Illusionerna

Illusionerna av Sophie von Knorring

Sophie von Knorring

ILLUSIONERNA

Stundom även vaken drömmer jag.

Geijer.

NATUR OCH KULTUR

STOCKHOLM

Efterskrift av Stellan Ahlström

©

Natur och Kultur 1965

Printed in Sweden. Beyronds AB

Malmö 1965

INNEHÅLL

Utgivarens företal	7
Ottilia till sin ömt älskade Mormor	11
Din Ottilias illusioner	14
Utgivarens eftertal	203
Anmärkningar	204
Efterskrift	209

UTGIVARENS FÖRETAL

Jag hade en gammal tante; men hon dog i koleran. Icke för att hon någonsin rumlat eller levat oordentligt; icke för att hon hade fallenhet för koleran, mer än för något annat; icke för att hon någonsin varit en person, introducerad i en roman — man visste icke varföre, och som promt skulle retirera därutur — man visste ej hur; icke för att hon var så utomordentligt rädd och uppskrämd för koleran; icke heller för att hon exponerade sig blint och i otid för dess smitta; icke en gång för att hon nyttjade Sondéns vattenkur, utan helt simpelt och enkelt emedan hon var sina sju och sjuttio år och skulle troligen av någonting dö: sommaren 1834, och då hade vår Herre ingen annan dödskrans till hands, än — koleran. Därföre dog hon i koleran. Men jag måste dock medgiva, att det gick mycket hastigt, och att hon icke väntat det själv, ty då hade hon säkert bränt upp de anteckningar, som jag nu har fått i sinnet att befordra till ett saligt tryck, emedan jag fann dem, då jag, i egenskap av min tantes enda arvinge, förgäves letade efter någonting, som liknade penningar eller penningevärde, bland hennes effekter, sedan gumman, kalkad och rökad, intagit sin sista plats på denna jorden, eller snarare sagt, under jorden, ty ingen må nu gå och förhemska sig med den rysliga tanken och illusionen, att ett kolera-lik ännu står kapprakt ovan jord, vilket mitt förblomstrande språk så när kunnat giva anledning att förmoda. Nej, nej! — gumman är, där hon skall vara, och icke, som nu är fallet, här — på gäldstugan! Dock är detta vistande för mig mindre påkostande än för någon annan, ty, om jag än skulle slippa ut, så förer jag mina tomma fickor med mig överallt, och, är jag här, så medförer jag dock även hit mitt välsignade lättsinne, som än aldrig svek eller övergav mig.

Det är således utan all oro, jag utkastar i världen dessa anspråkslösa anteckningar, och det av trenne skäl:

1:o. Jag har icke författat dem själv, behöver således varken darra för skarpa recensioner eller det ännu förfärligare ödet och mortifikationen att ligga, oläst och odissekerad, — på kryddbod-disken.

2:o. Det är mig likgiltigt, om de inbringa så mycket, att jag kan lösas härifrån eller icke, ty i värsta fallet tröstar jag mig med visan:

Får jag ej Rhenskt vin och klenäter,
får jag väl kött och potäter;
det är detsamma, blott själen är nöjd!

3:o. Är jag ingalunda rädd för spöken, fruktar, varken att min gamla döda tante skall nypa mig i näsan en mörk midnatt, eller min döda kusin stå, med upplyft, hotande finger i svepningsskrud och med dödens färg på de fordom rosenröda kinderna, bredvid min bädd en månskensnatt — — allt för min indiskretion att till tryck våga befordra, vad den senare talat och tänkt om folk, som verkligen levat — och det i 19:de seklet! Och här i Sverige!! Och till och med här i staden!!! Och där varje anekdot om varje känd person är ett historiskt faktum, eller åtminstone ett troget upprepande av vad som då, under den tiden — sades och troddes!!!

Det är ju färfärligt! (?) Det är ju himmelsskriande! (?)

Man hörde sällan maken.

Men jag får väl tillgift, åtminstone av de levande, när jag nu kommer efter den välsignade harfoten, att inte ett ord, inte en vink rörer någon aktör eller ens någon stum person, — sufflör eller lampputsare på den stora politiska skådebanan, ur vars gigantiska drama icke en enda scen eller mellanakt är lånad. Ack nej, långt därifrån! Stora och märkvärdiga personer äro här betraktade från en helt annan sida. I den motsatta händelsen kunde jag åtminstone haft ett rimligt hopp att slippa härifrån, emedan dessa anteckningar då kunnat vara något begärliga, om än fördömda; men nu blir motsatsen troligen min hårda lott, ty, så utgivare jag är, måste jag bekänna, att det är ett ganska menlöst och lumpet verk, som jag här framlägger för edra ögon, beskedliga, alltsmältande läsare. Jag har väl icke läst igenom det själv ännu, utan endast, à la recensent, bläddrat litet i detta lappri, för att nu kunna tala ditom och här och där, om jag behagar, kunna inflika en not, vilket alltid ser så snusförnuftigt ut ändå, helst när de äro av den jättelika sorten, som endast lämna tvenne grova rader av huvudtexten på varje sida.

Som utgivare borde jag väl således säga något om saken; men sannerligen jag vet vad.

Salig Fredman talade i forna dagar om Jeana, som tappade sin rubin, och nästan lika kort kunde beskrivningen på den sköna, som här talar, vara gjord. Tappade Jeana sin rubin, så tappade detta stackars kräk däremot alla sina illusioner och troligen — liksom Jeana sin rubin — i sjöbotten, ty, i stället för att lysa efter dem, begråter hon dem. Och vem kan detta väl intressera, helst i denna tiden, då var och en är illusionslös, emedan den härliga, prosaiska beräkningens förtydligande glasögon hänga på var enda näsa, och emedan det nu för tiden vore skam att se världen eller den ringaste av dess delar genom något illusoriskt, rosenfärgat glas?

Allt ligger ju nu så uppenbarat. Papyrusrullarna har man trillat upp för länge sedan; under ruinerna har man snokat tillräckligt, för att veta, det där inte mer finns något att få; astrologen figurerar nu mer blott i novellerna från 30-åriga kriget, där han just utgör pepparn på lutfisken; alkemisten bedriver icke mer sitt hantverk i lönndom, utan har tagit sig namn av industri och regerar i denna egenskap världen, men uppenbarligen och utan att det ringaste krypa bakom hemlighetens slöja, utan att väcka varken nyfikenhet eller förundran, endast stundom avund och beundran. Spådomskonsten har flyktat från linjerna i handen, från fåglarna i luften, från inälvorna i djuren, från sumpen i koppen, från korten på bordet — till tidningarnas spalter, där den endast figurerar av tvenne orsaker, nämligen för att vinna eller slippa vad som spås. Allt idel beräkning, även med den stackars spådomskonsten. Själva skaldens helgedom är mest tom. Medelmåttan i massa gjorde en dag inbrott däruti, så att, vad som fordom var helt, nu är i tusen bitar, och en var av rövarne tror sig nu vara en stor skald, efter han har en liten bit av stora skatten. Med ett ord: illusionernas tid är förbi. Ingenting är förvånande, som man icke även genast begriper, ingenting underbart, och man tror icke en gång på trolldom, när man framdeles får se Tante M***a komma åkande helt friskt, gata upp och gata ned, i sin lokomotoire, ty man vet precist, huru det tillgår i lådan, och, sedan man nu även kan skilja blad från blommor — — i månen och där gjort connaissance med herrskapet i läderlappsvingar och umgås amicalt i månbävrarnas hus, så finns icke mer under solen ett föremål, som kan anses underbart, och som kan förmå att väcka vår nyfikenhet, om icke för dem, som vänta sig något otroligt rart i Högtsalig H. M. Gustaf III:djes skrin; men, är där intet större fynd att få, än jag fann i min gamla, saliga tantes gömmor, så — — blir ingen fet därpå, det spår jag, på randiga, rätt litet illusoriska och underbara, skäl likvisst.

Men nu till saken, innan jag talar för mycket illa därom, ty det är opolitiskt av mig, och, om någonting grönskar av de mörka vetenskaperna, må man väl säga, att det är politiken och dess frände, intrigen. Således borde jag väl åtminstone kunna dess ABCD, som lär att tiga med felen, om än den gamla, urmodiga sanningslusten förbjuder mig att rosa förtjänsten.

OTTILIA TILL SIN ÖMT ÄLSKADE MORMOR

Min goda, vördade, dyraste Mormor! Vad du ser bekymrad ut! Många gånger om dagen säger du till mig: ”Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel.” — Så är det ock, min goda Mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder. Icke har jag förkylt mig, icke fördansat mig, icke försnört mig. Icke någon av alla dessa händelser är orsaken till min förändring; men tron därpå är en illusion, som jag icke näns taga ifrån dig, du gamla, goda Mormor, som inbillar dig, att medikamenter, islandsmossa, lantluft och dina hulda, ömma omsorger än en gång kunna locka hälsan på min kind och glädjen i min själ.

Nej, nej, du goda, gamla! masken sitter mitti hjärtat och gnager omkring sig, mer och mer för var dag, och slutligen, när han en vacker stund avbiter själva min korta levnadstråd, då gråter du, då kvider och sörjer du, då tror du, att allt, allt av din Ottilia är förbi och borta, då tror du, att först i högre rymder råkar du mig igen; men du anar då icke, vilken liten överraskning jag åt dig berett; du vet icke, att, när du, sent omsider, bekvämar dig att genomleta mina små gömmor, att du då, bland florshalsdukar, tyllremsor och band, skall finna ett stort, förseglat brev, med de enkla orden till utanskrift:

”Till min goda Mormor” —

vilket tillräckligt säger dig, varifrån det kommer, efter du aldrig ägde flera barn än din länge sedan somnade dotter och din nyss inslumrade dotterdotter — din Ottilia.

Ser du, mormor lilla! därföre ville jag hava så mycket olja på min lampa om aftnarna, därföre led det så dåligt på slutet med den kragen, jag sydde åt dig, ty jag ville hellte bereda dig denna lilla fest än träda blommor ut och in på tyll. Här har du även nyckeln till min fåordighet, när du så ofta frågade mig om detta årets händelser. Jag talade då om alla småsaker, som mött mig, men gömde det väsentliga, det som ensamt inverkat på mig, till mina skriftliga aftonbekännelser, som du härmed får, och detta av många skäl: Uppfödd från min spädaste barndom av dig, har jag aldrig kunnat komma ifrån att tala till dig som ett barn, du aldrig att anse mig som ett sådant. Det hade varit något nytt och besvärligt för oss båda att byta språk. Jag kände mig varken hava håg, mod eller ens förmåga därtill, och, att jag ännu var ett barn, när jag på min vanliga barnaplats satt vid din sida och arbetade, när jag läste moraliska böcker, sjöng små visor för dig eller avhörde dina, för mig så kära, berättelser ur min och mammas och din egen barndom och ungdom, att jag då ännu trodde mig vara ett barn, fast ett sjukt barn, det var min sista illusion i livet och den, som jag icke hade hjärta att nedriva, för att låta dig blicka ned i mitt härjade hjärta, bland mina ramlade förhoppningar och bland de avtäckta, ohyggliga föremål, som svävade för mina obarmhärtigt öppnade ögon.

Som hela min lycka på jorden, oberäknat dig, endast låg i mina illusioner, ville jag spara åt dig en enda sådan, ifall ävenväl alla dina andra voro sjunkna, den: att du trodde mig lycklig, fast sjuk. Nu vet du, att icke så var; men nu är denna visshet en källa till fröjd för dig, ty nu vet du, att jag, i vissare rymder, av jordlivet blott saknar dig, och, som det icke kan bliva för rätt länge, vet du även, att jag, utom all annan lycka, bland Guds små änglar även har ett hopp, då jag på jorden icke ägde ett enda sådant, endast en fruktan, den: att ävenväl förlora och överleva dig.

Öppna nu dessa blad! Skratta gärna åt alla mina barnsligheter, ty det gjorde du alltid förr och såg då helt lycklig ut. Men gråt aldrig, ty det lönar icke, utan, var gång en tår vill tränga fram, tänk då blott på: huru slutat allt mitt lidande är, huru tröstad, lugnad, ja, kanske belönad, din Ottilia nu svävar över molnen. Förundra dig icke över min vidlyftighet; säg icke, att jag berättar, vad du tusen gånger hört förut, vad du vet bättre än jag! Säg icke det, ty jag vet ändå, att vart ord från mig är en viss, sorglig glädje för dig, som jag skulle vilja föröka ända till folianter, om jag icke kände, att — — oljan i livets lampa snart är slut, — — att pennan faller ur handen, och tanken vill slumra — — och hjärtat stannar — — och himlens portar öppnas — och — dock, varföre ännu en gång komma fram med mina, kanske illusoriska, förhoppningar, fast de nu mer icke vila på jordisk grund?

DIN OTTILIAS ILLUSIONER

Öppna nu dessa blad! Skratta gärna åt alla mina barnsligheter, ty det gjorde du alltid förr och såg då helt lycklig ut. Men gråt aldrig, ty det lönar icke, utan, var gång en tår vill tränga fram, tänk då blott på: huru slutat allt mitt lidande är, huru tröstad, lugnad, ja, kanske belönad, din Ottilia nu svävar över molnen. Förundra dig icke över min vidlyftighet; säg icke, att jag berättar, vad du tusen gånger hört förut, vad du vet bättre än jag! Säg icke det, ty jag vet ändå, att vart ord från mig är en viss, sorglig glädje för dig, som jag skulle vilja föröka ända till folianter, om jag icke kände, att — — oljan i livets lampa snart är slut, — — att pennan faller ur handen, och tanken vill slumra — — och hjärtat stannar — — och himdens portar öppnas — och — dock, varföre ännu en gång komma fram med mina, kanske illusoriska, förhoppningar, fast de nu mer icke vila på jordisk grund?

Det var en afton i juli 1812, då du och jag, kära mormor, sutto lugna och glada vid våra smultrontallrikar i stora lindbersån, dit jag, dig ovetande, låtit flytta vår aftonmåltid. Du smålog så nöjd åt mitt infall; jag letade så ivrigt efter de största och bästa bären åt dig och skummade det tjockaste av den läckra grädden — även åt dig. Men just i detta — icke så mycket då, som icke mer i minnet — förtjusande ögonblick höra vi rullandet av en vagn, som allt mer och mer tydligt närmar sig. Du slutade att äta, jag höll sockerskeden över mina bär i stum förvåning, väntan och en behaglig, underbar darrning, tills sockerskeden låg ned i bären, och jag fick en liten skrapa av dig därför. Då vaknade jag, bad om förlåtelse, men glömde att äta av de efterlängtade bären, blott för att lyssna. Hjärtat slog! — Jag väntade — Gud vet vad: en riddare från forntiden med sköld, harnesk och hjälm; men han borde ridit! — Nej, en av Napoleons unga generaler, som ville bese vårt vackra slott och begära gästfrihet av dess invånare, eller kanske en furstinna, som förirrat sig om vägen, och vars son eller bror eller page upptäckt de grå murarna av vår gamla borg och spetsarna av våra torn glindrande i aftonsolen; — eller, kanske en rövarhövding! (men han borde även ridit) — eller kanske greve G. eller baron E., vilka mormor alltid talade om som de älskvärdaste unga män i hennes barndom, och som jag alltid glömde att de nu räknade sina 60 år på nacken. Alla dessa bilder svävade om varandra för min hoppfulla och rika fantasi. Vredgas icke, kära Mormor! Kom ihåg, att all förställning är nu bannlyst, och du må gå till dig själv i din ungdom, du må fråga vilken livlig, sextonårig flicka som helst, och, om hon då säger, att icke unga, sköna riddare, prinsar, grevar, löjtnanter, magistrar, studenter, adjunkter, sergeanter, hemmanssöner och ”herregårdsdränga”, att de icke spöka i huvudet, allt efter den uppfostran och omgivning hon haft — — så ljuger hon. Hälsa henne det från mig, som var oskyldig, trots någon. Ur alla dessa villor och fantastiska hägringar vaknade jag upp, när du utropade: ”Ah, min niece, Grevinnan X.; det ser jag på det ljusblå livrét!”

I detta ögonblick försvunno alla mina drömmar om riddare, prinsar och Napoleons generaler. Nu såg jag blott för min inbillning min tante Aline, som jag hört dig, käraste mormor, så mycket berömma och rosa för hennes skönhet, hennes mildhet, hennes kvickhet, hennes talanger, hennes goda, fina smak och hennes älskvärdhet på allt sätt. Med ett språng var jag ur trädgården och på trappan, för att få emottaga detta underverk i kvinnoskepnad, som jag trodde bara ideligen förkovrat sig och vuxit till i allt skönt och härligt på de tjugo åren, som du icke sett din niece och min tante, grevinnan Aline v. X. Jag var ännu så oerfaren, att jag alls inte begrep, det en tante nästan omöjligt kan vara en sånggudinna eller en av gracerna, åtminstone i en sextonårig flickas ögon. Jag stod i en väntan, som skulle Olympen på en gång öppnat sig, och alla dess gudomligheter, förenade hos tante Aline, stigit ned därifrån. Vagnsdörren ansåg jag som själva dess port. Jag darrar av en tjusande längtan! Vagnsdörren öppnas! — En kammarjungfru, gamla Annette, med en påse och ett resapotek, ett rödbrusigt anlete och ett jämntjockt smalben, är det första jag upptäcker, och, när denna förfärliga syn äntligen giver rum för den på högra sidan sittande tanten, upptäcka mina ögon ett torrt, magert benrangel, med insjunkna, färglösa kinder, med ögon skarpa och runda, med en mun utan en enda tand, händerna vita som grissylta, och hela denna figur insvept i siden och fina broderier, band och flor. Jag trodde, att jag drömde, och att den rätta tanten satt bakom henne; men, alldeles inte, där satt Caresse, tantes lilla pudel, oändligt vacker, vit och krusig, och vars alldeles oväntade anblick något litet ersatte alla mina svikna förhoppningar. Även du, min lilla mormor, tycktes häpna, när du såg din niece Aline; Men du har väl sett så mycket sådant sådant förr, att du sade ingenting därom, och snart hade ävenväl jag glömt alla mina villor om tanten, för det gruvliga bråk, som man i verkligheten fick för hennes skull. Hon kom från Ramlösa och Köpenhamns skickliga läkare dessutom. Hon var otroligt svag och nervös. Tre gånger kokades hennes vattengröt om igen, innan den blev till pass, och fem gånger bäddades hennes säng, innan Annette blev bekant med dynorna och hittade på rätta sättet att placera dem. Alla fönster och dörrar i hela vårt stora hus skulle stängas för drag. Jag håvade flugor på väggarna och mygg i fönstren, tills jag höll på att falla tvärs igenom de senare. Du var även helt trött, när vi slutligen kommo i ro fram mot dagningen, och, när jag kom upp på min kammare, skrattade jag så, att jag fick kramp, åt alla de besynnerliga saker, jag sett denna ovanliga afton. Jag var likväl så mycket, vad man kallar, upprymd och uppstämd, att jag trodde, vart enda ögonblick skulle bjuda en ny katastrof, då jag likväl inom mig kände en kaotisk förhoppning, att den nästa måste hava ett större behag än tante Alines oväntade ankomst. Men de uteblevo alla, och solen, som stack mig starkt i ögonen, emedan jag i häpenheten glömt nedfälla min rullgardin, var det första, som väckte mig. Klockan slog 8. Min Gud, vad jag skyndade att kläda mig, för att icke få lida för mycken smälek av min nykomna tante och av dig, min goda, enkla, rara Mormor, för min långa morgonsömn. Inom 10 minuter var fröken färdig, lockarna genomkammade och vridna om fingrarna, den hemvävda röda och vita klänningen igenknuten, det lilla svarta sidenförklädet likaledes, och en schalett, litet rarare än de, som brukades vardagligen, tanten till ära kastad över axlarna. Men, sedan jag tagit trappan i ett språng, möttes jag av ett: ”Chut! Chut! — Tyst! Tyst! Grevinnan sover ännu, och hennes nåd bad fröken gå på tå”. Och på tå kom jag! Och du, min älskade mormor, satt och drack ditt lilla goda kaffe, så tyst som en fluga äter honung, och bad mig göra så med. På yttersta tåspetsen tog jag således min lilla mjölkskål och skulle just visa min färdighet att gå som en ande till det öppna fönstret, där jag ämnade göra min lilla dejeuner, då en ond ande istället ville, att jag skulle släppa hela skålen, slå den i tusen kras, — blå, Kinesisk och äkta, som den varit alltsedan i din egen barndom, och att jag sedan, förtvlvlad, skulle se all den feta härliga mjölken rinna över hela ditt vita, glänsande golv. Min Gud, vad jag i det ögonblicket var genomolycklig! Din blick! Skålen, som du satte ett sådant värde på, golvet förstört, bullret för tanten, och slutligen tantens uppvaknande och gälla skri, ty hennes rum var, som du minns, innanför matsalen, Jag ville sjunka; men därtill var ju ingalunda tid. Tanten gav sig och jämrade sig, som skulle hon varit uti själtåget, Annette vände upp och ned på allt, för att få rätt på nyckeln till resapoteket och Hoffmans välgörande droppar. Du, min goda mormor, letade upp alla de smånycklar, som funnos i hela huset, för att passa, — och jag!!! sprang som en yr höna, än hit, än dit, trampade i mjölken, spårade på alla golv därmed, plockade upp bitarna efter skålen, utom just den enda, som Caresse skulle sätta i halsen, när hon under fullt skällande rusade ur tantens rum och med stor glupskhet ville slicka uti sig mjölken. Herre Gud, vad jag var olycklig! Jag tyckte mig på en gång ohjälplig och otröstlig; men ändå, mitt uti allt detta, fast tårarna lågo i blanka, långa rader på mitt svarta sidenförkläde, kunde jag icke motstå mitt skrattbegär; vilket jag ansåg som höjden av min synd och mitt missöde.

När tanten fått 30 droppar på en sockerbit, blev hon människa; men, som du väl minns, kunde hon varken i salen eller ens i sitt eget rum dricka kaffe eller kläda sig, emedan det luktade så ”terribelt skurat,” ty i min desperation hade jag hällt ut hela teköket ovanpå mjölken och sedan låtit Cajsa sumpa upp alltsammans, varav begav sig, att nästan hela golvet var vått. Tantens toalett och allt skulle således flyttas! Detta förglömmer jag aldrig. Annette gick före med en människobörda, tanten kom därnäst i peignoir och ändå förfärligare än föregående aftonen att åse, utan alla löslockar och andra vimplar. Därefter kom du, min goda mormor, som aldrig sade ett ont ord till mig för allt detta; sedan kom Cajsa och Elisa med var sin människobörda, och sist jag, som skämdes otroligt och stängde alla dörrar efter hela tåget, ävenväl den sista, men smög mig på samma gång tillbaka, sprang ned i parken och glömde där, bland mina duvor och mina blommor, allt det onda, som skedde i världen.

Jag kände en förfärlig känsla av blygsel, när jag, ett par timmar därefter, fick bud efter mig att komma upp till hennes. nåd och den främmande grevinnan. Stegen blevo allt långsammare, ju närmare jag kom förmaket, där man sade mig att ”herrskapet satt”. Förmaket hade i alla tider haft något så tomt och högtidligt med sig, att det ensamt ägde förmåga att stämma mig illa till mods; vad skulle det nu inte vara? Men din milda blick, du goda, hulda mormor! gav mig åter allt mitt mod, och jag steg dristeliga fram till min tante och bad henne förlåta mitt hafs. Hon satt nu, vitklädd och broderad från topp till tå, och såg mycket god och artig ut, skrattade vänligt, när jag beskrev en del av mina känslor vid den olycksaliga katastrofen, och började nu med mig göra en liten mönstring, vilken tycktes vara en följd av hennes samtal med dig förut, kära mormor.

— Alltför täck! sade hon. — Lik sin mamma! tillade hon småleende och såg på mormor, — Skönt hår! Magnifikt! Men det skulle sättas upp i bubblor och flätöglor och inte hänga så där, som på ett litet lejon. Alltför gentil växt! Men nu börjar man ligga utav det grekiska draperingssystemet och återgå till våra gamla, hederliga och välgörande snörliv. En liten korsett skulle icke skada Ottilia. — Akta sina händer, min lilla kusin! (Jag hade nyss påtat i jorden bland mina blommor.) Det är en väsentlig sak för en ung dam comme il faut (och hon såg härvid på sina egna, magra, sliskigt fina, döda händer). Eh bien! Comment va le français? Apparement vous savez-le parler très joliment, n'est-ce pas?

Jag trotsar vem som helst att svara på en dylik uppmaning annat än med rodnad och förlägenhet, även om man kunde pladdra fransyska aldrig så väl. Det ligger någonting så nedslående i detta ohyggliga spörsmål, Skall jag svara nej, fast jag väl vet mig kunna det? Skall jag svara ja och därmed giva en lysande bild av min egenkärlek? Redan då blixtrade för mig den tanken, att, om man vill veta, vad en människa kan, så skall man icke fråga: Kan du det? ty då betyder ofta ett ja eller nej motsatsen. Ju mera man kan, desto mer är man hågad att svara nej, och så tvärtom.

Finalen av detta förhör blev, att tante Aline yttrade sitt höga välbehag över mig, men påstod, att jag nödvändigt borde komma ut litet i världen, vara i societeten, för att få den lilla tournuren, som fattades mig, etc. etc. Du jakade väl icke; men du nekade heller icke, min goda, vördade Mormor, och jag gör dig i detta, som i allt annat, full rättvisa. Dina förtjänster, din ypperliga uppfostringsmetod hade icke varit fullkomliga, om du icke betvivlat dig själv och lyssnat till den röst ur världen, som ropade din Ottilia dit. Dessutom visste du, vad du nedlagt i mitt hjärta, och jag anar, att den tanken någon gång föll dig in, det grunden var sådan hos ditt kära barn, att världens sorger, men obetydligt av världens fördärv, därpå kunde inverka, ty då hade du icke släppt mig. Och du hade rätt! Världen förstörde min lycka, min glädje, mina drömmar och förhoppningar; men, himlen vare tack! endast för korta stunder besöktes jag av denna ”lilla tjänsteande, som heter ånger”, och som är livets högsta och förfärligaste plåga, mot vilken allt annat är ett intet.

Med vart ögonblick fick tante Aline ett nytt behag i mina ögon eller, rättare sagt, den värld, hon beskrev, och vars trollportar jag slutligen trodde mig se öppnas, då hon äntligen tillbjöd dig och mig, att jag hos henne skulle få passera ett år eller däromkring.

Du log genom tårar, när du gav mig din tillåtelse och din välsignelse, och jag grät floder därav, i sorgen att lämna dig ensam och av oro att komma, dit jag nu över allt annat längtade.

Du vet, jag hade aldrig varit utom församlingen. Blotta tanken på själva resan var något så hänförande, att anden förgick mig, bara jag tänkte därpå. När förebudet avgick, darrade jag av underbar glädje, över att jag, just jag själv, skulle få åka efter de hästar, som beställdes så långt förut, så långt bort. När våra släktingar, som tid efter annan besökt oss, skulle åter avresa, hade alltid dessa förebudssedlar gjort en besynnerlig verkan på mig. Ett eldorado tycktes mig alltid vara målet för varje lång resa, och detta allt skönare och skönare, i mån av resans längd. Och Stockholm! Denna trollvärld, vars alla invånare jag ansåg för lika många lycksaliga änglar, dit skulle jag nu själv få komma! Själv se och njuta och tjusas av dess otaliga behag och fröjder! Du minns, jag kunde varken sova eller äta. Jag var i en sorts rus under hela inpackningen och kände ingen sorg i världen, mer än den, att skiljas från dig, att lämna dig ensam, att taga av dina måttliga inkomster till min utrustning, och att se dina tårar. — När jag tänkte på detta, tyckte jag mig vara ett odjur, ett vilddjur. Du minns, jag kom ännu sista aftonen till dig och bad gråtande att få stanna kvar hos dig. Men då blev du allvarlig, talade om obeslutsamhet och vankelmod, visade mig tydligt, att din vilja var, det jag skulle resa — bevisade mig, att du skulle kunna finna dig rätt väl denna lilla tid utan mig — berättade mig allt, vad du under tiden skulle företaga, och slutade med att öfvertyga mig, om vad jag förut aldrig kunnat besinna, att ett år nämligen icke var en evighet, utan en helt liten del av vårt långa liv. Du påminde mig, om vad vi företogo förlidet år vid denna tid. Du sade: ”Inte var det en evig tid, sedan du fick de rara törnrosorna, som du låg vaken för en hel natt, emedan du såg, att de skulle spricka ut om morgonen. Inte är det en evig tid, sedan du låg i bäcken och metade upp de tjugo tjogen kräftor och blev så sjuk efteråt, hade feber och yrade om allt vad som stod i l'Abeille du Nord om Napoleons huserande i Spanien och alla kolonialvarornas uppbränning. Inte är det en evig tid sedan?

Detta gjorde sin verkan. Jag medgav, att du hade rätt. Jag avtorkade mina tårar och sade både till dig och mig själv och alla andra levande och döda föremål i mitt kära barndomshem: ”Inte är ett år en evighet; jag kommer snart igen.” Men, min Gud, vad jag ämnade hinna med mycket på detta år! Och jag gjorde så ock!…

Avresan vill jag icke påminna om. Alla de tårar, jag fällde, och den huvudvärk, jag fick därav och av den täppta luften i tante Alines täckta vagn, glömmer jag aldrig. Jag, som förut trodde, att själva resan var första graden i himmelriket, mådde därutav så illa till en början, att jag ångrade hela företaget. Men den lilla sorgen gick snart över, ty, sedan jag länge gråtit och varit sjösjuk en stund, somnade jag rätt gott och vaknade, först när min tante sade, att vi vore vid den gästgivaregården, där vi skulle äta middag.

Som vi nu voro inne på stora Stockholmsvägen och på en av de bättre gästgivaregårdarna, var där stor trängsel av vagnar, kommande och farande, tyskar, engelsmän, svenskar, damer och herrar, besynnerliga betjänter, skjutsbönder, larm och skrik. Detta roade mig oändligen. Jag var bara öra och öga, glömde alla dina förmaningar att vara artig och behjälplig för tante, utan lät Annette och Jean (tantes neger) passa upp henne i allt. Men, sedan allt var inhämtat, sedan gjorde jag mig tusen ärender ned i vagnen för att få se detta härliga vimmel och uppsnappa något ord av dessa människor, som var och en för sig hade något underbart intresserande. Jag hade en obeskrivlig håg, att någon av dem skulle tala till mig, fråga mig om något, berätta mig något; men själv hade jag ingen ingivelse att bryta tystnaden, ehuru jag var mycket för oskyldig, yr och glad, att vara blyg. Den känslan kom väl framdeles, grym och nedslående, men inte nu.

Men talade ingen till mig, så hade jag åtminstone den innerliga fröjden, att man talade om mig. Vad de svenska resande sade om mig, hörde jag väl icke, men såg tydligen, att jag var ett mål för deras halvhöga viskningar; men du får icke skratta åt mig, när jag bekänner för dig, du goda Mormor, att jag prisade och tackade dig av själ och hjärta, som låtit mig lära mig tyska och engelska, så att jag kunde förstå, när man sade: ”ein hübsches Mädchen! Ja, wahrhaftig!” eller: ”Yes, very beautiful, very pretty!” Detta förtjuste mig, och vilken flicka, som i mitt ställe sagt sig liknöjd för dessa utlåtelser — hon ljuger, och den konsten har väl även jag kunnat något litet och hade säkert begagnat mig därav, om någon frågat mig då, men icke nu, icke för dig. Ack, jag har väl värre än så att berätta, då sanningen blir kinkig nog att föra oskadd i dagern.

När jag fjäskat fram och åter i vagnen ett par gånger, dessutom varit i den lilla gästgivarträdgården, under pretext att där plocka blommor, och slutligen ämnade göra ännu en dylik upptäcktsfärd, sade min tante:

— Det passar icke att springa så där, på ett allmänt värdshus, min lilla Ottilia, utan skicka då hellre Jean, han kan nog plocka blommor, så vitt du icke vill vänta, tills du kommer fram till Skönvik att samla ditt herbarium, då du kan få de vackraste och raraste blommor, man vill se, varemot gästgivareörter äro ett intet.

Jag rodnade så, att det stack i örsnibbarna, av blygsel, av harm och förlägenhet. Jag få en sådan tillsägelse! Jag, som icke på flera år fått en förebråelse av dig för något opassande! Och det med en ton av persiflage! Dessutom, i händelse min tante hade rätt (vilket jag dock något betvivlade), vilken dålig figur hade jag icke redan gjort för dessa främlingar? Jag skämdes för dem, för tante, för Annette, som hört min skrapa, och för mig själv, och redan nu började denna serie av täta och, som det tycktes, vänliga, men hos mig harmväckande, rättelser av min tante samt min egen växande förlägenhet och missnöje med mig själv. Jag kunde under den återstående delen av resan den dagen icke se upp på min tante, som nu höll vackra tal, om huru jag skulle bete mig om aftonen, när vi kommo till S., där vi, som du minns, hade första nattlägret hos excellensen W. Min tantes förmaningar gingo aldrig rakt på saken, ty då hade de endast väckt litet blygsel och mycken tacksamhet, utan de voro ställda på snedden och träffade således ofta högst ömtåliga sidor, för vilka de icke voro beräknade, på samma gång som de halkade förbi de rätta, dit de egentligen voro ämnade. Hon talade nu till exempel om en ung flicka från landet, vilken kommit på en stor supé i Stockholm, alldeles oförhappandes, huru dumt hon bar sig åt, hur hon frågade om allt, såg på allt, skrattade åt saker, som ingen annan fann varken besynnerliga eller löjliga, slog tekoppen över sig och sin granne, trampade sönder sin klänning och ryckte coloretten av en dame, som satt bredvid henne, när hon en gång i stor häftighet eller förlägenhetens vivacitet sprang upp för att taga utav ljusen borta på ett bord, därvid ingen satt, och många andra legender, allt om denna olyckliga varelse. Jag förstod mycket väl, att allt detta var ämnat mig till varnagel, och det lilla skratt, jag kostade på berättelsen, var ganska tvunget och ofrivilligt, och, för att på en gång komma ifrån alltsammans, frågade jag, om icke excellensen W. vore en släkting till oss på långt håll.

— Jo visst, svarade min tante, men excellenser kallar man aldrig morbror, farbror eller onkel, utan bara Hans Excellens.

Nu rynkade jag litet på överläppen tyst under min hatt, det minns jag, men svarade intet, ty påminnelsen behövdes icke, emedan den saken visste jag förut, och nu föll det mig in, att jag kanske gjorde på samma sätt med mycket annat, som tante rekommenderade mig, varav inom mig uppstod tyst, men ytterst harmfull opposition.

Klockan 7 kommo vi till S. Just när jag hoppade ur vagnen, kom jag ihåg tantes berättelser om flickan på supén, och just därföre gjorde jag en dum oberäknad sväng, så att min klänning fastnade i fotsteget och rycktes sönder med ett fasligt krasande.

— Aj, min lilla kusin, sade excellensen, som själv hjälpte oss ur vagnen. Huru gick det med klänningen?

— Mycket bra, min nådiga onkel! svarade jag av ren distraktion, just emedan jag mycket tänkt på motsatsen; men i samma ögonblick jag tilltalades som kusin, var mitt olycksaliga onkel färdigt, likasom av sig självt.

Jag rodnade ända ut i fingerspetsarna.

Och jag hade icke ett, två eller tre vittnen till alla dessa mina motgångar, utan tjugo, ty hela gården var full av unga herrar och damer, som den vackra aftonen lockat ut för att kasta ring, boll, volant och dylikt. Av resan var mitt hår mycket trassligt och oredigt. Innan jag nu fick detta i ordning och min klänning var lagad, var supén serverad, och jag skulle således i själva matsalen presenteras för detta sällskap, som jag visste, som jag var fullt övertygad hade under tiden hjärtligen skrattat åt mig och min våpighet. Jag var icke nu den glada, frimodiga flickan, som hoppade trapporna uppför och nedför på gästgivaregården, utan en rädd hare, rädd för vart enda steg jag tog. Alla sågo på mig, tyckte jag åtminstone. Jag blev vid bordet placerad mellan en ung dam och en ung herre. Ingen av dem hade jag tagit reda på vem det var, eller huru de hette, och jag hade nu visst icke samma présence d'esprit som längre fram en gång på en stor diner i Stockholm, då samma händelse inträffade. Jag frågade nämligen först min granne till höger om den till vänster, och så tvärtom; men nu — — bara teg jag och åt, för att hava något att bestyra med; men, när min manliga granne helt artigt anmärkte, att resan givit aptit, lade jag genast bort kniv och gaffel, fullt övertygad, att jag nu ätit alldeles för mycket, ty bland tantes berättelser om flickan på supén var även, att hon åt både mat och fat, alldeles som en loup-garou, och gömde bakelsen i näsduken.

— Huru långt har herrskapet rest i dag? frågade min granne, när jag plockade på brödsmulorna och satte till rätta mitt vattenglas och inte visste, vad jag skulle företaga.

— Det vet jag inte, svarade jag ganska sanningsfullt, ty det hade icke fallit mig in att addera ihop alla dessa många fjärdingsvägar, ehuru de redan voro annoterade i min resjournal, som jag sedan skickade dig, goda mormor.

Sedan trodde den herrn väl inte, att det lönade slå upp sin språklåda till mig, utan han skrattade och skämtade med en flicka till höger, och nu började min vänstra granne mycket artigt ett förhör, om vilken väg vi kommit. Detta visste jag till punkt och pricka och gjorde reda därför, som hade jag varit en resfiskal.

Av de oändligen goda mandelbakelserna, som vankades, föll en, av någon liten förseelse, i mitt knä; med mycken ceremoni tog jag upp den och åt upp den; men för att mina grannar ändå aldrig i evighet skulle falla på den tanken, att jag gömt någon i min näsduk, rystade jag upp den, just när vi sköto stolarna från bordet, alldeles förglömmande, att jag däruti hade ett helt magasin av fingerborg, trådnystan, sax, kam etc. efter generalreparationen på min klänning och tupering dessutom. Allt detta rallade och rullade under bordet. Huvudstupa kastade sig min granne till höger därefter, jag likaledes, och under bordet kommo vi nu i all den kontakt, som saknats förut, ty i fjorton dagar efteråt hade jag en blånad i pannan av den förfärliga stöt, jag fick mot min artiga, men hårda grannes panna. Nu var mitt tålamod slut. Nu bruste länge hämmade tårar ur mina ögon; men, då man kom med ättika, vatten, rigabalsam och kompresser, emedan man trodde, att mina tårar voro av svedan efter den gruvliga stjärnsmällen, då föll jag i ett av dessa skratt, som ofta äro ungdomstårarna hamn i häl. Detta var min verkliga lycka, ty må hända förekom mitt eget skratt allt det av sällskapet, som kanske annars hade blivit min lott. Med en viss komisk deklamation gjorde jag nu upp alla de olyckor, som timat och mött mig alltsedan jag kom, och gav själv ton till det hjärtliga skratt, som uppstod, inom mig likväl svärjande ett evigt hat till tantes anekdot om ”flickan på supén”. Sedan var aftonen förträfflig. Vi promenerade och sprungo änkleken. Min bordsgranne: ingalunda avskräckt genom den blånad, som även syntes vid hans vänstra tinning, och som han mycket artigt titulerade “un doux souvenir”, var min kavaljer par préférence, och, när vi togo god natt, förtrodde han mig, att ”det var oändligen ledsamt”, det vi skulle resa morgonen därpå, kl. 10. Detta tyckte ävenväl jag. Början hade varit så förfärlig, att jag mångfaldiga gånger önskat mig tillbaka i vårt goda, ljuva lugn hos dig, käraste, gamla Mormor; men slutet av aftonen hade däremot — — alldeles försonat mig med världen igen.

Inkomna i våra rum, började tante sina tal. Till all lycka var hon för kvick att hålla parentationer över sådana olyckor, som redan timat, väl vetande, att erfarenheten själv nog varnade för dessa; men så mycket mer sökte hon förekomma det onda, som kunde ske, och varna för de förseelser, som jag begick, utan att märka dem själv. Men aldrig än skedde detta i få och innefattande ord, utan i långa, krokiga och odrägliga omvägar. Denna afton till exempel sade hon:

— Det är en alltför rolig och lantlig lek för ungdom på landet att springa änkleken; skada bara, att damerna aldrig kunna springa så fort som herrarne!

— Jo; men det gjorde jag! svarade jag, helt naturligt glad över det stora försprång, jag hela aftonen haft.

— Ja, du springer som en liten hind, sade tante, men de andra flickorna hade väl icke så vackra strumpeband, efter de höllo sig så saktmodiga.

Detta bet mig. Var det ett förblommerat talesätt, eller hade man verkligen sett mina strumpeband? Jag ville icke fråga, men föresatte mig att en annan gång springa som en hällad get. Men tänk, vad jag skulle hållit utav min tante, om hon sagt mig det, medan det ännu var tid att hjälpa saken. Då hade jag innerligen tackat henne; men nu insmög sig småningom en viss motvilja, som med var dag växte, oaktat jag rättvisade de flesta av hennes anmärkningar.

Andra morgonen var jag ytterst förlägen och blyg av den förfärliga tanken, att var och en visste precist, det jag hade ljusblå atlasstrumpeband med silverlås, Den tanken förföljde mig och lade sig emellan allt, och jag kände mig verkligen lätt till sinnes, när jag kom i vagnen. Nu började min tante förhöra mig, vad jag tyckte om fröken A. och fröken B. och baron C. och löjtnant D. och kammarjunkar E.; men nu begav det sig, det jag hade haft så mycket att tänka på mig själv, att jag icke tagit reda på en enda av alla dem jag sett, till namnet, men väl till utseendet, vilket jag skulle kunnat porträttera utav, så väl hade de fäst sig i minnet. Jag råkade således flera gånger att säga: ”Han med det lurviga håret, hon med vårtan på näsan” etc. etc.; men då började tante skratta så ohyggligt och emellan skrattet berätta mig om en dövstum pojke, som varit i hennes föräldrars hus, och som alltid tecknade på det mest iögonenfallande av en person. Jag låtsades väl skratta åt tantes reminiscenser, men med en inre harm och den fasta föresatsen att hädanefter kunna repa upp namn, som Mose i sin Numeri, till trots för tantens jämförelse mellan mig och den dövstumma pojken.

Av den övriga resan minns jag intet särdeles annat, än att gästgivaregårdarne alldeles förlorat sitt behag för mig, helst sedan tante försäkrat mig, att det vore det mest opassande i världen för en ung flicka, att gå omkring och läsa, vad som stod skrivet på väggar och fönsterrutor, samt ändå större brott att rista dit något själv, vilket förr utgjort ett otroligt nöje för mig, vidare, att jag darrade av glädje, när jag äntligen skulle få se en stad, och vi till min fröjd körde in uti det lilla, otäcka ***köping, men det påminde mig om ett gammalt, dumt rim, som dock är en fullkomlig bild av min känsla med dess höjd och dess fall:

Aurora öppnade sin purpurdörr;
Men sedan åt hon bröd, som doppat var i smör.

Jag skrattade så åt dessa usla, röda träkojor, jag, som aldrig hade något mindre i fantasien, när jag tänkt mig en stad än Venedig, Neapel, Genua, Marseille, eller, med ett ord, någon av de gudomliga sjöstäder, varav vyerna sutto hemma hos dig i matsalen. Jag skrattade och gjorde så många jämförelser mellan mina förhoppningar och verkligheten, tills Annette — blev ond, som, mig alldeles ovetande, var född i det lilla furutimrade och rödfärgade ***köping. Tanten fann även för gott att taga parti av ***köping och sade litet vasst, att flera ting än ***köping torde vara sämre än jag behagat föreställa mig dem, men gav mig då ett, i många onödiga ord inrullat råd, att icke för mycket giva luft åt mina ”felslagna beräkningar och imaginationer”, utan taga var sak sådan den var och icke tro, att min inbillning var ofelbar, m.m. För första gången föll det mig in, att Stockholm kanske icke fullkomligt hade alla de behag utom och inom, som jag förmodat, vilket var en förfärlig tanke. En sak till påminner jag mig, som inträffade under resan, den, att jag för första gången hörde talas om Otto, tantes enda son. Vad hon sade om honom, brydde jag mig alldeles icke om, det minns jag även. Att hon berömde honom, faller av sig självt; men, att hon med sin djupa och fina politik förtrodde mig, fast under djupt tysthetslöfte, det han höll på att förlova sig och göra ett mycket gott parti, det var en sak, som jag då varken tänkte på eller reflekterade till, men som framdeles ofta rann mig i hågen. Även talade hon mycket om sin man och alla hans små egenheter, vilket allt blott var fina uppmaningar till mig, att göra det, låta bli det o. s. v.

Klockan 10 om aftonen kommo vi först fram till Skönvik, som du väl vet ligger en halv mil söder om Stockholm. Onkel X. väntade oss, som du väl kan förstå, och första anblicken av det härliga, vackra och ståtliga Skönvik var verkligen hänförande. Redan på långt håll sågo vi ett bländande ljus skimra mellan de dunkla, mörka, skyhöga träden, och, när allén svängde, sågo vi hela fasaden illuminerad av det stora, i ädel stil praktfullt och smakfullt byggda, Skönvik. När vi kommo fram på själva borggården, upptäckte vi en transparent, med ett allegoriskt herrskap ur Olympen, syftande på tantes så till sägande återvunna hälsa. Onkel och Otto stodo på trappan; de tävlade om att lyfta tante ur vagnen och att omfamna samt välkomna henne. På mig tänkte ingen. Onkel och Otto förde tante, en under var arm, uppför de breda, väl upplysta trapporna, Jag gick tyst efter och tyckte mig, för första gången i min levnad, vara alldeles ensam. Uppkomna i en stor salong, kommo från alla sidor tantes vänner och bekanta, omfamnande och välkomnande henne av hjärtans grund. Mig märkte ingen. Jag stod vid dörren och sökte förgäves att få utav min hatt, som fastnat i håret, och som dessutom nedfallit för ögonen, så att jag ingenting såg, endast hörde det gruvliga larmet och sorlet. Slutligen hör jag min tantes röst, som ropar: “Ottilia! Ottilia! Kom hit, kära barn, att jag får presentera dig! I denna glädjen hade jag så när glömt hela min lilla niece.” Nu kom även en hjälpsam hand och tog i hatten. En lock av mitt hår blev väl kvarsittande däruti, och resten hängde omkring axlarna oredigt nog och påminde mig genast om det bondlejon, som tante alltid talade om, var gång jag icke med kam och en skog av hårnålar toppat upp min stackars lockiga peruk; som jag alltid förut hört var ”det vackraste man kunde se". Att jag var förlägen och tämligen illa till mods, faller av sig självt. Men min onkel satte mig snart i gott lynne. Som jag varken kan eller vill porträttera honom, utan endast framställa honom så, som han alltid föreföll mig, bekänner jag, att han redan denna första afton förtjuste mig. Han omfamnade mig, tog mig fram till en stor girandole, för att riktigt betrakta mig, och, utan att ändå slå mig med smickrets pudervippa rakt i ansiktet, sade han mig så många fint artiga ord, att jag blev åter vid gott mod. Tante talade sakta med sina vänner och såg på mig. Om det var gott eller ont eller en mixtur av båda delarna, kan jag än i denna stund icke säga. Otto var själen i allt, och, innan jag blir partisk för honom, vill jag beskriva honom, sådan han föreföll mig i denna första afton, Att han är löjtnant vid Livgardet till häst, det vet du; men, som du aldrig sett honom och kanske aldrig får se honom, kära mormor, så kan du icke veta, att det ej finns en varelse så skön som han. Han är lagom lång, lagom smal. Någon sade en gång, att han har en liten oskyldig Amor i var och en av sina lockar; långt därefter sade en gång någon annan, att en Amor är en flygande lögn, och då kom jag ihåg Ottos lockar. Hans panna är så ren, att man skulle tro det vara själva sanningens och ärlighetens egen spegel. Och ögonen! Kära mormor, älskade du någonsin av hela din själ, av hela ditt liv? Minns du dens ögon, som du då älskade? Nå väl, sådana voro Ottos. Hans blick kunde vara en himmel eller en dödsdom. Hans mun var glädjens tron och allvarets tabernakel, det vill säga, dit allvaret väl sällan gick; men, när det kom dit, då var det skönare att se än all annorstädes. Ja, nu vet du, kära mormor, hur han ser ut, ty att tala om hans vackra näsa, hans penslade ögonbryn och välbildade händer och gentila fötter, det bryr jag mig icke om.

Aldrig en enda gång vände han sig till mig denna första afton. Mycket bestyr hade han visst; men de andra unga damerna glömde han dock icke, utan ägnade dem var och en sin gärd av uppmärksamhet. Alla — utom mig! Han var icke inne, när onkel synade och mönstrade mig framför girandolen, och sedan hade jag krupit bort i ett hörn bakom ett fortepiano, där jag bläddrade i noter, dels gamla och murkna Hoffmeister och Pleyel pour le clavecin, sedan tantes ungdomstid, dels nya sångnummer ur de nyaste pjäserna, Cendrillon, Trollflöjten, m. fl, på vilka stodo Ottos namn.

När alla slutligen skulle gå uti matsalen till soupern, förde var och en kavaljer sin dam; men, gömd bakom fortepianot, märkte mig ingen, saknade mig ingen, och jag blev kvarsittande. Nu brast jag i verklig gråt. Jag kände ett hat till min tante, som ryckt mig från dig och mina trevliga, lugna dagar, för att sedan glömma och släppa mig handlöst bland okända människor. Jag kände ett visst förakt för min onkel, som kunde prata så mycket vackert och mena så litet. Jag kände en avsky för Otto, som så noga tycktes observera alla och endast av hela världen glömma mig. Så bedömde jag hela familjen denna första afton, och Gud give, att tiden icke hunnit lyfta mig långt över alla dessa tankar, för att sedan med så mycket större fart nedslunga mig tillbaka till min första ingivelse, då, i fallet, all min tro på människors godhet och redbarhet på en gång bräcktes och föll i grus! — Förlåt denna sorgliga flykt i det kommande, kära Mormor! Vi äro långt därifrån ännu.

Jag grät under denna stund, såsom ett barn kan gråta. Jag var förödmjukad, jag var hungrig, jag var trött av resan, jag hade ont i huvudet, jag var rädd, att man skulle kalla mitt kvarblivande för kapris, jag visste icke, vart jag skulle taga vägen, för att komma till mitt sovrum, jag visste icke en gång om man tänkt på mig med ett dylikt (mig anade motsatsen), och jag var i en gruvlig ängslan för den släta figur, jag skulle göra, och alla de otaliga frågor, jag skulle utstå, när sällskapet efter fulländad måltid skulle storma från bordet. Jag hörde darrande det glada sorlet och slamret av tallrikarna och betjänternas snabba steg, ut från matsalen, till vilken alla dörrar stodo öppna. Jag satt och lyssnade noga och sade för mig själv: nu äter man med sked, nu skär man stek, och nu äter man bakelse! Herre Gud hjälp mig, nu komma de snart!

Men jag bedrog mig litet, ty jag beräknade icke alla mellanrätterna. Ottos röst, där en behaglig men obetydlig skorrning och en lika liten läspning ägde rum, kände jag redan. Jag hörde hans vackra, livliga och glada skratt; jag hörde honom proponera skålar och alla andra skratta och klinga med glasen och därefter ett: Kors för tusan! — utropat av Otto, och en stol, som hastigt skjutes från bordet. Jag anade det värsta, och min aning slog in.

— Kusin Olivia, kusin Olivia, kusin Ottilia, ville jag säga! ropade han genom alla rummen och sprang förbi mig, som alldeles inte syntes, när man kom från matsalen. Han sprang ropande, in igenom hela filen av de inre rummen, men kom snart tillbaka, allt med servetten på armen, och sade för sig själv, när han åter kom in i salongen: Jag tror F. tagit hel kusinen! Men i detsamma fick han ögonen på mig. Nu var jag bra dum, ty jag grät malörtstårar, Gud vet för vad egentligen. Nu kom han bort till mig, bad mig, tusen och ändå tusen gånger till, förlåta hans glömska; bad mig komma in med honom i matsalen, frågade, om jag hellre ville hava mat in till mig, bad mig framför allt icke gråta och tog en allt mer och mer mild och ljuv röst, som slutligen ingav mig det mod, vilket jag sedan märkt mig alltid få, just när faran är störst. Jag knäppte ihop mina händer, som jag tog från mitt gråtande anlete, bekvämade mig till att blicka upp till honom, som stod lutad över mig, och svarade blott:

— Var nu god mot mig! Visa mig till mitt rum! Jag har så ont i huvudet! Jag är så gråtögd och ledsen dessutom. Jag vill icke gå ut bland dessa okända människor. Säg, att greven icke funnit mig; den lilla nödlögnen förlåter nog Gud, som är god.

Han såg på mig allt mer och mer innerligt, och du skulle sett, kära Mormor, huru hans ögon tindrade som stjärnor i en mörk natt över mig.

— Kom, söta flicka! sade han, tog mig sakta i handen, förde mig helt nära väggen, så att vi icke skulle synas, genom de Öppna flygeldörrarna, gick genom en sidodörr, förde mig sedan genom de rikt upplysta och vackra trappuppgångarna till en övre våning, tog utav i en mörk gång, men öppnade genast en dörr till ett litet rum, som på en gång försonade mig med hela livet och alla de sorger och motgångar, som där mött mig intill denna dag. Min hand i Ottos klagade heller icke över någon nöd, — mitt hjärta slog — men av fröjd! Kära Mormor, laga dig nu icke till att ruska på huvudet! Kom ihåg, jag slumrar den eviga sömnen, när du läser detta, och du minns väl, huru det var, när du själv var ung. Därpå förlitar jag mig mången gång.

Men nu vill jag beskriva mitt rum: Det var icke mycket stort, men högt. Dess väggar voro ljusröda; på golvet låg, oaktat sommaren, en mörkgrön matta. En vit muslinssäng med ett ljusrött sidentäcke stod på ena sidan, en mörkröd sidensoffa på den andra. I det stora, djupa fönstret voro tvenne stolar och ett litet sybord. Långa, mörkröda gardiner hängde från tak till golv. På en byrå under en stor spegel var en toalett uppstädad. På den höga, mjällvita kakelugnen, på byrån, på sybordet voro små benglasvaser med fylliga doftande törnrosor. På ett litet bord vid sängen stod ett tefat med förgätmigej och en törnros i mitten. En lampa i taket upplyste rummet och kastade däröver en trolldager. — Jag har aldrig, varken förr eller senare, känt en så angenäm överraskning, genom döda ting NB.

— Skall jag bo här? — frågade jag med glädje i hela min själ och såg därvid på Otto, som njöt av min fröjd.

— Ja visst, du söta flicka! — svarade han — Jag har själv valt detta rum åt dig, själv satt in dessa blommor, plockat de blå, när jag var ute och simmade i förmiddags. Tycker du om din boning?

— Allt! — sade jag i ren förtjusning.

— Mig även?

Jag rodnade gruvligt. Han tog mig hastigt om livet och sade: Giv mig en kyss, flicka, innan vi skiljs åt, till tack för — —

— Nej aldrig! — ropade jag och vred mig ur hans famn.

— Förlåt mig, Ottilia! — sade han med en ny annan röst — Säg det inte till mamma! Jag skall aldrig göra så mer! — Och härvid tog han min hand, som han tryckte hårt till sina läppar.

— Mår du ännu illa, söta flicka? — sade han sedan ömt.

Jag svarade honom då stammande, att jag hade litet ont i huvudet. Han frågade mig, om jag ändå icke vid nogare besinnande ville ha litet mat. Jag tvekade litet; men, när han såg det — ilade han ut genom dörren och lämnade mig ensam!

Nu vill jag icke ens försöka att för dig reda mina tankar, de voro outredbara! — Jag tyckte mig på en gång förflyttad ur en plågovärld in i en himmel, Varje känsla i hela min varelse, varje tanke i hela min själ var ljuv och hänförande. Rummet var min värld, Otto den enda varelse, som däruti fanns. Jag har mången gång efteråt önskat mig att blott en minut kunna få känna den salighet, som genomströmmade mig denna afton. Nära en kvarts timme var jag allena, väntande, lyssnande. Under tiden såg jag tanklöst, att alla mina effekter voro ordningsfullt uppstädade här. — Rummet var mig således alltid ämnat. Slutligen hör jag steg, de närma sig! Nu först faller mig den gråa tanken in: ”Det är icke han, inte kan han lämna alla de främmande, utan han har (”ganska klokt” sade beskäftigt mitt lilla övriga förnuft) skickat Annette eller någon annan tjänsteande.” Men jag missräknade mig! Det var Otto själv, som kom. Sörjde jag däröver, mormor? Gissa själv!

— Förlåt, söta lilla Ottilia, att jag dröjt så länge! — sade han — Men de hade nästan ätit, när jag kom tillbaka; jag måste dock sätta mig ned de få ögonblick, som återstodo; men i villervallan, när alla stego från bordet, då försedde jag mig med detta och flög till dig, ty jag hade icke hjärta att skicka någon annan. Nu väsnas de så där nere, att de sakna mig icke, och ingen kommer hit upp, ty jag sade, att man sagt mig, det du redan gått till vila.

Nu satte han ned en liten bricka med stek, gelé, bakelser, apelsin, vindruvor och en vinkaraff på bordet. Skrattande och skämtande började jag göra min supé. All möjlig huvudvärk var borta, och god aptit i dess ställe.

— Jag har i afton icke hunnit äta en enda bit; — sade Otto — giv mig litet med din gaffel!

Jag hörsammade honom, och vi fingo nu med samma gaffel och av samma tallrik, var sin gång. Så blev det även med skeden, när turen kom till gelé. Av bakelsen ville han icke hava, om jag icke tagit hälften av den. Druvorna delade vi även, jag minns väl hur. Vin drucko vi ur samma glas; men apelsinen sprang han bort och rullade helt skälmaktigt i min säng; sedan tog han brickan, men satte den åter ifrån sig, och framkom till mig, som stod tyst och brydd och med ett litet agg, jag visste icke rätt för vad.

— Hur är det, Ottilia, — sade han — du är väl icke ond på mig? Se på mig! (Jag kunde inte se på honom.) Han tog häftigt min hand, lade den på sitt hjärta, det slog täta slag. Mitt eget ville spränga alla bojor. Det svindlade för ögonen — och en lycka var, — — att han icke även då begärde en kyss.

— God natt, Ottilia! — sade han efter några ögonblicks tystnad — God natt, sov en ängels sömn! Var klok och förståndig i morgon! Nämn för ingen om vår supé! I mig har du en vän i evig tid; men försiktiga skola vi vara.

Och nu gick han.

— Vad ville det säga? Försiktig! — Vad trodde han? Vad tänkte han? Försiktig!! — Och nu, nu först rann tantes berättelse om hans förlovning mig i sinnet! Jag kände, huru genast varje bloddroppe sjönk ur kinden, ja, ur själva hjärtat; men snart började jag trösta mig:

— Han har tänkt det förut, men inte nu mer, inte hädanefter! Inte kunde jag tänka på någon annan än honom! Och han! Han kan heller inte tänka på någon annan än mig. Jag frågde mitt hjärta, jag frågade mina förgätmigej, jag frågade min apelsin, — ja allt, allt svarade ja, och jag somnade, lyckligare än jag det någonsin i min hela levnad varit. Men, att det fanns ett gift i min lycka, bevisas därav, att jag kände ett samvetskval, var gång jag tänkte på dig, kära mormor. Jag ville icke, du skulle sett mig hela denna aftonen, och en sådan tanke hade aldrig förr uppstått hos din Ottilia.

Jag sov till långt fram på den kommande dagen, och ett nytt liv, en ny sol tycktes uppgå för mig, när jag slutligen vaknar. Vad man ändå kan känna sig lycklig i detta livet! Men därtill fordras dock tre väsentliga ting: rent samvete, icke känna människorna, och hava ett skönt hopp stående tätt bredvid sig, som dock icke är en visshet, ty då är det redan för mycket.

Med yttersta omsorg gjorde jag min morgontoalett. Min uppasserska, en ung flicka omkring tjugo år, vacker, välväxt, nätt klädd och som hette Marie, var mig härvid behjälplig. Jag hade ett behov av att tänka och tala om Otto:

— Vad här är vackra törnrosor! — utropade jag, under det jag flätade mitt hår.

— Ja, mycket vackra! Hans Nåd tycker även så mycket om dem och bad mig sätta in därav i alla rum.

— Och dessa små, vackra blommor, har du även satt in dem? — frågade jag och vände mig från Marie, för att hon icke skulle se min rodnad.

— Ja, bevars! — svarade hon och rodnade i sin tur — Men unga greven lärde mig att sätta dem i tefat och slå vatten på dem, så där.

Jag blev iskall, jag blev glödande het.

En osanning således! — tänkte jag och hade en outsäglig bitter och harmfull känsla. Men sedan började jag resonera inom — mig, d.v.s. började redan advocera för Otto och anklaga mig själv. Jag bannade mig för min egenkärlek och mina fordringar, att han skulle tycka om mig, innan han någonsin sett mig. Men varföre behövde han då ljuga? Varföre skulle han säga, att han själv plockat dessa blommor? Tyst, kanske han kastat bort dem, Marie plockat, och satt dit andra! Men varföre allt detta, innan han sett mig, innan han kände mig? Och detta kalla emottagande, denna totala glömska och slutligen detta utrop: ”Jag tror f-n tagit hela kusinen!” Nej, därmed kvadrera inga omsorger i förtid! — Så där ungefär famlade mina tankar bland möjligheter och omöjligheter, tills jag var fullklädd och gick ned. Jag stod länge vid salongsdörren, innan jag öppnade den, I rummet var alldeles tyst, jag hörde blott, att någon var där, som då och då vände på ett tidningsblad. Slutligen tog jag mig mod, öppnar dörren, och min artiga onkel kommer genast emot mig, överhopar mig med vänliga förfrågningar om min hälsa, min sömn, mitt illamående föregående aftonen. Sade mig sedan, att tante sov ännu, och började därefter fråga om dig och allt, vad som kunde intressera mig att svara på, men detta med så mycket och så livligt intresse, att jag trodde mig göra honom en stor tjänst med alla mina små underrättelser. Slutligen började han fråga om min uppfostran, om jag var road av musik, av lektyr, av målning, ritning och dylika sysselsättningar. Som han ingav mig det allra största förtroende och självförnöjelse genom det fina beröm, med vilket han likasom slumpvis kryddade sina ord, berättade jag honom helt uppriktigt, att jag spelade litet forte-piano, sjöng små visor, ritade och laverade litet landskap samt kunde tämligen bra franska och hjälpligt nog engelska och tyska. Utan att låtsa anställa någon examen, förhörde han mig i allt: jag spelade mina variationer av Gelinck på Tyrolervalsen; jag sjöng ”Quand tu m'aimais”, och, utan att upphöja mina små konster till några skyar, ingav han mig mod och en stor håg att förkovra mig. Med ett ord, han förtjusade mig, vartill icke litet bidrogo de drag av Otto, som jag då och då upptäckte hos den vackre fyrtioåttaårige mannen, som varken påminde om gubbe eller gammal konserverad kurtisör eller något annat än hög manlig värdighet, klädd i sköna former och drag. Jag påstår ännu, att min onkel är oemotståndlig för var och en, som han vill behaga (och det vill han med hela världen), och att det vill mycket till, slump och mer än önskansvärt öppna ögon, för att någonsin komma ur sin förtrollning. Ja, denna var hos mig så stark, att jag slutligen knappt saknade Otto, under denna högst intressanta förmiddag.

Klockan var över 12, när Annette slutligen kom insvängande och berättade, att grevinnan var vaken och tog emot. Dessutom plockade hon bort alla blomstervaser, stängde fönstret och rökte med eau de Cologne, för att även själva luften skulle vara i ordning för min tante, när hon en gång sent omsider komme ut.

— Charmant! — sade min onkel, tog mig vid handen, och vi följdes in till min tante.

Hennes sängkammare var måhända det mest rechercherade, jag någonsin sett. Jag höll på att säga: som jag någonsin föreställt mig; men det hade varit dumt sagt, ty dens inbillning ger jag inte mycket för, som samman för alla de onödiga småsaker, vilka här voro hopade över varandra. Nu var min tante i sitt rätta element. Hon hade en otrolig kärlek för den vita färgen. Vit var hennes säng, vitt hennes täcke, och i spetsar och fina broderier låg hon inrullad och såg i all den elegansen ut som ett otroligt grannt lik. För mig var hennes anblick något verkligt motbjudande och hemskt. Men min onkel var icke av denna tanke. Han sprang fram till sängen, kastade sig på knä på den lilla upphöjningen därvid, överhopade tantes händer med kyssar, försäkrade henne, att hon såg tio år yngre ut, än vid sin avresa till Köpenhamn, att hon blivit fet, fått färg, och Gud vet, vad mera för orimligheter. Jag stod stum, men sade sedan inom mig: O, den goda onklen, han håller så mycket av tante, att han tycker verkligen allt detta; och ännu vet jag sannerligen icke, vilket han gjorde. Tante smålog och var vid otroligen vänligt lynne; frågade mig, hur jag befann mig, men tycktes alldeles glömt bort min aftoneskapad, med vilket jag var bra nöjd, ty att redogöra därför var jag obetydligt hågad till. Snart frågar hon efter Otto. Jag darrade av väntan och längtan efter onkelns svar, ty hela förmiddagen hade samma fråga svävat på mina läppar.

— Han har ridit till staden, men återkommer till middagen.

— Och hans resa, när blir den?

— Om ett par dagar troligen, nu sedan han sett dig, saine et sauve, au port.

Jag lämnade rummet av tvenne skäl: Tante och onkel kunde hava mycket att säga varandra, som jag icke behövde höra, och jag kände ett olidligt kval vid tanken på de få orden: Otto skall resa! Och varthän? Jag irrade sysslolös och förstämd genom alla rum. Jag sökte överallt; men, när man icke vet vad man söker, är man ock säker att intet finna. Efteråt kan jag väl tro, att det var ro och lugn, som jag letade, som jag så nyss tappat, som jag lämnat hos dig, du goda, gamla mormor.

Medan jag så här irrade fram och åter, fick jag ett bud från min tante genom Annette, att till middagen kläda mig i svart siden och uppsatt hår, emedan vi på eftermiddagen skulle göra flera visiter i staden. Detta hade helt och hållet formen av en order. Ovan som jag var därvid, av dig bortskämd med att alltid få vara med själv i alla toalettrådslag, föreföll detta mig högst motbjudande och nytt; men jag teg och lydde. När jag nästan var fullklädd, skickade tante efter mig. Nästan ingenting satt, till en början, som det skulle; men, när tante fått ryckt litet i varje sak, fann hon mig “mycket väl klädd”. Till min lycka fick jag följa in med tante i matsalen, där redan flere herrar voro samlade. Jag igenkände på långt håll Ottos glada röst. Jag rodnade, jag darrade, jag vacklade, jag förmådde knappt gå, och jag trodde, Otto skulle möta mig på samma sätt, lika synbart intagen blott av en enda odelad känsla; men — bedragen skulle jag alltid bliva i min väntan, och den fröjd, livet bjudit mig, har aldrig varit den fröjd, jag väntat, aldrig hoppet, förvandlat till visshet, utan andra, oförutsedda sällhetsmeteorer, som i stor hast svävat över min himmél, utan att stanna, och merendels kreverade framför mina öppna ögon. Som Otto redan varit inne och hälsat på tante, gjorde han blott en hastig bugning för oss och fortsatte berättelsen om Napoleons seger vid Borodino, varom underrättelsen just nu var kommen med Tyska posten. — Emot alla mina uträkningar fick jag sitta mellan onkeln och en president! Otto satt på samma sida som jag, så att jag endast hörde hans röst, men aldrig såg honom. Så långsam och så ledsam middag minns jag aldrig. Min onkel, som jag om förmiddagen trodde icke tänkte på någon annan än mig, han märkte mig aldrig, mer än när han oändligt artigt bjöd mig att äta av alla dessa många tröttsamma rätter. Ett par oändligen smickrande och artiga ord om mig sade han väl till presidenten; men sedan voro de åter mitt uti politikens djupaste schakt och följde Napoleon samt alla hans rörelser med yttersta noggrannhet. De yngre karlarne vid nedra ändan av bordet talade om hästar och sista Djurgårdsbalen, resor till Rosersberg, brydde varandra och skrattade otroligt. Visst sågo de litet på mig, de som så sutto, och till och med räckte de fram halsarna, som sutto på samma sida som jag; men allt detta brydde jag mig inte om. För mig fanns nu blott en, och han brydde sig inte om mig! Strax efter middagen lämnade Otto och några av de yngre karlarne salongen. De äldre politiserade och läste tidningar. Tante avhörde sommarnytt från hov och stad av sitt intelligensblad, Kammarherrn C., skrattade och viskade otroligt med honom, och jag utstod ånyo ett förhör om vår resa av en ung baron, trogen avbild av Svebilii långkatekes, ställd i frågor och svar. Så fort jag kunde draga mig från detta, smög jag mig ut i parken. Ensam vorden, brast jag i gråt och kastade mig med sextonårig förtvivlan på en bänk i ett mörkt lövvalv, som jag tyckte vara sorgligt, medlidsamt och trevligt att gråta uti. Mot en trädstam lutar jag mitt huvud; men snart reser jag mig hastigt upp, lyssnar — och hör snabba steg, knarrande i sanden, skyndsamt nalkas. Jag hinner icke hoppas, förrän Otto står framför mig! Jag stiger upp, jag vill gå förbi honom, skynda hem; men han håller mig kvar, sägande:

— Vill du icke hälsa på mig? Varföre ser du så ond ut på mig? Har du sovit gott? Fann du din apelsin? Se då på mig! Varföre har du gråtit? Har mamma bannat dig för bristande conveniensartiklar? Ha, ha, det skall du icke bry dig om! Gör bara blint som hon vill, men sörj aldrig över hennes små nycker, ty de löna icke att tänka på eller bry sig om! Se så, se nu glad ut! Du är så söt, så vacker i dag, att alla gossarne däruppe äro kära i dig. De fråga mig bara ideligen om dig. Tänk, om de visste, var jag vore nu, vad de skulle avundas mig! Se nu på mig! Ack, vad du är söt, när du så rodnar! Har du någonsin givit bort någon kyss? Åh nej, se inte så ond ut, inte rynka lilla överläppen! Minns du inte i går afton, då höll du dock utav mig, eller huru? Nu rodnar du igen! Då, ja, just då, då skulle jag givit mitt liv för en enda kyss av dig! Men, tyst, nu hör jag röster och prat! Det är mamma och alla de andra. Farväl, sötaste! Var glad och försiktig! Jag hoppar över muren där borta och kommer andra vägen. Låtsa, som du satt här och läste! Du har ju en bok i handen? — Och nu var han borta. Men I gudar, vad jag åter var lycklig!

Tante och alla de andra kommo snart, och jag kände på mig, huru fördelaktigt det var för mig, att se glad och munter ut. Man skrattade, skämtade och pratade. Otto tillkom efter en liten stund. Han hade ”skrivit angelägna brev”. Jag blev väl något tystare och försagdare då; men stunden blev icke lång, ty nu var klockan halv sex, och nu var tantes vagn för dörren, Som vädret var gudomligt, och tante frisk, d. v. s. vid gott lynne, åkte vi i öppen vagn. Otto och ett par av hans kamrater redo bredvid oss. Men Otto red aldrig på min sida, utan på tantes. Alla gjorde sig ett nöje av att se min glada väntan att komma in i den efterlängtade staden. Vårt intåg gick, som du vet, genom Hornstullen, och jag var förtjust över den sköna staden, som låg framför mig, och vars anblick, särdeles Södermalmstorg, var förvånande skön och tjusande, helst så här — en härlig sommarafton och med hjärtat fullt av glädje. Man hade mycket roligt åt mina små jämförelser mellan det lilla, otäcka ***köping och Stockholm. Uppmuntrad av min tantes skratt och goda lynne, talade jag om Annettes harm över min dåliga smak, och något var tycktes roas av mina små berättelser, reflexioner och glädje, att åtminstone inbillningen om Stockholms yttre skönhet icke varit en illusion, som bedragit mig. Otto lade sig ned på hästen, talade ofta med mig, men red dock alltid på tantes sida. När vi kommit över slussen, togo herrarne avsked och redo åt ett annat håll. Jag var outsägligen lycklig. Tante beskrev noggrannt allt, vad jag såg och reste förbi, var utomordentligt god och bestod mig icke en enda pik eller ens förmaning för de stundande visiterna (därav kom även, att jag varken var så rädd eller så våpig). Under vägen hade Otto yttrat en flyktig önskan, att en gång få vara närvarande, när jag första gången beträdde Thalias helgedom, och honom redan av själ och fullt hjärta tillgiven, tog jag inom mig den fulla föresatsen, att, kosta vad det ville, förr än tillsammans med honom skulle jag icke njuta av detta nöje, till vilket jag förut så outsägligen längtat. O, jag hade redan då varit i stånd att uppoffra all glädje, alla önskningar för honom.

Vi gjorde flera visiter till åtskilliga av tantes många bekantskaper, varav några, ur olika skäl, bodde i staden denna sommar. Somliga togo emot, andra icke. Jag tyckte mig vara en helt annan människa blott sedan i går aftons. Litet medgång är som medvind, allt går så lätt, man följer så gärna med. Tante var även ovanligt blid. Vårt sista besök var hos general L. Generalskan var tantes bästa vän, och här stannade vi. Där såg ganska trevligt ut. Generalens brukade visst icke bo i staden om sommaren, men voro nu inflyttade av diverse giltiga orsaker. Man såg icke flera barn i huset än en ogift dotter, fröken Emilie; men den äldsta dottern, gift med överste G., var även där denna afton, och utom dessa damer en mamsell D., guvernant eller äldre sällskap till den yngre flicka, som annars var alldeles jämnårig med mig. Jag ville, att du själv skulle se alla dessa fyra fruntimmer; men, som det är omöjligt, måste jag väl beskriva dem, både som de voro, och som de föreföllo mig. Generalskan var tjock och fet, röd och vit, med kvicka, mörka, spelande ögon, glad och munter, kvick och satirisk, men pikade nästan aldrig och var i allt yttre en fullkomlig motsats av min tante. Överstinnan G. var mycket vacker, tämligen artig, originellt kvick, drog till sig vem hon ville behaga; men emot de andra hade hon ett visst moquerie och liknöjdhet, som var bitande och harmligt, och som man icke kunde tåla. Därav kom, att somliga tyckte mycket om henne, andra intet. Lilla Emilie, yngsta dottern, var min eviga plåga. Alltid skulle jag okas tillsammans med henne. Hon var dum, hon var ändå dristig, hon var ledsam, obehaglig och självkär. Mamsell D. var det behagligaste fruntimmer, jag någonsin sett. Hon var jämnårig med överstinnan, hade varit hennes lekkamrat, således uppfostrad i huset sedan sitt tionde år, var väl icke egentligen vacker, men hade ett behag, en mildhet, ett sätt, så intagande och okonstlat, att man ovillkorligt närmade sig henne, ehuru hon i allmänhet var ganska tyst och fåordig. Jag slog mig genast ned hos henne, ehuru tante och generalskan pussade ihop mig med Emilie, gjorde oss genast till dusystrar och profeterade, att vi inom kort skulle bliva les deux inséparables; men därtill var jag alldeles för litet papegoja. Efter hand kommo flera äldre och yngre herrar. Pauline eller överstinnan hade en gammal man, ovanligt ledsam, och var således ganska road av de unga herrarne, som genast formerade en krets omkring henne. De äldre snackade med tante och generalskan. Emilie satt ihopkrupen och broderade och svarade dumt, men högt, när någon talade till henne. Melida (Mamsell D.) och jag sutto vid ett litet bord för oss i ett fönster, dit ungherrarne då och då gjorde en sväng, för att bese mig och tala med Melida, Dessemellan gjorde hon mig reda, vänligt och beredvilligt, för allt vad jag frågade om, vilket icke var ringa. Jag hade en otrolig håg att få kalla henne du, att höra denna vänliga benämning från hennes läppar; men jag hade icke mod att bedja henne därom, emedan hon var så mycket äldre än jag, och jag obetydligt kom ihåg min egenskap av grevedotter etc. En gång, när Emilie kom till vårt bord, lutade jag mig ned mot henne och bad henne sakta bedja sin vän tillåta mig detta önskade duskap. Då slog hon till ett så dumt skratt och sade helt högt: Kors, det är väl du själv, som skall proponera sådant och icke bonne amie Melida. — Både Melida och jag blevo onda på Emilie, men sågo snart skrattande på varandra och kallade varandra du. Nu kände jag mig på spetsen av all sextonårig lycka: Otto, och en vän! och en sådan vän! — Vad livet nu lyste skönt och härligt! Men nu öppnas dörren, och nu inträder — Otto! Jag hade länge önskat, men icke vågat hoppas det. Jag tyckte, att blott hans närvaro fattades i min lycka; men ifrån att vara glad och munter, blev jag tyst och försagd både den lilla betydliga stund, som Otto dröjde vid vårt bord, och den övriga delen av aftonen, då Otto blev en av dem, som ivrigast omgav Pauline, vilken gjorde sig ett nöje av att i ett tekniskt salongsspråk, varav jag då icke begrep ett enda ord, bry Otto, men, för vad eller vem eller hur många, det kunde jag omöjligt förstå. På det ofta växlande uttrycket i Melidas milda anlete syntes nog, att hon förstod allt detta skämt, denna persiflage och alla dessa illusioner, vilka, troligen ganska kvickt besvafade av Otto, väckte alla de övrigas skratt och förnöjelse. Men jag kunde omöjligt taga mig mod att fråga Melida. Jag tänkte blott på Otto, hörde blott honom, men kunde icke förmå mig att tala om honom eller ens göra en fråga om honom, ty då steg blodet över panna och kinder, hjärtat slog, och läpparne darrade. Men nu började jag känna mig illa till mods. Jag svarade dumt och konfyst på herrarnes frågor, allt om vår eviga resa och min kära födelseprovins. Tyst inom mig föresatte jag mig att addera ihopa fjärdingsvägarna och titta litet i Djurbergs geografi, tills en annan gång. En annan plåga hade jag även: Man tror i Stockholm gemenligen, att alla de, som äro från en viss provins, känna alla dem, som dessutom bo i den provinsen (huru stor den ock må vara) samt till och med dem, som bo i grannprovinserna. Men du vet bäst, kära mormor, huru litet vi visste utav, vad som passerade omkring oss, och hur dåligt din stackars Ottilia kunde redogöra för alla de herrar och damer, alla de förhållanden, dödsfall, förlovningar och andra märkvärdigheter, som man frågade henne om. Jag visste aldrig förut, att jag visste så litet; men nu, när jag oupphörligt fick svara: Det vet jag verkligen inte, det känner jag alldeles icke etc., då lärde jag mig det. Dock måste jag medgiva, att framdeles försvunno dessa frågor så småningom, allt som jag avskuddade mig tillägget ”från landet”, och allt som jag initierades bland de utkorade, som kalla sig med en viss känsla av eget värde ”vi Stockholmsboar”. Men jag måste återkomma till denna afton: den ville icke taga slut eller förändras. Emilie hade med sin söm krupit bort till den högljudda systern. Melida och jag sydde flitigare än någonsin, och de unga herrarne, som besågo oss, vände snart om till den glada kretsen omkring Pauline och Otto. Jag var ganska nedstämd men blev på en gång förtjust, när generalskan slutligen föreslog en liten promenad i Kungsträdgården före supén. Innerligen glad kastade jag söm och allt och sprang upp för att göra mig tillreds. Men nu ville ödet, att ingen annan delade min glädje. Pauline förklarade genast och deciderat, att hon brydde sig visst inte om ”den odrägliga gamla Kungsträdgården”. Således hade vi ingen fru! Melida såg alldeles liknöjd ut men tyckte det var synd om mig, och, efter några små deliberationer mellan de andra, tog generalskan själv hatt och parasoll, och en del av herrarne gjorde sig även färdiga. Jag vågade icke se, om Otto var bland dem; men jag fann snart, att icke så var, emedan hans röst tystnade, så snart vi stängt dörren och kommit i trappan. Nu var hela nöjet vissnat! Visst såg jag mig om och försökte att uppmärksamt avhöra allt, vad man berättade mig om Dramaten och själva trädgården och allt annat, som jag såg. Alla små söta barn, som jag mötte, ville jag av Melida veta, vad de hette; men då skrattade hon så hjärtligt, och likväl, utan att såra mig det ringaste, förklarade hon, att det var henne en ren omöjlighet att upplysa mig därom. Jag log själv åt min fråga; men, kära Mormor, du vet, hur jag alltid tyckt om små söta barn, och tänk, vad det nu skulle vara för en plåga för mig att se alla dessa små ungar, den ena sötare och vackrare och näpnare än den andra, och icke få lyfta upp dem och kyssa dem! Slutligen emotstod jag icke längre mitt begär, utan med ett utrop av: Honni soit qui mal y pense! sprang jag fram och tog en liten och söt flicka, som gick i sin lilla röda kapott och cambrickshatt, samt hyssade henne högt upp och kysste henne med god smak. Generalskan och alla de andra hade mycket roligt åt detta, och bland de skrattande tyckte jag mig även höra Ottos skratt, som för mig redan var så bekant. Jag vände mig hastigt om och fick till min förvåning se — både min tante, öfverstinnan Pauline, Otto och de övriga. Som min tante denna afton mådde ”ovanligt väl”, hade hon velat överraska sin vän med detta infall, och glädjen blev därav allmän. Emellertid stodo vi stilla på gången, jag med min lilla flicka på armen, och de andra skrattande och skämtande däröver. Slutligen frågade Pauline i ganska moquant ton: om fröken Ottilia ämnade behålla den lilla flickan och barnpigan, som stod och väntade, och om vi skulle stå över och håva till oss alla de andra ammorna och barnen, som här spatserade. Hastigt släppte jag ned den lilla, drog mig rodnande och förvirrad åt sidan och kände mig vilja utbrista i gråt, när Melida sakta tog min hand och tryckte den, likasom skulle hon säga: Var vid gott mod, alla tänka icke lika! Men hon teg. Vad godheten har många tusende tysta sätt att mildra det onda i världen! Hela promenaden antog nu en helt annan tournure: Tante och generalskan samt ett råd och en president gingo främst, därefter Pauline och alla herrarne, Otto inbegripen. Emilie sprang än här än där, och sist gingo Melida och jag, arm i arm. Snart började tante likväl att tala om ”aftonluften”, och vi vände vår kosa hemåt. När vi kommo ut på Trädgårdsgatan, hörde vi i en hast Pauline, som utropar med en av skratt blandad förnöjelse: Ack, se Nanny med sin Adonis! Nej tyst, det passar inte. Nanna med sin Balder, så måste det vara, pour l'amour du Phosphorisme!

Otto och alla skrattade, utom jag, som ännu icke förstod mer än att jag skulle få se Balder och Nanna. På långt håll sågo vi även tvenne personer, som, gestikulerande med händer, fötter och huvud, kommo, mer seglande än gående, gatan uppföre, ty de tycktes bero av någon vind, emedan deras gång än var snabb och ilande, än omärkligt framskridande, och från ena sidan av gatan till den andra loverade de jämt. Den ena var ett fruntimmer, kort och tjockt, mycket snört, fantastiskt klätt, små, vassa mörkbruna, ja, svartbruna, tindrande ögon, utan ett enda ögonhår, mörk hy, svartflaxande lockar och påtagligt närmare fyrtio än trettio år; det andra var en ung man, blek som döden, mager som han, lång och smal, svartklädd och dammig från topp till tå, med yvigt, okammat och tovigt hår, ögon, som ville falla ur skallen, oaktat de alltid pekade åt himlen, och slutligen en mun — alldeles full med poesi. Där, kära mormor, har du sannfärdiga porträtter fröken G., överstinnan Paulines svägerska, och magister Q., hennes protégé, en fosforist till kropp och själ. Förrän de kommo ända intill oss, märkte de oss icke, och under tiden hade många spetsiga speglosor kastats på dem — sade Otto.

— Åh nej, — sade Pauline — han citerar den splitter nya ”kärleksreflexionen” av Hammarsköld för min svägerska:

Glöm den, som dig har glömt, vars lust är att dig plåga;
Med rosen, som dig stack, hör upp en gång att leka;
Den, som förgiftar dig, den orm ej mera smeka! etc.

(Allmänt fint skratt.) Emellertid voro vi bec a bec med det genialiska och excentriska paret. Då först utropade fröken Nanny ett Ah, och jag väntade, att magistern skulle säga ett Bäh, ty han såg bara oförnuftig ut; men han sade intet, utan gjorde en medvetslös bugning, mer uppför än nedför, och fäste sedan ögonen, skarpt och oavvänt, på den stackars mig. Likasom talande med sig själv eller med det vackra ny'et, som just nu glänste från augustihimmeln, började han, allt betraktande mig:

Tre består utav två, med ursprungliga ettan i samband;
Ve den, som fatta ej kan tretalets höga symbol!
Aldrig förtjusas hans blick av naturens omskiftande skönhet,
Aldrig han konsten förstår, aldrig han närmar sig Gud.

Jag begriper icke, vad ordning hans tankar hade, när han utsade dessa ord, som i sig själva innefatta en hög, ädel tanke, men som i detta ögonblick voro ovedersägligen löjliga. Melida nöp mig. Tante och generalskan gjorde onda och matta och missnöjda svängar. Pauline sade halvhögt: I dag är han galpare än vanligt. Fröken Nannys första inspiration var admiration, men blev snart indignation, när hon såg, att hennes Balder varken såg på henne eller på månen eller på något annat — än mig. Man fortsatte emellertid gången. De tvenne tillkomna, som även skulle supera hos generalskan, gingo på sidan, och, som jag tyckte, fick Balder en sparlakansläxa; åtminstone var Nanna röd, som hade hon varit den hämnande gudinnan Var. De unga herrarne och Pauline skrattade näslan högt, presidenten och rådet ryckte på axlarna och talade med tante och generalskan om den gamla goda smakens undergång och den nya galenskapen eller fosforismen, vilka för alla äldre personer voro fullkomliga synonymer.

Under hemvägen berättade mig Emilie en mängd otroliga, alldeles orimliga dumheter om magistern.

Under supén vandrade herrarne omkring bordet, och en enda gång närmade sig Otto, där jag satt, lutade sig ned mot min stol och viskade, — ja, gissa vad, kära mormor! Ett ljuvt, ett helande, ett allt försonande kärleksord, tror du? Nej, visst icke, långt därifrån! Han viskade endast dessa ord:

— I natt skriver magistern ett ode, två sonetter, tre hendekasyllaber och fyra hymner till dig.

O, vad jag blev bedragen!

Magistern stod emellertid — verkligen mitt emot oss, med ryggen stödd mot väggen, armarna i kors och läpparna i gång, samt sköt blott ifrån sig, utan att ens se därpå — det gröna och den spickemat m.m., som bjöds honom. Innan vi gingo från bordet, sade även Melida — helt sakta:

— Stackars Ottilia! I afton har du redan fått en adoratör och en ovän. Se på fröken Nanny!

Jag kastade ögonen på henne. Hon såg ut som en blandning av tiger och leopard. Mormor frågar mig väl, var jag sett dessa djur; men mormor skall veta, att nu är inbillningen riktat på höjden av sitt välde, och man kan oförsynt likna en sak vid allt vad man vill, utan att befara någons förundran.

När vi superat, kom tantes vagn, och nu föreföll en scen, den jag minst kunde väntat.

— Ja, så farväl, min snälla, söta Otto! — sade tante, när han hjälpte henne på med kappan — Gud välsigne dig! Skriv någon gång, — var fjortonde dag åtminstone! hälsa oändligen ifrån mig! Huru dags reser du?

— Till klockan 6 i morgon bittida hava Alfred och jag beställa hästar.

— Än edra egna hästar?

— Dem låta vi betjänterna rida, ty vi vilja resa fort, som tyranner, för att hinna fram till lördagsaftonen.

— Jo, jo! — sade tanten, med ett betydelsefullt leende — Det tvivlar jag inte på, att den resan kommer att gå, eller snarare flyga.

— Ja, jag längtar outsägligt — sade Otto, helt sakta, medan han knöt tantes kappa.

Men jag — jag hörde det dock!

Först när vi kommo ner i förstugan, sade han:

— Kors, så när jag glömt att taga avsked av lilla kusin! Ödmjukaste tjänare! — sade han — Roa sig nu bra i höst! Men, då han tog min hand, för att hjälpa mig i vagnen, tryckte han den hårt, förde den en sekund till sitt hjärta och sade, nästan ohörbart:

— Farväl sötunge! Glöm mig inte!

Det vore alldeles fåfängt att vilja bjuda till avmåla den blandning av känslor, som nu bestormade mitt unga, livliga, oerfarna sinne, under den halvmils långa hemresan. Sorg och glädje växlade som solsken och mulen himmel på en aprildag. Jag var nästan otillgänglig för alla tantes reflexioner.

— Är du redan du med mamsell Melida? Det gick mycket fort. Det är visst en rätt hygglig och städad människa, men så mycket äldre än du. Jag tycker, du bör hellre hålla dig till Emilie. Ni äro alldeles lika gamla, och, om du icke känner till alla hennes små idéer och konversationsämnen, så lär du dig det snart, när ni få vara tillsammans, som blir mycket, ty vi äro beständigt i samma liga, samma kotterier — jag och din nya tante Pauline (generalskan). Blev du du med lilla Pauline?

— Överstinnan G.?

— Ja visst!

— Gud bevars! Inte kan man kalla henne för lilla Pauline, som är en halv aln längre än tante Pauline.

— Min lilla Ottilia! — sade tante litet vasst — Du vill så gärna vara reformator, och, vore det min vana även, skulle jag kanske kunna göra den anmärkningen, att du, för din iver att räkna Paulinerna efter längden, icke besvarade eller ens hörde på min enkla fråga. Men förmodligen behagade den dig icke, och därföre gör jag visst icke om den.

— Söta tante, förlåt mig! — sade jag och kastade mig, gråtände, om hennes hals. Tårarne hade länge suttit och väntat på ett möjligt tillfälle att få utbrista.

— Min söta Ottilia, — sade tante och drog sig hastigt undan min omfamning — för all del sök att göra dig till herre över dina ömma känslor och, för Guds skull, håll tillbaka dina eviga tårar! Spara dem, tills sorgerna komma! Nu är du i dina glada, lekande år. Utbrott av gråt eller gällt skratt är dessutom, vad man mest bör akta sig för i societeten. Där tål man intetdera. Det är en viss hovsamhet, ett visst lagom, som klär en ung flicka. Se på Emilie! Aldrig skall du se henne rodna, som hade hon stått framför köksspisen, eller gråta i otid, — eller — —

Men skratta tillade min tante visligen icke, ty Emilie hade ett ovanligt högt och obehagligt skratt, utan, med någon liten harm över att icke kunna fullfölja som ämnat, svängde hon hastigt meningen och fortfor:

— — eller bliva så där förtjust åt ett litet vanligt barn, så där mitt på en allmän promenad, eller gå in med galna magistrar i lärda diskurser om Rimfaxe och Skinfaxe och Mundelfaxe och så många Faxar som finnas, Var i Guds namn har din gamla, beskedliga mormor, där nere i landet, fått tag i all den smörjan och proppat det i huvudet på dig? Det vore tusen gånger bättre, att du läste Lettres à Emilie, den är charmant. Jag blev just litet flat, när du frågade, hurudan fabeln egentligen var om Leda och Svanen. Om du läst Lettres à Emilie, så hade du aldrig gjort den frågan. Såg du icke hur herrarne skrattade?

Tante talade mycket mera i samma genre; men jag var sannerligen så kall vorden och så liknöjd, att jag icke hörde hälften. När jag tog godnatt om aftonen, gav hon mig Lettre à Emilie och sade:

— När du framdeles läst ut den och besinnat dig på min fråga i vagnen, så besvarar du den kanske.

Jag hade alldeles glömt frågan. Jag var ånyo färdig att brista i gråt, men tog makt över mig och svarade:

— Söta tante, var icke ond på mig för min dumhet! Nej, jag är visst icke du med överstinnan. Jag hade icke en gång talat ett enda ord med henne.

— Det är ditt eget fel, min kära Ottilia! Det är du, som bör söka henne, och icke hon dig. God natt!

Jag frågade efter onkel, för att få säga god natt till honom.

— Tror du, han suttit hemma här? — sade hon, något föraktligt leende. — Nej, mitt kära barn! Av onkel får du se litet eller intet. Han har så många enskilda och allmänna göromål, att det är en sorts fest, när han någon gång är hemma hos oss. Så att honom lönar aldrig att du frågar efter. God natt!

Jag suckade och gick.

Nu var det synd om din Ottilia. Hon tyckte sig vara ensam som i en öken. Hennes tankar hade ingen to. De irrade rastlöst från det ena föremålet till det andra. Var jag älskad eller var jag det alldeles icke? Bedrog Otto mig eller den övriga världen eller oss båda? Reste han med sorg eller glädje ifrån mig? O, om blott en enda röst från Himmel eller Hades velat besvara dessa frågor; men ovissheten var mördande. Uppkommen på mitt rum, släckte jag ljusen, drog upp gardinen och kastade mig, klädd och gråtande, på min bädd. Månen blickade klart på mig. Jag frågade månen: Kära måne, du, som ser honom, tänker han på mig? Men månen teg. När jag länge så legat, steg jag häftigt upp och gick några slag fram och åter i mitt rum. Det var förtjusande i månskenet; men jag förtjusades dock icke. Huru olika mot i går aftons! — tänkte jag, och mitt hjärta slog våldsamt vid blotta tanken på Otto — Om han vore här nu! Idel omöjligheter, som dock i går — icke längre sedan än i går — voro verkliga verkligheter! — Av en händelse går jag till fönstret, och när jag tycker något röra sig på en av sandgångarna i parken, fäster jag blicken medvetslöst därpå, och, när månen hastigt bröt fram ur ett litet moln, såg jag tydligt tvenne personer, som sakta gingo på gången, och mina skarpa ögon trodde sig upptäcka Marie, min uppasserska, och — men här kom jag överens med mig själv, att mina ögon bedrogo mig, ty de ville i den andra personen igenkänna Otto. Mitt hjärta stannade. Jag visste icke, vad jag skulle tänka, och jag tänkte heller icke, Allt var dessutom för mig så oerhört och så nytt, att jag famlade bland en mängd idéer, utan att kunna få tag i någon. Detta tillstånd tyckte jag redan räckt en lång tid, och, om någon skulle frågat mig, hur länge sedan det var som jag lämnade dig och min änglafrid, så skulle jag svarat: år hava förflutit sedan dess, ty så olik tyckte jag mig ha blivit, så förändrat var allt inom och utom mig på denna knappa vecka. Jag satt stilla i fönstret. Jag hade avtagit min svarta sidenklänning och hade endast en vit underklänning och en ljus halsduk. Figurerna i parken försvunno efter en liten stund, och jag satt ensam med alla mina, sig fram och åter korsande tankar, — då jag i en hast hör tysta och snabba steg utanför min dörr i korridoren och någon, som sakta och försiktigt tar i låset. Jag kunde icke andas av oro och räddhåga. Men nu går dörren upp. Och nu — ligger Otto vid mina fötter! Kära mormor, laga dig icke till att bliva ond, det lönar icke och behövs knappt, fastän jag ingalunda vill neka, att jag blev outsägligt glad, litet ond och rädd, men ändå mångfaldiga gånger mer glad, och körde ingalunda ut Otto. Jag var ju klädd. Det var ju icke så farligt och rysligt — tänkte jag — och dessutom, jag säger uppriktigt, att jag var för oskyldig, för oerfaren, att ens inse allt det opassande i detta. Instinktmässigt sköt jag dock Otto ifrån mig och sade, bannande:

— Otto, varföre gör du så här? Tänk, om tante, tänk om någon annan — — Du spelar dessutom endast komedi med mig eller med alla andra; gå bort, du får icke stanna här!

— Ottilia, — sade han och förde mig, motsträviga, från fönstret till den röda soffan — du får icke misstro mig! Bry dig inte om, huru saker ser ut! Här bor du, och här skall du bo — tillade han och tryckte mig mot sitt hjärta. Jag har mången gång — fortfor han — trott mig älska, men aldrig gjort det förrän nu. Men nu outsägligt!

O, min Gud, kära mormor, vad jag var salig! Glädjetårar, kärlekstårar flöto nedför mina kinder. Otto kysste bort dem alla, och en lång himmelsstund förgick, under vilken vi icke växlade ett ord. Minns du de stumma stunderna av din ungdoms rena, varma kärlek, minns du dem, du gamla, goda mormor, — då hade du en säker försmak av all den salighet, som kan finnas i en himmel, all den salighet, som nu, när du läser detta, kanske är din lyckliga Ottilias härliga lott.

Sedan började vi tala. Jag förebrådde honom hans dubbelhet. Jag frågade honom om hans resa, ändamålet därför, tiden, som han skulle vara borta, och mycket annat.

— Du lilla toka — svarade han blott — Kan du inte förstå, att man nödgas vara sådan bland andra människor? Annars skulle de ju få huvudet fullt av dumma gissningar, med vilka de skulle plåga dig och mig, värre än Job. Nej, hela världen skola vi lura på oss, den gör oss ”detsamma tillbaka”. Tro mig i det, du söta flicka! Och vad min resa angår, den har varit besluten hela året — olyckligtvis. Men jag och Alfred K. äro de bästa vänner och vapenbröder i tid och evighet. Vi hava alltid uppgjort, att jag skulle följa honom till hans föräldrar och där passera min semester. Men där stanna vi väl icke så mycket eller så länge. Vi jaga väl omkring hela provinsen, var det låter muntert och roligt. Hade jag vetat förut, vad mamma skulle föra med sig hem, så vete Gud, om jag stått vid mina gamla löften. Men nu var saken avgjord, nu stod den icke att ändras; men tiden, den kan måhända avprutas betydligt. Jag hade icke ämnat att vara åter förrän i november. Få se nu, om jag icke, en vacker afton i september — just som nu trycker dig, trogen och söt, till mitt hjärta.

Jag frågade honom helt enkelt, om det icke var honom, jag såg i parken, Han studsade. Men snart svarade han:

— Jo visst, jag ville se, om du släckt ljusen, ty då hade jag varit litet obeslutsam, om jag skulle våga detta företag eller icke. Men så fick jag se dig i fönstret, ty månen upplyste denna din vita, tjusande halvklädsel.

— Men du talade med någon? sade jag, mer för att slippa höra honom tala om min underklänning, än för att egentligen spörja. Han studsade åter, men svarade sedan:

— Ja, det var en av jungfrustaten, jag minns ej vilken. Jag mötte henne, när jag gick genvägen genom parken, vid vars yttre port jag ställt min otåliga häst, som nu står och stampar av harm och väntan på sin lyckliga herre.

— Ja; men du talade med henne länge?

— Ja visst, jag fick väl lov! Jag måste väl giva ett skäl till detta besök, säga mig glömt något i mina rum här ute, bedja henne i största tysthet skaffa mig min nyckel, som jag har här, — tillade han, skrattande, och drog upp en kammarnyckel ur fickan.

Nu var jag tillfreds.

Vi pratade sedan, mellan mången kyss, mången smekning, det medgiver jag, emedan det dock så var — om den föregående aftonen.

— Akta dig för överstinnan Pauline! sade Otto — Hon har redan tagit dig i aversion, ty du är vacker och tio år yngre än hon. Akta dig även för ”gamla fröken med Egiden”! Hon vore i stånd att sluka dig, för det hennes bleka Balder fick liv uti sig, när han såg på dig och talade med dig. Bry dig inte om den dumma, otäcka Emilia, utan gör som du gjorde: håll dig till den goda, älskvärda, över axeln sedda Melida! Det är den bästa kvinna, jag än råkat på min bana. Aldrig än såg jag henne avundsjuk eller intrigant eller hämndgirig eller något sådant, — och jag har dock prövat henne hårt — tillade han, likasom för sig själv.

— Och du talade dock nästan aldrig till henne, endast till överstinnan? anmärkte jag.

— C'est une autre affaire, mitt barn, sade Otto — Man gör mycket par dépit, lika mycket par politique, något par raisonnement, men litet nog par gout här i världen. Det får väl även du erfara, du oskyldiga, ömma, renhjärtade duva.

Jag var outsägligen glad över hans tankar om Melida.

— Ja väl! sade han — Håll utav henne, fråga henne till råds! Men — tillade han, nästan befallande — intet förtroende till henne! Intet ord om mig! Väl om allt annat, men icke om mig! Lova mig det på ditt samvete, ty sedan är du mycket för god att bryta ditt löfte!

Jag lovade genast.

— Tack, Ottilia! sade han — Ja, var stum för hela världen, vad mig angår! Annars få vi ångra vår obetänksamhet på tusen sätt, tro mig!

Jag hade redan ett par gånger påmint honom att gå, och, när jag slutligen fört honom till dörren, sade han:

— Farväl, Ottilia! Farväl, min söta, älskade flicka! Bliv mig trogen! Vem vet, ack, vem vet, vad som kan hända? En gång kanske — — men här dogo hans ord i en helt dränkande kyss — och snart var den stängda dörren, eller, som jag tyckte — en hel värld emellan Otto och mig.

Men jag var dock lycklig.

Man kunde nu gärna kastat mig i ett fängelse, omgivit mig med alla fasor i världen, och jag hade dock känt mig lycklig. På jorden hade jag ju i detta ögonblick blott ex önskan, den att vara älskad av honom, och det var jag, trodde jag. Jag var lycklig! Somnade, vaknade — och var lycklig!

Att Otto var rest, kvalde mig mindre, än man skulle kunna tro. När kärleken ligger i själen, i hjärtat, och icke blott i våra sinnen, är avståndet från den älskade en olycka, men som dock lätt nog kan bäras. Men, tvivlar man, fruktar man, är man icke fullt säker på honom, som man älskar, o, då är det ett kval utan like! Jag gjorde ingendera och var lycklig!

Jag föresatte mig nu att väl nyttja tiden av Ottos bortovaro. Kosta vad det ville, jag föresatte mig, att jag skulle vinna min tante. Hon var dock min älskade Ottos moder, och hennes kärlek mig oumbärlig. Ack, jag drömde om den tid, då hon skulle älska mig som sitt barn och lägga min hand i hans. Denna tanke gav mig mod och hopp att våga allt, försöka allt för att vinna henne och med våld draga till mig hennes tillgivenhet. Min onkel var jag säker på, jag lättrogna, jag dåraktiga.

Jag hade trott mig märka, att tante önskade, jag ville taga någon befattning med te- och kaffeservering, fast hon, lika litet i detta som i allt annat, uppriktigt och rakt fram sade mig sin önskan. Jag skyndade mig således ned om morgonen och tog mig självmanad detta lilla bestyr. Som jag visste, att tante och onkel icke skulle komma så tidigt in i frukostrummet, emedan de sällan drucko kaffe före klockan nio, gjorde jag en liten sväng nedåt parken, gick, suckande, den väg, där jag sett Otto försvinna om natten; men, när jag återvände, plockade jag hela förklädet fullt med små, vackra blommor, med vilka jag, på vårt vanliga sätt, mormor lilla, utsirade kaffebordet. När detta lilla, kära, med tusen ljuva hågkomster blandade, göromål var färdigt, varav jag väntade mig så mycken fröjd, kom tante, allt i sin morgonlikkostym, stödd på onkels arm. Så snart hon fick ögonen på bordet, sade hon, hållande för näsan:

— För Guds skull, tag bort de välsignade, otäcka blommorna, annars får jag min migrän igen! God morgon Ottilia! Du, som varit inne här, har du sett, vem som kunnat vara så oförnuftig och lagt hit allt det skräpet?

Nedslagen, men ändå mer frimodigt än man skulle trott, svarade jag:

— Förlåt, min goda tante! det har just jag gjort. Men det skall väl aldrig hända mig mer.

— Nej, men se, huru smakfullt och gentilt de voro arrangerade! Se hit, Aline! sade onkel, under det jag och betjänten i största hast sopade blommorna i mitt förkläde.

— Allt för nätt; sade tanten — men bär dem långt bort och kasta ut dem och tag sedan ett annat förkläde, söta Ottilia, ty annars stryker jag med.

Jag blev så glad över denna vänliga, direkta tillsägelse, att jag i min ånger ville taga tantes hand och kyssa; men då ropade hon, görande ett stort bakskutt:

— Nej, för Guds skull, tag inte uti mig! Du luktar lavendel och jasmin och latyrus lång väg. Tag inte uti mig!

Nu ville jag gärna skrattat; men nu kom onkel mig till hjälp, sopade blommor och gjorde mig små skälmstycken, sättande mig små oskyldiga, luktlösa blommor i håret, i nacken, i klänningen, på ryggen o.s.v. När jag åter kom in med ombytt förkläde, drucko tante och onkel redan sitt kaffe, som jag ämnat servera dem, och tante anmärkte, att av ”allt detta” var kaffet kallt vordet. Jag tog mig då litet mod och sade:

— Ja, det var för dumt av mig; men det skall aldrig hända mer, om tante är så god och tillåter mig hädanefter presidera vid te- och kaffebordet.

— Allt för gärna, om det roar dig! — sade tante, och onkel gjorde många små artiga och fina komplimanger för mitt tillbud.

De talade sedan om Otto och hans resa, och jag steg upp från kaffebordet, för att dölja den livliga rodnad, som höljde mina kinder, var gång man blott flyktigt nämnde hans namn. De talade nu om, hur han längtade till W. (Alfreds föräldrars egendom), men detta halvhögt och i förblommerade uttryck. Jag hörde det väl, men brydde mig icke mycket därom. Den saken trodde jag mig veta bättre.

— Läste du i Lettres à Emilie, i går aftons? frågade mig tante, när onkel var utgången.

Jag rodnade förfärligt, ty nu stod det så bjärt för mig, i vilken annan bok jag läst föregående aftonen, och jag stammade ett knappt hörbart nej.

— Nå, nå! sade tante, skrattande — Det är väl icke så farligt, det kan du ju göra i förmiddag i stället; men kläd dig mycket tidigt, ty vi hava främmande till middagen, och tante Pauline kommer klockan 12 och har då troligen Emilie med sig.

Som tante gick in till sig, tyckte jag det vara så gott att först som sist efterkomma hennes begäran med att kläda mig, och sedan ämnade jag verkligen studera Lettres à Emilie. Jag ringde således på Marie. Hon kom upp. Länge vände och svängde hon sig så, att jag icke fick se henne riktigt; men, medan hon hjälpte mig med min klännings häktande på ryggen, ser jag i spegeln, att hon är blek och alldeles förgråten. Jag vänder mig hastigt om, ser på henne och frågar, utan all annan tanke än medlidande: Hur är det med dig, Marie? — Då började hon ånyo att gråta, men svarade icke dess mindre: Mycket bra! Jag frågade henne, jag bad henne tala om för mig, varföre hon grät, men allt förgäves; hon förblev därvid, att det var ”för ingenting”. Från denna dag var hon alltid lika nedslagen, blek och slurvig i sin klädsel och icke nätt och ordentlig som de första dagarna. Men, som jag alltid var vänlig mot henne, gjorde hon sin yttersta flit att väl hjälpa mig och efterkomma mina minsta önskningar. Stackars Marie! Mormor får väl höra mera om henne framdeles.

Klockan elva var jag klädd. Klockan halv tolv var jag redan uppledsen vid Lettres à Emilie, och klockan tolv kom tante Pauline med den välsignade ledsamma Emilie. Men, huru jag måtte kika och se, fanns ingen Melida i vagnen. Så fort jag kunde, frågade jag Emilie om henne och fick det hugnande svar, att hon kom närmare middagen med överstinnan och fröken Nanny. Som jag inte begrep, med vad jag skulle roa Emilie, frågade jag tante, om vi ej finge gå ned i trädgården och äta krusbär, varpå hon svarade: Hjärtans gärna, mina barn! och vi gingo. Emilie åt krusbär i oändlighet, först av de goda, sedan av de sämre bären, och dessemellan talade vi om — en tråflorslapp. En sådan hade nämligen kommit bort för Emilie, och nu skämdes hon icke att förtro mig, det hon trodde Melida hava tagit den.

Jag häpnade och visste icke, om jag hörde rätt.

— Min Gud, Emilie! — sade jag — Huru kan du tro den goda, älskvärda Melida så illa? Säg då hellre till henne rent ut din besynnerliga misstanka, att hon må kunna få försvara sig, ty det betvivlar jag aldrig att hon ju rätt väl kan.

— Åh! sade Emilie, litet flat. Det är inte värt; men jag har sett en snibb av min lapp i hennes byrålåda.

— Fy, Emilie! svarade jag. — Vet du, det sätter dig i en bra ful dager i mina ögon, att du så där löst vill anklaga Melida på nästan inga grunder, och det för mig, som på det hela är en alldeles främmande person för eder båda, och detta allt om den vän, som sett dig, allt sedan du var ett litet barn, och som kostar hela sin tid på din undervisning.

— Ja, det må hon väl göra! svarade Emilie, som gärna ville komma in på ett annat kapitel — Hon har fått lära allt vad hon kan för samma mästare som Pauline.

Stackars Melida! tänkte jag — du har dyrt fått köpa dina kunskaper och ditt änglasaktmod, Men jag hade ingen lust att låta Emilies dumma elakhet slippa undan, utan sade ganska allvarsamt:

— Ja, därmed må vara hur det vill; men jag anser för din skyldighet, att be Melida upplysa dig om din eländiga lapp, som hon troligen i misstag eller av våda lagt i sin låda. Detta bör du göra, om icke för annat, så för att sedan kunna fritaga henne hos mig för din ohyggliga beskyllning.

— Nej, det bryr jag mig inte om! sade Emilie.

— Ja, så bryr jag mig sannerligen icke om dig! sade jag och gick mina färde, med full föresats att låta henne äta krusbär solo, följa med eller stanna kvar, vilket hon behagade. Jag för min del gick upp.

Harmsen tog jag min lilla söm och satte mig i ett fönster i salongen. Bredvid var ett litet kabinett, där tante Aline och tante Pauline förtrodde varandra sina angelägenheter. Som de icke hört mig inkomma, och som de troligen förutsatte, att Emilie och jag skulle följas åt, då tvenne flickor merendels höras på långt håll, visste de icke, att jag var i salongen. Jag hörde således följande samtal, varav jag då icke begrep ett enda ord, men som längre fram i tiden blev alldeles klart och redigt för mig.

Tante Pauline: Vart det inte frågan om fröken Louise L.? Du skrev det från Ramlösa.

Tante Aline: Jo; men hon var ful och dum och en sex och tjugo år.

Tante Pauline: Ja, denna lilla ser rätt bra ut, bara hon får litet turnyr, och för din salong blir hon snart en god resurs. Men pass på! När hon väl är färdig, kommer någon och far utav med henne.

Tante Aline: Åh nej! Det skall bliva min sak! Hon är dessutom fattig som en skåpråtta. Det var konkurs efter fadern, och det lilla, gumman har, ärva vi, ty det är fideikommiss och går på manliga sidan.

Tante Pauline (gäspande): Ja, det var väl, ty ingenting är förtretligare, än att förlora en sak, som man vant sig vid. Vad säger Otto om saken? Bara han icke fastnar i fällan! Vackert grannskap är farligt.

Tante Aline: Åh, lappri, det skall bliva min affär. Han har väl annat att tänka på: ça n'est pas de son gout i alla fall. Därtill vill helt annat!

Och nu började tanterna tala om annat, som jag icke minns; men deras första samtal lade jag händelsevis på minnet såsom högst besynnerligt, och långt senare blev det för mig fattligt, att just jag själv var denna salongspjäs, som för intet annat ändamål var anskaffad, än att giva det lilla ljus, som en ung flicka, begåvad med några av naturens milda håvor, kan tillvägabringa i en sällskapskrets, och att för resten vara för min tante en sorts satellit, vars grevliga namn klingade grannt, men vars medellöshet och beroende ställning gjorde det troligt, att ingen skulle bjuda henne varken hand eller hjärta. Men tro icke, att jag nu tänkte något ditåt; nej, långt därifrån. Du skall nog få veta, när den tiden kom, att mina ögon öppnades. Nu, under resten av samtalet, satt jag blott och tänkte på, huru illa jag gjorde, som avhörde tvenne människors förtroenden, vilka icke voro ämnade en tredje, och huru dumt och barnsligt jag gjort, som stött mig med Emilie, vilken ändå var min gäst, och som kunde klaga för sin mamma, sätta saken i en annan dager, av vilket allt mycket väsende och ledsamheter kunde uppstå. Jag kände mig dessutom hava så rätt på min sida, och, om jag skall säga det uppriktigt, vara Emilie så överlägsen, att det kostade mig alldeles ingenting att söka blidka henne, dock icke på bekostnad av min övertygelse. Sagt och gjort! Lika tyst som jag kommit in, smög jag mig ut igen och skyndade ned i trädgården. Emilie hade bara flyttat sig till en annan buske och betade med lika iver krusbär. När hon fick se mig, gjorde hon en ond sväng på huvudet och vände sig in åt busken. Jag gick fram till henne, klappade henne på armen och sade vänligt:

Var icke ond på mig, kära Emilie! Jag tyckte du hade så orätt mot stackars Melida; men jag medgiver, att jag även själv hade ganska orätt, som ville upphäva mig till domare mellan eder och med häftighet och oartighet förebrådde dig ditt fel.

— Mitt fel! svarade hon — Melidas skall du väl säga?

— Du förstår mig inte. — genmälde jag och höjde av harm axlarna — Låt oss därföre icke vidare tala om den saken, utan låt den nu alldeles vara glömd och förlåt mig, om jag sagt något, som kunnat stöta dig!

— Ja, rätt gärna, svarade Emilie — med förbehåll, att du icke säger något till Melida om allt detta, och att du icke bryr dig om henne hädanefter.

Jag svarade henne, undvikande, att skvallra hade jag ännu aldrig gjort och visst icke ville börja nu, då jag just kände en livlig avsky därför. Emilie förstod icke det salt, som mot min vilja följde med mitt svar, och vi voro nu åter så kallade goda vänner och skulle börja tala om annat.

— Vad tycker du om din kusin, greve Otto? frågade Emilie en gång, med munnen full av krusbär.

— Aj, nu rispade jag mig på de stygga krusbärsbuskarna! svarade jag, och hon gjorde en annan fråga; men snart var hon åter på kapitlet om Otto och frågade nu, om jag visste, huruvida det var sant eller icke, att han skulle gifta sig.

— Nej, svarade jag, darrande och stammande — det vet jag icke! Men en oemotståndlig nyfikenhet bjöd mig att tillägga: Med vem skulle det vara?

— Kors, med fröken K., Baron Alfreds syster!

— Hurudan är hon?

— Åh, så där, mer ful än vacker, men mycket rik. Man har länge pratat om det, som om mycket annat, vilket heller icke är sant.

Ack, tänkte jag och drog andan så lätt — det vet jag bäst, att icke så är! — Men jag avbröt samtalet, ty nu hade jag icke mer någon nyfikenhet ens. Ottos kärlek, se där hela min värld! Och, som jag trodde mig äga den, kunde jag icke tänka mig något så oerhört som ett dylikt parti. Det är bara dumma rykten, sade jag för mig själv och var lyckligare än någonsin.

Till middagen kom ett stort sällskap; men jag brydde mig om ingen mer än Melida. Vid bordet var jag hennes granne, evad de unga herrarne pratade om bunte Reihe, och oaktat Emilies vinkande och blinkande från andra sidan bordet. Om jag bara hade fått tala om min Otto med Melida; men detta ämne undveko vi båda.

Det var icke endast vänskap, jag ägnade den goda, milda varelsen, det var en sorts dyrkan, ty jag kunde icke låta bli att se på henne, och, ju mer jag betraktade henne desto vackrare och behagligare blev hon i mina ögon. Jag kunde inte begripa, att icke alla funno henne vara en verklig skönhet.

— Vad du är söt, min goda Melida! Vad jag håller innerligen utav dig! sade jag allt emellanåt, när jag kände mig verkligen lycklig av hennes blotta närvaro. Hon smålog åt mina utrop, såg vänligt på mig, men tycktes mig på långt när icke vara så tacksam, som jag fordrade för all min oinskränkta tillgivenhet, icke heller besvara den med samma mynt. Detta verkligt plågade mig; men jag tillskrev det helt och hållet, att jag varken var så behaglig eller intagande som hon, att jag dessutom var så mycket yngre och mindre underhållande; men jag föresatte mig att göra allt, för att hon skulle älska mig och möta mig med samma känsla, som jag ägnade henne.

En kedja av dagar följde nu, som tämligen liknade varandra. Allt började nu antaga en viss form och bestämdhet. Min tante var ömsom vänlig, ömsom snäsig, allt som hon inbillade sig må väl eller illa; men, bara den tanken svävade för mig, att det var Ottos moder, så fann jag alltid, just i hjärtat, där all kvinnans fintlighet egentligen tronar, just där fann jag alltid något ord, något medel, som kunde, om icke behaga, åtminstone blidka min tante; därav kom, att jag, långt ifrån att av henne älskas, dock inom kort tid blev henne oumbärlig. Men, vek jag ett enda steg från den stråt, som hennes nycker ville att jag skulle följa, så hade jag genast bittra, vassa pikar att vänta. Och som ingenting är så oberäkneligt som en allsmäktig kvinnas vilja och önskningar, hände detta icke sällan. Men min kärlek till Otto var den olja, som osynligt hälldes över de brusande vågorna, för att stilla dem. Min onkel var lika artig, lika förekommande, tog väl aldrig mitt försvar mot min tante, men vände oftast hennes snäsor i angenämt skämt och tycktes ändå mer än min tante ivra för, att jag för goda och skickliga lärare skulle få fortsätta mina påbörjade sällskapstalanger. Jag dansade således för Casagli och harmades gruvligen av att se den gamla italienska sprätten utan misskund trycka ned mina blottade axlar, taga mig i armarna, vända mig runt omkring och fingra på mig, tills jag var pionröd av förargelse. Därföre gjorde jag min största flit, att dessa försmädliga lektioner snart skulle taga slut, åtminstone innan Otto kom hem, vilket var den enda epok i den kommande tiden, som jag räknade, likasom hans avresa i den flydda. För den beskedliga herr Crälius sjöng jag: do-re-mi-fa-sol-la-si, tills tante fick vapörer, migrän och tic douloureux. Fransyska sladdrade jag med en liten gubbe, som het mr. Gaspard Charles, som varit frisör hos f.d. konungen, och som, när vi voro på tu man hand, sakta regalerade mig med tusen anekdoter om den förra kungliga familjen; ett ämne, som oändligen intresserade mig, och vid vilket jag aldrig tröttnade, av skäl, som du bäst vet, kära, gamla mormor. Jag målade landskap tillsammans med Emilie för conducteur Heydiken, och då var min egenkärlek på svåra prov, ty han var alldeles för rättvis, att icke säga sin mening, när man oupphörligt satte mina små arbeten, på vilka jag hade kostat flit och omtanka, emedan det roade mig så mycket, — i bredd med Emilies självsvåldiga kråkfötter, varav aldrig mera dugde än det, som vår skickliga lärare stundom i vredesmod själv klatschade dit, eller ock det, som Melida och jag i största smyg hjälpte henne med ibland. För den hedersgubben Askergren spelade och räknade jag, tills jag misste andan och fick kramp i lillfingrarna. — Att jag blev, icke just dyrbart, men högst elegant och efter sista modet utstofferad, vad toaletten angick, därför skötte min tante med outtröttlig iver. Bevara oss väl, att hon skulle fört med sig något, levande eller dött, som såg vulgärt, provinsiellt, non comme il faut eller gammalmodigt ut! Ingångsspråket till alla hennes predikningar vat ton, takt, turnyr, och den, som dessa ägde av prima sort, — kunde gärna få hava en mängd andra fel och ändå alltid vara säker att stå i främsta ledet i salongerna. Att dessa oupphörligt upprepade maximer något beto sig in i mitt unga, livliga sinne, det nekar jag för ingen del, men dock icke alldeles så mycket som det syntes, ty för den otroliga hastighet, med vilken man påstod att jag gjorde framsteg i allt, vad den goda tonen fordrade, hade jag lika mycket min brinnande önskan att behaga tante, onkel, Melida och slutligen även den oupphörligt för mina tankar svävande Otto att tacka, som min egen smak, vilken var ganska frisinnad och självsvåldig och hade ofta rätt svårt att tvinga sig i alla etikettens och konvenansens former, varuti jag även ofta nog misslyckades, som du väl får se framdeles.

Än i större, än i mindre kretsar voro vi oupphörligt tillsammans med generalskan och hennes familj, vilken gemenligen av oss kallades Paulinerna. Tante Pauline var en fullkomlig barometer, vars stigande och fallande av godhet och välvilja för mig fullkomligt berodde av Emilies kapriser, avundsjuka och skvaller. Unga Pauline bemötte mig alltid kallt, ja, stundom ohövligt och stötande, vilket verkligen smärtade mig, emedan jag fann henne behaglig, kvick och rolig samt artig och förekommande mot många andra. Melida kostade mig många tårar. Jag försökte allt, för att hon skulle älska mig; men en tyst, nästan passiv välvilja var allt, vad hon återgav mig; behövde jag likväl någonsin en hjälp, ett försvar, ett gott råd, så var jag alltid säker att finna det hos henne. Ville jag förtro henne något, så upptog hon det utan köld eller liknöjdhet, men sökte aldrig något förtroende och gav mig heller aldrig något. Hon var mig en gåta, som jag oupphörligt sysselsatte mina tankar med. Fröken Nanny eller Nanna, som hon uttryckligen utbett sig att få heta, var ett verkligt spektakel och en allmän epigramcotelette i hela vår stora krets. Alla hennes passioner, och hon hade många, voro satta i hexameter. Hon talade icke som andra människor, hon handlade än mindre såsom sådana, hon tänkte och drömde i metriska former; men överst på hennes parnass stod icke solguden själv och vinkade henne till sig; utan en ohygglig diktan och traktan att göra sig själv märkvärdig och sitt namn odödligt, se där den lockmat, som föranledde hennes försök att klättra uppför Pindens, i så fall lodräta brant. Hon var obehaglig på allt sätt och en stötesten för den nya skolans framgång, ty, varhelst hon talade för densamma, väckte den endast spe och löje. Sin magister hade hon något dragit sin hand ifrån, allt sedan han släppte sitt hjärta löst, och detta blint och dumt rusade till mig, som sannerligen inte visste, vad jag skulle göra med, varken själva detta besynnerliga, av galenskaper och icke av kärlek fyllda hjärta, eller alla de tjogtals poesier i alla möjliga former och under de mest vidunderliga namn, som han ägnade mig, otacksamma och skrattsjuka flicka. Det var en vanlig begäran av ungdomen i våra kotterier: Nå, Ottilia! Nå, min nådiga fröken! Visa oss en ny eruption av eder galna magisters eldsprutande hjärta! — och sällan var det som jag icke kunde bestå dem med något dylikt. än var det en sonett över mitt hår, där detta ehuru kastanjebrunt, liknades vid guld, än en annan över mina ögon, vilka, ehuru ljusbruna, som du av gammalt vet, kära mormor, för honom syntes som en blå himmel med silverstjärnor på, än över min panna, som han gärna ville likna vid Mont-blanc; men hellre än att begå den arv- och verksynden, att anföra en enda fransk glosa, översatte han det rentav till Vitberget, varav blev en mening, så befängd, att flere av oss skrattade så en gång så utan all besinning, att de äldre fruarne kommo ut och togo sura miner på sig; men, när en ung löjtnant i sällskapet uppläste sonetten, skrattade tante Aline, tills hon fick tic douloureux, och tante Pauline, tills hon fick kramp. Att i dessa poesier ingen av den nordiska mytologins gudomligheter eller andra passagerare fattades, helst de, som ingen visste något om, och som ingen orysk tunga kunde utsäga, det förstås av sig självt. Det var redan alldeles för simpelt att likna mig vid Freja, Iduna, Nanna, Gefion, eller sådana gamla bekantskaper, utan vid Hnoss och Hlyn, Sjofn och Lofn, Snottra och Eir,^[1] det var annat det! En orsak till detta hans val var väl att jag då alltid nödgades med den allvarsammaste min, jag kunde anskaffa, fråga honom om betydelsen av dessa barbariska namn, och då fick jag genast hela myten, men på hexameter eller pentameter, och där alltid något fanns, som jag ånyo måste fråga om. En gång var jag nog odygdig att själv surra ihop en sonett om min näsa, och en annan om mina öron, vilka jag med otroligt besvär avskrev, så lika magisterns handskrift som jag kunde, och hade dem sedan tillreds en afton fram mot hösten, då en stor del av vårt vanliga kotteri var samlad på Skönvik, men då jag precis visste, att varken fröken Nanny eller magistern skulle komma. Mitt narri lyckades förträffligt. Just som man kiknade som värst åt dessa horribla dumheter, och när redan några av sällskapet kommit underfund med, att det var falsk vara dessutom; just när glädjen var som högljuddast över detta upptåg, öppnades salongsdörren, och en ung man, svartklädd, eller, snarare sagt, sorgklädd och med ett högst fördelaktigt yttre, inträder i rummet. Han hade hört vårt fasliga väsende och skratt utifrån tamburen, och nu bad han oss för all del icke låta störa oss i vår glada sysselsättning av hans ankomst, utan efter en artig hälsning ingick han i de inre rummen, för att söka tante och onkel. En fullkomlig stumhet rådde bland oss alla. Jag var den enda, som behövde fråga, vem han var.

— Unga baron Edward H., svarades mig. Han har nyss förlorat sin far, som han alldeles otroligt älskade och beundrade. Han är mycket gentil, mycket hygglig, mycket intressant, mycket rik; men glad och munter har han aldrig varit, och nu är han väl plågad av både Eliuder och Kör.^[2]

Det var Pauline, som gjorde dessa personalier, till en början så allvarliga; men vid de sista oförmodade och alldeles oväntade orden brusto vi ånyo i skratt. Just då återkom den unga baronen och utbad sig att få deltaga i våra nöjen samt frågade enträget, vad föremålet för vårt löje egentligen vore. Som nu ingen ville redogöra för rätta orsaken till vårt allra sista skratt, tog någon handlöst till det näst föregående, och, sedan man litet redogjort, i korta, men innefattande ord, för magisterns ömma låga för mig, hans poesier samt den ton och smak, som däruti rådde, framkom man även med mina olyckliga sonetter, med tillägg, att de voro oäkta, men att jag velat pluttra ut dem som rent guld ur magisterns hjärna. Jag skämdes gruvligen, när den nykomna baronen småleende genomläste dessa rapsodier, åt vilka man nu skrattat alldeles nog, tyckte jag, Jag stod med högt rodnande kind bredvid honom, för att, så fort han slutat denna pinsamma läsning, taga papperet och kasta det i den fladdrande aftonbrasan. Med en liten artig bugning, men utan att varken skratta eller säga något, återgav han mig sonetterna. Jag neg, tigande och skamflat, och inom en sekund lågade mina snillefoster av verklig och icke av fosforistisk eld.

— Himmel, vad gör du! ropade den glada Hilda B. — Ryck Ottilias näsa och öron ur elden! skrek hon. Magistern skall nödvändigt se dem! Vi skola inbilla honom, att han själv diktat och textat dem i sömnen.

Förtjust åt denna tanke, skulle just löjtnant L. röra i spiselden; men Emilie, som satt närmast, fattar de halvbrända sonetterna med en eldtång och kastar dem, med vanlig obetänksamhet och häftighet, rakt på mig, utropande: Där har du din näsa, och där har du dina öron! Elden fattade genast uti en florshalsduk, som hängde om mina axlar; men som en blixt rycker den unga, nykomna baronen halsduken av mig, kastar den i spiselden, och med sina händer kväver han den eld, som fladdrade högt i min colorette och mina epåletter. Jag hade nog besinning att blott stå stilla, men var likblek av förskräckelse, när elden slutligen var släckt, och jag stod, fullkomligt oskadad, men ganska illa tilltygad, vad toaletten angick. Man började genast beklaga mig, lyckönska mig, beklaga min vackra klänning, min sjalett m. m.; men ingen, mer än jag, tänkte på min befriare och hans händer, som jag kunde begripa skulle lidit rätt mycket av hans behjärtenhet. Man ville, att jag skulle gå och kläda om mig; men, bara jag slapp lös från alla dem, som nu omgåvo mig, men som elden förut jagat långt bort, ilade jag till ett fönster, dit baron Edward dragit sig undan. Jag tackade honom kort och hjärtligt och bad honom för allt i världen visa mig sina händer; men, då han småleende gömde dem bakom ryggen, hade jag ingen försyn att själv taga fram dem, och i tårar brast jag, när jag såg stora blåsor på de vackra, välbildade händerna, samt manschetterna av hans skjorta alldeles förbrända, Utan att alls tänka på mig eller min förbrända och sotiga kostym, ilade jag efter Johannesolja och fina linnenäsdukar samt inlindade omsorgsfullt hans händer däruti, efter ett obetydligt motstånd från hans sida. När jag slutat, tog han min hand, förde den sakta till sina läppar och sade blott:

— Efter denna dag är den fosforistiska elden mig dubbelt kärare!

Jag ilade bort, bytte om kläder, och om en liten stund var hela eldsvådan glömd, och vi sutto åter i en munter och skämtande krets. När jag återkom till sällskapet, voro de mesta grupperade omkring Pauline och baron Edward, som redan voro inbegripna i en ivrig debatt om den nya skolan och dess tendens i allmänhet. Pauline sparade inga epigrammer däröver, och, som hon var verkligen kvick och hade högst originella idéer, voro hennes sarkasmer, så i ögonen fallande, så naiva och roliga, att vi, något var, sällade oss på hennes sida, vilket vårt skratt, vid varje hennes yttrande, nogsamt tillkännagav. Mycket artig, som Edward H. alltid var, lät han Pauline nästan ostörd få förbruka hela sitt snilles artilleri, tills ammunitionen började tryta, och då först gjorde han ett par små frågor, som höllo på att sätta myror i huvudet på oss något var. Den första var: Vad vi egentligen förstodo med fosforism och fosforister. Somliga visste det rakt inte, andra svarade djärvt: Galenskap och galningar! Pauline menade, skrattande, att det var allt sådant, som ingen kunde, ingen ville och ingen behövde begripa. Emilie, dum och dristig som vanligt, förklarade, att hon alltid trott fosforister komma av franska orden: Faux och Fôret, varföre hon i sin inbillning översatt dem med: ”Falska skogsmänniskor” (allmänt skratt); men de flesta av oss visste ganska väl, att man så kallade alla anhängare, medarbetare samt till och med beundrare av en poetisk tidskrift, som utgavs i ”självrodnande, eldfärgade omslag”. Men nu kom den andra frågan, som var värre: Huru många av sällskapet hade väl läst eller ens sett den skrift, som var och en så förbålt väl visste borde ”rodna över sig själv”? — Inte jag! svarade Pauline genast, hjärtligt skrattande, och det blev signalen för alla de andra att säga: Och inte jag, och visst inte jag, ännu mindre jag, etc.

— Ja, då är det ju inte värt att tala vidare om den saken, sade Edward småleende och steg upp från sin plats. Nu sutto vi rätt flata något var; men Pauline fann sig snart och sade skämtande:

— Ja, skulle man inte få tala om annat, än vad man i botten samt till punkt och pricka kände här i världen, så vore det blott herrar professorer, som finge orera, och vi andra, som finge höra på, och då ville jag väl se, vart det goda skämtet, det välgörande skrattet toge vägen.

Detta var ett argument, som själva Edward H. icke kunde bestrida, och nu började vi åter prata och skämta om mycket annat, som vi lika litet visste och kände, men som blev källan till mycket skratt och mycken oskyldig munterhet. Slutligen utropade någon:

— Vet ni, mitt herrskap, att fru Staël kommer till Stockholm på sin resa till Petersburg!

Något var sade åh, och jag omfamnade Melida i glädjeruset över att en gång få se Corinne och Delphine livslevande för mina ögon. Edward, som stod bredvid mig, skrattade hjärtligen åt min exalterade glädje och önskade blott, att den icke måtte lida något skeppsbrott i själva hamnen. Melida smålog även, och Pauline ryckte på axlarna åt min entusiasm. Men nu gick man till supén. Baron Edward förde mig dit och blev min granne vid bordet. Omärkligt länkade han samtalet åter på fosforisterna, och, då jag, som verkligen läst åtskilliga bitar därav, fast jag icke ville medgiva det, utan teg, när alla de andra ropade: inte jag, likasom motsatsen varit en stor synd — då jag nu, med någon malis samt mycket skratt och komisk patos, citerade en och annan strof, som låter litet befängd, sade Edward H,, milt och vänligt förebrående:

— Bästa fröken Ottilia! Vågar för er anföra ett litet ord av Pope och applicera det på fosforos:

A little learning is a dangerous thing;
Drink deep — or taste not! — —

Läs allt, men med begrundande och öppen känsla för det sköna, icke med föresats att söka det löjliga och det osmakliga, och ni skall med glädje och förvåning finna, att pärlor och diamanter av renaste och äktaste sort ligga strödda, än över, än under gruset av ett, ännu icke rätt ordnat och från germanismer befriat språk. Till parodisering kan allt låna sig, även det skönaste, det fullkomligaste, huru mycket mer då en hop unga mäns första utbrott av ren, ouppblandad känsla, som icke behagar ikläda sig les costumes du siècle de Louis XIV? Att även från den tiden finns mycket skönt och snillrikt, är obestridligt; men tiden har vuxit ur de gamla formerna och vill hava nya, och vi unga böra åtminstone se efter, vad vi förkasta eller antaga för gott, och icke följa blint den gamla, utslitna stråten, blott för det den är jämn och banad, utan taga oss mod och klättra med de unga, oförvägna våghalsarne på branta, vilda, obesökta klippor, från vilka vi sedan med förtjusning och förvåning torde få se långt nyare och härligare syner, än alla de vackra grannlåter, som vi hört talas om och beskrivas, från fars och farfars tider, flera generationer igenom.

Jag fann sanningen av varje hans ord och lovade inom mig, att aldrig mer prata så dumt, om vad jag obetydligt visste och aldrig tänkte på, men sade även blygt till min förtroendeingivande granne, att det lilla jag sett av fosphorismen och dess ivrigaste koryféer, nämligen magister och fröken Nanny, föga var gjort att ingiva någon fördelaktig tanka eller någon entusiasm för den Nya skolan. Edward, som kände dem båda, smålog och skakade på huvudet och medgav mig, att fröken Nanny var just ett sådant ämne som skämde alla andra med vilket det blandades, och att hennes förkärlek för den nya sekten vore lika tom som andras begabbande avsky, emedan ingendera vore byggd på någon kännedom av saken, utan den enas på en vilseförd egen inbildning, så väl som den andras, Fröken Nanny — sade han vidare — är i min tanka en gås med den vanliga förmågan att kackla; men under sitt dun gömmer hon ett avundsfullt, illparigt och småaktigt hjärta, och bakom sin näbb alldeles ingen hjärna, och nu tala vi aldrig mer om denna champion för den Nya skolan, för vilken Phosphoros visst skulle rodna både ut- och invärtes, om han någonsin räknat henne som en av sina pelare, Detta gäller väl även nästan om den arma Q. (magistern), ehuru det hos honom finns många gånger mera dumt än ont; — men — tillade Edward, litet svävande på målet — den, som så ömt och medlidsamt förband brännskadan på mina lyckliga händer, huru kan den vara så grym att strö salt och peppar över ett armt, sårat hjärta, som kanske lider tusen marter av denna hårda behandling?

— Ack, min bästa baron! — svarade jag, skrattande — Om jag skulle tro, att något voro i fara eller led av värk och sveda hos den stackars magistern, så är det visst inte hjärtat, utan hans arma förstånd eller, snarare sagt, hans svaga hjärna, ty ur denna, och visst icke ur hjärtat, pressar han all sin gallimatias. O, det smakar helt annorlunda, det som kommer ur hjärtat!

— Huru smakar det? frågade Edward sakta.

En hög rodnad blev hela mitt svar, och jag var rätt glad, att man nu sköt stolarna från bordet.

Från denna dag var jag säker, att vid alla tillfällen hava ett stöd och en vän i den unga, ädla Edward H., fast han på intet sätt betedde sig som en courtiseur, utan höll sig väl alltid i min närhet, men aldrig så mycket att man på länge fick något att prata därom, och aldrig med den enträgenhet som gör att man ledsnar vid en mans hyllning, för vilken man dock icke känner annat än vänskap och tillgivenhet. Men för månget gott råd, mången hjälp i nöden, när jag genom min oförsiktighet, obetänksamhet och okunnighet om världen höll på att råka illa ut, hade jag den ädla, goda ynglingen att tacka.

Tiden led allt längre och längre. Ingen Otto hördes utav, inte ett ord, inte en hälsning! Jag såg stundom, huru tante fick från honom långa brev, som alltid glädde henne; men aldrig än sade hon: Otto ber hälsa. — Jag vet nog, huru litet även detta varit; men det hade dock varit något. Nu hade jag blott mina minnen och min tro. Och, att de förra voro livliga och tusen gånger genomtänkta, och att den sednare var hög och oomkullkastlig, det kan du väl veta, kära Mormor, ty du minns väl, huru gärna man tror den man innerligen älskar, om alla upptänkliga dygder och framför allt om orubblig tillgivenhet, skulle än skenet vittna emot. O, jag var så säker om min Otto och räknade timmar och stunder till den dag, då jag av en händelse fått veta, att hans semestre var slut, och att han således skulle vara tillbaka. Imellertid skrattade och skämtade jag och såg troligen ut som den, vilken endast lever, endast tänker för ögonblicket; men i botten av hjärtat stod Ottos bild orubbad, och icke en sekund av dygnet, sovande eller vakande, gick förbi, som han icke påminde om sin närvaro.

Ännu var icke den så kallade danstiden börjad, och mitt hjärta kom alltid i kort galopp, när man talade om den första Amaranten, där det var beslutet och beramat, att jag skulle göra mitt inträde och första gången i min levnad bivista en verklig bal. Denna första sammankomst sköts upp, vecka från vecka, som man sade för att avvakta fru Staël, vars ankomst även väntades beständigt. Jag var outsägligen glad för detta uppskov, icke för att jag ej, huru darrande, längtade till den stora dagen, men emedan jag hade hopp, att Otto innandess skulle vara återkommen, vilket utgjorde en av mina barnsliga, men ivrigaste önskningar. Att av honom en gång bliva bortförd i alla valsens trollcirklar, det var något, för vilket din arma Ottilia var nog dåraktig att till och med bedja den gode Guden. Men han straffade mig nog för denna fåfängliga önskan. En vacker dag får jag trenne nyheter, den ena mer hjärtgripande än den andra: Fru Staël var kommen, Amarant utsatt till den näst instundande lördagen; men — nu kommer det värsta: Otto (sades det) hade begärt ett par veckors permission, sedan hans semestre var slut. Jag ville digna under denna börda. Allt annat hade jag kunnat fördraga, men att han självvilligt sökte förlänga sin bortovaro, det var någonting kvävande, mördande, och som på en gång gjorde alla mina luftslott, alla mina drömmar och förhoppningar till mindre än intet och öppnade min själ för bittra, sorgliga misstankar. Jag kastade mig med förtvivlan om Melidas hals och grät malörtstårar; men lika litet frågade hon mig om orsaken till min sorg, som jag kände mig i stånd att bryta mitt enda löfte till Otto, och jag fick således icke den trösten att i en väns sköte nedlägga mina kval.

Vintern började nu att antaga sin hovdräkt, och min tante och onkel beslöto att i denna samma vecka inflytta i sin stora våning på Drottninggatan, som redan länge, glänsande och skinande av allt vad lyxen kan upphitta, stått alldeles färdig till deras vinterkampanj på sällskapslivets stora bataljfält. Jag sörjde oändligen mitt lilla rum på Skönvik med alla dess tjusande minnen och min lilla frihet, att då och då springa ned i den av gula höstlöv täckta trädgården och under dessa uppleta dels ett minne av de oförgätliga tvenne dagarna, dels en liten blomma som allhärjaren alldeles glömt. Nu var allt detta förbi. Mitt rum i staden var dock nästan lika vackert, men tre höga trappor upp i luften, och således ingen annan utsikt än himmel och tak. Bland mina andra sorger i denna oförgätliga vecka var även den, att stackars Marie, som dag från dag såg mer bedrövad och nedslagen ut, nu på en gång fick sitt avsked och lämnade huset inom några timmar, sedan hon likväl snyftande och nästan förtvivlad tagit avsked av mig och bett mig, att om hon komme i för stod nöd, hon skulle få vända sig till mig. Jag förstod då alls inte, i vad för nöd hon kunde komma, annat än sjukdom, men lovade henne av hjärtat att göra allt det lilla jag förmådde för henne i en sådan händelse.

Mitt under allt detta snörpte jag jämt och beständigt, sent och bittida, på min balklädning. Tante ville, att jag skulle vara ytterst gentil, jag åter var mer liknöjd än man skulle kunna tro, och kanske har sällan nog någon fäst törnrosor på sin inträdesbalklädning med sorgligare hjärta än jag.

Denna dag, åt vilken jag så länge och så mycket hade glätt mig, men som nu var mig nästan vidrig att tänka på, inträffade äntligen. Jag föreföll mig själv som ett offer, när man utstyrde mig i frasande siden och däröver en florsklädning, som sin nedra kant bar en krans av fina, ljusröda törnrosor. En dylik fästes även över mina bruna lockar, och när jag var färdig sade den frun som tante skickat efter för att kläda mig. att ingen på hela balen var eller kunde vara så vacker som jag; men så sade hon säkert till var och en som hon klädde, eller huru? Tror du inte det, Mormor? Jag darrade förfärligt, både när vi stego uti och utur onkelns eleganta stadsekipage, och jag kunde aldrig sedan se den stora, ludna kusk-pälskragen, upplyst av de glindrande lantärnorna, utan att påminna mig denna första afton, då den, likasom så mycket annat nytt, föll mig i ögonen.

— Riv nu inte sönder din klädning! sade tante, när jag handlöst kastade mig ur vagnen utan att rätt veta vad jag gjorde. Men denna påminnelse var rätt god, ty annars hade jag säkert trampat sönder den i trappan; emedan jag verkligen inte hade mera sans kvar, än som nätt och jämnt gick åt för att kunna gå, följa efter tante hamn i häl och lyfta en smula på kappa och klädning, så att jag icke snupplade på båda delarna. Jag begriper ännu inte, vad jag egentligen var så rädd för, ty varföre jag var ledsen och nedslagen, det vet jag nog. Vi kommo något tidigt. Tante skulle tala med Ordens stormästare, greve D. I. G., och till min lycka upptäckte jag bland de damer, som redan voro ankomna, Melida och Emilie. De sutto i den sido-salongen, dit även vi, i anseende till min reception, fördes, och jag bad tante att få gå till dem, vilket jag även gjorde, skälvande av köld och räddhåga. Emilie började genast en odräglig, högt viskande mönstring med allt, vad jag hade på mig; men Melida, som såg att jag darrade och skiftade färg gång på gång sade sakta viskande till mig:

— Tag dig mod, Ottilia! Du har ju intet illa gjort? Varföre skall man darra och vara så ängslig, när man har ett rent, gott samvete? Tro mig, människorna förtjäna minsann inte, att man rädes och darrar för deras anblick. Huru skulle du stå för din Gud, när du så låter imponera på dig av dina likar? Se dig frimodigt omkring! Du har ju inte gjort någon av alla dessa varelser för när, och det är vida bättre att av övertygelse känna sig lugn i stora samkväm än av vana, ty i vanan är en viss förhärdelse, men inte i den känsla av eget värde, som jag vill du skall finna för att repa allt det mod du behöver.

Aldrig hade Melida talat så länge till mig, och aldrig hade ord gjort bättre verkan. Jag såg mig omkring, såg de andra unga flickor, dels tysta och rädda som jag, dels oskyldigt glada och muntra, dels självsvåldiga och högljudda, som med affekterat skratt och stora rörelser ville väcka människors uppmärksamhet på dem. Pauline satt ett stycke från oss och var nu som vanligt omgiven av de få unga karlar, som redan voro ankomna. Hon granskade mig från huvud till fötter utan att bry sig om att denna mönstring nästan sårade mig, och svarade flera unga karlar som frågade vem jag var, att det var ”en ung flicka från landet”.

— Vem skall föra in dig? Vem skall föra dig? Hör du Ottilia, vem skall föra in dig? Svara då! Vem skall föra in dig?

Så där hade Emilie ideligen viskat, knuffande mig med armen, under allt det Melida talade till mig. Jag hade väl hört Emilies fråga, men inte en minut tänkt därpå, förrän hon sedan Melida slutat och vi suttit tysta en liten stund, åter upprepade den:

— Vem skall föra in dig, Ottilia?

— Jag förstår sannerligen inte vad du menar, svarade jag, för vilken man icke på förhand gjort reda för någon av Ordens statuter eller hemligheter.

Melida beskrev nu saken för mig, och jag svarade Emilie leende, att det fick ödet avgöra; men inom mig tänkte jag genast på Otto och drog en djup, vemodig suck. Men däremot spratt jag till av tusen olika känslor, när Emilie strax sade:

— Din kusin Otto är ju nu hemkommen; han kan ju föra in dig?

— Är han kommen? sade jag med yttersta livlighet men tillade sedan långsamt och så lugnt jag kunde:

— Nej, det är han visst inte, det bör jag väl veta bättre.

— Jaså! svarade Emilie liknöjt — jag tyckte någon sade det.

Dylika bedrägliga glädje-hägringar äro förfärliga; man faller likasom ännu djupare ned i sin sorg efter dem. Jag gjorde så även. Jag satt sedan tyst, fördjupad i mina tankar, och spratt ånyo till, när Melida slutligen sakta tryckte min hand och vänligt sade:

— Kom nu tillbaka! Tänk på något annat! Se inte så där frånvarande ut, söta Ottilia! Se, där står din verkliga vän, baron Edward H., och ser på dig! Ack, vad jag på dina vägnar skulle önska, att han ville föra in dig.

Nu såg jag hastigt upp, och mitt emot mig stod Edward, noga fixerande mig. Detta brukade han numer göra allt oftare och oftare, och besynnerligt nog, jag var aldrig rädd, aldrig besvärad av hans blickar, utan besvarade dem stundom med ett litet gott och vänligt leende. Detta gjorde jag även nu, och han kom genast fram till oss. Hans första fråga blev, vem som skulle föra mig in i själva helgedomen, och den andra, om han finge göra det.

— Se så, nu fick ju Melida sin vilja fram! sade den oeftertänksamma Emilie halvhögt men ändå så att Edward det fullkomligt hörde, och den lilla blick han sedan kastade på Melida, var så talande tacksam och glad att vi alla tre rodnade därvid. Melida har sedan förtrott mig, att detta lappri gav anledning till det vänskapsband som troligen är ovanskligt mellan dessa tvenne ädla, goda varelser. Imellertid, för att komma ur vår tredubbla förlägenhet, kastade sig Edward handlöst in på ett annat ämne, nämligen — fru Staël. Henne hade jag nästan glömt; men i ett ögonblick vaknar åter hela min nyfikenhet, och Edward berättar oss nu, att man blott väntar på henne, att hela stora salen var full av folk, och att det inte var ledsamt att gå ifrån den ena till den andra och avhöra de olika och roliga och stundom alldeles befängda reflexioner, som gjordes över det väntade, stora nya ”Lejonet”, Flere andra av våra bekanta bland unga herrar tillkommo nu, och jag hörde med förundran, att man i allmänhet kostade mera speord än entusiasm på sin väntan av den beryktade frun. Kammarjunkar P., en stor satirikus och kritikus, försäkrade oss, att alla bedagade damer och många d:o herrar voro ganska föga belåtna med fru Staëls ankomst. Han påstod, att de stode nu med halvöppna munnar, väntande med förskräckelse dens ankomst, som totalt skulle utestänga dem alla. De anade ingenting gott av denna överlägsna överlägsenhet. De förutsågo — sade han — med förskräckelse, att i alla societeter, där fru Staël fanns, skulle ingen annan än hon föra ordet, och att dock ingen dylik (societet) kunde hava minsta pretention på distinktion, där detta — dagens största under och vinterns förnämsta ”lejon” fattades. De pratade nu — påstod han — med mångdubbel iver, i avvaktan på det trollslag, som på en gång skulle förlama varje tunga. Vi skrattade gott åt hans iakttagelser, och envar av oss redogjorde ungefär för den idé, man bildade sig om den snillrika och finkänsliga författarinnan till Delphine och Corinne. Just när vi som bäst äro livade av vår inbildning, slås flygeldörrarne upp, och fru Staël, förd av den artiga stormästaren, inträder. Men, o ve! Nu ramlade en illusion! Hos henne fanns icke ett drag av Corinne eller Delphine. Hon var en korpulent fru, mycket ramassée, utan tecken till grace i sina rörelser, med ett alltid bakåtlutat huvud, som tycktes med sina kvicka, spelande ögon jämt titta i taket, varav kom, att hennes mun alltid stod halvöppen, även när hon icke talade; men det var inte ofta. Av hennes klädsel fäste man sig nästan endast vid de tunga, tjocka, brokiga turbaner hon vred om huvudet och som nästan tycktes hänga på nacken, där kammarjunkar P. försäkrade att hela hennes geni ligger, ”alldeles som i ett knyte”. Hennes dotter, Albertine, var den ledigaste, naturligaste och självsvåldigaste flicka, jag någonsin sett, ehuru alla dessa trenne ting sedan komma starkt en vogue. I mina Ögon var hon dock rätt vacker, ehuru hon hade mörkrött hår och mycket fräknar; men växten och alla rörelser voro högst behagliga. Hennes klädsel var mycket vårdslös och obetydligt elegant. Hon var mer draperad än klädd, och var gång dessa draperier föllo av axlarna, stod mr Rocca tillreds att draga upp dem, eller, när håret föll ned, att åter sätta upp det. Båda delarna inträffade även, innan vi någonsin kommo ur salongen. Jag var så förbryllad av hela den Staëlska familjen, — ty utom sin dotter och sin attaché, mr Rocca, medförde hon tvenne söner och en hr Schlegel — att jag knappt hann tänka på egen räddhåga under den stundande receptionen. En annan gång skall jag väl kanske tala om den äldsta av baronerna Staël samt hr Schlegel; nu föll mig blott den yngre i ögonen, såsom till utseendet mer än lovligt galen och förryckt; men det lär han i verkligheten ingalunda ha varit. Jag var icke i stånd att hålla mig för skratt under alla de löjliga uppträdena och tillrustningarna för den stundande ceremonien. Vi hade så när aldrig blivit resfärdiga, ty i aldra sista stund höll fru Staël ett oändligen vackert tal till — ordensceremonimästaren, den gamla, hederliga Olle Malmgren, som du i din ungdom dansat med, mormor lilla! Nu borde jag väl icke egentligen förråda ordenshemligheter; men som jag säkert vet att du icke gör något elakt bruk därav, måste jag förtro dig, att jag brast i riktigt barnskratt, när man började bulta på dörren, så som du i min barndom lät gamla Brolander göra, när han kom in julafton som Kinkenges. Jag trodde mig fullt och fast få se något dylikt när man efter utropet: ”Det bultar som Amarant!” hastigt öppnade dörrarna, och vi alla som skulle recipieras, parvis, under musik av en högtidlig marsch, spatserade flera varv omkring en vacker salong, väl upplyst och omgiven av elegant klädda herrar och damer, som alla fäste oavvända blickar på oss marscherande. För mig, nouvelle debarquée que j'étais, var detta ganska bländande och nästan förvirrande; men jag tror knappt att det gjorde samma intryck på fru Staël. Det tycktes åtminstone icke mycket bekomma henne, ty hon såg sig så djärvt och frimodigt omkring, och under marschen viskade kammarjunkar P., som gick bakom oss, till baron Edward:

— Se på Corinnas bard! Nu svänger hon huvudet, nu börjar hon redan samla materialier till sin nya roman, Maja Lisa ou la Suède, vars författande lärer vara ändamålet för hennes hitkomst.

Satiren var bitter, sårande för nationalkänslan; men för mig var den dock högst välgörande. Jag var förut på en gång rädd och förbländad och på visst sätt förödmjukad av min egen ringhet; men nu började jag åter besinna Melidas ord, och att mycken småhet, mycken dårskap, mycket med oäkta förgyllning fanns omkring mig, för vilket jag ingalunda behövde böja knä eller tappa mod, förnuft och alla sinnen, och att jag — väl befann mig bland världens stora, men ändå icke egentligen bland världens största, och att, med ett ord, här endast var fråga om ett världsligt, fåfängligt nöje och icke om en dom på liv och död, varav försmaken nästan överföll mig vid första inträdet i salongen. Åter igen tog jag mig mod, lyfte upp huvudet och såg mig omkring. Men nu stannade vi framför ordföranden under hans baldakin; men nu gjorde herr greven och stormästaren de förfärliga frågorna; men nu begav det sig, att det var ganska bekvämt att recipieras på samma gång som fru Staël & comp. ty ingen människa hörde på oss andra, och Gud vet, om jag svarade eller icke; men det vet jag, att näst efter fru Staël skrev jag i den stora boken, och att, huru förvirrad jag än var, anmärkte jag dock, att hon icke anfört sin ålder, då jag åter stolt tecknade mina sjutton år, ehuru de ännu icke voro alldeles rundade.

I min förskräckelse hade jag mången gång fast tryckt min goda ledares hand, och han hade även ofta, genom detta lilla tecken av deltagande och tillgivenhet, ingivit mig mod. Nu kom då anglaisen! Jag dansade med min ledare, som sig borde; men bredvid oss dansade den yngsta baron Staël, och jag fick nu tillfälle att betrakta hans långa, visst icke obehagliga men besynnerligt tafatta person. Min klänning och mina stackars törnrosor svävade i tusen faror för honom, ty han dansade i hela sin krigiska rustning, vilken lär blivit färdig ungefär en halvtimma före balen, sades det. Anställd vid våra Svenska livregementets husarer, medförde han i anglaisen hela dess krigiska ståt — hästen oberäknad — och var utrustad, som ämnade han gå till storms mot fiendens leder, sedan hans trogna Rosinante genom en fientlig kula stupat under honom. Med mössan — under armen, med sabel, kartusch, sabeltaska och ovana att bära sporrar, rusade han fram i anglaisen, och vi damer voro räddare för honom än om en väderkvarn kommit lös och surrat omkring bland oss. Om jag ändå kunde göra hela denna afton livligt åskådlig för dig, om jag kunde måla denna blandning av nyfikenhet, förvåning, beundran, förtjusning, spe och löje, som denna utländska familj väckte hos olika individer, vilket gjorde att man glömde allt annat! Men, liksom med varje annat fenomen, ledsnade man efter en stund att kika därpå, och om de nykomna främlingarne under receptionen och anglaisen upptogo vars och ens uppmärksamhet, delade den sig sedan åt många andra föremål. Jag för min del måste tillstå, att räddhåga, fruktan att bete mig dumt, ängslan att, vart jag vände mig, ändå som nykommen hava nyfikna ögon riktade på mig, och för resten sorgen över alla mina, större och mindre, ramlade förhoppningar, vad Otto beträffade, gjorde mig mindre tillgänglig, än kanske de flesta andra, för det intryck som fru Staël och hennes familj gjorde på något var. Men jag såg och minns de andra människorna och deras uttryck. Under hela den långa anglaisen talade jag oavbrutet med min partner, och vid varje kors, som vi gjorde med någon bekant, bestods alltid en mer eller mindre anmärkningsvärd men komisk reflexion över aftonens stora under. Neddansandet av anglaisen hade varit roligt nog, ty jag skingrade så gärna min blyghet och mina mulna tankar med att tala vid den goda, älskvärda Edward H. Men nu kom den fasliga tiden, då man åter skulle arbeta sig upp igen, vilket alltid påminde mig om något stretande göromål, ty få stunder kunna väl vara tråkigare än då man sedan man väl gått backen utföre, trött och uppgiven skall vända om igen och åter knuffa sig upp till den lilla välsignade plats, där man började. Som Emilie var min vänstra granne och hon vid alla tillfällen hade högst parlanta armbågar, både när hon ville komma fram och när hon ville väcka någons uppmärksamhet, fick jag de ledsamma och beständiga påminnelserna att flytta mig upp och evigt upp. När vi nästan nått målet, och jag en lång stund stått med huvudet sänkt och med varje tanke långt ifrån allt vad som omgav mig, känner jag Emilies armbåge, vassare än någonsin, bifogad med det utropet:

— Se då upp, rakt framför dig! Där står ju en bekant, som länge velat hälsa på dig!

Men nu, kära mormor, fordra icke någon pensel som kan måla, utan tänk dig blott in i mitt hjärta, och du kan förstå, vad jag skulle känna, när bakom de dansande karlarne Ottos höga och sköna gestalt träffar min blick! Han hälsade på mig; men jag förblev orörlig och förmådde icke giva minsta tecken till liv. Hela salen var för mig tom eller mörk. Jag såg blott Otto och den vemodiga blick, han häftade på mig, och som gav hans drag ett alldeles nytt men ändå mer magiskt uttryck än fordom. I detsamma kom åter ett neddansande par. Kavaljefen räckte mig artigt sin hand, damen och Edward stodo artigt väntande. Jag märkte intet. Då känner jag någon som bakom mig sakta drar i min klädningsärm. Jag vänder huvudet mekaniskt åt sidan. Melida satt bakom mig.

— Försumma dig inte, se hur man står och väntar på dig! sade hon milt, och nu först besinnade jag var jag var och vad jag hade för händer.

— Huru mår ni, fröken Ottilia? frågade Edward med bekymrad uppsyn under promenaden.

— Jag? svarade jag. O, jag mår bättre än någonsin.

Han såg på mig med förvånad blick.

— Jag skulle icke trott det, genmälde han — en besynnerlig förvandling föregick nu nyss i edra drag. Jag stod just och betraktade er med uppmärksamhet och — —

Nu, mormor, banna mig icke i min grav, när jag bekänner för dig mina tusen fel! Nu var jag nog hård, nog otacksam, nog oartig att snäsande falla den goda, älskvärda Edward i talet och svara honom med en liten axelryckning:

— Ja, kära baron! Varföre skall baron stå så där och se på mig? Det pinar mig alltid!

Han blev stum. Promenaden var slut, och jag åter uppe bredvid Emilie. Men nu under tiden hade Otto, per fas et nefas, även lotsat sig dit.

— Ödmjukaste tjänare, min nådiga kusin! sade han; men när Emilie dansade ut och han trodde sig icke vara hörd av någon annan än mig tillade han:

— Ängel, är du uppbjuden till valsen?

Nu, kära mormor! har jag den ena svårare bekännelsen än den andra. Tror du mig, när jag säger dig, det jag var nog oförnuftig, nog barnslig att i samma stund, samma ögonblick tacka Gud, den store, allseende Guden, för — att jag icke lovat bort mig till den valsen, vilket var av en händelse? O, min goda, vördade mormor, du trodde väl aldrig, att när du vande mitt unga hjärta att beständigt och i alla skiften tänka främst på Allfader, att jag skulle göra det, även när det nästan var en synd! Men i mina ögon var det icke så i det ögonblicket. Min högsta jordiska önskan i den stunden uppfylldes plötsligt och oväntat, och min första tanke blev ock tacksamhet till den goda, innerligen goda Guden. Under mitt korta tackoffer riktades min blick ovillkorligt åt höjden; men när den åter sänktes mötte den tvenne andra, nästan på en gång, nämligen Ottos, ännu vemodigare och själfullare än förut, och Melidas, sorgligt och svagt leende. När jag ömsom fäste ögonen på honom, ömsom på henne, märkte han henne först, ty han hade stått så, att han icke sett, hur nära hon satt. Nu gjorde han en hastig och kall hälsning, upprepade sin fråga, men i statsskick, d.v.s. Får jag den äran att valsa med min nådiga kusin? och då jag högt rodnande svarade ja, avlägsnade han sig.

Nu, mormor! nu var det icke mer den åt jorden blickande Ottilia, Vad glädjen och den rena, ljuva kärleken, vad de måtte sprida för en soldager även över de vanligaste drag! Från detta ögonblick, ja just från detta, hörde jag (bliv icke ond, kära mormor, för mitt dumma skryt, kom ihåg, nu säger aldrig någon mer så!), ja, då först hörde jag upprepas omkring mig: Vem är den flickan med törnrosorna? Hon är mycket vacker! Hon är för söt! En riktig skönhet! En verklig magnet! etc. etc. Gud vet, vad sorts öron vi flickor hava; men höra förträffligt allt dylikt, det göra vi! Jag tror, att den hörseln går litet genom ögonen. Men vad skall du tänka och säga om din Ottilia, käraste mormor, när jag tillägger, att dessa smickrande lovord gjorde mig outsägligen glad! Nu lönade det att vara vacker, att vara omtyckt och firad! Nu, när min Otto kunde få se det och även glädja sig däråt! Så tänkte jag. Jag jämförde inom mig den förtjusning, jag alltid kände, var gång man berömde och rosade honom, och i min tanke skulle han känna detsamma, när frågan var om mig. Nu var all harm, all liten gråhet för det förmenta dröjsmålet, nu var allt sådant glömt, misstankarne även, och jag var ingenting mer och ingenting mindre, — än rent utav översäll.

När anglaisen vat slut, förde mig Edward, utan att säga ett enda ord, till Melida, där en plats var ledig. Han stannade tyst ett ögonblick framför mig och tycktes i mitt betraktande leta efter nyckeln till gåtan om hela den förändring som föregått så väl i mitt inre som yttre. Nu började det regna uppbjudningar och presentationer, och mina läppar växlade att upprepa: Ja, jag tackar! eller: Nej, jag tackar! och inom några ögonblick var jag uppbjuden för aftonen. Jag var så förlägen över denna framgång, helst för mina grannar, Melida och Emilie, av vilka den senare förutspått mig, att jag, likasom hon på sin första bal, skulle få ”sitta och vila mig på mina lagrar” ifrån början till slut. Endast några av dem, som mest umgingos hos generalens, bjödo nu upp Emilie, och det till danser långt fram på aftonen. Edward H. och ett par andra bjödo även upp den goda, milda Melida, som vänligt svarade sitt: Ja, jag tackar ödmjukast! då Emilie åter, trotsigt och nonchalant svängande med huvudet, endast besvarade varje uppbjudning med en jakande nick. Hon apade systern i allt; men denna var vacker, kvick och originell, ehuru visst icke ett mönster att följa. Vad skulle då en dålig, misslyckad, tillfuskad kopia bliva? När de unga herrarne småningom skingrade sig för att rangera sig till valsen, vände jag mig, darrande och med nedslagna ögon, till Melida och sade, helt förlägen över all min framgång:

— Huru menar du allt detta skall gå?

Melida smålog, men Emilie sade hastigt och försmädligt:

— Du talar som stode du på hal is! Vad tror du kan hända dig? Du tror visst, att var och en som bjöd upp dig har i sinnet att även enlevera dig.

Det låg något så bittert i hennes ton, att jag kände ett behov av att se på Melida, för att förvissa mig, det icke ävenledes hon var ond på mig. Men hon såg vänligt leende på mig, tryckte hjärtligt min hand och sade sakta:

— Det går nog bra, men akta dig! Emilies uttryck var mindre dumt än hon menade, ty du går nu verkligen på en ganska hal is.

I detsamma gjorde hon ett tecken åt mig att se framför mig, och se! då stod Otto i en väntande ställning för att föra mig in i valsen. Jag steg upp. Jag tog hans hand. Jag följde honom. Men, om han i en hast släppt mig, så hade jag säkert fallit, ty jag varken hörde eller såg några ögonblick. Jag var i en himmel, kära mormor! Och le nu hur mycket du vill; men för mig fanns i detta ögonblick ingen himmelsfröjd, som kunde förliknas med att av Otto föras till den svindlande valsen. Vi började dock icke genast, vi stodo tysta och stilla; men hans hjärta talade i hans hand, hans blickar, hans korta andetag, och själva hjärtat tyckte jag mig se och höra, hur det klappade. O, vad jag var salig!

Men nu till själva valsen!

Kära Mormor! Valsade du någonsin med morfar eller med någon annan som du älskade över allting på jorden och i himmelen, annars vet jag icke, om du kan fatta alla de himmelsljuva känslor som nu växlade inom mitt lyckliga bröst. Jag var på en gång glad, nöjd och lycklig samt dessutom smickrad och förnöjd över den framgång och det lilla uppseende, som föllo på min lott. Je ne suis pas femme pour rien! härmade man fru Staël, att hon en gång hade sagt; men det kunde jag här ävenledes applicera på mig, ty den är något annat, ganska bra och förträffligt, men ingen kvinna, som är liknöjd för beundran och männernas hyllning.

Nästan intet ord växlades mellan Otto och mig. Våra hjärtan tycktes vara för överfulla därtill och fullkomligt fatta, att vad vi kunde få säga, bleve ändå alldeles för litet. Ingen enda vals, ingen enda kadrilj hade jag nu över åt honom, utan han sade blott, när vi slutat, och han förde mig till min plats: I afton! Jag satt länge tyst, drömmande om valsen; men — nu gick ännu en ny sol upp på min ungdomshimmel! Dörren öppnades. Man makade sig. Man gav rum åt alla sidor. Man hade ögonen blott på en punkt. Den höga, ståtliga kronprinsen, som jag förut blott skådat genom fönstrets glas och ram, kom nu, snabbt och hastigt, men ändå med lugn värdighet i sina sköna drag, uppåt rummet. Honom följde den lilla, för söta arvprinsen, med vilken jag i min ungdomsglädje varit färdig att göra som med den lilla flickan i Kungsträdgården; men nu gällde det för belle Ottilia att sitta stilla och se sedesam och ärbar ut, fast jag i min barnsliga glädjeyra varit färdig att göra ordentliga luftsprång av ren förtjusning. När den lilla prinsen passerade förbi mig, kastade han ögonen på mig eller på mina törnrosor, jag vet icke vilket; men en liten glad blick växlade vi, det minns jag, och glömmer det aldrig! Efter de bägge prinsarne kommo deras herrar i kort galopp, och regeringsrådet Le Moine i ett lätt skenande, med guldglasögon och fransysk livlighet, åtminstone i gången. Arvprinsen dansade icke första kadriljen, utan vi andra började vårt arbete därmed. Jag dansade med vår största dansör, baron S. Fröken Staël och grev B. voro våra vis à vis. Rocca stod bakom henne och skötte toiletten, och hon figurerade självsvåldigt ledigt och behagligt, som hon gjorde allt annat, med ett stort, enormt pärlband av guld eller bärnsten, som hon nästan vid var figuré tog i mun. Från denna kadrilj datera sig våra vanliga sex turer. Förut lär man haft hela nio; men fröken Staël lär yttrat, att det vore en horreur, och att man på det sättet finge dansa un siècle med en och une éternité med en annan, varföre den artiga och förekommande stormästaren genast lät avklippa de tre turerna, lämnande oss endast de sex, vilket vi böra vara tacksamma för, ty det var väl en av de bästa reformer, som blivit gjorda i senare tider. Har man en ledsam partner, så äro sex turer Gudi nog. Har man det man önskar, så äro nio turer ändå för litet, och med våra vanliga herrar (varav gå 18 på dussinet) är sex just lagom.

Den andra kadriljen minns jag icke med vem jag dansade, ty då var jag alldeles upptagen av att se på prins Oscar, som dansade och pratade med fröken Staël helt nära mig, och för resten av att lyssna litet till de långa, oändligen interessanta tal, som fru Staël höll till den artiga och således alltid uppmärksamma stormästaren, tätt bakom mig, men varvid ändock — fru Lenngrens gamla härliga sats rann mig i hågen:

Tala, Betty, håll ej tal!

Tredje kadriljen skulle jag dansa med baron Edward H. Han stod redan bredvid mig, och jag kände en olust över hans allvarliga tystnad, en aning om, att han var missnöjd med mig, och en inre röst som ropade att han hade rätt därtill.

Till min skam måste jag således bekänna att, när ryttmästar T., en av arvprinsens kavaljerer, hastigt kom fram till mig, gjorde en kort och nästan litet satir-blandad kondoleans till Edward för hans bedragna förhoppningar och därefter kort och gott förklarade, det min nådiga fröken vore befalld att dansa denna kadriljen med Hans kunglig höghet, så kände jag, utom all annan glädje, även den att — (Se inte ond ut, mormor!) att slippa dansa med den goda Edward, för att slippa hans tysta, anklagande blickar. Jag var nu i fjärde gräset och sjunde himmelen! Gud vet, vad jag svarade H.K. H. på hans små artiga frågor till mig, men inte lär det varit sinnrika saker, ty jag var på en gång så glad och så förbryllad av min oförmodade lycka, att jag just då även höll på att glömma alla Melidas goda ord och föreställningar.

Efter denna kadriljens slut blev jag högst förvånad av att se överstinnan Pauline, som förut nästan aldrig ens brukade tilltala mig, utan endast med oavvända, kalla, liknöjda och mokanta blickar betrakta mig, att hon nu kom emot mig, tog mig under armen och frågade om jag icke ville följa henne in i toiletten. Glad över att hon äntligen såg, huru gärna jag ville vara även henne till behag, följde jag henne utan all invändning. Inkommen i toiletten, som var tom för andra damer, kastade hon sig på en liten soffa, där vi gärna kunde fått rum båda, men som hon nu ensam upptog och lät mig, stående framför sig, undergå följande mönstring och förhör, sägande, det hon var så trött, att hon icke orkade dansa den kommande dansen, och att jag behövde det heller icke, utan kunde svara när min kavaljer rev upp himmel och jord att ”jag lagade mitt skoband”. Jag vågade knappt göra en liten invändning mot denna lilla osanning som innehöll dubbla dito emedan jag rätt gärna velat dansa med den eleganta, atletiska artillerikaptenen A., men uppoffrade nu både dans och sanningsbegär, för att icke det solsken av gunst, som för ett ögonblick tycktes göra Pauline blid mot mig, skulle på en gång åter mörkna till och försvinna.

Hon: Äro vi du, eller icke, Ottilia?

Jag: Det vet väl min nådiga överstinna bäst själv!

Hon: Dylikt minns jag aldrig, håller aldrig någon reda på. Nå, flicka lilla, äro vi systrar eller icke?

Jag: Ja, i Christo, som jag hoppas, annars icke!

Hon: Det är bra! Jag trodde väl, du skulle veta det bättre än jag, och som vi nu spara ord därmed så kan du ju lägga bort ”min nådigaste överstinna”!

Jag: Tackar ödmjukast! Du är mycket god.

Hon: Nej, det är jag visst inte! Långt därifrån! Men därom en annan gång. Huru tycker du om det i afton?

Jag: Gudomligt!

Hon: Så-å! Vadan kommer det? Det är väl för att du fått din önskan fram att se fru Staël? (Hon skrattade ironiskt.)

Jag (förlägen, litet nappande på mitt skärp): Åh, inte just bara för det! Men ävenväl det har sina behag.

Hon: Kanske för att du fick dansa med prinsen?

Jag: Åh, inte just endast och allenast därföre, ehuru, det var mycket roligt!

Hon: Nå för vad då?

Jag (litet förtrytsamt och självständigt): För det hela, som roar och behagar mig.

Hon: Så-å! Oändligen smickrande för det hela, varav jag är en liten, odelbar atom. Vad tycker du om fröken Staël?

Jag: Ganska bra! Hon ser söt ut! Självsvåldig, men naturlig, kvick och rolig.

Hon: Det kan jag inte finna, och inte lär kronprinsen i Preussen funnit det heller. Vet du vad hon svarade honom sedan hon många gånger talat till honom, och han endast svarat oui eller non?

Jag: Nej!

Hon: Jo, hon gav honom bara en liten laglig örfil med det utropet: Petit morveux, qui ne sait pas seulement parler Français!

Jag: Åh, det är väl bara fabler?

Hon: Point du tout! Jag har hört det av flera personer. Nå, vet du vad hon sagt till baron E. i afton?

Jag: Huru skulle jag veta det?

Hon: Jo, ser du, hon förklarade rent ut att, när hon dansar här i Sverige, så gör hon det bara en imagination, och att våra gentilaste kavaljerer icke hava annat värde för henne än att vara lika tel ou tel i Petersburg, men att här fanns ingen som var lik Maisonfort.

Jag: Stackars flicka! Och dessa oförsiktiga och barnsliga uttryck hava redan spritt sig så fort!

Hon (komiskt leende): Ja, hå, hå! Det är en ondskefull värld, vi leva uti! Men, skulle jag förtro dig sanningen, så — tänker jag precist det samma som hon. Gör du inte så med?

Jag: Ne-ej, det gör jag visst inte!

Hon: Så-å, och var har du då din Maisonfort, om man törs fråga?

Jag bara rodnade som en drypande blod, i örsnibbarna, i fingerspetsarna, ja, jag tror, att själva törnrosorna i mitt hår och på min klädning fingo högre och livligare kulör, ty Pauline fixerade mig starkt under sin fråga.

Hon: Det var en härlig rödfärgning! Alldeles som jag föreställer mig Ottomaniska Porten, sedan löjtnant L., enligt bekomna ordres, brädklätt och rödfärgat den.

Jag skrattade gott åt löjtnant L-s bekymmersamma ordres och var glad att slippa från saken för så gott köp; men Pauline släppte mig icke så snart.

Hon: Varföre rodnade du så oskäligt?

Jag: Söta Pauline, det vet jag inte! Plåga mig nu inte mer! tillade jag och slog armarna om hennes hals, dels emedan hon såg så söt och rolig ut, dels för att dölja min förvirring.

Hon: ”Jag vara gammal tjuv, lura inte mej!” sade gamla Bourdonnier, och inte lurar du mig, min sköna! tillade hon, reste sig upp, skrattade innerligen och sade sedan:

— Nu skola vi gå ut och låta äta upp oss av våra kavaljerer, som vi mankerat; men kom då bara ihåg ditt skoband, ty att lura dem, som oss lura, det är ingen synd, utan en verklig dygd, och du kan ta på, att alla lura de dig, till och med — — Jo pytt! Fick hon veta't! Du stod med öppen mun, för att höra så mycket klarare, men jag kan tiga, trots en näspärla. Kom nu, ma belle!

Därmed öppnade hon dörren och gjorde min av att jag skulle gå; men då jag i distraktion och den förvirring, som hennes ord satt mig uti, höll på att stiga ut före henne, tog hon mig i armen och sade:

— Är du tokig, petite morveuse! Tänker du nu så uteslutande på — — jag vet väl vem, att du springer före mig, som är en M:me la Colonelle, som gamla greve F. här om dagen kallade mig?

— Förlåt, söta, goda Pauline! bad jag av uppriktigt hjärta och utan minsta agg till henne för alla de stickord hon låtit hagla på mig, ty de voro alla sagda i en rolig, skämtsam ton, under vilken jag trodde mycken godhet och kanske tillgivenhet för mig ligga förborgad. Jag kortsynta, dåraktiga!

Resten av balen befriar jag dig ifrån; men vad jag måste medgiva är: att jag vände hem, en gång till så egenkär, två gånger så manhaftig i faran, tre gånger så slug och klok, som jag reste bort, och många tusen gånger lyckligare. Otto hade obetydligt talat till mig, men vi växlade blickar, när det kunde låta sig göra. Han hade nu en helt annan expression än förr. Där fanns inte hälften av den förra glädjen och sorglösheten, utan ett vemodigt, mörkt moln svävade då och då över hans panna, och i hans blickar låg stundom något så passionerat och sorgligt att det trängde till botten av mitt varma hjärta. Och icke må du tro, att min kärlek till honom minskades av detta uttryck. Den man outsägligen älskar vill man hellre se lida av kärlek, ja tusen gånger hellre, än glömma kärleken för glädje-yran. O, vad kärleken är för en fientligt sinnad känsla! Det är knappt förlåtligt att önska sin fiende ett lidande, ännu mindre den man över allt annat älskar. Så var det dock! Ottos vemod var en ny källa till salighet för mig.

När vi skulle gå ned till vagnen, kom Otto hastigt springande och frågade om han icke finge åka med. Vi blevo grannar på framsätet. Men icke ett ord växlade vi då, ty nu började tante glädja sig åt Ottos hemkomst, och onkel tala om min triomphe, som han kallade hela aftonen. Men Ottos hand, som tyst och omärkbart tryckte min, gav vikt åt allt vad han endast tycktes säga i allmänhet. Men nu, kära mormor, nu skall du få se, vad världslivet och någon liten kännedom av dess fordringar, vad det redan haft för en stor verkan på din Ottilia, ty när vi stego ur vagnen blev jag sist, och då passade Otto på att hastigt och sakta säga: Stäng icke din dörr i afton! Men lika hastigt och beslutsamt svarade jag: Jo, det gör jag visst! tog sedan god natt, ilade trappan uppföre, sprang in på mitt rum, stängde min dörr och sköt rigeln för. Jag hade nästan väntat denna begäran, och för ett par månader sedan hade jag troligen rodnat, tegat och — lämnat dörren öppen!

Otto bodde i samma våning, samma förstuga som jag. När han litet sednare gick förbi mitt rum sade han: God natt, ängel! God natt, Otto! svarade jag, lade handen på nyckeln, tvekande en sekund, men tog den sedan hastigt därifrån, för att icke frestas. Otto tycktes känna detta, ty han stod kvar, men efter några ögonblick sade han: Du är en ängel! och gick tyst till sitt rum.

Aldrig något tackoffer till Allfader höjdes med mer brinnande andakt än mitt nu, för all den sällhet jag kände över Ottos kärlek. Balen, min framgång där, min fåfängas många segrar, — allt, allt glömdes för den enda tankan på Ottos kärlek. Även på dig, du gamla, goda mormor, fick jag nu tid och ro att tänka. Jag föreställde mig den dagen, då jag och han skulle, knäböjande för dig, emottaga välsignelsen av din kärleksfulla hand. Jag grät av den renaste glädje och de mest leende förhoppningar. Väl störde mig stundom ljudet av dansmusiken, som ännu satt kvar i mina öron, väl svävade en och annan bild från den föregående aftonen förbi min fantasi, såsom Melidas allvarliga och betänkliga ord, Edwards förebrående blickar, Paulines skämt och oroande, halvkvädna visor, Emilies avundsfulla harm, fru Staël med sitt geni-knyte och den unga baronen med sina krigiska attributer m. fl.; men jag somnade dock lycklig och vaknade likaledes.

Otto syntes icke på hela förmiddagen. Tante var ovanligt frisk, glad och nådig. Jag trodde det åtminstone till någon del vara för min lyckliga debut. Men troligen var det för helt annat. Till middagen kom Otto, just som vi skulle gå bort till bordet. Vi dinerade den dagen endast en famille, och så fort vi kommo från bordet, gick onkel till sina vanliga, hopade göromål, Otto tog även sin mössa, och tante gick in för att sova en stund, innan hon tänkte på att kläda sig till en cour hög änkedrottningen eller prinsessan Sofia Albertina, jag minng icke vilket. Jag stannade ensam vid pianot, tanklöst spelande med högra handen och förlorade mig i gissningar över Otto, som nu å nyo började bliva mig en gåta, ty ensam med sina föräldrar, vände han nästan aldrig talet till mig och tycktes frukta att de skulle ertappa minsta blick mellan oss. Ungefär en 6 à 8 minuter hade så förrunnit, när dörren åter sakta öppnas, och Otto tyst och smygande inkommer, stänger dörren utan ljud, ser sig orolig omkring, men, då han ser sig ensam och trygg, ilar till mig och med krampaktig häftighet trycker mig till sitt hjärta, oaktat mina försök (kanske lama nog) att slita mig ur hans famn.

— O, nu har jag dig åter! sade han — Och nu! endast nu i hela livet är jag lycklig.

Jag tänkte nästan detsamma, men bad Otto för Guds skull vara lugn, icke så häftig, icke så stormande. Han försökte att efterkomma min begäran, och vi satte oss förtroligt i ett fönster, men så uträknat, att, om minsta rörelse hördes från tantes sängkammare, som var belägen fyra rum därifrån, skulle Otto genast retirera genom dörren, som var helt nära fenstret. Jag ingick i hela denna lilla plan, ehuru jag icke rätt kunde förstå, vad ont legat däruti, om än tante kommit, och vi suttit tillsammans i salongen. Dock gjorde jag icke dessa invändningar, utan ärade Ottos skäl, utan att fråga om dem. O, vad vi nu voro lyckliga, kära mormor! I vårt joller fanns väl varken sans eller förnuft, men en ren, full salighet. Han frågade mig mycket om den tid, som flytt, försäkrade mig att jag blivit mångdubbelt vackrare och sötare, sporde mig många hundrade gånger, om jag varit honom riktigt trogen, om icke Edward H. eller kammarjunkar P. eller någon annan kommit mitt hjärta att slå litet fortare någon gång.

— O, Otto, huru kunde du tro det! svarade jag. — På dig — och endast på dig — har jag tänkt var minut av din långa, tomma, eviga frånvaro. Jag kan, jag skall aldrig älska en annan än dig, men dig gränslöst och evigt. Varföre frågar du mig så? O, min Otto, misstro mig icke så hårt! Tänk, huru sårande för dig, om jag gjorde dig dylika frågor, ehuru människors prat väl kunnat giva mig någon anledning därtill! Nej, jag litar på dig, ty jag vet, hur jag själv önskar.

Han suckade djupt och sköt häftigt undan mina smekande händer.

— Älskar du mig verkligen så mycket? sade han. — Skulle du icke uppoffra mig för en annan, rikare, bättre, vackrare än jag?

— Ack, Otto! Var finns en sådan? Aldrig för mig!

— Nå, lika mycket, än om jag vore fattig, utan namn, tillhörande de lägre klasserna, sedd över axeln av dina likar, vad gjorde du då?

— Älskade och följde dig, vart det bar.

— Än om en annan, rik och med alla världens förmåner, låge vid dina fötter på samma gång?

— Jag ömkade honom, och läte honom ligga.

— Än om du obetänksamt lovat din tro till en annan, fastän — du älskade mig?

— Fy, Otto, huru kan du ens tänka dig något så avskyvärt!

— Gud i himlen! sade han och slog handen för pannan. — Man är stundom långt mer tiger än människa.

Nu trodde vi oss höra en rörelse från de inre rummen. Otto skyndade ut, och jag blev ensam.

Att han älskade mig, det såg jag, det kände jag, det inandades jag med själva luften. Mera önskade jag icke. Hans kärlek ansåg jag som borgen för hela mitt livs lycka, således väcktes mitt slumrande misstroende aldrig av dylika utrop och tecken, att inom Otto föregick en gruvlig inre kamp. Jag trodde det härröra av ett ojämnt lynne, spelförluster etc. och gjorde allt för att då lugna och glädja honom.

Flera veckor framflöto på detta sätt. Otto vande sig utav med att bedja mig om tillträde på mitt rum, men däremot råkades vi ofta, fast på små korta stunder där nere i stora våningen, Då voro vi så överlyckliga, att vi sällan fingo tid att tala och överlägga om någonting, Dessimellan voro vi som vildfrämmande för varandra. Tante tycktes just inte mycket valla oss, men Otto var rysligt försiktig, att icke för henne förråda oss. Detta senare gällde även om onkel. I våra vanliga kretsar hade jag nu aldrig någon fred för alla de unga herrarne, som oupphörligt bestormade mig med frågor och tusen upptåg. Man tycktes dela sina gracer mellan Pauline och mig; men i sällskap höll hon sig alltid långt ifrån mig, och om Otto någon gång vek från hennes krets så visste hon alltid att på ett fint manér locka dit honom igen. Ur ögnasikte släppte. hon honom aldrig, och mot mig var hon ömsom snäsig och kall, ömsom anföll hon mig med ironiskt skämt; men ibland var hon oemotståndligt rolig och dragande. Ju mindre jag hade tid med Melida, desto förbehållsammare och tystare blev hon mot mig. Emilie var sig alltid lik, och det är, min Gud! intet beröm. Fröken Nanny såg man nu sällan. Pauline påstod att hon låg som bäst på en kull poetiska ägg, vilken skulle kläckas till jul i en kalender. Magisterns odrägliga kurtis (vid vilken vi nu ledsnat) hade jag helt allvarsamt undanbett mig, förklarande, att jag annars skulle säga till tante och onkel. Själv var jag glad och lycklig, gärna med om allt vad som föreslogs, invand att leka främmande med Otto, och således varken plågad eller förvirrad därav. Dessutom ersatte de små stunder, som den hulda Freja ibland unnade oss, tusenfaldigt detta tvång, vilket var en ny sporre för vår varma, livliga kärlek. Ibland tyckte jag det skulle varit en ren salighet, att om aftnarna, sedan jag kommit i ro på mitt lilla rum, skriftligen få utgjuta mitt hjärta och mina tankar för Otto; men som han själv aldrig brukade denna utväg för att meddela sig med mig, utan så mycket mera tecken och blickar, kom det aldrig i fråga. För resten hade jag nu mycket avnött och avfilat mina lantliga och, som Emilie behagade yttra, råa manér samt fann mig nu rätt hemmastadd i våra både större och mindre cirklar. Nu återstår mig blott ett ord om Edward H., för att någorlunda ha redogjort för dem mormor hört mig tala om; men jag har just gömt honom till sist, emedan han under denna tid var den enda mörka punkt på min ljusa himmel. Han var tyst och förbehållsam merendels, men mild och vänlig understundom. När mängden skockade sig omkring mig, och jag, yr och glad, skämtade till höger och vänster, då drog han sig alltid undan, och från ett mörkt hörn av rummet upptäckte jag ofta hans mörka blickar, som oavvänt vilade på mig. Ottos panna mulnade alltid, så snart Edward närmade sig till mig, och nästan aldrig såg man dessa tvenne unga karlar komma i annan kontakt med varandra än dispytens, då den enas saltkorn överträffades av den andras, tills en av dem fann att litet mera! — och det hade överstigit de gränser, som man i sällskapslivet gjort så skarpa och bestämda mellan det passande och det opassande, och vars ringaste överträdande är värre ansett och bedömt än en verklig last. Mellan Melida och Edward H. växlades stundom en hastig blick och ett tyst ord vars betydelse jag aldrig kunde utleta, och som jag ofta i min ungdomliga glädjeyra glömde att fundera på.

Du minns väl mina brev sedan denna tiden, goda mormor, huru glada och fulla av levnadslust, skämt och lekande ungdomsfröjd de voro. Sedan, fram i tiden, gjorde jag det yttersta våld på mig, för att hålla mina brev i samma ton; men på dina svar såg jag nog att det misslyckades.

Jag vill icke gärna gå hastigt förbi denna lyckliga jubeltid av mitt liv, utan håller mig så gärna kvar vid dessa ljuva, ljuva dagar, så länge jag kan, ty i minnets stora öken lysa de som en oas, och på min levnadshimmel som den enda sol, där rann upp, allt sedan de sälla barndomsdagarna, då hon aldrig gick ned, utan stod stilla på fästet allt jämt.

Bland stora märkvärdigheter för mig under denna tid var det första skådespel, som någonsin förtrollade mina sinnen. Jag hade troget, fast till allas förvåning, hållit min föresats, att icke förrän Otto hemkom njuta av detta nöje. Jag hade givit mångfaldiga olika skäl till mitt uteblivande, och denna lilla uppoffring fick jag på sätt och vis mångdubbelt ersatt, ty just nu kom det franska teatersällskapet, med den stora tragiska aktrisen M:lle George i spetsen, och Fedra av Racine var det första mina ögon någonsin skådade från scenen! Men Gud trösta min dåliga smak! jag föredrog sedan oändligen mycket våra svenska operor: Cendrillon, Trollflöjten, Montenero, Aline och många flera, framför dessa högtravande fraser, inträngda i alexandrinens fiskbenssnörliv och framförda med denna höga patos, som ettdera väckte mitt löje eller vaggade mig i sömn. M:lle George var visst vacker eller, rättare sagt, skön, ty så måste man kalla den kolossala regelbundenheten; men på mig eller mitt hjärta gjorde hon ingen verkan, jag kan icke hjälpa att jag detta bekänner, nu som då, ty mer än en gång fick jag pikar av tante för min dåliga smak och föga sinne för den sköna konsten, när jag uppriktigt tillstod att Målaren och modellerna, Fiskrarne, ja, till och med Johanna av Montfaucon och Korsfararne, så dramer av Kotzebue de voro, roade mig tusen gånger mer. Tante Aline samt till och med tante Pauline torkade sig oupphörligt i ögonen och fräste gång på gång i sina batistnäsdukar åt: la Mort de Cesar, Oedipe, Simiramis, Andromaque och alla de andra storverken; men tänk, att jag aldrig kan påminna mig, det de väckte någon öm känsla hos mig, om inte det rörande utropet av Orosmane: Zaire, vous pleurez! ty då var la belle George (som Napoleon alltid kallar henne) mästerlig. Men även detta intryck försvagades mycket av Orosmanes obetydliga figur och högst medelmåttiga talang; och i allmänhet ville det verkligen tante Alines och tante Paulines ömma hjärtan, svaga nerver och livliga imagination till, att kosta tårar på dessa tråkiga långpjäser.

M:lle George hade en yngre syster, som var rätt vacker och småpikant, och de små glada, äkta franskt naiva efterpjäserna där hon merendels spelade primadonna, voro på hela aftonen det aldra roligaste. Jag nämner då likväl icke den sidoglädjen, när Otto var en av de herrar, som fyllde vår abonnerade loge, vilket inträffade, så vitt han icke hade vakt eller annars något större förhinder. En gång uti Catherine ou la belle fermière visade ”la belle George” sin beau talent även i en komisk eller obetydligt patetisk roll. Man hade många roliga anekdoter om detta franska teatersällskap, vilket, likasom allt annat, preterade sig både till fröjd och spe. Jag minns nu icke alla de befängda påhitt om dem, som cirkulerade i societeterna; blott en enda reflexion av M:lle George, att, utom alla andra saker, som voro förfärliga och avskyväckande här i Sverige, hade hon fått en svensk kammarjungfru, som till allt vad M:lle George sade henne, blott svarade: Ah, c'est affreux! Ah, c'est affreux! utan att för resten kunna ett enda ord franska. Man svarade M:lle G., att detta var omöjligt, oerhört, säkert ett misstag eller dylikt, och slutligen upptäcktes att cameristen på vanlig stockholmska svarat sin matmoder: Ja, söta fru! Ja, söta fru! vilket för den utländska damens öron lät så annorlunda.

Huru ofta under denna tid, då man tävlade att visa förtjusning åt den gamla regelmässiga franska tragedien med dess tre enheter men många orimligheter och löjligheter, huru många gånger tackade jag icke den goda Edward H., som hjälpt till att öppna mina ögon på det livliga, själfulla, till hjärtat gående, av den nyare poetiska andan! Och när han en dag räckte mig den nyss utkomna Axel och Valborg, då drog jag tyst, men för alltid, min hand från den franska Melpomene, i styvkjortel och pudrat hår, och gav min odelade hyllning åt Schillers, Goethes, Oehlenschlägers och många andra av de nyare tragödernas sanna och naturliga sångmö. Men jag teg som ett gott barn, opponerade mig aldrig mot andras entusiasm och var både ofta och gärna med om små deklamatoriska föreställningar, då en, två eller flera personer deklamerade spridda scener ur Voltaires, Racines och Corneilles mästerverk. Som jag ofta skördade beröm och lovord för min skicklighet i konsten, och Otto även hade stora anlag till tragisk aktör, kommo vi nu som oftast att i alexandriner berätta varandra vår varma kärlek framför ganska uppmärksamma åskådare, och då var det verkligen mer konst att spela lagom naturligt än att få liv och anda i aktionen. Vi skördade alltid ett odelat bifall för vår ”stora talent”; men trenne anleten mulnade ofta under dessa tragiska föreställningar. Det ena var Melidas. Hon såg då så sorgligt och medlidsamt på mig, att jag kände en ovillkorlig smärta genomila mig; men i mitt glädjerus dröjde den sällan några minuter, och jag började till och med att undvika dessa Melidas blickar, så vitt det var möjligt. Den andra var Edward H. Med mörk och mulen blick såg han på oss, och ofta tog han tyst och sakta sin hatt och smög bort. Då andades jag likasom lättare och spelade likasom bättre. Den tredje var Pauline, som även deklamerade ganska väl och ivrigt förfäktade den allmänna stora entusiasmen för det oldt-fransyska, ehuru hon en gång under kiknande av skratt förtrott mig, att hon tyckte alltsammans vara odrägligt och dödande ledsamt. Hon såg alltid med yttersta liknöjdhet och moquance på Ottos och mina deklamatoriska försök, gick då ofta ut i ett annat rum eller sade något, som narrade några av åhörarne att skratta, vilket alltid är signalen till en allmänt flyende uppmärksamhet och de spelandes fullkomliga décontenancering. Det hände därföre icke sällan att, just när vi kommit på ett högst rörande och sensibelt ställe i den scenen vi skulle framställa, slutades alltsammans med att jag sprang bort till Pauline, kastade mig utan all tragisk patos om hennes hals och gapskrattade, ty jag var minsann icke den sista att finna det löjliga av alltihop. Men detta förargade alltid Otto; han bet på läppen, låtsade väl om intet; men en gång undföll honom dock sakta det enda ordet: Förbannade avundsjuka! vilket jag dock icke fäste mig vid, ty mig föreföll Pauline så egen, så viss på sin sak, så självständig och dessutom så vacker och behaglig, när hon det ville, att jag aldrig trodde en gnista avund skulle kunna få rum hos henne, och svartsjuka kom jag varken ihåg eller begrep, huru den skulle kunna komma ifråga hos henne, som dessutom var en gift fru! Alla mina idéer voro ännu så ouppblandat rena, att mycket tilldrog sig i världen och mitt för mina ögon utan att jag dock märkte det minsta därav.

Min tante, som allt mindre och mindre pikade eller ens brydde sig om mig, utom i vad som hörde till le décorum på alla sätt, hon var alldeles icke emot Ottos och mina teatraliska expositioner, utan animerade oss tvärtom därtill och ville ofta, att vi framför henne skulle repetera scenen, innan vi visade oss i aftoncirklarna. Detta var en förtjusning för Otto och mig, ty månget litet ord, mången liten blick kunde vi då lurendreja oss till; men såg tante oss, så var Otto en helt annan människa och tycktes betrakta hela saken blott från dess estetiska sida och behandla alltsammans högst konstmässigt. Jag ville ofta brista ut i skratt åt denna fars i den hjärtskakande tragedien; men en halv blick av Otto förde mig alltid åter till min dubbla roll.

Min Gud, vad jag var lycklig!

Som fru Staël egentligen var den, vilken i societén väckt deklamationsvurmen, påminnes jag ovillkorligt om henne, när jag tänker mig åter till denna tid, och medan minnet ännu kastar sin glada skugga över mina anteckningar, vill jag även tala om för dig en liten arrivation, som höll på att alldeles ruinera hela tante Alines och tante Paulines vänskapsförhållande, vilket annars var en riktig tradition i släkten och någonting, över vars orubblighet och längd och bredd, evighet och ovansklighet m. m. tanterna gärna skröto och gärna upptogo komplimanger för. I deras yngre år hade flere av onklarna och andra gamla herrar kallat dem Julie & Claire; men som båda velat vara Julie när det var fråga om skönhet och behag och Claire när talet var om kvickhet och naivitet, så dugde den liknelsen alls inte, utan då delade de hellre både obehaget av att bliva en papegoj-avbild och höllo gärna till godo den utslitna titeln av les deux inséparables. Men, o ve! Så när som på ett hår hade nu var och en flugit åt sitt håll, och till denna stora ruptur var ändå icke en man orsaken, utan endast en manlig själ i ett obetydligt kvinnligt konvolut. Vem anar icke här den vittberömda fru Staël? Saken var den: General Z., tante Paulines man, ledsam gubbe på allt vis, var icke alldeles så rik som onkel X; dessutom hade de flera barn (ty två små otäcka pojkar voro i pension och endast hemma om söndagarna). De hade således icke fullt så elegant våning och densamma hyrd dessutom två trappor upp och flera kvarter längre bort på Drottninggatan, då onkel åter bodde i första våningen av sitt eget stora, superba hus, uthyrde den andra, men begagnade själv större delen av den tredje. Icke heller var generalens ekipage alldeles så elegant som onkels, och våra supéer och dinéer hade alltid en viss magnificens, som generalens dock icke fullkomligt kunde upphinna. Fruarne voro ungefär lika attrayanta, men generalen en gammal avskedad militär, som för var dag deklinerade, då onkel däremot just stod i ett beständigt stigande, och hans point de vue troligen icke var något mindre än en ministerportfölj. Lägger man nu till allt detta den lilla omständigheten, att det i vårt hus fanns en ung son, som var en av de aldra mest omtyckta unga eleganta karlarne i den stora societén, och dessutom en ung flicka, som genom nyhetens och några naturliga behag kommit i långt störte rop än hon förtjänade, då i generalens hus, sedan Pauline var gift, icke fanns annan magnet än den i allmänhet mycket litet omtyckta Emilie, så fattar man lätt, att när fru Staël, anförd av grevinnan ***, gjorde sin stora visitrond, funno vi hennes kort i vår låda, då de alldeles saknades i generalskans. Detta, försäkrar jag, vat en stor vänskaps-knäck för den sorten vänskap, som inkvarterat sig hos tanterna, ty den var till stor del byggd därpå, att de nästan alltid hade lika tankar om annat folk, berömde dem, tadlade, hackade, kritiserade dem alltid, nästan à l'unisson. Men nu begav det sig, att tante Aline av tacksamhet och förtjusning över fru Staëls visit, satte sig i huvudet att berömma och rosa henne med en verklig rage, då generalskan åter, kvick och satirisk och ganska caustique, letade upp och förbättrade alla de tusen anekdoter, som voro i omlopp över den beryktade författarinnan. Och att dessa oftast voro tagna från skuggsidan, kom kanske något litet av den orsaken att alla utlänningar som denna vinter genomströmmade landet beständigt hade så mycket att anmärka mot Stockholm, och stockholmsboarne således gåvo satir i utbyte mot kritik. Nu kom även den omständigheten att fröken Staël, yr och självsvåldig, tyckte sig väl se någon reflex hos mig av samma natur och letade därföre alltid upp mig, där vi voro tillsammans, och skrattade ofta och gärna ihopa med mig åt vad som kom för oss, glada, skrattsjuka flickor, då hon på Emilie åter aldrig hade kostat ett ord, som jag vet, mer än när hon en gång frågade mig, om det var pour mes péchés, som jag alltid hade cette ennuyeuse Demoiselle sur mes talons, eller om det var av rent koketteri, ty par gout ansåg hon det omöjligt. Emilie var även alldeles outtröttlig i att följa mig och pina mig; men till fröken Staël svarade jag dock, att hon var min vän, fast hennes yttre just icke svarade mot det inre. Oublions l'un et l'autre — sade hon då — et parlons de votre Cousin, ty Otto hade vunnit mycken nåd för den glada flickan, ehuru han, som många andra, gjorde henne sin cour på baler, men förtalade henne dessimellan. När man nu vet allt detta, förstår man ganska lätt, att när vi voro en famille med generalskan, det oftast skulle uppstå dispyter mellan tanterna om det stora föremålet, fru Staël. Tante Pauline hade alltid tusen listiga anmärkningar över flickan; men då svarade tante Aline blott med fru Staëls eget uttryck om sin dotter, när de unga herrarne i Stockholm voro uppbragta på henne, för det hon sagt sig endast dansa en imagination med dem, då fru Staël gick till dem, den ena efter den andra, urskuldande sin unga dotter, sägande: Ah, que voulez vous! C'est un enfant: c'est la fleur des champs, c'est la nature elle même. Detta upprepade nu tante Aline, vänt på många sätt, var gång fråga blev om Albertine Staël, och svarade ofta rätt bittert och bitande, när generalskan berättade den ena anekdoten befängdare än den andra om hela familjen. Så hände sig till exempel, att vi en afton varit på en sorts besynnerlig bal, eller ”dansande conversazione”, som någon spefågel kallade den, hos fru Staël, som bodde i en liten trång våning på Arsenalsgatan mitt emot Operahuset, När nu tante Aline dagen därpå ville regalera tante Pauline med en liten förgylld berättelse om fêten, svarade den senare, hjärtligt skrattande:

— Det behöver du alls inte; gör dig inte besvär, ty jag mötte Moreno i förmiddags, och han berättade mig alldeles tillräckligt av den sorten. Jag vet pertinent, att ni superade en profil i fyra rum, dansade i två, och att musiken stod i det tredje.

Tante Aline ryckte på axlarna,

— Dessutom vet jag, vad du kanske inte vet, — fortfor tante Pauline — som är: de kvicka repartier fru Staël fått av grevinnan E. och Sergel.

Sedan teg tante Pauline som en mur, och tante Aline måste göra många kringelikrokar, innan hon fick veta grevinnan E-s och Sergels svar, ty nyfikenheten gick dock framför allt. Slutligen, när tante Pauline länge pinat sin enda vän, berättade hon med många roliga tillägg, att fru Staël häromdagen kommit mycket sent, efter slutat spektakel nämligen, på en supé hos excellensen, greve E., att hon måste genomgå flera rum, innan hon slutligen fann värdinnan, som i ett kabinett satt vid N ett spelbord. Ah, Madame! Vous faite la reine chez vous! utropade fru Staël med mycken uppretad livlighet, när hon inträdde i kabinettet; men med mycken värdighet och utmärkt saktmod svarade då grevinnan E., som annars var mer känd för andra goda egenskaper än kvicka repartier: Il se peut Madame, mais jamais chez autrui. Hos Sergel åter hade fru Staël varit i sällskap med en polsk prins vid namn Sapieha (eller något dylikt). När han och fru Staël besett alla den gamla artistens där befintliga mästerverk, sade fru S. till prinsen, i det hon satte sig: Asseyez vous, mon Prince! Men då tog gubben Sergel en tredje stol och svarade artigt, men frimodigt: Oui, mes illustres hôtes, asseyons nous, car, enfin, je suis maitre chez moi!

— Åh, det är bara fabler! svarade tante Aline och blev dessutom alltid högst förargad, när tante Pauline utbredde sig över att fru Staël icke var nöjd med sin reception här i Sverige, icke tyckte att sällskapskretsarne, bildningen, elegansen i allmänhet etc. svarade mot vad hon väntat i en huvudstad. Detta tog tante Aline alltid åt sig och blev naturligtvis högst chockerad. Vidare kom tante Pauline med andra berättelser! än hade man på fru Staëls soiréer icke fått en bit mat, utan bara prat, och då hade alltid någon varit så kvick och kommit ihåg den gamla utslitna anekdoten om M:me Maintenon, medan hon ännu var M:me Scarron, till vilken betjänten viskade: De grace M:me, une histoire! Le rôt nous manque. Och en gång förargade tante Pauline sin vän obeskrivligt med ett av sina upptåg. Vi skulle nämligen hava stor supé. Tante Pauline kom tidigt, och medan tante Aline gjorde sin sista sväng ut i matsalen och skänkarna och gav sina final-ordres, tog tante Pauline undan alla de gentila sysakerna på tantes bord och lade i deras ställe en stor, enorm strut av ett helt ark skrivpapper. När nu tante återkom och frågade, vad detta skulle betyda, svarade hennes enda vän:

— Kors, men hur kan du vara så commune, så antediluviansk att hava söm-saker på ditt bord, du som själv varit ett ögon- och öronvittne till alla de förträffliga idéer, man som värdinna får av att leka med en strut! Vilket allt alluderade på fru Staëls bekanta vana, att alltid svänga och manövrera med en cornet de papier, vilka man påstod att mr. Rocca förfärdigade exprès för det ändamålet. — Med ett ord: Hade inte fru Staël snart begivit sig ut på nya äventyr, så är jag rädd, att det hade ramlat, som så länge stått, men som efter den stora författarinnans avresa alldeles återkom till sin fordna soliditet.

Veckor och månader framflöto på detta sätt. Jag var alldeles berusad av alla de nöjen, som omgåvo mig, och någon redig tanka hade jag blott för dig, gamla, goda Mormor, ty tankarne på min kärlek voro allt annat, snarare än rediga. Jag kände, att jag älskade outsägligen, jag tyckte mig känna, att Otto gjorde detsamma, och detta var mig nog. Hände det någon gång, att mina tankar svävade i framtiden, så vandrade jag alltid i inbillningens stora lustgård vid Ottos sida och ansåg detta för något så säkert, så påtagligt, att det icke en gång lönade tala om. Och icke talade Otto därom! De få stunder, vi fingo rå om, räckte sällan till för ett enda förnuftigt ord, utan gingo upp i förtjusning å ömse sidor, eller ock i något litet groll eller misstag eller misstydning av blickar, som skulle förklaras, blidkas och jämkas. Otto var ytterst svartsjuk, men icke jag. Han trodde mig aldrig, men jag honom åter som en gud. Kammarjunkar P., en liten engelsk lord D., som gjorde sin tour de l'Europe med sin f.d. guvernör, en löjtnant vid Första och en vid Andra Gardet slogo fasliga krokar omkring din stackars Ottilia, och Otto såg icke snett på en av dem, utan på alla, och Edward H. var honom en evig nagel i ögat, ehuru jag nästan började undvika honom, när Otto var närvarande, vilket jag tror att Edward slutligen märkte, ty då adresserade han sig obetydligt till mig, men annars ofta nog. Dock höll han sig omkring vanliga samtalsämnen, men gav dessa ofta en färg av passion, som han väl sökte dölja, men som de sluga, genomträngande kvinnoblickarna ändå så lätt upptäckte.

Pauline tog för var dag allt mer och mer makt över mig, dels genom sin ironi, dels genom sin originella kvickhet, som oändligen roade mig, och dels genom en ögonblicklig artighet och vänlighet, som jag trodde kom av tillgivenhet och sent vaknad vänskap. Till min skam måste jag bekänna, det jag sällan hade tid att tänka på Melida, och sällan nog såg jag henne, ty hon var nu, under riktiga vinterkarnevalen, på långt när icke så ofta med generalskan och Emilie som förut under hösten, och ju mer jag närmade mig Pauline, desto mer sluten och otillgänglig blev Melida. Även bidrog till den lilla köld, som började råda mellan oss, ett och annat ord, framkastat av Pauline om Melidas egensinne, inbundna karaktär och kallsinnighet för alla utom sig själv. Jag föll således på den tron, att detta måste väl Pauline bäst känna, som varit uppfostrad med henne. Dessutom hade jag, sanningen att säga, så mycket i mitt arma huvud att utom Otto fanns ingenting som fick någon egentlig eller stadig plats, varken där eller i mitt hjärta. Ett evigt stridsämne mellan mig och Otto var att jag, oaktat alla hans böner, hotelser, löften och försök, dock aldrig ville tillåta honom att få komma in på mitt rum. Jag hade gjort mig en helig lag av detta och, huru många tusen gånger jag än varit färdig att bryta min föresats, förblev jag den dock trogen. Jag hade invant min nya kammarjungfru, Mina, att likasom jag alltid skjuta för rigeln, så fort hon kom in, samt låsa dörren, när hon gick ut, och Otto visste nu ganska väl, att varje försök var rent av fruktlöst; därföre hade han slutat rycka på dörren, men bad så mycket ivrigare, ehuru hårdnackat jag nekade. Han förebar alltid, att han hade tusen saker att säga mig, som han nu varken hann börja eller sluta på dessa små tjuvstunder, som han alltid kallade våra få ensamma möten. Jag sade en gång, dels för att giva Otto någon ersättning för vad jag nekade honom, dels av verklig övertygelse, att i vårt förhållande var däruti rätt litet ont: Tag penna och papper! Men han höjde då på axlarna, skakade på huvudet, suckade djupt och sade: Nej, det är inte värt! Det våga vi icke. Han var nu ofta vid ganska mulet lynne, kallade sig stundom en tiger, sade sig vara outsägligen olycklig; men när jag frågade honom efter orsaken och vad han menade svarade han blott, likasom vaknande ur en dröm: Ja, se, allt det skulle du få veta klart och tydligt, om jag finge ostörd och utan denna förbannade oro och fruktan sitta vid din sida och, lutad mot dig, förtro dig alla mina sorger, hela mitt gränslösa lidande! Då, kära Mormor! var jag ofta bra nära att giva vika för den gränslösa, egna hågen, och troligen hade jag icke länge motstått hans böner, som blevo allt trägnare och trägnare, allt mer och mer övertalande. Han lovade mig dessutom heligt och på sitt hedersord allt, vad han visste jag då skulle fordra. Ännu var jag dock obeveklig; men Gud vet, huru länge det varat, om icke en ny, alldeles oförutsedd händelse kommit imellan och börjat den serie av sorger och motgångar, som ödet under den korta, glada jubeltiden beredde åt mig?

Vi hade en afton varit hos generalens. Där hade varit högst ovanligt ledsamt. Melida var borta. Pauline hade mer än vanligt förtretat mig med sina allusioner på någon, utan att dock vilja säga vem, men med vilken jag dock alltid fruktade att hon menade Otto. Jag vet icke varföre; men jag darrade, och en kall rysning övergick mig alltid, vid blotta tanken, att Pauline skulle vara ägare av min hemlighet, då jag åter i fordna dagar haft en stor böjelse att förtro mig till Melida. Otto hade blott en kort stund varit hos generalens denna afton, och sedan han var gången, tyckte jag, att alla andra voro mer eller mindre ledsamma. Edward märkte, att jag var ovanligt litet road, frågade mig om orsaken, och då jag svarade honom litet tvärt, bockade han sig och gick. Denna afton var med ett ord en verklig prolog till en tid, som skulle komma. Till råga på allt var jag varken färdig eller fann rätt på mina lösören, när vi skulle fara hem om aftonen, och tante som den dagen haft sin svåra migrän (vilken dock sällan hindrade henne att vara ute), pikade mig på tusen manér, och under hennes mauvaise humeur på hemresan undföllo henne även ord om min egenkärlek att tro alla tycka om mig, och hon försäkrade mig slutligen, att det fanns de, som icke en gång tänkte på mig, knappt märkte mig en gång, huru många krokar jag än ville lägga ut för dem. Men allt detta sades icke i detta rena, påtagliga språk, som jag kunnat försvara mig mot, utan med tusen omsvep och alltid så förställt, att jag hade intet att svara därpå, utan gjorde rättast, när jag låtsade icke taga det åt mig, ehuru min slughet fullkomligt upptäckte till vem alla tantes ord voro riktade, ty nu började jag känna henne så väl. Men om hon menade Otto eller Edward eller båda, därpå var jag icke rätt slug. Imellertid kom jag ledsen och förstämd upp på mitt rum, och när Mina skulle hjälpa mig att avkläda mig, sade hon: “Det var sant, jag har ett brev till fröken, vilket jag glömde att taga upp med mig.”

— Vem gav dig det? frågade jag, med hjärtat klappande av glädje, att Otto äntligen tillgripit denna utväg, och jag således skulle få veta, vad jag så oändligen önskade få veta, utan att dock bryta ett löfte, som jag i mina tankar gjort mig, min goda mormor, och vartill jag tagit den gode Guden till vittne. Mina sade, att en liten torftigt klädd gosse lämnat henne det. Jag tyckte väl inom mig, att Otto kunnat hitta på en annan utväg, men jag funderade inte mycket därpå utan bad Mina gå efter brevet, och aldrig ett ögonblick betvivlade jag att det var från honom. Jag var i den ljuvaste oro och väntan, under allt det hon var borta; men vem kan måla min förvåning, när jag mottager en liten smutsig, grov, sammanviken papperslapp, illa förseglad med mycket lack, i sigillet en bankovitten, och utanskriften till mig, men med en horribel stil! Ytterst förundrad och modfälld, bryter jag brevet och läser. Det var från den stackars Marie, som i de mest sorgliga och ödmjuka termer ber mig för Guds skull komma till henne, om icke mer än på ett ögonblick. Hon sade sig ligga sjuk, hjälplös och utan någon annan i världen att vända sig till utom mig, ”ty fröken var alltid god mot mig i min uselhet”, slutade hon. Hon hade mycket noga uppgivit sin adress i ett hus långt in på Västerlånggatan, fyra trappor upp. Stackars Marie! sade jag tyst för mig själv, ty hon hade bett mig framför allt icke nämna det ringaste om henne eller hennes vistande för någon i huset. Jag lade mig, ledsen och illa till mods, och då jag varken hade kärlek eller förtroende till min tante, tyckte jag mig icke göra något ont uti att dölja för henne det beslut, jag tagit, att den kommande morgonen uppleta den arma Marie och hjälpa henne med något litet. Att tante icke skulle tycka om detta företag, kunde jag begripa därav, att en gång, när jag av en händelse kom att tala om Marie, sade tante ovanligt häftigt: Kära du, slipper jag höra talas om den otäckan! Men jag trodde då, att det var något vanligt skvaller av Annette, varföre jag icke brydde mig om det. Att Otto varit inne vid detta tillfälle, men plötsligt stigit upp och lämnat rummet, påminde jag mig först långt efteråt.

Andra morgonen var det oändligt vackert väder och torrt på gatorna. Jag bad tante således att få gå till staden för att handla något. En av betjänterna fick befallning att följa mig som vanligt, och med större delen av min kontanta egendom vandrade jag utav. När jag kom inemot det huset, där Marie, enligt hennes adress, bodde, gick jag först in i en bod och bad betjänten dröja där, tills jag återkommit från en symamsell, som jag föregav bodde i det huset. Jag var gruvligt rädd, när jag ensam skulle våga mig upp i detta mörka, hemska näste, fyra trappor upp; men i andra våningen fick jag en gammal gumma, som följde mig ett stycke, och när jag slutligen knackade på den omtalade dörren, ropade en svag röst innanföre, att nyckeln låg bredvid. I mörkret fick jag leta upp den och sätta uti den; men ingen kan föreställa sig min förvåning, när jag inträdde i det usla rummet och där möttes av en syn, som jag varit nog dum, nog oerfaren att aldrig ens anat förut. Jag tycker efteråt, att en sådan tanke borde dock fallit mig in; men det var icke händelsen. Marie låg nämligen blek och usel på en dålig bädd, och bredvid henne ett litet barn, inlindat endast i tunna halsdukar, ehuru det var mycket kallt i rummet, vilket var mörkt och eländigt. Jag blev stum av ängslan och en sorglig överraskning.

— Min Gud, min stackars Marie! sade jag. — Hur är det med dig? Vad är det för ett litet barn, du har där? Var har du fått det ifrån?

Min fråga var sannerligen icke något spörsmål, ty jag ville omöjligen få i mitt huvud, att barnet kunde vara Maries, utan för min inbillning spökade genast orediga historier om hittebarn och dylikt. Marie räckte ut sin arm och tog min hand, vilken hon överhopade med kyssar och tårar.

— Ack, min goda, nådiga fröken! snyftade hon. Nog vet fröken det, nog har nådig grevinnan sagt det —

— Grevinnan! svarade jag, alldeles intagen av förvåning. — Nej, det har hon visst aldrig! Säg nu, Marie lilla, vems är detta lilla barn?

Därmed menade jag egentligen, vem som var moder till det, men hon tog min fråga i annan mening och svarade med blygselns rodnad på sin bleka kind:

— Kära fröken, se på flickan, så behöver fröken icke fråga så noga!

Och nu vände hon det undersköna, slumrande barnet till mig. Och nu, Mormor! Nu gick alldeles på en gång ett ljus, hemskt och förfärligt, upp för min själ. Men för mina ögon blev det kolmörkt, ty jag förlorade sansen helt och hållet för några ögonblick och föll tillbaka mot den gamla armstolen, som jag satt uti. Sänggardinen skylde mig för Maries blickar, och inom en kort stund började blodet åter strömma genom mina ådror, och jag uppvaknade från min vanmakt; men, o Gud, till vilka tankar, vilket medvetande! Jag satt länge tyst, innan jag förmådde reda någon enda idé. Jag kunde icke i ord, ens för mig själv, säga vad jag nu visste. Efter en mycket lång stunds tystnad började Marie, ty jag var icke i stånd att få upp läpparna:

— Ack, min goda, söta, nådiga fröken, fördöm mig inte! Han var oemotståndlig för mig, arma, oerfarna kräk, som kom från landet förlidet år. O, min Gud, vad han var god mot Och vad han slutligen lovade mig mycket gott för mig för — — barnet! Men så reste han, och så började mina kamrater att glunka om mig, och så lurade den elaka Annette slutligen ut sanningen av mig och sprang genast till grevinnan därmed. Och hon var så ond, ja, så fasligt ond och ville genast köra mig till Spinnhuset — tyckte jag hon sade — men så kom nådig greven och fick veta, huru det var, och talade franska med grevinnan, och så gåvo de mig litet penningar, men befallde mig uttryckligen att genast begiva mig hem till min mor, som bor hela 20 milen härifrån, Men, min nådiga fröken! det tordes jag inte. Som en hederlig och anständig flicka kom jag från min mor i fjol, och nu var det icke gott att återkomma till min ort sådan, utan när natten kom, vände jag om på vägen och kom hit till staden, där jag likväl knappt kände en enda människa, ty min tjänst hade blott varit ute på Skönvik. Slutligen lyckades det mig likväl att få detta usla näste; men av sorg och förskräckelse insjuknade jag och har legat, allt sedan jag flyttade. Under tiden, fortfor hon lågt och blygt — föddes flickan. Hon är nu över tvenne månader, och jag äger ingen skilling kvar. En madame, som tittat till mig, har sålt alla mina kläder, och nu äger jag intet.

— Är ditt lilla barn döpt? — var det första ord, som mina darrande läppar förmådde utsäga.

— Ja, bevars för annat! sade hon. Hon heter — — Ottilia; förlåt det, söta fröken!

Jag skälvde i varje led. Vet han — började jag; men orden dogo alldeles bort.

— Åh nej! utbrast hon gråtande. — Han vet visst inte hur uselt det nu är med mig. De hava väl sagt honom, att jag är hos min mor, om han är hemkommen — och frågat efter mig — tillade hon, sakta suckande. — Ack, han grät så den sista aftonen — bad mig och Gud förlåta sig och sade många tusen gånger, att det skulle aldrig gå någon nöd på mig — eller på — — mitt barn.

Sakta tog jag nu barnet och drog mig bakom sänggardinen för att ostörd få betrakta det. Gud, kära Mormor, vad jag kostade kyssar och tårar på den lilla ängeln! Genom det att Marie ännu var så usel och svag och inga kläder hade dessutom, så var barnet visst icke väl skött. På en gång kom en kraft, ett mod, en håg över mig. Jag gick bort till dörren och riglade den, tog utav mig min sidenpäls och hatt, gjorde upp litet eld i kakelugnen och, oaktat alla Maries invändningar, tvättade och putsade jag det lilla söta barnet, som jag i min enfald tyckte log mot mig, tills hon var ren och fin som en liten ängel.

Sedan tog jag utav mig mina båda underkjolar, fick mig en sax, och av flanellkjorteln blevo nu tvenne mantlar, och utav den av engelskt perkal tvenne stora stycken, varav jag lindade in den lilla ungen i det ena samt bäddade sedan med det andra åt henne, och min tjocka, varma schal fick hon till ett litet täcke. Ack, mormor, vad människohjärtat är för en labyrint! Kan du förstå, att jag var helt glad, när detta var gjort? Sedan kastade jag åter på mig min päls, sprang ned i huset bredvid, där en bagare bodde, och där även mjölkmagasin fanns, samt köpte vetsimlor och en butelj söt mjölk åt Marie, och gav henne för resten alla de penningar, jag hade med mig, lovade henne de övriga även och vad annat smått jag kunde skaffa henne. Hon tackade mig gråtande; men jag såg mycket väl, att det var något annat som hon ville bedja mig om ehuru hon inte kom ut därmed. Slutligen, när jag icke tordes dröja längre, utan ämnade gå, kom hon fram med sin begäran, som var — ingenting mer och ingenting mindre — än att jag — hon ville att jag, kära mormor! skulle i all tysthet tala om för honom hennes usla belägenhet, var hon fanns, etc.

— Nej, Marie! allt annat, men det kan jag inte, var mitt första svar; men i samma ögonblick besinnade jag hur grymt detta var, hur omänskligt att för henne undanhålla det enda stöd, den enda tröst, hon i världen kunde få, att rycka från det lilla barnet en blick, en smekning av — — Gud, jag kunde icke tänka ut en gång!

Marie grät högt över mitt hårda svar.

— Marie, sade jag, skriv hellre själv till honom! Jag vill — jag skall försöka — — jag skall lova dig att skaffa det till honom, men så — att jag likväl icke synes däruti. Och, Marie, lova mig däremot, tala icke om för någon, icke för — du vet väl vem, att jag varit här! Hör du det, kära Marie!

Ytterst glad, svarade hon mig, att aldrig ett ord skulle komma över hennes läppar om ”frökens godhet”, tackade mig med många tårar och bad mig sedan om papper, ett uselt bläckhorn och en obrukbar penna, som stodo borta i ett hörn; men av sinnesrörelse och matthet var hon ur stånd att skriva ett enda ord, utan jag fick med förvänd stil skriva hennes adress och en bön om hjälp, som hon likväl själv dikterade.

— Detta var då min första skrivelse till honom! Jag trotsar vem som helst att ens fatta, vad jag i det ögonblicket kände — och led.

När brevet var färdigt och förseglat, tog jag det och gick; men med vilka känslor, det vill jag aldrig tänka eller försöka att beskriva för dig, o Mormor!

Nedkommen i den nedersta, mörka förstugan, stod jag länge lutad mot kalla muren och eftertänkte, vad parti jag skulle taga med detta, all min sällhet mördande brev. I hast fick jag dock en ingivelse, huru jag åtminstone skulle bliva det kvitt. I min ridikyl hade jag väl icke en skilling, men till all lycka en — karamell.

— Se där, sade jag till en gosse, som stod vid dörren till den boden där betjänten väntade mig — se där har du en karamell, men lämna nu det här brevet till betjänten, som står där!

Så fort jag genom den öppna dörren såg att gossen lämnat brevet, gick jag in, innan betjänten skulle hinna fråga gossen, varifrån han fått det, och sade till betjänten:

— Kom nu! Det är sent, vi måste skynda hem.

Nu var jag då ifrån brevet och fullt säker, att det skulle komma till sin ägare. Men jag, jag var dock icke från det outsägliga kval, som denna förmiddag alstrat i min själ. Jag hade en obeskrivlig fruktan att vid min hemkomst möta — honom, vars namn jag knappt mer ville uttala. Jag nästan sprang, så fort gick jag, och väl hemkommen ilade jag upp på mitt rum och kastade mig handlöst på min säng, där jag utbrast i en flod av bittra, heta tårar. Jag tyckte, att allt var förbi. Oredigt svävade för mina tankar, att det var detta, som Otto ibland sörjde så för, detta, som han ville tala om för mig, detta, som skiljde oss. Jag var för oerfaren och, om jag skall säga, för renhjärtad att tänka, huru saken var förfärlig, hjärtfrätande, — men ändå hjälplig.

Jag hade beslutit att icke under någon förevändning gå ned till middagen, och jag behövde sannerligen icke göra mig sjuk, ty jag var det verkligen. Min päls var ganska tunn, dagen var vacker men kall, och jag hade haft så gott som inga värmande kläder på mig sedan jag avtagit mina båda kjolar och schalen. Jag hade dock varit gruvligt varm uppe hos Marie, men frusit rysligt på hemvägen, fast jag av sinnesoro och sorg knappt kände det. Nu hade jag en brännande feber. Min första rätt rediga tanke, o, min goda Mormor! den var en tacksägelse till Allfader, som bevarat ditt barn, att icke även hon dukat under för sin kärlek och — Ottos tygellösa passion. Jag tänkte med rysning och en verklig nervskakning på den stunden, då jag skulle återse Otto. Hela dagen låg jag alldeles ensam. Tante skickade upp Annette för att fråga, huru det var med mig, innan hon for på en stor supé hos excellensen W.; men annars hörde jag icke utav en enda levande varelse mer än Mina, som kom upp med soppa och dylikt från hushållsmamsellen, hos vilken jag, allt sedan sommaren på Skönvik, stått mycket väl. Om aftonen kom hon även upp själv; men som jag gärna ville vara ensam, låtsades jag sova. Jag hade alldeles för livligt tänkt mig det ögonblicket då Otto skulle få Maries brev, då han skulle gå uppför de fyra trapporna, då han skulle — — jag rodnade, jag svettades, och mitt hjärta slog så våldsamt, att jag trodde, det skulle spränga sin inhägnad vid blotta tanken på allt detta. På hela natten kunde jag icke sova. Jag lyssnade. Jag hörde, när Otto ungefär kl. 12 kom hem. Han gick tyst uppför trappan. Han stod en lång stund vid min dörr, men utan att säga ett ord, ty han trodde säkert, att jag sov; men jag sov icke, fast mitt hjärta stod stilla under hela den stunden. Om morgonen kom Mina upp som vanligt; men jag förmådde icke stiga upp, utan, sedan Mina länge gått och småpysslat i rummet, bad jag henne gå ned och skaffa mig litet att dricka. Så fort hon kommit ut i förstugan, hörde jag Otto, som troligen stått där en längre stund förut, fråga Mina, huru jag mådde, och om jag var vaken.

— Fröken är rätt illa sjuk och har icke sovit en blund i natt, svarade hon och gick vidare.

Otto lät henne blott komma ned för trappan; men sedan lade han läpparna in till dörren och viskade, jämnt hörbart:

— Ottilia, min söta flicka, hur är det med dig? Svara din gosse! (Jag var stum.) Om du icke orkar tala, så rör med handen vid den lilla ringklockan eller giv något annat litet tecken, att du hör mig och älskar mig! (Jag förblev tyst.) — Ottilia, varföre är du så tyst? (Lång paus.) Är du ond på mig? O, min Gud, om jag finge se dig blott ett enda ögonblick, blott med ett enda ord från dina läppar höra, att du icke är ond på din gosse! (Jag andades icke, utan teg.) Ottilia, bara ett enda tecken, att du hör mig! Jag ber ju inte om mera. (Åter en lång tystnad, under vilken jag kände alla obeslutsamhetens kval.) Om du kunde se ned i mitt hjärta, o flicka, så vore du icke så hård! Farväl! sade han och gick med långsamma steg åter till sitt rum.

Så länge han stod kvar, var jag dock ståndaktig i min föresats att tiga; så snart han gick, ångrade det mig. Nu kom den tanken, hur han kanske lider, huru jag kunnat trösta honom, och huru hård jag varit. Min feber blev imellertid allt häftigare och svårare och förbättrades icke av alla de tårar, som blotta tanken på Otto, på den olyckliga Marie och den lilla ängeln avlockade mig. På förmiddagen kom husets vanliga läkare, som bittida och sent plåstrade med tante. Han kände på pulsen, sade att jag hade en förfärlig feber, som han ännu icke kunde säga vad riktning den skulle taga; sedan skrev han recept, och inom en halvtimma hade jag en stor flaska febermixtur, oändligen vacker att se på, men mycket elak och äcklig. Längre fram på dagen kom tante upp, beklagade väl något, att jag skulle vara sjuk, men höll i synnerhet ett långt tal, om huru illa man gör, när man onödigtvis förkyler sig, och huru nödvändigt det var, att jag skulle bliva frisk till fredagen, då vi skulle hava stor supé, dit fru Staël, flera av hovet och corps diplomatique redan voro inviterade. Sedan gjorde hon en revue över flera av mina småsaker, ty mig veterligen hade hon aldrig förr varit på mitt rum, och sedan hon sagt ett par ord om supén hos excellensen W-s, gick hon sin väg.

Jag andades åter lättare, ty efter hennes hårda behandling av den arma Marie hade jag en viss avsky för henne, och onkel hade just icke heller vunnit i mina ögon genom denna stränga åtgärd. Emot middagen kom även han upp, var oändligen artig och öm, var oändligen ledsen över att jag skulle gå miste om Riesens första konsert som var annonserad för aftonen och varåt jag förut så mycket glatt mig, försäkrade mig, att han gärna själv ville taga mina plågor, m. m.; men alla dessa artigheter hade nu förlorat sin magi.

Så här framflöt dagen. Jag var verkligen så sjuk, att ibland glömde jag allt annat för själva det lekamliga onda, och då grät jag så bittert, för att jag icke var hos dig och fick din ömma skötsel, utan nu var så ensam och övergiven. En viss bitterhet mot Otto växte med plågorna, och då han ännu en gång samma dag vid min dörr frågade, huru det var med mig och bad mig som en godhet blott med ett ord, ett ljud svara honom, förblev jag dock stum. Han må väl känna något av vad jag lider, tänkte jag; men så fort han var gången, då grät jag vid den tanken, att han, utom sina andra sorger och samvetskval, även hade den smärtan att veta mig sjuk och kanske ond på honom.

Sent om aftonen, när Mina kom upp en gång, hade hon i handen en ny, ouppskuren bok, som hon lämnade mig, sägande: Unga greven bad mig lämna fröken denna och sade, att den versen han talat om stod på 14:de sidan (Ottos och min nummer). Jag tog boken med darrande hand och var så otålig, innan jag fick Mina att åter gå sin väg. Vid 14:de sidan låg instucket följande:

”Ottilia! Vad har jag gjort dig! Varföre är du så hård? Eller är du så sjuk, att du icke kan svara mig? På knä ber jag att få tala med dig. I morgon afton är ingen hemma; får jag komma då? Det är väl en evighet tilldess; men lovar du, vad jag ber dig om, bönfaller om, så giver hoppet vingar åt tiden. Söta Ottilia, neka mig icke! Jag är färdig att rasa av förtvivlan över att veta mig vara dig så nära och icke kunna få se dig. Unna mig det, min älskade, jag behöver det sannerligen! Din gosse är så olycklig! Om du bifaller min bön, så sänd mig blott boken åter! O, vad jag skall kyssa den döda, men sällhetsbringande boken! God natt! Sov nu gott och bliv frisk tills i morgon, men inte alldeles frisk, så att du följer med Pappa och Mamma! Göm detta eller förstör det för Guds skull! God natt, ängel!”

Jag läste, kysste och sköljde med mina tårar dessa första skriftliga ord av — min Otto (kära Mormor, låt mig än en gång kalla honom så!); men jag var i ett gruvligt kval. Återskicka honom boken ville jag visst icke, och nu fanns ingen möjlighet att hitta på en medelväg. Skriva tordes jag icke, orkade knappt, ty jag var gruvligt sjuk, och jag kände dock en brinnande önskan, att med ett enda vänligt ord trösta den lidande Otto. Imellertid förgick natten, hela andra dagen ävenledes, utan att jag kunde komma på en utväg, att skänka Otto ett litet trösteord. Tante hade varit uppe en fem minuter, onkel cirka fyra minuter; för resten var allt sig likt, utom att jag icke hörde utav Otto. Slutligen får jag från honom ett bud, som återbegär hans bok; men Gud vet av vad ingivelse, jag svarade genast, att jag hade icke läst den ännu. Vid nogare eftersinnande, sedan Mina redan var gången, fann jag, att detta var det fullkomligaste avslag på hans begäran, som jag kunde giva.

Nu hörde jag inte heller utav Otto på tvenne långa, ja sekelslånga dagar, vilka icke avbrötos av annat än mina plågor i bröstet, som voro förfärliga, mina tårar, läkarens besök och pulskänningar, tantes ursäkt, att hon i dag hade både vapörer, tic douloureux och migrän, samt onkels lilla visit, som nu blott räckte tre minuter, under vilka han likväl sade mig femton små artigheter minst och berättade, huru väl Ries varierat svenska nationalvisor på sin konsert, samt tillbjöd mig roliga böcker och även att skriva till dig, goda Mormor, med vilket sednare jag dock bad honom vara så god och vänta ännu en postdag, i hopp, att jag då skulle kunna skriva själv.

En gruvlig, dödslik tystnad rådde omkring mig. Jag hörde icke ett ljud från Otto eller den glada värld, som jag så nyss lämnat, och vilken då endast tycktes ligga som en stor lustgård framför mig, blott ämnad att leka, skratta, sjunga, dansa samt av själ och hjärta älska min Otto uti. Nu var allt detta förbi, och jag tyckte under mina plågor och tårar och i min ängsliga ensamhet, att det kunde aldrig mer återkomma. Sjätte dagen om förmiddagen hör jag lätta steg utanföre i trappan, och snart ropar en välkänd röst, vridande på handtaget i dörren:

— Vad är detta för riglar och lås och upptåg? Tror du, man skall stjäla bort dig mitt på ljusa dagen?

Mina öppnade genast dörren, och Pauline kom inskyndande. Jag blev riktigt glad. Det var dock en syn ur min glada, livliga värld. Hon kastade sig genast utmattad i min soffa och utropade:

— Min Gud, vad tre trappor äro för en tortyr för la déese de la paresse, som du alltid kallar mig! Hur mår du? Vad är det här för historier? Är du verkligen sjuk, eller har du någon klänning eller dylikt, som du vill hava färdigt? Fast, då låge du väl inte och såge så ömklig ut! Säg flicka, vad i all världen kommer åt dig? Har man kanske berättat dig något nytt, som inte smakade socker och sirap? A propos des bottes, är Otto din läkare? Han bor ju här, dörr om dörr så gott? Vad ordinerar han? Kylande pulver och patient-dekokt, är det inte så? Har jag gissat rätt? Nej, nu bränner du upp din huvudkudde, så röd är du! Nå, tala nu! Predika om ditt onda! Du ser ju, att jag är på sjukbesök, och då skall patienten göra en sjukbeskrivning, tills man blir så trött, att man går sina färde eller ock somnar. Nå, svara nu!

Jag smålog åt henne och räckte henne handen, ty ehuru hon alltid pinade och förtretade mig, roade hon mig dock, och jag har aldrig sett, får aldrig se någon, vars skämt var så oemotståndligt roligt som hennes. Man kunde varken bliva riktigt ond på henne eller låta bli att skratta, huru elak och grym hon än var.

— Kära Pauline, sade jag, var nu människa och tala beskedligt med mig! Ser du inte, att jag är en riktigt sjuk stackare?

Hon: Jo, det ser jag nog; men varav det kommer, det står inte utanpå dig.

Jag: Jag har förkylt mig.

Hon: Om hjärtat?

Jag: Nej, om bröstet, om magen, om fötterna, säger doktorn.

Hon: Det är allt för dumt och illa gjort! Men vem har berättat allt detta för doktorn då?

Jag: Åh, det vet han av sig själv.

Hon: Ack, de doktorerna, de äro sådana kräk! Alla över en bank! De tro sig alltid så väl veta, från vad väderstreck våra sjukdomar blåsa på oss; men när de tro vinden vara nord-ost, så är den ofta syd-väst, och när de tro, att man piper av förkylning om fötterna, så kvider man oftast av brännskada i hjärtat. Det bevisar just, huru sluga och högvisa de äro, och huru litet det hjälper att vara snusförnuftig och ha hängt näsan över bok i Uppsala, och sprungit på Pro Patria, och gått på Serafimerlasarettet, och trippat ut och in på Karolinska Institutet, och fått svart taftskoaffyr, och lägga fingret vid näsan och se klyftig och viktig ut, tumma på pulsen, kika på tungan, fråga en frågor, så att man får lust att riva ut ögonen på dem, skriva recepter och ordinera flugor, iglar och senapsdegar.

Det var mig omöjligt att, så sjuk jag än var, låta bli att skratta, ty hennes beskrivning var en trogen målning av den beskedliga doktorns visiter till mig, med det tillägg likväl, att han ruskade då och då på huvudet och sade:

— Fröken måtte hava något oroande att tänka på? Sådant allt skall man slå bort, om man vill bliva frisk. Men se, det saktade jag mig för att tala om för Pauline, huru mycket det än kunnat styrka doktorns reputation.

— Vad ha ni gjort hela denna långa veckan? frågade jag Pauline, ty att få en berättelse av henne, var detsamma som att se Hjortsberg, Sevelin eller tjocka Deland när de voro som roligast.

— Åh, ingenting nytt åtminstone! svarade Pauline. Supén hos W-s var odräglig. Jag vet inte, vad folk tänker på, som inte passa ihop folk, som passa ihopa. Där skulle man nu sitta och torka och nöta sin ungdom och förspilla sin dyrbara tid med figurer, så ledsamma, att de till straff borde dömas att skratta och gråta varannan timma i ett helt dygn. Kan du tänka dig en sådan horrör? Kammarherren S. och baron L. var det bästa där fanns! Föreställ dig då resten! Och tänk dig mig, gäspande och spelande vingt-un i sömn! I tisdags minns jag inte, vad vi gjorde. Jo, det var sant! Jag satt hemma hela dagen och hade förbålt roligt ensam med min man! (Men detta enkla ord sade hon med en ton, så att jag kom i gapskratt.) I onsdags var jag på förmiddagen i staden och handlade, råkade din kusin Otto högt upp på Västerlånggatan och — — Men hur i Guds namn mår du? Du blir ju blek som ett otäckt lik. Du ämnar väl icke giva dig på att dö, nu medan jag sitter här? Säg då till först, ty jag tycker ovanligt litet om lik!

— Åh nej, fortfar! sade jag. — Jag mådde bara litet illa.

— Jo, fortfor hon — han sade mig, att du var sjuk, men däremot sade jag honom, att dylikt berättar man icke med en skrattande ton, utan tager på sig en sorgmin, och då svarade han ganska visst, att man icke kan sörja allt det onda, som sker i världen, ty då finge man aldrig någon tid över att skratta. Jag tycker, han har ganska rätt, och filosofer börja dessutom just bliva min affär, nu, sedan hr Schlegel slagit sig lös och hållit tal för mig; ett litet, rätt nätt på fransyska, och ett stort, obeskrivligt vackert på vattenklar tyska, med alla verbena på efterkälken, som sig bör. Ja, onsdagsaftonen, låt mig se! Jo, då fingo vi Ries på Riddarhuset, och jag kom verkligen ihåg barnkammartiden, när jag hörde honom variera alla de vaggvisor, som jag då hörde. Du vet, jag är inte rätt musikalisk, senterar således icke det sköna i musiken till ”Väva vadmal” etc, Men andra! O, de voro så förtjusta, att de dånade därav, förutom dem, som dånade av värma, ty där var horribelt kvavt. A propos, så sågo vi ”la belle George” som vanligt i torsdags. Hon åbäkade sig nu som sist och visade oss, huru otroligt vackra armar Andromake hade. Vet du, att hela pjäsen igenom trodde Emilie, att Andromake var en karl! Men det går väl an; här om dagen talade hon om Fedra som om en herde! Hon är rakt ohjälplig. Fru Staël spelade en sidoroll i Andromake. Hon satt som vanligt i direktionslogen; men under mellanakterna deklamerade hon med händer, fötter och lungor, så att hela parterren hade alldeles förbålt roligt, åto äpplen, gapade och bligade som starar. Har du hört något om Rocca? Jag har hört mycket, jag.

Jag: Nej, visst inte, annat än att han följer Staëlska familjen över land och rike. Han håller visst bra mycket utav dem, och det bevisar väl, att de äro goda och vänliga emot honom.

Hon: Ja, Gud bevars! Därav skall till och med finnas talande bevis. Nå, men har du då hört något om fru Staëls vattensot?

Jag: Nej, aldrig!

Hon: Jo, hon lär ha råkat få vattensot för några år sedan; men den gick alldeles bort, när hon reste ned till Coppet, och då skrevs det en liten quatrain, som icke är så enfaldig:

Que de talent, que de genie!
Tout la conduit à l'immortalité,
Et jusqu'à son hydropisie,
Rien est perdu pour la posterité.

Men jag ser, att det lönar icke kosta pärlor på små grisar, ty du skrattar icke.

Jag: Nej, inte kan jag skratta åt det som jag icke förstår eller tycker vara kvickt.

Hon: Ja, därtill ligger då felet åtminstone icke i quatrainen, utan i din trånga fattningsgåva; men låt nu den saken vara, låtsa icke därom, repetera åtminstone icke quatrainen och allra minst för Edward H., ty då river han upp himmel och jord, et — changeons de sujet!

I går aftons var ganska roligt. Vi voro hemma hos mamma, och jag har sällan sett Otto vid så briljant humör. Han sköt så många kvicka pilar på vår filosofiska och fosforistiska unga baron, som man påstår nu på sednare tider slår en och annan krok för Albertine Barbarossa. Du vet väl, att gumman Staël själv fått tag uti, det hon genom sin man, dum och salig i åminnelse, är släkt med Edward H. Därföre embrasserar hon honom och kallar honom à tout moment: mon cher Cousin, mon aimable parent etc. Ack, vad det skall smaka fågel för vår filosof! Men nu får jag lov att gå min väg! Vad har du för böcker där? Ah ha, Poetiska kalendern! Det allra befängdaste där, det är av min hulda svägerska Nanny. Hon är nu spritt galen, så att min goda man talar bittida och sent med mig om Danviken för henne och tror att jag vet något om den goda inrättningen, efter jag är väl icke ”född och uppfödd havets vågor”, som amiral X. sade på riksdagen, men född och uppfödd här i Stockholm. Men, herre Gud! dit man aldrig ämnar sig, där lämnar man inga kort heller och frågar litet eller intet efter, huru där är beskaffat. Jag har rått min goda G. att flytta dit själv en liten tid på prov, innan han på allvar forslar dit sin enda, hulda syster Nanny; men då blev han allt såsom litet ond. Sens moral: att du aldrig råder din man (när du får någon) att resa bort, ty ”det är illa gjort!” sjöng hon ur Grevarne av Castelli, tog sedan sin pelisse och ropade i dörren: Farväl Ottilia, stig nu upp och var frisk och kläd på dig, och kom ned i salongen i afton och gör les bonneurs, och var förtjusande och låt kurtisera dig av hedningar och kristna, turkoman och fransos, som onkel din släpat ihop, ty annars får tante Aline göra allt detta själv, och då får hon alla tre sina kardinal-krämpor på en gång. Adjö!

Och därmed stängde hon dörren.

Jag hade skrattat mången gång åt hennes besatta idéer; men en sträng ljöd dock ensam kvar i mitt hjärta efter allt hennes skämt och prat.

Otto talade skrattande om mitt lidande! Otto var muntrare och gladare än någonsin! Detta var en dolk i mitt hjärta.

”L'on veut faire tout le bonheur, ou, si cela ne se peut ainsi, tout le malheur de ce qu'on aime”

säger någon, jag minns icke vem; men det fann jag nu, ty, huru mycket jag än älskade Otto, ville jag dock hellre att han skulle se lidande och sorglig ut än glad och munter. Ack, jag visste icke då, dels vad världsmänniskorna äro i stånd till för en oändlig förställning, dels vad skratt betyder liten verklig glädje, dels vad en sak kan få olika färg, allt som glaset är, genom vilket man ser den. Jag bara sörjde och grät och blev allt sjukare och sjukare. Ibland kom jag även ihåg den goda, älskvärda Edward H., som jag så ofta varit obeskedlig emot, men som jag dock trodde vara mig sant tillgiven, Vad man glömmer fort! suckade jag. — Om jag nu doge, så mindes mig kanske ingen om en vecka. Knappt Otto en gång, — tänkte jag och smälte i tårar och fick ännu värre feber.

Så förflöt ännu en dag, ännu en natt. Av den stora supén hörde jag ingenting. Läkaren hade sagt, det jag var för sjuk att taga emot besök, och detta lät ingen säga sig två gånger.

Jag hade om aftonen hört Otto gå upp för trappan, stanna vid min dörr, men icke säga ett ord, ty han hörde Mina inne i rummet. Andra morgonen helt tidigt, när hon kom in för att elda, hade hon ett förseglat paket med sig och sade att unga grevens betjänt bett henne lämna det till mig så snart jag vaknade. Det såg ut som noter. Jag låg länge och kände på det utan att bryta förseglingen, anade, hoppades, fruktade, kände en ljuv ovisshet och en livlig väntan. Jag hade under sjukdomen sansat mig så mycket att jag börjat tänka på huru Otto skulle kunna på allra bästa sätt gottgöra sitt stora fel mot den arma Marie, utan att dock göra, vad jag redan var för mycket världsbarn att veta han varken kunde eller borde, nämligen gifta sig med henne, vilket han, enligt Guds lag, dock egentligen borde ha gjort. En gnista av hopp hade åter vaknat i min själ, att allt torde ännu en gång kunna bliva gott och lugnt. Litet levnadslust började åter skymta fram för mitt sinne. Jag hade sovit någorlunda väl om natten. Jag hade nu stor håg att bliva frisk. Jag hoppades gott av detta nionde dygnet låg nu så milt stämd, med mitt paket i handen, blott väntande att Mina skulle gå. Elden flammade trevligt från kaminen. Mina fick snart ett litet uppdrag, och så snart hon stängt dörren, small förseglingen upp. Men nu, kära Mormor! Nu sjönk ock min största, min skönaste illusion i livet ned i en evig natt. — Se här Ottos brev:

”Ottilia! Nu förstår jag allt! Jag har inte fått själv, som jag tusen gånger förgäves på knä bett dig om, jag har icke själv med förtvivlan och ånger fått förtro dig, att mitt hårda, oblidkeliga öde, mina eder, mina tusen gånger upprepade löften, min heder, mitt ridderliga ord — för evigt skilja mig från dig! Dig, som jag ensamt i världen älskat! Detta har jag icke själv fått förklara för dig, fått visa dig, huru jag lider, hur jag marteras, hur jag anklagar mig, hur rysligt straffad jag är för mitt lättsinne och mitt djävulska sätt att behandla dig, — med ett ord, fått låta dig se ned i botten av mitt förtvivlade hjärta, — utan andra, jag vet icke rätt vem, ty min olycksaliga hemlighet är i fleras händer, hava väl mig i förväg skvallrat om mitt livs bittraste kval — min förlovning med Malvina K.! — — Kan du begripa, att jag kan skriva ned på papper dessa ord? Och så är det dock! Oåterkalleligt är jag ryckt från dig, hälften av min själ — dig, ängel, som velat dela nöd och förakt med mig — dig, som jag blott lockat in i ett eden, för att sedan kasta ut i ett helvete av kval, ty din rena, innerliga kärlek, som kanske kommer att förtära dig, är på en gång den enda lycka, jag har kvar, och min bittraste sorg. Har du icke sett, huru jag lidit? Har du icke sett, huru det rasat inom mig? Dock, huru skulle du det kunnat se? De få ögonblick, jag fått ostörd se dig, trycka dig till mitt hjärta, till mitt kvalda bröst, har jag glömt allt och varit salig som en gud. Men du kan icke drömma om, med vilka kval jag fått gälda denna korta sällhet. Gnagande ånger och vissheten att nödgas leva ett helt liv utan dig, — att bedraga dig i din första, i din skönaste dröm om livet, eller — o, helvetets makter, här pekaden I ut kommande tider! — eller att se dig glömma mig, hata mig, förakta mig och leva lycklig — i en annans famn!!! Ser du, Ottilia, denna sista tanken, den vore i stånd att giva handen den lilla fjärdedels rörelse som behövs för att med en kula sluta alla dessa och börja andra kval av en ny sort. Den tanken vore i stånd att, medan tid ännu är kvar, fråga dig — om du hade mod att följa mig, vart det bar, — den tanken kan hänföra mig att lämna fädernesland, föräldrar, heder, tro och löften kvar i sticket — och med dig — i Amerika, under fattigdom och brist söka upp all den lycka man efter ett sådant steg kunde finna, Jag vill icke locka dig — men säg, tror du dig om att stå ut med allt detta — och din Otto följer dig med förtjusning! Han bryter för dig alla sina band, alla på en gång, ty hans värsta kval är, att icke kunna bryta ett enda, utan alla — eller ock bära sina bojor och uppgiva allt hopp på dig! Avgrundstanke! Vet du, det är förfärligt att icke veta vad man vill, vad man bör. Åt vilken sida jag nu går, så är jag en menedare. Att ingen sällhet på jorden således kan bliva min lott, det är klart, och dock — finns en röst inom mig, som ropar, att jag med dig, även i en ödemark, skulle kunna vara lycklig! Men så står där en djävul och skrattar och frågar om jag glömmer att jag förstör hela ditt liv, hela din existens, hela ditt rykte, ty då ginge det totalt förlorat, om icke annat, så för vår boning här nere, oaktat himlen sett din oskuld. Och så står där en annan djävul och grinar åt mig, och talar om allt det hån, allt det förakt och spe som skall falla på oss — på dig och på mig! Mina gamla föräldrars dödssorg, min ungdomsväns avsky, världens tadel och åtlöje och den arma, beklagandevärda Malvinas millioner tårar. Förfärliga tanke! Men, Ottilia, förbanna mig icke! Fördöm mig icke ohörd! Mitt öde skall få ligga i dina oskyldiga händer. Jag skall bikta mig troget för dig, och sedan skall du döma över oss, ty du är en ängel, och jag vill icke bliva en djävul. Jag vill icke neka till ett enda av mina fel, ty endast dessa kunna göra ursäktliga mina dårskaper och mina förbrytelser. Hade jag med köld och berått mod gått min levnadsbana igenom, så vore jag just den djävul, jag icke vill vara. Men jag är för lättsinnig, häftig, passionerad för allt, ont och gott, sinnlig, ombytlig i min smak, svag för att stå främst, äregirig, retas av omöjligheter och motstånd, blir mätt och liknöjd, när lyckan är mig huld, ömtålig för vad som säges om mig, icke det ringaste rädd för hat och förbannelser, men fruktande spe och åtlöje mer än synden. — Sådan är han! Sådan den Otto, som du älskat! O, det smakar gott att avmåla mig sådan jag verkligen är; jag har nog hycklat för dig. Jag vet dock icke, huru jag skall börja, för att komma till den egentliga bekännelsen, som jag vill göra för dig. Jag ville vara kort, och jag har dock så mycket att säga för att du på en gång skall se huru olycklig och huru ursäktlig jag ändå är. Så tycker jag själv åtminstone, ty icke ett ögonblick har min vilja varit att draga någon i olycka; men mitt osaliga lättsinne har lett mig, och jag har blint följt utan att besinna varthän det skulle taga vägen.

Minns du min Alfred? Du såg honom i somras några ögonblick den middagen ute på Skönvik. Det är min barndomsvän. Vi hava varit pensionskamrater, kadettkamrater och nu corps-kamrater. För två år sedan följde jag honom till hans föräldrar. De äro ohyggligt rika. Jag hade icke sett Alfreds enda syster sedan vi båda voro barn. Hon var nu en alldeles fullvuxen flicka, blond, god, glad, icke just vacker, men så olik det jag sist lämnade här uppe, som — i korta ord — var Pauline, att jag kanske blott därföre och av nyhetens behag blev vad man kallar litet kär. Alfred var förtjust. Jag begär Malvinas hand. Ingen nekar därtill — och nu äro vi förlovade! Men med det uttryckliga villkoret av fader och moder att ingen skulle veta det ännu på ett par år, oaktat Malvina är lika så gammal som jag, och ingenting annat tycktes göra detta dumma förbehåll eller provstycke, eller vad det nu skulle föreställa, nödvändigt. Jag knotade väl litet däröver i början, men när jJag kom hit upp igen — så vet jag väl icke rätt huru jag skall beskriva det för dig, men jag tyckte att med de där två åren var ganska förnuftigt beslutet. Jag levde och betedde mig visst icke heller som någon fästman, det må min Gud veta, men till min ursäkt måste jag dock förklara, att i botten av min själ behöll den goda Malvina likväl ett rum, som ingen annan tog ifrån henne. De kunna vara bra alla, men till min hustru passar mig Malvina bäst — tänkte jag då. Men vet du vad det betyder? Jo, att jag varken älskade henne eller någon av de andra med verklig kärlek, utan att min sol ännu icke var uppgången. Men hon rann upp! Vet du var? Jo, i själva aningen om dig, redan innan du kom. Jag kände just som en morgonrodnad i mitt hjärta. Jag skrattade åt mig själv över min längtan att se dig, och likväl såg jag dig icke, såg dig aldrig förrän då, när du satt gråtande och ensam vid pianot. Jag hade förut icke haft tid att se på dig rätt, och ett ord av mamma, med vilket hon säkert icke menade det ringaste ont, men som jag nu tryggt kan säga åt hela stadens mest firade skönhet, att det för ett ögonblick avsvalade min håg att se dig. Hon sade nämligen redan då vi gingo trappan utföre: Bry dig inte om att tala till Ottilia! Hon blir bara brydd, ty hon är det största våp jag sett. Resten vet du! Men du vet icke, vilka kval som blandade sig i min förtjusning, när jag såg dig. Det var första gången, som någon egentligen ställde sig mellan Malvina och mig, ty nu först fann jag att ”sådan skulle hon se ut, sådan skulle hon vara!” och att den, man verkligen älskar, den vill man hava till sin maka, men ingen annan då, Första aftonen ansåg jag dock alltsammans blott som ett skämt, en fantasi, som skulle blåsa bort under natten, likasom så mången dylik före denna. Andra dagen föresatte jag mig att vara och visa mig kall samt dessutom att ingalunda uppskjuta min beslutna resa, ehuru jag hade den mest brinnande håg därtill. Du vet, huru min stoicism lyckades! Dock, Ottilia! till mitt eviga försvar och även på samma gång till min eviga blygsel, om du kände rätta orsaken (men den hör icke hit), måste jag bekänna, att det icke var för din skull eller i tanka att störa din lilla oskuldsfrid, som jag sent om aftonen kom ridande till Skönvik. Men när jag fick se dig i fenstret — då fick en ond demon i form av en kärleksgud makt med mig, och jag emotstod icke det lågande begäret att ännu en gång se dig, att säga dig, huru jag älskade dig, att höra detsamma från dina läppar, ty för mig var din rena, oskuldsfulla kärlek icke någon gåta. O, den låg så klar och ljus och öppen i varje ditt drag, att jag hade hela den dagen fruktat mammas, Melidas, Paulines och själva den dumma Emilies gissningsförmåga. Huru det gick, vet jag ännu icke rätt, ty bedrager mig icke min erfarenhet, så äro dock de tre förstnämnda vår kärlek på spåren, oaktat all vår försiktighet sedan.

Ottilia! ett ord till mitt försvar måste jag likväl säga dig. Dock, hur kan det väl göra mig ära, även när jag bekänner för dig att denna afton, denna saliga stund, då jag tryckte dig första gången till mitt hjärta, då jag hörde dig säga, att du älskade mig — då försvunno alla andra tankar ur min själ — då kände jag en outsäglig, en oemotståndlig frestelse att bryta alla mina band med Malvina, att säga henne uppriktigt, det mitt hjärta var helt och odelat hos dig, och inför den gode Guden som då och nu ser mig, avreste jag med detta fasta beslut i botten av min själ! Men nu, Ottilia! Nu kommer min verkliga syndabekännelse: Under hela vägen talade Alfred om Malvinas glädje, och, ehuru jag tusen gånger hade min svåra bekännelse på tungan, ville den dock icke ut. Jag hade icke mod att se den stränga Alfreds kalla, tysta, lugna förakt, som säkert blivit min lott. Jag sköt upp timma för timma de ord, den bekännelse, som jag dock i min själ svurit att utsäga. (O, varföre utsade jag den icke!) Imellertid ilade hästarne framåt, och snart tog jag det förtvivlade beslutet, att först till Malvina själv bekänna min otro. Jag var nog dåraktig, att även hoppas på hennes vankelmod. Jag hoppades, att även hon inom kort gjort ett annat val under tiden, ty hennes brev voro så svala, sansade och lugna, att när jag jämförde dem med dem du skulle ha skrivit, voro de som is mot brinnande lava. Jag betänkte icke, att en kvinna måste svara svalt på ljumma skrivelser. Rodnande tog Malvina emot mig, och i hennes lugna drag stod dock kärlek främst i detta första ögonblick. Hon var då nästan vacker, helst hennes glädje var så stor, att den förtog en skrattvana, som annars är mig så vidrig hos henne. Vanan återtager stundom en viss makt. Med blygsel bekänner jag för dig, att jag började vackla i mitt beslut, började eftersinna och betänka, — men avsäga mig dig! Det var mig dock alldeles omöjligt — tills en gång mamma skrev följande, utan all mening troligtvis, men som dock för evigt avgjorde mitt olycksaliga öde. Hon kände mycket väl alla mina förhållanden till Malvina och var däröver både glad och nöjd. Hon skrev först mycket därom, talade länge om både hennes och pappas innerliga glädje och tillfredsställelse över mitt parti, om min stora lycka att ha funnit en flicka som, utom en mängd biförtjänster, även vore god, älskvärd, rik och framför allt ”väl uppfostrad och med sådana principer, att jag icke med tiden behövde frukta att se andra av min egen hustru föredragas mig; vilket för en man dock vore den hårdaste nöt att bita på”. Därefter talade hon om annat och först mot slutet om dig: ”Du skulle nu icke känna igen lilla Ottilia”, skrev hon, ”minns du, huru våpig och tafatt hon var, visste varken om hon skulle gå eller stå, äta eller dricka, eller låta bli? Men nu, nu vet hon perfekt allt vad hon vill, och det är just vad våra andra unga koketta flickor vilja, d.v.s. bliva kurtiserade i tid och otid. Mormödrar duga nu aldra minst att uppfostra unga flickor, det märker jag på vår stackars Ottilia, ty hos henne finnes det nog goda anlag, fast alldeles vårdslösade. Edward H. gör henne sin kur, men inte är det på allvar, ty hon är ju fattig som en skåpråtta, och han är nog så klok, att han ser sig om efter en rik och väl uppfostrad flicka. Nej, att gifta bort henne, det har jag aldrig tagit på mig, och det torde även bliva rätt svårt, ty en fattig flicka med ett högt klingande namn, inte annan skönhet än sin ungdom, och så bra kokett och fåfäng till på köpet, är något som icke är särdeles lätt att gifta bort i våra tider, då fordringarne växa med var dag.” — Min dyraste Ottilia! jag gör kanske bra illa, då jag anför dessa mammas ord, men till hennes ursäkt måste jag säga dig, att de voro sagda, när hon icke kände dig, och att hon nu många gånger medgivit mig, ehuru jag icke så ivrigt som jag det kände, velat påstå att Ottilia är en ängel. Men ack, Ottilia! Vad dessa hennes uttryck om dig då gjorde för en hemsk verkan på mig, det vill jag aldrig förneka! Ottilia (tänkte jag) icke den oskyldiga, renhjärtade Ottilia, utan en av våra vanliga, lättsinniga och behagsjuka flickor! Jag lade dig nu till last själva din hastigt livade kärlek till mig. Ja, Ottilia! så orättvis, så otacksam var jag. Jag mindes med kvalfull saknad dina himmelska behag; men jag tyckte dock — o, förlåt, du rena ängel, att Malvina var för god att uppoffras för dig! Gud, vad jag är straffad, ty då, då ännu hade det kunnat göras om, utan för mycket uppseende, och utan att slita en mängd andra band, som nu snärjt sig omkring mig. O Ottilia! om jag med mitt liv kunde återköpa mig denna tid, då det ännu stod mig öppet att utan trotsande av för mycket bjuda dig min hand och föra bort dig, mitt för en hel avundsjuk värld, som min lyckliga, änglalika maka! Men ödet ville icke så, och ödet styrer oss dock, vi må spjärna däremot bäst vi kunna. Jag tillknöt således ännu fastare mina och Malvinas band. Flera osaliga mått och steg togos nu för vår förening: släkten underrättades, brev och kontrabrev gingo mellan hennes och mina föräldrar; men Malvinas fader, envis i alla sina påståenden, blev dock ivrigt därvid att först i vår skulle vår förlovning eklateras, och sedan — genast — Ottilia! jag kan icke säga ut det. Du tror kanske, att jag aldrig tänkte på dig under denna tid. Jo, tusende gånger. Din bild svävade framför mig natt och dag, trädde mellan mig och Malvina och allt annat. Men jag jagade bort den! Men jag skrattade åt min dårskap, som jag på spe kallade min två-dagiga kärlek, och trodde att jag skulle kunna skratta bort den. I denna sinnesstämning kom jag åter. Jag ville icke råka dig här hemma. Därtill brast mig håg och mod, därföre låtsade jag vilja göra mamma en surpris med att komma upp på Amaranten. Där såg jag dig länge fast du icke märkte mig, såg dig och blev åter din, din med liv och själ! Men jag trodde, att du redan glömt mig. Jag trodde att du älskade Edward H. Jag ville börja med att pröva dig. Eller snarare, jag vet icke, vad jag i början ville; men säkert är, att jag trodde dig icke långt när vara den ängel, som jag nu finner, eller att min kärlek till dig skulle taga denna rasande kraft, som hotar att bräcka mitt hjärta, ty jag älskar dig utan gräns och måste dock avstå dig, om jag icke skall vara en bov och anses för sådan. Och vad är jag väl emot dig? Jo, en niding, en tiger, ty så har jag lekt med ditt arma hjärta och din själafrid, du oskyldiga, rena duva, Ottilia, fly med mig! Detta står oss ännu öppet. Kanske efter tider och år kunna vi återkomma, och allt bliva gott. Om jag blott utan för mycket uppseende kunde få mitt avsked, att jag slapp lämna mitt land som en nedrig rymmare, och om jag blott hade en tjugondedel av vad jag en gång i framtiden får av ägodelar! Då, då, min Ottilia, då vore det icke en sak att tänka på, — men nu? Vad skulle jag bjuda dig för denna uppoffring? Fattigdom och elände och människors förakt. O, du skulle förbanna mig då! Och du förbannar mig kanske nu! Ottilia, vet du, livet har icke rätt mycket värde för mig i detta ögonblick! Ottilia, döm över oss! Din dom är min lag. Jag vågar knappt giva dig en vink om vad jag ändå på knä ber dig bestämma över oss. Ett ord av dig, ett enda ord — och jag är redo! Tänk på det! God natt! Nu går jag till din dörr. Där stod jag mången timma, dessa långa, kvalfulla nätter. Svara mig av nåd och barmhärtighet! Låt mig, ack, låt mig få komma in till dig! Nu fruktar du mig ju icke. Jag måste tala med dig, Vårt öde hänger på ett huvudhår. Farväl, du enda! — Vem har talat om mig? Mamma? Pauline? Melida? Det anar mig, att dessa två senare veta mera än de låtsa. Mamma har väl talat om för generalskan, o.s.v. den vanliga vägen! O, Gud, Ottilia! Om vi vore väl ifrån dem alla tillsammans! Blott du och jag i världen och vi hade nog! Eller huru, min Ottilia!”

Sådant var Ottos brev! Men tro icke, att jag läste det så i en rad! Nej, nej, långt därifrån! Av sjukdom svag och eländig, av sorg och förtvivlan huvudyr, föll jag i långa stunders sanslös dvala imellanåt, utur vilken jag alltid vaknade till ett medvetande, som var ännu värre, Jag kunde icke gråta. Jag hade ingen redig känsla av mitt lidande, jag hade blott en håg kvar i livet, den att ligga mot ditt bröst och kvida och jämra mig för dig, du goda, gamla Mormor. Men detta var nu omöjligt, och jag nändes icke med ett ord låta dig ens veta det minsta av mina lidanden, som var min sjukdom. Denna tycktes dock ledsna att strida med själens och hjärtats ve, ty mot all rimlighet kände jag mina kroppsliga krafter tilltaga, allt som hjärtat brast, och själen icke mer hade något mål på stora, vida jorden. Jag låg i flera timmar alldeles stilla, låtsade som jag sov, när doktorn kom, när Annette kom med de vanliga frågorna från tante, när onkel kom upp på sin lilla ceremonivisit, och slutligen även när Melida tyst och sakta kom in, framgick till sängen, såg på mig länge och slutligen, emedan hon trodde att jag sov, suckande sade: Arma barn, varföre ryckte man dig från din avundsvärda frid! Jag ville blott vara ensam. Jag brydde mig om ingen. Jag tyckte mig brutit med världen. Den var mig alldeles likgiltig. Tante och onkel hade förlorat hela sin magi. När jag äntligen trodde mig få vara i fred, bad jag Mina om papper och en blyertspenna, och när jag det fått, sade jag åter, att jag ville sova, och bad henne icke på länge komma upp och störa mig eller släppa någon annan upp till mig. Av en besynnerlig ödets nyck hade jag nästan alldeles glömt Marie. Det var en sak, som nu trädde tillbaka för en större. Världens fara och farligaste smitta består just däruti, att man så småningom vänjer sig och förlikar sig med dess laster och villkor. Vad som i dag synes oss oerhört och förfärligt, finna vi i morgon vanligt och mänskligt och förlåtligt. Se, där ligger giftet! Jag hade nästan glömt Marie!

Så fort jag var allena, skrev jag till Otto så här ungefär, ty det brevet fick jag aldrig åter:

“Farväl, du min ungdoms kärlek! Farväl, alla mina ljusa drömmar om jordisk sällhet! Farväl, min Otto, ty vi äro skilda, och det för evigt!

Du lägger vårt öde i min hand! Det var ju detsamma som att avgöra det såsom det nu blir, ty du kunde aldrig tro mig nog usel att vara den som drog dig från din plikt, som gjorde dig till menedare, till bov, till hån och åtlöje för världen, som bragte dig till fattigdom och uselhet, till allt vad du fruktar, allt vad som sedan skulle ligga blytungt över ditt sinne ett helt, långt liv och bliva tyngre för var dag. Nej, aldrig! Dessutom, o Otto, lugna dig! Mot mig blir du ingen menedare. Du lovade mig ju aldrig något. Du lekte blott med mig och min kärlek, som man leker med ett barn och hennes älskade docka. Icke kan du kalla dina eldiga kyssar för eder, dina blickar för löften. Och vad gav du mig mera? Intet! Nu först minns jag, att du aldrig än insövde min vaksamhet med att tala om kommande tider, om mig som din, verkligt din! Alltsammans har ju blott varit en dröm — under vilken du icke sovit, och från vilken jag nu vaknat upp. Så är det, min Otto! Du må anklaga dig så mycket du vill, jag gör det icke! Nej, aldrig, och jag svär nu en ed, som är dyrbar, — att förlåta, att försaka, att avsäga mig dig — för hela mitt liv!

Se så, nu är det gjort! Och Gud är mitt vittne! Och nu, sedan världen ligger mellan oss, sedan ett grymt öde, men icke jag eller du, avkunnat domen över oss, nu måste vi tala om oss och våra förhållanden, lugna och sansade såsom det hädanefter anstår oss. Du måste uppfylla alla dina löften, alla dina förbindelser och plikter. Däruti ligger din lycka; aldrig uti att bryta de förra och trotsa de senare, däruti vore din lyckas säkra grav, ty mycket förmår du — men att kämpa mot ett alldeles oblitt öde, mot fattigdom och människors hån, från den högsta grad av din känsla, till den ringaste av dina vardagsvanor. Alla svara de nej, eller huru?

Jag åter, jag vill återvända till min mormor, och när jag återtager mitt förra liv, mina forna vanor, då återkommer måhända min forna fröjd, mitt glada, simpla, enkla ungdomsliv.

Tänk aldrig mer på, att jag så mången gång sagt, det jag ville följa dig i liv och död, i armod, i en öken! O, det är blott kvinnan, som har rätt att tala så! Hon följer ju blott, och då är hennes lott ju redan skön, blott däruti att få följa den hon högst på jorden älskar. Icke så med mannen! Han går själv förut, och när han icke tror sig om att visa vägen, att röja undan alla de hinder, som kunna möta, att trotsa alla de skyhöga svårigheter, som lägga sig tvärs för i hans stråt — då gjorde han illa och mycket illa, om han lockade med sig den arma kvinnan. Jag kan således hava sagt och tänkt mycket, som du varken bör säga eller tänka. Du har dessutom föräldrar, ett stort arv att vänta, ett behagligt läge i livet, ljusa utsikter för framtiden, plikter mot ditt land, som i utbyte giver dig allt vad det kan: ära, rikedom, anseende, allt! — Och jag! Jag har ju intet! Intet att vinna, intet att förlora! Således äro våra förhållanden så helt olika, att de kunna aldrig jämföras. Nog om dem, de komma troligen aldrig mer i någon beröring med varandra!

Nu måste vi tala om vårt återseende, under denna tid vi ännu äro dömda att vara tillsammans, ty så fort som jag ville kan jag ändå icke få återvända till mormor. Man ligger ju bunden under så mycket omständigheter, och lika så lätt som det var för mig att komma hit, lika svårt torde det bliva mig att komma härifrån. Huru skola vi då se varandra? Skola vi duka under för vår känsla, glömmande oss själva och den aktning vi äro varandra skyldiga, de plikter, som var och en på sin sida har att uppfylla, som aldrig mer i något komma att mötas? Skola vi glömma allt detta och ännu denna korta tid återgå till vårt sista, varma, saligt berusande förhållande, blinda för den hotande ångern, som snart eller sent skulle infinna sig? Nej, till detta äro vi för goda, för renhjärtade och för kraftfulla ännu! Skola vi då vara kalla och lugna? Ja visst! Om vi bara kunde; men vi äro dock endast människor? — Skola vi då bliva vänner, varma, oskiljaktiga vänner, med fullt, odelat, oinskränkt förtroende till varandra, med ett ord: älskande alltjämt, fast icke med kärlek, utan med vänskap, och i förtid samfällt förbannande den stund, då vi första gången överträdde vårt nya förbund med även den lättaste handtryckning, det ringaste återgående till fordom? Förstår du mig? Åh ja, det gör du! Och dessa förhållande väljer du, det känner jag i förhand! Vi förmå icke mera — vi få icke göra mindre. Är du nöjd med min dom?”

Jag skyndade mig sedan att bedja Mina gå in med boken och lägga den på unga grevens bord samt lade brevet däruti. Jag skyndade mig, innan jag skulle ångra dess innehåll! Otto kom kort därefter hem, för att kläda sig till middagen, och innan han åter gick ut skrev han följande till mig:

”O kvinna, kvinna, sol på vår levnads himmel! Höjd och råga av allt gott! Tröst i all smärta!

Ottilia, huru har du kunnat finna så månget tröstande ord? Huru kan du gjuta balsam i ett hjärta, som du ändå avsäger dig? Huru kan du finna medel att göra en avsägelse av dig till något drägligt, något tänkbart, något för vilket håret icke reser sig, hjärtat icke stannar, och dödskval icke skaka hela min varelse? Sådan har blotta denna tanke varit, ända tills jag fick ditt brev. Nu känner jag en sorts lugn, lugn efter stormen; men om det räcker alltid, vet jag dock icke. Ögonblick av tvivel framstå väl; men jag vill försöka att jaga bort dem. Efter att en längre tid hava irrat och famlat bland en mängd idéer och planer, utan att veta, vilken jag skulle fatta, vilken jag skulle förkasta, tycker jag mig nu vara i en viss ro. Är det icke så? Denna ljuva bild av vår vänskap, vår innerliga, oföränderliga, eviga vänskap, har åter lyst upp varje mörk vinkel i min själ. Ja, min Ottilia! för vår vänskap, för dig, för oss vill jag leva och dö! Mina plikter skall jag tvinga mig, befalla mig att noggrant fylla, och till lön därför skall jag fly till dig. Du skall på en gång vara den ängel, som leder mina steg och som belönar mig, om jag handlar rätt. Men, vad talar du om att skiljas, min Ottilia! om att återvända till din mormor! Nej, min Ottilia! Tillsammans i liv och död måste vi vara. O, om du kunde lära dig att fördraga, att känna vänskap för min arma Malvina, huru mycket hon ock är dig underlägsen i allt! O, om du det kunde vilket änglaliv skulle icke då bliva vår lott! Denna tanke att — utan att bryta alla mina förbindelser, som jag så godvilligt ingått uti, utan att såra de lagar, som heder och ära och tro bjuda, att ändå kunna få framleva mina dagar vid din sida, är en himmel, bredvid vilken jag blott vet en — ännu ljusare, ännu högre, ännu härligare. Tänkom icke ditåt! Ja, Ottilia, jag lovar dig allt! Jag skall se dig, höra dig, tjusas av dig, men förr bliva vansinnig än bryta mitt löfte, än överskrida den gräns du utstakat för oss arma! Är du nu nöjd? Lovar du mig nu, att få se dig i denna afton? Jag ber dig på knä därom! Jag har tusen saker att förtro dig. Du är från denna stund mitt samvete. Ottilia, neka mig icke!”

Sådant var hans andra brev! Mormor, du är en kvinna! Du åtminstone kan fatta de känslor som detta brev väckte. Det fanns någonting däruti, som skar djupare, bet vassare och göt ändå mera gift i mitt lidande hjärta än det förra. Oaktat alla Ottos sofismer, sade jag dock till mig själv: Han avstår mig, och det med fröjd! Och denna tanke var millioner gånger bittrare än själva det öde som skilde oss, ty för min blick stod det dock så klart, huru skilda vi vore, fast min kärlek ingivit mig ett medel att trösta honom, och även till en del att insöva min egen obilliga smärta. Jag tog allt mitt förnuft till fånga, för att kunna säga till mig själv: Han gör rätt! ty det fanns inom mig röster, som talade om andra plikter, andra åsikter av tingen, andra lagar för en människas handling. Jag förbjöd mig själv alla dylika tankar såsom i grund vansinniga. Jag sade mig väl tusen gånger: han kan icke göra annorlunda! och dock framstod i bakgrunden av alla mina tankar, av hela min inbillning, ett paradis, svårt att hinna, till vilket vägen gick över brådstörta svalg, över eld och vatten, över förakt av allt vad fara kunde heta, det är sant — men som fanns likväl!!! Jag höll handen för ögonen, för att icke se ditåt, och jag sade till mig själv: Gud bevare mig för vansinne, efter jag kunde fordra vansinniga gärningar av den jag älskar!

Imellertid lämnade jag hans brev obesvarat, kände ett visst mod att trotsa mina egna motgångar växa i mitt bröst, men smålog sorgligt åt alla Ottos luftiga, tomt bländande, fantasmagoriska planer för framtiden, ty hos mig var föresatsen fast i och oryggligt tagen, att så fort jag kunde, få återvända till dig; men detta var långt lättare att vilja än att sätta i verkställighet utan att väcka någon sort av misstankar. Mitt beslut var dock att sätta denna min plan i verket, kosta vad det ville, före den stora förfärliga katastrofen, varav blotta tanken försatte mig i ett tillstånd av förtvivlan som kan kännas men aldrig beskrivas eller ens fattas utan att kännas. Nog därom!

Min sjukdom hade imellertid, par ésprit de contradiction, givit sig. Jag kände mig frisk, fast matt. Mot aftonen av denna samma — hjärtats dödsdag — började jag till och med att kunna taga kläder på mig och sakta vanka till fenstret. Det var glindrande månsken och klingande slädföre. Täckslädarne ilade förbi, och bjällrornas ljud nådde även upp till min höga boning. Jag kunde knappt fatta, att människorna, nu som förut, ilade sorglösa och glada till tusen nöjen. Nu, sedan allt var så förbi! En hemsk röst sade väl ibland: Det är blott för dig, som all fröjd är ändad, alla förhoppningar ramlat, alla ljuva, hänförande illusioner stå avhöljda och förvandlade till hiskliga, hemska verkligheter. Jag kunde knappt fatta, att annars var allt annat sig fullkomligt likt. Jag började även hata min så kallade, min i sednare tider så ofta berömda skönhet, mina oförtjänt omskrikna behag. De hade nu för mig så oändligen litet värde, och jag fann även, att de voro ganska umbärliga, efter världen var lika glad, antingen jag fanns eller icke. Detta är en tanke, som innebär alldeles ingenting ljuvt för en ung sjuttonårs flicka, som nyss sett sig på höjden av all den världsliga ära som kvinnan egentligen strävar efter. Säge vad man vill, tycke vad man behagar, o, vad jag själv i detta ögonblick tyckte mig vara utan allt värde! Den Otto förkastar dessutom, vad fröjd kunde väl hon hava av andras hyllning? Så tänkte jag.

Jag försökte att vända mina tankar på annat, att kasta ögonen i en bok. Jag tog av en händelse Delphine, som låg framme, men kastade den med rysning från mig och sade ovillkorligt: Det vill dock ingen fransk revolution till att forma varken en Leonce, en M:me Vernon eller kanske — en Mathilda. Jag kände mig dock själv alldeles icke igen i Delphine. Därtill hade jag för litet mod och för liten egenkärlek. Ack, jag kände mig nu icke hava mod att trotsa det ringaste, Jag kastade således bort Delphine och tog — — se nu glad ut, mormor! — och tog min Thomas à Kempis, som du gav mig sista morgonen. Länge betraktade jag munkens lugna, milda anlete och undrade, om han icke lidit mycket, innan han kom att se ut så full av sinnesfrid och själslugn. I denna tanke låg ett hopp, det första, som på denna mörka dag runnit upp för mig. Men se! Detta hopp var en av de stjärnor som sitta stilla på fästet, som suttit där alltid, fast jag hittills hellre sett på dem som lyst mer, men fallit ned och försvunnit efter en stunds betraktande. Men denna stjärna var ock ingen illusion, den var verklig! Jag läste flitigt och med iver i Thomas à Kempis. Jag var slutligen i denna upphöjda, allt försakande sinnesstämning, som i forna dagar förde till klostret och hågen att taga doket.

Min dörr var träget stängd. Klockan 10 hörde jag först tysta steg och sedan någon som tog i låset. Det var icke Mina. Jag kastade mig ned på min bädd, höll händerna för öronen en lång stund, och när jag slutligen med våldsamt klappande hjärta tog bort dem, då var allt åter tyst som i en grav. Natten var besynnerlig. Jag sov, ty kroppen behövde vila; men var gång jag vaknade och fick i minnet leta upp orsaken till mitt kval, började tårarne åter rinna och stannade icke förrän i sömnen, Detta upprepades mångfaldiga gånger.

Om morgonen, helt tidigt, fick jag åter en bok, och vid 14:e sidan låg följande:

“Ottilia! Varföre är du nu så hård mot — din vän? Jag är ju blott min Ottilias bästa, enda vän? Låt honom få se dig? Han dör annars av oro och längtan. Nio hela dagar, nio evigheter hava nu flytt på detta förfärliga sätt! Jag äger nu blott en tanke, en önskan, ett mål — det att få se dig. Sedan är allt annat mig likgiltigt! I afton kl. 9 är jag vid din dörr. Alla äro då borta. Giv Mina något långt ärende och var icke längre envis och hård emot din vän, om du icke vill, att han skall förtvivla och begå något dåraktigt! Det är på knä jag ber dig, neka icke din vän!”

Jag log sorgligt och svarade genast, utan allt besinnande:

— Det är omöjligt! Tala icke mer därom!

Skickade det utan mycket omsvep in till Otto, som ännu icke var nedgången, vände mig mot väggen — och somnade lugn.

Först kl. 12 på förmiddagen vaknade jag. Mina satt tyst vid min säng, berättade, att grevinnan varit uppe, läkaren, onkel, mamsell, Annette, hela den vanliga förmiddagsvisiten, men att jag sovit så tungt, att jag varken hört dem komma eller gå. Mamsell Melida satt även här en lång stund, — sade hon — men gick ned sedan i salongen, där hon väntar, att fröken skulle vakna, för att sedan få hälsa på fröken.

I början behagade mig detta icke särdeles; men vid litet besinnande fann jag, huru litet Melida förtjänade denna köld av mig, och att man bör vara vänlig, fastän man lider bittert. Jag steg upp, Mina hjälpte mig att kläda mig litet, och sedan bad jag henne säga mamsell Melida, att jag mycket gärna ville se henne. Jag ljög väl litet häruti, men det var i god mening. Under tiden kastade jag en blick i spegeln, den första sedan jag kommit upp. Jag var gruvligt mager — tyckte jag, och som jag nu ingen feber hade, även mycket blek och i min egen smak rätt ful. Jag smålog nästan däråt; men det var något bittert och föga angenämt i detta leende. Däruti blandade sig mera harm än liknöjdhet, det bekänner jag, ty nu har jag ingen orsak att dölja en fjärdedels tankeblixt. Melida kom snart upp; men jag såg, att hon blev häpen vid min anblick.

— Tack, goda Melida! sade jag genast. — Du är bra god, som så här tänker på mig! Jag har varit rätt sjuk, det synes väl på mig; men nu är jag mycket bättre. Melida bara såg på mig. Nej, se icke så på mig! fortfor jag. — Jag vet nog, att jag ser eländig ut, både ful och slurvigt klädd och illa flätad i håret; men jag orkade icke själv göra det, utan Mina skulle hjälpa mig, och däruti var hon ingen mästare, utan en stor fuskare, det ser jag nu,

— Vill du att jag skall reda och fläta ditt långa vackra hår? frågade Melida ömt och vänligt.

— Gärna, goda Melida! svarade jag, som var glad att få något att göra, ty jag kunde ingenting säga och fruktade, jag vet inte vad.

Jag satte mig ned. Melida tog en kam och flätade upp mitt långa hår, som av febern och omöjligheten att kunna sköta det som vanligt, var gruvligen tilltrasslat. Med stort besvär redde och fick hon det i ordning, men utan att säga ett enda ord. Jag satt stilla, med ögonen tillslutna, utan att heller säga något; men när Melidas vackra händer kommo intill mitt ansikte, kysste jag dem då och då. Vid en sväng, som jag oförmodat gjorde med huvudet, föll Ottos sista lilla skrivelse ur barmen, där jag lagt den. Jag märkte det icke själv; men Melida tog upp den och räckte den stillatigande fram till mig. Ifrån att vara likblek blev jag purpurröd och kastade en hastig blick bakom mig på Melida, vilken hon mötte med en annan, ganska mörk och sorglig. Imellertid flätade och flätade hon. Vi tego länge, Ottos biljett var på ett mycket litet papper, så att den var fullskriven på båda sidor, och den, som kände hans vackra handstil, måste vid första anblicken veta, varifrån den förskrev sig. Melida flätade, jag teg. När hon äntligen slutat, skulle jag tacka henne; men nu kastade jag mig i hennes famn och grät högt. Melida blev då helt rädd.

— Min Gud, — sade hon — nu får du ju åter din feber! Sansa dig! Försök att vara lugn! Ingen skada är skedd! Av mig skall du aldrig behöva frukta något! Det är icke från nu, från i dag, som din stora hemlighet är i min hand. Ack, det var länge sedan du det förrådde, du naturliga, okonstlade varelse!

— Melida, — ropade jag — vad menar du? För Guds barmhärtighet, säg rent ut! Tänk på, att jag är ensam i världen och har ingen att vända mig till! Var god och överseende mot mig! Tala, trösta mig, jag ser, du vet allt! Tala nu, säg, vad du tror, och jag skall även möta dig med förtroende, ty nu äro min tungas band lösta.

— Törs jag säga dig, vad jag tror, sade Melida, — och vill du sedan höra mig lugnt, och utan att bli ond på mig?

— Ja, jag lovar allt, tala blott! svarade jag och kastade mig med ansiktet gömt i mina händer ned på min bädd.

— Vill du veta, var jag tror? sade Melida. — Nå väl, jag tror — vredgas icke, goda Ottilia! — men jag tror, att du vandrar på en bra farlig och slipprig väg. Du älskar Otto, och jag förlåter dig — tillade hon suckande — men han handlar icke redligt med dig, eller ock förstår jag dig icke! Får jag göra dig en enkel fråga: Känner du alla Ottos förhållanden?

— Ja — alla!

— Då förstår jag dig icke! Kan du älska honom, vara glad och lycklig, och veta honom tillhöra en annan?

— Jag är ingendera, det vet Gud!

— Så har du dock förefallit mig och flera.

— Så har jag varit, men det är förbi!

— Sedan när, goda Ottilia?

— Sedan några dagar blott!

— Var det därutav, som du blev sjuk?

— Nej, det var för annat, det hör icke hit.

— Ottilia, sade Melida, du är för mig en gåta. Förlåt, att jag är så uppriktig! — Men du tar emot brev från Otto, och du vet dock — —

— Jag vet allt! Jag tar heller icke emot brev från Otto — från Otto som älskare, utan från Otto som min vän, som min broder. — Se där, läs!

Melida tog brevet och läste, skakande sorgligt på huvudet.

— Jo, det är visst mycken vänskap! sade hon med en viss sorglig ironi, varuti dock låg mycket mera medlidande och ömhet för mig än bitterhet. — Det är visst en vän, som ligger på knä, som brinner av oro och kärlek. Akta dig! Öppna dina ögon! Flera än du hava blivit snärjda i garn, som man vetat giva namn av vänskap. Det är en bedräglig mask merendels.

— Detta namn har jag själv givit det förhållande, som hädanefter skall, måste äga rum imellan oss.

— Så mycket värre! Du har då själv öppnat en väg, som Otto med förtjusning skall vandra, tills — —

— Vad tills? frågade jag, icke utan en viss harm.

— Tills du vaknar — men för sent.

— Du tror mig bra illa, bra eländig, Melida!

— Nej, Ottilia! långt därifrån; men du är ett naturens oskyldiga, oerfarna barn, och jag skulle avsky mig själv, om jag Icke varnade dig. Otto är god, men förfärligt lättsinnig. Han vill, vad som är rätt, och handlar dock merendels orätt. Fly honom, om du kan, medan ännu är tid därtill! Edert så kallade vänskapsförband är farligare än allt annat. Det skall draga både dig och honom längre, än ni nu någonsin ana eller ens ville tänka, ty då flydde ni genast. Så tror jag åtminstone om dig, så vill jag tro om Otto, ty icke är jag den, som vill fördöma honom, fastän —

— Vad fastän?

— Det hör icke hit, svarade du mig nyss, sade Melida, sorgligt leende.

Jag höll på att säga, vad jag tänkte, men teg. En lång tystnad ägde rum.

— Och om jag skulle fly Otto, vad utväg skulle jag därtill finna? frågade jag slutligen Melida, med huvudet lutat i mina händer.

— Allt vad man vill, kan man, svarade hon, skriv uppriktigt till din vördnadsvärda mormor!

— Det kan jag icke.

— Tag dig mod, säg till din tante, att du vill återvända till ditt hem!

— Det vågar jag aldrig.

— Ottilia! Varföre rädes du för din tante? Se upp! Tro mig! Du har ingenting att tacka henne för. Du är mig tusen gånger kärare än hon, därföre kostar det mig intet att upplyfta dina Ögon. Hon äger icke en gnista kärlek till dig. Hon tycker att du är charmant i hennes salong, på hennes släp ute i världen. Hon njuter av att svara när man frågar: Vem är den sköna, allt fördunklande flickan där? — Det är min niece! Hon har varit i mitt hus länge; men detta är hennes första vinter. — Då yves hon över dig; men om någon sade: Det är en söt flicka, henne vill jag hava till hustru. — Vet du då, vad hon svarade?

— Oh, n'y pensez pas! Hon är så fattig, så flärdfullt uppfostra av sin gamla mormor, som hon gjort med, vad hon behagat. Hennes önskningar skola inga gränsor hava, när de en gång få luft. Jag är er vän, jag säger er uppriktigt mina tankar, oaktat det är min släkting; men hyckla är icke min sak. Visst ämna vi henne en dot, med tiden; men det blir först efter vår död, som den faller ut etc. etc.

— Melida, du är för sträng! Du gör Ottos moder orätt.

— Nej, men du vill se Ottos moder i för ljus dager, och ve över mig, om jag utan ändamål, utan nytta, förstörde den ljuvaste av alla illusioner, att människorna äro goda och mena oss ärligt!

— Än min onkel då?

— Känner jag icke! sade Melida och höjde något på axlarna. — Hans värv ligga så utom min gräns. Men han är utan åtskillnad artig och förekommande mot hela världen, menar således väl med alla, — eller — med ingen. Ett medium kan här knappt finnas.

— Huru talar han om mig?

— Han talar intet om dig. Även däruti är stundom ett förtal.

— Melida, du är orättvis, du dömer för strängt!

— Nej, men jag vill hava dig härifrån.

— Det vill jag även; men jag ser ingen möjlig utväg nu genast. Gud give, att någon funnes!

— Se, där har du en! svarade Melida och tog upp ett förseglat brev, som hon räckte mig och lagade sig i samma ögonblick till att gå.

— Nej, vänta, Melida! sade jag. — Från vem är detta brev? Jag känner icke handskriften. Jag är dessutom rädd för alla brev! Brända barn sky elden.

— Det är icke något farligt brev, svarade Melida, då hade jag icke bringat det i din hand. Så väl måste du dock känna mig. Nu måste jag gå. Läs ditt brev med allvarliga tankar! I morgon kommer jag åter, visst icke för att avfordra dig något svar; men då kunna vi fritt tala om saken, Icke nu. Farväl, Ottilia! Stå vid din föresats, fast och troget, om än böner och hotelser regnade från din vän!

— O, Melida! Du är gruvligt hård, sade jag och kastade mig gråtande om hennes hals,

— Långt därifrån, min goda Ottilia! svarade hon. — Tror du inte, det svider i min själ, i mitt hjärta, att taga ifrån dig det lilla, det oändligt lilla, som du äger kvar av din första, kanske enda kärlek? Men Gud är mitt vittne, att jag gör det i välmening! Farväl nu, mitt kära barn, Gud vare med dig! Jag kan icke dröja längre nu, och jag vill det knappt. Men jag hoppas, att tider skola komma, då du, lugnad och nöjd, skall tala förtroligt med mig om dessa sorgliga och stormiga dagar, som då ligga i den flydda tidens bakgrund. — Farväl!

Och hon gick.

Där satt jag nu, åter så ensam och så olycklig! Ack, vad människorna tro sig göra väl, när de rycka undan den slöja, som dolde det onda! Dock, jag är bra orättvis, när jag så säger, ty man vore väl en niding, om man såge någon gå rakt ned i en avgrund, som icke syntes, utan att varna därför, ehuru själva varningen alltid innebär ett oändligt kval för den, som mottager den, ty att finna en avgrund, där man trott sig se en lustgård, är ingen ringa missräkning. Nog därom!

Kära Mormor, du vill väl veta något om det tjocka brevet, som jag vårdslöst och liknöjt höll i handen, länge sedan Melida var gången? Mina tankar orkade icke en gång att gissa, och själva min kvinnliga nyfikenhet, den slumrade. Sorgen och vissheten, att all jordisk fröjd för mig var nedsjunken i en evig natt, hade vaggat alla andra känslor i sömn. Slutligen öppnade jag dock brevet och läste med förvåning Edward H-s namn under detsamma. Den tanken hade icke en gång fallit mig in. Du skall få veta hela dess innehåll; först vill jag dock med ett par ord göra reda för det övriga av denna dagen.

I skymningen hör jag Otto komma trappan uppföre. Han hade mött Mina. Han visste att jag var uppe och klädd, han visste att jag var allena. Han kom till dörren. Jag stoppade icke till mina öron! För första gången på länge hörde jag ljudet av hans röst: Ottilia, bad han — på knä vid din dörr, ber jag dig, besvär jag dig, återtag ditt hårda nej! Låt mig få komma in till dig i afton! Jag har tusen saker att säga dig. Jag tror, jag dör annars, ja, jag förgås! Och frukta mig icke, Ottilia! Jag är stark, när jag vill. Jag vill hava makt över mig i allt! Svara mig ett ord, ett enda ord!

Jag teg. Han bad ännu. Jag grät, vred mina händer, men teg. Med en hastig rörelse sprang han från dörren, sade ohörbart för mig några häftiga ord och ilade in i sitt rum. Några ögonblick därefter återkommer han, skjuter in genom nyckelhålet en liten pappersrimsa, på vilken stod följande hotelse.

— Ottilia! Nu går jag för att beställa mig hästar tills i afton. Nekar du mig att se dig, så reser jag genast ned till Malvina och återkommer icke förr än — hennes —

Nu blev jag på en gång iskall. En känsla av harm och kränkt stolthet efterträdde för några ögonblick alla andra intryck. I denna sinnesstämning skrev jag följande, som jag genast, så fort Mina kom upp, skickade in utan särdeles omsvep till Otto:

— Din hotelse är i sanning mycket väl uttänkt! Ve över mig, om jag vore nog usel att genom ett medgivande av din vansinniga vilja, hindra dig ifrån att göra just vad du bör göra, just vad jag av själ och hjärta uppmuntrar dig att göra! Res! Förena dig med Malvina! Gör henne lycklig och bliv lycklig själv! Dröj, så länge du vill, åtminstone tills jag hunnit ned till mormor! Jag begär inte bättre. Din vansinniga tro, att jag skulle förbliva evigt hos dig eller med dig, jag vet icke vilket, och jag vet icke, huru du kunde fått en sådan — men säkert är, att jag skall utrota den. Farväl, lycklig resa! Jag önskar att aldrig få återse dig.

Jag kände efter allt detta, som gick mycket fort, ett besynnerligt, dval-likt lugn. Jag hörde Otto lämna sitt rum med hastiga, ilande steg. Nu först läste jag mitt brev från Edward, utan att dock rätt mycket besinna det. Det lydde så:

“Ottilia! Jag kan icke längre inspärra mitt hjärta och mina kälnslor inom det kalla förnuftets trånga gränsor. De vilja ut, de vilja tala fritt, de hava så länge tegat. Måtte jag bara kunna förmå dem att taga förnuftet med sig i alla sina företag! Jag älskar er, Ottilia! Det vet ni länge sedan. Ni vore icke annars en finkänslig, allseende kvinna. Mina ord äro er således ingen nyhet; men kanske hade ni icke väntat att höra edra gissningar uttryckligen bekräftas, helst när jag tillägger, att jag vet, det ni älskar en annan. Kasta icke mitt brev ifrån er, Ottilia! Tro mig, det vill mindre till att läsa detta än skriva det, ty därtill vill nästan en övermänsklig styrka. Pennan vill falla ur min hand, när jag försöker teckna de orden: ’Ottilia älskar sin unga kusin, greve Otto!’ Men nu stå de där dock! Och nu skola de bliva ett tema, över vilket jag troligen mycket kommer att modulera. Jag har därtill samlat all min köld, hela mitt förnuft. Ottilia älskar Otto med hela ungdomskärlekens, hela den första kärlekens kraft och styrka. Otto åter älskar Ottilia så, som han älskat mången före henne, som han kanske skall älska mången efter henne. Otto är dessutom bunden genom oupplösliga band. Visst kunde han slita och bryta dessa, och då skulle jag säga, att Otto älskade Ottilia så, som han ännu aldrig älskade någon, då skulle jag önska Ottilia lycka, om än mitt eget hjärta skulle brista därvid, då skulle jag säga att Otto vore värd att äga Ottilia, då känner jag mig i stånd att göra ännu mera: befordra en sak som för evigt stängde allt hopp på lycka för mig själv, ty jag är av den enfaldiga orten, som blott älskar en gång, men då utan all gräns. Med ett ord, jag skulle då kunna lära mig att unna Otto att äga Ottilia och hennes kärlek. Men ack! Otto varken sliter eller bryter sina band. Han bär dem och töjer blott på dem, att de må kännas så litet som möjligt, och jag slipper att vara ädelmodig, gör mig tvärtom en plikt av att, om jag kan, rycka Ottilia ur den avgrund, som i mina ögon ligger öppen fram för hennes barnsliga, oskuldsfulla, men lätt förvillade blickar. Det är icke en älskare, det är en broder, en vän, som i detta ögonblick frågar er, vad lycka ni väntat av er kärlek till Otto. Är han nog eländig, att ha förtegat sina förut ingångna förbidelser, som nästan en var känner, så har jag misstagit mig på Ottilia, om hon icke, mitt i sin förfärliga, olidliga smärta, skulle tacka den vän, som upplyste henne. Något sådant anar mig; när jag tänker mig de glada, de ljusa, de himmelska blickar, lågande av kärlek och oinskränkt tillgivenhet, som Ottilia ägnade den otacksamme. Känner Ottilia åter Ottos snara förening med en annan, huru kan hon då se så glad och nöjd ut, om hon är den renhjärtade, oskuldsfulla varelse, som jag tänkt mig? Nog vet jag en annan kvinna, som även älskar Otto med hela en italienskas häftighet, men hon emotser med förtjusning den dag då Otto skall hava en god, men föga behaglig maka; och gör allt vad hon kan för att befordra detta, påskynda det och avlägsna en vida farligare rival än den rika, fula, obetydligt intagande hustrun. Icke kan Ottilia äga en enda tanka, som liknar dessa? Nej, långt därifrån! Ottilia är den enda som icke känner vad alla andra veta och hennes okunnighet gör Otto ingen heder men giver henne all den glans i mina ögon som en kvinna kan äga, fastän hon älskar en annan. Jag ryser vid den tanken att måhända vara den, som öppnar Ottilias ögon, den som kastar henne ur hennes unga kärleks lust gård in i en öken av bara hemska sanningar och uppfylld av ohyggliga bilder, över vilka Ottilias glada ungdomsfantasi icke mer kastar illusionens stjärnströdda, ljusa slöja. Jag ryser, när jag ber Ottilia se sig omkring, se huru man gapar mot henne för att sluka henne, när hon i sin oskuld tror att man blott småler åt henne och hennes unga fröjd, som leker och solar sig på den skönaste yta, naturen ännu gav en kvinna.

Jag själv är uppfostrad mitt i denna villande värld. Länge låg även min inbillning fången under illusionerna; men jag har vaknat, och nu se mina skarpa blickar mycket mera än de någonsin vilja, mera än som är nödvändigt, om man skall kunna bibehålla den ringaste aktning för hela människosläktet. Jag hatar ock min klarsynthet och föraktar alla de bruk, jag därav kunde göra. Men nu, nu hotas en varelse, som jag sett dansa in livet, likt en fjäril, i de första sommardagarna, och vilken såsom fjäriln först bländat mig och sedan intagit mig, när jag tyckte mig finna att dess små gudavingar icke voro höljda av bedrägliga, lösa färger; nu är det mig omöjligt att icke varna för de giftiga blomstren, när jag i min osaliga klarsynthet ser dem så tydligt, ser gorgonhuvudet bakom så väl den yppiga rosen som den bländande liljan, Men lämnom blomsterspråket och låtom oss tala ett annat!

Dels av slump, dels av den skarpsynthet, som är även den försmådda kärleken så egen, har jag trott mig upptäcka följande, och endast stora, ovedersägliga bevis kunna övertyga mig om motsatsen: Goda, älskvärda Ottilia! Det smärtar mig att säga; men eder tante och onkel älska eder icke. De vilja blott göra sig till godo de behag som naturen och en förträffligt vårdad uppfostran givit er. Eder onkel är förtjust i er, ser med glädje eder fägring, edra behag och företräden samt bygger måhända mången äregirig plan därpå, ty det finns människor, så danade, att allt för dem är medel till egen vinning på ett eller annat sätt. Eder tante, lättsinnig och nyckfull, men kanske i det hela mindre illasinnad och liknöjd mot er, ser med stor förnöjelse, vilken relief ni givit hennes tröga och tråkiga salong, vilken tävlan nu uppstått att i varje större samling äga den stora, mörka planeten för den lilla, ljusa, sköna månens skull. Edert sällskap passar, roar och muntrar henne dessutom. Ni är i sällskapskretsarna den sol, varomkring alla svänga sig, och hemma är ni den lydiga, undergivna, alltid nöjda, alltid glada niecen. Att hon vill binda er vid sitt hus är illa, när det sker på bekostnad av vad som kunde vara er gagneligare; men det är dock en högst vanlig, mänsklig svaghet att först tänka på sig, sedan på alla andra. Att hon gjort allt för att avleda Ottos uppmärksamhet från den magnet, hon själv, utan att i förhand betänka faran, fört i hans väg, är mer än förlåtligt, helst när hon anser Ottos lycka och heder fordrar, att han uppfyller tidigare förbindelser. Men om hennes egennytta skulle övergå i förtal och tvetydiga utlåtelser om Ottilia — då är hon eländig, men olyckligtvis rätt vanlig; ingen furie, ingen Megära, ingen Brynhild eller Katarina av Medicis, utan slätt och rätt en av våra vanliga fruar. Sådan är världen; och Ottilia blir den lidande, helst om en tredje person tillkommer, som i flera år älskat Otto, för vilken även han haft ett passagert tycke, men som nu gör allt för att uppsporra Ottos moders vaksamhet, allt för att påskynda den epok då Otto och Ottilia skola skiljas, och som under sken av ett tillfälligt prat givit mig vid handen en hel hop av vad jag vet, på det jag därav skulle göra det bruk jag ville, ty hon är för kvick att icke länge sedan ha sett, huru jag älskade Ottilia, och huru ingenting avhöll mig att bjuda er min hand, mitt hjärta, allt vad en man kan bjuda den kvinna han ensamt älskar, blott jag vore säker, att icke en annan emottagit hennes tro. Och se, just att detta icke var händelsen, ville hon övertyga mig om, och därföre vet jag så mycket, till vilket min gissningsförmåga icke räckt till. Men att jag anat hennes motiver, det tror hon icke. En slug kvinna tror sig sällan genomskådad. Ett hopp vaknade hos mig på samma gång som jag med visshet erfor att Ottilia var förlorad för Otto. Ett hopp, svagt nog, ty att Otto ägde hela Ottilias kärlek, det såg jag för väl, för väl; men en gnista av hopp vaknade dock vid den tanken att, när Ottilias ögon äro verkligt öppnade och hon ser tingen sådana de äro, då känner hon ett behov av att fly till en vän, som menar henne fullkomligt väl, som icke känner någon högre önskan, någon renare njutning än att få ägna hela sitt liv till Ottilias lycka. Ni skall i första ögonblicket av min framställning rysa tillbaka vid tanken att söka lycka i en annans famn än Ottos. Ni skall det, Ottilia, jag känner människohjärtat för väl, jag dårar mig för litet, att icke veta detta; men ändå, o Ottilia! vågar jag bjuda er denna lugna, säkra, om icke blomsterprydda hamn. Jag skall icke på länge, länge, fordra kärlek av Ottilia, jag skall tala om Otto med dig, som vore han din älskling, och jag — din broder. Det är inga hårda, stränga band, i vilka jag vill fängsla dig. Min tillgivenhet, min inom gränsor bundna kärlek skola bliva de enda bojor, som Ottilia skall känna, och vartill knuten skall ligga i hennes egen hand. Tro icke, att jag nu genast fordrar ett svar av er, Ottila! Nej, långt därifrån! Ett förhastat nej eller ja vore en dödsdom för oss båda. Tänk noga och mycket på min enkla fråga! Begär ett råd av eder vördnadsvärda mormoder! Förtro er till min och eder vän, den goda, rättänkande, beprövade Melida, denna pärla bland världens mer eller mindre fördärvade kvinpor! Hon har för egen del obetydliga önskningar; därföre lägger hon sig icke i vägen för andras, när dessa äro goda och hava ett rätt mål; och en sådan kvinna är den enda, man till vän bör välja. Hennes öga är dessutom redan avhöljt, hennes blick skarp, och hennes omdöme säkert, och — bättre än allt detta — hennes hjärta är gott och ofördärvat, fast hårt prövat, ty hon har ingalunda dansat på rosor genom sitt unga liv. Förtro er till henne! Jag säger icke, att ni bör följa hennes råd, men vara övertygad att givas de — så dikteras de av inga biavsikter, inga egna intressen.

Detta brev hade jag skrivit samma dag man först sade mig att Ottilia var sjuk. Tusen marter hava under tiden kvalt mig. Ingen har egentligen velat underrätta mig om er. Jag har frågat eder onkel, eder tante. Den förra tyckte lika litet om min fråga som den senare, och av båda fick jag blott orakelsvar. Otto vill jag icke spörja. Pauline förtrodde mig däremot ofrågad, att Ottilia var illa sjuk, av förkylning troligen, att ni låg ensam och överlämnad åt er själv, att Ottilia talat med välvilja om mig, sett litet allvarlig ut, när hon för ro skull berättat er om min förmenta låga för min nya kusin, fröken Staël. — O, Ottilia! det är gruvligt att icke kunna tro ett enda av så ljuva ord! Pauline är en av dessa kvicka, sluga kvinnor som, under larven av okonstlat, glatt och roligt skämt, än aldrig låter undfalla sig ett oberäknat ord, ett ord, som icke ingår fullkomligt i hennes eget intresse, och som, utan att dock egentligen ljuga, färgar om tingen, lägger dem i andra dagrar, fast de i det hela kunna vara de samma ursprungliga. Äntligen har jag tagit mig mod och bett Melida giva er detta brev och mig en sannfärdig underrättelse från er. Ack, Ottilia! om jag vore nog egenkär att kunna tro er röras av min kärlek, så vågade jag även bedja er draga i betänkande, huru lycklig ni gjorde mig, om ni gåve mig blott det svagaste hopp, att en framtid kunde unna mig, vad jag nu ber er om. Vågar jag anse eder tystnad som så? Är detta en förmäten bön? O, Ottilia, om du älskat mig! Om dina önskningar mött mina! Vilket Eden på jorden hade icke då varit vår lott!”

Efter slutad läsning reste jag mig upp.

— Ja, Gud det give! sade jag för mig själv. — Men det är omöjligt. Våra önskningar mötas aldrig. Vårt Eden blir aldrig på samma punkt, och vår Orcus skall heller aldrig bliva det. Nej, ädle Edward, du är för god att få ett härjat hjärta, som — Otto kastar bort, ty varföre skall jag draga mig själv bakom ljuset? Jag är bra olycklig! Min kärlek, min förhärjade, mördade kärlek är icke en gång en hemlighet, som jag ensam rår om; den är ett ämne för andras tankar, andras ord. Om man bara ville lämna mig i fred! Jag vet att Edward, jag vet att Melida vilja mig väl; men vad vinna de med att, som de säga, öppna mina ögon? Jag blir olyckligare, misstrognare, människohatande och — älskar dock Otto lika mycket, lika förtvivlat, lika gränslöst, om de än upptäckte och för mig bevisade, att han vore — ja, att han vore en stråtrövare! Sådan är min kärlek! Men en sådan förstå de sig icke på! De tro, att allt kan göras efter mått och beräkning, älska, hata, glömma; — men de bedraga sig, åtminstone på mig!

Så där ungefär vurmade mina tankar hit och dit efter genomläsandet av Edward H-s brev. Att jag då skulle känna min kärlek till Otto häftigare och fastare än någonsin, var väl en oberäknad effekt därav; men så var det dock. En stum förtvivlan intog mig dessutom under hela tiden. Jag trodde Otto rest. Jag hörde icke till honom på hela aftonen. Han hade blott, när han ilade förbi min dörr, utropat ett farväl, vilket ju mer jag tänkte därpå, ju mer jag besinnade dess hemska ljud, föreföll mig som det sista, det allra sista, Ottos sista farväl!!!

Det var ju förbi då alltsammans! Vad var det nu värt att tala om, orda om, skriva om! Otto hade ju ändå gjort, vad han borde, vad varje hederlig karl skulle göra, och var ju nu, just där han borde och skulle vara! Jag tyckte allt vara så slut, att stundom föreföll mig hela denna senare tiden blott som en dunkel dröm.

Jag hade efter hand fått flera små saker av Otto. Dessa började jag nu att ordna och se på, lika som effekterna efter en död. Jag ville gärna skrivit genast till Edward, ty att han skulle anse min tystnad som ett jakande, plågade mig; men jag orkade, jag förmådde icke. Jag hade icke krafter till någonting. De voro alldeles förbi. Jag ville skriva till dig, goda Mormor; men jag kom aldrig längre än till de orden, som du även fick, nämligen: Goda Mormor! nu är jag frisk, men så matt, att jag icke orkar skriva. Så var det ock; men krafterna som voro slut, det var själens, ty lekamligt var jag verkligen frisk. De senare tidernas händelser hade med en sådan tyngd lagt sig över mitt sinne, att det var på sätt och vis nedtryckt. Det hade icke mer det elastiska och böjliga, som giver vika för var sak särskilt men som sedan höjer och reser sig av egen kraft dessimellan. Nu var det nedböjt, och det allra sista tilldragelserna, d. v. s. Edwards brev och Melidas besök, voro något som försvann i en viss glömska och vars intryck alldeles vek undan för äldre, djupare minnen. Nu, sedan den tiden var förbi, upplevde jag åter i minnet varje stund av våra, Ottos och mina, skönaste, ljuvaste kärleksdagar. Jag talade nu med min Otto såsom då, jag kysste tusen gånger en lock av hans hår, som jag en gång i en glad, livlig, lekfull stund klippt utav honom mitt i pannan, så att han länge haft mycket besvär att skyla skadan. Jag talade tusen ljuva ord till hans sköna bild, som han låtit rita i svartkrita av en fransk artist vid namn Beaudiot, som då uppehöll sig i Stockholm. Jag upplivades så av dessa minnen, att jag stundtals glömde, det allt var förbi, att vi, som nyss voro så outsägligt lyckliga, nu voro skilda för evigt och Otto redan borta! Nu förlät jag honom allt. Jag ångrade bittert och outsägligen, att icke ha givit honom ett enda, enda kärleksord med sig på den långa resan genom livet. Jag skulle givit mitt liv, om det ännu stått mig öppet att blott en gång, en enda gång, få taga avsked av honom. Så mycket hava vi dock icke brutit, att vi icke kunnat få säga varandra farväl — sade jag till mig — och förbannade på samma gång min envishet, min oböjliga hårdhet, som jag nu själv, för att förringa dess värde, gav namn av harm, avund och andra därmed besläktade känslor, vilka hos mig aldrig ägt rum. Jag grät gruvligt denna långa, förfärliga afton och kände för första gången, vad verklig sorg och saknad ville säga, ty så länge Otto ännu var kvar, så länge det vart ögonblick stod mig öppet att se honom, att åter se honom vid mina fötter, likasom fordom, att själv avgöra vårt öde till min fördel, så länge kände jag väl en olidlig smärta, väl en ryslig sinnesskakning, men icke denna tysta, stilla, passiva sorg, för vilken intet bot finnes, mer än tiden och, om tiden är för kraftlös, intet mer än döden.

I denna sinnesstämning skulle jag äntligen gå till vila. En dödstystnad rådde i hela våningen. Varken Otto eller ens hans betjänt hördes springa som vanligt uppför och nedför trapporna. Jag bad Mina, som legat uppe hos mig de sista nätterna, åter flytta ned till sina kamrater, sägande, att jag var alldeles frisk. Hon lät icke säga sig detta tvenne gånger, och jag blev nu alldeles ensam med min förfärliga sorg. Det var en lättnad att få tala högt därom. Jag talade till Otto, till denna outsägligen lyckliga Malvina, till dig, gamla, kära, goda Mormor, till Edward H., till Melida, ja även till Pauline, min tante och min onkel. Men av allt detta blev jag underligt uppstämd och upprymd. Jag var i ett exalterat, underbart tillstånd, kanske även något feberblandat, ty jag minns att mina kinder brunno och att jag fort och häftigt gick fram och åter genom rummet utan den minsta håg att gå till vila. Klockan slog 11, klockan slog 12. Jag hade hört, huru tantes och onkels vagn stannade vid porten, huru de kommo upp, och huru sedan allt åter blev tyst. Jag hörde allt detta utan att det ringaste tänka därpå. Jag tyckte mig vara ensam i världen, redan skild från alla andra, redan högt över dem, både i andlig och lekamlig mening. Min höga boning och den tystnad och dystra ensamhet, som nu där rådde, närde denna fantasi, och jag nästan svindlade när jag någon gång kastade tankarna till människorna där nere på jorden. När jag efteråt tänker på denna min sinnesstämning, så tror jag nog att jag yrade något. Imellertid slog klockan 1.

— Ja så, sade jag då, jag är då inne på en dag, en ny tid. Den dagen är förbi redan, då jag sista gången hade den ringaste beröring med min Otto, hörde det sista ljud, det sista farväl från honom. Men jag skall se honom ännu en gång i livet, innan jag dör. Om jag skall gå till fots, så skall jag se honom ännu en gång, men utan att han ser mig, mig eländiga, som Otto förkastade! Nej, jag vill icke se mig själv! Jag måste vara färfärlig!

Jag kastade mig handlöst ned på min bädd. Jag hade gråtit så mycket, att det susade för öronen, och jag hörde ingenting en lång stund; men slutligen når ett ljud mitt öra: Jag tycker att någon med handen famlar på min dörr. Min första känsla var en gruvlig ångest och räddhåga, något som jag förr aldrig känt, åtminstone icke här, ty all sådan fruktan hade mitt grannskap förjagat. Men nu var jag så ensam i hela denna lilla våning, ty den var delad och med egen trappuppgång samt hade blott bebotts av Otto och mig. Hjärtat slog förfärligt, och jag kunde höra pulsslagen i mitt huvud. Jag vågade icke andas. Jag hörde tydligt någon som med handen letade efter nyckeln. Jag ansåg det för en tjuv, och hela mitt hopp vilade på, att jag var fullt säker om, det Mina låst dörren och tagit nyckeln; men i min upprymda fantasi spökade redan tanken på dyrkar, lirkar, eller huru de heta, och jag höll på att giva ett nödrop, om jag det förmått, när jag äntligen hör handen finna nyckeln och ser dörren sakta gå upp! — Det svartnade för mina ögon och sansen förgick. Men när jag vaknade upp!!! Då satt jag lutad mot Ottos bröst, kände slagen av hans hjärta, kände hans arm som tryckte mig hårt intill detta hjärta, kände mig salig och lycklig och nöjd, hade glömt hela världen, jorden, människorna, livet, allt, allt, mindes blott Otto, drömde mig i en himmel, högt, ja, många tusen alnar över jorden, där blott Otto och jag funnos till. Jag tillslöt åter ögonen och smög närmare intill det hjärta, som för mig var — världsalltet. Vi tego. Intet ord, intet ljud störde dessa saliga, allt-utplånande, allt-överskuggande ögonblick. En halvtimma eller kanske mycket mera försvann under denna tysta sällhetsdvala. Ingen av oss hade håg att bryta denna himmelska tystnad. Det var, som skulle våra trötta, av sorg och lidande utmattade hjärtan äntligen funnit en vila, tryckta mot varandra.

Kära mormor, jag vet nog, att detta var illa gjort, jag vet nog, att mången skulle fördöma mig, icke blott för saken, utan för att dess minne är lika ljuvt, lika hänförande, lika litet blandat med ånger, som stunden var salig och helande för våra arma, lidande hjärtan. Jag har mången gång sedan tänkt på denna stund, försökt att reda för mig, om det var illa, om det var en synd, ett brott; men, obegripligt nog, mitt samvete vill icke anklaga mig. Det tiger och småler. Det viskar något om överseende och ett milt tillslutande av sina skarpa ögon, när i botten av hjärtat intentioner, önskningar, förhoppningar ligga rena och spegelklara. Sådana voro de ock! Ett par gånger svävade till och med den tanken förbi min själ, utan att jag kvaldes därav, att det var mot — Malvinas make, som jag lutade mitt tunga huvud, mitt trötta hjärta; men bilden av Malvina stod icke hotande och grym, utan tycktes nästan säga: Du gav ju mig så mycket, du avsade dig ju allt åt mig; jag må väl unna dig något!

Fattar du, kära Mormor, denna passiva, ljuva, oskyldiga känsla, som intog oss, mig åtminstone, och jag vågar även svara för min Otto, ty han, den stormande, vilda, aldrig nöjda Otto, han var nu tyst och stilla som ett lamm. Hans huvud låg mot min axel, hans ögon voro slutna, och blott av den lätta rörelsen, när han någon gång tryckte mig fastare till sitt hjärta, kände jag, att han var vaken, ty han levde, därom talade tydligt detta samma högt klappande hjärta. —

Sakta och endast småningom drog jag mig ur hans famn. Vi sutto länge och sågo på varandra, utan att ett ord övergick våra läppar, Jag har varit så sjuk, stammade jag slutligen. — Jag har lidit helvetes-marter, svarade Otto — men nu är allt åter gott. Förlåt min hotelse, Ottilia! Den var vansinnig.

— Den har jag länge sedan glömt.

— Jag även, och allt annat, som hör dit. Jag är blott din, ensamt din!

— Ja nu!

— Nej, för evigt!

— Har du? — Ack nej, det har du dock icke!

— Vad?

— Skrivit till — —

— Till henne?

— Åh nej, — sade jag — min fråga var dum, var orimlig. Tänk icke därpå!

— Tror du icke, att jag förstår dig! svarade Otto. — Nej, Ottilia, jag har icke skrivit till någon. Det kan jag icke. Om jag skreve en hel volym, så fattade de därav ingenting. Men jag har gjort det, som är bättre. Se här! sade han och tog upp sin portfölj. — Se, här är en tämligen försedd reskassa av växlar på Hamburg! Alla mina övriga affärer har jag i dag uppgjort. I allra största tysthet har jag begärt ett års kungl. permission för att resa utrikes, och så fort jag den får, då, Ottilia! Var då frisk, var då tillreds! tillade han, och ögonen blixtrade och läpparne darrade av en sorts vild fröjd, och han ville ånyo trycka mig till sitt hjärta; men jag vände mig hastigt ifrån honom, kastade mig ned på knä och höjde ett tackoffer till himmelen, att min enda, min största jordiska önskan ändå på sätt och vis var uppfylld: att Otto för min skull ville uppoffra allt annat, lämna allt, ära, lycka, vänner, fädernesland, allt, allt! — Men sedan steg jag hastigt upp, gick fram till Otto, som stod tyst och förvånad.

— Och nu, — sade jag — sedan jag nu nått alla mina rimliga önskningars höjd, nu är det min ordning att göra något, och ser du, det skall bliva: att för evigt avsäga mig dig. Det svär jag här i denna stund.

Allt detta gick så fort, att Otto hann icke sansa sig. Han började nu föreställa mig, bedja mig. Han hade redan så vant sig vid tanken på vår flykt, att den i hans inbillning antagit sköna, lockande, behagliga färger, även i sina detaljer. Denna ville han nu även överflytta på mig; men jag hade på en gång återfått hela min kraft, och med oförtäckta ord, sanningens fullaste språk bevisade jag Otto, att för oss kunde ingen lycka finnas i ett dylikt företag, att förr eller senare skulle vi anklaga varandra såsom den vilken lockat den andra till ett dylikt vansinnigt steg. Nej, sade jag slutligen — vi skola icke fly; men sedan må de säga, tycka, döma, fördöma allt och så mycket de vilja — Din vän, o Otto! det vill jag bliva, din vän i liv och död! Men du får icke för min skull förstöra hela din sköna, vackra levnadsbana, och när du en gång i framtiden står på all den höjd av lycka och ära, som du kan vinna, då, o Otto, tänk då på din Ottilia, som återgav dig åt allt det, för vilket du var ämnad! Och då skall du med tusen gånger mera kärlek tänka dig Ottilia, än om hon neddroge dig från det sköna, rörliga liv, där du nu svänger dig som örnen under molnet, till denna mörka, tysta grav av overksamhet och obemärkthet, dit blott ljudet av världens förakt och hån skulle ha nått oss. Nej, nej, min Otto! Du skall gå den väg ödet utpekat för dig, och jag skall leda dig dit, och jag skall stödja dig, ty därtill har jag kraft, emedan jag älskar dig och din ära, din lycka, tusen gånger mer än mig själv.

— Ottilia, sade Otto, fallande till mina fötter — huru vill du, att jag på en gång skall avstå dig och se dig vara en ängel, vara den härligaste kvinna, som ödet någonsin förde på min stig! Nej, fordra det icke! Jag står fast vid min plan, alldeles bergfast; men jag vill giva dig betänketid, att du må vänja dig vid tanken på detta vågsamma företag. Vi skola nu icke mer tala därom. Efter några dagar tänker du icke så, säger du icke så. Du kan det icke, ty du älskar mig dock, och nu förer entusiasmen, men icke kärleken din talan. Se på mig, Ottilia! Vill du, att en annan skall draga bort med din Otto, en annan trycka honom till sitt hjärta och kalla honom sin? Se på mig, flicka! Skulle du härda ut denna syn, denna evigt förföljande tanke?

— O Gud, du prövar mig hårt! svarade jag och gömde mitt anlete i mina händer, och vi tego länge. Utan att just med ord bekräfta vår föresats, tycktes vi dock båda fattat den, att låta några dagar gå, innan vi beslöto någonting. Ett förtroligt, innerligt förhållande var imellertid återkommet, och vi nedsatte oss åter, hand i hand och tämligen lugnt, att tala utan alla omsvep om allt som rörde oss båda. Endast allt, vad som angick Marie, blev icke med ett ord vidrört av någon utav oss. Det var en sak, som han trodde mig fullkomligt okunnig om, och som jag var fullt övertygad om att han gav henne all den hjälp hon kunde behöva, aktade jag mig noga att icke förråda vad jag därom visste. Men annars talade vi om allt. Vi voro en själ, ett liv. Det var omöjligt att hava någon hemlighet mer för varandra. Utan alla invändningar talade jag om Melidas besök och allt vad som då förefallit. Ävenledes om Edward H. och hans brev. Otto ville nödvändigt se det, han bad, han tiggde. Jag visste, att det var illa gjort, jag visste, att där funnos ord om hans föräldrar, om honom själv, som skulle smärta och såra Otto, jag visste mer än väl allt detta; men när Otto, blek av oro och harm, slutligen började misstänka min hårdnackade envishet att icke vilja visa honom brevet, då räckte jag det stillatigande till honom.

— Han är ganska hårdnackad och bitter och orättvis i sina omdömen, herr baron H. — sade Otto med en harmfull ton efter slutad läsning. Men vi började sedan tala lugnt om saken, och Otto var nog rimlig och rättvis, att slutligen medgiva, huru Edward dock i mycket icke hade så orätt.

— Ja, nu få vi se, sade han med ett något sarkastiskt leende — nu få vi se, huru långt herr H-s filosofi och självbehärskning och försakelse- och uppoffringsiver räcka till, ty, om jag nu på en gång bryter alla mina band och för bort dig, så få vi se, huru mycket därav som han skall gilla, och med vad han därtill vill bidraga. Det lyster mig just att se!

Rädd och halvhögt sade jag, att jag trodde icke H-s mening egentligen vara sådan,

— Och hurudan då? — frågade Otto.

— Han menade väl, sade jag något stammande och dröjande — om du, utan att resa någonstädes, bröt — vore så dåraktig att bryta — och sedan — —

Jag kunde icke säga mera.

Otto såg gruvligen tankfull och mörk ut, förblev länge så, men sade sedan:

— Vi skola icke mer tala därom. Den ena människan vet litet eller intet, vad som är den andra möjligt eller icke.

Och nu började vi åter tala om oss, under dessa förflutna tio dagar, och våra övriga små angelägenheter. Otto gjorde för mig en beskrivning om Malvina. Han berömde henne för allt; men i själva hans beröm låg något så svalt, så liknöjt, att jag började tänka, det Otto dock aldrig kunde finna sin lycka hos denna kvinna. Det ena ordet gav anledning till andra, och slutligen sade han:

— Uppriktighet och fullt förtroende böra lönas med detsamma. Se där, vill du läsa ett brev från Malvina? Har jag icke rätt, att i själva detta brev finns ett motgift för all kärlek? Jag vet icke egentligen var det sitter; men det finns, det känner jag

Jag tog mekaniskt brevet, av en besynnerlig, oförklarlig känsla, som dock var lika litet lik nyfikenhet som min kärlek till Otto var lik varje annat intryck. Brevet väckte likaledes hos mig en underligt obehaglig känsla, även oberäknat den omständigheten, att det kom från någon som hade vida större och mera rätt till Otto än jag. Detta brev var skrivet på mycket stort, styvt, tjock velinpapper, nästan sådant, som man plär rita och lavera på, samt viket blott i fyra delar, varav det blev ovanligt stort och fyrkantigt. Sedan började det med ett högst ordentligt och sirligt datum, på vars skrivande mycket besvär var nedlagt. Därefter kom ett: ”Min bästa Otto!” och så ett halvt kvarters mellanrum. Sedan började då äntligen själva brevet, men, som det var skrivet med ovanligt stor och prydlig handstil, en och en halv tums marginaler, långt imellan raderna, så innehöll det nästan ingenting, oaktat det var så till sägande fullskrivet på alla fyra sidor. Inga särdeles stavfel funnos, men alldeles fritt var det icke; dock sågs mycket väl, att de som insmygit sig voro icke av slurv eller hast utan rent utav ditpräntade emedan den skrivande en gång så fått det i sitt huvud. Detta har jag alltid ansett som ett drag av envishet och trögtänkthet. Du har visst sagt det någon gång, ty jag kom genast ihåg det nu. Under brevet stod, snart sagt, textat det allra prydligaste namn, med varenda bokstav utskrivet och därunder ett: P.S, samt ”Mamma och pappa bedja mycket hälsa.” — Det hela av detta brev hade troligen i andra omständigheter väckt mitt innerliga löje, huru beskedligt det än såg ut, men nu kvalde det mig. Otto såg på mig, under allt det jag ögnade igenom detta stora plakat, som var helt svårt att hålla i hand. Jag försökte väl att därmed skyla mina ömsom rodnande, ömsom bleknande kinder; men Otto satt så bredvid mig, att han dock ganska väl såg alla rörelser hos mig. När jag läst ut brevet lade jag långsamt och noggrant ihopa det, stack det ordningsfullt ned i kuvertet och räckte det tigande till Otto. Otto tog det likaledes, kastade en lång, mörk, heterogen blick därpå och lade det sedan på andra sidan om sig, sägande:

— Åh ja, något bättre än detta brevet är hon väl dock!

— Åh, det är ju bra! Däruti finns icke det ringaste ont eller illa, svarade jag.

— Nej, det må Gud veta, genmälde Otto — ty där finns — facit ingenting!

Kära Mormor! Jag får så ofta anropa ditt överseende under dessa anteckningar, och icke minst under denna långa natt, som vi nästan genomvakade tillsammans; men vad skall du säga om din arma Ottilia, vad skall du tycka om hennes gruvliga, gränslösa lättsinne när hon bekänner att hon, oaktat alla sina sorger, allt sitt lidande, allt vad som föregått, dock, när Otto med en liten harmfull rynkning på överläppen sade de sista orden, brast ut i ett ovillkorligt, oemotståndligt skratt! Detta smittade Otto, och vi häpnade själva över vår barnslighet, vårt lättsinne och vårt oförlåtliga skrattbegär, men skrattade dock dessimellan.

— Ja, vad gör det, att vi skratta litet? Det kunna vi rätt väl behöva, sade Otto. — Hon är dessutom död för mig, och jag för henne. Hon glömmer mig snart. Jag har länge sedan glömt henne. Hon finner snart en annan fästman med all sin stora förmögenhet, och jag, jag har äntligen funnit min egen pärla, den som ödet ensamt ämnat mig.

Nu ville han åter trycka mig till sitt hjärta: men jag drog mig skämtande undan, bad honom vara snäll och beskedlig, bad honom framför allt gå och lägga sig tyst och stilla, så att icke hyresgästerna inunder finge en vacker anekdot att berätta, samt förmådde honom lova på sin heder att aldrig mer inträda i mitt rum utan att jag därtill givit honom löfte, även om Mina ännu en gång skulle glömma att taga nyckeln, och gemensamt togo vi den överenskommelsen, att aldrig mer på detta sätt använda nattens bedrägliga och underbart förledande timmar.

— God natt, min Otto! God natt, min Ottilia! sade vi äntligen, och några minuter därefter sovo vi kanske båda; jag åtminstone, ty jag var så utmattad till själ och lekamen samt kände ett ljuvt lugn, men även en omöjlighet att tänka en enda redig tanka, utan inslumrade genast och vaknade icke förrän marssolen stod högt på himmelen.

Huru olika, huru förvandlat var icke allt nu! Visst hade jag avsagt mig Otto, och det var min verkliga, fulla mening; men Otto hade dock velat uppoffra allt annat för mig, och däruti låg en hel värld, full av lycka — och av en lycka, som jag trodde kunde räcka till för ett helt långt liv. Dessutom, kära Mormor! Jag vill icke neka något, jag vill icke göra mig bättre än jag är, icke till större hjältinna än jag var. Nå väl, varföre neka, att i botten av min själ stack upp en liten, späd och ljusgrön, knopp, som smålog milt och hette hopp! Varföre neka därtill?

Jag kände mig nästan frisk om morgonen och föresatte mig att gå ned; men vid nogare besinnande brydde jag mig inte om det, utan sedan jag för första gången på länge ätit litet men med god smak, lagade jag mig till att fullgöra min överenskommelse med Otto, vilken jag uttryckligen lovat att genast skriva ett svar till Edward H. för att hava det tillreds, när Melida skulle komma. Otto sade sig icke kunna få någon ro, så länge han visste, att Edward gick och hoppades.

Vill du höra detta brev, så låter det så här, ty jag tog avskrift därav, för att kunna visa Otto. Du lär inte tycka för mycket om detta kalla, liknöjda svar på den ädla Edwars, från djupet av ett rent hjärta flytande, skrivelse. Men goda mormor! det var, likasom allt vad jag på denna tid företog mig, endast dikterat av min vansinnigt häftiga kärlek, som gjorde mig döv och blind och känslolös för allt annat.

Mitt brev till Edward H.

“Herr baron H. har själv yttrat, att ni tager en tystnad för ett jakande. Jag måste således fatta pennan, även om handen darrar och sinnet är nedstämt efter en icke så lindrig sjukdom; men jag skulle avsky mig själv, om jag lämnade den ädla H. ett ögonblick i ovisshet, sedan mitt eget fasta beslut är taget, att hand och hjärta skola hos mig aldrig skiljas åt, även om hjärtat skulle tvina bort i nunne-cell, och handen aldrig trycka en makes. Nej, värdaste H.! i en förbindelse mellan oss kunde aldrig finnas någon lycka, varken för den ena eller den andra! Jag har väl en ringa erfarenhet; men den jag har säger mig dock tydligt, att jag vore ovärdig den ädla H., om jag lyssnade till hans önskan, och att han förtjänar ett tusen gånger blidare öde än att emottaga en maka, som icke ansåge sin förbindelse med honom för sin största jordiska lycka. Och en sådan maka skall H. finna! — Det finns icke många så otacksamma, så litet besinnande sitt eget verkliga väl, som Ottilia, och kanske kunna tider komma, då hon ångrar sin blindhet och sina nu tagna fasta och oryggliga beslut. Men er vänskap, o Edward! den avsäger jag mig aldrig. Genom hela livet vill jag medtaga den, och jag ber Gud, att jag måtte kunna göra mig värd densamma, fast jag visst icke är det av eder kärlek. Det senare blir ju således ett ämne, dött imellan oss; men måtte vänskapen däremot slå fasta rötter, blomstra och bära frukt av tillgivenhet och förtroende!

Vredgas icke, värdaste H., över mitt korta, nästan enfaldiga avslag, utan tänk milt, gott och vänskapligt på

Ottilia ***.”

Det var ju ett härligt brev, kära Mormor! Ord för ord är det säkert mången gång förr än nu skrivet av en flicka, till vilkens fot en god, ädel, rättänkande man nedlägger hela sitt förträfliga hjärta, vilket hon, intagen av en blind, gränslös och sanslös kärlek till en annan, icke ser, icke märker, icke det ringaste vet vad hon därmed skall företaga, annat än skicka det åter med stort, vidlöftigt fodral av bara lutter vänskap. Vänskap till foder, vänskap till övertyg och vänskap i själva botten.

Tro dock icke din Ottilia vara så låg och usel, att hon föraktade Edwards smickrande tillbud! Långt därifrån! Hon satte ett långt högre värde därpå, än hennes ord giva tillkänna, och det fanns ögonblick då hon gärna velat taga mången skön egenskap från Edward H., för att därmed ytterligare pryda sin Otto, vilket allra bäst bevisar, att hon icke såg H. ur någon orätt eller skev synpunkt, fast hon kände sig ur stånd att ens ett ögonblick lyssna till hans önskan. Men, när jag skrev detta brev till H., var det något som förlamade min hand och sövde alla mina tankar. Jag hade en håg att blott säga: Jag vill inte hava Edward, ty jag älskar Otto; men att utkrusa denna enkla mening i en mängd vackra ord och fraser var odrägligt, helst jag aldrig med en halvdragen anda ville nämna Otto, och det av tusen skäl, varibland ett, att jag det lovat Otto.

På förmiddagen kom Melida. Vi voro båda länge tysta och slutna inom oss själva. Slutligen tog jag upp mitt brev till Edward och lämnade henne det, tigande.

— Du avslår hans tillbud, sade hon — det ser jag på dig, det känner jag på tunnheten av brevet, det begriper jag på skyndsamheten varmed du besvarat hans skrivelse.

— Ja, Melida, sade jag med sänkt blick — du har gissat rätt.

— Jag kunde tro det, sade hon, och en lång paus uppstod.

— Du ser så allvarsam ut, sade jag slutligen. — Du ogillar mig säkert mycket för detta?

— Långt därifrån, Ottilia! För detta ogillar jag dig ingalunda. Har kvinnan ingen rätt att söka, så har hon det så mycket mer att neka och bör det även understundom. Men om du bygger dina förhoppningar på sanden, som rasar ned, på isen, som smälter bort, då ogillar jag dig, ty nu vet du, hurudan grunden är, som du vill resa ditt lyckotempel uppå.

— O, Melida! sade jag och föll gråtande om hennes hals. — Örunden är fast och god! Nu, nu vet jag det! Och om mitt lyckotempel icke kommer att spegla sina höga tinnar mot solen, om det ramlar eller kanske aldrig reses, så är det ensamt mitt fel. Mitt och ingen annans.

— Du har sett honom! sade Melida hastigt.

Jag teg.

— Akta dig, Ottilia! Du spelar högt spel! Du litar på lyckan, på dig, på honom! Det är dock tre vanskliga ting.

— Melida, du tror honom bra illa!

— Långt därifrån! Ack, jag har trott honom mycket för väl; men jag vet nu tämligen vad jag skall tro om honom.

— Vad då, Melida? Säg, jag ber dig, jag besvär dig!

— Jo, han är bland de många, de otaligt många, som vilja det goda, det rätta, men som ofta — för att icke säga oftast — handla rakt däremot, låta hänföra sig av ögonblicket, av omständigheterna, och framför allt av den passion, som sist dominerar dem.

Vi blevo nu störda av tantes besök och för att säga sanningen var jag icke rätt missnöjd därmed. ”Otto kände jag bäst själv.” Otto och min kärlek var mig dessutom nog. Allt annat var mig så likgiltigt, så för mycket eller för litet, med ett ord.

Tante var mycket nådig och fann mig nu vara — alldeles frisk, som hon sade, önskade att jag skulle komma ned till aftonen, då ett mindre sällskap av utvalda vänner (några och trettio) sans prétention voro bjudna, och hon försäkrade mig, att hon denna vecka saknat mig obeskrivligt. Det plågade mig outsägligen, att Melida skulle tro allt detta vara bara prat. Det är icke nog, att man vill vara älskad för sin egen skull; man vill även hava den tillfredsställelsen, att andra skola veta och tro det. Dessutom, denna kvinna var ju Ottos moder! Bara denna enda omständighet gav henne i mina ögon ett värde, som ingen kunde fråntaga henne, och ännu hade jag icke uppgivit allt hopp, att hon en dag, sent eller snart, skulle värdera mig för något annat, än den plats jag fyllde i hennes salong eller på hennes släp.

Gärna lovade jag att efterkomma hennes önskan, det jag skulle komma ned om aftonen, och då hon bad mig taga något simpel, varm klänning på mig samt taga lappskor och kappa i de kalla trapporna, kastade jag på Melida en glad och triumferande sidoblick, vilken ungefär sade: Ser du, huru god hon är! Ser du, hon håller utav mig ändå!

Melida drog svagt och medlidsamt på munnen och lagade sig till att gå, sägande: Vi råkas således i afton, ty grevinnan har varit så nådig, etc. etc. — och sedan gick hon. Tante stadnade ännu kvar en stund, pratade om en mängd saker, sade bland annat, att fru Staël givit ut ”Reflexions sur le Suicide”, dedicerade till H. K. H. kronprinsen, som var charmant, att en fru Schütz vore ankommen till Stockholm, vilken skulle giva mimiska representationer, varav den första redan var annonserad till morgondagen på Riddarhuset, Detta ville tante, partout, att jag skulle se.

— Allt sådant, sade hon, måste man se och höra, om man icke skall sitta tafatt i societén och inte veta mer än en katt; de quoi il est question. Hon berättade även mycket om Bernhard Rombergs konsert på Riddarhuset, att han hade suttit på ett bord, spelat ”charmant” och förtjust alla dem, som inte dånade av trängsel och värma. Vidare förtrodde hon mig, — men bad mig att inte tala om det för tante Pauline — att fru Staël inte var rätt artig mot drottningen, utan visade ävenväl mot henne samma överlägsenhet som mot andra damer, att man trodde henne hemligt gift med mr. Rocca, vilket tante tyckte var ”för horribelt” o.s.v. Slutligen talade hon om, huru rolig Pauline är, hur ledsam hon tyckte Melida vara, hur Emilie blir obehagligare för var dag, hur Edward H. är ”rätt hygglig”, men säkert blir en mycket jaloux och misstänksam man med tiden. Jag tror visst, att hon hade ämnat tala om Otto även, om inte onkel just då hade ankommit. Han var nu artigare än någonsin, försäkrade mig att min sjukdom i högsta grade embellerat mig: gladde sig otroligt åt att åter få se mig “pryda min plats partout”, berättade mig att hela världen fråfat honom huru hans sköna älskvärda niece mår, och att hela världen nu skulle bliva högst förtjust av att återse henne m. m.

Åter vind i seglen, kära Mormor!

Tante och onkel skulle bort på stor diné. Jag fick således ända till aftonen vara i min lilla ro. På eftermiddagen, just när jag tänkte på att kläda mig för aftonen, hörde jag de välkända snabba stegen, och vid den låsta dörren ljuda snart de viskade orden i mitt öra, i mitt hjärta: God afton, du ängel! Huru mår du? Sov du gott sedan? Du hade väl inte feber? Drömde du om din Otto? Kom för all del ned i afton, men tag väl på dig! O, om jag finge bära dig! Jag är som en ny människa. All levnadslust har ånyo vaknat hos mig. Nu hör jag Mina, ja, nu kommer hon! Farväl, sötunge!

Kära Mormor! hur är det möjligt, att man från en sådan sorg, sådana kval, kan inom några timmar återgå till en glad, mild, förtjusande sinnesstämning, utan minnen av vad som varit, utan fruktan för vad som skall komma, utan besinning, utan eftertanka? Jag och Otto förefalla mig i detta ögonblick, när jag nu efteråt tänker därpå, som ett fartyg, vilket i stormen förlorat styre, segel och mast, men som i full stiltje flyter sakta och fredligt på havets lugna men bedrägliga yta, utan att se land, utan att komma varken hit eller dit, utan minsta utsikt till räddning, om stormen i en hast blåste upp. Vi voro lyckliga, men vi visste icke rätt, av vad eller på vad vår lycka var byggd. Melida hade orätt, när hon trodde min lycka vila på lösa sanden eller lättsmälta isen; den vilade på intetdera, ty — den vilade på intet! Men detta intet klädde sig ljusgrönt, just såsom hoppet, och tog ett irrbloss, just sådant som hoppets fackla, och tog en mask, som liknade dess hänförande leende, för att skyla sitt tomma intet.

Klockan halv sju, innan någon vagn stannat ännu, gick jag ned. Otto gick ensam i salongen. O, jag såg honom aldrig skönare! Kronor och girandoler voro redan antända. Denna högtidliga tystnad och ordning rådde nu, som alltid, när man väntar bjudna gäster. När jag kom in, såg sig Otto först omkring; men när han fann sig fri från alla vittnen, kastade han sig ned på knä för mig.

— Välkommen, min hulda, söta, himmelska flicka! Du som trots allt skall bliva min maka, välkommen! sade han. — Gud, vad du är vacker i afton! Litet blekare än vanligt; men hos dig är detta ännu ett nytt behag. O, vad jag har längtat till denna afton, och vad jag väntat på dig! Här har jag gått en hel lång timma och trott att du skulle ana därtill och komma ned en gång, du hårdhjärtade, kalla, elaka flicka, ty du har dock en fröjd av min längtan, min väntan, min plåga, eller huru?

Så här småjollrade han, och jag smålog till svar, och vi voro lyckliga, som endast och allenast tvenne älskande på jorden kunna det vara, Men det varade icke länge. Snart smäller det i sängkammardörren. Tante kommer ut, ovanligt väl och gentilt klädd. Onkel kommer även med högtidsmin och tusende artiga raljerier till mig och till Otto, utan att dock någonsin blanda ett enda. Nej, de voro skilda som olja och ättika, och de som gällde Otto plågade oss båda, ty de alluderade nästan alla på Malvina.

Men nu börja vagnar att rulla och även stanna. Tante Pauline kommer in, embrasserar tante Aline längre och kärvänligare än vanligt. Emilie säger:

— God dag, söta du! Kors, vad du ser ut! Blek som ett lik och mager som baron Binder. Vad skall här bliva utav i afton? Vad är det för historier, tissel och tassel? Skall det bliva dans, skall det bliva deklamation? Det är odrägligt, tycker jag! Eller skall det bliva av de moderna flyglekarna, då man vänder ut och in på alla kläder och filoker, så att greve R. här om dagen sade, att när han gick från excellensen S. stodo hans galoscher vrängda ut och in i tamburen. Säg, Ottilia! Något skall det bliva, det vet jag precist, men inte vad, m. m.

Jag gjorde ingen reflexion på detta prat, som alldeles icke var ovanligt av Emilie. Melida satt tystare än någonsin. Pauline kom litet senare, men tycktes vara gladare och upprymdare än någonsin. Så fort hon fick se mig, gjorde hon en geste à la belle George och sade:

— Quoi Madame! Comment Princesse! Redan uppstigen från de döda! Huru stod det till i Elyséen? Vad sade man där för gott? Har Orfeus, viskade hon litet saktare, varit där efter sin Euridice? Gud ske lov, du har icke ändå glömt bort eller lagt av att rodna, ty nu har du all den purpur på dina stackars kinder, som ”la belle George” hade på sina axlar i går afton. Vet du, hon var superbe som Semiramis! Därutur måste du framdeles deklamera scener med unga Otto! ”Qu'en dites vous?” Rodnar! Rien que cela!

Paulines skämt roade mig icke denna afton. Otto undvek henne alldeles och såg mycket kall och fjär ut, men gjorde däremot vad han aldrig förut gjort, han sökte och följde mig oupphörligt och ganska ögonskenligt och påtagligt. Man begärde musik för att förkorta tiden, som man sade. Otto föreslog genast, att han och jag skulle sjunga den lilla vackra duon: La speranza al cor mi dice. När vi slutat, sade Pauline med ett småleende, under vilket låg mycken ironi:

— Ja, vad det hoppet är för en ljuvlig ting! Även när man hoppar i galen tunna! tillade hon litet saktare.

Nu ville man hava deklamation. Jag bad Pauline så mycket därom, sade mig icke orka, icke vilja, etc.; men hon var och förblev obeveklig.

— Nej, deklamera du; det är ditt väder, men icke mitt i afton, kära räv! Kanka på! sade hon hjärtligt skrattande.

— Nå! sade Otto, högst förargad på henne. Låtom oss då taga vår älsklingsscen ur Alzire, söta Ottilia!

Det var första gången, han i andras närvaro tilltalade mig utan att bruka benämningen kusin, och dessa ord voro dessutom beledsagade av en blick, en blick, som icke kan beskrivas, ty det var kärlekens, den glada, lyckliga, om andras blickar liknöjda kärlekens. Jag tyckte, att var och en kunde läsa i Ottos anlete varje hans känsla, varje hans tanke, ty så uppenbara lågo de nu. Jag rodnade och blev så huvudyr, att jag nästan icke kom ihåg ett enda ord av Alzires roll.

— Vill du kanske hava mig till sufflör i afton? sade Pauline, listigt skrattande. — Det torde nog behövas!

Jag hörde då knappt på hennes ord; men sedan, långt, långt efteråt, kom jag ihåg dem och förstod dem även för väl, för väl.

Imellertid började vi, Otto och jag. Ingen såg just särdeles på oss. Vi spelade nästan mer våra egna än Alzires och Zamores roller. Kanske har aldrig denna scen föreställts med så mycket verklig känsla, så mycken kärlek som nu. Scenen var nästan slut. Otto framsade just med yttersta känsla och omisskännelig passion dessa sista förtvivlade ord:

Pour la dernière fois Zamore t'aurait vue,
Tu me serais ravie aussitôt que rendue!

— — när dörren plötsligt öppnas och tante kommer in, alldeles en triomphe, med en äldre herre och en d:o dam vid var sin hand, onkel därefter, förande en ung, blond flicka, som söker att dölja sin förlägenhet med ett oavbrutet skratt, och allra sist en ung man, som jag vid första ögonkastet igenkänner vara — Alfred K.! Uppståndelsen blev allmän. För mina ögon var det alldeles kolsvart; men några minuter hörde jag dock, likasom från långt avlägsna rum, ljudet av en allmän presentation, ett skratt, ett larm och orden: agreable surprise, Ottos fästmö, Ottos tillkommande svärföräldrar, de unga tu, m. m.

Sedan vet jag icke, vad som vidare tilldrog sig, utan när jag härnäst uppvaknade till medvetande och kände att jag ännu levde och fanns till, då låg jag i min säng uppe på mitt rum, den vanliga läkaren satt bredvid mig och höll min arm, som sved och var förbunden, och Melida stod framför mig som en god genius, vilken man i de glada dagarna förskjutit men som självmanad återkommer i de sorgliga.

— Gud ske lov! sade läkaren — fröken kommer sig då äntligen före! Det var en alldeles ovanligt lång svimning! Fyrtiofom minuter, sedan jag kom, och kanske en god stund förut! Ja, ja, fröken lämnade sjukrummet för tidigt, det skulle så gå! Hon var för matt ännu att komma så ut i ett stort, bullrande sällskap, att så gå i drag och trappor, men jag förstår nog, huru det var fatt, fröken ville vara med om den allmänna glädjen, när — —

— Skola vi giva henne några stärkande droppar, herr doktor? frågade Melida ivrigt.

— Nej, låt man hållas nu! Åderlåtningen tror jag visst har gjort tillfyllest. Men nu får fröken icke gå ned på flera dagar, om det än vore aldrig så lustigt, i anseende till den —

— Hon ser så matt ut, herr doktor! sade Melida. — Kanske vi skola lämna henne i ro?

— Ja väl! Ödmjukaste tjänare! Sov nu gott i natt, min nådiga fröken! I morgon är allt åter bra och väl, som jag hoppas. Och han gick nu.

Nu satt Melida stum vid min bädd. Jag såg länge mållös på henne, slutligen tog jag hennes hand och sade med mycken ansträngning:

— Tala, Melida, säg mig något! Huru är allt?

— Och vad skall jag säga, som du icke vet förut, du arma barn? svarade Melida med sorglig röst.

— Melida? — jag drömde, — att Otto, — nej, att tante onkel, — att främmande — att — att —

— Var lugn, om du kan, min goda Ottilia! Du har icke drömt. Du uppvaknar till en förfärlig sanning; men visa nu, att du kan lita på dig själv, på egen kraft, efter både lyckan och — han sveko och bedrogo dig.

— Jag förstår icke allt detta, — svarade jag — för barmhärtighet tala om, huru allt tillgick! Tala om det, som anginge det icke mig! Jag ber dig därom, som om en nåd. Jag är frisk. Jag är icke sjuk. Jag är stark, tvärtom. Låt mig blott icke vara i denna ovisshet, ty den dödar mig!

— Nå väl! sade Melida. — Jag skall efterkomma din begäran, även om mitt hjärta svider av att tala, och ditt brister av att höra mig. Jag skall dock göra dig till viljes. Du minns väl början av denna afton?

— Denna afton? inföll jag. — Äro vi ännu på samma afton? Är icke en dag, ett dygn, ja, ett sekel förrunnet sedan dess.

— Nej, gudnås, min goda Ottilia! Tiden går icke så fort! Den står somliga stunder likasom stilla; men det är livets bittraste stunder, och de inträffa, ära vare Gud! sällan nog. Men nu till min berättelse! Du minns väl, att alla voro så besynnerligt, så högtidligt stämda. Icke just alla likväl, men de flesta, fast du och jag och några flera icke voro underrättade om den stora, förfärliga surprisen, som skulle göras Otto. Nå väl, den blev även fullkomlig, ty när du i stället för att som Alzire svara Zamore nedsjönk i en strax bakom dig varande fåtölj, stod Otto däremot likblek och utan att röra sig likasom fastnaglad på samma punkt och med blicken fäst på intet, ända tills hans fader kom fram mot honom, tog hans hand, lade däruti fröken Malvinas och sade högt, med sin vanliga, lätta ledighet: Se här, mitt herrskap, får jag äran presentera tvenne unga trolovade, som länge varit det, fast de icke velat tala om det för hela världen.

Flickan såg otroligt glad ut, skrattade jämt; men Otto stod förstenad, svarade icke ett enda ord på alla de gratulationer som började regna över honom, höll mekaniskt den hand man lagt i hans men ropade slutligen: Nej, detta är för mycket! och ilade, troligen utan alla tankar, åt dörren likasom letande efter något med sina förvirrade blickar. Du satt så bakom honom, att han icke kunde se dig. Men nu kom grevinnan mot honom, förde honom, snart sagt med våld, in i salongen, tvingade honom att hälsa på Malvinas föräldrar, överröstade honom med prat, och — — strax därefter klingade hela sällskapet med champagne-glas. Otto hade åter medvetslöst blivit förd till Malvina. Hela sällskapet stojade och skrattade och brydde Otto (som ingenting varken hörde eller såg) för hans ”stora förundran, oerhörda förvåning, gränslösa glädje och överraskning, etc. etc.”, ty så översatte greven och grevinnan hans besynnerliga sätt att emottaga de nya ”kära gästerna, som han så värderade”.

— Än jag, vad gjorde jag? frågade jag Melida.

— Du satt avsvimmad i ett mörkt hörn av förmaket. I salongen hade nu alla skockat sig. När jag saknade dig, sprang jag ut, där jag sist såg dig. Du satt där likblek, med huvudet hängande över stolstyret. Jag fick i hast ett par betjänter, som togo i armarna på stolen och buro dig hit upp, skickade sedan en av dem efter doktorn, har icke lämnat dig en minut sedan dess, och nu vet du allt vad jag vet.

— Och ingen, ingen har sedan frågat efter mig? Säg, Melida, såg sanning!

— Nej ingen, Ottilia! Men sansa dig nu, om du kan! Kom ihåg, livet är ju så kort, och döden kommer snart och gör slut på allt elände, bara vi hava mod och kraft att med ståndaktighet och undergivenhet möta allt, som kommer i vår väg under vår korta vandring på jorden.

— Jag vill hem till mormor!

— Ja, Gud give, jag dit kunde förflytta dig i denna stund!

— Gå ned, Melida; kära goda Melida gå ned, säg tante onkel, säg alla att jag vill resa hem i afton, nu genast!

Melida teg.

— Gör det, om du är min vän! — lär jag enträget bett Melida; men hon tog min arm, kände på pulsen och sade:

— Åh ja, det gick som jag trodde! Min eländiga berättelse har givit dig igen din feber, den är förfärligt stark.

— Nej bevars! — skulle jag då hemskt skrattande hava svarat. — Jag har visst ingen feber, mår alldeles charmant, vi bara resa hem till mormor på en liten stund, för att kasta mig i hennes famn och roa mig med att gråta en liten stund, det kan jag ju inte här, här som det är alldeles torrt i luften, eld i luften. Och så vill jag även klippa utav mitt stora myrtenträd och göra tre kransar utav. Den största och vackraste skall Otto hava, en skall Malvina få; men den minsta vill jag behålla själv, och så fort som prästen vigt dem, så skall han begrava mig, genast, utan alla krus och komplimanger, mitt för Otto och Malvina, hör han det, präst! Kors en sådan fête, bröllop och begravning! Vad tante då skall svissa och svasssa, och onkel hålla granna tal och gråta med ett öga och skratta med det andra! Åh, det skall bliva för lustigt, för roligt, m. m., ty jag lär hava yrat alldeles förfärligt.

Doktorn skickades ånyo efter. Tante var uppe ett skuttande och bad Melida för all del stanna hos mig, emedan alldeles ingen annan hade tid därmed. Melida svarade att hon aldrig annat ämnat. Emilie var uppe en minut och såg på mig men gick strax ned, ty hon var ”rädd för smitta”. Pauline kom även upp, stod länge tyst och fördjupad i tankar vid min bädd, torkade slutligen en nästan omärklig tår ur ögat och sade, nästan för sig själv:

— Jo, jo, det smakar malört, det vet jag! Socker och sirap smakade väl bättre. Men man måste hava båda delarna, och kronan till den, på vars anlete icke står att läsa, om det är malört eller nektar, som man sväljer.

Sedan såg hon sig om och sade, misslynt:

— Står du här, Melida? Jag såg dig icke! Jo, jo, du är just skapad till en soeur de la misericorde! Det passar dig otroligt väl!

Sedan gick hon. Melida såg suckande efter henne och låste igen dörren.

Fram på natten sedan allt väsende där nere var förbi, hörde Melida tunga, långsamma steg vandra uppför trappan, den kommande länge dröja vid min dörr, tydligt och hörbart draga långa, djupa suckar, men då han hörde människor vara i rummet, sakta och långsamt vandra till en annan dörr i förstugan, öppna och ingå genom den.

Nu, min goda älskade Mormor! kan jag icke redogöra för en tid av tjugoett dygn, annat än vad Melida sedan därom berättat mig.

Det tjugoandra dygnet var en klar vacker aprildag. Jag vaknade nu upp, tyckte jag, ur en lång, djup och välgörande sömn, efter ett oredigt minne av olidliga kval och plågor, till fullt medvetande och sans, d.v.s. av vad som föregick omkring mig, som mina yttre sinnen kunde fatta, men icke av vad som förr varit, ty mitt minne nekade mig i första ögonblicken fullkomligt sitt bruk, och vad som fordom timat svävade nu blott som orediga drömmar för min fantasi.

Jag såg mig omkring med förvåning. Jag låg i en djup alkov, i ett rum, som jag alldeles inte kände, väl och gentilt möblerat, ljust och vackert, med gröna jalusier för fenstret. Bredvid mig på en kommod stod ett glas med vackra, friska blommor. Jag var omsorgsfullt och väl klädd, fast i nattkläder, allt var ytterst ordentligt och fint, ja nästan elegant omkring mig. En dörr stod öppen till ett annat yttre rum, vilket även såg ut att vara vackert och väl ordnat. Jag hörde slutligen därifrån de gbekanta rösterna av tvenne sakta viskande personer. Jag ville gärna ropa för att få upplysning om varest jag var, och huru allt var beskaffat nu för tiden, samt även att få något att dricka; men jag förmådde icke ropa, och min ringklocka såg jag väl, men den stod så högt upp på kommoden att jag icke orkade sträcka mig efter den. Därföre lyssnade jag uppmärksamt nog till följande samtal, varav jag icke förstod ett enda ord:

— Men kära jungfru! hur i allan dagar kunde det vara utlyst?

— Jo, ser madame! Det var också en sörpris för fästmannen. Han lär redan i höstas talat vid prästen där nere, att det en gång skulle få lysas, fast han icke då vore närvarande eller själv kunde taga ut lysningen. Alla betyg och tocke där hade prästen ren fått.

— Nå, men vet inte jungfrun, varföre han är så stollig att dag från dag skjuta upp bröllopet, när allt är tillreds?

— Nej, kära madame! det vet Gud i himlen och ingen människa. Min bror, som tjänar hos kungen, säger att han icke alls är sig lik, att han långa stunder är alldeles som han vore ifrån sig, och att han vandrar halva nätterna fram och åter i sina granna rum, när han inte spelar kort.

— Jaså, han är ren ditflyttad?

— Ja bevars, det gjorde han då genast.

— Och nu skall då bröllopet stå i morgon?

— Ja, så är det väl sagt för visst, åtminstone!

Nu ledsnade jag vid detta odrägliga skvallerprat, och otåligheten gav mig kraft att räcka min klocka, med vilken jag hastigt ringde. Då inkommo skyndsamt tvenne för mig alldeles främmande figurer. Det ena var en snyggt och fint klädd tjänstflicka, det andra en gammal madame med glasögon. Häpna sågo de ömsom på varandra, ömsom på mig, och nu uppstod en konversation som för en fjärde må hända skulle förefallit rätt löjlig.

Jag: Vilka ären I, go vänner, och var är jag?

Jungfrun: Hon yrar alltjämt.

Jag: Nej, jag yrar alldeles inte, utan jag vill genast veta, vad jag frågar om: Vilka ären I båda?

Madamen: Vi äro de vanliga, som min nådiga fröken sett hela tiden, Ulla och jag.

Jag: Nå, det är lika gott; men var är jag?

Madamen: På samma ställe som alltid, min goda nådiga fröken!

Jag: Ja, men var är det?

Madamen (sakta till Ulla): Hå, hå, hon yrar förskräckligt alltjämt!

Jag: Åh nej, jag yrar alldeles inte! Förtreta mig icke med den yran, utan svara mig då en gång, var jag är!

Madamen: Nej, Gud bevars, där nådig fröken alltid varit, hos sina släktingar, nådig herrskapet där nere, en trappa upp!

Jag: Hos mormor?

Madamen såg på Ulla, och denna log i mjugg.

Jag: Säg, är jag hos mormor?

Madamen: Nej, Gud bevars, hos greve X.!

Jag: Hava de då flyttat, och jag även?

Madamen: Nej, bevars, allt är som vanligt, präktigt och galant, och nu blir nådig fröken snart frisk och får komma med på bröllopet.

En ilning genomfor alla mina leder; men jag hade dock intet egentligt medvetande, utan begärde nu att dricka, och när jag fått det, begärde jag även en liten brödskiva att doppa däruti, och då sade den så kallade Ulla:

— Åh, Gud ske lov! Vad mamsell nu skall bliva glad, när hon får veta, det fröken begärt något att äta! Det hava vi länge väntat på.

— Vilken mamsell? frågade jag.

Madamen och Ulla sågo på varandra; slutligen sade madamen:

— Ja, inte vet jag, huru hon heter, det bekänner jag; men en fasligt söt och beskedlig och vacker mamsell är det.

— Ja, det är hon visst, sade Ulla — men inte vet jag heller namn på henne. Men tyst, nu tror jag, hon kommer själv uppför trappan!

Och nu gick det verkligen tyst och sakta i yttre dörren, och inom ett ögonblick trädde Melida in helt försiktigt och på tå.

Jag blev gruvligt glad.

— God dag, min goda Melida! sade jag. — Ack, det var för väl, att du kom, och att jag fick se en enda klok varelse! Dessa tvenne människor äro mycket beskedliga, men de veta varken vilka de äro själva eller var de äro eller var jag är eller vem du är.

Melida log vemodigt och svarade mig:

— Gud ske lov, att du kommit till sans, min arma Ottilia! Men nu får du visst inte gå på och tala så här, utan ligg nu stilla och tyst, så skall jag tala om allt vad du kan vilja veta! Du minns väl ditt lilla rum där du sjuknade? Nå väl, det var alldeles för litet och trångt, och din tante beslöt således att du skulle flytta in i dessa tvenne rum. Du var då så sjuk, att du icke visste utav, när vi flyttade dig. Det är redan över fjorton dagar sedan. Din Mina minns du väl även, kan jag tro? Hon har fått något ont i foten, så att hon icke kunnat gått på ett par veckor, utan din tante har skaffat dig en annan kammarjungfru. och madamen där, hon har varit beskedlig och hjälpt oss att vaka över dig, när Ulla och jag slutligen icke litade på oss. Se så, nu vet du ju allt, vad du vill veta.

— Ack Melida, sade jag och tog hennes hand, som jag förde till mina läppar — du ängel! Du har då skött och varit hos mig under hela denna långa tid? Du är bra innerligen god! Men varifrån äro dessa rum komna? Var äro de belägna?

— Icke långt ifrån ditt, svarade Melida, litet långsamt och stammande.

— Det är väl icke — — Ottos?

— Och om än så vore, vad gjorde det? svarade Melida undvikande.

— Var är han då?

— Han har redan flyttat i sitt nya, granna hus, svarade madamen, som andäktigt avhört hela vårt samtal, när Melida något dröjde att svara.

— Nu skola vi lämna fröken i ro! sade Melida helt hastigt och steg upp.

— Nej, Melida, bad jag sorgligt, sedan madamen och Ulla voro utgångna i yttre rummet — gå icke ifrån mig! Nu ljusnar allt åter för mig — eller mörknar! Ty vad jag trott vara blott en ängslig villa, uppenbarar sig nu som en förfärlig verklighet.

— Ottilia, sade Melida milt men helt allvarligt — du måste nu vara lugn och stilla, om Gud icke skall ångra, att han tagit ifrån dig dina gruvliga plågor! Du bor nu i din Ottos rum. Är icke det ljuvt och smakar dig gott, och vill du veta mera, så skall jag säga dig, att din Otto älskar dig outsägligt, så mycket han kan älska, och detta bör vara kvinnohjärtat nog! Se så, nu skall du vara nöjd, nu skall du icke fråga om mera, utan vara tyst och stilla! Och, om du är snäll, så skall jag däremot tala om för dig en mängd roliga och intressanta saker. (Utan alla uppehåll fortsatte hon sedan.) Du kan väl förstå, att jag under denna tid just icke haft särdeles håg att roa mig; men greven och grevinnan envisades så här om afton tills jag följde med dem på en mimisk representation av den tyska resande, fru Händel-Schütz. Vet du, det var ganska intressant att se! Hon var en ovanlig talang och stor färdighet att byta expression i sitt behagliga och rörliga anlete. Den aftonen föreställde hon en mängd olika personer ur olika pjäser. Det första man fick se var den rörande scenen ur Maria Stuart, när hon tager avsked av sina enda återstående tjänare. Sedan deklamerade hon monologen ur die Jungfrau von Orleans. Även föreställde hon Galatea, som av Pygmalion livades och väcktes till kärlek och medvetande. Därefter såg man Niobe i det ögonblick då de sista bland hennes fjorton barn av döden ryckas från henne. Det var icke den så beryktade gruppen Niobe av Praxiteles eller Skopas, som hon dött efterapade, utan moderns förtvivlan, allt som hon ser den ena efter den andra av sina älskade barn falla ett offer för Latonas hämnd. Man kan icke föreställa sig något mer livligt och således även något mer hjärtskärande än denna moderns sorg, särdeles när dödens ängel även fattar det sista, det yngsta barnet. Detta förei ställdes även av konstnärinnans egen lilla sexåriga son, och ypperligt visste detta lilla barn att iakttaga den passiva och fullkomligt neutrala karaktär, som döden giver åt de kroppsliga överlevorna, under alla moderns smekningar och försök att åter uppliva det. I förtvivlan över fruktlösheten av sina bemödanden kastade modern en blick mot höjden, kanske den sista bönen, under vilket gossen likasom hängde över hennes ena arm, och detta var så mästerligt utfört av både moder och barn, att jag ville väl se den vars öga förbleve tårfritt därvid.

Sedan draperade hon sig och koketterade på alla sätt, såsom den unga, världsliga Magdalena, och strax därefter fingo vi skåda den botfärdiga. Detta var visst icke utan ett stort konstvärde, och hon developperade här en otänkbar skicklighet att hastigt och väl med en schal kostymera sig på många manér och visa sig i mångfaldiga, högst behagliga attityder, det var onekligt. Men man tyckte sedan, att man fick för litet motiverad den snara övergången från den behagsjuka, yra flickan till den stränga botgörerskan. Pauline sade även, träffande nog, att hon såg ”ullen på fåret och merinoschalen; men hon såg varken huru den spinnes, färgas eller väves”.

Allra sist visade sig fru Schütz som en sfinx och var då, som Emilie sade, alldeles fullkomligt lik ”handtaget på mammas vita rörstrandsporslinsformar”. Vet du, Ottilia, jag har i min levnad aldrig sett någon med så litet skönhetssinne, så liten smak för konsten och även för naturen som den stackars Emilie. Hennes dumma reflexioner störde min uppmärksamhet under hela tiden denna afton. Än hade hon saker att anmärka om spektatörerna och deras kostymering, än om de av teaterns elever, som biträdde fru Schütz, än om annat otänkbart lappri, och hela den skickliga konstnärinnans stora mimiska talang översatte hon simpelt och enkelt med grinkonst. Jag ville väl, den genialiska och förtjusta magister A. A. A. skulle höra detta. Han har redan diktat ett skaldestycke till den berömda fruns ära, i anledning av ett besök som hon, i sällskap med greve Jakob D. I. G., gjort i Gustaf Adolfs grift. Jag har icke läst det ännu. Det skall vara högst smickrande för fru Schütz, men obetydligt för oss andra, ”Nordens tärnor”, vilka lära få en rätt artig pisksläng, för att vi ”med veklingar i dans”, glömma både den store konungen och hans grift. Vi få väl sparlakansläxa tryckt i Poetisk kalender för 1814, tänker jag. Även Lorenzo lär hava tänjat ut några milslånga hexametrar till konstnärinnans ära. Fröken Nanny kan dem redan utantill och skanderar dem så eftertryckligt, att Pauline hinner säga: ”ett pepparkorn, två pepparkorn, tre pepparkorn, etc.” ända till tjugo på var rad.

Melida vann verkligen sitt ändamål med dessa och ändå många flera berättelser i samma genre, om denna oförgätligt briljanta och brokiga vinters tilldragelser, ty likt ett barn, som lämnar sina käraste dockor för en rolig saga, likaså lämnade jag mina av sjukdom och kroppsligt lidande försvagade egna tankar och sorger åt sidan, för att uppmärksamt åhöra Melida, och så ofta jag under ett par dagar ville återkomma på något ämne, som rörde Otto, visade Melida den aldra största skicklighet att utbyta och avleda mina tankar, utan att jag själv märkte det. Men allt som krafterna i kropp och själ återkommo, blev detta svårare, och då jag under Melidas korta frånvaro, den sjätte dagen av mitt tillfrisknande hade stigit upp och med Ullas hjälp klätt mig litet, blev Melida högst förvånad över detta och ännu mer, när jag helt lugnt och stadigt sade till henne, att hon tryggt kunde säga mig allt, tala om allt, icke dölja något, ty jag visste ändå det största, det enda, och allt vad som vidare kunde sägas mig skulle blott vara en lättnad, en sorts tröst.

— Och vad vet du då? frågade Melida med låtsad likgiltighet, men utan att kunna dölja den rörelse, som föregick inom henne.

— Vad jag vet! svarade jag. — Tror du väl, jag var i stånd att umbära underrättelser om Otto! Nej, då bedrog du dig! Jag har därföre, under likgiltighetens fullkomligaste larv och med hjälp av all min kvinnoförställning, sport mina båda sköterskor, under dina frånvaror, och vet således nu — ja, ja, Melida, blekna icke så, ser du, jag är ju lugn, fast allt, allt avgjordes för tre dagar sedan! Ser du, Melida! Detta har sjukdomen verkat! Jag har varit så nära döden, att livet nu mer endast förefaller mig som en dag, vars afton snart kommer, bara man har litet tålamod. (Vad Gud är god, som giver sådan plåga, när den så väl behöves!) Dessutom, o Melida! har jag noga betänkt allt och funnit i min själ, att den begärde en sak, en enda sak i världen — och det var kärlek av Otto; och när jag fick den, så avstod jag gärna allt annat; såg gärna att Otto som en man uppfyllde alla sina heliga förbindelser och gick dit, däråt ödet med sitt järnfinger stod och pekade. Du kunde väl invända, att just häruti ligger mycken egoism, ty i samma stund jag har Ottos kärlek, och han dock för en hel livstid är bunden vid en annan, skall han nödvändigt vara och bliva olycklig och missnöjd med hela sin existens. Så tycktes det väl; men så är det icke. Först och främst är livet så kort, och vad man för det rätta uppoffrar under dess framfart, det får man tusenfaldigt ersatt i ett annat, och även i detta livet en försmak därav, och får ävenväl under detta frid och ro och lugn, när man fyller sina skyldigheter, sina förbindelser, sina löften. Man kan väl sörja över vad man saknar; men när sorgen icke underblåses av gnagande samvetskval, då — mildras den väl småningom av tiden och antager kanske slutligen en ljuv, behaglig färg, som i själva döden blir rosenröd och liljevit. Förstår du mig, goda Melida?

— Visst förstår jag dig, sade hon, men vem kan väl vara så säker, att man fullkomligt gjort rätt, att icke ett annat handlingssätt varit rättare? Tvekan och oro måste dock alltid blanda sig med all sorg, som man själv är upphov till.

— Nu förstår jag dig! svarade jag. — Du låtsar tala i allmänhet; men i botten av din själ menar du Otto, som du tycker borde handlat annorlunda. Men, när du tänker så, då är du partisk för mig, för din vän. Vore du den arma Malvinas vän, så talade du helt annorlunda. Är det icke så?

— Kanske! genmälde Melida milt — och himlen vare lov och tack, att det är du, som mot mig antagit dig Ottos sak, ty jag fruktar att jag blivit en dålig advokat åt honom.

— En sådan behöver han icke hos mig, svarade jag Melida. — Den finns i botten av mitt hjärta och viker troligen aldrig därifrån, ty jag ber Gud, att Otto aldrig med någon svaghet, något utbrott av en otillbörlig känsla: kärlek, lättsinne, för sen ånger över fattade och verkställda beslut eller några andra överilningar, måtte rubba den höga tanka, jag nu har om honom, och som ensamt kan uppehålla modet hos mig, över att för evigt ha förlorat honom. Ju större, ju ädlare och starkare han visar sig, desto mindre bitter skall min saknad bliva; ty är han svag och dukar under för sina passioner även i kommande tider, då förlorade hela hans stoicism och självbehärskning vid detta ögonblick allt sitt värde, alla sina sköna färger, och då kunde han, så väl nu som framdeles, handlat lättsinnigt och obetänksamt och vi tillsammans fått begråta våra ungdomsförvillelser. Men därpå lönar nu icke tänka. Han har handlat rätt och gjort vad han borde göra, och så vill även jag, fast min verkningskrets är så oändeligen liten, och hela min existens så fullkomligt passiv, att ingen mask därav beror.

— Och vad vill du göra? frågade Melida ömt och deltagande.

— Jag vill återvända till min goda, älskade mormor, så snart jag blir så frisk, att jag det kan, och sedan åter börja det lilla snäckliv, jag där förde fordomdags.

— Dina planer äro icke högt svävande, sade Melida sorgligt och medlidsamt — men du har dock en tröst i dina bittra motgångar: du äger ett hem, en famn att kasta dig uti, som du vet gärna emottager dig. Det är dock något!

Nu var det min ordning att känna medlidande, och det gjorde jag även, och denna känsla hade alltid ingredierat i den innerliga tillgivenhet, jag städse känt mig äga för Melida, och vilken endast svalnade det enda ögonblick, då en allsmäktig kärlek absorberade varje annan känsla i hela min själ.

— Melida! sade jag, — Ännu några dagar, eller tills jag blir alldeles fullkomligt frisk, vill jag uppskjuta att bedja dig giva mig alla detaljer av Ottos senare öden, ty nu finner du väl, att jag snart kan avhöra allt om honom. Men medan denna tid förgår, så uppfyll min längtan att få veta dina egna ungdomsöden! Jag har alltid känt en stor böjelse att höra dig tala om dig, troligen därföre, att du det aldrig gör; men nu måste du åtminstone både lita på det deltagande och den tystlåtenhet, som böra bo hos mig, även om hela min vänskap till dig endast vore byggd på tacksamhet, vilket likväl icke är händelsen, ty jag hängde redan vid dig, den tid du med stor likgiltighet betraktade mig.

— Det har jag aldrig gjort, svarade Melida, något litet skiftande färg. — Med likgiltighet har jag aldrig sett dig. Men, lika ogärna som jag talar om mitt obetydliga jag, lika litet slösar jag min vänskap på någon, innan jag väl sett efter, om jag icke skall ångra min frikostighet, och om den, till vilken jag vill giva det enda jag har att giva, förtjänar min gåva.

— Nå, Melida, har jag gjort det eller icke?

— Du förtjänar den visst, min goda Ottilia; men det var en tid, då jag icke fattade motiverna till ditt handlingssätt, och då drog jag mig likt snigeln in i min snäcka igen.

— Ja, jag minns nog det! Men den tiden är nu förbi, sade jag suckande — och nu vet du allt vad jag tänker; men så är det icke med mig, och min nyfikenhet är större än du tror, ty oaktat all din försiktighet att aldrig inblanda dig själv i något förhållande, har min skarpa kvinnoblick dock upptäckt något — som — du måste medgiva eller vederlägga.

— Och detta är? frågade Melida rodnande.

— Att Otto ävenväl i dina öden haft en större roll.

— Nå ja, svarade hon beslutsamt efter några ögonblicks tystnad — nå ja, varföre neka därtill? Även jag blev en gång bländad av all den tjusningsförmåga, all den magi, som ödet och naturen slösat på och omkring Otto, och blev det så mycket, att sedan hava männerna varit mig alla lika likgiltiga som de voro förut. Nu vet du det, men förskona mig från alla detaljerna av en kort tid, som troligen utgör en redan glömd episod av Ottos framfarna ynglingaliv, och som för mig har vida flera bittra än ljuva minnen, och vars noga genomgående skulle kasta en mörk skugga över flera personer, som för mycket annat förtjäna min tacksamhet och tillgivenhet.

— Förlåt då min nyfikenhet, goda älskade Melida! sade jag. — Den är från denna dag alldeles slocknad, och jag vill aldrig mer spörja dig, endast älska dig. Men om den vissheten kan göra den ringaste tillfredsställelse, så kan jag icke motstå begäret att säga dig, med vilken tillgivenhet, vilken hög grad av aktning och gillande, ja, jag ville nästan säga vördnad, Otto alltid talade, var gång det någonsin var frågan om dig.

— Så-å, sade Melida med ett vemodigt leende — gjorde han det? Nå, varföre neka till, att det gläder mig! Motsatsen hade väl icke just förundrat mig, icke heller särdeles kvalt mig och hade visst mer kvadrerat med den köld, han alltid visade mig; men den har jag förlåtit honom långt före detta, och nu vore jag nästan färdig att tacka honom för den, ty jag säger, som du nyss sade: hellre hava en tyst, gömd, av ingen sedd, av ingen anad plats i ett hjärta, än emottaga en uppenbar hyllning, som ofta har sin grund i helt annat än kärlek, aktning och tillgivenhet.

Sedan dess blev aldrig mer frågan mellan oss om Melidas öden; men så mycket mer talade vi om mig, ty jag bekänner öppet, jag hade icke Melidas styrka att alldeles gömma sig och blott leva för andra. Ännu låg minnet av det nyss förflutna i förgrunden av min själ, och mången halv natt genomvakade vi, talande om vad som för evigt var förbi. Jag levde alldeles skild från hela den övriga världen.

Min sjukdom hade varit en mycket elakartad och farlig nervfeber, och därföre var var och en i högsta grad rädd för den ringaste kommunikation med mig. Alla, utom Melida, som sade sig icke hava mer än sitt stackars liv att förlora. I början hade väl generalskan lagt sig emot Melidas beslut att sköta mig, men när hon betänkte alla de kommande bröllopsfestiviteterna, då Melida i alla fall icke blivit bjuden med, så bekvämade hon sig att giva det bifall, som den arma Melida skulle hava till det ringaste av sina företag.

Efter hand fick jag veta allt det lilla, som Melida visste om vad som på minsta sätt kunde intressera mig, vilket Melida utan alla omsvep och förbättringar eller ändringar berättade mig, emedan hon mycket väl fann, att jag numer kunde höra allt, att sorgen hos mig antagit formen av en orubbligt lugn resignation och alldeles gått från detta urartande till förtvivlan, som även under yrseln av min sjukdom uppenbarat sig. Sålunda fick jag av Melida småningom veta, att jag i de första åtta dagarna av min sjukdom hade legat kvar i mitt första lilla rum, men att jag där varken hade sans eller ro utan endast, dag och natt, lyssnat efter de välkända stegen, som blevo allt tyngre och långsammare och ofta stannat långa stunder vid den välkända dörren. Att Melida slutligen tagit sig mod och gått in till Otto en vacker dag och utan omsvep sagt: Herr greven skall ju inom några veckor gifta sig? Eder nya boning arrangeras åtminstone med största hastighet, om av er eller icke av er — lika gott, men utan att dock kontramanderas av er. Detta säger mig mer än tillräckligt herr grevens fattade beslut. Gör nu något ävenväl för en annan varelse, som förtjänat ett blidare öde: Flytta härifrån! Lämna henne i ro! Och lämna edra rum till henne! Det hon nu begagnar är för litet, för trångt, för fullt av minnen. Under någon sömn eller dvala kan hon mycket väl flyttas, och det skall i alla fall bliva min sak, om blott herr greven ställer propositionen från sig till sin fru moder.

Melida var föga skonsam, som du hör, kära mormor, och blek som ett lik, utan tecken till liv eller håg att leva, med handen knuten över hjärtat och en stor tår, som dock aldrig föll, i vart öga, hade Otto utan att svara ett ord bockat sig, likasom till ett jakande, för Melida, gått ned till tante, och inom några timmar var han flyttad ur fäderneshuset och rummen lediga, och tante själv hade ”utfunderat ett förträffligt arrangemang, efter Otto ändå nödvändigt ville flytta bort i sitt nya hus, för att nogare tillse dess iordningsställande”.

Ännu samma afton inflyttade jag i Ottos rum. I början hade jag varit litet förundrad, litet vilsefarande med mina blickar och drömlika minnen; men snart tycktes dessa alldeles försvinna, och jag slutade genast att lyssna efter de välbekanta stegen, som nu aldrig mer läto höra sig. Sedan hade Melida blott en gång sett Otto, och det var på gatan. Han hade vandrat likt en drömmande, men när han kom mitt emot Melida hade han plötsligt sett upp, utropat ett ack, velat tala men icke kommit till ett enda ord, och när Melida något litet väntat forsatte hon sin gång. Han hade länge stått på samma ställe och sett efter henne, men utan att följa henne eller sedan göra minsta försök att träffa henne.

Vad hon sedan visste om bröllop etc. var det lilla, som Emilie alldeles ofrågad meddelat och vilket var så vanställt av Emilies omöjliga fattningsgåva och dumma framställningssätt, att Melida endast på min flera gånger upprepade begäran och sedan hon kallat mig gruvligt barnslig och oförlåtligt nyfiken, halvt leende berättade, som hon själv sade, med Emilies egna ord följande: Att bröllopet varit förbålt roligt, att bruden var alldeles omanerligt grann, utspökad med guldbroderi, nipper och otaligt med småsaker och lysande bjäfs och såg ut som hade hon ämnat stiga upp och dansa på lina på Cassortis, att hon för resten var fasligt ful den dagen och att Pauline yttrat, att när hon annars oupphörligt skrattade och fnissade, så kunde hon väl låtit bli att på sin bröllopsdag tjuta och gråta, tills de ljusblå ögonen blevo eldröda och näsan grisdelin och pannan prickig, ty Pauline kunde icke begripa, varföre hon skulle lipa, när hon var så grann och fick unga Otto till man, vilket båda delarna tycktes ligga henne mycket om hjärtat, efter hon rest så långa vägar för att få det. Emilie trodde för sin del, att hon grät i glädjeruset. Otto hade (allt efter Emilies utsago ordagrant) stått i brudstolen som en bock, utan tecken till liv, blek som ett lik och tafatt som Sevelin, när han spelar som allra tafattast. Emilie kunde icke begripa, vad som gick åt Otto, och när Melida frågade henne, om Pauline heller icke kunde begripa detta, mer än Malvinas lipande, så svarade Emilie: det vet jag inte, ty Pauline talar aldrig om Otto med mig, och har en gång för alla undanbett sig mina reflexioner om honom. Tante Aline hade varit alldeles förtjust och som det påstods, coifferad av Folker själv fast i största hemlighet. Onkel hade hållit det allra som vackraste bröllopstal i världen, varav Emilie icke mindes ett enda ord. Alla hade varit outsägligen granna och utstyrda, men Pauline det vackraste på hela bröllopet, utom en schal som bruden fått av sin svärmoder, och tårtan som lär varit sex kvarter hög med hela Olympen på. För resten hade Emilie mumsat konfekt hela aftonen och var rätt ledsen att icke ha kommit ihåg gömma en enda bit åt Melida eller den stackars sjuka Ottilia, som bruden sagt sig hava ett högst besynnerligt minne utav, och Emilie hade just hört, huru hon en gång frågade Otto, vad i all världen den där undersköna, svartklädda flickan hade för sig, när hon (Malvina) kom in hos Ottos föräldrar, ty hon (den svartklädda flickan) såg så förfärad ut och kastade sig bara på en stol. Otto hade icke givit akt på frågan eller svarat därpå utan disträ gått sin väg, troligen tänkande på något annat, som han nu beständigt ser ut att göra. Men Emilie hade upplyst Malvina, att Ottilia just hade deklamerat en scene ur Alzire eller Zaire (hon mindes icke vilket) med Otto, och Malvina hade skrattat otroligt åt detta och det hastiga, oväntade slut, som hennes ankomst gjort på hela denna deklamation, och sedan önskat obeskrivligt att Ottilia skulle bliva snart frisk, så att hon kunde få se den scenen en gång från början. Då hade Pauline ropat på Otto och berättat honom hans unga grevinnas önskan; men då hade Otto rynkat både på panna och överläpp och sett förfärligt ond och bister ut samt gått sin väg, utan att säga en enda glosa, åt vilket allt Malvina hade skrattat obeskrivligt!

Från Emilies övriga underrättelser om de andra släktkalaserna och fêterna förskonar jag dig, kära goda Mormor. Imellertid framlevde vi ett par veckor ett besynnerligt, ja, nästan trevligt liv, Melida och jag. Ett visst vemod vilade dock alltid däröver, men vi brydde oss icke om hela den övriga världen, utan logo och skämtade till och med över dess dårskaper, men talade allvarligt och ångrande om våra egna. Vi kommo överens om, att rådde vi oss själva, skulle vi resa till det sköna, leende Spanien och där ingå i kloster, efter det icke mer fanns dylika i det härliga Frankrike eller tjusande Italien, vilket vi mycket klandrade Napoleon för, som borde vetat, att vi båda passat till nunnor i ett skönt kloster på Arnos, La Brentas eller Rhenflodens stränder, innan han upphävde dem alla eller stadfäste revolutionens så dumma åtgärder. Men när vi kommo från våra illusoriska planer till verkligheten, då frågade jag Melida en gång, om hon icke ville följa med mig ned till dig, kära Mormor, säker att du med glädje emottagit denna din Ottilias enda vän, och som gjort så mycket för ditt kära barn. Men Melida svarade med beslutsamhet:

— Nej, Ottilia, det vore orätt av mig! Jag är uppfostrad från min barndom av generalskan och vill nu visa min tacksamhet, medelst all den omsorg jag kan för Emilie. Jag medgiver, det är som att så på hälleberget; men jag blir, åtminstone i mina egna ögon, något litet kvitt den stora gärd av tacksamhet, som dagligen och stundligen avfordras mig, och en gång, när generalen och generalskan anse Emilie färdig (i fall den lyckliga epoken någonsin inträffar) och jag således icke behövs mer i det huset, ty en gång för alla har jag avsagt mig att bliva guvernant för Paulines barn, om hon skulle hugnas med dylika, då, goda Ottilia! icke en gång då vill jag för alltid antaga ditt kärleksfulla tillbud, utan komma till dig på kortare tider, men för resten utvälja mig ett barn med goda, vackra anlag, som jag ensam får uppfostra och ägna alla mina omsorger, hela min verksamhet och all den erfarenhet som världen, sorgen och glädjen givit mig.

— O, Melida! sade jag ovillkorligt. — Jag vet detta barn! Och nu först talade jag om för henne allt, vad som rörde den arma, olyckliga Marie. Melida blev först fattad av en gruvlig harm till Otto; men när vi länge talat över saken, togo vi ett besynnerligt beslut, som var att förlåta — icke allenast Marie, utan även Otto, och komma ihåg, att de som fortast fördöma, de som allra mest yvas över sin höga, orubbliga dygd, äro kanske de som i andra kritiska förhållanden snarast dukat under för ögonblicket och tusen andra omständigheter, som endast de olyckliga, vilseförda själva torde känna; och att man således gör bäst, när man tackar Gud, som bevarat en själv, och för resten förlåter, aktar sig att fördöma och i allmänhet hellre flyr faran och allt vad som kan föra dit, än kastar sig blint däruti, säkert förlitande sig på sin styrka och sina fasta beslut. Ju skönare dygden lyste för oss, desto tolerantare blevo vi således, och vi kommo slutligen överens, att när jag bleve alldeles återställd, skulle vi fråga efter den arma Marie, som nu kanske var glömd och berövad all hjälp.

Så snart jag blev så frisk, att tante ”utan fara” trodde sig om att komma upp till mig, tackade jag henne förbindligt för all den godhet och allt det besvär, man för mig haft under min sjukdom, samt bad sedan allvarligt och utan särdeles omsvep och med en ton, så bestämd att den inga invändningar tålde, att så fort jag bleve så frisk, att läkare trodde mig kunna resa, jag skulle få återvända till dig, kära Mormor. Tante Aline blev högst frapperad, förbittrad samt slutligen ond och missbelåten på allt sätt. Hon yttrade till och med i sin iver flera ord om otacksamhet, om huru liten lön man oftast har för all sin möda, om vad hon av mig hade förväntat och mera sådant, vilket endast ännu ytterligare stärkte mina beslut och den köld, som nu intog mig och som nu mer icke rubbades av några illusioner, några konsiderationer.

Min onkel blev även högst förtörnad över denna min orubbliga föresats, att få återvända till dig, och i de två eller tre korta besök, han gjorde mig, framlyste en artighet och hövlighet, som likvisst alldeles voro kristalliserade och kanderade men icke som förr av socker utan av verklig is. Melida och jag drogo ömkande på munnen, när han gick, och till den 13 maj blev nu min resa bestämd.

Doktorn hade för mig ordinerat att åka ut, när det var vackert väder. Jag hade av många skäl protesterat mot detta; men slutligen började min envisa föresats att väcka förundran, som kunde slutat med misstankar, och jag beslöt, på Melidas uttryckliga råd, att åka ut några dagar före min avresa, för att försöka luften och se huru mycket jag tålde den. Försöket gick mycket bra. Jag mådde rätt väl därutav, och — såg icke en skymt av honom, vilken jag framför allt annat fruktade att återse, för att icke rubbas i det lilla lugn, som jag genom min långa sjukdom, mina många plågor, min tämligen förvärvade själsstyrka dyrt nog köpt mig, och även för att kunna säga till mig, att jag aldrig egentligen såg Otto som någon annans, ty i det ljuva ögonblicket, då vi skildes åt, då var han min och mer verkligt min än någonsin, både förut och efteråt. Det ljuva minnet av hela detta sista dygn och allt vad som då timat, ville jag orubbat och oförvandlat behålla, och en av mina största och ivrigaste önskningar var således, att icke på något sätt varken se eller komma i minsta kontakt med Otto före min snara avresa, vilken jag, utom när jag tänkte på Melida, emotsåg med stor längtan.

Dagen före denna min avresa hade jag bestämt att, under sken av att handla, göra mig underrättad om Marie och hennes öde, för att, i fall hon vore glömd, hjälpa henne med det lilla jag kunde — och för att — bekänn, du svaga, varma hjärta! — för att ännu en gång trycka — Ottos avbild till detta, i botten outsägligen lidande hjärta.

— Jag lät vagnen stanna hos Ullberg, sade mig snart skola återkomma och vandrade hastigt och ensam gatan uppföre. Snabbt sprang jag in genom porten och uppför de många trapporna. När jag öppnade dörren, mötte mig Marie, snygg och hyggligt klädd. Hela rummet hade nu ett utseende av ordentlighet och renlighet, dock utan allt skryt eller prål. Den lilla låg i sin vagga, väl och rent klädd, och Marie berättade mig nu: att greven genast när han fått hennes brev kom till henne, att han gråtit så bittert, när han fått se henne och hennes lilla barn, att han kysst och smekt det många gånger, att han givit henne penningar till allt vad hon behövde och hjälpt henne att skriva till modern ett brev, däruti hon bad henne förlåta sitt villosteg och tillåta henne (Marie) att få återvända till henne (modern), emedan annars all möjlig uselhet kunde bliva hennes olyckliga lott. Otto hade för resten lovat Marie, att alltid bestrida alla de utgifter, som kunde komma ifråga, för att Marie, hemma hos sin moder, skulle kunna leva ett tarvligt och ordentligt liv, samt på allra bästa sätt uppföda och uppfostra den lilla flickan, ”som jag aldrig varken kan eller skall glömma”, hade Otto slutat. Marie berättade vidare, att han många gånger tryckt barnets lilla söta anlete intill sitt och kallat henne gång på gång: Min lilla Ottilia! Min lilla söta Ottilia! Mina tårar, o Mormor! de runno nu för första gången på länge. Den tärande sorgen, som man skall gömma för sig och för hela världen, uttorkar tårarna, tror jag.

Sedan hade Otto icke varit hos Marie, utan lovat återkomma, så snart han på posten undfått Maries moders svar, vilket Marie nu med yttersta otålighet väntade för att sedan få avresa; men hon sade som sanningen väl var, att innan brevet på sockenpost och med tusen krokgångar kom till modern, och innan denna fick sansa sig något efter en sådan sorglig nyhet om sitt enda barn, och innan hon sedan hann anskaffa någon som skrev åt henne och fick brevet på behörig ort, kunde rätt lång tid åtgå. Hon misströstade således icke om svar från modern, fast det ännu kanske kunde dröja.

Mina tårar runno ymnigt under Maries lugna berättelse. Jag märkte, att hon kände intet av senare tiders händelser, och när jag en gång frågade henne, om hon aldrig varit ute eller hört utav någon människa på denna långa tid, svarade hon mig:

— Nej, min goda fröken! jag kommer aldrig ifrån den lilla. När hon är vaken, kan jag det icke, och när hon sover, näns jag det icke, ehuru jag visst behövde att få komma ut, för att köpa mig litet linne, som jag kunde hava så god tid att sy åt mig och den lilla.

Intagen av en otrolig, ja, jag ville nästan säga oemotståndlig håg att ensam få överhopa det sovande barnet med mina kyssar och tårar, sade jag hastigt till Marie:

— Skynda dig nu! Gå ut och köp ditt linne, men bliv icke för länge borta, och jag skall stanna kvar hos den lilla!

Hon tackade mig hjärtligen, lovade att snart återkomma och gick.

När hon väl var gången, lutade jag mig ned över barnet och tusen tårar och kyssar ägnades detta lilla ting, som jag skulle givit all världens rikedom för att utan blygsel, utan vanära eller känsla av brott, rå om, kunna kalla mitt! Du må le, bäst du vill, kära mormor, vredgas kan du dock icke, ty även från ljusare rymder ville jag försvara denna min rena, oblandade önskan!

Imellertid varken hörde jag eller såg, där jag låg på knä framför den lilla bädden, utan väcktes plötsligt till av dörrens hastiga öppnande bakom mig och av ett utrop i samma ögonblick, varav rösten var mig för väl bekant:

— Rättfärdige Gud! Ottilia!

Och Otto låg vid mina fötter, och hans huvud vilade mot mina knän. Han darrade märkbart, och den gode Guden allena vet, var jag fick den otroliga styrkan att vara förnuftig för oss båda.

— Otto, bad jag — sansa dig! Efter vi mötas här, vid detta slumrande barns vagga, så är väl Guds vilja, att vi icke skulle skiljas utan ett farväl för hela detta livet. Och detta måste vi säga varandra snart, innan Marie återkommer.

Otto låg alltjämt med nedsänkt huvud, och på mina händer kände jag hans brännande tårar. Jag bad honom förgäves resa sig upp, besinna var vi voro och skynda bort.

— Nå väl! sade han slutligen, seende upp på mig med en förtvivlans blick och ett blekt, avfallet, härjat anlete — nå väl, jag skall då gå! Jag skall då säga dig ett evigt farväl! Men först må du dock veta, att du är hämnad och förfärligt hämnad, att den store vedergällaren av all svaghet, allt lättsinne, av allt uselt, allt lumpet anseende på människors omdöme, hån och spe, över vad man dock själv i botten av hjärtat anser rätt, av all låg beräkning på vinnande av guld och anseende, av all eländig kraftlöshet att låta händelser och omständigheter samt andra människors dåraktiga vilja draga oss ned i sin virvel, utan att sätta oss däremot, fast den inre rösten högt uppmanar därtill, att han, den store vedergällaren av allt detta, av allt ont och gott, funnit sitt offer, och att jag är outsägligen olycklig och nog eländig, att endast i svindlande, höga spel, i den fradgande champagnen, i världens förvirrande, berusande larm och dårskaper kunna döva min smärta och för en stund insöva mitt gnagande samvete, då du åter, rena, vita lilja, står lugn som en himmelens ängel framför mig och med varje ny dygd, som jag upptäcker, giver mitt samvete en ny dödsdom och min saknad en vassare sporre.

Förtvivlans vansinne flammade i hans blick. Jag tog hela min ståndaktighet, all min kärlek till Gud och Otto till hjälp, för att trösta honom för ögonblicket, så måste jag dock med smärta säga dig, o mormor, att min sista illusion på jorden, som bleknade bort och sjönk ned i verklighetens mörkaste schakt, det var min höga tro på Otto, det var den sköna bild, jag gjort mig om hans självbehärskning, hans blinda lydnad för sin plikt och sina löften och den själsstyrka med vilken jag trodde han skulle bära vad jag ansåg vara hans av en högre makt utpekade öde.

Även allt detta var blott illusion!!!

Förundra dig därföre icke, kära Mormor, om jag längtar till en värld, där dylika icke finnas, och där jag av vad jag ägde och såg på jorden icke önskar mig mera än dig samt Melidas oblandade, oförfalskade och dock aldrig blinda vänskap.

Jag har just icke mycken håg att ännu vidare tillägga något. Min resa, och att Melida följde mig hela första dagen, känner du. Även tror jag du vet det, att den ädle Edward H. efter ett år ånyo sade mig, att hos mig och ingen annorstädes var hans lycka på jorden att finna, men att han, efter mitt korta, levnadströtta svar, begav sig ut på en av honom länge tilltänkt, utländsk resa, vilken dock genom Napoleons störtande troligen förlorade sin högsta ljuspunkt för honom.

De förfärliga underrättelser, Melida allt då och då meddelar mig om Otto, besparar jag dig. När man bara börjar att halka nedför en fasansfull brant, så går det allt fortare och fortare. Det är en sorglig men sann erfarenhet. Varken hälsa eller förmögenhet kunna någonsin på detta sätt räcka till för Ottos återstående liv, och sedan båda delarna äro borta, måtte då Gud i sin mildhet ingiva honom verklig, uppriktig, från hjärtat kommande ånger! Det är allt, vad jag nu mer önskar den tomma bilden av honom, som jag älskade över allt annat, som jag en gång satte i bredd med min Gud, för vilket jag även är straffad nog, då jag vid tjugo år sett alla mina illusioner smälta bort.

God natt, Mormor! Oljan i lampan varar icke många dagar till, det känner jag — med fröjd.

UTGIVARENS EFTERTAL

Det var alldeles inte jag, som
knackade på lektor Mobergs dörr.

Cadett

Nå, vad tycker du själv, min läsare, efter fulländad läsning? Även du har måhända förlorat den illusionen, att du bland dessa Illusioner kunde finna någonting, värt att fästa uppmärksamheten på, någonting, värt att en fem minuter begrunda. Om detta är ditt omdöme, så är jag nästan av din tanka, och dessutom hade jag god lust att säga allt det onda, jag vet om alltsammans, såväl hjältinnan som hjälten i pjäsen, om inte för annat så av det enkla skäl, att jag väl, för ro skull förstås, vore sinnad att bortvända läsarens tro, att jag — just jag — kunde vara denna samma Otto, som 1813 var ung och rik, och som nu är — här, att det kunde vara jag, som var så desperat och gjorde en så dum och dåraktig syndabekännelse som Otto, sid. 200, att det var jag, som någonsin i manna minne sörjt, gråtit, förtvivlat, etc., etc. Jag, den gladaste själ under solen, så länge jag icke tänker, och se därföre tänker jag aldrig!

Nej, bevars, långt ifrån allt detta! Det är visst inte jag! Inte ditåt en gång! Jag ber, för all del, tro inte det! Det skulle ju alldeles störa min jovialiska reputation, om man kunde falla på den dåraktiga tron, att samvetskval och sorg någonsin gnagt på mig. Nej, långt därifrån! Och måtte nu ingen läsare eller läsarinna i de båda brödrarikena (ty längre komma väl inga svenska illusioner) utbrista i den gamla, dumma, utnötta, men av okända skäl ännu ovederlagda satsen, att

Qui s'excuse, s'accuse!

ANMÄRKNINGAR

7	Sondéns vattenkur läkaren C. U. Sondén (1802—75) utgav koleraåret 1834 ”Råd mot cholera, ur egen erfarenhet”
8	mortifikationen förödmjukelsen
10	locomotoire lokomotor, ångdriven vagn; connaissance bekantskap; amicalt vänskapligt
17	dejeuner frukost
18	terribelt fruktansvärt; peignoir morgonrock
19	Eh bien! etc. Nå! Hur är det med franskan? Tydligen kan ni tala det riktigt nätt, inte sant? — tourneuren sättet att uppträda
21	l'Abeille du Nord franskspråkig tidning, utg. i Altona
22	ein hübsches Mädchen! etc. en söt flicka! Ja, sannerligen! — — Ja, mycket vacker, mycket söt! — pretext förevändning
23	coloretten (kollerett) halskrås för damer; vivacitet livlighet
24	volant halvklotformig boll med fjädrar på den flata sidan
25	présence d'esprit sinnesnärvaro; loup-garou varulv, buse
26	un doux souvenir ett ljuvt minne
27	hällad försedd med bindsle mellan ett par av benen
28	Numeri Fjärde Mosebok; imaginationer inbillningar
30	girandole flerarmad ljusstake
31	Hoffmeister, F.A. (1754-1812), tysk tonsättare och musikförläggare; Pleyel pour le clavecin cembalostycken av I. Pleyel (1754—1831), österrikisk tonsättare och musikförläggare
37	kvadrera överensstämma
38	rechercherade utsökta, utvalda
39	saine et sauve, au port lyckligt och väl, i hamn
41	Svebilii långkatekes ärkebiskop O. Svebilius' (1624-1700) katekes, gillad och stadfäst 1689, användes till 1810 och efter omarbetning till 1878; conveniensartiklar kunskap om konvenansens fordringar
43	moquerie gäckeri
44	les deux inséparables de båda oskiljaktiga; bonne amie den goda väninnan
45	Djurbergs geografi D. Djurberg (1744—1834) utgav flera läroböcker i geografi, som i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var praktiskt taget de enda som användes i geografiundervisningen i Sverige
46	deliberationer överläggningar; Dramaten låg vid denna tid vid Kungsträdgårdsgatan; Honni soit qui mal y pense skam den som tänker illa därom
47	moquant gycklande; tournure karaktär; pour lamour du phosphorisme av kärlek till fosforismen
48	Hammarsköld, L. (1785—1827), författare, en av Stockholmsromantikernas ledare; bec a bec ansikte mot ansikte
49	admiration beundran; Var en av asynjorna; hendekasyllaber verser med elva stavelser
56	C'est une autre affaire det är en annan sak; par dépit av trots; par politique av fintlighet; par raisonnement av beräkning; par gout av egen håg
62	ça n'est pas de son gout det är inte i hans smak
63	bunte Reihe (herrar och damer) par om par
65	Casagli, L. (1769—1831), balettmästare vid Kungl. teatern; Crälius (Craelius), C.M. (1773—1842), sånglärare vid Kungl. teatern och Musikaliska akademien; tic douloureux ansiktskramp
71	faux falsk; foret skog; en poetisk tidskrift etc. Phosphoros, litterär månadsskrift utgiven 1810—14 av Aurora-förbundet i Uppsala och försedd med ”Aurorarött” omslag
72	fru Staël Germaine S. (oftast kallad Madame de S., 1766—1817), fransk författarinna, om denna dam och personerna omkring henne se efterskriften s. 212; Corinne och Delphine romaner av Mme de Staël, utgivna resp. 1807 och 1802
73	A little learning etc. En ringa lärdom är en farlig sak; drick djupt — eller smaka inte (berömt citat ur Popes Essay on Criticism); les costumes du siecle de Louis XIV kläder från Ludvig XIV:s tid
81	ramassée satt; Schlegel, A. W. (1767—1845), tysk författare, en av nyromantikens främsta teoretiker
82	nouvelle debarquée que j'étais nykomling som jag var
85	per fas et nefas med tillåtna och otillåtna medel
88	Je ne suis pas femme pour rien jag är inte för inte kvinna
89	un siècle ett sekel; une éternité en evighet
92	Petit morveux etc. stackars snorunge, som inte ens kan tala franska; Point du tout inte alls; en imagination i tankarna; tel ou tel en eller den;
100	M:lle George Marguerite Joséphine G. (1787—1867), fransk skådespelerska, se efterskriften s. 212; Kotzebue, A. von (1761—1819), tysk författare med sentimentala skådespel som specialitet; vous pleurez ni gråter
101	beau talent framstående talang; preterade lånade; Ah, c'est affreux Å, det är fruktansvärt; Axel och Valborg skådespel av den danske författaren A. Oehlenschläger, utgivet 1810
103	arrivation händelse; Julie & Claire anspelning på de båda väninnorna i Rousseaus La nouvelle Héloïse
104	attrayanta tilldragande; point de vue framtidsmål (eg. utsikt)
105	à l'unisson unisont; pour mes péchés för mina synder; cette ennuyeuse Demoiselle sur mes talons denna tröttsamma fröken i hälarna; Oublions etc. Låt oss glömma bäggedera — och tala om er kusin
106	Ah, que voulez vous! etc. Å, vad begär ni! Det är ett barn: det är fältens blomma, det är naturen själv; repartier svar, repliker; Ah, Madame! Vous faite la reine chez vous Å, madame! Ni spelar drottning hemma hos er; Il se peut etc. Det må vara, madame, men aldrig hos andra
107	Asseyez vous, mon Prince Sätt er, min prins; Oui, mes illustres hôtes etc. Ja, mina frejdade gäster, låt oss sätta oss, ty när allt kommer omkring är jag herre i mitt hus; De grace M:me etc. Jag ber, madame, en historia! Vi har ingen stek; cornet de papier pappersstrut
111	bankovitten mynt: 1/4 skilling banko
115	perkal ett slags bomullstyg
119	Riesens den tyske tonsättaren och pianisten F. Ries (1784—1838) konserterade i Skandinavien 1813
122	la déesse de la paresse lättjans gudinna; A propos de bottes apropå ingenting
123	Hjortsberg, L. (1772—1843), sin tids främste svenske skådespelare; Sevelin, P. E. (1791—1851), skådespelare; Deland, L. (1772—1823), skådespelare och balettmästare vid Kungl. teatern
124	vingt-un tjugoett
125	quatrain fyrrading; Que de talent etc. Vilken talang, vilket snille! Allt för henne till odödligheten, och ingenting, inte ens hennes vattusot, går förlorat för eftervärlden; et — changeons de sujet och — låt oss tala om något annat
126	à tout moment etc. i varje ögonblick: min käre kusin, min älskvärde släkting; Poetiska kalendern Poetisk kalender, en litterär årsbok som utgavs i Uppsala 1812—22
127	l'on veut faire etc. Man vill åstadkomma all lycka eller, om det icke låter sig göra, all olycka för vad man älskar
141	par ésprit de contradiction av motsägelselusta
148	Oh, n'y pensez pas Å, tänk inte på det, dot hemgift
154	passagert flyktigt
156	Orcus underjorden
158	(Beaudiot), F. (1772—1840), fransk tecknare och porträttör, verksam i Stockholm 1812—14
171	sans prétention i all enkelhet
172	Reflexions sur le Suicide Tankar om självmordet; fru Schütz Jeanne-Henriette-Rosine Händel-S. (1770—1839), tysk skådespelerska; de quoi il est question vad är det fråga om; Romberg, B. (1767—1841), violoncellist och tonsättare
173	embellera försköna
175	filoker tillhörigheter; Qu'en dites vous Vad säger ni om det; Ren que cela Bara det
176	Pour la dernière fois etc. För sista gången skulle Zamore ha sett dig, du skulle ha ryckts ifrån mig i samma ögonblick som du givits mig
177	agreable surprise angenäm överraskning
181	soeur de la misericorde barmhärtighetssyster
182	sörpris överraskning
186	developperade utvecklade
190	ingredierat ingått (som del)
193	utan att dock kontramanderas av er utan att ni befaller annorlunda
203	Qui s'excuse etc. Den som urskuldar sig anklagar sig

1. Hnoss, urbilden för all skönhet och behag. Hlyn, den milda, som i olyckan kysser bort tårarna på en vän, vänskapens och huldhetens gudinna, sluter sig kärleksfullt till kärleksgudinnans tjänarinnor. Sjofn, som förmådde att vända människornas håg till kärlek. Lofn hade av Odin och Frigga tillstånd att förbinda män och kvinnor med varandra, vad händer som än kunde vara i vägen. Snottra, sedesamhetens gudinna. Eir, gudarnas läkare. Jag redogör som hastigast för detta sällskap, i fall du skulle glömma bort dem, kära Mormor.
2. Eliuder (smärta), Kör (tvinsot). Allt ur Nordiska mytologin.