är icke hvad man här finner; men i stället fyndighet af bevekande situationer, en väl invecklad och utspunnen intrig, och en klokt anbragt theatralisk prydning. Oehlenschläger har här, såsom alltid, en liflig fantasi, rikdom i uppfinning och sinne för det pittoreska. Dialogen är ofta sinnrik, men i allmänhet något ytlig, ojemn och utan styrka; konturerna äro flygtigt uppdragna, och det hela har en svag hållning, såsom i Axel och Valborg, Correggio, m. fl. Till en starkare klass kunde man räkna kanske Hakon Jarl, Stærkodder, Palnatoke, ehuru ändå den rätta friskheten och hugfulla känslan icke är deras egentliga förtjenst. — I Frejas Altar har Oehlenschläger visat, att han ej saknar talang för komedien. Detta stycke är deraf en egen art, hvilken, utan att vara djupt humoristisk, likväl är poetisk och underhållande genom ett godt skämt.

Ingemann och J. L. Heiberg (d. y.) äro vidare de författare, hvilka i Danmarks sednaste vitterhet gjort mera uppseende. Den förre fick genom sina tragedier ett namn. Handlingen har i dem vanligen en viss liflighet, och är väl motiverad; men charaktererna äro obestämdt hållna och svagt individualiserade. Eljest är han älskvärd, ehuru alltför sentimental. Han är ock den förste, som i den nyare romanens form tecknat det Nordiska lifvet. Valdemar Seier är derpå ett intressant exempel. Om ock lärjunge af Scott, är han ingen slafvisk. — Heiberg åter har vunnit rykte genom komedier och vaudeviller. Öfverhufvud taget, har Danmarks komik intet humoristiskt element, utan upptager blott det rent löjliga. Heiberg har i sina taflor mycken ledighet, qvickhet, raskhet och theatral förtjenst; men har ej nog koncentrisk styrka. Han är Danmarks Scribe, fastän något mer komisk, men också utan att äga dennes finhet. Denna dramatik är en teckning i profil, ett lätt utkast, med halfdager och flygtig nuancering.

Danmarks litteratur, der den uppenbarat sig nationelt, bär hela tycket af ett rikt och bördigt slättland. Uttrycket är leende, täckt och angenämt, men ofta nästan qvinnligt. Holberg bildar, i stort, det enda undantaget. Också var han född under en Nordligare polhöjd ^[92], och härstammade från ett kraftigare slägte.

Den naturliga följden af betraktelsen leder oss nu till vår egen omgifning. Huru kärt skulle det ej vara mig, att såsom sista gruppen på taflan framställa de snillen, hvilka Svea i närvarande stund räknar till sina? De yttre förhållanden, under hvilka denna afhandling framträder, sätta dock här en gräns. Mycket af det vackraste, hvaröfver vår tid berömmer sig, härstammar från dem, hvilka skola sitta till doms öfver mina här nedskrifna tankar. Men en pröfning deraf, fattad från hvilken tankans rigtningspunkt som helst, skulle i ett eller annat afseende träda grannlagenhetens anspråk för nära. När således framställningen, till följd af sjelfvalda band, ej kan erhålla den fullständighet och frihet, hvarförutan den icke bör äfventyras, måste granskningen inställas jemväl af det, som vore oberoende af den yttre anledningen för närvarande undersökning. Andra omständigheter kunna ock tilläfventyrs stärka föresatsen, att här undgå kritiken af våra dagars vitterhet inom fäderneslandet. Ämnet ligger oss så nära; en hvar står, förmedelst sin ålder eller sin bildning, den ena eller andra synpunkten närmare, och man slutar sig gerna till åsigter, i hvilka man blifvit uppfödd eller utbildad, och för hvilka en förkärlek är så förlåtlig, då de ljufvaste erinringar vanligen dermed äro förknippade. Jag går här blott till mig sjelf. Jag tilltror mig ingalunda, att kunna med en alldeles oförvillad blick öfverskåda en brytning, hvilken icke blott äger för mig historisk sanning, men också i viss mån timat i mitt eget inre. Med bedömmandet af det mera aflägsna eller främmande går det lättare; den egna personligheten är här icke så intresserad. Det fordras ock, för att få ett säkert ögonmått af hvarje föremål, ett visst afstånd för betraktaren; efter ett eller annat tiotal kunna vi bättre säga, hvad denna tiden var. Emedlertid gäller, i afseende på det närvarande tillståndet inom vår vitterhet, den anmärkning, att i konstläran friare, klarare, mera omfattande begrepp äro satta i omlopp, och att sjelfva konsten sökt sin befrielse ur fjettrarna af utländska föredömen. Hvad i öfrigt kan, såsom allmänt omdöme, sägas om andra Staters vitterhet i denna tidpunkt, må med rätta finna tillämpning äfven på Sveriges; utan att man derför går dess sjelfständiga skaplynne för nära. Ur hvarje undersökning härom torde den otvungna betraktelse flyta, att vi äro i besittning af samma odlingsgrad, som det öfriga bildade Europa, i æsthetiskt afseende; och om vårt afskilda läge måste i åtskilliga fall lemna oss efter mera sydliga, och således mera fysiskt begåfvade länder, kunna vi åter i andra hänsigter vara framom, och detta förmedelst dessa rika och mäktiga inre anlag, hvilka, om de än sällan hinna sin fullmognad, likväl alltid, genom sin originela art och sin intensiva styrka, rikta idéernas massa, och underhålla ett friskt och yppigt alstrande skaldelif. Det mognade, der det finnes, har ock en lifligare grönska, en högre färg, ett starkare uttryck, än i de sydligare trakter, der åter öfverhufvud utbildningen är jemnare, formerna fylligare, rundare, bestämdare, andan mera harmonisk.

Räknar man öfver, hvad i vår tid finnes vittert af inhemsk bildning: hvilka snillen vi i denna stund äga, är det icke egenkärleken som säger, att vi häruti kunna täfla, om ej öfverträffa, hvad land som helst. Och det är med denna glada känsla, jag lemnar taflan af samtidens vittra öfningar, under tillönskan, att det folk, som, fritt och oberoende af Europas skakningar, njuter lugnets sällhet, må fridlysa ett hem åt de snillen, hvilkas verk, säkrare än vapnen, och fjermare än dessa, skola bära Skandiens namn till afiägsna nejder.

---

Af seklernas idrotter i vitter konst är således en flygtig teckning lemnad. Åt företeelserna i våra dagar har egnats en noggrannare uppmärksamhet: de ryktbaraste snillen ha hvart för sig blifvit intagna i målningen. Att samla betraktelsen till ett allmännare omdöme, är mindre svårt; men att bilda ett, som gör tillämpningen gällande i enskiltheter, är en vida högre uppgift. De olika lynnen, hvilka under alla åldrar utmärkt olika författare, måste, i större eller ringare mån, freda den enskilte skriftställaren från tyranniet af ett allmänt domslut. Ändock är det alltid något, som kan sägas vara för hvarje individ gemensamt: något, som på en gång gifver honom rätt, och gör honom pligtig, att kalla sig ett barn af tidehvarfvet. Och det är genom abstraherandet af dessa samfälta drag, och genom deras sammanförande till en enda bild, man kan bringa det hela under en allmännelig charakter, hvilken kan anses företrädesvis tillhöra en viss epok. Skulle jag då af vår tids vackra litteratur fatta det charakteristiska, ville jag så uttrycka mig, att densamma tyckes å ena sidan röja en syftning åt det nationala och individuelt bestämda; å andra sidan förena de Gamles rigtning åt det yttre, åt den omgifvande verldens föremål, och de Nyares åt det inre, åt menniskans psychiska varelse. Såsom följd af det sednare må anses bemödandet, att gifva det romantiska, som är den moderna konstens tillhörighet, en klarhet, hållning och noggrannhet i formen, hvilken, utan att vara ett omedelbart lån från det antika, likväl deruti funnit en ledning och föresyn.

Betraktar man med fördomsfri blick, hvad samtiden alstrat i vitterheten, torde den här fattade utgångspunkt för bedömmandet befinnas rigtig, och erbjuda en öfversigt af det vår tidsålder egna och utmärkande. Man finner, i den historiska och lokala skildringen, t. ex. Scott och hans Skola; Oehlenschläger och hans landsmän; Italiens samtliga bättre författare o. s. v. Äfven Sverige har lefvat upp under häfdens och skaldekonstens förmälning. Tyskland hade förut anslagit tonen. Frankrike har lemnat sin abstrakta konstlära, och funnit, huru det sköna sannast uppenbaras i en individualiserad framställning och med de ur folkets innersta hämtade dragen.

Den poetiska behandlingen af historien, och enskilt af fosterländska ämnen, har visserligen i alla tider förekommit; men den har varit till såsom enstaka factum. Nu åter är den ett mera allmänt drag hos författarne. I en tid, då menniskokraften så mycket splittras, derföre att den skall så mycket omfatta, är det lyckligt, att den har något visst, att hålla sig till, något bestämdt konkret, att fästa sig vid. Äfven i diktens rike behöfver man ett hus och hem; annars blir man en främling hvart helst man kommer. Nationaliteten är här motvigt af det abstrakta, af detta famlande efter universalitet, hvilket ligger i vårt slägtes lynne. Vitterheten, liksom hvarje annan frukt af mensklig verksamhet, skall, derigenom att den äger en säker grund i folkets inre lif, få mera hållning, mera sluten charakter. Det är just till följd af denna fosterländska stämpel, som den Spanska poesien är så eget intressant. Hvarföre följa vi Scott i de minsta detaljer med samma deltagande? — För målningen af det charakteristiska och främmande i de seder och förhållanden, han beskrifver. Hvarföre reser man så gerna, äfven i sitt eget fädernesland? — För att se det utmärkande och naturliga i enskilta fall. En national-skald — så vida han icke, såsom Bellman och andra, upptagit alltför små lokaliteter — är för utländningen lika mycket, ehuru på olika sätt, intressant, som för landsmannen. Den sednare finner till en viss grad sin egen bild, sin egen själ, sin egen känsla, och njuter af detta igenkännande. Den förre deremot träffar något främmande, något nytt, och i så måtto behagligt.

Men ej allena framställningen af det skaldens egen nation och omgifning tillhöriga är hvad jag här förstår med nutidens individuela konst-rigtning. Dit hör äfven i allmänhet återgifningen af det nationala och lokala hos andra folkslag, äfvensom af det charakteristiska, hvilket träffas i olika tidsskiften; eller, med andra ord, historisk sanning och lokalfärg öfverhufvud. Konsten lyckas, i den mån den återspeglar det individuela, och framställer de enskilta lägen, i hvilka de handlande verkat. Ju mer något är för alla gemensamt, dess mindre fäster det uppmärksamheten. Skönhet är väl ett allmänt begrepp; men det i verkligheten befintliga sköna är begränsadt af tid och rum. Då filosofiens uppgift är, att så mycket som möjligt sammanföra till allmänna begrepp, är poesiens, att framställa omedelbara åskådningar. Men de sednare äro lika många med föremålen, och af detta skäl är det, som konsten kan genom individualiseringen vara evigt ungdomlig och vexlande. Så många egna charakterer, som finnas i den verkliga verlden, så många kunna finnas i dikten: så många folkslagen och tids-momenterna äro, så många äro för konstnären de allmänna typerna, deruti de enskilta dragen samla sig. Den abstrakta eller i det allmänna lefvande teckningen är medelpunkten, der allt sammanflyter; men ju längre radierna utgå, dess större blir området, och detta kan bli oändligt, emedan de kunna sträcka sig i oändlighet.

Om man med aldrig så flygtig blick öfverskådar helheten af det närvarandes vittra odling, skall man hos de flesta utmärkta snillen märka, änskönt i högre eller lägre grad, denna syftning åt det individuela och charakteristiska; åtminstone vida mer, än i de näst föregående seklerna, der blott enstaka fenomener, såsom Shakspeare, i visst afseende Schiller, och ännu några kunna räknas. Synnerligast skilja sig, i denna hänsigt, vår tids författare från den äldre Franska Skolan, hvilken, förnämligast i Tragedien, ^[93] uraktlät all användning af kostym och historisk kolorit.

En samtiden egen charakter är äfven, att sammansmälta det ideala och reala. De gamle skaldernas inbillning lefde nästan uteslutande i den yttre verlden. Så vida man ej uppstiger ända till den mythiska åldern, och inräknar Grekernas på mythologien grundade sorgespel, kan denna anmärkning göras till allmän. De nyare folkslagen, så snart de lemnat det mythiska området, och Christendomen gjort sig gällande, vände sig mera åt det inre. Sjelfva denna Religion, såsom mer än någon fri från sinnlig klädnad, gaf härtill i närmaste rummet anledning. Tankens bildliga form blef derföre, i den moderna poesien, tillbakasatt för sinnesstämningens utveckling. Ögat var städse rigtadt på det inre, och de yttre bilderna framstodo mera till prydnad, än till väsende. De äldre Italienske Skalderne, synnerligast Ariosto och Tasso, voro de förste, som förenade det subjektiva och objektiva. Cervantes och Shakspeare stå dock här högst, och den närmare bekantskap, vi gjort med den sednare, ha vi mycket att tacka för den modifiering af det ideala och reala, hvilken är mera allmännelig i våra dagar, än förut. Ingen har fullkomligare, än han, träffat betydelsen i hvad det verksamma lifvet företer, och han är äfven deruti märkvärdig, att han — med undantag möjligen af Cervantes — kan anses för den förste, hvilken framställt charakterer, nemligen begränsade och lefvande. Dessa voro åter något, som Fransmannen sällan — och när han gjorde det, oftast illa — tecknade. Han utvecklade egentligen blott sinnesstämningen. Detta var fallet äfven med Schiller. En liflig charakters-skildring fann man lika sällan hos Tyskar, som Fransmän. Båda voro abstrakta; de förre under en mera subjektif, de sednare under en mera objektif form. Nu deremot röjes oftast en afsigt, att göra till hufvudsak charaktersmålning, hvilken är den, som bäst sammanbinder idé och verklighet, emedan menniskans hela inre varelse framstår i handling. Vi finna det hos Scott och hans Skola i alla länder, hos Miss Edgeworth, Irving, och, i viss hänsigt, hos Byron; hos andra författare i mindre grad.

Men äfven der frågan icke är om bildandet af personnager, är föreningen af det ideala och reala ganska märkbar hos samtidens författare. Det råder hos dem i allmänhet både sans och poetisk lyftning. Man träffar hvarken det hvardagliga, ytliga, som under vissa perioder, eller detta svärmande i luften och detta vekliga känslosvall, hvilket under andra herrskat. Fantasiens sjelfskapade urbilder tyckas allt mer antaga väsendet af en ädlare verklighet; de förvexlas likväl ej med hvardagsordningens föremål, ty de behålla qvar det himmelska tycke, hvilket är den sanna skönhetens födselmärke. Att här uppräkna en Byron, en Moore, en Lamartine och andra, vore öfverflödigt, då omdömet mer eller mindre inträffar på de flesta af våra fräjdade skriftställare.

Hvad man likaledes tror sig hos nutidens hjeltar förspörja, är ämnets högre och friare anda, under en formens större afslutning, helgjutenhet och renhet. Man torde upptäcka detta hos den egentligen diktande författaren lika mycket, som hos den vittra granskaren. Vi behöfva här ej erinra om den jemna, enkla och säkra utbildningen hos Scott, Irving, Miss Edgeworth och andra: detta framställningens otvungna förhållande till innehållet, denna klarhet i uppfattning och ändamålsenliga fördelning af massorna, hvilken utmärker dem: denna okonstlade hållning och denna uttryckets renhet, som hos Byron gemenligen igenfinnes, under den djupaste skakning och djerfvaste flygt, ja, under de största bizarrerier: detta behag och denna glans, som tillhör Moore, Béranger och större delen af Frankrikes skalder: denna genomskinlighet af tankans bild, som vi ofta beundra hos Lamartine. Vidare, huru ofta har man funnit ett skarpt omdöme, en omfattande och på djupet trängande undersökning så förenade med föredragets lättfattlighet, fägring och intresse, som hos Barante, Sismondi och andra Franska konstdomare, t. ex. i Le Globe; huru ofta en så träffande charakteristik, jemte en lugn utveckling, samt en klassisk enkelhet och natur i språket, som i Englands Tidskrifter.

Man skulle kunna tillägga vår tid ännu en egenskap, — fördomsfrihet. Under spiran af en æsthetik, som alltid hade till hands ett mått, hvilket skulle inträffa på hvarje ämne, måste en friare åsigt om intet göras i dess födslotimme. Nu tror man sig deremot kunna med godt samvete beundra det vackra hos både Shakspeare och Molière, både Calderon och Voltaire, både Ossian och Milton, både Kellgren och Stagnelius. Man har börjat inse, att snillet har sin lag och sin ordning inom sig: att konstläran utvecklas ur konsten, och icke är ett ritmönster för henne. Mångfaldig, såsom skönheten är i naturen, är hon ock i skaldens verld, i fantasiens rike, i känslans hemlighet. Frankrike och England, förut ömsesidigt misskännande hvarandra, ha knutit gästvänskapens band, ha erkänt hvarandras dygder, och vexlat handslag. Albions stolta Ö, nedblickande fordom med förakt på smärre folkslag, knyter nu, med klarnadt anlete, en krans om sin hjessa af Nordens skönaste blommor. Italien, under sekler försänkt i drömmen om sin diktkonsts evigt gyllene ålder, har omsider förnummit sitt skridande tillbaka, har i England och Tyskland sökt och funnit gryningen af en ny skaldedag. Erkännandet af en förtjenst, utom sin egen, är första villkoret för bildning. Aktningen för sig sjelf är annat, än sjelfbeundran, och kärleken till fosterbygden annat, än sidvördnad mot alla öfriga. Ingen national konst kan bestå i tiden, om man lössliter sig från de band, hvilka sammanknyta hela menniskoslägtet. Utvexlingen af hvarandras fördelar, af hvarandras egenheter, är det enda, hvilket motväger den förstelning och inskränkthet, som är fördomens vanliga frukt. Intet äfventyr för nationaliteten är härvid fästadt. Den förståndige resande, som hemvänder från främmande trakter, är icke dårlig nog, att bli utländningens apa; men fastmer inser han så mycket klarare, hvad fäderneslandet har eget, har till sin fördel; medan han på samma gång blir tydligare varse dess fel och ovanor, och söker med sin vunna lärdom afskaffa dem.

Jag har, under följden af denna bevisning, sökt göra klart och bindande, att våra dagars Vitterhet ganska bestämdt skiljer sig, å ena sidan från den antika, å andra sidan från den så kallade klassiska, eller den i likformighet med den antika utvecklade; vår tid har — i få ord — gått medelvägen af den Franska och Tyska ytterligheten. Huruvida den är »af högre anda och fullkomligare verkning på de menskliga sinneskrafterna,« är svårare att afgöra, med mindre man vill i allmänhet förklara sig för en fortskridning inom vetandets och fantasiens område. Hellre än att sjelf afkunna en utslag härutinnan, har jag — så vidt jag förmått — lemnat en historisk skildring af hvarje tid och hvarje folkslag, med allas charakteriserande kännemärken; och må det ankomma på läsarens egna bepröfvande och egna personlighet, att gifva priset åt hvad som anses sådant förtjena. Något ovillkorligt företräde gifves ej i konsten. Alla åldrar ha haft utmärkta snillen, som förtjusat verlden. Men tänker man sig blott hufvudcharakteren af en viss tidpunkt, kan den visserligen, i sammanställning mot andra, vinna eller förlora, emedan verldsanden stundom synts hvila, och folken liksom taga ett steg tillbaka. I denna mening, anser jag samtiden stå, i æsthetiskt hänseende, öfver sina närmaste föregångare. Grunden och motiveringen för detta omdöme igenfinnes i den här förut gjorda framställning. Utan att prisa dagens vishet, eller skänka odelad hyllning åt dess egenskaper, bör man med friska ögon skåda dess verkliga förtjenster, under det man uppställer det närvarande till mönstring med det förflutna. Dock må ingen slumra på tanken om ovanskligheten af sitt vunna goda, och tro skönhetens eviga springkälla tömd med den dryck, han sjelf njutit. Naturen känner ej en punkt, der dess verksamhet stannar; konsten, städse sökande, att i vexlande former afbilda naturens lif, framgår till målet, utan att nånsin ha utmätt idéernas rymder, men glad i hvarje ögonblick, då hon funnit hvad hon sökte, — denna skyldskap med en högre ordning, hvarmedelst hon nedflyttar på jorden en del af himmelen, och kastar en morgonglans af ett klarare ljus öfver sinneverldens bleka föremål.

---

Efter läsningen framfördes Författaren till Direktören, som vid prismedaljens öfverlemnande till honom yttrade:

Min Herre!

Ni har banat Eder en egen väg till ära, derigenom att Ni tecknat den väg, som alla tiders högsta snillen hafva gått till minnets odödlighet. Den jemförelse, Ni anställt mellan olika åldrars och länders Vitterhet, ådagalägger en ovanlig sakkännedom, ett skärpt omdöme, en lika yppig som liflig framställningsförmåga, och sprider ett intagande ljus öfver mensklighetens oändliga sträfvanden och oavbrutna, om än stundom omärkliga, fortgång till ett bättre. Akademien, om hon ock ej i alla delar kunnat göra edra tankar till sina, gör med nöje rättvisa äfven åt eder sjelfständighet, och, då hon med grundad förhoppning tror sig i Eder hafva upptäckt ämnet till en utmärkt konstdomare, ville hon, med det pris, hon till Eder nu öfverlemnar, kunna, om möjligt vore, ännu mer fästa Eder vid denna ädla bestämmelse.

Herr Rydqvist fördes derefter af Sekreteraren till hedersbänken.

Ibland de öfriga skrifterna, hade N:o 1 Jemförelse emellan den plan man tillagt Kejsar Carl V. till upprättande af en Universal-Monarki, och den man i samma afseende tillskrifvit Konung Ludvik XIV, fäst Akademiens uppmärksamhet, såsom ett icke utan historiskt sinne anlagdt arbete, till hvars fulländande hon bör uppmuntra författaren.

I Skaldekonsten

hade Akademien lemnat de täflande fritt val af ämne, och derjemte förklarat sig emottaga öfversättningar af klassiska Auktorer på alla språk.

Sju försök hade blifvit insända, bland hvilka Akademien tillerkänt den andra guldpenningen åt N:o 7 Lifvet, med valspråk: Allt skapadts väsen, ändamål och själ.

Som Författaren ännu icke hade gifvit sig tillkänna, så skulle prispenningen för hans räkning hos Sekreteraren förvaras.

Af de öfriga Poëmerna hade Akademien ansett sig böra utmärka N:o 4 Carl XII och N:o 5 Nordens kärlek, såsom innehållande flera vackra strofer, samt N:o 6 Stjernsången, såsom röjande här och der omisskänneliga drag af snille.

Till täflan om det af Consuln Gråberg stiftade pris för en öfversigt af Skandinaviens Reformations-Historie, hade en enda Skrift inkommit, med valspråk: Die Wahrheit und sonst Niemand.
M. Luther.
hvilken Akademien ej kunnat belöna. Icke heller hade Akademien kunnat lemna det Zibetska priset åt det derom täflande poëmet: Stockholms öden.

Derefter förkunnade Direktören, att Akademien med Konungens, sin höge Beskyddares, Nådiga tillstånd, till täflingsämnen för nästkommande år 1828 hade uppgifvit:

I Vältaligheten:

1:o Historisk och Filosofisk jemförelse emellan Svenska Konungarna Gustaf I och Gustaf II Adolf, till storhet och Konungavärde.

2:o Jemförelse emellan de gamlas och nyares förnämsta Historieskrifvare, i anseende till förtjenster och brister.

3:o Fråga: hvilka äro hufvudepokerna af det Svenska språkets utbildning, och hvad har det vunnit eller förlorat vid de åtskilliga förändringar det undergått?

4:o Historisk och Poetisk utveckling af den Nordiska (det är Svenska, Danska och Skottska) Folkvisans anda och karakter, i jemförelse med den Sydländska sången af Troubadourerna och Minnesänger i Provence och Schwaben.

5:o Såsom ämne af historiskt slag: Karakteristik af tiden och de utmärkta handlande personerna i Sverige från år 1592 till 1600.

För öfrigt lemnas frihet, att, till försök i den historiska stilen, välja någon icke alltför vidsträckt period, eller någon märklig händelse, tjenlig för en utförligare berättelse, eller ock målningar af flera namnkunniga personer, betraktade såsom sammanverkande under ett visst tidelopp, vare sig ur Sveriges eller andra Länders historie, med det förbehåll, att ämnet icke får vara närmare vår tid, än slutet af 1600:talet. Akademien önskar likväl helst, att det väljes ur fäderneslandets historie, och exempelvis får Akademien nämna hvad hon förut uppgifvit: en teckning af Sveriges ställning och förhållande i anseende till främmande makter från Sveriges deltagande i 30:åriga kriget, till frederna i Köpenhamn, Oliva och Kardis. Äfven har Akademien nämnt såsom förslag ur andra Länders historie: en jemförelse emellan den plan man tillagt Kejsar Carl V till upprättande af en Universal-monnrki, och den man i samma afseende tillskrifvit Konung Ludvik XIV.

I Skaldekonsten

lemnar Akademien de täflande fritt val af ämne, och emottager derjemte öfversättningar af Classiska Auktorer på alla språk. Akademien emottager, efter vanligheten, äfven Metriska Skaldestycken; hvarvid likväl påminnes, att då metrikens lagar icke ännu blifvit i vårt språk fullkomligt bestämda, Akademiens bifall icke må anses såsom ett stadgande af de metriska reglor, som kunna vara följda, utan blott såsom ett gillande af den poetiska talang, för hvilken ett dylikt arbete utmärker sig.

I början af detta år hade Akademien tillagt det Lundbladska priset åt Professoren vid Upsala Universitet, Magister Samuel Grubbe.

Den Minnespenning Svenska Akademien i år låtit prägla, hade till föremål Chemisten Carl Wilhelm Scheele. Åtsidan föreställer hans bröstbild med omskrifne namn och titel. På frånsidan ses Gudinnan Isis, med slöja öfver ansigtet, och Hermes Trismegistus, som med sin hand vidrör slöjan, för att upplyfta en del deraf. Omskriften är: naturæ sacra orgia movit; vill säga: Han har sökt utforska naturens heliga hemligheter. Afskärningen innehåller, att han var född 1742, och död 1786.

Minnespenningen öfverlemnades i underdånighet åt H. K. H. Kronprinsen, och utdeltes sedan på vanligt sätt.

Scheeles Minne, författadt af Akademiens Ledamot och Sekreterare, Doktor Franz Michaël Franzén, blef af honom uppläst.

1. Detta är närmare utredt i sednare delen af närvarande verk.
2. Naturligtvis kunde de ej äga något sådant, som är en ensam frukt af den nyare tiden, såsom romanen, novellen.
3. A. W. Schlegel, Vorlesungen über die dram. Kunst und Litteratur.
4. Fru Staël, eljest så skarpsinnig och så mäktig af konsten att försätta sig i andras lägen, har dock ej fattat andan af Grekernes lustspel, sådant det var hos Aristophanes. Att hon mäter det efter samma måttstock, som ligger för Molières komedier, visar tillräckligt, att hon, ehuru genom sitt snille lika mycket man, som qvinna, likväl delte sitt köns öde, att aldrig rätt kunna inse betydelsen af det stort och djerft humoristiska. Men det är ock så gammalt och vant, att likna Molière vid den gamla Greken. Hade man blott besinnat Kellgrens uttryck om jemförelsen emellan Bellman och Anakreon!
5. Schlegel vill, att första grunden till detta slags skådespel bör uppsökas i Fabulæ atellanæ, Romarnes äldsta theater-föreställningar.
6. Walter Scott anser, att Grekernes så kallade nya komedi, deruti Menander står främst, föranledde tillkomsten af det moderna skådespelet. Han liknar den vid Fransmännens tragédie bourgeoise. — Se artikeln Drama i Supplement-bandet till Encyclopædia Britannia.
7. Man erinre sig djurfäktningarna, kämpaspelen, triumftågen.
8. Detta ord, liksom de öfriga, bör tagas i sträng konstmening, ty eljest blefve alle Roms och Greklands store skalder intressante.
9. Jag vill dock här afbörda mig en stor förbindelse. Simonde de Sismondi har i sitt verk: »De la littérature du midi de l’Europe,« ett arbete, hvilket icke nog högt kan uppskattas, i många delar tjent mig till ledning, i synnerhet hvad angår den Provençaliska, den Spanska och Portugisiska litteraturen, den jag sjelf endast ofullständigt känner. En man med hans grundlighet, granskning, oveld, klarhet och angenäma föredrag, hvad skulle han ej göra verlden för tjenst, om han, såsom han lofvat, jemväl behandlade Tysklands, Englands, Sveriges och Danmarks vitterhet, och äfven sitt eget fäderneslands? Hvad jag hos honom skulle tillönskat, är att han, vid beskrifningen af den romantiska konstens utveckling, anställt jemförelse med Greker och Romare, äfvensom med Nordens folkslag, af hvilkas författare han endast flygtigt omtalt Shakspeare.
10. Kellgren talte derföre om »Ossians evigt samma.«
11. Ett undantag gäller för Boccaccio. Äfven i afseende på föremål för behandling, bevisar han sin slägtskap med Araberne.
12. Hos dem träffas ock, fastän i mindre grad, allitteration; äfvensom det förekommer assonans eller vokalrim i våra gamla folkvisor.
13. Det gifves i våra dagar skriftställare, som påstå, att den Provençaliska diktningen ursprungligen förskrifver sig från norra Frankrike. Se härom noten till Trouvère.
14. L’Académie des Jeux floraux i Toulouse och Academia de gaya Ciencia i Barcelona.
15. Sedan detta skrefs, har jag fått tillfälle, att i Edinburgh Review för 1825 se en recension af Lays of the Minnesingers, i hvilken afhandling, man, på grund af Schlegels, Görres, Tiecks m. fl. i sednaste tider företagna undersökningar om Provençaliska litteraturen, söker i vissa delar kullstörta de hypotheser om densamma, hvilka blifvit uppställda af Sismondi, Ginguené och andra. De tvenne sistnämnde tillerkänna nemligen Araberne en stor inflytelse på Troubadour-poesien. De Tyske vedersakarne, och med dem Engelsmannen, påstå deremot, att samma vitterhet utgått omedelbarligen från Norden, och först framträdt i norra Frankrike, och icke i det södra och i Spanien. Det är svårt för den, hvilken, såsom jag, ej haft tillträde till Spaniens, Frankrikes och Italiens Bibliotheker, att härvid inlåta mig i uppenbar fejd. Några anmärkningar torde dock vara tillåtliga.

    Det väsendtligaste af den Engelska skriften består i försöket, att vederlägga Sismondis sats, det Toledos eröfring och Korstågen betydligt inverkat på Troubadourernes vitterhet. Raynouard skall nemligen ha upptäckt ett provençaliskt poem, hvars ålder uppstiger på andra sidan om år 1000. Vidare sägas berättande dikter, sedan mycket aflägsna tider, funnits på den Nord-Frankiska brytningen af det romaniska språket (le Roman Wallon, la langue d’oui) o. s. v. — Först bör anmärkas, att Sismondi aldrig påstått, det provençaliska litteraturen ledde sitt ursprung från de tvenne åberopade historiska tilldragelserna; men väl, att densamma genom dem blifvit mera utvecklad, och fått en individuel charakter; hvilket ej heller vedersakarne helt och hållet bestrida. Ehuru jag, i punkten om Trouvèrernes förhållande till Troubadourerne, skulle hos Sismondi önskat mera klarhet och reda i tankeföljd, angifver han likväl temligen tydligt, att källan till Trouvèrernes skaldekonst bör sökas i Norden. Han yttrar ju, att den äldsta roman-cyklen, som handlar om Kung Arthus och hans hoffolk, Genievra, trollkarlen Merlin, Riddarne Tristan, Lancelot du Lac m. fl., härstammar från Norrmännen. Törhända dock någon jemkning behöfves vid Sismondis uppgift, att Trouvèrernes litteratur var, såsom först tillkommen i 12:te århundradet, ett sekel yngre än Troubadourernes.

    Vigtigt är, att skilja mellan den provençaliska och Normandiska diktkonsten. Den förra kan svårligen vindiceras från Norden. Den var hel och hållen lyrisk; men lyrik, i egentlig mening, fans den tiden ej i de Skandinaviska länderna. Andan ger ock föga anledning till en sammanställning. Deremot synes det afgjordt, att den Nordiska poesien haft stark inflytelse på den Normandiska eller Trouvèrens. Ämnet är i många delar detsamma: hjelte-bedriften, kärlekens allmakt och försakelse. Aktningen för qvinnokönet är de Nordiska stammarna egen. Den ömhet, den längtan, den saknad, som en sann kärlekskänsla inger, spörjes hos dem redan i äldsta tider. Derom vittnar t. ex. Harald Hårdrådes sång öfver sin försmådda kärlek till Elisabeth (se vidare Inträdestal i Vitt. Hist. och Ant. Akad. af F. M. Franzén). Denna qvinnodyrkan var dock helt annat, än Troubadourens utsökta courtoisie, sirliga påhitt och elegance. Det egentliga ridderliga galanteriet fins ej förr än i Riddarvisan, hvilken är några århundraden yngre än chanzos. Det tyckes vara en återverkan af det Södra Chevaleriet på den Nordiske Kämpen. — Med allt detta, kan jag emedlertid ej häruti gå så långt, som Capefigue (i Essai sur les invasions maritimes des Normands dans les Gaules; Paris 1828) hvilken härleder trollverlden i de Normandiska romancerna omedelbarligen ur Eddans mythiska berättelser. Norrmannens vistelse i Österländerne gjorde hans verlds-åsigt i många delar förändrad.

    Det torde således vara rimligast, att väl antaga en Nordisk utvandring åt Södern, men också en förnyad omedelbar inflytelse från Österländningarne, hvad de sydliga folken angår. Jag har i det föregående sökt antyda, att en samfält Orientalisk härkomst sannolikt gifves för så väl Nordens, som Söderns folk, och att i deras skilda diktning strålar framglänsa af en gemensam sol. Emedlertid kan en i ett långt fjerran uppstigande ättledning från Österlandet för ingen del hindrat den Europeiska litteraturen, att sjelfständigt utveckla sitt skaplynne, och, under yttre och inre förhållandens olika verkan, taga en egen rigtning.

16. I Irland var detta händelsen blott hos Allmogen.
17. Han kan öfverhufvud anses för half romantiker. Ställer man honom i bredd med hans samtida, skönjes detta lättast.
18. Af detta skäl har ifrågavarande bok blifvit högt klandrad af dem, hvilka nitälskat för det äkta Romerska, såsom då Servius derom uttrycker sig: — »pene comicum stilum habet; nec mirum, ubi de amore tractatur.«
19. Jag har funnit ungefär samma tanka uttryckt i afhandlingen Lyric Poetry of Spain uti Edinburgh Review 1824, der det heter: »The elaborate Sonnet, the artificial Canzone, the intricate Sestina, — sufficient alone to have chilled the flow of lyrical inspiration — harmonized well with sentiments as artificial as themselves. Every thing took a tone of listlessness and luxurious ease, an air of composed melancholy, or quiet Epicurean enjoyment, that seemed to lull emotion to rest, and blend, in equal forgetfulness , the senses and the soul.«
20. Tal vid Jacob B. Struwes begrafning, af J. O. Wallin.
21. Inledning till Svenska folkvisor, af Er. Gust. Geijer.
22. Se föregående not.
23. Se föregående not.
24. Det förundrar mig, att Sismondi ej fästat mer afseende å Guarini, Vida står hans arbete öfver Tassos Aminta.
25. Flera sådana tomma och sökta ordlekar förekomma i Don Quixote, der det i den Franska öfversättningen på ett ställe heter: »La raison de la déraison, que vous faites à ma raison, affoiblit de telle sorte ma raison, que c’est avec raison, que je me plains de votra beauté«.
26. Sådant är äfven Sismondis omdöme.
27. A. W. Schlegel.
28. Utom de i Don Quixote intagna, höra de till sällsyntheter, ehuru det finnes af dem flera gamla öfversättningar på Franska.
29. Han författade en Sonett, en Canzon fortare, än afskrifvaren kunde uppteckna den.
30. Hans efterträdare på denna väg benämndes cultoristos, till åtskillnad från Marinos och Gongovas lärjungar, eller conceptistos (af conceptos, concetti).
31. Denna sats, hvilken Sismondi utan bevisning löst utkastat, låter något underlig, helst Shakspeare endast var 2 år yngre, än Lopez; men man besinne, att den sednare uppträdde tidigare såsom skald, och att hans stycken, genast efter författandet, uppfördes öfverallt i Europa.
32. En och annan utmärktare författare, såsom Rabelais och Montaigne, stå mera för sig sjelfva. I Sterne’s Tristram Shandy lefde desse på sitt sätt å nyo upp.
33. Se Företalet till Svenska Folkvisor, af Er. Gust. Geijer.
34. Jemf. W. Scotts företal till Minstrelsy of the scottish border; Bouterwek, Gesch. d. Poesie u. Beredsamkeit.
35. Föret. till Svenska Folkvisor.
36. Vore jag uppmanad, att stiga fram såsom Shakspeares försvarare, kunde den anmärkning göras, att de qvinnliga rolerna då för tiden speltes af gossar, och att fruntimmer endast såsom maskerade kunde öfvervara en föreställning på skådebanan; hvarföre språket kunde vara friare, ja, sjelfsvåldigare, än nu.
37. Sådana tala ock gemenligen hos honom på prosa; äfven andra, hvilka i och för sig sjelfva ej äro poetiska naturer, såsom Jago i Othello, uttrycka sig ock i obundet tal.
38. Shakspeare skref också ej detta stycke af egen drift, utan på begäran. Elisabeth hade neml. önskat, att få se Falstaff kär.
39. Det är bekant, att Richelieu, som ville styra äfven i Musernas rike, och derföre satte sig i spetsen för 5 dramatiska skriftställare, Les cinq auteurs, som de kallades, fann misshag i Corneilles öfverlägsenhet, hvadan han tillställde, att ett motparti, under hans skaffares Scuderi’s anförande, blef bildadt, och sökte indraga sjelfva Franska Akademien i sitt interesse. Corneilles namn gick dock till efterverlden, när Kardinalens gunstling är känd såsom en lefvande speglosa.
40. Man vet ock, att Voltaire hämnade sig ofta, och till och med illa tilltygade Boileau.
41. »Oserai-je le dire? C’est que de toutes les nations polies la nôtre est la moins poétique.« Essai sur la Poésie Epique.
42. Se vidare A. W. Schlegel, Dram. K. u. Litt.
43. Jemf. Walter Scott i uppsatsen Drama, supplementbandet af Encyclopædia Britannica.
44. De l’Allemagne.
45. A. W. Schlegel, Vorlesungen über die dramat. Kunst und Litter.
46. Den som vill se, huru Fransmännen sjelfve i våra dagar bedömma det klassiska tvånget, hänvisas, bland andra verk, till den ryktbare De Barante’s djupsinniga arbete: De la littérature française pendant le 18:me siècle, pag. 70 — 72.
47. »L’homme ne vivait que pour faire effet autour de lui, pour obtenir une supériorité de convention sur son concurrent immédiat, pour exciter l’envie qu’il ressentait à son tour. — — Ce besoin de réussir, cette crainte de déplaire, altéraient, exagéraient souvent les vrais principes du goût naturel.« Mad. Staël, De la littérature.
48. Olika tänker författaren af den intressanta uppsatsen om Nationalitet i poesi, i Sveas 11:te häfte, med namnteckningen L — d.
49. Här menas den inre kostymen, eller den lokala och historiska färgen. Den yttre kostymen, eller vanliga drägten, återgafs ej heller, förr än genom Voltaire.
50. Det råder i de förnämsta Franska sorgespelen äfven ett slags Romersk storhet och majestät, som ingifver en stolt och ädel känsla.
51. Fru Staël säger härom: »l’art d’éviter les écueils de l’esprit était le seul usage de l’esprit même, et le vrai talent se sentait sourent oppressé par tous ces liens de convenance. Cette sorte de goût, plutót efféminé que délicat, qui se blesse d’un essai nouveau, d’un bruit éclatant, d’une expression énergique, arrêtait l’essor des âmes; le génie ne peut ménager tous ces égards artificiels; la gloire est orageuse, et les flots tumultueux de son cortége populaire doivent briser ces légères digues.« De la Littérat.
52. Oeuvr. de Volt. T. 68, Correspond. de d’Alembert, 92:a och 94:e bref.
53. Fransmännen äro, numera, icke mindre än andra, känsliga för denna Shakspeares konst; se t. ex. Guisot i La vie de Shakspeare.
54. Ett af dessa, George Dandin, blef ock redan för 20 år sedan i Paris uthvissladt.
55. Storia della Letteratura Italiana.
56. Det torde här i förbigående få nämnas, att Molière, ehuru på många ställen föråldrad, dock, i sin väg, är kanske den störste komiske dramaturg i nyare tider. Väl säger Tiraboschi^[55], att Molière tagit så mycket från andra, att om man återfordrade långodset, skulle litet eller intet vara qvar. För egen del är jag ej i tillfälle, att fullkomligt pröfva rättvisan af denna utsaga; men skulle man än antaga, att Molière är skuldsatt för sina ämnen, gäller detta dock allenast om sjelfva materien af hans skådespel. Utförandet, så till plan, som språk, är så äkta Franskt, att det måste vara hans eget. Det är sant, han upptog Italienarnes bouffonneri; men han gjorde detta narraktiga, groft tillskurna gyckel till poetiskt. Hans handläggning är så snillrik, så qvick, så ledig, att man läser honom med stort nöje, äfven då en lätt rodnad far öfver kinden, i anledning af ett och annat nog otvunget infall. Det fordras i sanning så mycken veld mot allt Fransyskt, som Schlegel har, för att påstå, det Molière har sitt gamla rykte ensamt att tacka för den lycka, han nu kan göra.
57. Blackwoods Edinburgh Magazine.
58. Man vet också, att Voltaire varit en af Göthes störst älsklingar.
59. Detta ådrog honom månget bitande epigram af Voltaire. Barante säger om Thomas, att han glömde, det »tankens och ordets motsvarighet är det enda, som kan gifva ett lifligt intryck.«
60. Jemför Encyclopædia Britannica, artikeln Poetry, der, äfven i afseende på Operan, många sunda och rigtiga åsigter förekomma.
61. Se Sismondi, från hvilken jag i denna punkt skiljer mig. Utan att i allmänhet tillkänna operan stort dramatiskt värde, anser han dock Metastasios bearbetning för högsta punkten, hvartill man på denna bana kan komma.
62. Föresatsen, att icke nämna någon af våra lefvande författare, allraminst dem, hvilkas teckning är af tillfället jäfvad, beröfvar mig här ett nöje, hvilket läsaren säkert gerna skulle ha unnat mig.
63. Detta gäller äfven om de Isländska verken, såsom Sturlesons Konungasagor, hvilka äga hela hållningen af Sveriges äldsta arbeten.
64. De komiske författarne göra härvid undantag; men saken har derigenom så mycket mer förlorat burskap i den högre stylen; ty det hela har, medelst denna användning, fått en löjlig sida.
65. Företalet till Guds Verck och Hvila.
66. Fullkomliga Germanismer finnas ännu i vårt språk, såsom sterbhus, ondt krut (kraut) o. s. v.
67. Sjelfva ordbildningen var fordom i båda språken ofta lika. Så heter det t. ex. i Der Nibelungen Lied: kunnde (konnte), brast (barst), güldene (goldene). Platt-Tyskan, der det gamla Germaniska språket stannat, visar, huru nära likheten mellan det Svenska och Tyska idiomet tillförene varit.
68. Tal vid Jubelfesten år 1817, af Esaias Tegnér.
69. Considérations sur la littérature et sur la société en France au 19 siècle.
70. De l’Allemagne.
71. Vorles. üb. Dram. Kunst u. Litt., ett eljest i många hänsigter högst förtjent arbete.
72. Här bör i förbigående erinras, att Tyskarne haft en theater-författare, som tillhört dem nästan blott genom det gemensamma tungomålet, — Kotzebue. I allt, utom en viss tråkig känslosamhet, var han Fransman. Ledig och sinnrik i uppställning, qvick och effektfull i situationer, lättfattlig i uttrycket. Han kände i grund skådebanan och dess tillgångar. Men han fattade ej sina planer poetiskt; hans språk är till det mesta slappt, utnött och tomt på betydelse: hans teckningar äro utan historisk och psychologisk sanning, samt lokala färger.
73. Tragedien fick göra ett undantag. Eviga berättelser och tal måste man der tåla. Att i detta fall ha ledsamt, hörde till goda tonen.
74. Förord till Nordmansharpan. Poet. Kal. för 1816.
75. I hög grad anmärkningsvärdt är det, att Tyskarne, hvilka förgudat Shakspeare, och ansett Gothe för deras förste, uti intet tagit lärdom af någondera, utan fullkomligt bildat sig till dessas motsats.
76. På sitt porträtt har han derföre låtit aftaga sig med alla chevaleriet utmärkande tecken och symboler, — saker, hvilka i diktens rike eller på en maskrad förekomma oss artiga nog, men, såsom prydnader på de, enligt vår tids prosaiska krigskonst kämpande bussar, icke ingifva stort mera vördnad, än anstalterna vid Bacchi Riddarslag hos Bellman.
77. Den som vill erfara, huru äfven en starkare natur kan vefva in sig i ett ogenomträngligt töcken, och förlora sig i en oändlig oreda, han läse blott Görres’ företal till Lohengrin, — ett konststycke af mystisk intrassling. På en varm och poetisk själs undergång i mystikens dimmor äga vi hos oss ett särdeles träffande exempel uti författaren af Rosaura, Guldfågel i Paradis, Manhems-förbundets historia, m. m.
78. Génie du Christianisme.
79. I någon äldre årgång af Blackwoods Edinburgh Magazine, jag minnes ej hvilken.
80. Desmarais synes mig mindre originel. Chénier känner jag blott till namnet.
81. Epithetet Lake tillkom af medlemmarnes boningsplats vid insjöar i Cumberland och Westmoreland.
82. Detta har i sednare tider blifvit erkändt af Engelsmännen sjelfva. Se Comparative merits of Scott and Byron, as writers of Poetry (dit räknades ej romanen); en väl skrifven uppsats, ehuru innehållande ett alltför omåttligt loford af Byron.
83. Scott har sedermera äfven sjelf erkänt det vågsamma af Janes teckning.
84. Sedan detta var skrifvet, har Spanioren Trueba y Cossío's roman Gomez Arias eller Mohrerna i Alpujarra blifvit känd; äfvensom I promessi sposi af Manzoni.
85. Engelsmannen skulle kalla det comfortable, — mera omfattande.
86. Se härom synnerligast recensionen af Sardanapalus, i Edinburgh Review.
87. Walter Scott, i kritiken af Child Harold, införd i Quarterly Review.
88. Byron har i dessa utvecklat en ny episk form, ett nytt slag af romans, hvilket sedan blifvit mycket allmänt, och troligen uttränger allt annat, emedan det är på en gång den friaste och lättaste af alla former för berättelsen. Det inrymmer både lyriska och dramatiska elementer. För unga skalder är dess sjelfsvåld förledande, men ock farligt. När det icke gifves någon begränsning, fordras det en mästares återhåll och säkerhet, om icke tankan skall förirra sig.
89. Irlands vapen är en gyllene Davids-harpa.
90. Senza l’Ossian del Cesarotti, Il Gjorno del Parini, Vittorio Alfieri, e Vincenzo Monti, la nostra poesia si giacerebbe tuttavia sepolta con le cenere di Torquato Tasso.
91. Det förtjenar att anmärkas, det flere af de yngre Italienska skalderna, t. ex. Monti, Foscolo, Niccolini, och än mer Alfieri, gerna behandlat politiska ämnen, — eget i ett land, som nästan helt och hållet saknar ett politiskt lif. Ett sådant kan ock, derföre att det i verkligheten icke är för handen, för dem äga dess mer idealitet. Frihet, hjeltedygd, medborgerliga förtjenster, äro för dem blott poetiska begrepp. De förra seklerna, då Italien spelte en stor politisk roll, ha lemnat de yngre skalderna ämnen för behandlingar. Synnerligast gäller detta Foscolo, Pellico, Manzoni, Niccolini, Grossi.
92. I Bergen uti Norrige.
93. I andra Vitterhetsarter skedde stundom något undantag, såsom i GilBlas.