←  FÖRRA DELEN
Amtmannens döttrar
av Camilla Collett

SEDNARE DELEN


[ 1 ]

AMTMANNENS DÖTTRAR.

EN NORSK BERÄTTELSE.

ÖFVERSÄTTNING

AF

M. F.

I TVÅ DELAR.

SEDNARE DELEN.

STOCKHOLM.

L. J. HIERTA.
[ 2 ]
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1863.
[ 3 ]

I.

De främmande, som en gång medan Amtmannens varit frånvarande hade aflagt ett kort besök på gården, voro en prost Rein och en hans gifta syster, ett medelålders folk, begge bosatta i sydligare delen af landet. De befunno sig på en resa till ett ställe i Amtmannens distrikt, dit fruns man, en landtmilitär, hade blifvit förflyttad.

Vägen förde dem nästan direkt öfver gården. Prosten hade i yngre dagar känt Amtmannen och hans fru. Det intresserade honom derföre högligen att se dessa gamla vänner igen efter så många års förlopp.

Man torde erinra sig att de resande endast träffade Sophie, äfvensom att hon gjorde ett behagligt intryck på dem, hvilket stod i en besynnerlig motsägelse till de barocka, oklara och till en del omilda omdömen, som på sqvallervägen hade utbildats om henne. Huruvida emellertid detta gynsamma intryck hade sin grund i ett tillfälligt misstag eller ej, är svårt att afgöra. Fördomar och förutfattade meningar utöfva en stor makt öfver oss och spela ofta de bästa menniskor månget puts.

Sedan de begge aktningsvärda syskonen, väl instufvade i den beqväma resvagnen, hunnit ett [ 4 ]stycke bort i alléen och med någon möda vändt sig om för att tillviska sin unga värdinna ett sista farväl, anmärkte prosten:

— Det var särdeles ledsamt att vi icke träffade familjen hemma.

— Säg snarare att det var en riktig lycka, inföll systern, att vi träffade den äldre dottern och inte den yngre. Det skall vara en riktig otäcka, kapriciös och full af infall. Vild och oförvägen som en kossack lär hon spränga alla fadrens hästar. Hon skulle hafva varit i stånd till att smälla igen dörren midtför vår näsa.

— Åh bevars väl, då var denna systern något helt annat.

— Ja, inte sannt? det var en för söt menniska. Jag är alldeles betagen i henne. Och vacker sedan! att inte en sådan skönhet är mera omtald. Der har ryktet tvärtemot all vana varit för modereradt.

— Jag har dock hört fröken Ramm omtalas såsom en intagande flicka, anmärkte den mera ordknappa brodern,

— Och så förekommande och så behaglig sedan! — och anrättningen, huru smakfullt var icke den gjord? Det var enkla rätter, men dock så delikata, jag vet hvad det vill säga att prestera sådant på landet..... Och huru nätt lade hon icke för vid bordet och underhöll oss tillika. Det är ingen lätt uppgift, det vet nog jag.

— Hon utvecklade särdeles mycken huslig verksamhet, sade prosten tankfull.

[ 5 ]— Och det var inte någonting ytligt, det försäkrar jag dig! Jojo, mitt lilla fina fruntimmer, tänkte jag, detta är visst mycket vackert och präktigt alltsammans, men det fordras dock något helt annat än att kunna duka ett bord smakfullt och göra »les honneurs» på ett behagligt sätt. Det är andra saker som inte kan göras med handskar på och det är väl inte egentligen din sak, det låter du mamma sörja för. Men det ska vi väl snart komma underfund med. Och huru kort tiden var fejade jag dock omkring med henne öfver hela huset. Vi voro på loftet och i källaren, i mjölkkammaren och väfkammaren och det må jag säga att jag gjorde henne i all stillhet afbön. Hon var minsann hemma öfverallt, och ehuru hon försäkrade sig blott taga obetydlig del i de yttre sysslorna visste hon dock så bra reda på allt och talade så klokt om hvarje sak, som om hon inte intresserade sig för något annat i verlden än att väfva, ysta och tjärna.

— Månne hon är musikalisk?

— Det tror jag knappast. Den yngre deremot skall vara ett musikaliskt geni. Men derföre får man också bredvid hennes konstfärdighet dragas med hennes konstigheter. Sådana der »begåfvade» barn är det aldrig någon riktig glädje med. Ifrån denhär backen tar gården sig verkligen vackert ut. Jag undrar om qvarnen dernere tillhör Amtmannen? Se dig om då, Fredrik!

— Huru gammal måntro hon är? sade prosten och såg ut åt andra sidan.

— Hvem? Den äldsta? Det kan jag säga dig [ 6 ]på pricken. Hon måste vara just tjuguett eller tjugutvå eller tjugutre år, allrahögst tjugufyra. Då jag för tjugu år sedan såg fru Ramm var den yngsta af hennes små flickor tre, fyra år och hon väntade sig då en på nytt.

— Tjugufyra år! då ser hon ofantligt ung ut för sin ålder.

— Just inte till sättet. Denna säkerhet ha icke helt unga flickor, de äro mera förlägna öfver sin person, mera affekterade om du så vill. Vet du hvad, Fredrik, det vore just en hustru för dig det!

— Hvad faller det dig in! ropade prosten nästan häftigt, och spratt upp ur sin makliga, hvilande ställning. En så ung och vacker flicka! Med hennes fordringar!

— Hm, ja fordringar. Hvarför icke? En man som du, i dina bästa år, ännu inte 50. Du kan bjuda en sådan bortklemad liten dam en ställning som hon länge kan få sucka efter eljest. Fru Ramms två äldsta döttrar gifte sig begge till tarfliga vilkor.

— Men fyra styfbarn, Mikaline! — Och ett stort landthushåll! ... invände brodern, som icke ogerna lät motsäga sig.

— Fyra barn, nåja! barn äro ju Guds gåfvor .... Allvarsamt taladt, kära Fredrik, så vore den planen inte så illa. Helsa du på i hemvägen igen och gif dig god ro några dagar hos den gästfria familjen, så kan du taga allt i litet närmare skärskådande. Det är dessutom inte passande att afspisa dem med ett alltför flyktigt besök.

[ 7 ]Den halft gycklande vändning samtalet fått grep djupare in i den vördige prostens stilla tankar än systern visste. Hans besök hos Amtmannens hade icke varit alldeles tillfälligt. Prosten Rein hade i en senare ålder gift sig med en kusin till fru Ramm. Efter ett kort äktenskap, hvari intet hade varit något klander underkastadt, dog den unga hustrun och lemnade fyra små barn efter sig. En enkling kan i Norge icke hedra sin hustrus minne bättre än genom att så snart som möjligt gifta om sig. Han visar ju derigenom att han icke kan umbära det husliga lifvets sötma, som den förevigade lärt honom smaka! Ju smärtsammare hans förlust varit, desto snarare längtar han att få den ersatt. I allmänhet omfattar han denna angelägenhet varmare andra än första gången. Rein stod just på denna punkt. Han längtade innerligt efter en ny äktenskaplig förbindelse. Ensamheten tröttade honom. Hushållets ombesörjande och barnens uppfostran gjorde det dessutom nödvändigt. På hans ort fanns intet qvinligt väsen, som kunde komma i fråga. Ryktet hade nämnt Amtmannens döttrar såsom ovanligt väl uppfostrade, husliga och älskvärda flickor. Han visste att der fanns en fullvuxen dotter som ännu var ogift; den andra tänkte han sig blott såsom halfvuxen. Då hans syster skulle anträda resan till sitt nya hem erbjöd han sig derföre till hennes öfverraskning att ledsaga henne. Det skulle glädja honom att lära känna hennes blifvande hem, och dessutom gaf det honom anledning att förnya den gamla bekantskapen med [ 8 ]Ramms, något som han länge önskat. Att resan hade ännu en hemlig driffjeder ville han icke riktigt tillstå för sig sjelf.

Förvexlingen af de begge systrarna försatte honom emellertid i stort bryderi. Han kände sig icke afskräckt, långt derifrån! Olyckan var att han hade funnit någonting annat — mycket mer än han hade väntat. Sophies väsen, hennes ungdom och skönhet voro egenskaper som den anspråkslöse mannen icke längre fordrade hos den ledsagarinna han sökte för att få sin anryckande ålderdom förljufvad. Likväl var han icke känslolös för dessa företräden; de hade gjort ett intryck på honom, som han med all makt bemödade sig om att öfvervinna.

Då han efter en kort tid vände tillbaka, fann han hela familjen hemma. Alla skyndade ut och omringade honom med välkomstrop innan han ännu stigit ur vagnen. Rein studsade icke litet vid att se ett okändt, något fetlagdt, men rätt vackert ungt fruntimmer bredvid fru Ramm, som presenterade henne såsom en af husets döttrar.

— Men min älskvärda värdinna då? frågade han och vände sig förundrad till Sophie, som syntes bakom de andra.

— Det är vår yngsta dotter, som redan varit så lycklig och fått göra herr Prostens bekantskap.

— Jaså, jaså — sade denne i en förvirring som han uppbjöd allt för att dölja.

Men nu skulle den hedersmannens strid först begynna. Det gällde att glömma Rachel för att vända sitt sinne till Lea. Amalias vänliga, men [ 9 ]något sirliga väsen, som hade ett visst uttryck af jungfrulig blyghet, halft sann, halft påtagen, hennes angenäma ehuru något klumpiga yttre, behagade honom äfven. Under de två dagar gästen uppehöll sig hos dem var det hennes tur att gå i hushållet. Hon lade för, hon serverade thé, o. s. v. och dessa sysslor klädde henne så väl, de passade så att säga till hennes personlighet, i det de tillika hindrade en viss osann, affekterad sida från att komma fram. Han kunde icke neka för sig sjelf att denna husliga, mera vanliga flicka var den som passade bäst för honom, och han bemödade sig att vända all sin uppmärksamhet på henne. Detta skedde, som sagdt var, icke utan anfäktelser.

Då Amalia hade hushållsbestyren föll sällskapandet mera på den yngre systerns lott. Prosten var en man som ganska väl förstod att sätta värde på qvinlig älskvärdhet. Sophie hade denna gratie, hvilken likasom pånyttfödes och frigöres genom att odlas, det vill säga der den yttre bildningen står i den fullaste samklang med den inre. Denna lyckliga harmoni uppnås sällan af våra unga flickor, derföre falla de så lätt in i stelhet och tillgjordhet så snart de trädt ut öfver den omedvetna barndomens gränsor; ty tillgjordheten består oftast blott i ett sträfvande, ett famlande efter en form för den inre uppvaknande menniskan, medan man smärtsamt känner det misslyckade. De rikast begåfvade äro lika mycket som andra, ja, ofta ännu mera utsatta för affektation. Sophie undgick detta blindskär kanske endast derigenom att hon så tidigt [ 10 ]blef förflyttad i »kultiverade» omgifningar. Men den arme mannens lidanden stego till sin höjd, då Sophie började spela och sjunga, talanger som han förut icke vetat af. Prosten hade i de yngre åren spelat fiol och var stor musikälskare. När hennes herrliga stämma började klinga glömde han totalt det intetsägande samtal om landtlifvet, om gårdens läge och annat som han förde med Amalia, och svarade tankspridt, ofta bakvändt, hvar gång hon, för att hindra samtalet från att afstanna, började från början igen.

— Ack, tänkte han, denna unga flicka är en af dessa utvalda naturer, dessa poesiens doftande plantor, som af misstag kommit att spira upp i vår hårda jordmån, men som aldrig kunna slå rot deri. Hon är icke skapad för verkligheten, icke för vårt husliga lif. Huru falsk denna slutsats än var, sökte han dock i den ett slags lugn. Men då under en spatsertur kring egorna, samtalet mellan dem föll på helt praktiska ämnen, om landtbruk och annat, visade sig den förra uppfattningen af henne icke längre hållbar. Sophie hade växt upp bland dessa saker, och hon visste så förståndigt skilja på dem och talade derom så naturligt, som om hon först der varit i sin rätta sfer. Hans systers ord: det vore just en hustru för dig! ljödo åter helt lockande för hans öra. Det var också särdeles fatalt med den förvexlingen som från början hade dragit hans tankar till den oriktiga! Den hederlige mannen reste hem helt förstämd och ond på sig sjelf, men [ 11 ]ledsagad af många böner att snart komma tillbaka och då på ett ordentligt, långt besök.

Snarare än han sjelf tänkt blef detta utaf. Några familjeangelägenheter gjorde kort derefter en ny resa upp till systern nödvändig och på hemvägen uraktlät han icke att stiga af hos Amtmannens der han blef mottagen med oskrymtad glädje. Äfven på Sophie hade han gjort ett godt intryck. Det låg i hans sätt någonting mildt, som ingaf förtroende, och som ingalunda uteslöt den respekt hans ålder och värdighet kräfde. Han hade denna sinnets ungdomlighet som karakteriserar så många äldre män och som utgör en så påfallande motsats till vår yngre slägts inre utlefvenhet och knarriga, sjukliga lifsåsigt. Han älskade ungdomen, han försvarade dess fel, då de blott voro ungdomliga, han ingick med värma på dess intressen, utan att dock sjelf vilja vara ung. Intet i hans väsen eller hans yttre röjde den ringaste sträfvan ditåt. Detta var kraftigt och kärnfriskt. Rein hade varit en ganska vacker karl; han var så ännu. Det svarta, rika håret var ännu endast obetydligt grånadt. Tankearbete och andliga ansträngningar hade icke tryckt sina förhärjande spår på hans ansigte, men förstånd och godhet, parade med fasthet, lyste derutur. Hans gestalt, hans herrliga röst, hans hållning, som var imponerande och till och med något ridderlig, tycktes bättre passa en förnäm militär än en andans man. Sophie sade till Amalia att hon tyckte så bra om Rein att hon icke ville gå i kyrkan och höra honom predika; deras prest hade nemligen [ 12 ]anmodat Rein att förrätta gudstjensten, emedan han sjelf hade förfall. Detta yttrande, som sades och uppfattades på lek, innehöll dock ett sorgligt allvar. Fru Ramm gick nästan hvarje söndag i kyrkan med sina döttrar. Hos henne trädde medvetandet om, det vill säga åsynen af att hon varit i kyrkan, i andaktens ställe. Men för dem som kommo med åtrå efter en upplyftande väckelse, ville detta icke förslå. Sophie delade tusende ungas öde. Uppvuxen i en torftig tid och hos en förtorkad, verldsligt sinnad moder måste hon undvara välsignelsen af en redan i hemmet väckt lefvande förbindelse med gudomen. Lycklig den som i godt mak kommer till denna välsignelse, som förer amuleten med sig innan lifvets kamp begynner, och icke såsom Sophie blir nödsakad att genom denna kamp, dessa strider, med smärta tillkämpa sig den! Hennes öppna, andäktiga sinne sökte tidigt Gud i naturen, i allt som der var stort och skönt, medan hon dunkelt kände saknaden efter en innerligare hvila i honom. Men detta närmande, detta innerliga tillegnande, hvar skulle man rätteligen söka det, om icke i kyrkan? Men just här, just i sin hembygds kyrka hade Sophie minst funnit det; hela ceremonien här vållade henne oftast oro och beklämdhet. Som barn fick hon ofta ondt och måste föras ut. Detta skall knapt kunna förundra någon, som känner litet till gudstjensten i våra kyrkor på landet, åtminstone så som den förrättades för en 20, 30 år sedan. Man behöfver blott tänka sig de ofta menings- och andlösa talen, mängden af psalmer, [ 13 ]som menighet, klockare och kantor föredrogo hvar i sitt tempo och sin tonart, jemte de många biförrättningarna, barndop, nattvardsgång, förhör, m. m. som hopades på en gång. Detta måste ju beröfva gudstjensten all högtidlighet och uttänja den tills man blef förstörd till både kropp och själ. Och detta på köpet under isande köld eller qväfvande sommarhetta!

Den söndag Rein skulle predika var en vacker solklar sommardag. Hela Rammska familjen for till kyrkan för att höra honom. Det lilla trånga, mörka gudshuset var fullproppadt af menniskor. Men Rein hade befallt att den stora kordörren skulle öppnas, så att den friska sommarvinden kunde tränga in och hålla luften ren. Solen sken genom det täta löfverket utanför, hvilket bildade liksom ett ljusgrönt, genomskinligt förhänge vid ingången. Det tog sig så vackert ut. Hvarje öga sökte denna fläck och hvar och en kunde efter behof hvila dervid, eller längtansfullt förlora sig uti det stora, doftande ljusa gudsrummet utanför! Psalmerna voro valda sparsammare och med större omsorg. Han höll derpå en predikan som efter vår tids fordringar kanske knappt hade varit tillfyllestgörande, men som understödd af hans milda, värdiga personlighet gjorde det bästa intryck. Den var kort och sammanhängande, samt dertill affattad på ett både vackert och lättfattligt språk. Menigheten lyssnade, som om den för första gången kännt sig tilltalad på sitt modersmål. En lefvande uppmärksamhet hade trädt i stället för den vanliga, döda stillheten. [ 14 ]Till och med den gamle gubben med silfverhvita håret, som aldrig fattades på sin plats under predikstolen, der han alltid fick sig en grundlig lur, var den dagen vaken och böjde sig ett par gånger fram för att kunna se den främmande presten.

Fru Ramm reste hem med sina döttrar, fullkomligt tillfredsställd och ganska stolt af sin gäst.

I sitt förhållande till Amtmannens två döttrar hade Rein tagit det parti som anstod en betänksam, åldrig man. Under de tre dagar han uppehöll sig i familjen sysselsatte han sig uteslutande med Amalia; han visade henne all den uppmärksamhet som passade för hans år, och Amalia, som smickrades af denna utmärkelse, kom honom tillitsfullt och vänligt till mötes. Hon anförtrodde honom till och med att ett stilla husligt lif i en prestgård på landet, var idealet för alla hennes önskningar — utlåtelser som åhöraren icke kunde undgå att tyda gynnsamt för sig sjelf. I ett förtroligt samtal med föräldrarna sista aftonen anhöll han derföre om hennes hand. Han uttalade detta mera såsom en önskan än en begäran, och då han icke såsom en förälskad yngling hade gjort, kunde vända sig till henne sjelf, lade han saken i deras händer. Både Amtmannen och frun blefvo gladt öfverraskade. Det var ett ansedt parti; prosten var en i alla afseenden aktad man, hvars hus hade namn för både ordning och välstånd. De försäkrade derföre utan tvekan att deras dotter skulle komma att finna sig särdeles hedrad af hans tillbud.

Amalia blef kallad till föräldrarna. Men här [ 15 ]mötte dem dock ett motstånd, som de icke väntat. Amalia sjönk på knä och bad dem snyftande att icke göra henne olycklig, icke krossa två hjertan, som voro skapade för hvarandra. Slutligen kom det fram att hon redan länge varit hemligt förlofvad med Bröcher.

— Seså, der ha vi det! sade fru Ramm.

— I Guds namn, min flicka, sade Amtmannen och lyftade henne upp, lugna dig! Här är icke fråga om att göra dig olycklig; ingen skall tvinga dig. Vi hafva visat dig utsigten till en förbindelse med en ansedd man, som vore i tillfälle att omgifva dig med alla lifvets beqvämligheter. Du har sjelf valt en, efter menniskors sätt att se, åtminstone ringare lott.

— En sådan stackare som Bröcher, tillade frun, som kanske först om tio år har utsigt att få något litet saslani upp i Finnmarken eller så!

— O, ropade Amalia, vi äro begge unga och behöfva inte så mycket. Kärlek och förnöjsamhet kunna förljufva äfven det tarfligaste lif.

— Men af hans lön kan ni väl för knäfveln icke tänka på att lefva, eller hur? — sade Amtmannen.

— O, fader, stammade Amalia med nedslagna ögon, än om så vore? ... Du vet att den öppna platsen under Bratlie står tom. Bröcher har hopp om att få arrendera den på billiga vilkor. Den ligger så vackert vid sjön!

— Det gamla, förfallna rucklet! — Du drömmer säkert, ropade hennes mor.

[ 16 ]— Vi reparera den .... Ack, vi skola ställa för oss på Galterud som i ett paradis.

Fadren runkade på hufvudet, men fru Ramm tog det icke på långt när så undergifvet.

Då Amalia hade gått utbrast hon: har man hört maken till dårskap! Huru kan flickan hafva smak för den styfve, tröge pedanten! En sådan erkeprosaist! En flicka med hennes känsla och bildning;

— Ja, ja, Marianne, men det är ingenting att göra vid detta. Vi — i vissa fall talade Amtmannen alltid i pluralis — vi hafva sjelfva hållit partiet för antagligt och visat Bröcher artighet.

— Du uttrycker dig så underligt, käre vän! Skulle vi ha visat Bröcher artighet? skulle vi ha uppmuntrat honom! Vi ha visat Bröcher den artighet, som vi visa hvarje husets gäst, men ...

— Ja, kära Marianne, jag menar ju också blott att .... vi hafva behandlat honom på ett sätt som — som inte precist har afskräckt honom, — och skedt är nu skedt. Tror Amalia sig bli lycklig dervid så — i Guds namn! Det smärtar mig blott att vi nu beredt Rein en missräkning.

Rein tog emot korgen med mycken värdighet. Han låtsade som om ingenting hade passerat och yttrade sig med deltagande om Bröchers ställning, som han försökte att framställa i gynnsammare dager. Han lofvade till och med att använda sitt inflytande för honom och reste från gården, som det tycktes, mycket lugn.



[ 17 ]

II.

Detta hade passerat medan Georg var borta. Han väntades nu dagligen hem. Aftnarna blefvo redan mörkare och kyligare, höslåttern var nästan afslutad. Fru Ramm tycktes egna hans väntade hemkomst mera uppmärksamhet än vanligt. Hon ordnade allt på hans rum med särdeles omsorg, hvarunder hon lät undfalla sig yttranden som om hon halft om halft ansåg honom såsom son i huset. Man erinrar sig kanhända att då Amtmaninnan märkte det ömsesidiga intresse som började utveckla sig hos de unga, sedan de länge bemött hvarandra med köld, tog hon sitt parti att låtsa som om hon ingenting märkte. Hon ålade sig en tystnad som hon i stillhet beundrade hos sig sjelf. Denna tystnad var i sjelfva verket endast skyttens lurande orörlighet, då han väl vet att ett blinkande med ögat kan förspilla hela fångsten för honom. Hon trodde det nu icke vara strängt nödvändigt att bibehålla tystnaden längre och gjorde derföre dessa antydningar, hvilka icke uraktläto att på det pinsammaste uppskrämma Sophie, som — vi måste väl yppa det — under sednaste tiden varit fullt upptagen med att bli klar för sig sjelf. Sophie var alls icke längre så lugn som hon hade varit.

— Gud! sade hon för sig sjelf, mamma säger det — alla som se mig häntyda derpå — och hvad sade icke den afskyvärde Lorentz! — Har jag [ 18 ]förtjenat detta? ... Har jag burit mig så galet åt? Åsidosatt all värdighet? — Mitt samvete förebrådde mig dock intet. Jag kände mig så stark och så trygg i hans närvaro; jag var så glad åt att höra honom tala, att hela dagen kunna utbyta idéer med honom, att fråga om så mycket och få svar innan jag ännu hunnit fråga. Att jag oförbehållsamt sökte honom och han mig, att vi helst ville vara ostörda, var det något ondt deri? .... Jag fick ej tid att tänka deröfver. Stundom då skrupler uppstego, som andra väckt, kunde han straxt lösa dem och han visste så vältaligt besegra dem att jag blygdes öfver min feghet. Jag fruktade hans gäckeri mera än allt annat .... feghet kallade jag denna fruktan, men hvad skall jag väl kalla detta? Nu törs jag ju alls icke göra det .... nej, icke för något pris. Jag begriper icke mitt mod då. Nu bäfvar jag vid blotta tanken att se honom igen .... Jag kan aldrig tala ensam med honom mer .... den glädjen är då förbi!

Hvar och en torde hafva kännt, att det vackra förhållande af lärare som Georg ställt sig i till sin förra elev, var af betänklig art. Med en sådan individualitet som hans hade det under inga omständigheter kunnat hålla sig länge på den verkligt eller inbilladt passionfria spets, hvarpå det hade balancerat tills han reste. Hvarje stöt utifrån är farlig, men allra farligast är dock skiljsmessan. Alltför tidigt hade denna trädt emellan dem. Så länge Sophie var i hans närhet hade deras samtal, hvilka öppnat nya verldar för henne, upptagit henne [ 19 ]helt och hållet. Men knappt var han borta förr än tomheten och saknaden infunno sig, och då började hans bild att sysselsätta henne mera. Drag för drag steg denna bild fram för henne igen med all sin intagande makt, än i en, än i en annan situation. Det leende, hvarmed han hade sagt det eller det — en egendomlig grimas vid något som misshagade honom, ljudet af hans röst, allt blef mera lefvande, mer genomträngande. Innan hon visste af hade denna gestalt blifvit ett med hennes andliga saknadsmål. Hon öfverflyttade all sin längtan på den, hon inflätade den i alla sina drömmar. Sophie hade kanske ännu någon tid kunnat hålla sig sjelf i villfarelse om den förändring som föregick hos henne, om andra lemnat henne i fred. Men det finnes intet som mera eggar mängdens nyfikenhet och som är mera retande än det uppvaknande lifvet i en ung flickas inre; och ju renare och djupare detta är, desto obarmhertigare är mängdens beteende. Det är synd, stor synd! Det så kallade oskyldiga bryendet är aldrig ens riktigt oskyldigt. Men i detta fall tänka alla, äfven de bättre, lättsinnigt. Menniskor som göra sig till öfver sin fina känsla, som hålla för en ryslig synd att stjäla en blomma på en graf, göra sig intet samvete af att råna friden i ett ungt bröst, att kränka ett mysterium, vid hvilket englarna lägga fingret på munnen och hvilket skalden, den stackars jordiske dödlige, blott tveksamt och med ovig hand försöker att afslöja.

[ 20 ]En dag suto damerna tillsammans i hvardagsrummet och sydde, då frun utbrast:

— Hvem är det som kommer åkande nere i alléen? Se efter du Amalia som har skarpa ögon.

— Det är visst Cold, svarade denna, jag tycker att jag känner igen hans grå hatt.

Sophies hjerta stod nästan stilla, men slog derpå så våldsamt, att hon för att ej röja sig måste låtsa som om hon tappat någonting på golfvet.

— Städa upp här .... tag ut de vissnade blommorna .... Och Sophie! hit med min mössa med blå banden, sade frun, medan hon för spegeln rättade på sin drägt.

— Ah, sade Amalia, blindt allarm! Det är ingen annan än gamla löjtnant Hanck .... Han blir visst här i natt.

— Det skall då inte bli utaf, sade frun, medan hon förtretad band på sig hvardagsmössan igen. Den gamle pratmakaren! Tag du emot honom Amalia, säg att ingen är hemma .... säg hvad du vill, bara du får honom på dörren ...

— Skall jag? ....

— Nå Sophie då! Men håll honom inte qvar, Sophie!

Men Sophie var längesedan ur rummet. Den upptäckten att det icke var Georg utan en annan hade icke lugnat henne. Hon hade stormat med sådan hast genom trädgården nedåt gångstigen, som om hon kunnat fly undan sin inre rörelse.

— Har det kommit så långt! sade hon för sig sjelf. Jag kan icke beherrska mig mera. Nu har [ 21 ]jag tänkt mig hans ankomst hundra gånger, jag har utmålat mig den i alla situationer, vid hvarje tid på dagen; om jag vore ensam, eller om jag vore omgifven af andra; jag har pröfvat och förberedt mig, men förgäfves. O, huru skall det väl gå! ... Det bästa vore om han kom när här vore främmande — alla grannarna samlade, ju fler ju bättre; ibland dessa ansigten blir jag trotsig och käck, och när det första återseendet väl är förbi och han ingenting har märkt, så går det nog bättre. Jag har hört att unga flickor kunna hysa en känsla länge, utan att ana det sjelfva. Det är visst vackert det der, men jag förstår det inte, det förefaller mig omöjligt. Jag kan icke bedraga mig sjelf. Jag vet mitt öde, jag visste det nästan förut, det har sväfvat som en namnlös fara öfver mitt hufvud alltsedan den tiden då jag murade in dockan. Ja, jag vet att denna menniska har fått en farlig makt öfver mig, att jag skall strida med honom om mitt lif, att jag skall offra honom mitt bästa, för att han till ersättning skall göra mig gränslöst olycklig. O Gud! så har ändå detta elände brutit ut öfver mig! Men han kommer, jag skall se honom igen! Det är visst och säkert att han kommer, det är ingen dröm ... Jag skall se honom igen!

En oändlig lycksalighet fyllde i detsamma hennes bröst; hon utstötte en af dessa klingande suckar, hvilka likna lärkans jublande uppsvingande från marken, och likasom om hon också lånat dess vingar flög hon öfver bron utåt den farliga stigen till grottan.

[ 22 ]Georg kom icke vid någon af de tider hon hade tänkt sig. Han kom nemligen midt i natten då alla sofvo. Också med honom hade en förändring försiggått, ehuru mindre märkbar för honom sjelf. Hans vänner och förströelser hade ideligen upptagit honom. Inför den andliga ram hvari han uppställt henne kände han sig trygg. Han var så stolt, så lycklig i den uppgift han fastställt för sig sjelf; den sporrade hela hans slappade viljekraft. Allt det, som legat stelnadt och vanmäktigt i honom, detta det djupaste, det andligaste, som en man aldrig meddelar åt en annan man, och som i månget lif blir liggande evigt begrafvet — allt svällde och sköt nya skott .... Och henne tillhörde det. Framför hennes bild nedlade han i ödmjuk väntan hela blomsterskörden.

Det kunde visserligen hända att hon en och annan stilla, farlig timma trädde ut ur ramen, och då var det icke längre den i djup hängifvenhet till hans visdom lyssnande Sophie; hon lade tvärtom fingret helt sakta på hans mun och såg honom dertill in i ögat som om hon velat brista i skratt. Dylika visioner inneslöt han alltid i djupet af sin själ, gladt förskräckt liksom den girige, hvilken hopar skatt på skatt, men vill hafva ro till att räkna dem.

Hvad som förnämligast bidrog att vidmakthålla Georgs oskyldiga sjelfbedrägeri, var den ostörda besittningen af hans hemlighet. Han sjelf undvek med snål ängslan allt som kunde draga en gissning åt detta håll. Derigenom kunde han dock icke [ 23 ]förekomma att medvetandet derom utstrålade ur hela hans väsen. Man kände icke igen den fordne osällskaplige, missmodige Georg, man trängdes om detta lyckliga ansigte, likasom man vederqvickes af en länge saknad solglimt under ett länge ihållande ruskväder. En mans hemlighet är det icke så pikant att förstöra, som en ung flickas. Kom det sig deraf, eller anade man verkligen icke orsaken till denna förändring hos honom? Så mycket är visst att aldrig den aflägsnaste hänsyftning blef gjord derpå. Det hade icke fallit den ringaste sten på den lugna spegelyta, hvari hans lycka speglade sig, så segersällt välbehaglig, så säker i egandet.

Dagen före hans afresa från Christiania hade sålunda kommit. Det var en söndag. Augustisolen som hade brännt hett hela dagen dalade nu bakom de taggiga Bærumsåsarna, och den svalare luften lockade folk ut på gatan. Christiania var på den tiden icke så lifligt som nu. En söndagseftermiddags hela tyngd låg öfver den stilla staden. Enstaka spatserande vankade omkring på gatorna, tveksamme hvart de skulle taga vägen med sin längtan efter förströelse för aftonen; här och der visade sig en man i skjortärmarna, som resigneradt rökte sin pipa i det öppna fönstret. Georg svärmade också en stund planlöst omkring och försökte till slut landsvägen, men dammet dref honom straxt tillbaka. Christianias omgifning är egentligen blott till för dem som ega hästar och landtställen; för dem den herrlighet som prunkar derutanför, för de öfriga dammet af deras vagnar, staden med dess [ 24 ]sommarleda. Uppe vid fästningen var det lifligare, men denna liflighet hade någonting begränsadt, spetsborgerligt med sig, som var långt ifrån att stämma sinnet muntrare. Här gjorde stadens uppstädade handtverksklass i breda rader sin fredliga rund omkring vallen, och stannade blott för att speja efter röken från den väntade ångbåten. Hamnen erbjöd på sådana dagar stundom, då vädret var vackert, en liflig tafla, i hvilken betraktandet fann någon lisa genom mängden af segelbåtar som ilade utåt öarna; men i dag var sjön spegelklar och stillheten afbröts endast genom ett och annat plaskande årslag som förlorade sig under vallen, eller vid en skildtvakts enformiga aflösning.

Georg stod länge vid bröstvärnet af Fridschlers bastion och såg tankfull ut öfver vattnet. Då och då kastade han en flyktig blick på de stumma förbigående. Bland dessa anmärkte han att nästan inga voro unga. Hvar är Christianias ungdom på en sådan dag? utbrast han nästan högt. Vår hufvudstad eger inga förlustelseanstalter som hvarje annan större stad, der man i skogens skydd kan njuta förfriskningar för en spottstyfver, och upplifvas af musik, samt vid åsynen af en brokig, rörlig menniskomassa; ett sådant aflopp för en sund, oförderfvad lifslust, gemensamt för alla stånd och åldrar, finnes icke. Man måste vandra i damm och solhetta långa vägar för att komma ut i det ensamma gröna. Men studenten, som hela veckan har grubblat öfver sina böcker, känner åtminstone något behof af ett Wertherskt drömmeri i naturen, [ 25 ]han vill hafva sällskap, lif, realitet, och har han intet Tivoli att fly till, så söker han Laugvig, der han i brist på vackra damer kan dansa med helgdagsklädda sömmerskor. Hvarför skulle han icke det? Få hafva någon tillflykt i familjerna, de flesta af dessa arma ynglingar äro totalt lemnade åt sig sjelfva. Huru qväkaraktigt stillsam är icke Christiania en sådan dag! Vår hydra råheten solar sig välbehagligt i den. Mången ung, öfvergifven själ har på en sådan söndag tagit sitt första steg på »hal is». — O du gästvänliga Christiania, till hvars pris så mycket blifvit sagdt och skrifvet af resande notabiliteter och konstnärer, om du blott öppnade dina många dörrar och gaf dina egna barn plats vid hemmens härd! ....

Det är icke säkert att Georg gjorde alla dessa betraktelser, åtminstone hade han ingen anledning att tillämpa dem på sig sjelf. Han stod just och öfvervägde hvilken af de många inbjudningarna för aftonen han skulle antaga, utan att han kände sig synnerligt benägen för någondera af dem. Hans sällskapliga lynne svek honom plötsligt sista aftonen. Han greps af längtan och var i andanom redan hemma. I denna stämning stod han då en gammal bekant som vandrade förbi tilltalade honom; det var en student, som icke hörde till de lyckliga, hvilka blifva mycket bortbjudna. Med honom gick Georg några slag på vallen. Händelsevis hade ännu ingen nämnt Sophies namn för honom. Det föll honom icke in att denna stjerna kunde vara [ 26 ]upptäckt af någon annan än honom; då kom studenten ganska oskyldigt att fråga om det fanns döttrar i den familj der Georg vistades, och då denne med en viss försigtighet hade besvarat frågan fortfor den andre, lika godtroget undrande, om det var en af dessa fröknar Ramm som under ett kort vistande i staden på våren hade väckt sådant uppseende genom sin skönhet, att der icke talats om annat en lång tid, o. s. v.; man hade blott beklagat att hon skulle vara halt, efter som hon icke dansade. Georg förnekade på det bestämdaste att han kände någon halt fröken Ramm.

Stenen hade fallit i dammen. Dessa få ord efterlemnade en oro, ett besynnerligt misshag hos honom, hvilket dref honom direkt hem till hans herberge, der han började packa in och derpå beställde hästar.

— Underligt nog, att detta icke fallit mig in förr! sade han, det är ju uppenbart bättre att resa om natten; dervid undviker jag hettan och dammet.

Han var svår emot skjutshästarna och unnade sig ingen hvila, hvilket också hade sin orsak i hans motvilja för landsvägen. Kl. 2 nästa natt höll han utanför porten, vandrade nedåt alléen och smög sig tyst in på gården. Just som han ämnade bulta på betänkte han sig igen, gick sakta genom den lilla staketporten in i trägården och sökte sig en bänk under en syrenhäck. Det var en herrlig augustinatt, vid den tid då månan återvinner sitt herravälde öfver jorden. Dess friska svalka sänkte sig [ 27 ]straxt som ett bad öfver hans trötta lemmar. Mot det sista ljusbrämet vid horisonten aftecknade sig skog och fjäll skarpt i dunkla, bronserade konturer; men månen som uppsteg bakom träden belyste redan med sitt milda skimmer det öfversta af de närmaste föremålen. Den sträfvade att genombryta löfverket, hvilket darrade i långa, underliga skuggor på husets vägg. En ung, smärt poppel sträckte sin skugga likt en skildtvakt framför ett fönster till höger ofvanpå; det var det första Georg sökte med sina blickar. Inunder detta hvilade allt i ett halfmörker. En enstaka månstråle smög sig uppåt gången bort till blomsterrabatten framför trappan, men träffade der blott en klunga raka, hvita stockrosor, hvilka spöklikt reste sig vid mörkret. Intet ljud hördes från huset, blott en syrsas läte från muren. Forssens brus nere i dalen och en åkerknarrs taktmessiga slag voro så entoniga, att de smälte tillsammans med nattens stillhet.

Georg var underlig till mods. Han insög djupt och med en viss beklämning det doft som fyllde atmosferen, en egendomlig blandning af rosor och nyslaget hö. Han önskade sig hundra sinnen för att till fullo njuta denna natts herrlighet, den var i detta ögonblick en bild af hans egen själ. Det som nu föregick i densamma var så olikt allt det han hittills hade kännt och upplefvat, som denna natt i sitt magiska dunkel, sin vexlande, förtrollande tjusning, sitt berusande doft var olik en dimmig marsdag. Alla bilder från fordom drogo besynnerligt bleknade och främmande förbi honom på [ 28 ]denna grund. Huru färglös, huru intetsägande var icke den lycka han fordom drömt om emot den som nu uppfyllde honom! Medan han fullföljde dessa drömmerier hade tröttheten sakta omslingat honom och han slumrade in lutad mot en trädstam. Då han vaknade voro nattens skuggor borta. Morgonrodnaden kastade sitt första skimmer på fönstren, som strålade i alla färger. En frisk morgonvind prasslade i bladen och rubbade det fina perlflor som daggen hade utbredt öfver de blommande rosenbuskarna. En rysning af kyla genomfor den vaknande. Han reste sig nästan lam af trötthet och gick långsamt fram emot huset, men här stannade han såsom rörd af ett elektriskt slag, hvilket åter dref blod och lif raskt igenom hans ådror. I det han lyftade ögat mot Sophies fönster trodde han sig märka en hvit arm, hvilken likasom vinkade åt honom! .... Då han såg närmare efter, upptäckte han dock att det var Sophies hvita katt, som hon hade den ovanan att behålla inne hos sig om nätterna, och som nu gjorde sin morgontoalett vid fönstret.


III.

Ändtligen var den öfverstånden, den blyga rodnaden vid det första återseendet. Stumma, icke mäktiga af ett ord, stodo de midtemot hvarandra. Båda voro så öfverväldigade af sin egen rörelse, att den ene icke märkte den andras.

[ 29 ]Sophies yttre var också förändradt — ehuru vi svårligen kunna säga hvari. Sommaren, lyckan, längtan hade under den korta tiden märkbart förändrat det; det hade blifvit själfullare, intressantare. Äfven detta förvirrade honom. Den ene imponerade på den andra, medan de begge inom sig sjelfva kände sig innerligen förlägna. Det gick på detta sätt en tid. Georg lemnade Sophie en ny sång, eller en bok. När hon begagnat den gaf hon den med en allmän tacksägelse tillbaka, men de funno inga ord att uttrycka sig närmare härom. Under sången var Sophie emellertid mera vältalig. I denna, i konsten hade hon ett eget värn emot den modfäldhet, hvaraf hon led. Musiken ryckte henne oemotståndligt med sig. Hennes stämma, hela hennes personlighet gick upp i sångens idé. Mer än en gång flydde hon bakom detta värn, så betryggande för henne — så farligt för honom.

Efter en sådan scen stormade han en afton utåt fälten. Det är förbi, sade han, allt är förspildt. Jag har ingen hållning mer inför henne, hon har alldeles tagit makten ifrån mig. I går afton efter qvällsvarden, huru sjöng hon icke! Så har hon aldrig sjungit förr ..... Den blick som en gång halkade till mig öfver notbladet var så frånvarande — hon visste knappt att jag var tillstädes, medan jag blott såg, blott hörde henne ..... Då jag slutligen hämtade mig för att säga något var hon försvunnen. — Hvad skall hon tänka, jag som reste så frimodig, så sjelfförnöjd, som om jag hade förärat henne hela verlden! Jag kunde lika gerna [ 30 ]störta till hennes fötter straxt, men det törs jag inte. Jag har ingenting vunnit ännu, intet — intet! .... Ack, dessa gudomliga samtal, der jag satt så undervisande, så mentorslik; de förefalla mig nu outsägligt narraktiga, och likväl önskar jag dem tillbaka. Hvarför kunna de icke begynnas igen? .... De måste! .... Men dessa godmodiga samtal kunde icke komma i gång. Han ströfvade omkring ute i det fria, han gick hvarje dag ner i grottan, men han mötte aldrig den han sökte. Då bemannade han sig en gång och frågade henne direkt om de icke skulle göra en spatsertur tillsammans. När vi så vandra på de gamla välbekanta stigarna, tänkte han, skall den gamla tonen komma helt omärkligt som af sig sjelf. Hon var villig härtill och han väntade på trappan glad och orolig. Sophie kom, men Amalia var med. Detta hände oftare då han hade hoppats på ett mellan-fyra-ögon. Då råkade han antingen i det lynne då en förnuftig menniska får lust att skrodera, eller också blef han torr och fåordig. Den stackars Amalia blef vanligen den syndabock öfver hvilken hans sarkasmer utöste sig; han var till och med bitter mot Sophie. Detta kunde hon återigen icke förstå. All godhet, allt intresse för mig är förbi, sade hon för sig sjelf, han hånar mig till och med. Men det var just han som kände sig sårad och han drog sig tillbaka; hela dagar arbetade han på sin kammare, medan hon irrade orolig och spejande omkring. Då de på detta vis hade plågat hvarandra [ 31 ]en tid blef det henne olidligt; en dag gick hon honom till mötes och sade:

— Jag vet inte hur jag skall kunna tala om för er den olycka som händt med er bok. Jag är riktigt ledsen deröfver, isynnerhet då jag vet hvilket högt värde ni sätter på den.

Hon räckte honom det band af Paludan-Müllers »Psyche», som Lorentz Brandt hade rifvit sönder.

— Åh, den skadan är icke stor! svarade Georg, icke mindre förvirrad. Huru lätt kan sådant icke hända och har det orsakat er något nöje .... läsningen menar jag .... så är det mig en stor glädje ....

— Nej, sjelf har jag icke gjort det, svarade Sophie, och återhöll ett leende. Jag kan gerna tala om huru det gick till. Lorentz Brandt var här en gång, medan ni var borta .... Han var i ett förfärligt tillstånd ...

— Jaså, han har rifvit sönder boken! Men hvad var det då som försatte den stackars Lorentz i ett sådant raseri?

— Jag tror nästan att det var ert namn — men i detsamma stod hela scenen med Brandt lefvande för henne. Den dubbelmening som kunde läggas i dessa ord föll henne i tankarna. Hon hejdade sig och en blossande rodnad drog öfver hennes ansigte. En paus inträdde, hvarunder Georg betraktade henne forskande, och straxt kännande den lilla öfvervigt Sophie gaf honom, sade han muntert och med sin vanliga otvungenhet:

— Är det möjligt, är Lorentz så uppbragt på mig? Och jag som trodde att vi voro de bästa [ 32 ]vänner alltifrån den der dagen då han så högsinnadt drog mig ur vattnet! Men lägg nu icke den skadan på sinnet. Jag vill föreslå er ett byte, ni kan gifva mig en af era böcker i stället.

— Ack, mer än gerna, om jag bara hade någon som vore värdig att ersätta denna.

Åh, den första, den bästa är god nog, har ni icke »Elise», eller »Qvinnan i sin fullkomlighet»?

— Nej, det har jag inte, sade Sophie torrt.

— Så har ni väl ändå Robinson — eller Platous geografi — eller Balles lärobok?

— Ah, sade Sophie i samma ton, ni har verkligen vackra tankar om mitt bibliothek! Nu skall ni också få Thiemes första näring ....

— För det sunda förståndet .... Ni är ju utmärkt! Ni vet då också att hitta på det bästa för mig:

— Men då behåller jag er bok?

— Det är icke mer än billigt. Ni behåller qvarlefvorna af min Psyche och jag får det sunda menniskoförståndet i stället, Måtte jag blott kunna behålla det oskadadt, tillade han plötsligt allvarlig.

Det kom någon.

I stället att såsom förr ostörda fortsätta themat, afbröto de förvirrade med några anmärkningar öfver vädret.

Den sanna känslan är alltid tviflande, påstås det. Men med hänseende till Sophie torde icke ens det kunna sägas. Tvifvel förutsätter ett hopp som följer det likasom skuggan följer ljuset. Men Sophies känsla var uppfostrad af hopplösheten. Hon [ 33 ]hade aldrig tänkt eller drömt om en så gränslös lycka som att se kärlek besvarad. I hennes erfarenhets-protokoll hade en sådan möjlighet ännu aldrig förekommit. Detta medvetande gaf hennes väsen en fasthet, en ödmjuk, och bestämd tillbakadragenhet som förvirrade honom och gjorde honom orolig. Stundom antog denna tillbakadragenhet någonting ovilligt, som förskräckande påminde honom om den gamla barndomsantipathien.

Men den dagen måste också komma, då hoppet drog in i hennes själ. Stackars Sophie, huru ser det väl ut i dina dunkla tysta hjertkamrar? Är der plats äfven för denna nya glänsande gäst, och huru skall han väl reda sig med de mörka glädjeskygga andar, som en gång blifvit husvarma der? Illa nog frukta vi, der blir säkert tummel och förvirring, uppbrott och förtviflade strider. Stackars Sophie, måtte alla ljusa, glada andar segra! ... Farväl emellertid frid och resignation! — —

Den milda, försonande naturen löste slutligen den tryckande spänningen och lät dem för en stund glömma det hvardagligas beklämdhet. Under en lusttur som familjen tillika med Georg gjorde till en bondgård i en vacker trakt, kom det till ett närmande, och ett af dessa samtal utan innehåll, utan sammanhang utspann sig, af hvilket man sedan icke minnes ett ord, men hvilket får hela sin förtrollning af det som skall döljas och som dock icke kan döljas. Likasom barn lekte de sinsemellan; — skiljdes de ett ögonblick så var det blott för att hafva det nöjet att uppsöka hvarandra igen. [ 34 ]De voro så hänsjunkna i tankan på hvarandra, att de icke märkte de öfrigas höfliga omsorg för att lemna dem i ro. Det gifves ett sätt att värna om ett sådant i hvarandra hänsjunket par, som är mera förnärmande än det plumpa störande som ingenting anar. Men som sagdt är, de märkte hvarken det ena eller det andra, de voro lyckliga, så lyckliga, att då uppbrott till hemresan skedde, tyckte de att denna dag belönat dem för alla de föregående veckornas lidanden. Tyvärr fingo de icke föra denna lycka hem hel och hållen. Och huru kan det också bli fråga om lycka i ett tillstånd som ej består af annat än oro, än evigt ömsesidigt jagande och flyende, än ett andlöst sväfvande mellan allehanda stridiga sinnesrörelser, i detta tillstånd som man aldrig kan beskrifva, men hvaraf Gœthe ensam har förstått att nedlägga summan i dessa fyra strofer:

»Freudvoll und leidvoll, gedankenvoll sein,
Hangen und Bangen in schwebender Pein,
Himmelhoch jauchzend, zum Tode betrübt,
Glücklich allein ist die Seele, die liebt.»

»Himmelhoch jauchzend» för en obetydlighet, »zum Tode betrübt» för en obetydlighet, och likväl var det just dylika obetydligheter som så ofta störtade Sophie tillbaka från hennes himmel ned i verkligheten.

Sålunda hade det dagen förut händt att hon hade sjungit en svensk romans, hvars text Georg tyckte vara likasom skrifven för honom ord för ord. Plötsligt hade hennes mor frågat honom om den icke var herrlig. Han kunde ju lätt hafva sluppit [ 35 ]undan med ett allmänt medgifvande, men han var sjelf alltför djupt gripen. Sedan han prisat musiken förklarade han derföre orden vara ett smaklöst drafvel.

På gårdsplanen stod vagnen förspänd till hemresan. Var det ett behof att vara ensam och låta sitt hjertas fullhet strömma ut i den friska höstaftonen, eller var det en frivillig försakelse Sophie ålade sig genom att åtminstone för hemvägen neka sig hans sällskap? Alltnog, Sophie hade icke lust att sitta inuti vagnen; hon satte sig på kusksätet. Georg som gått in för att tända sin cigarr kom just fram då frun ropade:

— Vill du sitta der, Sophie? Nåja, men då får Per sitta bakpå .... och passa väl på tömmarna, kära Cold, och kör inte omkull med oss alltför ofta, tillade hon bryende.

Högligen förskräckt öfver denna anordning, som han lätt kunde tro att hon hade någon del uti, sprang Sophie häftigt ner ifrån kuskbocken, men gjorde derigenom det onda värre; ty han förklarade torrt och kort att han alls icke ämnade taga Pers plats emedan han ville gå hem.

— Gå? sade frun. Här är ju plats i vagnen. Den olyckliga Sophie hade nu just intagit en af dessa.

— Nej jag tackar. Jag går. Jag har njutit af damernas sällskap så länge i dag, att det skulle vara att missbruka en sådan lycka, sade han med en uppsyn, som gjorde denna galanta vändning till en oartighet.

[ 36 ]Han var redan ett stycke på vägen.

— Nå, sade frun till Amalia, vi två kunna då inte rosa oss af att hafva fått för mycket af hans sällskap.

Georg gick hem, strålande lycklig, utan att hafva minsta aning om att han sårat Sophie. Hon deremot satt stum hela vägen, ond på honom, ond på sin moder, ond på sig sjelf.

— Det är straffet, sade hon, för det jag ett ögonblick kunnat tro ..... det omöjliga.

Då de kommo hem, sprang hon förbi sin mor och syster utan att säga godnatt, och ilade upp på sitt rum, der hon gaf sitt missmod luft i en tåreflod.

Följande dag var Sophie sträng emot sig sjelf och tillbakadragen som vanligt. Hennes uppförande hade likväl icke utseendet af någon ängslig flykt. Hennes hållning var foglig och säker, men hon undvek hvarje närmande. Detta väntade han icke och det dref hans otålighet till det högsta. Men det skulle bli än värre. Vid middagsbordet kom pigan in med ett bref som hon räckte Sophie, hvilken under synbar förvirring stack det på sig. Hvem har burit hit det? frågade hennes mor. Pigan hade fått det af hushållerskan, och denna hade fått det af en af drängarna och denne åter hade fått det af den fjoskige Ole, rothjonet på gården. Men här stannade också alla efterforskningar; ty Ole hade blott ett svar på alla frågor, i hvad form de än framställdes och det var: »jag veit inte». —

— Det är då bra hemlighetsfulla bref du får, [ 37 ]sade modren. Det är alltid osynliga händer som öfverbringa dem.

— Ah, sade Amtmannen, en biljett från Breiens om att få låna en ny vals eller mönstret till en krage. Det är troligen hela hemligheten.

— Breiens? Nej, min vän, från dem är det inte, deras kråkfötter känner jag.

— Jag vet inte från hvem brefvet är, stammade Sophie.

Men detta var för mycket för den stackars Georg. I verklig själsångest gick han fram och tillbaka i sitt rum.

— Älska icke för tidigt, Sophie! Kasta icke bort ditt väsens klenod! Sade jag icke så en gång? Hvilken ironiens djefvul erinrar mig väl just nu om dessa ord? ... Älska icke .... o det har ingen nöd, var lugn och trankil du .... Jag trodde dock .... Ja, jag har vågat drömma derom! Men jag tror det icke längre. Detta lugn, denna vänliga kyla ... En ung flicka kan icke beherrska sig till den grad ... Och hvarföre skulle hon dessutom det? Har hon icke förstått att jag alls icke beundrar tillgjordhet, onatur? ... Jag begriper henne inte! .... Efter en sådan dag som gårdagen, då vi tycktes så innerligt förstå hvarandra att ordet, som sväfvat hämmande emellan oss, förekom mig öfverflödigt som en tom formalitet, efter en sådan dag, då det var som om vi stumma måst flyga till hvarandras bröst, är hon plötsligt afmätt och främmande .... Hvad är då detta? ... Och likväl döljer hon en djup rörelse, jag har hundra anledningar dertill .... Om [ 38 ]det vore för en annan? .... Obegripligt, att denna möjlighet nu faller mig in för första gången .... Denna hemliga brefvexling, hennes förvirring .... Skulle väl någon annan .... men hvem? .... hvar är han? .... Hon var länge nog i Christiania ... kanske också i Danmark ...

Här stannade han lyssnande, sköt upp fönstret och stod en stund med tillbakahållen andedrägt. Milda toner sväfvade upp till honom från trädgårdssalen. Sophie sjöng en af dessa Kjerrulfska melodier, hvari bakom en nordisk sorgsenhets och försakelses gråa mur en sydlig lifslust plötsligt sträcker ut händerna efter oss och sänder oss smältande ögonkast. Men fönstret sitter för högt! När vi se närmare efter, förvandlar prinsessan sig till vår egen beskedliga amma, som gnolar vår barndoms gamla välbekanta visor för oss och ber oss vackert stanna hemmavid. Han gick ner, gjorde en omväg genom trädgården och ställde sig obemärkt vid trappan utanför dörren till verandan. Det var en mörk, men mild septemberafton. Dörren stod öppen, genom den såg han Sophie sitta vid pianot. Skenet från lampan föll på hennes ansigte. Hvilken kontrast mot i förmiddags! Hennes ögon flammade, de sågo större och mörkare ut än vanligt. Hon hade sjungit sin smärta vaken. Hon sjöng som en qvinna endast törs sjunga då hon är ensam. Hon sjöng som om hjertat velat brista. Nu hörde han äfven orden, men dessa längtansfulla ord voro icke egnade att dämpa hans oro. I det hon sjöng:

[ 39 ]

»Min tanke jag dig sände,
Jag sände dig min blick —»

lyftade hon ögat tillfälligtvis mot den sida der han stod. Han bäfvade. O hvarför kan jag icke störta fram till henne? .... Hvad är det som håller mig tillbaka? Ett ord, ett enda litet ord; men i detta döljes en visshet som jag icke kan bära ..... O, Sophie! räck mig din hand öfver denna afgrund .... gif mig ett tecken!

Han gjorde en rörelse framåt, men vände sig derpå plötsligt bort och ilade ner i trädgårdens mörkaste vrå .... Sophies stämma ljöd ännu som ett smärtfullt ropande efter honom:

»Ack, hur mitt hjerta brände
Då intet svar det fick!»



IV.

Följande dagen kom Georg hem från en spatsertur och fann husets damer sittande på verandan utanför trädgårdssalen. Frun och Sophie sydde, Amalia stickade, men afbröt då och då detta arbete för att lukta på en oerhördt stor bukett af löfkojor och reseda, som hon samlat från den stora blomsterrabatten. Denna rabatt var fruns stolthet och strålade just den hösten i ovanligt rik fägring.

[ 40 ]— Vädret är så herrligt, yttrade frun till Cold, att vi icke kunna förmå oss till att gå in. Hvilken mildhet för denna årstid!

— Det är sannt, jag drager mig också för att gå in i de qvalmiga rummen. Man borde stänga husen och flytta helt och hållet ut i naturen så länge vår korta sommarherrlighet varar.

Man talade en stund om väder och vind, om skörden, om nästan. Detta sista ämne var isynnerhet i fruns esse. Hon hade en verklig vurm att berätta. Hon kände folks inre historia till punkt och pricka; äfven om dem man minst kunde tro det, visste hon att berätta någonting märkligt, hvartill hon gerna knöt en eller annan lärorik betraktelse. Samtalet blef plötsligt afbrutet af Edvard.

Denne unge herre var just i öfvergångsperioden från skoltvånget till den frihet som man ännu icke rätt förstår att handtera, under hvilken man går upp i alla möjliga tendenser, utan att fasthålla en enda; intresserar sig för allting, sysselsätter sig med allting, men ändå icke vet hvad man skall taga sig till att göra. Han skref vers, spelade fortepiano, tog skizzer — allt lika ostadigt och ofta störande för de andra. Modren, hvars »kälgris» han var, såg ett verkligt vidunder i honom, på grund af alla dessa anlag. Sophie var den enda, som hade nog skarpsynthet för att inse att allt detta icke ledde till något. Hon förebrådde honom det stundom och bad honom med allvar gripa dessa göromål an; men den unge herrn upptog sådant naturligtvis illa, förklarande att han nu kunde råda sig sjelf.

[ 41 ]Man hade just hört honom fantisera på pianot, derefter straffa sin hund och få denne till att tjuta förskräckligt, samt slutligen storma ut och in genom åtskilliga dörrar, innan han plötsligt presenterade sig för sällskapet i ett slags förklädnad, bestående uti en af de fruntimmershattar, som voro på modet för 30—40 år sedan, och hvilka till form och storlek nu verkligen förekomma oss så fabelaktiga att vi knappt kunna begripa att de varit begagnade på öppen gata. Man påminner sig kanske en sorts hattar af svart pressadt skinn, prydda med en svart fjäderqvast, hvilken tvärtemot dylika prydnaders vanliga placerande pekade rakt i vädret. En röd långsjal och en ofantlig ridikyl fulländade utklädningen. Helsad af de andras skratt närmade han sig nigande, i det han i gång och miner efterapade en gammal jungfru der i orten.

— Ah! mamsell Möllerup! .... var så god! .... sitt ner kära mamsell Möllerup ....

Han öppnade sin stora ridikyl, såg tankfull ner i den, suckade djupt och skakade på hufvudet. Derefter begagnade han ett tillfälle då Amalia luktade på sin bukett för att bemäktiga sig hennes stickning, drog ur stickorna, och begynte rifva upp. Men här kom hans hund flängande efter honom och ryckte honom alldeles ur rollen .... Chasseur apporte! .... ridikylen flög bakom häcken och den gamla mamsellen och hunden efter som hvirfvelvindar.

— Jaja, vi skratta vi, barn! sade frun, men det var en tid, då mamsell Möllerup inte var att [ 42 ]skratta åt; det var tvärtom många som greto för hennes skull. Då var hon den vackraste och mest fjäsade flicka på många mils omkrets.

— Mamsell Möllerup? — Det är omöjligt! Det är otroligt! ... Den fasliga mamsell Möllerup! hon är ju fjoskig också stackars menniska!

— Mamsell Möllerup var sin tids vackraste och mest fjäsade flicka, återtog frun med eftertryck. Jag känner hennes historia. En tant till mig, som var hennes intima väninna, har berättat mig alla omständigheterna dervid. Den är mycket sorglig, men lärorik. Den kunde tjena mången ung flicka till varning.

— Huru då, mamma? i hvilket hanseende, frågade döttrarna.

— Det skulle vara intressant att höra, sade Georg och satte sig på trappafsatsen. Berätta oss hela historien, fru Ramm, så att edra döttrar kunna få riktig nytta af den.

— Ack ja! bad Amalia. Det förundrar mig att du icke har talat om den förr, då det är någonting märkligt i den.

— Har jag icke gjort det, min flicka, så kan du vara viss på att jag haft mina skäl, sade frun och sydde flitigare än förut. Alldeles icke som skulle den innehålla någonting det minsta anstötligt, fortfor hon, då ingen afbröt henne. Det finnes intet deri som icke en ung flicka kan höra utan att rodna. Men den olyckliga mamsell Möllerups historia innehåller drag af dessa passionens förvillelser, dessa öfverdrifter, hvartill ett häftigt sinne kan [ 43 ]förmås, då det icke förstår att beherrska sig sjelf; och det är min mening att unga oskyldiga sinnen icke ens i tankarna böra oroas med dylikt. Det har varit mina skäl, om jag haft några ...

— Allt detta kan ju icke annat än egga vår nyfikenhet till det yttersta, sade Georg, som kände fruns berättelselust allt för väl, för att icke veta hvilken otjenst man gjorde henne med att respektera hennes skäl. Då det således icke är någon direkt fara för oss »unga, oskyldiga sinnen», så slipper ni oss icke .... Caroline Möllerup var således sin tids vackraste och mest fjäsade flicka?

— Det var hon. Hon var vacker, men det låg isynnerhet något i hennes väsen, som var ännu mäktigare än hennes skönhet. Hon var mycket yr och munter, men hon kunde också vara kall och frånstötande när hon var i det lynnet. Hon var hvad man kallar högst egen! Julhelgen och andra tillfällen lockade gerna en mängd ungdom upp till den muntra gästfria ort, der hennes far bodde. Det var i den gamla goda tiden då man förstod sig på att roa sig, då man hade sina 12—14 baler under julen, då man endast steg upp för att kläda sig till nästa bal. Caroline Möllerup var då den medelpunkt kring hvilken de unga herrarna svärmade om, och de reste inte derifrån förr än hon gjort ett halft dussin af dem olyckliga. När någon förehöll henne detta, menande att hon varit för hård mot en eller annan, svarade hon: hvad kan jag hjelpa det, jag har icke uppmuntrat honom! Och det hade också varit synd att säga. Kokett var hon [ 44 ]verkligen inte, fastän hon beskyldes derför. Men något namn skulle man ju gifva hennes väsen.

Hvad Carolina Möllerup var i sin krets, det gällde Ryttmästar B. för att vara i sin: oemotståndlig, ointaglig. Ryktet om henne hade trängt till honom. Han låg just i garnison med en hel skara officerare i närheten — det kunde vara åren 1780—81. Det var derföre en lätt sak för honom att jemka det så, att han blef bjuden tillbringa julen hos Möllerups. Att böja ett sådant sinne som Carolines tycktes honom vara en uppgift enkom för honom. Ja, han lär ha hållit vad med sina kamrater att han inom en viss dag skulle visa dem en skriftlig bekännelse af hennes kärlek. Han njöt redan triumfen i förväg, och det är sannt, allt hvad en man kan uppbjuda för att vinna en flicka, satte han också i rörelse. Under alla tillställningar var han hennes beständige riddare. I sällskapsspektakler, som då var så på modet, var han alltid älskare, hon älskarinna. Men dervid blef det — vid fjäset nemligen. Caroline förblef sig lik, munter, lefnadslustig och outtömlig i att jemte honom uppfinna nya nya nöjen, förekommande som värdinna. Men när han slog an den ömma strängen, så afspisade hon honom likasom de andra, gäckande och kallt. Han började blifva orolig. Hvar och en hade tagit för gifvet att han skulle segra. Nu började man tala om en påtaglig korg, och åtskilliga till hvilka han yttrat sig med väl mycken säkerhet om sin seger, dolde illa sin skadeglädje. Han fördubblade sina angrepp — förgäfves! Den fatala dagen kom, [ 45 ]då ryttmästaren måste återvända till sin sqvadron. Man sade att han var citrongul i ansigtet vid afskedet och att han skickade Caroline ännu en blick. — En blick skall vara det något som den stackars gamla flickan berättar sig aldrig kunna glömma.

— Var det då icke hans allvar? frågade Sophie, helt blek af sinnesrörelse. Höll han icke af henne verkligt?

— Det hör icke till historien, min flicka .... Afbryt mig icke! .... Efter den dagen föregick en besynnerlig förändring med Caroline. Man skulle hafva trott att denna blick hade förhexat henne. Hon blef mycket tyst och förlorade sig påfallande inom kort tid. Ett år förgick sålunda. Då förtrodde hon min tant att hon från första ögonblicket hade älskat B., men — urskuldade hon sig — hon hade icke kunnat betvinga sitt väsen. Nästa gång han kom igen ämnade hon vara annorlunda emot honom. Hon hade väntat och väntat, men förgäfves. Slutligen — här sjönk fruns stämma ner till en half hviskning — slutligen hade ångesten och längtan drifvit henne till att skrifva ett bref, hvari hon i de lidelsefullaste uttryck tillstod sin kärlek för honom — — hon bad honom att komma tillbaka — — emedan hon icke kunde lefva utan honom.

Amalia lät sticksömmen falla och dolde ansigtet i buketten.

— Förskräckligt! flämtade Sophie, med verklig skräck i hvarje drag.

— Rysligt, upprörande! ifyllde Georg.

[ 46 ]— Den stackars flickan! Låt oss inte döma henne för hårdt, fortfor frun. Våra förvillelser draga sjelfva sitt straff med sig. Här följde det tätt i hälarna. Min tant, en sedlig, väl uppfostrad flicka, blef som man väl kan tänka sig högligen förfärad. Hon öfvertalade henne ändtligen att skrifva ett nytt bref, hvari hon i en mera lämplig ton besvor honom att sända brefvet, det olycksaliga brefvet tillbaka. Det kom .... alltför snart .... inneslutet i ett konvulut från B., hvilken — — kan man tänka sig sådant? — — i några få rader försäkrade henne att han aldrig kunde hafva skiljt sig från detta dyrbara dokument, om han icke lyckligtvis hunnit ombesörja att åtskilliga afskrifter blifvit tagna, hvilka cirkulerade bland hans vänner, till ett oskyldigt tidsfördrif på lediga stunder och till tröst för dem, som låtit hålla sig för narrar af en listig kokett.

Från denna stöt hemtade hon sig aldrig. Hon föll i en långvarig sjukdom, och då hon kom upp ur den var hon vansinnig. Hon skref oupphörligt bref, som man naturligtvis icke skickade utaf. Vanvettet gick visserligen öfver, men fjåskig var och förblef hon. Att skrifva bref och rifva sönder, att sticka och rifva upp igen har sedan blifvit hennes enda sysselsättning.

Efter denna berättelse inföll en lång paus.

Slutligen sade Georg:

— Och nu sens-moralen, min bästa fru Ramm?

— Jag vet icke hvad ni menar dermed, men menar ni den varning, den lärdom som andra kunna draga af en sådan historia, så tyckes den mig ligga [ 47 ]klar och i öppen dag: hvarje öfverskridande af gränserna för det oanständiga straffar sig sjelf på det hårdaste.

— Det han visst vara, men ändå tillstår jag mig icke vara helt och hållet på det rena. Den, som här kränkte anständigheten tyckes mig vara endast ryttmästaren, men ni har icke berättat att han blef straffad. Den stackars flickan deremot blef straffad med skam och vanvett och alla fasligheter, men hvad hade väl hon egentligen förbrutit?

— Ni måtte icke ha hört riktigt efter, eller också måtte jag ha uttryckt mig mycket otydligt. Det var ju hon, flickan sjelf som skref honom till utan att han hade förklarat sig uttryckligt.

— Jo, det har jag ganska riktigt fattat, men ändå förstår jag inte förbrytelsen klart. Hon skref honom till emedan hon trodde att hon hade något att godtgöra, då hon ju hade varit den obevekliga. Hon förutsatte naturligtvis att ryttmästaren skulle vara en hederlig karl och ingen kältring ....

— Men min Gud! ni vill väl inte försvara ett sådant vansinnigt steg heller, ett sådant uppenbart fel emot all qvinlig takt .... Eller är det kanske er mening att damerna skulle fria sjelfva för att herrarna helt blygsamt skulle få utdela korgar?

— Nej, bevars! det är alls inte min mening, det vore ju att beröfva damerna deras dyrbaraste privilegium. Jag trodde blott att hvarje djup, äkta känsla hos dem som hos oss har rättighet att gifva sig en form — derföre att de äro menniskor likasom vi — om de blott hålla sig inom lagliga, det [ 48 ]vill säga gratiens gränsor, och jag tror dessutom att omständigheterna, individualiteten tillstädjer många undantag från det vanliga. Att Caroline Möllerup, drifven af sin passion och dårad af sin tro att vara älskad af den hon sjelf förskjutit — skref ett sådant bref, var i sig sjelf icke oqvinligt. Huru det var skrifvet tyckes mig vara det enda som det kommer an på. O, en sådan bekännelse kunde vara så ljuf, så doftande som en liljeconvalj, så qvinlig med andra ord.

— Min käre Cold, sade frun öfverlägset leende, det är som jag säger, ni har alltid sådana egna meningar, så att vi skulle alltjemt komma i strid. Era teorier låta sig dock icke utföras i det verkliga lifvet. Ni herrar tål inte förklaringar som man vet, om det än vore en lefvande Guds engel som gjorde sig det omaket, och jag fruktar mycket att min tappre herr riddare sjelf skulle sämst bestå profvet.

— Det kommer helt och hållet an på ....

— Förutsätt att ni varit i ryttmästarens ställe, och att ni hade fått ett sådant bref, hvad skulle ni väl ha gjort?

— Visa mig det brefvet och jag skall säga er hvad jag hade gjort.

— Nå, jag antager att det varit skrifvet af en för öfrigt älskvärd flicka, att det doftat af så mycket liljor och rosor ni någonsin ville ....

— Hade det varit ett sannt och äkta qvinligt bref, då skulle jag på stående fot hafva brutit upp .... och jag skulle inte ha hvilat eller rastat förr [ 49 ]än jag legat för hennes fötter, förr än jag hade.... O, förr än jag hade! ....

— Ja visst .... men om ni nu icke älskade henne?

— Om jag icke älskade henne? ... Då skulle jag ... jag skulle .... ja, jag vet icke riktigt .... då skulle jag känna den djupaste aktning, tacksamhet.

— Jag tackar så mycket! Aktning, tacksamhet! det skulle visst hjelpa hennes kränkta stolthet.

— Stolthet, stolthet och alltid stolthet! Hvarföre skall den kränkas? Är det då en större skam för en qvinna än för en man att se en känsla obesvarad, hvilken har samma menskliga ursprung?

Här mötte honom en blick af Sophie, en blick hvars underliga uttryck han kände så väl: förundran, smärta, tvifvel, fröjd blandades deri. Elektriserad häraf fortfor han:

— Hvarföre får denna känsla icke möta vår, icke vägleda den? Ja, vägleda — emedan den qvinliga kärleken har en långt djupare och säkrare instinkt för den själeliga harmonien, än vår. Den förer till lycka, icke vår. Jag kan icke beundra den qvinlighet som ser sitt ideal i en passivitet, en stumhet, hvilken nedsätter dem till dockor och automater allesammans.

— Men sådan vill nu en gång verlden ha ett fruntimmer, och verldens mening måste ett fruntimmer akta.

— Likväl icke om hennes lifs lycka står på spel?

[ 50 ]— Just då, just då! Att underkasta sig är den enda räddningen för henne. Derföre kan man icke nog inskärpa hos en ung flicka, att lägga band på sina känslor och om möjligt utrota dem i tid.

— Utrota dem! Gud förbarme sig! hvilket ord? ... Om ni hade rätt häri, fru Ramm, så skulle ju hvarje ung flicka klaga till Gud att hon blef född.

— Herr Cold! sade frun högtidligt, detta är icke ett thema att afhandla inför unga flickor. Lyckligtvis kunna sådana principer som dem ni der uttalar icke blifva farliga för mina döttrar. Jag har uppfostrat dem sedligt, efter grundsatser som passa bättre för lifvet. Jag har tidigt lärt dem att skilja emellan en inbillad och en verklig verld. I romanerna blifva dessa sköna, ömma känslor alltid besvarade och belönade, troheten blir der evig. Men i lifvet går det annorlunda till. Der är det en ren lyckträff om en ung flickas kärlek besvaras, och den eviga troheten skulle då alls icke tjena till annat än att få dem att gå som gamla jungfrur allesammans. Det är deras bestämmelse att bli makar och mödrar, inte att förspilla sitt lif med att rufva öfver toma svärmerier. Ju förr de kunna bli färdiga med dessa, desto bättre för dem! ... Ty ser ni, icke heller i balsalen drager den unga flickans tysta önskningar fram den som hon just ville dansa med; hon dansar med hvem som helst och hon har roligt likafullt. Efter denna regel har jag lefvat. Jag äktade min man utan passion, och vårt äktenskap har ändå varit lyckligt. Jag har satt min lycka i resignationen, samt i uppfyllandet af mina [ 51 ]pligter. Mina äldsta döttrar ha inte heller gift sig af böjelse, men de ha blifvit lyckliga hustrur ändå.

Här gjorde Sophie en häftig rörelse, som om hon velat säga något; men hon sänkte blott hufvudet.

— Och mina döttrar, slutade frun, skola en gång tacka mig för att jag har lärt dem huru försakelsen är ett fruntimmers skönaste dygd .... Hon reste sig majestätiskt.

O, det skulle ni icke hafva gjort, ropade Georg, i det han likaledes reste sig häftigt ... Förlåt mig! Men ni kan icke mena hvad ni säger. Det är ju en upprörande synd ... det är sjelfmord! .... Det är ju att tillintetgöra det herrligaste en menniska eger; tro, hopp och kärlek på en gång... Och hvad blir väl sedan qvar att uthärda lifvet med? .... Försakelse? .... Denna bleksotlika själsansträngning, detta gömsle för lifsleda, skulle de kunna ersätta den lefvande känsla som skulle hafva burit allt lätt och med glädje? .... Kan det kallas att värna om de dyrbaraste krafter som Gud bestämt till slägtets välsignelse? .... Mödrarna ålägga sjelfva sina barn att dölja dem som en skam, att utrota dem som en synd, hvilken må afsonas med tårar och ändlösa lidanden; och när sålunda en själ blifvit tillräckligt marterad och utdöd, då är det som den tillbjudes mannen .... Det är på ruinerna af templet, som han skall bygga sitt hus! ...

— Nej, nu blir ni allt för öfverdrifven. På en sådan flygt kan jag icke följa er längre ... Käre Cold! låt det bli sista gången som vi tala i detta ämne. Här förstå vi hvarandra icke alls .... Gud, [ 52 ]klockan är redan åtta! ... kom barn, det är sannerligen tid på att vi bryta upp. Medan jag sitter här och afhandlar qvinnans pligter glömmer jag att ge min man mat.

Hon gick leende in.

Men Sophie hade under Georgs sista replik lemnat sin plats och gått ner åt blomsterqvarteret. Hon stod lutad öfver en rosenbuske, då Georg närmade sig.

— Ni har ingen mening haft i vår strid, fröken Sophie! Ni har icke sagt ett ord? Hans läppar skälfde ännu af rörelse, hans öga hvilade flammande på henne.

— Se denna ros, sade Sophie blossande, huru herrlig den är, nyss utsprucken och det midt i September! Jag är i strid med mig sjelf om jag skall bryta den eller inte.

— Tag den bara, en nattfrost gör det eljest .... Men det var icke svar på min fråga ... Sophie! ... Se der är en till, en utmärkt vacker ... Han stack handen djupt in bland taggarna och fick med möda fatt i den. Denna är ändå skönare!

— Verkligen? sade Sophie med ett fint leende. Hon höll dem tillsammans. Se nu riktigt på dem. Skulle inte skilnaden kanske komma sig deraf att ni ref er hand blodig för den ena, medan den andra var så lätt att taga?

— Det kan väl vara, sade han förvirrad, men ni har ännu inte besvarat min fråga. Hade jag rätt eller orätt?

— Jag har besvarat det.

[ 53 ]— Gif mig den der rosen, sade han hastigt. Det är just den jag vill ha. Han kastade sin långt bort.

— Nej, nu får ni den icke, sade Sophie och höll den i vädret; då han ville gripa efter den sprang hon snabbt öfver rabatterna uppåt trappan och försvann bakom glasdörren. Som en pil flög han efter, och då den unga flickan såg sig förföljd äfven innanför, utstötte hon ett af dessa genomträngande skrik, hvari öfverraskningen hos lekande barn lägger en sådan oförliknelig blandning af jubel och skräck på en gång. Detta skrik hejdade Georg och han blef tankfull stående, med blicken häftad på den dörr bakom hvilken hon försvunnit.

Andlös nådde Sophie sitt rum, der hon öfverlät sig åt sin länge återhållna rörelse. Likt alla djupt kännande menniskor, hvilka tvingas att lefva mycket på ytan, hade hon häftiga utbrott. En förut okänd, berusande glädje genomströmmade henne. Länge stod hon och hämtade djupt efter andan för att samla sig. Hon stötte upp fönstret, det var som om luften i rummet velat qväfva henne.

— Hvad var det han sade, som gör mig så glad och så lätt! Nej, hvad var det då? Var det en dröm? Jag kände mig så ringa, så förödmjukad i min kärlek, men den är nu icke längre ringa, den är något, den har värde i hans ögon, jag törs vara stolt öfver den! O Gud, ropade hon och räckte händerna upp emot de tindrande stjernorna ..... tack, tack för det du tillåter mig lefva för honom som jag älskar! .... Men nej, jag kan inte tro det. [ 54 ]Det skall, det måste komma något emellan! .... Hvarigenom skulle väl jag ha förtjent att bli så lycklig framför mina stackars systrar, framför tusende af mina systrar?



V.

Ute på gården stod Edvard följande eftermiddag, jemte några kamrater, rustad till jagt. Ett par duktiga bondskyttar skulle anföra tåget. Hundarna sleto otåligt i kopplet. Man väntade ännu blott på Georg, som lofvat komma med. Då han var färdig och skulle springa ner, stannade han ovilkorligt vid en dörr, som han hvarje dag var van att gå förbi. Den stod på vid gafvel, emedan pigan just hade haft rengöring till helgen, och tillät honom sålunda att blicka in i ett rum, hvilket han, under de tre år han tillbragt på amtmansgården, aldrig förr hade sett. Det var husets döttrars. Ingen var inne, och han kunde ej afhålla sig ifrån att från tröskeln beskåda detta lilla okända och dock i tankarna så ofta besökta rike, som nu låg utbredt för honom. Rummet var stort och uppfylldt af en mängd olikartade saker. Väggarna voro betäckta med plancher af alla storlekar och slag, hvilka utan urval hängde om hvarandra. Madonna della Sedia måste finna sig uti att hafva en Kleopatra med döende, mot himlen stirrande blickar, [ 55 ]bredvid sig. En eldsvåda i Köpenhamn skiljde en Abélard af Grevedon från hans sörjande Heloisa. Georgs blickar letade förgäfves efter något spår af Sophies tillvaro; de halkade rundtomkring från en byrå fullsatt med dessa hundratals små onyttigheter, som man kallar »nips» — och som utgjorde en verklig afsky för Georg, till ett ymnighetshorn af yllegarn, med dammiga blommor i, och stannade slutligen vid en harpa borta i hörnet, mot hvilken pigan af glömska hade ställt qvar en lång dammborste, likasom en plekter. Den stod der såsom ett varnande exempel på huru poesien alltjemt utsätter sig för fiendtliga påstötningar, då den med pretentlig afsky vänder sig ifrån vissa slags simpla, dagliga fenomener, i stället för att införlifva dem med hela lifsåskådningen. Denna sednare syn betog Georg allt tvifvel. En dörr midtemot stod på glänt. Innan han visste huru, stod han på tröskeln. Här, här var helgedomen. Den gamla stammodren på väggen tycktes strängt vakta den. Hon såg vredgadt ner på honom, som om hon ville, säga: tillbaka, oförvägne, hvad söker du här? Du är en af dessa ormar, som bringa olycka i familjer, som förgifta mina döttrars hjertan med det vanvett man kallar älskog .... tillbaka!

— Ja, här bodde hon. Luften, dagern i detta rum voro annorlunda. Det tyckte naturligtvis han, ehuru det väl knappast kan vara af något intresse för läsarens ögon, tyvärr. Här fanns intet af denna måleriska oordning, som gör så stor effekt i romanerna, men som öfverflyttad i vår obarmhertiga [ 56 ]verklighet endast betyder att en viss fru eller fröken är en oordentlig fru eller fröken. Begge morgonskorna voro tillstädes och stodo endrägtigt tillsammans på den blommiga mattan. På golfvet funnos hvarken musikalier, ridhatt, handskar eller dylika pikanta saker omkringkastade. Inga stumpar af bref, intet halffärdigt förrädiskt porträtt på bordet. Slutligen nödgas vi äfven bekänna att der alls icke syntes någon smal, snöhvit liten säng. En mörk veckrik gardin dolde hela den ena sidan af rummet. Allt andades frid, enkelhet och likväl en osynlig elegans. Fönstret utåt trädgården stod öppet, skuggorna dansade på golfvet, en bofink qvittrade sin aftonsång i en af popplarna utanför och på fönsterkarmen satt den hvita katten med gnistrande ögon, liksom lyssnande med blandade känslor.

Georg kände en lust att sjunka ner på sina knän, han kunde icke flytta en fot. Då föllo hans ögon på törnrosen, som stod i ett glas vatten på bordet. Den stod der så herrlig och frisk, stödjande sig på sina gröna blad, och böjde sig ut öfver kanten så att det blanka bordet återspeglade dess rodnande bild. Han grep den och fästade den vid sitt bröst. Nästa minut var han nere på gården och nu bar det af helt muntert till skogs.

— — — — — — — — — — —

Georg var närsynt. Han fick sällan något på jagt, hvilket dock icke afkylde hans ifriga jagtlust. Men såsom det ofta går tycktes lyckan vilja söka honom då han minst tänkte på att söka den. Två harar sprungo straxt i början rakt emot den [ 57 ]tanklöse jägarens skott, och en stackars skogsdufva låg för hans fötter innan han visste huru det egentligen gått till. Nästan förskräckt såg han på den lilla täcka blå varelsen, medan hon låg blödande och varm i hans hand, och på Edvards gycklande lyckönskan svarade han att det skett af ren oförsigtighet. Morgonjagten var slutad och de trötta jägarne samlades för att rådslå. Först skulle de hvila och sedan draga uppåt en högre fjällmark, som skulle vara rik på fogelvildt. Men Georg ville hvarken vara med om hvila eller jagt vidare, och som de voro vane att låta honom gå sin egen väg, så vållade detta ingen förvirring i sällskapet. För honom var jagten slutad, eller kanske icke börjad. Det vildt, hvarmed han stolt lastade sin skuldra, var blott en synlig trofé från ett lyckligt dagsverke. Hans själs spännkraft var åter väckt. Den börda af tvifvel som så länge tyngt på honom, kändes med ens afkastad, och ett modigt beslut fyllde hans bröst. Han ville förklara sig för Sophie. Detta lilla aflägsnande från henne hade ändtligen lossat de band hvilka så länge hade bundit hans vilja i hennes närhet, och likasom om han fruktat allt som kunde rubba hans beslut, ville han icke unna sig någon hvila förr än han funnit det som han sökte. Bågen var spänd, nu skulle pilen ohämmad nå sitt mål.

I början gick det raskt utföre. Medan han omedvetet gnolade på en melodi ur »Friskytten», som han hört Sophie sjunga, hade han redan tillryggalaggt den besvärligaste delen af fjället. Men [ 58 ]snart märkte han på sina mindre säkra steg på fjällstigen att krafterna började svika honom något.

Han stod vid gärdesgården som inhägnade skogen. Framför honom, nedanför den glesa rågbrodden, steg röken upp från den första lilla gården.

Hans ögon sökte sig utöfver kullarna bortåt de aflägsna ängar der en blåaktig skuggning af löfträn afbröt de mörka granmassorna. Det var ännu några timmars väg dit. Men hvila ville han icke förut .... Blott ett ögonblicks rast derborta i backsluttningen, i hägnet af den höga klippväggen, der septembersolen sken så mildt och dämpadt genom björkgruppen .... Och han sträckte ut sig på gräset. Der var så tyst och stilla. Endast ljudet af de många bjällrorna från betesmarkerna klingade vänligt och melodiskt bort till honom .... Granarna susade sakta och söfvande öfver hans hufvud. Då och då slog en vindfläkt ner lik ett fullt vingslag. Han reste sig, men blott i tankarna; jorden höll magnetiskt fast hans lemmar. Ännu hade han icke öfverskridit den mystiska gränsen, men hans föreställning vaggade sig på de luftiga stigar som leda dit. Dessa föreställningar antogo nu fantastiska former, hvilka sällsamt blandade sig med verkligheten. Ännu är han i skogen, samma melodi susar för hans öra. Hela Sophies familj är med, men icke hon sjelf. Han skjuter skogsdufvan ännu en gång och har så en förnimmelse af att det är Sophie han har träffat. Men der ligger ju dufvan bredvid honom i gräset och björken vid grinden svajar hemlighetsfullt med de långa grenarna.

[ 59 ]Han drömmer:

På den handsbreda afsatsen å den branta klippväggen står Sophie, sorglöst fri, som om hon icke anade någon fara. Dagsljuset omfladdrar hennes gestalt. Hon ser kärligt på honom och vinkar åt honom med rosen i handen. Han stormar upp, griper henne och darrande af fröjd för han henne ner på säker mark. Men i det hon slingrar sig ur hans armar, se! då är det icke längre Sophie, det är fru Ramms smärta, lilla gestalt. Hon ser på honom med de kalla, blå emaljögonen, niger och säger: tack för ert besvär! Ni har räddat mig från att bli ihjelslagen .... Jag är en mycket dyrbar apparat må ni tro. Allt är komplett inuti, mig, utan det att jag icke har något hjerta .... Det behöfs icke heller, ty försakelse är qvinnans skönaste dygd....

Det händer stundom att man vaknar med en skräck, som icke står i något rimligt förhållande till det drömdas innehåll. Georg vaknade med ett skrik, och kallsvetten perlade af hans panna. Han kunde på en lång stund icke öfvervinna detta ohyggliga intryck; slutligen måste han dock sjelf skratta. Den smula hvila han fått, samt den herrliga luften styrkte honom snart igen, och han bevingade sina steg. Det är en märklig dag denna, sade han; allt skall och måste lyckas mig, Jag känner mod att utmana gudarna,

Frampå eftermiddagen nådde han gården. Då han vek af på gångstigen inåt trädgården hörde han af arbetsfolket som höll på att köra in kornet, att fröken Sophie hade varit ute hos dem, men att hon [ 60 ]helt nyss gått nedåt elfven. Han lade då ifrån sig sitt jagtbyte, och tog vägen åt det anvisade hållet, som han gick och stod, nerdammad och blossande af ansträngningarna. Knapt hade han hunnit genom grinden och in på gångstigen som förde neråt ån, förr än han plötsligt stannade och lyssnade. Genom forssens dån hörde han röster, samt en hunds skällande. Dessemellan trodde han sig urskilja Sophies röst, hvilken ljöd genomträngande liksom i ångest. Som en pil sköt han åstad och nådde öfvergångsstället öfver ån, men här var till hans förundran stocken undankastad. Det var lyckligtvis icke djupt vatten; med ett par dristiga språng kom han lyckligt öfver, trängde sig genom busksnåren och stod i detsamma framför en scen som väckte hans förvåning och harm.

Sedan det förut omtalda mötet mellan Brandt och Sophie hade hon icke alls sett till honom; men han förföljde henne desto häftigare med bref, hvilka blefvo allt mer och mer närgångna. Detta är ett slags öfverflyglande, mot hvilket en ung flicka i våra nybyggarförhållanden icke har något skydd. På landet är det kinkigt att få döttrarna passande bortgifta, och vår breda gästfrihet medgifver derföre hvilken främmande som helst tillgång till familjerna. Man riskerar ju ingenting dermed. I vårt sedliga land törs passionen ej träda fram under annat än laglig form. Men under detta dygdiga ändamåls namn trifves icke destomindre mycket likt och olikt, som den finare känslan skulle kalla omoraliskt. I detta dygdiga syftemål tillkomma icke [ 61 ]sällan dessa förskräckliga och ömkliga mesallianser; i dess namn hafva de bedröfligaste herrfigurer rättighet att belägra en flicka, förfölja henne, drifva henne till det yttersta. De hafva naturligtvis de redbaraste afsigter, det vill säga, de hafva den bästa vilja att dela sitt elände med henne. Nu var den stackars Lorentz icke af de värsta. Sophie besvarade ett af hans bref, så som ett sådant endast kan besvaras, undvikande och på bästa sätt lugnande; sedan lät hon det vara. Men nu öfvergick Lorentz i sina epistlar från böner till hotelser, och formliga fräckheter. Han skulle nog passa på henne, skref han, och då skulle hon få ångra sitt beteende .... Nu hade han intet mer att förlora .... Han sålde sitt lif för en skilling. Ville hon icke lefva med honom, så skulle hon dö med honom o. s. v. .... Den stackars flickan stod här verkligen mellan två eldar. Det sista mötet med honom hade trots hans våldsamhet efterlemnat hos henne en djup och smärtsam medömkan med honom, hvilket dref henne till att beständigt taga hans parti, och att försöka, om det lät sig göra att hålla uppe den goda meningen om honom. Att draga in föräldrarna i denna affär hade varit detsamma som att släcka den sista gnista af deltagande för honom. Men den nödvändighet hon derigenom sattes uti, att nödgas bära sin förskräckelse ensam, dref denna till det yttersta. Hon vågade sig knappast ut allena på landsvägen eller på ängarna. Hon spratt till hvarje gång det prasslade i en buske.

Denna eftermiddag hade en liten springpojke [ 62 ]från gården kommit till Sophie, just då hon trädde ut på åkern, och helsat från hennes mor att hon straxt skulle gå ner till henne i grottan. Som Sophie nyligen talat med fru Ramm om en förbättring som skulle vidtagas dernere, drog hon ingen misstanke, utan flög ditåt, lätt som en fogel, liksom buren af den lyckliga dröm hvaraf hon uppfylldes. Då hon kommit fram till ingången af grottan trädde Lorentz Brandt henne till mötes inifrån. Hon vacklade och en triumferande glädje stod målad i hans slappa drag.

— Hvar är mamma? .... Har ni narrat mig hitner? Det är afskyvärdt.

— Jag ville blott försäkra dig min dyra väninna att du är mig kär — outsägligt kär — sade Brandt med lallande tunga. Jag har valt detta täcka, romantiska ställe för att förklara dig mitt hjertas tillstånd och beskaffenhet ..... En beskaffenhet som är af den art, att ....

— Låt mig gå! Låt mig bara gå! sade den förfärade Sophie och sökte att komma förbi Lorentz, hvilken spärrat vägen för henne.

— Hvarföre så rädd, min tillbedda! ... Hvad är här att frukta? ... Du är skön, öfvermåttan skön ... Men ingen skall fördrista sig att förnärma dessa gudomliga behag med en blick, en stafvelse ... Ja, om jag förnärmade dem vore jag ingen man af ära, utan en stackare, en förbannad, gudsförgäten, nedrig slyngel ... utan lefnadsvett eller idé om bildning .... Ja, om jag förnärmade dig ...

[ 63 ]— O nej, nej, det vet jag nog! Men låt oss bara gå — vi kunna ju tala om detta hemma.

— Ännu skrämsel i dessa hulda drag? ... Unga flicka, du känner inte Lorentz Brandt. Nej, du känner honom icke. Han är inte en af dessa lurendrejare, dessa får i ulfvakläder, som smyga sig omkring den värnlösa oskulden för att locka och bedåra henne med farliga konster. Han är en nordmannason af det gamla, ärliga slaget ... Hvarje droppa blod i honom är äkta, ser du! ... Det är annan malm i honom än i den der troppisten ... det fina skrället, som går der och sätter dig myror i hufvudet. Jag menar det redligt, jag .... Hvad jag säger, säger jag af hjertats öfvertygelse .. af fullt hjertas öfvertygelse säger jag: dig utväljer jag bland all verldens flickor ... endast dig tillbjuder jag min hand och mitt hjerta! Må fan taga alla de andra! O, flicka! minns du vår barndoms stilla dagar!

Två plantor uti Hildings gård.
Ej norden förr sett två så sköna.
De växte herrligt i det gröna....

Här gjorde Sophie en förtviflad ansträngning för att komma förbi, men Lorentz, som var starkare än hon, stötte med en enda spark stocken, som tjenade till spång öfver ån, åt sidan. Vid denna manöver kom han något ur jemnvigten och grep efter Sophie, hvilken nu till den grad öfverväldigades af skrämsel, att hon förlorade all besinning. Litet mera eftertänka skulle hafva visat henne att här mera en inbillad än en verklig fara var för [ 64 ]handen. Ett lugnt, oförskräckt uppförande skulle hafva hållit honom helt och hållet inom skrankorna. Blotta åsynen af henne hade ju redan kommit honom att glömma sina fega hotelser. Men en adertonårig fruktan resonerar icke, den är instinktmessig, obändig, gränslös, den öfverväger icke, den skälfver blott i råhetens närvaro.

Med ett skrik störtade hon tillbaka mot ingången, men då grottan stängde hela hålvägen och följaktligen icke kunde erbjuda henne någon tillflykt klättrade hon med skrämselns behändighet uppför de branta klipporna. Det lyckades henne att uppnå midten af den branta sluttningen och här blef hon hängande utan tillräckligt fotfäste, kramlande sig intill en bräcklig buske, som hvart ögonblick hotade att gifva efter; och hon ropade allt hvad hon förmådde efter hjelp. Nedanför uttömde sig Lorentz i de ömkligaste böner och klagoljud och den grå pudeln stämde in med tjutande för full hals.

Man kan icke säga att verkligheten saknar genialiska momenter. Ingen forntidens bevingade Gud, ingen Lafontainesk eller Claurentisk romanhjelte kunde i ett liknande tillfälle hafva kommit bättre apropå än Georg kom i detta ögonblick. I ett nu hade han stött undan Lorentz och med ett kraftigt språng hunnit upp till den ängsliga, hvilken med ett rop af hänryckning kastade sig i hans armar. Huru han kom öfver ån med henne, derom förmäler icke historien något tillförlitligt, men den förtäljer att han stannade först då han kommit till grinden vid [ 65 ]begge de stora granarna, och att han här sakta lät sin börda glida ner på gräset,

Men Sophie slog upp ögonen och kastade sig häftigt om hans hals igen.

— O, släpp mig inte, släpp mig inte! bad hon, Hafva vi icke lidit nog?

— Hvad säger du, Sophie? .... Det är jag, det är jag! ... Sophie, och du tillstår det! ... O, säg det om igen.

— Ja, ja, jag tillstår det, sade hon och lyftade de strålande ögonen upp emot honom. Jag har sagt det, jag kan icke annat .... Förskjut mig nu om du kan .... men du kan icke!

Huru många ord fingo de älskande sagda? ... Kanske icke ett enda. De kysste hvarandra, de kramade sig intill hvarandra i en sådan passionerad ångest, som om de anat detta ögonblicks bittert ljufva betydelse för hela lifvet .... Hade minuter förgått, eller

»var det sekunder bara
Ej längre salighet kan vara» —

som skalden säger? Ack, att det skall vara så, ack, att det skall vara så! Nornan, den mörka vresiga Nornan räknar icke så noga med en timma eller en dag mera i lidandets tider, men märker hon att en mensklig fröjd vill spira upp, så räknar hon kargt sandkornen.

Sophie utstötte ett skri af rädsla. Tätt bakom dem på gärdet stod en liten, otäck gnomgestalt och stirrade på dem med ohyggligt uppspärrade ögon. I handen höll han en lång hasselkäpp, som han [ 66 ]med en besynnerlig grimas sträckte ut emot dem. Synen stod der så plötsligt att det bokstafligen såg ut som om den skjutit upp ur jorden.

Men forssen brummade i närheten och derför gick det ganska naturligt till att Vesle-Ole — ty det var ingen annan än han — barfotad som han var, kunde smyga sig obemärkt inpå dem.

— Hvad vill du! for Georg upp, sjelf ett ögonblick skakad af skräck.

Det fordrades en särskild i konsten invigd förmåga, hvaraf Georg lyckligtvis var i besittning, för att få ur Ole hvad ärende han var skickad uti, när detta icke inskränkte sig till en brefdufvas värf, utan bestod i något som kräfde mensklig tanke- och talgåfva. Detta ärende var också af ovanligt invecklad art. Ole var icke allenast ålagd att söka upp Georg, för att meddela honom att en främmande var kommen till gården, som ville besöka honom, utan han skulle äfven omtala att denne främmande tillika med herrskapet hade gått ut för att möta honom.

— Hörde du hvem det var? frågade Georg.

— Jag veit inte.

— Har du aldrig sett honom förr? Har han aldrig varit här på gården förr?

— Jag veit inte.

— Är det den herrn som var här i våras, och som gaf dig en mark, då du höll hans häst?

Ett leende, ett grin uppklarade Oles ansigte; han ledsagade detta med ett uttrycksfullt pekande uppåt gården.

[ 67 ]— Müller, hviskade Georg med förmörkad mine. Han kunde redan se ett par damer ledsagade af en herre röra sig nedåt gångstigen borta på backen,

Georg vände sig till Sophie, hvilken skälfvande af så många sinnesrörelser stödde sig emot granen.

— Sansa er, sade han, och gå ni fram dem tillmötes .... Jag blir här! .... O var snar! .... Ni kan det bättre än jag .... Men i morgon! ... O, Sophie, Sophie!

Hon var redan borta.

— Müller, mumlade Georg. Hvilken djefvul förer honom hit just i detta ögonblick? Men han skall ingenting få veta. Denna satyrblick skall jag hålla ute från min helgedom.

Från sitt smyghåll kunde han se Sophie sluta sig till sällskapet, hvilket långsamt rörde sig nedåt gångstigen i hasseldungen; först då vågade han sig fram. På bron stannade han för att vinna mera fattning. Han böjde sig ned emot fallet i elfven som om han velat anförtro djupets makter sin unga lycka.




VI.

Klockan hade blifvit tio. Sophie hade gått som i en dröm hela aftonen. Hennes högröda kinder och den underligt frånvarande egna blicken hade för en skarp iakttagare lätt kunnat förråda att något ovanligt föregått. Lyckligtvis hade hennes mor och [ 68 ]syster varit för mycket upptagna af gästen för att lägga synnerligt märke dertill. Georg hade genom en ovanligt pratsam munterhet försökt att draga uppmärksamheten derifrån. Till henne vågade han alls icke tala, men han hade funnit tillfälle att sticka henne en biljett i handen, hvari han bad henne om ett möte kl. 6 följande morgon. Det skulle ega rum under de begge stora granarna, dessa stumma vittnen till deras förbund, och han föreslog detta klockslag såsom det lämpligaste för ett flyktigt sammanträffande medan ännu hela huset sof. Sophie bar denna biljett på sig. Hvarje ögonblick grep hon tviflande efter den, för att öfvertyga sig om att den fanns der, och om det således verkligen var sannt.

Klockan var tio. De begge vännerna hade sagt godnatt och dragit sig tillbaka på Georgs rum.

Det var då ändtligen kommet det ögonblick, då Sophie kunde få vara allena med sina tankar; hon hade ännu blott ett ärende att uträtta, som hennes mor ålagt henne.

Ja, verkligheten har sina genialiska momenter, betydelsefulla, poetiska, konstnärligt fulländade momenter, i hvilka tillvaron midt under sin hvardagsdvala plötsligt slår ut i blomning och doft. Men den har också momenter, tillstötar, förvecklingar af händelser, hvilka framträda så fatala, så olycksdigra, med en så skärande ironi, att man har svårt att hålla fast tron på att äfven dessa äro led i en allgod och allvis försyns styrelse, ty de se snarare ut som ett stycke dikt uppfunnen i en demons snarfyndiga och ondskefulla hjerna.

[ 69 ]Inom Georgs rum fanns ett kontor som begagnades till husets handkammare och som endast var afstängdt derifrån genom en tunn brädvägg,

Det var just till denna handkammare Sophie var skickad för att hämta något linne. Då hon sakta öppnade dörren, hörde hon Georg och Müller samtala innanför. De begge rösterna ljödo så starkt och så klart i aftonens stillhet, att hon kunnat tro sig vara i samma rum, om hon icke precist vetat motsatsen. Ett ögonblick stod hon försjunken i att lyssna på den kära stämman. Då hörde hon sitt namn nämnas; förskräckt sökte hon det som skulle hämtas i linneskåpet och skulle skynda bort; men innan detta lyckats henne hade hon mot sin vilja hört så mycket att hon icke kunde gå derifrån. Likasom fastnaglad blef hon stående utan medvetande om något utom sig; hennes själ låg i hennes öra.

Inne i rummet hos de begge herrarna finna vi Müller på sin gamla plats i soffan. Georg lutade sig ut ur det öppna fönstret, och tycktes uppmärksamt betrakta trädtopparna och den stjernuppfyllda himlen. De första inledande replikerna af Müller hade han troligen besvarat något kort och tankspridt.

— Det förekommer mig dock, fortsatte Müller, att du nu måtte ha fått en grundlig öfversigt af en Amtmans pligter och rättigheter, och den biroll du har spelat såsom informator är ju också afslutad, sedan den unge herrn blifvit student. Eller har du kanske andra biroller här i huset?

[ 70 ]— Amtmannen har icke flera söner.

— Nej, men döttrar.

— Af hvilka dock ingen behöfver min lärdom. Den äldsta är lika gammal som jag sjelf, och den andra är nyss kommen ur en Köpenhamnspension.

— Nå, det kan väl finnas andra biroller. Du har således icke det minsta här att göra. Hör nu bara: den der anställningen i Stockholm, som du en gång önskade dig så ifrigt, står dig nu öppen.

— I Stockholm säger du? ropade Georg och vände sig ändtligen om.

— Ja, i Stockholm, i Stockholm, är det icke tydligt?

— Ack, kära Müller, har du ännu dylika planer med mig, jag trodde att du nu hade slagit dem ur hågen.

— Om jag har dylika planer ännu? Ja, död och pina, hvad jag det har och illa vore det om jag inte hade det för dig. Medan du ligger här uppe och idylliserar och tänker på ingenting, eller på det som är ännu värre, så ha vi handlat på dina vägnar. Som det alltid plägar gå för dåliga subjekter, så har du lyckan med dig. Hör nu: N. har fått ett års permission från Petersburg och vår raske S. derinne skall öfvertaga hans post, som han troligen kommer att behålla, emedan det säges att N. skall gifta sig med en rik grossörsenka i Götheborg, och knappast kommer att gå tillbaka till diplomatien. S:s plats blir således ledig och skall besättas med en Norrman.

[ 71 ]— Och den platsen kunde jag få? Det är väl inte så säkert.

— Du kan få den. Jag gick straxt upp till Excellensen D., som lyckligtvis inte var rest ännu. Han gaf mig det bästa hopp för dig. Du har nu blott att inlemna din ansökan, och innan nästa vår skall du inställa dig i Stockholm. Din onkel var hjerteglad. Det är just en ställning för Georg, han passar föga för lifvets spetsborgerliga förhållanden, sade han. Och nu min gosse, spring, spring, och dansa, men fall mig bara inte om halsen.

— Jag tackar dig Müller ... Du är så god som omfattar mig så vänligt ... Men ...

— Nå, ett men?

— Uppriktigt taladt så har jag helt och hållet förlorat lusten till denna post.

— Jaså, du har förlorat lusten dertill, såå .... det var då besynnerligt. Du trodde dock en gång sjelf ...

— Ah, det var bara griller, ett infall. För en ung omogen yngling kan väl den der banan ha en viss lockelse, I sjelfva verket är det dock ett skenlif man förer. Jag tror mig icke längre vara egnad derför; jag känner mig dragen mot en gedignare, sjelfständigare ställning i lifvet, om den än blir obetydligare.

— Nå det är berömligt, det är vackert. Det röjer en solid verldsåsigt, en verldsåsigt som i sanning är sällsynt vid dina år. Jag ville dock gerna höra dessa gedigna planer. Vill du kanske gå in som kopist i revisionsdepartementet?

[ 72 ]— Ja, hvarför icke?

— Ja, hvarför icke! .... Det är en solid och hederlig ställning, en ställning, hvari man stundom upplefver de gladaste öfverraskningar; likasom A. hvilken höll vad att han efter tio år skulle vara fullmäktig, och verkligen blef det ett år tidigare. Du har lyckan med dig, du skall kanske inom tolf år vara byråchef.

— Det är inte omöjligt.

— Eller har du lust att blifva landtprokurator? Hvilket trefligt litet »polskt pass» du då kunde få dig om söndagen att spela med bönderna! Det skulle vara något för dig! Eller tycker du mera om en länsmansplats?

— Det är också bra. Så är man ju så godt som storthingsman! .... Nej, käre vän, jag tänker egentligen inte på någonting. Jag har det för ögonblicket så bra, att jag inte gitter plåga mig med framtiden. Till nyåret är min tid ute här, och hvar dag har sin omsorg, tänker jag.

En paus inträdde, hvarunder Müller blåste ut stora rökmoln, och Georg roade sig med att misshandla sitt ridspö.

Slutligen sade Müller:

— Hon är vacker, din smak är icke oäfven.

— Hvem? Hvad menar du?

— Jag menar blott, fortfor Müller lugnt, att hon är vacker och att din smak icke är oäfven. Ja, hon har frapperat mig, hvilket nästan aldrig har händt mig förr, Hon kom emot oss på gångstigen, då vi skulle ut och söka upp dig.

[ 73 ]— Ah, det är fröken Sophie du menar?

— Ganska riktigt, Sophie, så kallade du henne en gång. Hon mötte oss, som sagdt var, på gångstigen, der vi också hade den turen att träffa dig. Det är alltså hon, tänkte jag, som har vållat den stackars Georg så mycken förargelse och tidspillan och som du förra gången beskref för mig såsom ett ohyggligt uppstyltadt stycke fruntimmer. Hon tycktes vara i ett altereradt tillstånd; hennes stämma darrade, och hennes präktiga hår, som jag aldrig förr sett maken till, befann sig i en högst målerisk oordning. Det var ordentlig skada att den synen skulle vara spilld på ett mammuthjerta som mitt. Frun frågade hvar hon hade gjort utaf sin hatt, hvartill hon svarade att hon hade vågat sig för långt uppåt fjället, att hon hade halkat och mistat den deruppe. Mamma grälade öfver hennes oförvägenhet, men med en blick till mig, som om hon ville säga: har ni sett någonting sötare? På mig helsade hon med en viss köld, och jag har förgäfves sökt att närma mig henne under aftonen. Det är något originelt med henne. Men vacker och förtjusande är hon som en olycka. Är du kanske af annan mening?

— Jo, det är hon onekligt. Fröken Ramm är en mycket vacker flicka, sade Georg och bröt sitt ridspö tvärtutaf. Sophies leende, det egendomliga i hennes sätt att förkunna honom hans lycka, allt steg i detsamma förrädiskt fram för hans minne och förskräckt tillade han: men det är ett drag [ 74 ]vid munnen som inte är vackert. Du sade, tyckte jag, att S. redan är kommen till Petersburg; kan det vara möjligt?

— Till Petersburg. Det draget vid munnen, som inte är vackert, har jag alls inte märkt. Hennes ansigte är, tror jag, af det slaget som inte får analyseras. Det hela gör ett frappant intryck.

— Hvilken lycka han har gjort på så kort tid! Och N., hvad var det du berättade om honom?.... att han ....

— N. drager sig tillbaka för att gifta sig.....

— Ja, ja riktigt, med en rik enka ... Men han var ju utsedd att bli baron M:s efterträdare i kabinettet, hvem får då den posten?

— Diplomatien börjar plötsligt intressera dig. För ett ögonblick sedan tycktes du bry dig ganska litet om hela tutten. Georg! ... om allt det der skall jag sedan upplysa dig .... om allt hvad du vill .... Georg .... lägg bara bort ditt ridspö. Jag skall sedan binda ihop bitarna .... Hör, kära Georg, vid Gud menar jag dig icke väl, sade Müller med en rörelse som om han ville lägga bort pipan, medan han långsamt förde den till munnen igen, en manöver, som Georg kände mycket väl igen, och som betydde ett utomordentligt allvar.

— Ser du, jag ville så gerna göra något utmärkt präktigt af dig, och det skulle också lyckas om du inte alltid stode dig sjelf i vägen. Dessa eviga förälskelser äro för en menniska af din beskaffenhet en ren olycka. De rycka dig ideligen ur jemnvigten, förstöra ditt humör och hämma din [ 75 ]utveckling. Och till slut kommer det dock trots alla dina försäkringar att ända dermed, att du på allvar blir fast. Jag säger inte att det går så med din närvarande inklination, mycket möjligt att den går samma väg som alla dina andra; men allvarlig eller ej, så kommer den förbistradt olägligt. Slit dig lös, Georg! .... Straxt om du kan .... Gå till Stockholm och fräls din själ! Om en tio år, när du blifvit en mognad och burgen man, så förälska dig i Guds namn och gift dig så mycket du vill.

— Men Müller .... så hör då .... Det är ju inte fråga om ....

— En förbannad historia! Säg mig huru långt du har avancerat med henne? Kanske det onda ännu kan afböjas. Kniper det, så kunde kanske jag tala med fröken och se till att få det uppgjordt på ett hyggligt sätt.

— Är du galen? ... För Guds skull ... Jag säger dig ju att denna sak inte angår fröken Ramm. Hon har inte ringaste inflytande på mina framtidsplaner.

— Det skulle glädja mig om det stode i din makt att öfverbevisa mig derom.

— Öfverbevisa dig om att detta inte angår henne! sade Georg, drifven till det yttersta... Men för fan i våld, jag älskar henne ju inte. Det är ingenting, alls ingenting emellan oss.

Arme Georg! ... Kära läsarinna! Om du är öfver tjugu år — är du under tjugu år så hjelper det till intet — men om du är öfver tjugu år så [ 76 ]vilja vi här, just här lägga ett urskuldande ord för honom, innan du helt och hållet bryter stafven öfver honom. Ja, det är styggt, mycket styggt af honom, och hvar och en kan efter sin egen smak tänka sig ett bättre och älskvärdare sätt för honom att slippa ur förlägenheten. När han sålunda blef lagd på pinbänken kunde han ju t. ex., hafva slagit i bordet och sagt: Ja, ja, för tusan, det är sannt alltihop, låt mig bara vara i fred! Men då hade det icke varit Georg, vår Georg, och han hade kanske icke älskat så varmt, så afundsjukt, så girigt ängslig om sin skatt, som han var. Och låt oss för resten vara ärliga. Hvem har icke någongång blifvit sålunda hetsad och slutligen drifven till en punkt, hvarifrån man icke mer kan draga sig tillbaka, och hvarest man utan att vilja det, nästan utan att veta det, blifvit jesuit? Den som med handen på hjertat törs säga att han aldrig varit det, aldrig sagt något om sin dyrbaraste vän, som denne icke kunde höra, eller att han skulle hafva mod att läsa svart på hvitt allt hvad denne dyrbare vän sagt om honom; nåväl, den som kan det må kasta första stenen. Och slutligen vilja vi påminna om huru hvart och ett af dessa olyckliga ord faller i en själ som minst af alla är egnad att förstå dem, och huru han genom hvart och ett af dessa ord som en skadeglad ande tyckes lägga honom på tungan, afsäger sig sitt lifs högsta glädje.

— Du älskar henne inte! Nå, det är en annan sak, sade Müller; och glöden från hans nystoppade pipa kastade ett nästan demoniskt [ 77 ]skimmer öfver hans osköna drag. Men du kan dock inte neka till att det klingar förbannadt otroligt att du skulle kunna lefva under samma tak med en adertonårig skönhet utan att anfäktas.

— Du borde ha bättre tankar om mig, Müller, sade Georg i det han tog sin tillflykt till ett kränkt allvar; jag som helt nyligen svart på hvitt har biktat för dig all min motgång, alla mina olyckor i den vägen. Dylika erfarenheter bruka dock lära folk besinning. Skönhetens makt medger jag gerna, men kan der då icke tänkas egenskaper som tillintetgöra den, och det just sådana, som äro frånstötande för mig?

— Det måste vara några rent rasande egenskaper som kunna utöfva en så nedslående verkan på dig. Då du alltså inte bryr dig om den lilla damen, så kan du väl anförtro mig hvad det är för egenskaper som vanpryda henne. Är hon kanhända lika trög och egensinnig som då hon var din elev?

— Trög och egensinnig .... En trög och egensinnig dame! ropade Georg, knapt i stånd att beherrska sig, hvad vill det säga? Det är ju något nonsens!

— Är hon då enfaldig... stupid... Du vet ju...

— Jag har inte menat någonting. Hon var dum som barn, men hon kan ju ha lagt sig till förstånd sedan. Jag tror nog att hon nu har hvad hon behöfver deraf.

— Det tänkte jag just. När allt kommer omkring, så är hon ändå ett mönster. Något måste [ 78 ]det då för fan i våld vara ... Är hon då kokett, lättsinnig, intrigant, ondsint?

— Sådana infall! Tvärtom tror jag att fröken Sophie har det bästa hjerta. Det är en flicka med karakter, med en liflig och stark själ .... Men hon har någonting originelt, för att inte säga excentriskt i sina åsigter .... Hvad tycker du om systern?

— Ah! excentrisk ... Jag förstår ... Hon är poetisk — tillgjord — emanciperad?

— Alldeles, nu träffade du hufvudet på spiken, sade Georg och brast i skratt öfver denna löjliga vändning i det pinsamma förhöret.

— Verkligen! Nej, allvarsamt ... Är hon af den sorten? Ja, hon såg verkligen ut för någonting ditåt. En norsk femme emancipée! Det var kostligt, det var något helt nytt! Huru yttrar det sig? Röker hon cigarr? Bär hon sporrar? Sitter hon till häst, som salig drottning Carolina Mathilda?

Georg rodnade af harm. Han kunde hafva mördat Müller.

— Nåja, bli inte förnärmad ... Hon röker således inte tobak, hon bär inte sporrar. Det är då en andlig amason, en nordisk George Sand, som andas ett glödande hat mot hela mankönet, med thy åtföljande nedrighet och despotism?

— Just det.

— Hvilket dock inte hindrar dessa damer från att hafva sina små privatinklinationer. Fröken Sophie är väl förälskad i dig?

— Naturligtvis.

[ 79 ]— Och du gör förmodligen hvad du kan för att »nära flamman»!

— Naturligtvis. Har jag annat att beställa?

— Och utan att tändas sjelf?

— Var inte rädd. Det är blott en ny blomma som jag flätar in i mina segervinningars krans. De emanciperade damerna äro dessutom de minst farliga.

— Det har jag hört. Sjelf har jag inte erfarit det. Min stackars Bolette var inte af den sorten .... Har hon redan förklarat sig?

— Hm ... inte alldeles; men jag väntar att det skall ske med det snaraste. Jag har korgen färdig, det kan du väl förstå.

Müller såg länge stint på honom. Jaså! Verkligen? .... Det var starkt det!

En paus inträdde, hvarunder Müller tycktes falla i tankar.

— Hör Georg, vet du hvad, du skulle ändå inte drifva denna lek för långt. Vill du lyda mitt råd, så håll upp. I sjelfva verket gör det mig ondt om den stackars flickan. Var beskedlig emot henne och förbered henne på det oundvikliga .... inte för brådstörtadt ... det duger inte ... inte för brådstörtadt!

Georg såg på honom och studsade. Nu först märkte han af Müllers miner, hvilka antagit ett ganska eget uttryck, att denne uppfattade det hela som det strängaste allvar. Det hade aldrig fallit honom in att kloka, men föga känslofulla menniskor i känslans sfer stundom kunna visa sig öfvermåttan enfaldiga. Han nästan förfärades öfver att [ 80 ]hafva lyckats i ett så groft skämt, med det som all hans förställningskonst icke kunnat åstadkomma, nemligen att missleda Müller. Detta skämt brände honom på läpparna såsom ett vanhelgande och likväl vågade han inte återkalla det. Skulle han låta frånrycka sig sin dyrbara hemlighet, hvilken han knappast sjelf tagit i besittning, knappast sjelf vågade tro på, och det af en man, som kanske skulle göra ett ogrannlaga bruk deraf?



VII.

I hvarje qvinlig natur är ett frö, ett lyckligt anlag, man kan nästan säga en drift till försakelse nedlagd.

Öfver barnets ansigte då det leker med sin docka kan redan denna försakelse ligga som en sorgsen aning; den klang genom det svar som en liten sexårs flicka då hon första gången blef bjuden på barnbal gaf sin mor, då denna undrade öfver att hon stod der så stilla och ledsen, hon som nu hade fått sin högsta önskan uppfylld: »Ack mamma, om det bara vore litet roligt så skulle jag nog vara glad, men en sådan stor glädje, det kan visst aldrig bli något utaf».

Så länge denna försakelse är reflexen af den ödmjukhet som Gud nedlade i qvinnans själ, så är den vacker, rörande och välsignelserik, den är [ 81 ]hennes bästa stöd emot ödets godtycklighet, det är den som gör hennes glädje mera strålande, hennes hängifvenhet och uthållighet i motgång större än någonsin mannens. Han talar och handlar, hon tiger och lider. Ja, hon är skön denna vilja att lida och tiga, denna Guds och naturens tystnad i henne, den är skapad till att segra i sin ödmjukhet; till och med makten och råheten böjer sig villigt för den. Men menniskorna upptäckte att det kunde dragas grofva fördelar af den. I deras samhällsintressen var det icke nog att hon kunde bringa offer och tiga, hon skulle äfven kunna förnedras och ändå tiga. Och de omskapade Guds och naturens ödmjukhet i henne till feghet och försagdhet, betogo den kärlekens och frihetens anda, och se! råheten böjde sig icke längre för den, utan missbrukade den. Och de uppfunno en skara pinsamma och despotiska lagar, omgärdande henne dermed för att evigt hålla henne qvar i fruktan .... Men ett ord: de qvalde henne i tron på den stora glädjen, men så läto de henne till ersättning behålla det som kunde vara litet roligt.

Sophie hade vuxit upp i denna träldomsanda; hon hade med modersmjölken insupit de i denna träldom gängse lefnadsreglorna, och aldrig hade hon i sin hembygds trånga sfer upplefvat något försyndande mot dem. Hon hade sett sina systrar stumma böja sig och gifva sina lif såsom offer. Men hos henne hade likväl idéen om en qvinlighet, sannare och mera gudabesjälad än det monstrum menniskorna kalla så, tidigt rört sig. Vi hafva sett huru [ 82 ]denna obemärkt bröt sig emot omgifningarna, tills hon sjelf uppgaf den såsom en villfarelse. Då lärde hon att känna Georg. Han hade sjelf lärt att afsky trälsinnet och att erkänna ett annat mera ädelt, mera upphöjdt hos Margaretha. I ungdomlig tro såg han detta återuppstå i Sophie, återuppstå till lycka, till lifvet. Hon skulle blott lägga dertill sin tillit, sitt glada, käcka mod. Under den korta perioden från hennes hemkomst till hans Christianiaresa hade han haft ett utomordentligt inflytande på den unga flickan. I honom blef chimeren en verklighet. Han öppnade för henne utsigter öfver lifvet, om hvilka hon i sina dristigaste utflykter aldrig hade drömt. I sin varma ifver såg han hvarken de hinder han hade att bekämpa, eller de faror för hvilka han utsatte sin elev. Sophie tänkte lika litet på några faror. Men det ögonblick kom också då hon, bortryckt från sin trygga grund, såg sig ensam med honom, högt öfver hela den öfriga verlden. Då torde han med bäfvan hafva kännt att han också måste gifva henne skydd, att det enda som här kunde rädda henne var hans kärlek. Man skall derföre lätt kunna begripa huru hon blef till mods då detta stöd plötsligt svigtade, samt i hvilket djup af hopplöshet hon sjönk tillbaka, då hon trodde sig förrådd af honom.

Likasom förstenad hade hon blifvit stående i samma ställning, hvari hon uppfångat hvarje ord af det förskräckliga samtalet. Mekaniskt räckte hon pigan som kom utanför det linne hon hade i handen. Hon smög sig genom Amalias rum in i sitt [ 83 ]eget, der den lilla nattlampan var tänd på byrån. Dess dämpade sken sårade hennes ögon och rummet föreföll henne ängslande stort och tomt. Bakom förhänget tryckte hon sig skälfvande ner på en pall; ingen vrå tycktes henne trång nog för att skyla henne och hennes smärta, hennes förödmjukelse. Huru detta hade gått till, hvad det var för skräckfulla ord hon hade hört, det kunde hon ej riktigt fatta. Hon visste blott att hennes korta dröm var slut, att den låg i stoftet. Bedragen, förhånad, var hennes kärlek gifven till pris åt en främmande, förnedrad till ett tidsfördrif! .... Att det hela kunde hafva sin grund i hennes uppfattning föll henne icke in. Hvar och en som med någon uppmärksamhet följt Sophies utveckling kan detta icke förundra, Sophie uppfattade alla intryck starkt och omedelbart. Ironien var henne obegriplig der det gällde lifvets allvarligaste ting. Hon hade ännu icke gjort sig förtrolig med nutidens färdighet att förneka känslor och att när det gäller sätta en gäckande mask öfver det djupaste och heligaste. Hvarje ord hon hört hade slagit dräpande ner i hennes själ som uppfostran förut gjort fruktande och tviflande. Hon var tillintetgjord. En förkrossande ångest föll öfver henne lik medvetandet om ett begånget brott. Och hennes brott bestod uti att hon hade trott på lyckan, att hon hade drömt om den och med dristig hand gripit derefter. Huru ringa hade hon icke i sitt öfvermod skattat Amalias lott, huru löjlig hade icke mången gång dennas äktqvinliga bemödanden att putsa upp sin [ 84 ]misère förefallit henne! Till och med samma dag hade ett skämt undfallit henne som kränkt systern. På knä kunde hon nu hafva bedt henne om förlåtelse. Hon kunde hafva bedt alla, äfven den uslaste, om tillgift, hade hon blott kunnat gifva sin skuld ett namn. Under hennes qvalda själs åtrå efter något att förebrå sig, hade hon börjat kläda utaf sig. En eller annan botgöring, en bördefull pligt skulle i detta ögonblick hafva varit henne en lindring. Då kom hon ihåg att hennes mor hade bedt henne draga försorg om att en växt som icke tålde nattkylan skulle bli inburen från trädgården. Detta hade hon glömt, men det fick icke glömmas. Som pigan redan sof, skulle och måste hon göra det sjelf. Hon smög sig sakta ner och öppnade glasdörren till trädgården .... O, huru glad hade hon icke för några få timmar sedan stigit in genom denna dörr! Nattvinden slog nu kall emot henne och genomisade hennes tunnt klädda gestalt. Vägledd af det osäkra sken som ljuset genom fönstret kastade på de närmaste buskarna fann hon hvad hon sökte. Endast med ansträngande af alla sina krafter lyckades hon lyfta den tunga stenkrukan och flytta den in i rummet. I dörren påminde hon sig att bordet hvarpå den stått kanske skulle taga skada af nattfukten, och med en ifver som kunnat göra de gamla sjelfmartyrerna heder vände hon om ännu en gång, lyftade krukan in i ett fönster och torkade varsamt af bordet med ett kläde. Kommen tillbaka på sitt rum fullbordade hon sin nattoalett med större omsorg än hon eljest var van vid. Hon [ 85 ]flätade och slätade sitt hår och lade med mekanisk noggrannhet hvarje sak på sin plats; först derefter sträckte hon sig, bländande hvit från topp till tå, liksom färdig till offring, i sin lilla smala, kalla säng. Kunna vi nu lemna henne med den sista, stumma önskan hvarmed man sätter locket på en kista: slumra i ro! Nej, grafven har sina privilegier. Vaka, arma lefvande, vaka, strid och förblöd, och himlen stå dig bi!

Det är ljufligt att väckas af glädjen! Huru mildt berörer han icke vårt ögonlock, för att själen skall få tid att fyllas, för att den icke skall brista under öfvermåttet. Så varsamt sker denna beröring, att vi stundom slumra in igen som från en efterlåtande moder. Men sorgen är tryggare att lita på. Har du beställt denna hårdhändta väckare så kan du vara säker på att blifva väckt med besked, och du somnar icke heller lätt om igen. Äfven hos Sophie knackade den på just vid det klockslag hon hade i tankarna. Hennes smärta vaknade frisk och lefvande med henne. Den var icke längre dof, förstenad, ängslande, såsom aftonen förut; den behöfde luft och rörelse. Hon hade ilat ner i trädgården; medan denna ännu låg obesökt i den grå morgongryningen skulle den erbjuda hennes oroliga sinne en tillflyktsort, mindre olidlig än den trånga kammaren. Vi se henne der än orörlig på en bänk, än ilande genom gångarna, och återigen stannar hon grubblande framför en blomma, som om hon ville studera hvarje ådra i dess blad. Men det var blott sin olycka hon studerade på, det var alla de fina [ 86 ]trådar hvaraf denna utspunnit sig, som hon bemödade sig att hopsamla. Hon ville bli klart medveten om sin ställning.

Hon återkallade i sitt minne Georgs uppförande under hela den sista tiden, huru besynnerligt det hade varit, huru han ideligen hade låtit henne sväfva mellan hopp och fruktan. Då slog plötsligt scenen i går ner öfver henne, berusande med visshetens fröjd .... en visshet, som icke tycktes behöfva ord. De hade blifvit afbrutna. Bar hans väsen äfven efter denna stund prägeln af att en och samma visshet fyllde dem begge? Hon hade ilat förut, något senare hade han stött till sällskapet. Nu först gick det upp för henne med hvilken glad öfverraskning han hade helsat på Müller. Så mottager man icke en ovälkommen lyckostörare ..... Huru upprymd hade han icke varit hela aftonen! Huru bjärt stack icke denna munterhet af mot hennes egen stilla lycksalighet! Hon vägde slutligen med marterfull noggrannhet hvarje ord i det uppfångade samtalet ..... Ack, han älskade henne icke. Det gjorde föga till saken om han hade menat det allvarsamt eller ej med de till en del löjliga beskyllningarna mot henne — alltnog, han hade kunnat uttala dem. Litet gjorde det till saken hvilka de inre motiverna varit till hans uppförande emot henne, om det var beräknande falskhet, eller simpel lättsinnighet, eller ett tillåtet manligt koketteri .... Han älskade henne icke! .... Behöfde hon nu gräma sig öfver om han var dålig? I går ännu — för få timmar sedan — huru rik, huru stark, huru berättigad kände [ 87 ]hon sig icke! I sin lyckas öfvermod, i ett öfversvallande ögonblick hade hon satt sig öfver en form, som menniskorna tillägga en så skrupulös vigt. Hon hade uttalat ordet före honom, icke medveten och viljestark, utan lika naturligt som blomkalken då den öppnar sig i rätta stunden, eller som frukten då hon lossnar ifrån grenen af sin mognads tyngd .... Och då hade hon rätt, rätt för Gud och menniskor! ... Ty äfven menniskorna förlåta stundom ett sådant brott mot deras lagar, om det blott lyckas, likasom de äfven blunda för ett verkligt felsteg, om blott vederbörande icke blir öfvergifven eller olycklig. I går hade hon rätt, i dag hade hon förlorat denna rätt, i dag hade hon orätt. Han älskade henne icke! Denna ofrivilliga hängifvelse som för få timmar sedan var hennes stolthet, hade nu blifvit en synd. Med sitt hjerteblod skulle hon hafva velat köpa den tillbaka. Ack, hade jag blott icke, hade jag blott icke! var det ständiga omqvädet i hennes långa betraktelser. Hvilken tankeföljd hon än började, så slutades den dock alltid med detsamma: O, hade jag blott icke!

Emellertid rinner dagen omärkligt fram. Det grå skumrasket flyr, skuggorna förtäta sig och börja antaga form. Den tunna månskifvan försvinner helt och hållet på den blanka himlen. Det refflade molnlagret i öster börjar färgas i rödt. Sophie tycktes plötsligt besinna sig. Mot öster, der det röda ljuset strömmade in, begränsades trädgården af en lummig lindallé. Den genomskars på midten af en [ 88 ]gång, som genom en grind stod i förbindelse med åkervägen nedåt qvarnen.

I denna gångs dunkla skuggor har Sophie gömt sig. Hon grubblar icke mer, hon lyssnar. Dold bakom ett träd uppfångar hon skälfvande hvarje ljud som når henne från huset. Två gånger har hon hört miste. Men nu .... jo, det var ganska bestämdt glasdörren som det låstes uti. Det är menniskosteg, det knarrar i sanden. De närma sig, de snudda förbi henne och försvinna genom grinden. Se kunde hon icke från sitt gömsle, men hon kände dessa lätta, fasta steg, hon kände luftdraget efter dem fläkta bort till henne. Hennes hjerta lyftade sig, som om det velat följa med; hennes vilja drog det tillbaka igen. Nästan krampaktigt slingrade hon sina armar om trädet för att hålla sig fast. Så sitter fågeln i buren vid den öppnade dörren .... Han hör den lockande sången utanför; han känner sommaren strömma in i buren, men han vågar sig icke ut, fångenskapen har knäckt hans mod. Med ens hade Sophie sprungit fram och pilsnabbt ilat bortåt det gröna alléhvalfvet, så tillbaka igen och så åter fram. Var det blott fågelns förtviflade flaxande i buren, eller kämpade ett modigt beslut i henne? Gud vet .... Men då hon andra gången vände tillbaka stod hon ansigte mot ansigte med en menniska, som emellertid oförmärkt hade kommit utför hufvudgången. Denna menniska var Müller.

— Ah, min lilla fröken! Beundrar ni naturen så tidigt redan på dagen. Det tager jag som [ 89 ]en lyckträff åt mig, ty jag har också kommit ut i den afsigten, och så kunna vi ju slå oss tillsammans! .... Men jag skrämde er visst?

Sophie hade från första ögonblicket kännt något frånstötande för denne man. Det var någonting närgånget i hans genomborrande ögon, som ingaf henne både fruktan och misshag, och dessutom kände hon redan den ovilkorliga ovilja, som man icke kan undertrycka mot någon som blifvit redskap för en illusions förstöring. Hans stämma väckte ett skakande minne i henne. Hon stirrade på honom utan att kunna frambringa ett ord.

— Jag har ännu icke sett det minsta af naturen häromkring, fortfor han, ehuru jag åtskilliga gånger har haft det nöjet att gästa gården. Det är icke rätt, eller hur? .... Men derför skall ni nu också visa mig omkring ...

— Gerna, stammade Sophie, men jag fruktar ... Ni skall inte vänta er stort. Här finns inga märkvärdiga punkter som kunna tillfredsställa en främmande.

— Grottan har jag dock hört talas om. Den skall vara högst pittoresk. Vi kommo icke dit i går. Hvad säger ni om att nu göra en liten tur ditner först?

— Till grottan? ... Nej, nej, ... det kan jag inte ...

— Bevars! skulle bergtrollen husera der ännu? Det är väl inte längre än till soluppgången det, likvisst?

— Kanhända, svarade Sophie med ett tvunget [ 90 ]leende; jag menar eljest att jag icke törs aflägsna mig så långt hemifrån, emedan min närvaro snart blir nödvändig derinne. Om ni önskar skall jag visa er omkring i trädgården. Här är en kulle, hvarifrån man har en vacker utsigt.

De nådde toppen af kullen. Under det lummiga buskaget voro några bänkar anbragta, hvarifrån man hade en vidsträckt utsigt öfver dalen. Hela landskapet, fjellklyftan hvarur qvarntaket tittade fram, den brusande elfven, som sedan bugtade sig stilla bort öfver slätten, allt låg mildt belyst af den röda morgonhimmeln. Horisonten flammade och de bortesta åsarne förlorade sig för det bländade ögat, formlösa mot den blanka grunden. Först sköto enkla strålar, fina och glänsande som spindelväfstrådar, ut till dem, så allt flera och flera i ohejdlig hast, och till slut låg hela strålnätet utspändt öfver nejden. Solen var uppe. I ett sådant ögonblick går liksom ett återhållet andedrag, en andaktsfull rysning genom hela skapelsen; menniskan står stum och fåglarna tiga för att stämma upp sitt korus desto fullare sedan. Äfven Sophie stod hänsjunken i den upplyftande scenen. Det är just det sköna i naturen, likasom i konsten, hvilket med detsamma griper oss och väcker aldraförst smärtan, denna själens lättsöfda väktare .... Hennes för ett ögonblick betvingade saknad väcktes nu med fördubblad styrka. Hon glömde hvar hon var och med hvem. Stående på toppen med ena handen öfver ögonen sökte hennes blick under solglansen blott en punkt, toppen af de begge granarne [ 91 ]bakom qvarnen. Hon tyckte att de böjde sig likasom vinkande händer emot henne .... Forssen susade ömt och lockande hennes namn.

— Fröken, jag vill säga er något, sade plötsligt en främmande röst bakom henne. Det är icke helt och hållet tillfälligt, började Müller, sedan han med en vink inbjudit den ur sina drömmar våldsamt lösryckta flickan, att taga plats bredvid honom, det är icke alldeles tillfälligt som vi kommit att beundra soluppgången tillsammans. Jag såg er ifrån fönstret, huru ni, ögonskenligt ett rof för en orolig sinnesstämning, vandrade omkring i trädgården, och jag tror att det var en god ande som ingaf mig den tanken att gripa tillfället till ett samtal med er. Ser ni, min bästa, lilla fröken, jag tror att det skulle rädda från många skador om man i tid mottoge läkarhjelp och inte fruntimmersaktigt skydde den.

Sophie var vid denna inledning till mods som under tillredelsen till en verklig operation. Man sitter på marterstolen ... Man ser läkaren närma sig artigt, men med de förfärliga instrumenterna gömda i handen. Hjertat krymper tillsammans.

— En annan än jag, fortfor Müller, skulle troligen ha’ låtit det vara, kanske skulle jag också inför en annan än er hafva gjort det. Men er tilltror jag själsstyrka nog att bära något ovanligt.

— Min själsstyrka har hittils varit föga pröfvad, sade Sophie, likväl tänker jag att det ni, herr Müller, kan hafva att säga mig icke skall öfverstiga mina krafter. Hennes tänder skallrade.

— Alltså utan omsvep. Jag känner ert [ 92 ]förhållande till min vän Cold. Tillåter ni att jag öppenhjertigt säger er min mening, och vill ni tro mig om så mycket godt att det inte är lumpen nyfikenhet som drifver mig att blanda mig i saken, så vore jag glad. Det finns tillräckligt många som vid liknande tillfällen förskansa sig bakom en falsk delicatess, som i sjelfva verket blott är feghet. Jag gör inte det. Jag skall gifva er några upplysningar som torde bli er nyttiga. Cold har jag kännt från hans tidigaste år, jag har varit hans lärare. Vi stodo begge ensamma i verlden, och vi slöto oss till hvarandra, ehuru olika både till ålder och allt annat. Hvar och en af hans tankar och handlingar hafva legat klara för mig. Ingen känner derföre bättre än jag hans älskvärdhet, ty icke sannt, han är älskvärd? Men ingen känner heller bättre än jag hans svaga sidor. Han är fantast, han saknar karaktersstyrka. Lätt uppblossande åsidosätter han allt för att nå ett mål, men då han väl har nått det, så har det med detsamma förlorat allt tillockande för honom. Knappt hade han sluppit in i verlden förr än han begick en mängd sådana dårskaper, den ena förälskelsen aflöste den andra, alla slutade på samma sätt — med köld och leda. Ett par förlofningar som han knöt aflupo inte bättre. Han är en af dessa olyckliga idealister, med andra ord, som aldrig kunna vara tillfreds. Det var dessa hans dårskaper som bragte honom hitupp att här bortdrömma några af sina bästa år. Och nu vill jag hänskjuta en sak till er: Ändtligen visar sig en — enligt våra förhållanden ganska lysande, [ 93 ]utsigt att draga honom ut ur denna overksamhet och förflytta honom i en sfer der hans förmåga värdigt kunde utvecklas och verka, som jag hoppas, stärkande på hans karakter. Jag har just kommit hit af denna anledning. Det förefaller mig såsom vore det min pligt att förbereda er på detta, min bästa fröken. Det skall säkert vara er nog då jag säger att det är en ovilkorlig nödvändighet för honom att vara fri och ledig från hvarje band .... han reser. Om kort tid har han lemnat gården. Inom ett par månader är han i Stockholm.

— Jag fattar inte, stammade Sophie, hvad som hindrar .... Det är, så vidt jag vet, ingenting här som kan hålla honom tillbaka.

— Men jag fattade det väl då jag såg er första gången i går.

— Jag förstår hvad ni syftar på, men jag försäkrar er att ni tager miste. Det är intet förhållande mellan er vän och mig, intet, aldeles intet som kunde hindra hans lycka, .... han älskar inte mig! tillade hon med skärande ton.

— Det säger jag just inte. Om jag trodde att så vore fallet, om jag trodde att här vore allvar med i spelet, så blandade jag mig visserligen inte deri — —

— När ni är viss derpå, afbröt Sophie honom med bäfvande röst, så inser jag inte hvad ni kan frukta af mig ...

— Men han njuter nu den oförtjenta lyckan att en ung älskvärd flicka, som ni, intresserar sig för honom ...

[ 94 ]— O, herr Müller! Det har ni ingen rättighet att förmoda ....

— Ingen förmodan, fröken, jag vet det.

— Ni vet det? .... Han har sagt det.... Har han det? ... och till er? Det är omöjligt! ropade Sophie och slog händerna för ansigtet. Då hon åter lät dem sjunka, belyste solen ett ansigte, som smärtan gjort nästan oigenkänneligt. O Gud, hviskade hon för sig sjelf, så var det dock sannt .... jag tog inte fel ... så var det dock sannt!

— Hvad är sannt? Kära, välsignade barn, huru kan ni taga er det så när? sade Müller och drog henne sakta ner på bänken igen ... Om ni nu verkligen närde denna lilla svaghet; om ni också i ett svagt ögonblick tillstod den för honom, hvad gör väl det? Tror ni jag vill döma det så hårdt? Visst är jag en gammal björn, men jag är dock hvarken pedant eller filister. Huru lätt kan inte ett stackars fruntimmer komma att förgå sig emot reglementet! Ett lifligt temperament, ett sinne som känner sig oberoende nog för att höja sig öfver sitt köns inskränkningar och småaktigheter ...

— Nej, o nej! vid allt hvad heligt är, afbröt honom Sophie, gör mig inte så orätt. Jag är ingen sådan »stark själ» som vill höja sig öfver sitt köns inskränkningar och småaktigheter ... Det är ett grymt förtal ... Jag är inte modig, jagar inte oberoende ... Det är inte sannt ... Jag är en stackars flicka som kan låta misshandla sig i stillhet så bra som någon som kunde låta kränka sig till döds, utan att någon finge veta huru ....

[ 95 ]Müller kände sig särdeles illa till mods. Detta smärtar mig vid Gud ... jag var så långt ifrån att vilja göra er ondt .... Det är ni som gör mig orätt, ... stor orätt. Ni måste tro att om jag af intresse för Cold har sagt dessa saker, så har jag sannerligen också haft ert väl för ögonen. Lugna er, kära flicka. Jag säger ju inte att Cold är känslolös för er .... huru skulle han kunna vara det. .... Det intresse ni skänker honom kan ej annat än smickra honom .... det sysselsätter honom lifligt, det skall sysselsätta honom så länge han är i er närhet. Men jag fruktade blott att det som för honom var en lek skulle för er kunna sluta med allvarsamma obehag. Jag ville inte att ni alltför plötsligt .... jag ville varna ... upplysa er ....

Under detta tal hade hvarje spår af rörelse försvunnit ur Sophies drag.

— Ni, har alltså gjort detta för min skull, sade hon likblek, men mycket lugn. Ehuru jag inte vet, hvarigenom jag har förtjent det intresse ni, herr Müller, visar mig, så tackar jag er ändå. Har det blott varit er afsigt att upplysa mig så har ni nått den. Ni har upplyst mig fullkomligt. Har ni ännu något att säga mig, innan vi gå in?

— Alldeles intet — alldeles intet ... jag ville blott ... ännu en gång bedja er .... att ni .... att ni ....

— O, ni vill be mig lemna honom i ro hädanefter? Icke tigga honom om en känsla som han icke hyser .... icke förderfva den vackra framtid för honom, som ligger er så om hjertat ..... Var [ 96 ]det inte derom ni ville bedja mig? ... Det lofvar jag er mycket, mycket bestämdt.

— Ni missförstår mig helt och hållet, ropade Müller .... fröken, jag försäkrar er, ...

Men Sophie var redan försvunnen.

— Ett rent fördjefladt samtal! sade Müller för sig sjelf; Pfui! jag vet bara två gånger som jag varit så till mods — det var då jag läste brefvet från Bolettes mor — och på den första dagen i kursen på hospitalet. Hvem kan också bli klok på dessa varelser! Hon berättar mig sjelf att Georg inte bryr sig om henne, hon är ganska lugn och förnuftig, men knappt har jag så varsamt som möjligt — Gud vet hvar jag fick de delikata vändningarna ifrån — hm, så varsamt som möjligt vändt talet på henne sjelf, förr än hon blir förtviflad. Skälfde hon icke som ett asplöf! Och då hon gick skulle hon se lugn ut, men hon var min själ alldeles ifrån sig. Jag måste tala vid henne ännu en gång innan jag reser, jag måste försöka att lugna henne.

Müller hade kommit i en för honom ganska ovanlig knipa. Han hade visserligen utgått från önskan att göra Georg en tjenst, men vid åsynen af Sophies smärta deröfver blef han gripen af ett sällsamt medlidande. Det fanns i Müllers själ en enda sentimental sträng och det var tanken på Bolette. Han trodde sig se Sophie i en liknande belägenhet som den hvilken påskyndade Bolettes död. Men här hade det gått honom såsom björnen, hvilken ömt vill fösa bort flugan, men i detsamma slår ihjäl sin vän. Ganska illa till mods, smög han sig upp på [ 97 ]sitt rum igen, belåten med att icke hafva mött någon. Som han haft den försigtigheten att taga nyckeln med, så hade heller ingen märkt hans frånvaro. Pigan som kom för att båda honom ner till frukosten var derföre i den goda tron att han hade sofvit och hon beklagade att han intet kaffe fått. Müller fruktade kanske icke utan skäl att Sophies lidande tillstånd skulle väcka uppmärksamhet i familjen och kanske vålla scener. Desto mer öfverraskade det honom att finna henne vid frukostbordet med fullkomlig fattning. Helt förekommande bjöd hon honom plats, och visade sig så ifrig i dessa små uppmärksamheter som åligga en värdinna, som om ingenting passerat. Den unga flickans sjelfbeherrskning ingaf honom en obekant känsla, något som liknade respekt, och gjorde hans önskan ännu mera lefvande att kunna få säga henne det han kallade ett hugnande ord. Men detta var ingen lätt sak. Inom en timma skulle han resa, och Georg, som emedlertid kommit in, gjorde det ännu kinkigare. Hans oro tilltog, han svarade osammanhängande på de andras tilltal, och bevakade alla Sophies rörelser. Men antingen hon icke förstod det eller icke ville förstå det, så tillintetgjorde hon alla anslag på ett sådant mellan-fyra-ögon. Efter frukosten satte hon sig på sin plats borta vid fönstret och sydde, och denna plats behöll hon hårdnackadt tills skjutsen stod för dörren. Den starke, hårde mannen stod i afskedets ögonblick utan hållning, nästan komiskt förvirrad inför den unga flickan som förmådde dölja sin förödmjukelse i ett så [ 98 ]förvillande lugn. Georg hade icke märkt det minsta. Först då pigan kom springande efter Müllers pipa som denne hade glömt, studsade han och skyndade leende på budet.

Sophies uteblifvande från mötet hade icke väckt något egentligt bekymmer hos den väntande. Hon kunde ju på tusen sätt ha blifvit hindrad. Detta skulle snart reda sig. Då ändtligen den önskade frukosttimman slog, hade han ilat ner i hvardagsrummet, der han fann Müller och hela familjen samlade. Sophies färgskiftning vid hans inträde undföll honom; icke heller förvånades han särdeles af att hennes ögon icke en enda gång mötte hans. Han vågade knappast fästa blicken på henne för att ej röja någon rörelse. Om blott Müller först vore sin kos! Men då denne var rest, försvann Sophie i hushållet. Nåja — det var ju hennes vecka. Sålunda gick dagen; aftonen kom, men ännu hade intet tecken, icke ens det svagaste, blott fattligt för hans vaksamma aktgifvande, antydt deras nya ställning till hvarandra. Detta blef honom slutligen påfallande, men han såg deri blott en skärpt uppmaning att vara försigtig. Det började dock blifva honom olidligt. Han kände ett innerligt begär att få försäkra Sophie det han icke kunde uthärda detta längre. Hans enda tröst var då att i den stilla natten utösa all sin längtan, all sin otålighet på papperet,

I ett för Sophie olyckligt ögonblick hade Müller trädt henne tillmötes i trädgården. Hon stod darrande mellan två möjligheter, utan annan ledare än [ 99 ]de stridande känslorna i hennes bröst. Ty — vi måste säga det — äfven hoppet hade rört sig hos henne vid ljudet af hans steg. Dess tysta röst, kanske också det i vårt hjerta aldrig förstummande ropet efter lycka, hade ett ögonblick öfverröstat alla tviflets och försagdhetens, alla träldomens invändningar. I dylika ögonblick är allt omkring oss öde; en fläkt, en atom kan komma vågskålen att sjunka åt ena eller andra sidan. Hennes samtal med Müller hade blifvit stenen i olyckans vågskål. Det gaf henne dödsstöten. Hennes känsla för Georg hade gifvit plats för en djup skräck. Nu gälde det blott att resa muren som skulle skilja dem åt, och att göra den riktigt fast och ogenomtränglig, så att ingen klagan, ingen ofrivillig smärtans suck kunde tränga igenom. Genom att sålunda obönhörligt utestänga hvarje tecken till det mellan dem passerade, skulle hon till slut tvifla derpå som någonting förflutet, och glömma äfven det som för henne var den djupaste förödmjukelse att tänka på.

I det Sophie träffade dessa anstalter för att förstena sitt väsen, och samlade all sin styrka för att bringa detta offer på qvinlighetens altare, hvars grymma gudom hon inbillade sig hafva förtörnat, tänkte hon blott på de anfäktelser som möjligen kunde uppstå i hennes eget sinne. I sin olycka tänkte hon icke mer på något angrepp från hans sida. Man kan derföre döma om hennes fasa, då hon följande morgon efter théet, hvarvid Georg icke varit närvarande, mötte denne vid ingången, der han med ett ansigte, hvari hela hans otålighet tydligt [ 100 ]stod afpreglad, räckte henne det bref han skrifvit under natten. Så var det då sannt hvad Müller sade, ... så ville han då på allvar fortsätta detta grymma spel med henne? En varm, mensklig vrede blossade upp inom henne. Hon vek tillbaka som om hon tviflat på hvad hon såg. Ack, om hon låtit denna vrede få ord, om hon blott hade talat i detta ögonblick, så kunde allt hafva blifvit godt igen! Men hennes tunga var likasom förlamad. Hon förblef stum .... stum som en qvinna, hvilken icke är älskad. Detta ögonblick afgjorde hela hennes lefnads öde, och som ett ondt varsel skulle hennes mors skarpa diskant just i detta ögonblick ropa på henne. Hon följde detta rop och lemnade Georg qvar, förstenad af förundran, genomisad af den blick som Sophie hade fästat på honom. Brefvet hade fallit på golfvet, och pigan, som i detsamma gick förbi, tog upp det och räckte honom det igen, medan hon skickade efter sin unga fröken ett af dessa ögonkast, så egendomliga för tjenstfolk, när de tro sig hafva gjort en upptäckt.

Förundran! Ja, det var just uttrycket för Georgs sinnesstämning; deri blandade sig icke ännu en skugga af bekymmer. En man har tillit till lyckan, han låter icke så lätt skrämma sig af fantomer. Han anade derföre ingen olycka utan blott ett missförstånd, en af dessa knorrar på tråden, som upplösas af sig sjelfva. Han hade en innerlig, segerrik öfvertygelse om att vara älskad af Sophie. Hängifvelsemomentet hade framträdt med en så ovilkorlig styrka, så segrande öfver alla tvifvel, att [ 101 ]något sådant aldrig mer kunde uppstå. Men hvari skulle han söka orsaken till Sophies plötsliga aflägsnande från honom? Hans misstanke föll på Müller. Ja, tänkte han, det är han, det kan inte vara någon annan. Han har dock utfört sin hotelse att vända sig till henne och han har behandlat hennes ömmaste hjerteangelägenhet så brutalt förrättningsmessigt, som om det varit fråga om att taga af ett ben. Det var således orsaken till hennes uteblifvande i går! .... Medan hon väntade hade Müller uppehållit henne och begagnat denna timma, som skulle hafva beseglat deras unga kärlek, till att förstöra den. I sin harm tog han redan bläck och penna för att skrifva till denne besvärlige vän, då det föll honom in att han dock kanske borde förvissa sig om saken. Under en eller annan förevändning kunde han lätt leta ur pigan huru Müller hade tillbragt morgonen. Men pigans berättelse tycktes bekräfta att denna förklaring aldrig kunnat ega rum. Müller hade således icke inverkat på Sophie. Hennes köld måste följaktligen hafva en annan, kanske djupare orsak. Detta kunde icke annat än öka hans förundran. Han fortfor derföre att vara högeligen förvånad.



[ 102 ]

VIII.

Vi vilja icke trötta våra läsare med skildringen af den kamp som nu utvecklade sig mellan dem. Det är pinsamt att följa så många strandade försök, så många outröttliga anslag på den ena sidan och på den andra en lika behändig outröttlighet att tillintetgöra dem. Ty det lyckades honom icke — man må finna det otroligt eller ej. Lättare kan man fånga den flyktige ekorren, som svingar sig från trädtopp till trädtopp, än man kan få en qvinna att stå till rätta när hon icke vill det. Slumpen kom här Sophie till hjelp. De många häftiga sinnesrörelserna hade verkat för starkt på henne. Hon blef sjuk och nödgades intaga sängen några dagar, och innan hon kommit sig igen måste Georg göra en af de vanliga förrättningsresorna för Amtmannen. Han hade emellertid haft tid att lugna sig, och han grep till resan med ett slags begärlighet som ett lindrande afbrott i den onaturliga spänningen. Aflägsnad ifrån hennes närhet skulle han dessutom med mera besinning kunna öfverväga det som passerat, äfvensom de medel, hvilka lättast skulle föra honom till målet.

Det var en herrlig hösteftermiddag då han vände tillbaka. Himlen hvälfde sig ren och mörkblå; solen, nära sin nedgång, stod gömd bakom ett moln, hvilket i form af en oerhörd krokodil med uppspärradt gap och gyllene buk lägrade sig öfver de [ 103 ]vestliga bergen. Ett vackert färgrikt halfdunkel hvilade öfver slätterna; de aflägsna åsarna glödde. Resan hade verkat upplifvande på honom, han var frimodigare och han hade utkastat en ny anfallsplan. Med lugn ville han hädanefter afvakta det lämpliga ögonblicket; hade hon först blifvit mera trygg, så skulle det komma af sig sjelf. Men ju närmare han kom hemmet desto mer kände han denna föresats vackla, och då han vid en krökning af vägen kunde bland träden skymta den boning som omslöt hans älskade, så hade han blott en ifrig önskan, den: att kasta sig för hennes fötter, samt icke upphöra att bestorma henne förr än hon hade hört honom.

I den rörelse hvari han råkat, var det honom motbjudande att möta någon annan; som en tjuf smög han sig derföre upp på sitt rum. Han öppnade sakta fönstret utåt trädgården och lät den länge utestängda friska luften strömma in. Året 1834 hade en ovanligt vacker höst. Det hade gått med mild hand öfver hela naturen. Ehuru midt i Oktober blommade astrarna ännu rikligt, och en och annan georgin stod i sin fulla prakt nickande högdraget öfver blomstersängarna der de fina sommarväxterna förbleknat och vissnat. Träden hade blott omärkligt gulnat, deras toppar glittrade ännu i de förhöjda färgnyancer som gifva dem denna vidunderliga, af målare så högt värderade relief. I det han öppnade fönstret bröt solen just igenom det mörka molnbältet vid horisonten och kastade ett glödande skimmer ut öfver hela nejden. Alla färger strålade i detta skimmer och glittrade i tusen [ 104 ]skiftningar mellan koppar, guld och purpur .... Blommorna tindrade som ädelstenar. Men vår unge vän hade i detta ögonblick föga sinne för naturens obeskrifliga prakt. Hans öga trängde spanande utåt alla synliga punkter i trädgården, medan han lyssnande bemödade sig att uppfånga något ljud af henne, som han sökte. Då trodde han sig se en ljus skepnad röra sig i det lilla buskaget på kullen; dämpade toner ljödo upp till honom .... Hans hjerta sade honom att det var Sophie. Hastigt ilade han ner, men just som han i det halfdunkel, som solnedgången plötsligt hade utbredt, skulle gå in i boskéen vid lusthuset, störtade den ljusa skepnaden sig med ett: Gud, är du ändtligen der! fram och kastade sig i hans armar. Ett nytt, hvinande skrik upplyste misstaget. Skepnaden slet sig lös och försvann. Den stackars Georg stod qvar med utbredda armar som fastnaglad. Solguden, denne den olyckligaste af alla älskare, måtte hafva sett så ut i det ögonblick Daphne förvandlade sig i hans armar.

Det var nemligen Bröchers födelsedag. En lång tid hade Amalia beredt sig att fira denna dag på ett sätt som motsvarade dess vigt. Hon hade studerat in en ny sång till guitarren, en tysk visa, som började med ett »In dieser heilg’en Runde» — och som egentligen var en frimuraresång, ehuru likasom alla frimuraresånger så dunkel, att den kunde passa för alla möjliga förhållanden. En lång tid hade hon dessutom varit sysselsatt med att utföra en vy i vattenfärg af det förut omtalda Galterud, [ 105 ]som skulle bli deras jordiska paradis. Familjen och alla bekanta funno den högst lyckad, och om man förbisåg att den verkliga smutsfärgen på huset var utbytt mot en höggul, samt att detta var omkransadt af en massa smaragdgröna trän, så var den också ganska trogen och korrekt. En spefågel som nödvändigt velat göra någon anmärkning, skulle kanske hafva uträknat att det lyckliga par, som satt under en hängbjörk vid dörren, kunde om de rest sig upp hafva räckt upp öfver skorstenen, men detta lilla tekniska fel skadade alldeles icke effekten af det hela. Med detta stycke och flere andra presenter skulle Bröcher öfverraskas då han enligt löfte kommit för att tillbringa hela dagen med henne. På förmiddagen skulle familjen hafva gjort en treflig promenad; kaplanens favoriträtter, grönkål med köttbullar, samt mergpudding till desert, hvartill Amtmannen lagt en butelj champagne, väntade honom till middagen. Dagen gick, men dagens hjelte uteblef. Amalia började redan finna den hvita klädning hon tagit på sig något sval i det fria och buketten vissnade i bröstet. Otaliga gånger hade hon spanat utöfver slätten från kullen, lik den »hvitbarmade Colma från stormarnas berg» — men då han ännu klockan fem icke hade kommit, kunde hon icke uthärda längre: hon sprang till skrifbordet och gaf sin qväljande ovisshet luft i följande rader (Amalia läste Osian just den tiden):

»Dagen sjunker och ännu är du icke kommen. Hvar är du, min älskade, ack, hvar är du? Hvarför kommer du icke? I åtta ändlösa timmar har [ 106 ]jag väntat med stigande ångest; i hvarje blad som bäfvade har jag trott mig höra dina steg, men — ingen Bröcher! Nu förmår jag nästan icke längre. Jag är lugn, fruktansvärdt lugn. Det är som om naturen förstod mig och led med mig. Dagen var förut så leende, men med ens har det blifvit mörkt som i min själ. Alla de små gåfvor hvarmed jag velat bereda dig en liten glädje på denna dag se så vemodigt på mig, som om de ville säga: han kommer icke! Allt hviskar till mig; han kommer icke! .... Måtte du bara icke vara sjuk. Du har väl icke fått din åkomma igen? .... Lugn säger jag att jag är, o, tro det icke! Du är kanske sjuk och jag sitter här i overksam klagan, i stället för att ila till dig .... Tillgif detta, min älskade, men skynda dig att lugna din

Amalia

Vesle-Ole hade med otaliga förmaningar att skynda sig blifvit afskickad med detta bref, och det var efteråt som tilldragelsen i trädgården egde rum.

Då Georg senare gick ner för att helsa på familjen, stannade han i ett yttre rum bredvid hvardagsrummet. Genom den halföppna dörren ljöd ett högröstadt samtal emot honom. Det tycktes vända sig om Bröcher. Fru Ramm hade alltsedan den dagen då han hade stått i vägen för Amalias förbindelse med prosten Rein haft ett litet horn i sidan till honom; ehuru hon icke nämnde detta skäl till sin ovilja, grep hon dock hvarje tillfälle att få gifva den luft. Mellan fruns och Amalias häftiga [ 107 ]och klagande röster kunde Georg urskilja Amtmannens medlande och litet förebrående stämma. Rummet var i någon oordning. En mängd ressaker lågo uppstaplade på stolar och soffor. Litet afsides vid lampan märkte han Sophie som var ifrigt sysselsatt med att sy. Hennes ansigtes likgiltiga lugn afstack besynnerligt emot de andras häftighet. Georg hade stor skräck för familjescener. Han stod således i begrepp att vända om då ett allmänt utrop, åtföljdt af en högtidlig paus innanför, ovilkorligt kom honom att stanna igen.

— Seså, sade Amtmannen, så är då den sorgen släckt. Nå, Amalia, hvad skrifver han?

— Läs du, far, jag kan inte. Det är liksom om bokstäfverna dansade rundt omkring för mig.

Fadren läste:

»Jag beklagar ofantligt mycket att omständigheterna hindrat mig från att komma, så mycket mera som jag dervid har vållat dig, käraste Amalia, flera bekymrade timmar. Med hänseende till min helsa kan jag fullkomligt lugna dig. Min åkomma har gudskelof blott visat sig efter betydliga uppehåll och för hvar gång i märkbart lindrigare grad. Derför kan min söta flicka vara lugn.

— Men Gud, hvar är han då! afbröt Amalia.

»Jag befinner mig på Fjerdingstad hos länsmannen, der jag setat i fattigkommittéen sedan klockan på slaget nio. Sammankomsten skulle visst hafva varit slut i vanlig tid om icke frågan angående den nya roteindelningen kommit å bane och hållit oss varma till klockan 7. Det är obegripligt [ 108 ]att något sådant kan blifva föremål för diskussion, då det ju är påtagligt för hvarje fördomsfri menniska som endast helt ytligt sätter sig in i saken, att den nya indelningen af endast åtta rotar är vida mindre ändamålsenlig och motsvarande kommunens tarf, än den gamla indelningen af dubbelt, nemligen sexton — då den gamla (åtminstone efter min subjektiva öfvertygelse) på ett helt annorlunda fullständigt sätt förenat alla intressen, synnerligast fattigväsendets och skolväsendets, och förnämligast det sistnämndas, om man tänker efter huru mycken tid väglängderna taga bort för den ambulatoriska skolläraren. Jag skall senare på ett mera tillfredsställande sätt utveckla för dig hela vigten af mitt i denna riktning afgifna förslag, men nu icke ett ord mera derom, då jag vet att min Amalia väntar. Jag vill således endast upprepa huru uppriktigt jag beklagar att icke hafva kunnat tillbringa denna dag ibland eder. Men då vår afresa är beramad till klockan tolf skall jag ännu kunna hinna med det försummade och komma desto tidigare i morgon, hvarvid vi dock vinna ett par timmar som vi kunna helga åt vår kärlek. Alltså har du mig klockan nio! Helsa alla dina kära, men sjelf vare du, min älskade vän, hjertligt helsad af din

Adolf

— Det var också ett bref! utbrast frun med en blick emot taket.

— Hm, hm, se så der ja, sade Amtmannen med ett förunderligt ansigte och räckte Amalia [ 109 ]brefvet. Jag tänkte just att det var något sådant hinder. Nu kan det ju vara dig en tröst, Amalia, att han är rask.

Men Amalia tycktes icke finna denna tröstegrund så tillräcklig som hon hade väntat. Utan att säga ett ord slet hon med en tragisk åtbörd buketten från bröstet och störtade gråtande ut.

— Hvad är nu på färde igen? sade Amtmannen, nu trodde jag allt var godt och väl.

— Och derom kan du fråga? utbröt frun. Att först låta den stackars flickan tillbringa hela den långa dagen i ängslan för hans skull, utan att skicka henne så mycket som ett bud; att förspilla hela hennes glädje och svika hennes längtan! Här hafva vi väntat till klockan 4 med maten

— Men han skref dock, invände Amtmannen.

— Är det ett bref att skrifva för en älskare! .... Men det är något som du inte förstår, min käre vän .... Har man väl hört på maken! Att på köpet plåga henne med sina roteindelningar.... Ja, har jag inte sagt det .... att det inte är parti för en flicka sådan som Amalia, med hennes känslor och rika hjerta.

— Men, kära Marianne, sade Amtmannen allvarsamt otålig — Amalia får dock sannerligen vänja sig att trots sitt rika hjerta tåla det mannen sitter i fattigkommittéen, eller med andra ord att han uppfyller sina pligter.

— Åh, ropade frun med hånfull ton, i det hon gick ut, det har ingen fara. Blir Amalia först hans [ 110 ]hustru så sätter hon sig tidsnog in i fattigväsendet, det vill jag lofva.

Den gamle såg efter henne med en skakning på hufvudet. Derpå sade han:

— Det är godt att vi komma ut och resa. Denna dagen har gjort oss alla virriga. Derpå tillade han efter en paus i helt annan ton: Och du min lilla Sophie, huru är det med dig? Ditt illamående har tagit starkt på dig. Du ser riktigt blek och medtagen ut.

— Ser jag, far? sade Sophie förskräckt ... du misstager dig ... Jag känner mig rask, fullkomligt rask.

— Jag har heller inte hört din välsignade stämma på så lång tid .... Men i afton kan jag väl icke be dig ....?

— Käre far, jag måste tyvärr hafva mammas reskappa färdig.

— Det tänkte jag icke på, men du ser verkligen så lidande ut, att jag fruktar det skulle angripa dig ... Och likväl skulle det just i afton ha gjort mig så godt att få höra dig.

Sophie reste sig och gick långsamt bort till pianot; men i det hon kom förbi sin far möttes deras ögon. Hon kastade sig om hans hals och brast i gråt. Åter ville Georg träda tillbaka, men han kunde icke komma ur fläcken. Under stigande oro hade han från sitt gömsle hört dessa antydningar om en nära förestående resa. Först då Sophie vid ett par kärleksfulla ord af fadren hade fattat sig [ 111 ]och ändtligen tagit plats vid pianot, vågade han sig in.

Hans ankomst upplifvade Amtmannen synbart. Efter en hjertlig välkomsthelsning sade han:

— Vi väntade er inte förr än i nästa vecka, emedan jag trodde att ni ville taga vägen om A... och jag började redan få skrupler för att ni skulle komma hem och finna buren tom. Reslusten har nemligen farit uti oss allesammans. Efter många ventilationer ha vi ändtligen beslutat att besöka vår gamle vän prosten Rein, och tillbringa några dagar i hans vackra prostgård. Vi ämna bryta upp i morgon middag .... Ni känner honom ju sedan han besökte oss här i somras?

— Rein! Prosten Rein?

— Nå, det är sannt! ni var i Christiania då. Det var skada, der skulle ni eljest fått lära känna en hygglig man .... Men vet ni hvad, ni kan ju följa med, det är ännu tid. Kan du begripa, Sophie, att detta inte fallit oss in förr? Kom med, min käre Cold, det är precist en plats ledig i vagnen .... Jag går i borgen för att ni skall bli väl emottagen.

Georg stod ett ögonblick villrådig. Likt den skeppsbrutne hade han af gäckande böljor alltjemt blifvit sköljd utåt igen; nu gällde det således att gripa uti och hålla sig fast.

— Du ser ju huru ogerna herr Cold vill, käre far ... han är säkert också trött af att resa, så att det nästan är synd att uppmana honom till en ny utflykt.

[ 112 ]Sophies mine motsade i detta ögonblick det harmlösa i hennes ord. Hela hennes ansigte uttryckte den ångestfalla spänning, hvarmed man afbidar att en olycka skall ske.

Han kunde icke taga miste, Sophie flydde honom; blotta tanken att han kunde följa med ingaf henne fasa.

En obeskriflig smärta genombäfvade honom. I detta ögonblick trodde han att Sophie icke älskade honom.

I få, men bestämda ord afslog han tillbudet att följa med och ilade vid första möjliga förevändning upp på sitt rum.

Nej, han kunde icke tro det; nej, det kunde han icke. Ännu ett försök ville han göra innan hon reste. Han skulle skrifva. De första timmarna af natten använde han dertill. Han uppbjöd i detta bref allt som kunde röra henne, han bönföll att hon måtte lösa den förfärliga gåtan för honom, att hon måtte göra det innan hon reste och ej lemna honom qvar förtviflad.

Sophie fick detta bref om morgonen. Timma efter timma väntade han på svaret. Afresans timma slog; vagnen stod redan förspänd. Klockan precist tolf hade Bröcher afslutat sina herdetimmar i trädgårdens lundar, samt iklädde sig nu skinnrocken med det brokiga skärp som Amalia skänkt honom. Damerna hade stufvat in sig i den med ressaker fullpackade vagnen; medan Amtmannen och frun öfverlade om en kofferts fastsurring och Amalia hade sina ögon riktade på kariolen bakom vagnen, [ 113 ]stod Georg vid vagnssteget och bevakade alla Sophies rörelser, lik en lifdömd som i sista ögonblicket väntar att få se benådningens hvita tecken. Han välsignade hvarje ny tillfällighet som fördröjde resan några minuter, och det ljöd nästan som ett gäckeri i hans öra då Amtmannen skakade hans hand och sade: Nå ändtligen då! ... ändtligen min käre vän skall ni bli oss qvitt. Jag ser att ni alldeles mistat tålamodet .... Seså i Guds namn då, barn, så äro vi färdiga. Men kära Marianne, har du låtit sätta hattasken der? Der faller den bestämdt utaf. Medan detta undersöktes lutade Georg sig ner till Sophie och sade: Sophie, har ni intet att säga mig?

— Farväl, sade Sophie, så tonlöst, så brustet!

Ett försegladt papper, som Georg fann i sitt rum, innehöll blott hans eget obrutna bref. Han stirrade en stund på det tomma bladet, som om hans öga kunnat tända osynliga ord.

— Icke en rad! ropade han och kramade ihop brefvet i handen.



IX.

Den del af ...es pastorat, der prosten Reins boställe låg, var med rätta bekant för sin naturskönhet. Hvem kan glömma dessa förtjusande ängder, när man en gång bott der, eller hvem ser dem [ 114 ]för första gången utan att för deras skull glömma alla andra?

Våra resande hade tillryggalagt den slingrande vägen omkring insjön, och sökte förtaga obehaget af att färdas uppför de långa besvärliga sandbankarna genom att alltjemt se tillbaka på det nedanför allt vidsträcktare sig utbredande landskapet. Öfverst på höjden fängslades de af en annan scen. Tätt intill, beherrskande hela den bördiga slätten, lågo prestgården och kyrkan. Det stora boställshuset såg rätt herregårdslikt ut i sin krans af höstlikt brokiga träd, öfver hvilkas kronor den smala tornspiran stack fram. Fönsterraden glödde mildt och inbjudande i aftonsolen, en syn just egnad att egga den glada stämning som infinner sig då man oväntadt ser sig nära ett behagligt mål, med en kraft att njuta, som ingen ansträngning försvagat. Närheten var dock bedräglig, ty ännu krökte vägen sig i vida kretsar innan man nådde ingången till alléen. Hvilka herrliga träd! I denna kraft och yppighet skönjdes straxt den sydligare jordmånen. Hvarföre representeras alltid den norska naturen af sina granar? ... Man glömmer ju björken, hängbjörken, detta verkligt nationella trädslag. Danmark skryter öfver sina ekar och bokar, men de äro enformiga, de ega icke kontrastens skönhet. Huru herrliga äro icke deremot våra ljusa hängbjörkar! .... Denna täckhet är rent qvinlig, men den har en drottnings qvinlighet. Alléen var oregelbunden och kunde snarare kallas ett löfhvalf; den bestod af en blandning af hängbjörkar och mörkare trädsorter, [ 115 ]nedtill förstängd af en häck, som sparsamt släppte in de sista lekande solstrålarna. Ljudlöst rullade vagnen bort öfver den fasta sandjorden. Allt samspråk upphörde vid medvetandet om det snara mottagandet. Vid ändan af alléen bildade träden en halfcirkel omkring gårdsplanen, framför dem låg den ståtliga byggningen. Ett af dessa öppna gallerier, som ehuru tyvärr icke ofta, stundom upptill och nertill omgifva större manbyggnader på landet och som bilda ett så välgörande afbrott i den monotona kistformiga stilen, sågs omkring byggningen, ehuru sällsynt det är vid prestgårdar. Prosten stod redan på trappan och tog emot dem med en oförställd glädje, som Amtmaninnan belönade med en kyss, medan han mera sirligt kysste begge de unga damerna på hand. I hvardagsrummet, framför det väntande thébordet med det sjungande théköket och de för längesedan ordnade blå Köpenhamnska kopparna, mottogos de af en gammaldags matrona. Hela hennes drägt och väsen antydde att hon hörde till den tjenande klassen, eller rättare till dessa varelser som icke kunna räknas till någon klass i ett hus. Hon var klädd i en svart yllekjol och tröja med breda skört, ett stort hvitt nettelduksförkläde, samt en så kallad »hölk» eller pipmössa med rynkade remsor omkring det skarpa men välbildade ansigtet och det uppstrukna, grå håret. En liten flicka mellan 8—9 år, icke vacker, men med ett godt och mildt uttryck, stod bredvid henne.

— Det är min äldsta dotter, Lina, mina begge gossar äro i Christiania, sade prosten, och här får [ 116 ]jag visa er vår Dortha som för närvarande är mitt husförestyr. Hon har varit min salig hustrus amma och följde henne trofast till det sista. Gamla Dortha är litet förlägen öfver att göra les honneurs för ett så fint herrskap, men jag hoppas att ni nog skola sätta litet kurasje i henne.

Fru Ramm afbröt honom här med en störtflod af artiga försäkringar, så att gumman, helt flat öfver den vackra främmande fruns vänlighet, icke visste huru hon skulle uttrycka sina tacksägelser. Detta hindrade henne emellertid icke ifrån, så ofta tillfälle gafs, att mönstra de tre damerna med ganska skarpt pröfvande blickar. Nu först upptäcktes det att ännu en varelse fanns i rummet, nemligen en liten 3—4 år gammal flicka, som hade hållit sig förskansad bakom Dorthas kjol. Vid närmare uudersökning såg man in i ett par stora, förskräckta, mörkt beslöjade ögon, en komplett Mignon-fysionomi.

— Hvad heter du mitt söta barn? sade frun.

— Hon heter Adamine efter sin mor, men vi kalla henne Ada, sade Dortha. Så svara då Ada, och se på fruntimmerna!

Men den lilla flickans uppmärksamhet fängslades i detsamma af något annat och detta var Sophie, hvilken lätt som en elfva kom och försvann genom den öppna dörren, sysselsatt med att ordna reseffekterna. Med ett eget uttryck — man kunde kalla det hänsjunkenhet — följde den lilla hvarje Sophies rörelse och liksom om hon velat meddela sin förundran åt sin gamla vårdarinna, ryckte hon denna häftigt i kjolen. Denna syn kunde också [ 117 ]sannerligen hafva fängslat andra ögon än Adas. En höghalsad grå ylleklädning framhöll förunderligt den unga flickans fina gestalt, äfvensom det gratiösa i hennes snabba rörelser. Den friska luften hade upplöst lockarna och återgifvit hennes kinder något af deras friska, blomstrande färg. I detta ögonblick liknade hon den förra strålande Sophie. Men blicken hade dock detta oafvisliga som röjer att tanken är fjerran ifrån våra flitiga händer.

Under ett gästande på landet utgör det främmande huset, dess inredning, läge o. s. v. en vigtig omständighet som kräfver en icke ringa andel i vårt intresse och vår uppmärksamhet. Det är icke här som i städerna, der omgifningarna genom den allt nivellerande kulturen mer och mer beröfvas sin egendomlighet, och blott stå som en förbisedd ram, den ena kanske litet mera förgylld och utsirad än den andra. På landet äro omgifningarna mera än ram, de äro en del af sjelfva innevånarne, en bit af deras seder, deras tänkesätt och egenheter; derför kan man med skäl säga att besöket gäller lika mycket stället som innevånarne. Den första förfriskningen njutes alltid under en viss förströddhet, medan man i stillhet fägnar sig åt det ögonblick då man får gifva sin nyfikenhet lösa tyglar.

Detta är således hvardagsrummet! .... Hvilka månne de der porträtterna skola föreställa? .... Det var då ett besynnerligt gammalt skåp det der! .... Blicken halkar igenom hvarje öppnad dörr, för att uppsnappa en hemlighet bakom densamma.

Denna första nyfikenhetskris underlättades [ 118 ]betydligt för våra gäster deraf, att de öppna flygeldörrarna medgåfvo tittandet in öfverallt, samt ännu mer af den fria hemtrefliga ton som straxt gjorde sig gällande. Man tillstod öppenhjertigt sin otålighet att få se sig omkring, och den vänliga värden gick denna önskan till mötes med största beredvillighet.

Gården var ursprungligen uppbyggd och bebodd af en dansk herreman, men sednare hade den blifvit förändrad till prestgård, emedan dess nära grannskap, intill kyrkan gjorde den särdeles lämplig dertill. Den hade redan tjenat ett par prestgenerationer till hemvist. Huset var bygdt alldeles i samma stil som herregårdarna under en sednare period. Ingenstädes fanns någonting inklämdt eller lågt; det var höga breda fönster och hvälfda tak. Hvardagsrummet var något skumt, emedan galleriet utanför och några frodiga krukväxter gåfvo stark skugga, men just detta dunkel förlänade rummet ett eget vemodigt behag. Derifrån kom man in i ett större hörnrum med fönster utåt trädgården. Den elegans hvarmed detta var utsiradt antydde att det var det på landet oumbärliga »förmaket». Det hvälfda, i rikt stuccaturarbete utförda taket samt de målade dörrstyckena voro ännu qvarlefvor från den gamla aristokratiska tiden. För öfrigt var det ordnadt som vanligt; man kände då ännu icke till vår moderna hamsighet i rummen. Möblerna stodo stadiga långsefter väggarna, och taflorna — några utmärkt vackra kopparstick, hängde lugnt på sina platser. Några smårum togo vid derintill, två vackra gästrum, [ 119 ]prostens sofrum och studerkammare, samt ett litet bibliothek, som hade den sällsynta egenskapen att det var tillgängligt för enhvar, i stället för att sådana eljest, der de finnas, pläga begagnas uteslutande af husbonden. Allt hvad man såg bar prägeln af solid, flärdlös välmåga, förenad med sinne för det sköna och det beqväma. Der man i Norge ännu påträffar dylika boningar, beteckna de antingen den sista försvinnande qvarlefvan af en främmande till oss öfverförd kultur eller den glädjande begynnelsen af en egen gryende ny.

Ett par timmar försvunno på detta sätt omärkligt. Man kallades till bords. I hvardagsrummet stod den prydliga qvällsvarden uppdukad. Dorthas bländhvita damastduktyg, de glittrande kristallerna samt åtskilliga tunga silfverpjeser togo sig präktigt ut vid skenet af två solida armljusstakar. Intet öfverdåd i rätter förmärktes, men allt var ypperligt lagadt; färsk laxöring från prestgårdssjön, förträffligt vildt, godt vin, allt intygade att värden var en man som förstod att lefva på det rätta sättet, som förstod att all njutning beror af skönhet och måttlighet. Fru Ramm var outtömlig i smickrande utlåtelser. Men under detta dolde hon mången suck då hon tänkte på att Amalia kunde hafva varit herrskarinna öfver all denna herrlighet, och antingen nu Bröcher verkligen var mera styf och träaktig än vanligt, eller att han brevid den belefvade värden endast syntes så, alltnog, hans svärmor hade aldrig funnit honom odrägligare och aldrig kännt en lifligare åtrå att få försäkra honom derom, än just [ 120 ]denna afton. Prosten sjelf afbröt den lifliga stämningen och manade sina gäster till ro. Medan han följde Amtmannen tillika med Bröcher in i deras rum, skred Dortha med armstaken i hand före de begge systrarna uppför trappan, för att visa dem in i deras; hon hade dock lofvat dem att först visa dem hela lägenheten ofvanpå.

— Denna dörr går in till barnkammaren, hviskade hon, men ditin är icke värdt att gå, för då vaknar Ada, och Gud nåde oss då, hon är inte lätt att få i sömn igen.

De trädde först in i en stor sal hvilken hängde tillsammans med några mindre rum, hvilka dock alla stodo alldeles tomma, med undantag af något dit inställdt husgeråd. Här, upplyste Dortha med en vemodig blick på den ensamma ljuskronan i taket, här var balsalen den tiden frun lefde, men sedan har far inte haft lust till sådant.

— Hvilken skada, yttrade Sophie, att sådana vackra, rymliga rum skola stå obegagnade ....

— Och att ett sådant herrligt, glatt golf inte nyttjas, tillade Amalia, i det hon tog några dånande galoppadsteg utåt detsamma.

— Ack, hvad skulle vi hafva dem till! Vi hafva rum nog, mer än nog, och glädje och munterhet blir det väl aldrig mer här i huset.

— Och detta? ropade systrarna öfverraskade, då Dortha låste upp dörren till ett mindre, fullständigt möbleradt rum. Så herrligt!

— Det är hans högärevördighets rum.

— Är detta prostens? Det är ju der nere?

[ 121 ]— Prostens, nej kors i all verlden, det är ju bispekammaren!

Prostens rum är alltid en helgedom i en prostgård, men det är dock icke det rätta egentliga sanctum sanctorom, — ty det är bispekammaren. Och denna tycktes också i sanning vara sin upphöjda bestämmelse fullt värdig. I motsats till de öfriga rummen som blott hade brädbeslagna väggar, var detta besatt med tapeter, hvilka — rätt väl bibehållna — föreställde herdescener i Bouchers manér. Huru friska voro icke färgerna ännu! Dessa herdinnor logo ännu lika sött, denna himmels strålande azur kunde icke blekna. Tiden kunde blott så några moln öfver den. En lång smal mahognyspegel såg ut som om han kännt sig i dåligt sällskap, den sneglade omkring sig och förvrängde sitt blekgröna glas till en faslig karrikatyr af den lyckliga herdeverlden midtemot. Icke stort bättre sämjdes den åldriga, präktigt utskurna ländstolen med det spegelblanka, nya bordet. En kinesisk mandarin, en bild af tidens oföränderlighet, satt liksom mäklande mellan parterna, på en fotställning i ett hörn och nickade och vrickade med sitt otäcka hufvud, hvar gång man gick öfver golfvet. Dylika små anakronismer i inredningen måste man ursäkta på landet. Det hela såg trots detta riktigt storståtligt ut. Det var också med en viss stolthet som Dortha drog sänggardinerna åt sidan för att riktigt låta se de fina hollandslärftslakanen, med halfalnsbred [ 122 ]hålsöm, samt det fint stickade sidentäcket, som förskref sig från en eller annan mormors mors tid.

Från detta rum förde gumman dem bort till ett hvars dörr var igenlåst. Huru olikt det nyssnämda var ej detta! Der var blott en fönsterluft och det var enkelt ehuru nätt möbleradt; här och der upptäcktes spår af en qvinnlig invånare. Icke destomindre hade detta rum någonting så öfvergifvet, luften derinne var tryckande och öde. Vid foten af en hvit säng stod en tom vagga öfverhöljd af ett broderadt täcke, och i taket hängde en likaledes tom fogelbur. Det hela förekom så afsomnadt, att systrarna erforo något af denna hemlighetsfulla fasa, som griper oss vid åsynen af porträtter tagna af lik .... Frågande sågo de på Dortha.

— Detta är salig fruns rum, sade hon hviskande. Här dog hon för fyra år sedan i barnsäng efter lilla Ada. Här har ingen lefvande menniska dött sedan den tiden. Alla dessa saker äro idel åminnelser efter henne, hennes syskrin, hennes arbetskorg, der är hennes bibel och här hennes porträtt. Alltsammans blef satt hitupp, emedan han ej tålde att se det dernere. Detta täcke har hon sjelf broderat; se bara på den sömmen, det är ett tålamodsgöra ...

— Och spinnrocken der i hörnet, var det också prostinnans?

— Ack ja, det kan herrskapet tro, det var just hennes ögonsten, hon tyckte så mycket om att spinna. Hvar morgon klockan 4 om sommaren och 5 om vintern var hon uppe och spann sina tre [ 123 ]timmar, innan hon gick till kaffebordet. Herre Gud, huru många gånger jag sa’ till henne: kära barn, sa’ jag, .... ty mitt barn kallade jag henne, fastän hon var min matmor .... kära barn, hvad tjenar allt det spinnandet till? Du har ju Guds välsignelse af spunnet och väfdt, sa’ jag, hur mycket du än ger bort är det alltid tillräckligt qvar sa’ jag, njut hellre din morgonsömn i god ro. Ack, sa’ hon, du vet inte hvad du säger. Den som är lycklig kan aldrig stiga upp nog tidigt, sa' hon, den borde egentligen aldrig sofva, för att kunna njuta hvar minut af sitt lif med tacksägelse till Gud. När jag vaknar så der med foglarna en klar sommarmorgon, sa’ hon, hvad kan jag då göra bättre än instämma med dem? Då sätter jag mig vid fönstret med min rock, sa’ hon, och aldrig är jag gladare än när jag blandar min röst med dess muntra surr och foglarnas qvittrande utanför! Ack, nog hade hon rätt, att man borde nyttja tiden och spinna flitigt ..... hennes lifstråd var snart utspunnen!

— Den stackars Ada blef således strax moderlös?

— Strax, ack, allt för tidigt. Hon hade knappast åtta dagar skådat denna verldens ljus. Aldrig glömmer jag den stunden! Här låg hon och han stod der. Det var just klockan fyra på morgonen. Precist klockan 4 kommer solen in här på den årsens tid, och då brukade hon alltid vakna.

— »Der är solen; nu kommer jag», — sade hon också nu och så tog hon min hand och lade den öfver vaggan, som om hon velat säga: »tag [ 124 ]vara på henne.» .... Och i detsamma stod hela kammaren i en glöd och det sken också på henne och hon låg der så vacker och blid, det var omöjligt att tänka det hon var död. Men hennes hand låg ännu öfver den lilla. .... Att taga vara på henne! Ja det mente hon och det har jag gjort och det skall jag göra så länge jag har lif och helsa. Men det är något i det barnet som jag inte rår med, måtte Herran gifva kraft dertill. Gud fader vete hvar hon har fått det häftiga sinnet ifrån! Far är väl hastig, men han blir straxt god igen och hon var god som himmelens englar.» — Dessa drag ur den fromma prestfruns lif rörde systrarna djupt. De hade blifvit bleka, kanske deröfver, kanske af trötthet, och ovilkorligt slöto de sig intill hvarandra då de följde Dortha, hvilken, efter att hafva omsorgsfullt låst dörren, skred före dem ned till ändan af den långa gången.

— Och här är nådig fröknarnas rum, måtte det vara dem till nöjes.

Ett bifallsrop afbröt Dortha. All ängslan var såsom bortstruken då de satte foten öfver denna tröskel. Detta rum kunde tjena som mönster i sitt slag. Denna obeskrifliga oöfverträffliga trefnad kan blott finnas i ett gästrum på landet. Må ingen påstå att icke ett sådant rum också har en själ!

Och hvilken spegel! den är makalös, utbrusto begge, då en spegel i sällsynt rococcostil, som en »Liebhaber» säkert skulle hafva förlorat både sömn och matlust af längtan att få ega, straxt föll dem i ögonen.

[ 125 ]— Den kunde hafva passat i prinsessan Sheherezades gemak, här sticker den af nästan .... Hvilken skada att engeln der har mistat vingen!

— Ack ja, sa jag icke det, mumlade Dortha och skakade på hufvudet med en innerligt bekymrad min. Sa' jag inte det till far!

— Hvad då, kära Dortha?

— Att det der gamla skrället skämmer bort hela rummet och att det inte var något att bjuda så fina fröknar på. Jag ville ta' bispespegeln jag .... Men han bara skrattade och sa': låt du detder vara, kära Dortha. Vackra damer kunna se sig bättre i detta glas än i bispespegeln. Jojo, jag sa' ju det, jag.

— Nej, kära Dortha, du missförstår oss, försäkrade Sophie, då hon ändtligen fick ordet, vi äro ju alldeles förtjusta i denna gamla pjes, vi skulle alldeles inte ha' velat undvara den. Den är så vacker, så vacker, och du skall få se det kommer en tid då det blir erkändt och då gamla saker komma på modet igen. Men på ett vis har du rätt; denhär spegeln borde flyttas in i bispekammaren, ty just dit hör han, bland alla herdar och herdinnor.

Men Dortha runkade ännu vantrogen på hufvudet som om hon tänkt: De äro nu så goda och finna sig i allting, det är just så när folk blifvit fint uppfostrade. Derpå blåste hon med omsorg bort ett vissnadt blad från marmorbordet, kastade en blick på handdukarna på väggen om de ännu voro lika släta och glänsande samt gick med [ 126 ]ödmjuka önskningar att fröknarna måtte sofva godt och drömma behagligt o. s. v.

— Jo, det må jag säga är en enkling som förstår att ställa sig beqvämt! utbrast Amalia. Detta hus är ju ett paradis alltigenom. Se dig omkring då, Sophie, och stå inte så bortkommen. Se mattan här du! och de präktigaste levkojor och astrar i vasen och en sådan säng! .... Här förstummades hon helt och hållet vid åsynen af sängen med röda damastgardiner, hvilken i omfång kunde mätas med Riddar von Gleichens verldsberömda säng.

— Det är två saker som jag ändå ville hafva förändrade i dethär rummet, fortfor Amalia, då det första beundransruset börjat lägga sig något — eljest är det alldeles komplett. Jo, först skulle det vara tapetseradt — ty jag har alldeles inte din smak, Sophie, som finner så stort behag i de nakna bjelkväggarna — och så gardinerna här. Dessa urblekta sitsgardiner passar ju alls inte till det öfriga. Om jag rådde så tog jag straxt ner dem och hängde hvita, skira i stället, uppfästade på förgyllda pilar... Hvad jag längtar efter morgonen för att få se utsigten från dehär fönsterna! .... Hvad månne det är för två porträtter? .... Gœthe och B. Y. R. O. N. Biron!

— Byron, förmodligen, sade Sophie tankspridt.

— Nej, men hvem är det han liknar! ... Oh, det är ju tydligt ... Cold upp i dagen! Sophie spratt till. Se bara, fortfor Amalia, panna, hår, ögon, den släta kinden, halsens byggnad, det är [ 127 ]frappant, isynnerhet om man håller för undre delen af ansigtet.

— Ja, det är likt, mumlade Sophie och hennes blick hängde en minut vid taflan. Det var kopparsticket från 1814, efter Philips berömda målning.

Djupare sjönk hennes hufvud ner igen och hon grep skälfvande fast i marmorbordet. En blick från Amalia, som mötte hennes i spegeln, väckte henne upp ur den qvalfulla stämningen och hon började ifrigt lösa upp sitt hår.

Amalia hade i sin godmodiga pratsjuka ingenting märkt.

— Prosten har verkligen rätt då han säger att denna spegel är skönheten värdigare än någon annan, fortfor hon. Se hvilket djupt ether-rent glas! Är det inte som om din gestalt verkligen stode inuti den praktfulla ramen! Man är frestad att gripa efter blommorna. Hvad du är söt, Sophie, i denna drägt! När du lyfter dina armar såder, för att lossa hårflätorna, liknar du målningen dernere, som föreställer en af de gamla målarnes älskarinnor. Jag är säker på att hon inte var vackrare än du .... Jag måste ställa mig här på sidan för att inte störa taflan.

— Nej, nej, sade Sophie och drog systern till sig under ett anfall af okuflig smärta .... Hvart skulle hon taga vägen med sin plötsliga tåreström?

— Gud, söta Sophie, hvad fattas dig?

— Intet ... intet ... Jag tänkte bara — — [ 128 ]jag tänkte bara på ... på när du också reser, huru öfvergifven jag blir.

— Tala inte om det, barnet mitt, vi ska aldrig, aldrig skiljas. Min koja blir aldrig så trång att inte der finnes plats för dig också .... Du och han och jag; hvilket lyckligt klöfverblad! Men ack, stackars Adolf! inte en gång Justedalen .... Vi få nog vänta en god stund, innan han får något.

Vissa namn och föreställningar göra samma verkan i den eller den stämningen, som ett duschbad i värmen. Sophie rätade upp sig; hvarje spår af den ögonblickliga sinnesrörelsen var liksom bortjagadt.

Ljuset släcktes, på det lilla bordet brann blott en nattlampa. Jättesängen hade slutit sina dunböljor om de begge systrarna, likväl icke förr än Amalia omsorgsfullt hade räknat fönsterrutorna och gjort ett kors öfver dörren. Man vet att detta är den ofelbara trollformel, hvarmed man, första gången man sofver på ett ställe, frammanar sanna drömmar.

— Jag vet inte hur det är, hviskade hon efter en paus, men man känner sig så ängslig till mods då man ligger första gången på ett fremmande ställe. Huru mycket kan inte hafva händt på en sådan här gammal gård! ..... Detta rum är så trefligt, så vänligt — och ändå tordes jag inte för allt i verlden ligga här ensam — inte en half timma. Sophie, Sophie, hvart skall du ta' vägen? Gå för all del inte ifrån mig!

— Jag skall bara flytta nattlampan .... Jag [ 129 ]kan inte fördra' sådana der porträtter inne i ett rum, de stirra på oss hvar gång vi öppna ögonen.

— Ah, dessa porträtter äro icke farliga, jag har en gång läst om en oljemålning i kroppsstorlek jag, som plötsligt, medan frun satt och klädde sig framför spegeln, började hvälfva med ögonen ..... hu! ... jag törs inte tala om det nu .... Godnatt!

— Godnatt Amalia, inte ett ord mera nu.

En lång paus följde.

— Sofver du, Sophie?

— Nej.

— Har du inte hört något? Inte ett aflägset ljud, som om någon jemrade sig?

— Jag har hört det en lång stund, men ville inte skrämma dig .... Kanske är det blåsten som tjuter.

— Blåsten? Det rör sig ju inte ett blad. Nu igen! Det låter som ett jämrande, ett skrik .... Det kommer från den sidan der prostinnans rum ligger. Hör du inte liksom släpande steg utför gången? de närma sig .... hör!

Begge systrarna lyssnade spändt, men allt var dödsstilla igen.

Plötsligt gick dörren upp och en hvit skepnad som med handen skuggade för ett ljus, hvars sken föll bjärt öfver ett blekt, infallet ansigte, trädde ljudlöst in. Amalia for med ett skrik ner under dynan.

— Är det du, kära Dortha, sade Sophie, hvad är det fatt? Det är väl ingen sjuk?

— Nej, nej kors, var det likt de sade den [ 130 ]gamla, det är ingenting, slätt ingenting. Ack, jag vet inte hur jag skall framföra min begäran. Länge stod jag utanför, emedan jag trodde att nådig fröknarna somnat, men då jag hörde att ni voro vakna så ... Se, Ada har vaknat och skriker som en besatt, hon vill ändtligen hafva det vackraste främmande fruntimret in till sig och det måtte väl vara en af fröknarna hon menar, tillade Dortha, diplomatiskt vänd till dem begge. Jag har pjollrat med henne och lofvat henne guld och gröna skogar, men hvad hjelper det? När hon får ett infall så måste vi lystra alla ... och ändå ... om herrskapet inte redan hade lagt sig bara... Ack, jag kan aldrig säga så förlägen jag är .... jag uthärdar det aldrig....

— Tag inte så illa vid sig för det, snälla Dortha, jag skall med nöje gå in till lilla Ada, ropade begge systrarna med en mun. Ingen hade lust att bli ensam och slutet blef att de gingo båda, anförda af den otröstliga Dortha, som försäkrade att det var första gången hon hade gjort sig skyldig till det barbariet att förstöra gästernas nattro. Hon var till mods som om hon blifvit gripen i kyrkorån.

Då de kommo in i barnkammaren satt den lilla flickan upprest i sängen med de strålande ögonen styft häftade på de inträdande. Som de nalkades dök hon under täcket. Förgäfves var allt Amalias vänliga tal, den egensinniga lilla blef hårdnackadt qvar i sitt gömställe. Men knappt hade Sophie lutat sig ner till henne förr än hon sakta reste sig upp, och innan denna visste ordet af hade hon med lidelsefull häftighet slingrat sina små armar om [ 131 ]hennes hals och kysste henne; derpå lade hon sig ner och tillslöt ögonen. Sophie stod oviss om hvad hon borde göra.

— Nu kan ni gerna gå, hviskade Dortha, nu sofver hon straxt.

Först nu der detta barn låg, orörlig lik en marmorbild, väckte dess vidunderliga skönhet Sophies uppmärksamhet. Hon hade nästan intet af barns burkiga fyllighet. Hela gestalten var psyche-artad, späd och fin; tårar suto ännu på kinden, men öfver de marmorrena dragen spelade ett saligt, belåtet leende, hvari tillika lurade en liten skalk, som sqvallrade om att hon ännu alls icke sof.

Morgonen derpå då de begge systrarna efter gammal sed intog kaffet med små, små, hembakade skorpor till, på sängen, ville Amalia icke riktigt ut med hvad hon hade drömt om natten. Det var tydligt att hon hade räknat på en betydelsefullare, mera poetiskt-profetisk dröm. Det hela inskränkte sig till att hon stökat med att byta ut de urblekta gardinerna emot nya; hon var inte en gång säker på om de förgylda pilarna varit med. Sophie hade hon sett syssla med att taga ner begge porträtterna och hänga dit det gamla stammodersporträttet i stället.

— Och du, har du drömt något? frågade hon Sophie.

— Jag har drömt om Ada.


[ 132 ]

X.

Sedan, man under ett besök på landet, grundligt har besett det inre af huset, kommer det icke mindre intressanta utvändiga. Det är vanligen göra för nästa dag. Innan man riktigt har orienterat sig kan ingen tänka på något lugnt sällskapande. Våra gäster hade varit i stall och fähus, i hönsgård och kaninbur, i mjölk- och väf-salar, hade besett trösk- och valsverk. Alla dessa saker funnos hos prosten i mer än vanligt godt stånd. Man berömde, gjorde jemförelser och lade planer i stillhet. Deremot var skolan vid gården något helt ovanligt. Ett för närvarande tomt maskinhus, (prostens företrädare hade varit en misslyckad förslagsmakare) hade blifvit omskapadt till skolhus för traktens fattiga barn. Här undervisades hvarje förmiddag gossar från 8 till 14 år, af skolmästaren och en seminarist. Den andra afdelningen var för flickor och stod, sedan prostinnans död, under gamla Dorthas uppsigt. Klockarens dotter undervisade der i alla enkla, nyttiga handarbeten. Dessutom öfvades flickorna, efter tur, i det som för öfrigt föreföll i huset, hvar och en i de arbeten som bäst passade för deras ålder och krafter. Än tog huspigan dem i anspråk för att stryka och mangla, än kökspigan för att skura, polera eller rensa i trädgården o. s. v. Hela förmiddagen användes sålunda; om eftermiddagen tillhörde de sina hem. Det var [ 133 ]i sanning en glädjande syn alla dessa renliga barn, med sina förnöjda ansigten. Då damerna trädde in i rummet hejdade nyfikenheten ett ögonblick den surrande fliten, men blott för att sedan låta den begynna desto ifrigare igen och väfvarna smälde och rockarna surrade och nålen flög så kringt att det var en lust. Ingenting beklämdt, ingenting inrättningslikt fanns i denna verksamhet. Alla fönster stodo öppna, och utanför på den gröna vallen som sträckte sig nedåt dammen var det också lif och brådska. Här låg tvätt utbredd till torkning och här syntes hela sommaren igenom långa, glänsande dukar på bleket. Några af de mindre flickorna sköljde kläder, andra vredo upp och hängde ut — och en liten sexårig hvithårig tös var sysselsatt med att vakta den sena kycklingkullen så att den måtte hålla sig beskedligt bakom dammen och inte komma fram på kläderna.

Sophie, den tysta, i sig sjelf försjunkna Sophie tycktes finna mer intresse i detta än i allt det hon eljest hade sett. Hon följde det med en viss tankfull uppmärksamhet, som om hon i sitt minne sökt anknytningspunkter, underrättade sig om allt hos Dortha och tog sig vänligt af barnen. Prosten, som med Amtmannen och Bröcher hade dröjt längre i goss-skolan, kom nu och gjorde ursäkter för att han måste lemna sällskapet, emedan han väntade några bönder på besök. Herrarna följde med honom in, medan damerna, under Dorthas ledning, tillika med barnen, skulle besöka trädgården samt göra en tur nedåt Tyridalen. Här lågo flera bruk; [ 134 ]ett ansenligt tegelslageri, en spiksmedja samt två qvarnar, hvilka sistnämda tillhörde prosten, sysselsatte här en mängd arbetare. Hela dalsträckningen var derföre tätt bebygd. Prostgårdens dagsverkskarlar hade från urminnes tid haft sina hem i denna dal, och allehanda slags handtverkare hade funnit sin fördel vid att sluta sig till denna koloni, som med hvarje år hade tilltagit i liflig verksamhet. På detta ställe lärde man bäst känna frukterna af den menniskovänliga prostens sträfvanden. Dessa torparstugor skiljde sig särdeles ifrån de osnygga hålor som man eljest ser på landet i vårt goda Norge. Välstånd och renlighet lyste ur hvarje hus genom de blanka rutorna. Många af dem voro prydligt målade och den allra fattigaste stuga hade ändå sin lilla trädgårdstäppa, stundom prydd med äpple- och körsbärsträd. Ingenstädes mötte man den motbjudande synen af fattiga barn som vanligen på sådana ställen pläga stimma om hvarandra, för att i sällskap nöta bort dagen.

Ja, mitt kära herrskap, sade en gammal halfblind gumma, som satt utanför ett hus och värmde sig i Oktobersolen, så såg det inte ut i Tyridalen i min ungdom. Då var här inte annat än nöd och elände och fylleri och slagsmål. Hvar och en kraflade som han kunde efter födan, och den som ingen fick på loflig väg, tog den på oloflig; då var hvar och en glad att få de utsvultna ungarna ut ur boet, så att den dag de sluppo ifrån presten, och kom ut på bygden, var det än bara som ett fattigt rothjon, [ 135 ]var en glädjedag för föräldrarna. Nu har ingen för många barn, ingen hand är så liten att hon inte kan brukas till något. Ja, ja, de kunna skatta sig lyckliga i Tyridalen, nu emot förr. En sådan prest finns väl inte heller nån' annorstans; Herren välsigne honom och gläde den fromma gudsengeln i himmelen, för hon ser ni, prostfrun, hon har nu gjort oss så mycket godt. Med förlof, hör herrskapet till slägten?

Då damerna kommo hem hade deras värd ännu icke slutat sina förhandlingar med bönderna. I förstugan utanför studerkammaren suto ännu ett par och väntade. Alla kommo för att söka råd och uppmuntran hos »honom far» — en i andliga, en i verldsliga angelägenheter. Dortha hade redan för femte gången tittat in genom dörren för att se om inte den sista gått ännu, så att hon kunde få servera bordet.

Slutligen kom han; en skugga af missmod eller trötthet var synlig i hans drag, men den vek snart undan vid åsynen af hans gäster, samt vid den förtrollning som ett prydligt dukadt, väntande bord ovilkorligt utöfvar på oss.

Vid bordet föll talet på det som i så hög grad hade väckt de främmandes behag. Hvar och en hade ett litet drag att berätta och hvar och en sökte uttrycka sin beundran.

— Det är en herrlig uppgift, lyckligt genomförd, sade Amtmannen.

— Högst efterföljansvärdt, försäkrade Bröcher. Hvad menar du, min Amalia, sade han halft sakta [ 136 ]till henne; för oss som skola börja var detta ett vackert exempel.

— Sakta, sakta, låt oss först se att vi kunna få något sjelfva, innan vi tänka på att lyckliggöra andra, hviskade hans svärmor på andra sidan. Amtmannen kastade en bedjande blick på sin fru, men Bröcher, som var van vid detta slags piller, sväljde tålmodigt.

— Ja, jag har beundrat herr prosten, sade hon med sitt huldaste leende. Då man ser den välsignelse ni utbredt omkring er känner man just att dertill fordras något mer än vanliga menniskors goda vilja.

— Ja, sannerligen, sade Rein, med den goda viljan kommer man inte långt. Det fordras en, jag ville nästan säga halstarrig ifver, samt en likaså stark alltid förnyad uthållighet derjemte. I början mötte jag ofantligt många svårigheter. Det simpla folket har alltid motvilja för reformer. Hvad de icke handgripligt kunna beräkna följderna af lika visst som af den skäppa hafra de så i jorden, tro de icke på. Då jag för femton år sedan tillträdde pastoratet fann jag menigheten ytterligt vårdslösad. Allt var nersjunket i fattigdom, okunnighet och laster af alla slag. En gammal styfsint knarr stod i spetsen för torparne. Så länge han lefde var det omöjligt att uträtta något. Barnen voro tröga och uppstudsiga emot skoltvånget; mödrarna skreko att deras barn togos ifrån dem; att de snarare behöfde mera hjelp än att se den de hade sålunda förminskad. Först sedan gubben dött och hans son [ 137 ]öfvertagit platsen kunde det lyckas mig att lägga den grund hvarpå jag sedan med Guds hjelp har byggt.

— Ja, käre vän, sade Amtmannen, vi andra hafva viljan, men ni har också förmågan att utföra, se deri ligger skilnaden. Hvem har inte någon tid hyst filantropiska idéer! ... Jag har också varit deran; då jag tillträdde min gård drömde jag mig det så lätt att göra förbättringar. Men hur det var så blef det aldrig någonting utaf. Mina förrättningar voro af en helt annan art. Presterna kunna också sådant bättre än vi andra. Endast de kunna med den andliga omsorgen för sin hjord förena den timliga på detta vackra sätt som gör att de i dubbelt afseende kunna kallas dess herdar. Jag nöjde mig för min del med att gifva då nöden sträckte ut handen och jag tröstade mig med att der jag icke gaf der togs det. Ha, ha, ha!

— Man kan öfverhufvud beräkna årligen hemma i vårt pastorat, inföll Bröcher, att af tjugu brottmål angå två tredjedelar ingrepp i andras eganderätt. Fattigskatten är dertill enorm.

— Vi känna nästan alls inte till tjufveri här, sade prosten, och jag ger aldrig almosor.

— Af det goda skälet naturligtvis, sade frun, att ingen här i er lyckliga trakt behöfver någon.

— Förr var här mycken nöd, men icke heller då gaf jag något. Ni må tro jag är en hårdhjertad man.

— Ack, herr prost, det får ni svårt att lära oss tro. Med er menniskokärlek ....

[ 138 ]— Tillåt mig, bästa fru ....

Men frun lät icke så lätt fråntaga sig tillfället att hålla ett af sina små högtrafvande föredrag.

— Ni skulle ej hylla välgörenheten? Ni skulle ej känna den ljufva tillfredsställelsen att lindra armod och nöd? Jag anser det för en af de kristnas första pligter, och för ett fruntimmer isynnerhet en af hennes vackraste egenskaper. Derföre har jag också tidigt väckt lusten dertill hos mina döttrar. Ni kan ej föreställa er huru glada de blefvo öfver att få ge bort något. Till slut kunde jag med knapp nöd styra deras vurm. Och mången gång vankades det straff när det gick alltför långt. Hvem var det af er små flickor, som ref hål på sin klädning för att den skulle se nog sliten ut för att få gifvas bort?

— Det måtte ha varit Amalia, sade Sophie med ett något otåligt ansigtsuttryck.

— Nej, det var verkligen Sophie, menade denna.

— Ja, ja, du har rätt, det var Sophie som hade den fiffiga idéen.

— Jag minns också, fortfor Amalia, att när hon skänkte sådana klädningar till torparflickorna, så måste de högtidligt lofva henne att sy ihop hålen igen.

— Ja, men trots deras högtidliga löfte skedde det dock aldrig, inföll Sophie, ty hvar gång vi sågo dem, voro hålen allt större och större och så gick det beständigt. Den ena skylde på att hon inte hade nål, den andra hade inte tråd, den tredje kunde inte sy. Och ett, tu, tre var alltsammans en trasa.

— Och så fick du den idén att vilja inrätta [ 139 ]en syskola på gården, tillade frun. Men det ville mamma inte veta något utaf. Den tiden hade du så många infall i ditt lilla hufvud.

— Ack ja, det kan väl hända att jag hade några infall. Men tror du kära mamma, att det var ett af de tokigaste? Jag kände ju med mig sjelf att det måste vara något annat; att man lätt kunde förlora lusten att gifva.

Hon ställde denna sista replik till prosten, som om hon väntat bistånd af honom.

— Förlora lusten att gifva! sade modren. Nej, gudskelof, dermed har det ingen fara. Du är nog gifmild, det vore synd att säga annat.

— Ja, men .... det gör mig inte på långt när den glädje som förr.

— Tyst min flicka, sådant skall du inte säga, du missförstår dig sjelf.

— Förlåt mig, min fru, tog nu prosten till ordet, men jag tror det fullkomligt. Jag är öfvertygad om att fröken Sophie har rätt. Hon har i sjelfva verket besvarat ert yttrande till mig. Vare det långt ifrån mig att vilja förneka det vackra uti att gifva. Det är ett naturligt behof för hvarje godt hjerta. Min Adamine var så lätt att leda eljest, men i det fallet tog hon ej reson. Hon anställde inga betraktelser, utan följde blott sin naturliga ingifvelse. Tusende göra detsamma. Så länge tillståndet inte är bättre, finns det sannerligen inte heller någon annan utväg. Det finns dessutom tillfällen då gifmildheten förskaffar oss en verklig tillfredsställelse. Det är då gåfvan blir hvad [ 140 ]den bör vara, ett understöd, då den nemligen hos mottagaren förutsätter ett medvetande om, eller ett sträfvande till förkofran. Men här är ej fråga om sådana behöfvande, utan om den lägsta klassen. Vi tala om detta djuriska, tank- och hjelplösa armod, detta från slägt till slägt medfödda elände, som inte en gång lyfter sin medvetenhet till något bättre, eller saknar det; om dessa, hvilkas vämjeliga kojor gruppera sig omkring hvarje stor gård på landet, lik en svärm insekter kring en nerfallen frukt. För dem anser jag den ögonblickliga gifmildheten onyttig, ja till och med skadlig. Hvar och en som utöfvat den måste medgifva, om han vill vara uppriktig, att man har mera förargelse än glädje deraf. Det är som om man kastade gåfvan i ett bottenlöst svalg, hvilket också i sjelfva verket är händelsen. Man kunde gerna kasta halfva sitt bo i detta svalg, med samma verkan, det skulle ändå vidga sig, det är dermed alldeles som med hålen på fröken Sophies klädning. Sådana fattiga skall man inte vänja vid att mottaga utan att förvärfva. Blott det förvärfvade kunna de vidmakthålla och bygga vidare på. Man måste försöka att väcka deras ambition, deras moraliska kraft, att lära dem förakta allmosan. Man måste försöka att bibringa dem sinne för ett bättre tillstånd, skärpa deras åtrå derefter, visa dem medel att uppnå det, och drifva dem till att inse det hvar och en, äfven den ringaste ibland dem, råder öfver sitt öde. Arbetslust, sedlighet, upplysning, det är grundpelarne, och der dessa fattas hjelper intet. Har man på allvar [ 141 ]fattat denna uppgift med afseende på dem, så märker man straxt att den icke är lätt. Man måste här gifva dem mycket mera än några aflagda kläder, eller än de smulor af sitt öfverflöd som man icke saknar; man måste offra dem sin tid, sin själ, sin bästa verksamhet. Gåfvorna komma då efteråt såsom belöning, uppmuntran. Det faller af sig sjelf att det är ungdomen man måste taga sig af — för att icke säga bemäktiga sig — med de gamla är det gagnlöst, dem måste man låta dö med den gamla barlasten. Det är ett utsäde som växer långsamt, men man får icke tröttna att rensa bort det qväfvande ogräset, eller fälla modet om något spår af frukt icke på länge visar sig. En hvar måste verka efter bästa förmåga i sin krets och välsignelsen skall ej uteblifva. Jag har haft den glädjen att finna flera efterföljare här inom pastoratet och dagligen komma bönder och egendomsherrar för att begära råd och upplysningar — ofta också blott af nyfikenhet. Min lilla koloni har fått ett rykte som den med tiden hoppas kunna förtjena.

— Vi få väl gifva tappt, herr prost. Ni har så intressant utvecklat ert system att vi intet kunna invända deremot. Min lilla Sophie fick med detsamma sin synd grundligt absolverad.

— Om ett ofrivilligt svalnande för något som förr gjorde mig glädje kan kallas synd, sade Sophie, så känner jag mig verkligen tröstad deröfver. Prosten har visat mig att orsaken ligger mindre hos mig sjelf än i omständigheterna. Men hvarföre skola dessa vara sådana att man icke kan göra godt [ 142 ]äfven om man vill? I andra länder är det säkert annorlunda, eller hur?

— Nej, det må du inte tro, inföll hennes mor; hvilka rysliga skildringar af armod få vi inte just utifrån?

— Ja, svarade Sophie, i städerna är det nog förskräckligt, men på landet, der det är gods och bönder likasom här, der äro visst förhållandena annorlunda. När jag i min barndom läste om lifvet på dessa slott och herregårdar, gjorde förhållandet mellan herrarna och de underlydande just största intrycket på mig. Det var så vackert, så rörande! Ett riktigt ädelt husbondefolk betraktade sina bönder nästan som barn, hvilkas ve eller väl personligt angick dem. Husfrun vandrade från hus till hus, än belönande, än bannande, hon tröstade de sjuka och blef öfverallt helsad som en moder. Och dessa fester som herrskaperna sjelfva deltogo uti, huru vackra voro de icke! När jag läste om allt detta tänkte jag på huru herrligt det skulle vara att, om också blott i det lilla, kunna blifva något liknande. Men här hos oss ser jag aldrig något sådant. Öfverallt på de större godsen vet man föga om de usla varelser som bo deromkring. Vi se dem knappast utom då de förrätta sitt arbete hos oss, eller då vi slänga till dem en allmosa. Man gör intet för att undervisa dem eller göra dem bättre; man straffar dem blott då de förgå sig.

— Nå, det måtte jag säga, det var just en vacker beskrifning! Så der ser således ditt eget hem ut, vi alla, dina föräldrar äfven, äro sådana der [ 143 ]obarmhertiga varelser, som du skildrar? sade Sophies mor med denna ton som sväfvar lik en perpendickel mellan skämt och allvar.

— Sophie öfverdrifver litet, sade Amtmannen, men det ligger tyvärr mycket sanning deri. Vi taga oss allt för litet af våra underlydande.

— O, mamma får inte taga det så allvarsamt. Jag menar visst ingen bestämd med det. Det var blott ett gammalt intryck jag skildrade, som jag sannerligen inte har grubblat stort öfver på sednare tiden. I dag blef jag dock så lifligt påmind derom. Alla mina filantropiska barndomsdrömmar trädde lifslefvande fram igen. Vid hvarje steg jag tagit i dag har den gamla önskan fallit mig in: att lefva och verka på ett sådant ställe! att sjelf skapa denna lycka omkring sig! Huru herrligt måtte det inte vara!

— Sophie sade detta helt troskyldigt vänd till prosten. Hennes ansigte blossade; hon var icke van att tala så mycket. Men prosten såg alls icke upp. Han höll ett äpple på silfverknifvens udd och stirrade så styft på detta som om han verkligen velat se huru denna lilla runda, glatta rödmosiga tingest såg ut, som har bragt så mycken olycka in i verlden, samt hvari det oemotståndliga egentligen kunde hafva legat för den stackars Adam; ty när allt kommer omkring så var dock Adam ännu svagare än Eva: han frestades ju blott af sin egen hustru, då hon deremot, stackars Eva, hade sjelfva den onde att kämpa emot.

Efter en paus sade prosten med undertryckt rörelse i rösten:

[ 144 ]— Gud förunne er, kära fröken, en verkningskrets som passar för ert ädla hjerta. Derpå vände han sig till Amtmannen med en anmärkning öfver fattigvården.

— Apropå om fattigvården, inföll Bröcher med ett litet satiriskt leende, herr prosten, som är en reformernas man, har förmodligen redan infört nya roteindelningar i detta pastoratet?

Men frun höjde sitt glas och hennes: Skulle vi inte tacka vår älsklige värd? afskar plötsligt den vändning samtalet hotade att taga.

— Den menniskan, sade hon, med detsamma hon gaf sin man »välbekomme-kyssen» (danskar och norrmän bruka önska hvarandra välbekomme efter måltiderna i stället för att som vi svenskar storma alla öfver värdinnan), kommer väl att tråka ihjäl Amalia och oss alla, innan han får en jämmerlig »utkomma» åt henne i någon vrå, der vi aldrig få se henne mer. Den arma, förblindade flickan! ... Vore jag i hennes ställe så vet jag nog hvad jag gjorde.

— »Låt oss hoppas det bästa, Marianne lilla, det kan gå bättre än vi tro.»


XI.

Några dagar förflöto sålunda i angenämt lugn.

Prosten Rein var en utmärkt värd, utmärkt i annan mening än den vanliga. Han förstod att [ 145 ]genom ganska få medel tillfredsställa sina gäster. Man märkte aldrig någon ansträngning för att roa dem. En och annan gång företogs en utflykt i grannskapet; ännu mera sällan förekom ett besök. I detta sednare afseende hade Rein sina egna åsigter. Han hade bildat sig några aldeles antinationella begrepp om hemlifvets okränkbarhet. Han gällde för att vara en enstöring, emedan han hade valt sig en krets, men derutöfver icke tålde att hans hus skulle vara en gästgifvaregård, der hvar och en främmande kunde bulta på, vore det än midt i natten. Men var man först som gäst i detta hus, så kände hvar och en den trygghet, det stilla välbehag som endast en ädel gästfrihet kan sprida; der gick allt så tyst och stilla, man märkte ingen oro i huset derföre att en ny gäst kom, men hvar och en kände sig bunden till husets ordning, utan att sjelf generas. Efter middagen drog hvar och en sig gerna undan i sin vrå för att njuta hvila, som det bäst behagade honom, och så samlades man igen sednare till théet.

Efter en sådan siesta finna vi familjen en afton samlad i hörnrummet. Sophie sjöng till pianot, hon sjöng ett par moderna arier, klart, vackert, konstmessigt, men utan rörelse. Alla lyssnade och funno att hon var märkvärdigt »vid röst». Men prosten var icke så uppmärksam åhörare som han brukade. Han var förströdd och kastade ofta en blick ut igenom fönstret, likasom för att se efter någon. Slutligen — det var just under en paus i [ 146 ]musiken — visade sig gamla Dortha med postväskan. Den häftighet, hvarmed han bemäktigade sig denna förekom gumman ovanlig; ännu mera påfallande var den afvärjande rörelse, hvarmed han afvisade den fråga hon i detsamma ställde till honom. Att icke en gång vilja höra om de två bruna skulle tjudras eller släppas på bete? Det måtte vara någonting vigtigt. Dröjande beredde hon sig till att gå, då hon lyckligtvis upptäckte att barnen hade dragit gardinen i olag, just den närmast prosten. Här ifrån sin utkik kunde hon se att han lade icke mindre än fem bref med stora embetssigill, alla med påskriften »angeläget», åsido, samt såg missnöjd ut ett ögonblick; men derpå sökte han igenom väskan på nytt noggrannare. Det lyckades, han drog fram ett mindre bref som han öppnade. Vid de första raderna uppklarnade hans ansigte. Mera behöfde icke den gamla trogna själen. Gardinen hade just i detsamma fått det lagoma fallet och rundningen och hon gick ut mäkta förnöjd. Gud ske lof, det är något godt, det såg jag, det är visst från smågossarna; Christian har kanske blifvit student. Jo jo, det är mina snälla gossar det!

Ett ögonblick sednare tog Prosten Amtmannen och hans fru tillika med Bröcher in i sin studerkammare och stängde till dörren. Systrarna undrade öfver hvad detta kunde betyda, då fru Ramm stack ut hufvudet och ropade på Amalia. Sophie blef ensam, men blott ett ögonblick, då Amalia kom stormande ut och kastade sig om hennes hals med ett glädjeskri.

[ 147 ]— Prosten, den välsignade prosten hade antagit Bröcher till sin adjunkt. Just nu hade biskopens utlåtande ingått. Adolf skulle tillträda embetet redan till nyåret, det var så förmånligt, så förskräckligt förmånligt! De skulle bo der i huset och hela den toma våningen ofvanpå skulle fejas upp och ordnas för dem.

De gamla trädde in. Bröcher var blek och rörd, denna lycka hade kommit alltför oväntadt för honom. Han såg ut som om han ville gråta, men kunde ej, utan harkade och snöt sig oupphörligt. Den gamla fadrens glädje var enkel och utan ord. Han kysste Amalia på panna och mun, tog Bröchers och prostens hand i hvar sin och skakade dem hjertligt. Fru Ramm var den enda som fann ord. Då andra blefvo rörda blef hon alltid högtidlig, och aldrig höll hon så förträffliga tal som då de andra icke voro i stånd att säga ett ord.

— Gud välsigne eder mina barn, sade hon. En sällsynt, en högst oväntad lycka har blifvit er lott. Gören eder värdiga densamma. Glömmen aldrig att tacka denne ädle man derför. Du Amalia, kom ihog att han framför hvarje annan har kraf på ditt tacksamma hjerta. Var honom till en tröst, till uppmuntran, till trefnad, var en prydnad för hans hus, — en moder för hans barn ....

Bröcher ryckte härvid ovilkorligt ett steg närmare, liksom för att påminna om att han också var till.

— Min dotter, fortfor frun, du kan i dubbelt hänseende prisa ditt öde, och känna dig stämd till tacksamhet emot försynen. Du har träffat ditt [ 148 ]hjertas val och lyckan lägger sitt till. Bröcher är ingen högt flygande, poetiskt utrustad natur, och det är inte derpå det beror, det är icke snillets bländande gåfvor som trygga den stilla husliga lyckan. Bröcher är en man med sundt och vanligt förstånd, en hederlig man, nitisk i sitt kall, en man som jag värderar, han skall nog blifva ett stöd för min Amalias vekare, mera svärmiska, sinne. Han skall göra henne lycklig.

Detta var för mycket för Bröchers anspråkslöshet. Bandet brast som hade hållit hans rörelse tillbaka, och med näsduken för ögonen störtade han ut ur rummet.

Det var ännu en qvar, som icke hade afgifvit sin röst i denna allmänna glädjekorus. Det var Ada. Denna lilla flicka hade fattat en verklig passion för Sophie; hon följde henne som en skugga, och bevakade hvarje hennes rörelse. Ingen af de andra kunde berömma sig af att stå i någon synnerlig gunst hos henne. Amalia kunde hon med knapp nöd tåla, frun deremot alldeles icke, ehuru denna på allt sätt hade försökt att vinna henne. Bröcher hatade hon; han hade en gång fördristat sig att vilja kyssa henne och hade kallat henne sin lilla fästmö; detta glömde hon icke. Nu hände det sig att Ada ute i köket fått nys om det som passerat inne — dylika saker gå genom nyckelhålen — och antingen hon nu missförstått saken, eller någon af pigorna som kände hennes vurm för Sophie hade varit nog obarmhertig att narra henne, nog af, hon hade fått den idéen att det var Sophie och icke [ 149 ]Amalia som skulle komma och bo der i huset. För henne var det som de toma rummen skulle putsas upp och inredas. Med alla tecken till den häftigaste glädje störtade hon in till Sophie. Denna hade all möda att förklara henne hur hon misstagit sig, och då hon slutligen insåg det, stirrade hon blott styft på henne med sina stora mörka ögon och gick ut ur rummet utan att säga ett ord. Dortha, som en timma sednare skulle föra henne i säng, kunde ingenstädes finna henne. Systrarna gingo då med för att söka. Hon var på deras rum. Der låg hon på soffan med hufvudet i dynorna och snyftade. Med de sötaste ord försökte Amalia och gamla Dortha att lugna henne, de lofvade henne tusende herrligheter om hon bara ville hålla upp att gråta och finna sig i sitt öde; men den lilla stod fast vid sitt: Sophie skall bo hos oss, ingen annan.

— Vill du då att jag skall bli Bröchers hustru? frågade denna.

En uttrycksfull grimas antydde huru obeskrifligt ovärdig hon fann honom dertill.

Nå, ser du der! Bröcher vill inte ha' mig, utan sin hustru hos sig.

— Men jag vill inte ha' Bröcher. Pappa har inte frågat mig om det och jag vill inte ha' Bröcher till adjunkt. Du skall komma, det har köks-Anna sagt, att pappa har sagt, du skall bo på den stora salen, som skall målas gul, och jag skall bo på den lilla derbredvid, och den skall målas ljusröd.

— Får då jag alldeles inte lof att bo på den gula salen? frågade Amalia.

[ 150 ]— Nej.

— Då blir jag så ledsen, då gråter jag: hu, hu, hu! ....

— Ja, men du gråter inte tårar, det såg jag i kyrkan i går. Du gör bara så här med näsduken.

— Fy skam, sade gamla Dortha, nu är du riktigt stygg. Skulle du inte vara glad åt att den rara fröken kommer och bor hos dig, hon som är så god emot dig, som har skänkt dig ett bernstenshjerta och som klipper så många vackra hästar åt dig?

— Kallar du det hästar? Lina sa' att det var kameler, och att de med två pucklar va dromedarer, och de med tre pucklar hvad var det för några?

— Hör lilla Ada, jag skall säga dig något, sade Sophie. Om du hade varit snäll och lydig så skulle jag komma och helsa på dig och Bröcher och Amalia, men nu kommer jag alldeles inte.

Den lilla såg klokt på henne.

— Hur länge skulle du bli då?

— Det vet jag inte, kanske en hel månad, kanske två, om du vore snäll.

— Vill du då alldeles inte komma utan att hon bor här?

— Nej, då kommer jag alls inte.

— Du kan få lof då, sade hon till Amalia, med en drottnings mine.

— Men jag vill inte bo här utan att Bröcher också får vara med.

— Han kan också få lof, sade hon efter en något längre fundering.

[ 151 ]— Du lilla engel, ropade Amalia. — Det var en söt flicka, det var mitt eget gull, sade gamla Dortha; der kan ni se att hon i själ och hjerta är god, bara man tar henne allvarsamt.

— Ja, det kan nog behöfvas, sade Sophie leende.

— — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — —

Denna afton kom man sent i säng. Samtalet hade fått ett nytt, innehållsrikt stoff. Sjelfva Ada hade flera gånger tiggt sig till uppskof, tills hon fallit i sömn på bara golfvet, bredvid Sophie, med det barnsliga hufvudet hvilande på hennes klädningsfåll. Alla voro glada eller syntes så. Fru Ramm var idel älskvärdhet emot alla. Hon hade redan gifvit Amalia de ståtligaste vinkar om utstyrseln. För första gången under ett halft år underrättade hon sig om den åkomma Bröcher vanligen led af.

Klockan var nära tolf innan systrarna befunno sig allena på sitt rum. Amalia kom in dansande och trallande, men knappt var hon öfver tröskeln förr än hon stannade med en åtbörd så högtidlig som om hon velat besvärja fram andar:

— Sophie, Sophie! dunkla, hemlighetsfulla makter som intet förstånd kan utgrunda, råda i en menniskas lif. Minns du min dröm?

— Din dröm! sade Sophie förströdd.

— Så blef det dock ödets vilja att jag skulle herrska i dessa främmande rum! ... Så stod det [ 152 ]dock skrifvet i stjernorna, att min hand skulle nedtaga dessa gamla gardiner, att min hand skulle ...

— Skall det bli kattun eller lenong?

— Noga betänkt tror jag hvarken det ena eller andra, sade Amalia, som alltid villigt som en pappersdrake lät draga sig ner ifrån sina utflykter i det höga. Det finns ett slags broderad moll som skall vara vackert .... Men Sophie, allvarsamt taladt, är det ändå inte märkvärdigt huru min dröm slår in? Nu skall det inte förundra mig om den andra delen, som angick dig, bokstafligen går i uppfyllelse.

— Hvad drömde du om mig då?

— Minns du inte det? — Dig såg jag ju stå der borta ifrigt sysselsatt med att taga ner porträtterna och hänga upp vår stammoder, oljemålningen, i stället. Jag har redan räknat på att du följer med hit och hjelper mig att arrangera ett och annat, du har så god smak.

— Det kan väl vara.

— För resten tackar jag så mycket för bytet; jag vill helst behålla mina skalder. Jag har upptäckt att Göthe liknar Adolf något i ögonen och profilen, i synnerhet när man ser det från en viss sida. Se bara, tycker du inte.

— Nej inte det minsta, sade Sophie nästan harmset. Hvarken från den ena eller andra sidan.

— Det är visserligen inte nog ungdomligt, — men hvad jag skulle säga — jo, jag byter inte bort dem. Jag har aldrig kunnat begripa det värde du sätter på den gamla bistra stammorstaflan. Bara jag [ 153 ]kommer i närheten till den, så blir jag till mods som om jag skulle hafva bannor.

— Var inte rädd, du får det inte heller. Stammor och jag hafva en gång vandt oss vid hvarandra och den ena flyttar inte utan den andra.


XII.

Huru mycket än den lilla familjetilldragelse vi omnämnt hade knutit personerna till hvarandra och samlat deras intressen omkring en punkt, så verkade den dock störande i det yttre. De första dagarnas tysta lugna trefnad var försvunnen. Herrarna tillbragte nu en stor del af dagen inne hos prosten. Frun och Amalia voro i oafbruten rörelse. Hvarje vrå i huset blef undersökt, de grundligaste öfverläggningar anställdes huru allt skulle bäst kunna inrättas. Hvardagsrummet var nästan alltid tomt. Sophie började känna sig ensam. Det var intet i hennes nuvarande sinnesstämning som hon grufvade sig så mycket för som detta.

Man kan värna om minnet af en hjertesak på högst olika sätt. I ett fall kan man uppsöka detta minne såsom en tröst, en vinning, i ett annat deremot kan man sky det som pesten. Det är lätt att gissa hvilket af dessa alternativer som oftast blifva en qvinnas lott. För en man hafva betraktelser öfver en gäckad kärlek på sin höjd något [ 154 ]förödmjukande med sig. Då han vet med sig sjelf att han har uppbjudit allt som stod i hans makt för att inverka på den älskade, att han icke har lemnat något medel oförsökt för att besegra den obevekliga, så kan han vara lugn, han har intet att förebrå sig. Han har gjort sitt bästa. Han kan tryggt hvila ut i sina lidandens beskådande, besjunga dem om han kan, röras sjelf och röra andra, medan hoppet om en ny kamp, ny älskog ljuft spirar fram på det afmejade fältet. När hon deremot vet med sig sjelf att hon har gjort allt som står i hennes makt för att — dölja sig för den älskade; att hon icke har lemnat något medel oförsökt för att besegra sin känsla; att hon har dödat sin längtan, sorgfälligt ryckt upp hvarje brodd af uppspirande förhoppningar; när hon har kunnat fullborda detta sjelfförstörelsens verk lik de vilda fakirerna, utan att förvrida en enda mine, då, ja då har äfven hon gjort sitt bästa, men lugn är det derföre icke sagdt att hon kan vara. Till försakelsens bitterhet kommer så ångern och sjelfanklagelsen med sina grymma sofismer. En blick, ett raskare pulsslag, en plötslig rodnad, en i gråt utsläckt glädjestråle, ett hopp som försvann med hans steg, kan hos henne förvandla sig till lika många giftdroppar, som en och en droppa i såret och göra det oläkligt.

Sophie tålde ej att tänka på det skedda. Hon hade en gång beskådat denna medusasyn, som hade förstenat henne och gifvit henne den onaturliga styrka, hvarmed hon hade stått emot ända till det sista, bittra afskedet. Mera förmådde hon icke. [ 155 ]Med begärlighet hade hon gripit resan såsom en anledning till undflykt och begärligt kramade hon sig intill hvarje nytt intryck. Det får derföre icke förundra oss att se henne deltagande, fördubblande sin uppmärksamhet för andra. Det var ingen förställning när hon visade sig meddelsam, stundom till och med upprymd. Hon ville och måste blott undfly sig sjelf. Denna tilltvingade ro sväfvade dock alltjemt i fara. Det behöfdes ej mer än att ett visst namn plötsligt blef nämndt, eller att den stackars flickan en afton sorglöst trädde in i kammaren ofvanpå och hennes öga då plötsligt föll på taflan, hvars förrädiska likhet halfskymningen gjorde ännu mera gripande. I sådana ögonblick lade hon våldsamma band på sig. Hon tordes icke ännu lösa den bundna smärtan, en starkare, mera erfaren hand än hennes måste göra det — och då längtade hon efter systern, denna syster som hon höll så mycket utaf och som ännu stod der så mild och klar i barnfantasiens rosenskimmer. Hon, den goda Louise skulle hjelpa henne att tyda det som föreföll henne så fasansfullt oförklarligt. Hon visste sjelf hvad lidande var, hon skulle veta att trösta. I hennes famn ville hon gråta ut .... O, hvad hon skulle gråta! .... Men nu inte tänka derpå .... bara inte tänka derpå! ....

Och så kunde hon, ängslig lik ett mörkrädt barn, som springer för sin egen skugga, söka upp de andra, smyga sig intill dem, sjunga för dem, sladdra och leka med barnen. Men denna dag var huset liksom utdödt. Sophie fann hvardagsrummet [ 156 ]tomt, hon genomsökte trädgården, men der var heller ingen. Sorgsen och beklämd vandrade hon nedåt alléen, ut igenom porten och utan vidare öfverläggning in på skogsstigen som ledde nedåt dalen. Här såg hon dock en varelse komma emot henne, som måste vara en af dem hon sökte. Hvem detta var kunde hon dock icke urskilja, emedan hon icke var långsynt. Det förminskade icke heller hennes glädje då hon ändtligen såg att det var Rein. Med ett förnöjdt utrop sträckte hon handen emot honom. Det var fullkomligt det mörkrädda barnets uttryck då modren kommer med ljus. Rein svarade icke straxt; han hade stannat med armarna öfver bröstet medan han hemtade djupt efter andan. Sophie grälade på honom för det han gått så fort uppför backen.

— Det bästa medlet deremot — tog han till ordet — är att jag går ner igen samma väg med er; ni vill ju gå ett slag?

Sophie var straxt med derom, och då de begynte gå utföre hvilade hennes arm i hans, ehuru det var ovisst om detta skedde genom en rörelse af honom eller af henne.

På vägen berättade Rein henne att han hade varit nere i den gamla qvarnen för att se till en skada som visat sig vara betydligare än han hade väntat. Genom en oförlåtlig försumlighet af mjölnaren hade den bästa qvarnstenen gått itu, och åtskilliga andra skador uppstått derjemte. Då Sophie förundrade sig öfver att han talade så gycklande derom som om det varit ingenting, försäkrade [ 157 ]han henne att han hade vant sig att aldrig taga sig när af motgångar. Dessa voro lika oskiljaktiga från alla menskliga sträfvanden, som skuggan från ljuset. Det enda man kunde göra var att bjuda dem spetsen och ögonblickligt sträfva att tillintetgöra deras verkningar, — beherrska vi icke dem, så skola de beherrska oss, samt sluta med att göra oss till jämmerliga fatalister, som modlöst lägga händerna i skötet.

Sophie fann denna lifsfilosofi förträfflig. Jag vill allvarligt försöka att tillegna mig den, försäkrade hon.

— Försök en gång riktigt, sade Rein. Betrakta de små motgångarna i sammanhang med det hela och ni skall få se att de visa sig såsom små, oskadliga, knappt synliga punkter. Mycket ofta spirar till och med ett verkligt godt upp ur dem, om man också inte straxt märker det. Åtminstone händer det mig nästan beständigt.

— Ja, sade Sophie, låt mig veta nästa gång jag kommer hit, hvilken lycka denna motgång dragit efter sig. Ni skall aflägga nöjaktig räkenskap öfver hvad qvarnstenen och den skadade dammen har inbringat er för herrligheter.

— Jag skall straxt säga er en fördel af skadan. Jag har länge varit missnöjd med mjölnaren, utan att dock hafva någon giltig orsak att säga upp honom. En bättre anledning än denna kunde jag länge ha fått vänta på, det enda vore om han hade brännt upp huset för mig. För det andra hade jag inte mött er om inte den välsignade qvarnstenen [ 158 ]varit, tillade han ridderligt, — inte fått göra denna vackra promenad tillsammans med er i ett förtrollande månsken .... Der är fullmånan just uppe i skogsbrynet!

De vandrade sålunda genom dalen till dess yttersta ända och tillbaka igen; då och då stannade de framför husen för att vexla ett vänligt ord med folket. Först då de voro förbi det sista huset och skogen upptog dem i sitt ensliga mörker, blef samtalet åter sammanhängande. Sophie, som i andras närvaro, i synnerhet i sin mors, var fåtalig, blef nu liflig och meddelsam. Rein glömde totalt att det var en adertonårig flicka han underhöll sig med. En adertonårig flicka i Norge är nemligen som oftast nästan ett oting, ett löjligt mellanting åtminstone mellan ett stort barn och en förfelad dame, med hvilken det aldrig faller någon man in att föra ett allvarligt samtal, och för hvilken derföre en egen blandning af pjoller och smicker är uppfunnen. Innan han visste deraf blef han sjelf vältalig, hans bästa, för längesedan skrinlagda tankar fingo ord på nytt. De blefvo heller ingen gång missförstådda eller tillgjordt uppfattade. Det förekom honom till och med som om de vände tillbaka rikare. En äldre mans beundran är alltid varmare än den yngres — den är mindre egoistisk. Han lyssnade med välbehag till hennes fina, förståndiga svar, som klingade genom så mycket barnsligt välljud i stämman. Hvad som i synnerhet fröjdade honom var den friskhet och ursprunglighet, som uppenbarade sig i hennes tal. En ung flicka som hade mod till att vara [ 159 ]sann, som hvarje ögonblick naivt stötte skenet och vanan för hufvudet! Skenet och vanan, dessa hennes köns afgudabilder, till hvilka det mystiskt inviges redan ifrån vaggan, och åt hvilka det offrar en kultus af osannhet, feghet, småsinne, förställning, djup, innerlig osannhet. — O, huru hade icke dessa långsamt släckt ut äfven hans ungdomsenthusiasm, tills han trött och nykter — ehuru för mild för att känna förakt — hade beslutat att lefva ensam. Han var också redan halft »gammal ungkarl» då konsiderationer bestämde honom att gifta sig. Det hade blifvit ett mönster till äktenskap. När man ville citera en lycklig hustru, nämndes fru Rein. Huruvida han i sin djupaste själ också hade varit lika lycklig, hade aldrig någon tviflande tunga uttalat.

Månan var nu helt och hållet uppe. Den lekte på prostgårdens blanka tegelstenstak och aftecknade hela raden af träd i alléen måleriskt mot den mörka djupblå himlen; — då och då glimtade ljus i skuggorna. Men huru hade det gått till att de redan voro så nära gården! Den måtte hafva vandrat ut för att möta dem, ty det kunde icke vara naturligt att den redan låg der! Han gick ju den vägen ett par gånger i veckan — prosten var en temligen fetlagd man — och då föreföll den honom stundom ganska dryg. Men han visste icke heller att hans steg hade blifvit elastiska som en ynglings. Han såg icke sjelf huru hans mörka ögon strålade .... icke heller hörde han klangen af sin egen röst .... Det var ingen som såg eller hörde detta. Han [ 160 ]drömde emellertid en dröm, en af dessa behagliga som man endast har emot morgonstunden och hvarunder man har det sällsamma medvetandet att det blott är en dröm, så att en vemodig ängslan att vakna blandar sig midti vår fröjd .... Han drömde nemligen att han hade funnit henne, som han hade sökt så länge, att det var hon som nu med så lätta sväfvande fjät vandrade vid hans sida, att det var hans unga hustru som han sjelf ung och lycklig hade hemfört dagen förut! .... De hade vandrat en stund i månskenet för att bese omgifningarna, som de dock icke hade sett något utaf och de närmade sig nu hemmet, deras hem, som vinkade dem med ny, dubbel glädje.

Men ack, han behöfde blott komma inom kretsen af de andra så var det förbi. Bländverket försvann, verkligheten inträdde i sin obevekliga rätt. Vid lampskenet såg han Sophie igen .... Nej, hon var ju så förtvifladt ung och vacker! Att någon efter en sådan vandring ännu han hafva lust att leka »tag fatt» — sade han nästan harmsen för sig sjelf, då han från sin makliga ländstol såg henne snabb som pilen kretsa omkring bordet med Ada ... Man kan bli helt hufvudyr af att se på det!

Denna afton var han för första gången stilla och ordknapp. Hans gäster märkte också väl denna förstämdhet, men hvar och en underlät af grannlagenhet att vidröra det som de trodde vara orsaken. Endast då de sade hvarandra godnatt kunde fru Ramm icke hålla sig, utan lade sin ännu vackra, [ 161 ]starkt beringade hand på prostens arm och sade med sin mjukaste röst:

— Huru skola vi få vår käre värd i godt humör igen? ... Hvem skulle också kunnat tro då vi skiljdes åt så glada i går aftons att det ledsamma missödet skulle drabba er? .... Huru högt värderar ni förlusten, herr prost?

— Förlusten är väl det minsta, tillade Amtmannen. Det värsta är att när sådana der maskiner slå sig på tvären så är det nästan ingen bot för dem. Man måste låta dem gå för pocker i våld ... reparationer och bråk tjenar vanligen till intet.

— Kuriöst nog, anmärkte Bröcher, drömde jag förliden natt att samma qvarn stod i ljusan låga.

— Ja i sanning, sade prosten godmodigt leende, det är kuriöst nog med drömmar.

Rein tillbragte en sömnlös natt, hvarunder han likväl icke en enda gång tänkte på den spruckna qvarnstenen, men hans sinne var tungt som om ena halfvan legat på hans bröst. Huru hade detta kommit sig! Han hade dock ärligt och manligt bekämpat frestelsen och nu stod han midtför odjuret igen! Besjälad af en ädel resignation hade han lemnat Sophie i hennes föräldrars hus. Han var fullkomligt lugn, då han såg henne igen; faderligt hade han gladt sig öfver hennes älskvärdhet, hon anade intet ondt. Då fann han sig plötsligt — lik dessa olyckliga vilsefarande i öknen, som tro sig skrida framåt medan de endast beskrifva en cirkel — i sina egna öfvergifna spår igen. Ett lugnade honom dock, [ 162 ]olyckan kunde mindre tillskrifvas honom sjelf än Sophie, hon hade frammanat frestelsen. Hon kom honom till mötes så förunderligt utmanande; hon visade ingen annan denna hjertlighet, knapt sin egen fader! Ibland, då något på det främmande stället grep henne, lade hon honom nästan ordet i munnen och såg honom dristigt in i ögonen dessutom. Dagen förut hörde han henne säga till Ada: om jag vore din mamma, eller: nu är jag din mamma.... Just detta sade hon en gång då hon hade tagit Ada på armen ... han kom i detsamma; då slingrade den lilla en arm om hans hals också och drog dem tillsammans .... förskräckt slet han barnet till sig... Hvad tänker hon vid dylika tilfällen? ... O, du gamle dåre, hviskade åter en hånande stämma inom honom, icke en smula tänker hon. Är icke just denna rättframhet ett bevis på att tanken ligger henne så aflägsen att den icke ens fallit henne in? En yngre man skulle hon ej vara sådan emot. Då dagen grydde vandrade han ännu upp och ner i sin kammare. Men det hade lyckats den ädle mannen att tillkämpa sig den jemvigt han saknade.

— Nej, sade han i det han släckte lampan och stirrade ut i den dimmiga höstmorgonen, det skall inte ske. Jag kunde begära henne; ..... hennes föräldrar skulle gifva mig henne .... som jag tror med glädje. Hon sjelf skulle kanhända — barnslig, oerfaren som hon är — samtycka ... Ännu är hon oberörd af passionerna ... Jag har åtminstone ingenting hört ... Men just derföre: nej! Jag afskyr dylika öfverfall. Jag vill ej vara någon [ 163 ]röfvare. Denna skönhet, detta rörande behag, denna — här kom hela förteckningen på alla Sophies förtjenster, — skola tillhöra en yngre, lyckligare än jag. Gud gifve att hon vore min dotter! Gud gifve att Ada kunde komma att likna henne! I morgon resa de. Det är alltså blott denna enda dag, som det gäller att vara eller synas vara lugn. Jag hoppas att kunna vara det.

Himlen hörde utan tvifvel den värdige mannens föresats, och fann behag deruti. Nornan spinner emellertid lugnt och obehindradt sina trådar, hvilka sammanlänka menniskornas öden och hon ler åt deras beräkningar och föresatser.


XIII.

Dortha, den gamla beskedliga Dortha! Hvem känner icke gamla Dortha, hvem har icke haft en sådan Dortha i sin familj? ... Det var hon som berättade dig så mycket vackert tills du somnade in innan du hört slutet .... Det var hon som bad för dig när du hade slagit sönder fönsterrutorna, och som hvarje dag med makalös outtröttlighet bröt ner igen allt hvad någon smula förnuftig stränghet hade byggt upp .... Det var hon som gret så bittert då du första gången käck ock frimodig drog ut ifrån hemmet och som icke sof af glädje den veckan du väntades hem igen .... Ack, riktad med [ 164 ]de första, skorrande verldserfarenheterna kom du!... Och när så alla voro borta, till och med den allra sista, när det icke fanns fler att »skämma bort», då satt Dortha qvar sorgsen och öfvergifven, och som hon satt der och stirrade kom hon plötsligt ihog att hon hade haft friare och hon gifte sig med en af sitt stånd, det vill säga, hon gifte sig med nöden och eländet.

Så fick hon då sjelf ett hem, men hon hänger med alla sina hjertrötter qvar i ditt. Der lefver hon sitt egentliga lif. Det har nu blifvit den féverld som hon upplåter för sina barn. Inträffar det något vigtigt i familjen, så har Dortha haft betydelsefulla drömmar och syner som hon kommer för att meddela; hon gör vers vid högtidliga tillfällen, som dock konfirmanten, bruden eller brudgummen sjelf måste skrifva upp efter diktamen, ty med all sin talförhet och beläsenhet har hon dock aldrig drifvit det derhän, att få sina inspirationer i pennan. Dortha väntar blott på att blifva enka för att stänga sin dörr, och om den gamla härden icke finns till längre, så flyttar hon till någon af de ungas, och hon skall med hela sitt trofasta hjertas fördömda ömhet kasta sig öfver barnen der. Vår gamla Dortha hade såsom ung tjenat i den aflidna prostinnans föräldrahem. Hon hade ammat och fostrat upp denna, hvilken också tidigt hade mistat sin mor, och sedan hon varit gift en kort tid hade hon derpå flyttat till sitt fosterbarn. Men Dorthas uppfostringssätt bar icke alltid lika lycklig frukt. Den lilla Ada hade alldeles icke ärft modrens jemna, [ 165 ]blida natur. Dorthas blinda kärlek och gränslösa efterlåtenhet hade i den lilla flickan redan utvecklat alla dessa farliga anlag, som kunde arta sig till något stort och herrligt, men också till något högst olycksaligt. Lilla Ada beherrskade hela huset. När hon lekte med Lina, som var tre år äldre, lydde denna henne obetingadt, som om det fallit sig af sig sjelft. Fadren kunde icke heller motstå Dorthas böner, när han någon gång skulle vara sträng. Om någon hade skyllt honom för att göra skilnad på sina barn, så skulle han hafva funnit denna beskyllning öfverraskande, för att icke säga orättvis. Var han icke lika mild, lika öfverseende mot dem begge? Visserligen, men han tänkte icke på att den ena var ett lika så fromt och artigt barn, som den andra var vild och sjelfrådig. Och likväl hvilade fadrens ögon med ett helt annat uttryck på lilla Ada, än på den andra dottern. Hvarför icke? Skönheten har en underbar, bedårande makt, som ingen kan berömma sig af att kunna motstå. Dertill kom den oro ett sådant barn måste väcka i en faders själ. Hon tvang honom att ideligen sysselsätta sig med henne. Obändig i sorg och glädje, inställsam, oemotståndlig när hon ville nå ett mål, begåfvad med starka antipathier och sympathier, hörde de sistnämda dock till sällsyntheterna, men var någon så lycklig att kunna väcka sådan hos henne, så var det heller ingen måtta på hennes kärlek. Sådan var den hängifvenhet hon hade fattat för Sophie. Genom sin häftighet var den mera egnad att skrämma henne [ 166 ]tillbaka, än att röra henne. Den unga flickan var emellertid bland de äldre den enda, som utöfvade någon makt öfver henne. Några smådrag skola belysa detta.

En dag hade Ada varit stygg. Bröcher hade fått en dresserad domherre i en liten vacker bur af seminaristen. Han fann stort nöje i att mata det lilla djuret, samt locka honom att sjunga. Med ens försvann fogeln, och det var temligen bevisligt att Ada hade varit förbryterskan. Om hon hade släppt ut den, eller hvad hon hade gjort med den, var icke möjligt att få ur henne.

Derföre skulle det nu statueras ett exempel. Hon skulle blifva hemma från en promenad i vagn längs efter sjön till en bondgård, som både genom sitt sköna läge, samt en viss egendomlig byggnad utgjorde ett mål för valfärdande äfven från aflägsnare orter. Dortha tiggde och bad, ... hon påstod att fogeln hade sjelf banat sig väg ut, hon försäkrade till och med att hon hade sett den, emedan han just var igenkännlig på en sned stjertfjäder, svänga sig frisk och munter i ett träd i parken. Men hvarken Dorthas lysande argumenter eller Adas förtviflan hjelpte, den gången var fadren obeveklig. Rörd af hennes tårar och böner lofvade den godmodiga Amalia att hon skulle blifva hemma hos henne men det brydde den lilla sig alldeles icke om. Hon såg bort till Sophie som om hon väntat sig samma anbud af henne, men Sophie sade allvarligt: Jag vill visst inte bli hemma hos dig, Ada, [ 167 ]och jag kommer inte igen förr än du blifvit snäll och gjort allt godt igen.

Ada teg plötsligt, gick bort och satte sig på trappan och åsåg lugnt huru de drogo åstad.

Det var ett misslyckadt uttryck af Sophie då hon bad Ada »göra allt godt igen». Den lilla var lika häftig i sin ånger som i sina andra känslor, och hade ett visst exalteradt sätt att göra en sak god igen som ofta gjorde det onda värre.

Knappast var vagnen ur sigte förr än hon sprang in i fadrens studerkammare. Här lyckades hon med tillhjelp af en stol och en pall att nå upp till ett hörnskåp med glasdörrar, hvari prosten hade inrättat sig ett litet naturaliekabinett. Ingen störde henne i hennes hemlighetsfulla sysslande, emedan det icke föll någon in att söka henne derinne. Men att hon sjelf var tillfreds dermed, syntes på det glädjestrålande ansigte, hvarmed hon mottog de hemkomna. Lilla Ada var så snäll och inställsam den aftonen, att man nästan ångrade att hafva varit så hård emot henne.

Lampan var just tänd då Bröcher stack hufvudet in igenom dörren och vinkade. Alla måste följa honom. Sjelf skred han förut på tå, med hemlighetsfull mine. Midtpå bordet i hans rum stod någonting öfverhöljdt, som han skälmaktigt aftäckte. Der satt domherren med sitt röda skinande bröst, gravitetisk på sin pinne.

— Han stirrar, så tycker jag, han måtte väl inte vara sjuk, sade Amalia, då fogeln trots det [ 168 ]högljudda ropandet ännu icke rörde sig. Hvissla en gång, Adolf.

Adolf hvisslade och räckte den socker. Men prostens skarpa öga lät icke förvilla sig: han tog den uppstoppade fogeln och visade dem bedrägeriet och nu utbrast den lilla Ada i ett så skärande ofantligt jubel, att de alla måste instämma deri, antingen de ville eller icke. Sophie stod fundersam vid fönstret. Hon tänkte på om detta jubel verkligen vore en barnslig, naiv glädje öfver en godtgjord förseelse, eller om der stack en liten djefvul under. Då hon såg upp mötte hennes öga Reins, som var fästadt på henne med ett eget, bedröfvadt uttryck.

Ada älskade prakt, hennes kläder voro aldrig nog vackra. Allt, som var simpelt, tarfligt eller fult väckte hennes afsky. Olik andra barn fann hon icke behag i att tumla sig nere bland tjenstefolket och roa sig vid deras sysslor. Den lilla högmodiga flickan talade aldrig vid de fattiga barn, som dagligen undervisades på gården. Huru detta karaktersdrag skulle utveckla sig med tiden lät sig omöjligt bestämmas, men för ögonblicket lofvade det icke prosten att i denna dotter få något särdeles stöd i hans filantropiska sträfvanden.

När Ada icke fick vara inne hos de fullvuxna, hvilkas tal hon allt för skarpt bevakade, så dref hon sitt spel i den ensammaste delen af trädgården. Hennes älsklingsplats var under hasselhäcken, der hon bland löfven sökte de nerfallna nötterna. Länge kunde den ensamma spatserande höra detta hemlighetsfulla prasslande, tills plötsligt en elfva [ 169 ]sköt fram under busken, så fin, så skär och luftig att skräcken dog bort i beundran. Det var sista aftonen före afresan, just i solnedgången, som prosten och hans gäster kommo hem från en spatsertur. På den gröna vallen bakom skolhuset träffade de den lilla gåspigan, som gret bitterligen för det Ada hade jagat bort alla gåsungarna och alldeles inte ville säga hvart. Ada dömdes på stället att be lilla Stina om förlåtelse, samt att icke komma in förr än hon skaffat flyktingarna tillrätta. Men dertill kunde hon ej förmås. Man hade nu redan halft på skämt halft på allvar blifvit van att taga sin tillflykt till Sophie, och nu föll det denna in att säga, det de skulle taga lilla Stina in, kläda henne i Adas kläder och låta Ada bli gåspiga i hennes ställe. Denna hotelse, så väl beräknad på den lillas fåfänga, utfördes för skens skull. Ett ögonblick derefter kom Lina störtande in och skrek att Ada hade dragit af sig strumpor och skor och stod midt ute i dammen.

Allt för bokstafligt hade hon följt det föreskrifna straffet. Med kjolen och armarne uppkaflade hade hon, som hon stundom sett Stina göra, vadat ett stycke ut i dammen, hvilken lyckligtvis icke var djup. Här stod hon leende med korntråget under armen och slängde kornet i dammen. Rundtomkring henne plaskade och slogs hela den skrikande befjädrade flocken, som alls icke tycktes vilja försmå det som bjöds på ett så ovanligt sätt. Hennes kinder glödde och håret flög för vinden. Den sista låga solstrålen snuddade i detsamma öfver dammen [ 170 ]och upplyste scenen. Det hela var likasom gripet ur en fantastisk saga. Men nu blef det ett lockande och ropande. Gamla Dortha sprang som en äggsjuk höna rundtomkring dammen, bannor och smekord blandades på det besynnerligaste sätt. Ada skrattade och gick ett steg längre ut. Först då Stina visade sig i sin vanliga drägt, sprang hon i land, der Dortha uppfångade henne i sina armar och bar henne in. Här fördes hon straxt i säng. Sophie hjelpte sjelf till och gned hennes små kalla fötter varma. Hon gjorde sig tusen förebråelser för det hon på gyckel hade drifvit det öfverspända barnet till ett sådant vågspel. Denna oro dref henne ännu en gång in till den lillas säng. Hon sof med högröda kinder, log i sömnen och rörde läpparna. Lugnad gick Sophie upp på sitt rum, der hon ännu hade mycket att ordna innan afresan.

Klockan 5 om morgonen var det redan oro i huset. Ada hade blifvit sjuk. Omkring midnatten hade hon vaknat, brännhet och törstig, nu låg hon med skallrande tänder, bud hade gått efter läkare, men denne kunde först väntas ut på förmiddagen.

Läkaren kom, han förklarade barnets sjukdom vara en feber som snart skulle gå öfver. Prosten, lugnad häraf, vände nu åter uppmärksamheten på sina gäster, hvilka stodo i begrepp att lemna honom. Resvagnen var framdragen. Men nu kom ett kritiskt moment som man hittills icke hade tänkt på, nemligen Sophies afsked från Ada. Läkaren förbjöd allt som kunde uppröra den sjuka och ville att Sophie skulle fara utan farväl. Då kom den [ 171 ]gamle doktorn tillbaka med betänkliga miner. Den lilla sjuka hade gråtande begärt att Sophie skulle komma, och han, som icke hade någon idé om detta barns häftighet, hade trott sig kunna lugna henne med att Sophie redan var rest. Men då hade Ada brutit ut i en så våldsam sorg att han till slut måste ut med sanningen. Nu bad han Sophie sjelf gå in och trösta sin lilla väninna; det uppror, hvari hon nu var, kunde hafva de farligaste följder. En paus följde på dessa ord. Alla stodo rådvilla. Då Sophie såg upp mötte åter hennes öga Reins, som hvilade på henne med ett obeskrifligt uttryck, såsom om han tiggt sitt barns lif af henne. Hon vacklade icke länge. Med en hastig rörelse drog hon sina föräldrar afsides och de blefvo snart ense.

De gamla tillika med Bröcher skulle resa, men begge systrarna skulle deremot stanna qvar, tills den sjuka var stark nog att tåla skiljsmessan.


XIV.

Sophie blef qvar. Mot aftonen förvärrades barnets tillstånd. Läkaren såg betänklig ut. Sophie tackade Gud för det hon icke var rest.

Nu följde en sorglig tid i den nyss så lyckliga prostgården. I sex dagar sväfvade lilla Ada mellan lif och död, och likasom om naturen utanföre också hade sympathiserat med tillståndet innanför, [ 172 ]aflöste ett ruskigt höstväder de förra soliga dagarna. En skärande sunnanvind piskade oupphörligt regnet emot fönsterrutorna. Det blef underliga, manande, allvarliga dagar för Sophie, hvarunder hon bakom masken plötsligt såg en skymt af lifvets verkliga uppsyn! Hennes egen sorg trädde omärkligt i bakgrunden; hon tordes icke möta den med denne faders bleka, stumma ångest. En aning om att det det dock gifves något annat at lefva för, än uppfyllandet af en sjelfvisk lycka, berörde henne, och hon kände att denna först måste krossas i oss, innan vi bli dugliga att lefva för andra, för dem som lida. De alltför lyckliga gjorde ju icke detta. Huru torr, huru afskräckande hade icke denna lära hittills förefallit henne! För första gången nedsteg nu tanken derpå mildare, nästan tröstande till henne. Hon upptog den såsom en fingervisning från himlen, hvilken tilldelade henne, så ung, så oerfaren, en moders roll, och hon grep den jungfruligt ifrig, med allt som var djupt och innerligt i hennes själ. Hade hon icke förut besvarat lilla Adas kärlek fullkomligt, emedan den varit henne för häftig, så tyckte hon nu deremot att hon gerna kunde gifva sitt lif för henne. Ack, när hon såg henne ligga der så vanmäktig, utan någon blick för henne, blott med smärtans bedjande, stirrande uttryck, känslolös för hennes ömhet, kanske knappast kännande igen henne, o, då tyckte hon sig alltid hafva älskat detta barn, hon tyckte sig aldrig kunna upphöra att älska det. Outtröttlig var hon vid dess säng, och hon lyckades slutligen vänja sig till all [ 173 ]den omedelbara vård, som eljest föll på Dorthas lott. Den gamla märkte det icke sjelf, ty Sophie hade ett sätt, som lät henne tro att den unga flickan endast handlade efter hennes order.

Simpelt folk duger icke till sjuksköterskor. Det är något som fattas dem, och som den bästa, den ömmaste vilja icke kan ersätta, nemligen själsodling. De se i den sjuke endast den rubbade maskinen, som genom vissa mekaniska medel skall bringas i ordning igen. De känna hvarken förnuft eller måtta. Då de sålunda icke ledas af någon själsbekantskap med den sjuke, och sällan hafva något begrepp om sjukdomens natur, så blir hvarje handräckning lika många felgrepp af dem. Har du någonsin legat hjelplös, öfverlemnad åt en sådan vård på sjuksängen, så minns du säkert huru dessa förträffliga varelser kunna pina och plåga dig, huru de likasom besjälas af en demonisk förmåga att gissa dina önskningar för att handla tvertemot dessa. Kan du minnas huru de väckte dig just då sömnen ändtligen medlidsamt hade tagit dig en stund i sin famn, huru de falla i sömn just när ångesten håller dig vaken? Huru de göra en sak kokande när den skulle värmas litet, eller huru de, när en dryck skulle svalas, föra den iskall tillbaka? Huru skorrande kan icke deras röst vara, huru olidligt hvarje vidrörande af dem? Blott en fin, men tillika öm själ kan vårda sjuka. Dertill fordras ingifvelse. Ingen man kan det, ingen obildad qvinna ... äfven om hon är mor kan det riktigt .... kan gå upp i den lidandes lif och tanke så att hon blir dennes [ 174 ]synliga vilja. En sådan sköterska tyckes blott lefva för den sjukes infall, medan hon dock iakttager de förnuftigaste mått och steg .... Kort sagdt, hon förstår att behandla kroppen genom själen. Gamla Dortha plågade Ada med ömma frågor. Hon ville förmå henne att känna igen henne, förstå henne. Hon mattade ut henne med förtviflade och fåfänga försök att få henne till att taga in medicin. Sophie hade ett annat sätt. Då hennes böner icke hjelpte tog hon sjelf den fulla skeden och mekaniskt gjorde den sjuka efter. Detta upprepades; hvar gång Ada skulle hafva medicin, sväljde Sophie först en smula af den motbjudande drycken. Sophie kände sjelf sin oumbärlighet, men en annan kände den äfven, nemligen den gamle läkaren. Utan någon egentlig öfverenskommelse aflöste de begge hvarandra, så att den ene eller den andre alltid var tillstädes. Förgäfves besvor Amalia systern att unna sig ro och låta henne vaka en natt i stället. Så kom den sjette dagens morgon. Ada var mycket dålig. Doktorn hade förberedt fadren på att han icke mer kunde gifva något hopp. Hon skulle knapt kunna öfverlefva nästa natt. Stumma och bleka stodo alla omkring den lillas säng. En ohygglig tystnad, hopplöshetens, hade aflöst den förra brådskan. Aftonen kom och symptomerna förändrades. Detta meddelade läkaren dock endast åt Sophie, emedan han ville vara säker på sin sak innan han väckte ett kanske falskt hopp.

Det var så tyst i sjukrummet. Midnatten var förbi. Endast två varelser vakade vid den lilla [ 175 ]sängen, det var läkaren och Sophie. Stumma bevakade de, utan att knappt draga andan, hvar och en af det sjuka barnets rörelser. Ljuset från lampan föll på denna grupp, men på den motsatta väggen bildade bordet med sina många hopade saker ett underligt skuggrike för sig. Den stora blomkrukan i midten sträckte sitt jätteträd upp emot taket, i dess skugga färdades en hel munkprocession af korrthalsade flaskor och glas med medicin. Linas docka räckte förtviflad begge sina armar emot himlen. Då och då klang ett ljud utifrån denna skuggverld liksom ett stönande, ett svagt nödrop. Det kom från gamla Dortha, som satt i den stora ländstolen borta i vrån och runkade på hufvudet och utstötte hjertskärande suckar. Ett par gånger föll hennes hufvud ovilkorligt in i en nickande rörelse, som tydde på att tröttheten stridde med sorgen hos den goda gamla om herradömet. Ett dämpadt skrik störde henne icke, detta skrik utstötte Sophie, då Ada hade räckt upp handen och smålett åt henne.

Emellertid vankade den stackars fadren omkring i sitt ensamma rum, och sökte bereda sig på det smärtsamma slaget, som han trodde vara oundvikligt.

— O Gud, det är förbi! suckade han. Då hörde han doktorns steg utanför, men såg icke hans strålande ansigte.

Det var ungefär en timma sednare som Rein begaf sig in i sjukrummet. Den syn som der mötte honom kom honom att stanna ett ögonblick. Vid [ 176 ]skenet från lampan såg han Sophie i en halft knäböjande ställning framför sängen. På hennes högra, öfver bädden utsträckta arm hvilade det sjuka barnet sitt hufvud, som det tycktes i lugn slummer, och med den andra sträfvade hon att hålla sig i jemvigt.

Sällsam skulle dock den orörlighet hon trots sin tvungna, pinsamma ställning iakttog, hafva förefallit en kallare, af ögonblicket mindre gripen åskådare än Rein. Till och med hennes blick som hon fästade på honom var stel och orörlig. I sin hvita nattdrägt liknade hon en af dessa morgongenier som en mild dödssymbolik framställer, färdig att bortföra sitt offer. Den unga flickan befann sig i den kris hvari tröttheten, efter en plötsligt slappad själsspänning, slutligen får makt med oss; i detta besynnerliga dubbeltillstånd, då idéerna redan hafva lösslitit sig och svärma omkring på egen hand, medan sinnena dock dväljas i verkligheten och urskilja tingen omkring sig med en nästan smärtande skärpa. Sophie såg Rein närma sig, hon såg hans stumma tacksamhetsblick emot himlen, hon hörde det sjuka barnets stilla, lätta andedrägt, men allt detta i sällsamma förbindelser. Det föreföll henne som om hennes eget lif flyktat öfver i barnets, och som om den lilla nu skulle dö så snart hon rörde sig, eller blinkade med ögonen.

Det var så tyst i sjukrummet. Dortha sof tungt i vrån. Vinden slog med matta vingar emot rutan, äfven den hade blifvit trött. Huru länge Sophie hade legat sålunda i dvala, en minut eller en timma, [ 177 ]visste hon icke. Då hörde hon liksom långt borta i fjerran en skälfvande, klangfall röst som hon kände, yttra de orden:

— Kan Sophie öfvergifva detta barn?.... Nej, nej, ni kan det inte .... O, blif hos oss beständigt ....

Den unga flickan lyssnade.

— Förstår ni hvad jag menar, ljöd rösten närmare. Sophie, blif detta barns moder .... blif min .... min hustru, blif allt — allt för oss!

Sophie hade sprungit upp, med öppna ögon stirrade hon omkring sig. Hon var ensam.

Det var så tyst i sjukrummet. Dortha sof tungt i sin vrå, men barnet låg lugnt slumrande som förut på sin kudde.

— Var det en dröm? hviskade hon.

Åtta dagar sednare var det åter en resdag i prostgården. Utanför dörren stodo två åkdon. Det ena var en gigg, skickad för att hemta Amalia hem, det andra var prostens lilla enspännarvagn, som skulle föra Sophie åt motsatt håll, till hennes syster Louise, som bodde några dagsresor ännu sydligare. Resklädd trädde Sophie för sista gången in i barnkammaren för att säga Ada farväl. Hon fann den lilla reconvalescenten sittande upprest i sängen, omgifven af alla sina gamla leksaker, hvilka nu voro tagna till nåder igen, och aldrig hade gjort henne så mycket glädje som nu. Sjukdomen hade dämpat den lillas häftighet. Hon var mild och ganska undergifven för den förestående skiljsmessan. Sophie måste blott lofva henne för tionde gången, att [ 178 ]hon på hemvägen skulle taga in i prostgården och tillbringa några dagar der. Vemodig såg Sophie sig omkring i det solbelysta rummet, en gång så mörkt och ängsligt tryckande! Hon påminde sig de deri upplefvade timmarna, intill den sista underliga — drömmen? — Ja, en dröm måtte det hafva varit .... Intet hade sedan bekräftat för henne att den nattliga stämman varit annat än ett spel af hennes fantasi. De följande dagarna hade glidit hän lika lugnt som vanligt. Hon hade låtit gamla Dortha syssla om sig på bästa sätt, hade sofvit till långt in på morgnarna, läst, spatserat när hon icke var hos Ada och pladdrade med henne, eller sjöng och berättade sagor för henne.

I den långa gången utanför mötte hon Rein. Han tog hennes hand och förde henne genom de toma rummen in i ett af de innersta, der ljudet dämpades af en mjuk matta. Hon fick ej tid att förundra sig förr än hon satt i den stora ländstolen i bispekammaren, och såg prosten taga en taburett och sätta sig midtemot henne.

— Innan ni reser är jag skyldig er en förklaring, sade han. Ni skall ej lemna oss med ett oklart intryck. Sophie ..... den natten då Ada kom sig igen, talade jag ord till er, som jag gerna ville taga tillbaka ... om jag kunde. Jag har gjort er en bekännelse ...

Det gifves situationer i det dagliga lifvet, fredliga, solbelysta situationer, hvari dock den tappraste känner sitt mod svigta, och hvari det skulle vara outsägligt välkommet om väggarna störtade [ 179 ]tillsammans, eller om åskan slog ner i taket. Den värdige man som nu satt midtemot Sophie befann sig i en sådan belägenhet. Han hostade för att dölja den djupa suck som skulle lätta hans beklämda bröst, han såg till dörren, som om han väntat ett afbrott. Men intet afbrott kom. Rummet var så lugnt, så välsignadt lugnt, det var just skapadt för ett förtroligt, ostördt meddelande. Den lågt stående höstsolen tittade in mellan de gröna gardinerna; herdescenerna på väggen tycktes få lif under dess strålar. Det enda ljud som förnams kom från en stor fluga, som redan en gång hemfallen åt vinterdöden, hade vaknat igen och surrade likasom rusig, af solvärmen, mot rutorna.

Rein hade sprungit upp och gick med en ynglings liflighet upp och ned i rummet. Chinesen på fjederstolen kom dervid i rörelse, och tycktes gäckande tillnicka honom mod.

Han satte sig ned och ryckte sin stol närmare hennes. Med en stämma som efterhand återvann sin fasthet, fortfor han derpå: Ack Sophie, jag var så betagen i den stunden, då Gud gaf mig igen mitt barn! Glädjen gjorde mig svag och jag röjde något som — det måste ni tro mig — var bestämdt att aldrig bli uttaladt. Har jag skrämt er? Kan ni förlåta mig? ... Kan ni förlåta mig om jag säger er att det icke var någon flyktig rörelse, framkallad af ögonblickets exaltation, utan en länge dold, allvarlig känsla som jag nödgats uppbjuda allt mitt förstånd för att bekämpa! Hör det som kan tjena mig till ursäkt! Då jag i somras besökte edra [ 180 ]föräldrar, var det icke alldeles utan afsigt. Jag sökte mig en hustru, såsom en man i mina år söker en sådan, med lugn, mogen öfverläggning. Jag visste att mina gamla, aldrig glömda ungdomsvänner hade en vuxen dotter qvar, som var litet öfver de första ungdomsåren. Kanske har hon, tänkte jag, några egenskaper som passa för mig, kanske skulle det lyckas mig att vinna henne! Ett afvogt öde ville att ni, Sophie, skulle vara ensam hemma, och som jag hade satt mig i hufvudet att den yngsta dottern ännu var ett barn, tog jag er för den äldsta. Detta var redan mycket illa. Emellertid straffade jag mig sjelf för detta misstag. Ni vet att jag fick ett afslag af Amalia. Men hvad ni inte vet, är att min tanke var hos er och att den följde mig hem i min ensamhet. Jag tänkte på er utan hopp, utan önskan, utan saknad kan jag nästan säga — eller så som man tänker på något mycket herrligt som man upplefvat. Med den varmaste glädje såg jag er igen. Huru frestelsen det oaktadt smög sig in, — o, hvem kan säga det! ... Den tysta hänförelse ni väckte hos mig och det allvar som är utbredt öfver er, lät mig mången stund glömma skilnaden i vår ålder. Då — i dylika ögonblick .... men inte något derom! .... Mitt förstånd segrade alltid i sådana anfall. Så kom den sista dagen; mitt beslut var orubbligt fattadt. Säg sjelf om jag inte blef det trogen, säg om ni genom något har anat hvad som föregick inom mig, intill den stund ni skulle resa.

Men ni reste ej, ni blef qvar och frestelsen [ 181 ]skulle begynna under en ny form. Jag såg er så trofast, så öm, så helt och hållet glömsk af er sjelf, för att vårda ett sjukt barn, — mitt barn. I en sådan stund glömde jag mina föresatser. Himlen är mitt vittne att jag icke i er såg den vackra, unga flickan, utan det väsen som af alla stod mig närmast, förenadt med mig i ett hopp, en sorg, och som i detta ögonblick delade min glädje. Mina ord voro ett fröjdeutbrott.

Och nu, min unga väninna, har jag aflagt min bekännelse för er. Mig har det lättat, emedan jag vet att mina känslor för er händanefter skola flyta fram i sin lugna, naturliga gång, som det anstår en faderlig vän. Glöm inte att jag är er vän, Sophie, och att jag inte begär något annat. Med det innerligaste deltagande skall jag följa er på er väg genom lifvet. Måtte lyckan följa er. Men skulle det inte gå så som jag innerligt önskar, skulle verlden gå er emot, så vet, Sophie, att ni här har ett hem, som alltid står er öppet, ett hem som också blir er systers. Kom till oss om ni blir bedröfvad. Kunna vi inte bjuda er lycka, så skall ni dock finna frid här. Och nu, Gud välsigne er! sade han och reste sig. Tacka er kan jag icke, för hvad ni varit för mitt barn!... Kom nu, plåga er ej med något svar. Icke sannt Sophie, ni vill minnas att jag är er vän, och att ni kommer och besöker oss som förr ....

Det var alldeles öfverflödigt att uppmana Sophie att icke svara. Hvad skulle hon svara? Öfverraskning, förlägenhet, förvirring bundo hennes tunga, men hennes tårfulla ögon talade för henne. [ 182 ]Hon gjorde en rörelse som om hon velat kasta sig i hans armar, men han grep begge hennes händer och kysste henne på pannan.

— Kom nu, kom, — jag har uppehållit er för länge. Har ni sagt Ada farväl? Är kappsäcken ute? ... Farväl! Farväl!


XV.

I ett litet högst tarfligt rum befunno sig två fruntimmer. Det var just i skymningen, då dagens prosa saktar sina knarrande qvarnvingar och hjertan öppna sig — den enda belysning som egnar sig för biktande, lagom mörkt för att kunna gömma sin egen tvekan och rodnad, lagom ljust för att i den andras anletsdrag kunna trolla fram just den mine man känner behof af. En sådan bikt måtte redan hafva egt rum. Den ena af de två, den unga flickan, såg förgråten och utmattad ut. Hon lutade sig upp i soffhörnet i en så nedböjd ställning som om hon haft svårt att hålla sig upprätt. Det är omöjligt att säga om den andra qvinnan, som satt på stolen framför henne med ryggen emot fönstret, belyst i detsamma af skenet från kakelugnen, någonsin varit vacker. Det vissa är att hon ej var det mera, icke ville vara det. Hela hennes drägt och hållning var tydligt af de qvinnors, som glömt att de ega ett yttre. En mössa af osmaklig snitt och [ 183 ]ganska tvifvelaktig hvithet betäckte ett rikt glänsande brunt hår, och tog sig ut såsom ett af dessa otäcka öfverdrag, hvarmed den husliga ekonomien plägar hölja om en eller annan praktmöbel. Förklädet, detta det smaklösaste af alla fruntimmersplagg, — nu rödrutigt till på köpet — en brokig silkeshalsduk, fästad med nålar öfver bröstet samt en pjaskig kattunsklädning fullständigade intrycket. Bredvid den vackra, i all sin enkelhet ändå eleganta varelsen midtemot, såg hon ut som en tjenstepiga. Men det var blott så länge hon teg, som man kunde göra sig skyldig till en sådan villfarelse. En paus hade just inträdt, hvarunder begge tycktes dröja vid betraktelser öfver samtalets ämne. När man hade hört fru Caspersen, fordom Louise Ramm, tala, afbad man gerna sitt misstag. Hennes stämma var klangfull om än stundom skarp; dess starka modulationer understöddes ännu af hennes lifliga åtbörder med en liten, särdeles välformad hand, som tycktes hafva upplefvat bättre dagar. Språket var dessutom bildadt, säkert, utan ringaste spår af dialekt. Hvad hennes sätt att uttrycka sig angick, så talar det kanske bäst för sig sjelf. Sådana uttryck i en qvinnas mun kunna antingen vittna om andlig öfverlägsenhet eller ock kunna de vara en täckmantel öfver ett djupt, namnlöst, inre elände.

— Jaså, han var grym emot dig, min stackars lilla syster, sade hon liksom för sig sjelf. Hur gick det till, sade du? Han fick väl för tidigt veta det, kan jag tro. Du visste inte du, att köld är det lim, hvarmed man fångar sådana slags foglar.

[ 184 ]— Louise! ...

— Nej, nej, jag vill visst inte säga någonting ondt om dig. Jag skulle då hellre träta på naturen, som inte straxt lärer oss knepet. Du har inte kunnat förställa dig, det är saken.

— Och det tror du, Louise, tror du verkligen att jag varit så svag och oförsigtig? Huru skall jag öfverbevisa dig om att du gör mig orätt? Jag försäkrar dig att hvad du kallat oförsigtig, det har jag inte varit. Det är inte för det jag vill prisa mig sjelf, men det ligger ju i min karakter. Jag har temligen mycken makt öfver mig sjelf.

— Nåväl, jag tror dig, jag tror dig. Du har från första ögonblicket varit på din vakt. Du har velat träffa den kinkiga medelvägen mellan en alltför påfallande köld och den rörelse, som hvart ögonblick vill löpa bort med oss. Allt detta tror jag gerna, men det ligger dock åtskilliga för mig oförklarliga punkter i denna historia. Du, som är så blyg, så misstrogen, kunde du verkligen låta fånga dig af hans vackra fraser om att visa mod, att gå honom till mötes, om qvinlig feghet, o. s. v. Och det trodde du på?

— O nej, nej, Louise, afbröt henne Sophie något häftigare än förr, det var inga fraser. Äfven häri tar du miste. O att jag kunde förklara dig det riktigt .... Han menade det verkligen. Denna öfvertygelse kan ingen taga ifrån mig; han menade det. Under våra långa samtal tidigare i somras, medan vi ännu stodo ganska lugna inför hvarandra, hörde jag honom uttala sig derom oförstäldt med [ 185 ]största innerlighet! En ny, mera lycksaliggörande idé om det qvinliga lifvade honom, och han försökte att göra den begriplig för mig. Ack, det rörde vid alltför känsliga strängar. Jag tyckte mig vara så modig; när jag en gång komme i en sådan ställning, tänkte jag, så skulle jag handla derefter, jag skulle vara mera sann och naturlig än alla andra. Men då det kom till stycket var jag ändå så feg, så feg ...

— Men det der passionerade utbrottet vid grottan? inföll Louise skarpt.

Sophie sänkte tyst sitt hufvud.

— Ack, det är som jag säger, fortfor den äldre systern. Sanning och naturlighet! Lycksaliggörande idé om det qvinliga! bah, stora ord! det är inte i vår tid, som slikt kan sättas igenom. Det skall svedas bort mycket ondt, mycket elände först. Att ett eller annat ungt, omoget hufvud fantiserar derom förer inte till något resultat. Menat det har han, säger du? Det kan väl hända, men det urskuldar honom alldeles inte i mina ögon. Du är för god att vara experimentalfält för nya idéer. Han har dock begagnat sig af din svaghet och drifvit dig utöfver din gräns. Ty tro mig, en mård är inte snålare efter blod än en mans fåfänga är efter sådana slags segrar. Du har blott varit ett ganska vanligt offer för denne. Han har älskat sina egna vackra teorier, icke dig, stackars Sophie.

Sophie, som ett par gånger hade öppnat läpparna till en invändning, förstummades af dessa sista ord. I sin nakna, skarpa form uttryckte de [ 186 ]dock ganska bestämdt hennes djupaste smärta. Hennes syster märkte tydligt det intryck de hade gjort och återtog med en ton som hon bemödade sig att göra mildare:

— Glöm det alltsammans. Gud signe dig, hvad skall du grubbla mer deröfver? Den historien är ingenting annat än en simpel och tyvärr ganska allmän inledning till ditt lif, som först nu skall begynna. Vi vilja icke en gång tala mera derom, hör du? Hädanefter skall du hafva andra tankar, andra intressen. Vi skola nog hitta på råd. Gift dig med prosten Rein!

Sophie såg tviflande på henne, som om hon ej trodde sig hafva hört rätt.

— Ja, jag råder dig allvarligt att taga emot prostens anbud.

— Är det ditt allvar? Du råder mig dertill, du som ....

— Du som, kom ut med det du, som sjelf har haft en inklination, hvilken först måste krossas innan du böjde nacken under oket. Var det inte din mening? Hör, syster, jag vill säga dig något. Lägg väl märke till mina ord. Såsom unga flickor skapa vi oss alla några underliga, högst ensidiga begrepp om lycka. Det gifves likvisst blott en lycka och det är att bli gift med den vi älska; det gifves blott en olycka och det är naturligtvis att inte få honom. Detta är i sjelfva verket rörande nog. Vårt hjerta är ännu så rent och skärt, så svärmiskt, så fullt af himmelsk oförstånd, så alldeles odugligt för hvarje jordisk beräkning; intet under således att [ 187 ]det krymper vid tanken på en förbindelse — och, barmhertige himmel, hvilka förbindelser ofta! — med någon annan än just med honom, den ende. Det förekommer oss såsom ett vanhelgande, såsom sjelfmord, icke sannt? .... Ja, det är underligt med denna vår första kärlek; man skulle formligen kunna tro att Gud har bestämdt den till något, eftersom han har nedlagt den så stark och varm i vårt bröst, att den är ditlagd för att uträtta någonting riktigt stort och godt, i stället för att slitas bort som en för tidig frukt på vårt lifs träd — ty annorlunda blir vanligen icke dess öde .... Att bli gift med den man älskar! — Hvilken lyx! hvilka himmelsskriande anspråk! Nej, min flicka, det är inte meningen att vi så skola få taga ut af den himmelska lycksaligheten i förskott, att vi redan här nere skulle få ega den fix och färdig. Det har man nog sörjt för. Männen betrakta detta med rätta såsom ett ingrepp i deras rättigheter. Om vi finge den vi ville hafva, hvar skulle då de karlar som äro fula och odrägliga få sig hustrur ifrån? Nu finnes det inte någon så vanlottad till själ som kropp att han inte kan få en hustru, och det en af de bästa. Nej, huru skulle det gå an? Verldsordningen kunde ju deraf ryckas alldeles i olag. Det kan således inte bli fråga derom. Stryk derföre helt behjertadt ett streck öfver detta första känslosamma kapitel. Vår lycka kan på sin höjd nå derhän att den man som begär oss inte misshagar oss allt för mycket, att han är en hederlig och bra karl, att han kan skydda oss emot nöd och brist. Och vill [ 188 ]du veta hvad olycka är, sade hon plötsligt med dämpad röst, lutad intill Sophies öra, så skall jag vid tillfälle nog kunna förtälja dig litet derom.

Sophie ryste.

— Ser du, Sophia min! om du vore rimlig och inte öfverdrifven i dina fordringar, så skulle du genom en ganska lätt och flyktig räknekonst komma till den slutsatsen att ett anbud af en sådan man som prosten Rein är icke allenast en lycka, utan dertill en stor, en utomordentlig lycka.

— Rein? Nej, det kan inte vara ditt allvar. Och du glömmer att han har uppgifvit all tanka på mig. Han har försäkrat mig att han hädanefter endast betraktar mig som förr ... som ...

— En far, en vän förmodligen?

— Det tror du inte, Louise?

— Jag tror, sade systern och betvingade ett leende, som lekte omkring hennes insjunkna öga, att han är en mycket anspråkslös man, en klok man; han har inte velat skrämma dig, och deri gjorde han väl. Hvad deremot hans vänskap och hans faderliga känslor angår så tro du mig. Jag ansvarar dig för att de inte skulle vara det ringaste hinder, ifall du vid lämpligt tillfälle sade honom att du är en förnuftig flicka, som öfvervägt saken och funnit att så mycket verkligt godt nog kunde uppväga skilnaden i ålder.

— Huru? Jag skulle sjelf?

— Säg mig en ting. Hvad tycker du om prosten? Säg det utan omsvep.

— Du vet ju att jag tycker bra om honom, [ 189 ]särdeles bra. Det skref jag ju till dig redan i somras. Sedan kom jag i hans hem. Der var så behagligt; allting var så vackert och väl ordnadt. Der fanns just denna ro som vi i någon mån sakna hemma. Jag tyckte formligen att Amalia var lycklig som skulle få bo der och dagligen umgås med denne milde, älskvärde man. Nu är det förbi och jag tror aldrig jag kommer dit mer.

— Du tycker särdeles bra om honom, du missunnar Amalia den lyckan att bo i hans hus! Men i himlens namn, hvad vill du då mera, oförnöjda barn?

— Intet, Louise. Jag vill intet mer i denna verlden. Hvarföre skulle jag vilja det! Min känsla motsätter sig det; ingen yttre nödvändighet manar mig dertill. Hvarför skulle jag gifta mig?

— Derföre att det en gång förr eller senare måste ske. Jag har ju förklarat dig att det inte kan bli fråga om något val efter vårt eget tycke, och efter denna dag skall du mindre än någonsin kunna träffa ett sådant. Slå det ur hågen, för Guds skull. Mödrarna hafva i detta afseende rätt, de predika bara för mycket derom, de göra saken mera förtviflad för oss än den är, eller också försöka de att förgylla pillret, de hjelpa oss att inbilla oss sjelfva att en verklig känsla är i faggorna. Det skall jag inte göra, Sophie, jag vänder mig blott till ditt förstånd. Tro mig, vår ställning i lifvet är en ren lyckträff, ett lotteri om du så vill. Det går till liksom i dessa spel, der de högsta vinsterna blott stå såsom lockbete, men aldrig utfalla. Jaga [ 190 ]icke lysten efter dessa. Om ödet bjuder dig en någorlunda dräglig lott, så grip till — grip fast medan det ännu är tid. Det ligger någonting betryggande i en sådan lott, som en begråten lycka inte har, ty den har blott en beräkning: kärlekens; genom den skall man blifva god och lycklig trots allt, den skall utfylla alla ojemnheter, bana alla vägar, bära alla försakelser; ack Gud, den skulle så mycket, den stackars kärleken, om den bara finge lof! ... Men der hjertat inte är med i spelet, der kan du säkrare ställa dina beräkningar, der kan du försigtigt väga alla fördelar på vigtskålen. Tag hans ställning, hans goda bergning, den aktning han åtnjuter, hans drägliga slägtförbindelser ... tro inte att något af detta är ovigtigt. Kalla detta lycka ... och friskt mod barn! ungdomen går snart öfver, och med den hjertats fordringar, och så har du alla dessa solida fördelar när ålderdomen kommer .... Vet du hvad olycka är? frågade hon derpå så plötsligt att det nästan drabbade som ett slag. Se på mig. Minns du mig, Sophie, då jag var hemma? Du tycker kanske att jag har förändrat mig?

En smärtsam, nästan skygg blick på systerns hårda skarpa drag blef svaret. Denna blick väckte kanhända ett minne. Den bittra ironien, det skälfvande i Louises drag försvann dervid, och hon återtog sorgset:

— Du höll af mig då. Icke sannt, jag var mild och god? Jag hade denna mildhet som ser ut att räcka till för hela lifvet. Sophie, har du gifvit akt på en hveteåker just som den har skjutit ax [ 191 ]och böljar för en sakta vind? Hvart ax för sig är så skärt, så silkeslent och glänsande, och emellan dem stå de mörka blåklinterna, såsom om åkern inte vore skön nog ändå, utan behöfde ytterligare denna prydnad. Sådan var min själ den tiden. Har du sett samma åker när den är afmejad om hösten och den skarpa stubben står tom qvar? Vet du hvad det vill säga att hafva en dålig man och att nödgas lida brist — med honom? ... O, J unga flickor, J tron att det är en så lätt sak. J tänken eder alltid olyckan poetisk, J drömmen er så upphöjda, så resignerade under den, men jag kan säga dig att det förskräckligaste hos en sådan är den förstöring som den vållar i vårt väsens innersta. Den qvinna som hvarken kan älska eller akta den man hon är förenad med, förlorar efter hand sin sjelfkänsla, inte så att man, precis blifver något afskum, man kan fortsätta att vara en hygglig menniska, men det finaste, det bästa i oss, det som utgör — hvad skall jag kalla det! vårt väsens doft och sötma, det älskvärda, det går under. Måtte alla nådiga makter beskydda dig för denna olycka. Välj hvad du vill för öfrigt i lifvet, lef ensam och öfvergifven, träla, tigg för att lefva, men låt inte påtvinga dig som mig en förnedrande lott.

— Påtvinga! andades det knappast från Sophies läppar, hon var förstenad öfver hvad hon hörde ... O, du blef väl inte tvungen? ....

— Om du med tvång menar att hotas till något, nej, då blef jag inte tvingad. Jag blef inte misshandlad, inte släpad till altaret, men du vet [ 192 ]inte du, huru öfvertalandets dagliga smådropp verkar säkert om också blott omärkligt, så länge förståndet ännu är så obefästadt och sinnet så mjukt som vax, samt huru sinnrikt hvarje liten omständighet kan begagnas till afsigtens främjande. Så erinrar jag mig t. ex. att mamma, för att få bugt med ett visst hos mig inrotadt obehagligt intryck, alltid framhöll prydlighet och snygghet hos en man såsom en verklig småsak, ja såsom något, hvilket inte sällan röjde stora inre brister .... min gemål var då som nu en slusk, och du minns nog att jag gerna ville vara fin och siratlig.

Här rodnade Sophie; hon tänkte på huru hennes mor, då det varit fråga om Georg, just hade utpekat den motsatta egenskapen som en förtjenst.

— Jag började verkligen tro till slut, att en herre som var noga med sitt yttre, antingen måtte vara en pedant eller en dumbom. Och så gick det i många andra fall. Min motvilja afväpnades innan jag allvarligt kunde sätta mig till motvärn. När så en stackars flicka ger med sig, så heter det att hon har följt sin fria vilja och att hon sjelf förskyllat olyckan om den kommer. Rådgifvare hafva intet ansvar. O, måtte mina föräldrar kunna försvara detta inför Gud!

— Louise, säg inte det! ... Tala inte så hårdt! ... O, kära, kära Louise! ... Mamma menade dock säkert väl, och visste hon, kunde hon ana huru olycklig du nu är .... o, det skulle krossa hennes hjerta.

— Tror du det?

[ 193 ]— Och far, han har väl inte haft någon del i det, eller hur? Han har inte rådt dig till det eller på något annat sätt verkat derför?

— Han har inte afvärjt det, han tillät det, sade Louise dystert. Kan du säga mig du, hvad det är för ett vanvett som så ofta griper föräldrarna när de skola gifta bort sina döttrar? De bästa ibland dem förlora så godt som all besinning. De äro värre än vildarna, som inte tids nog kunna få sitt guld och sandelträ utbytt emot europeiskt Nürnbergerkram. Om de hafva en enda dotter som är deras tröst och glädje, så sända de henne gerna ända till Tranquebar; de finna sig i alla försakelser, i att aldrig mera se henne för sina ögon, blott de veta att hon sitter på Koromandelkusten .... att hon är gift ... blott de kunna säga: min dotter, fru den och den .... Ja, Sophie, det är momenter i vår tillvaro som det inte är värdt att tänka för djupt öfver. Godt är också att så göra det. Vi, som dock äro jemnbördiga med männen i skapelsernas kedja, som äro lika ädla, lika begåfvade, vi äro dock, så länge vi förblifva föremål för deras sökande och ratande, så förunderligt lågt värderade. Möjligtvis utjemnar förmögenheten på andra ställen detta missförhållande, men hos oss, der döttrarna i allmänhet inte ha någon förmögenhet, äro de inte stort bättre än varor, hvilka ej nog hastigt kunna omsättas, som tagas fram, kramas ur, taxeras, och hellre af köpmannen släppas af för halfva värdet, än lemnas qvarliggande på hyllorna .... Efter detta [ 194 ]system har jag, har Maria blifvit uppoffrad. Maria minns du väl knapt?

— Blott otydligt. Hon var lång och smärt, hon liknade Amalia ....

— Amalia? hon, den sköna, tysta, allvarliga Maria? Ja, som en äkta perla liknar en af vax. Jag var så ung ännu, det hade inte haft någon brådska med mig; men Maria hade blifvit 25 år — hvilken förskräcklig olycka! utan att det var utsigt till någon förlofning. Och så skulle hon, hon, som var värd en kung, kastas bort till Broch, den vedstickan, en sådan eländig, oförbätterlig, inskränkt jöns. Han hade olyckligtvis fått en liten syssla inne i Nordfjorden, och pösande öfver denna utnämning började han krassfussa på det löjligaste sätt och följden blef att den stackars Maria gaf med sig. Inne i Nordfjorden slog han sig på att bli läsare, och som inga förlustelser funnos att förbjuda hustrun, så förbjöd han henne att läsa i en god bok på Söndagen, om den inte var gudelig. Maria höll inte länge ut med detta. Hon hade inga barn, och inom tre år hade hon tråkats ihjäl eller »afled efter ett långvarigt aftynande», som det stod i annonsen. Hon vissnade bort som plantan i herbariet. Maria hade fars fromma, tåliga själ ... men jag, Sophie, jag har mera af mammas natur ... jag kan inte dö så lätt, jag kan blott ....

Hon teg och slog händerna för ansigtet med ett obeskrifligt uttryck af sorg, sorg öfver sig sjelf. —

Sophie kunde ingenting säga. Hon hade närmat sig och lindade sin arm om systern. Vid denna [ 195 ]rörelse såg Louise upp och utbrast nästan förskräckt: O, hvad har jag sagt! Huru har jag kommit att berätta dig allt detta? ... Det är inte för dig ... Tro mig, det var inte min mening. Det var ju ditt öde vi talte om, du stod nu på samma skiljoväg som jag en gång och så ... och så ...

— Tala blott, tala, om det kan lätta ditt sinne, sade Sophie. O, Louise, det är just ditt största fel att du inte har gjort det förr. Du har gjort synd emot dig sjelf, synd emot dina föräldrar och syskon, uti att aldrig hafva visat oss förtroende. Du ville inte skrifva, du ville inte besöka oss.

— Och hvarföre? Hvad skulle jag göra hemma, för att pjunka och klaga? Skulle jag komma hem för att lägga denna oerhörda sorg på eder alla?

— O, du behöfde inte klaga. Skulle vi inte ändå hafva kunnat dela din sorg? Du skulle hafva märkt det på allting, på vår ömhet för dig, på våra bemödanden att uppmuntra dig. Vi skulle ha varit så goda, så goda emot dig.

— Stackars syster, det tror jag nog du ... Men jag var hemma som du vet, det var tre år efter, men jag var hvarken glad eller vacker längre. Det är blott de vackra, de lyckliga barnen som äro välkomna hem. Hvar jag kom märkte jag att jag inte var det längre. Det är nu en gång så; samma verld som kallblodigt uppoffrar oss, frågar oss sedan med förundran och klander hvarför vi inte äro lyckliga. Hvarken far eller mor har kraft nog att bära min olycka i hela dess nakenhet. Mor framför allt behöfver inbilla sig att jag är lycklig. [ 196 ]Derför skrifver jag korta och torra bref; hellre än att hyckla vill jag gälla för en kallsinning dotter. Jag har gjort ännu mera. Då far var här på besök ställde jag mig så nöjd och tillfreds, jag hade blott en sträfvan, den att dölja detta jämrens djup för hans ögon .... tror du inte att jag längtar hem? .... Mången gång, då jag blott går utanför dörren för att hemta frisk luft, finner jag mig med ens vandrande bortåt vägen, ifrig som en pilgrim, med bart hufvud, i köld och mörker, det är detsamma, och då tycker jag att jag borde fortsätta att gå och gå tills jag kom till min faders gård, till det ställe der jag skämtade och sjöng en gång, der jag aldrig hade en bitter tanke .... Huru lefver far, Sophie? Du har inte berättat mig något om honom. O, berätta mera! Kommer han ännu så tyst utför trappan och låser upp dörren så sakta att det knapt märkes det han kom in? Börjar han blifva kal i hufvudet eller har han ännu sina vackra grå lockar? Vet du hvad jag ofta brukar drömma? Att jag sitter på hans knä som i gamla dagar och kysser hans händer och hans gråa hår, och att hans ögon då se så kärligt på mig. Kunde jag ... O kunde jag ... blott en enda gång!

Hennes röst svek henne, och hon brast i en krampaktig gråt.

Den stackars Sophie var illa deran. Knappast sluppen ur en kinkig belägenhet fann hon sig i en ny. Hon hade sökt systern för att finna tröst och så befann hon sig inför en otröstlig. Ja, rollerna voro till den grad ombytta att hon glömde hvad [ 197 ]deras samtal börjat med. Hon hade med de mest stridiga känslor hört på Louises nästan ofrivilliga utbrott. Smärtsamt medlidande, ovilja, skräck, blandade sig med häpnad öfver den förändring som försiggått i dennas väsen. Louise stod för henne i minnet såsom en mild, lycklig varelse, hvilken sorglös och med oskyldigt koketteri njöt den hyllning som egnades henne öfverallt. Inga särdeles själs- eller karaktersdrag stodo den tiden fram hos henne, hon var vacker, intagande, mera visste man icke, och mera frågar man ju icke heller efter hos en ung flicka. Hon skall vara en gåta, eljest är hon ingen ung flicka. O, huru förskräckligt kan ej lifvet en gång lösa denna gåta! Hvilka möjligheter kunna ej ligga gömda i detta fagra ungdomliga omhölje? Hvilka demoniska anlag, hvilka genialiska frön till lycka eller olycka! Se denna unga flicka! Hon är så blyg, så tyst, så förtjusande. Kanske alltför tyst, säger någon. Ack, gläd dig deröfver, men vredgas ej på henne, och undra ej heller på om du några år sednare kanske träffar henne igen såsom en snusförnuftig och påflugen pladdrerska. Fråga ingen ung flicka hvad hon skall blifva, utan fråga hennes öde, fråga de händer hon råkar uti.

Var det denna Louise som talade? Hvilka åsigter! Hvilket språk! Detta språk hade midt i sin hänsynslösa, energiska bitterhet dock en sanningens makt, som grep den yngre systern mot hennes vilja. Hon fick ej tid att lägga märke till ord och harmas öfver dem; förfärad såg hon genom hvart och ett af dessa ord ner på bottnen af en själ som [ 198 ]tycktes vara öfvergifven af all poesi, allt hopp, all tro. Men Sophie var sjelf så ung. Hon förstod ej en olycka som kan åstadkomma så förfärande verkningar, och i medvetandet om sin egen vanmakt hade hon förblifvit stum, nästan odeltagande. Men nu gret Louise. Vid åsynen af hennes tårar fick den unga flickan plötsligt målet tillbaka. Hon hade lagt sig på knä framför systern, och lät sitt hjerta strömma öfver i kärleksfulla ord. Louise hörde en stund, tyst och drömmande på henne, som man lyssnar till fåglars qvitter. Hon förlorade sig i beskådandet af detta sköna ansigte, hvilket i den sväfvande belysningen tycktes tillhöra en barmhertighetens engel, som hade nedstigit för att lyssna till hennes nöd. Hennes tårar flöto stillare. Med ens stötte hon Sophie ifrån sig och blef några sekunder sittande i spänd uppmärksamhet lyssnande utåt. Ännu hade Sophies öra icke uppfångat något ljud, då Louise utbrast:

— Gå bort, det är han.

En kariols rullande öfver gårdsplanen, en derpå följande hvissling, åtföljd af en stark pisksmäll angaf att prokuratorn kommit hem från en af sina embetsresor.


[ 199 ]

XVI.

Med ett par ord, endast så mycket som är nödvändigt för berättelsens gång, skola vi skildra förhållandet i prokuratorns hus. Der det glunkades om att detta »inte var som det borde vara», var man dock temligen ense om att kasta skulden på henne, och beklaga honom.

Louise hade icke gjort sig omtyckt på orten. Hon hade från början funnit det icke löna mödan att behaga någon. Han deremot var gerna sedd. Han var en välkommen gäst öfverallt. Hans alltid goda humör, hans outtömliga förråd af lustiga infall, äfvensom hans beredvillighet att ställa sig i spetsen för allehanda företag, vare sig att de afsågo nöjen eller allvarliga ting, gjorde honom till en af dessa personer som på landet äro lika värderade som oumbärliga. Dertill var han gifmild och det var något i hans personlighet som trots råheten och trots hans eget protesterande deremot, kunde kallas intagande; kort sagdt, han hade icke få af dessa utom hus behagliga egenskaper, hvilka en hustru i hemmet får umgälla med tusenfaldig bitterhet i hjertat. Till denna sida af mannen höll man sig, denna kunde man utan att råka i förlägenhet tryggt göra sig reda för. Hvad hans rykte eller det som fransmännen beteckna med namn af reputation, deremot angick, så måste det behandlas mycket försigtigare. Man berörde sällan denna sida hos [ 200 ]honom, men om det hände var det helst för att berätta ett och annat ärligt drag. Med detta rykte förhöll det sig emellertid så, att det hvarken var bättre eller sämre än många andras i liknande förhållanden, som hafva det gemensamt med vissa yrken, att det är svårt för den som sköter dem att hålla sig alldeles ren. Det var ej bra, det var ej heller illa; det var som med vildt, då det hängt litet för länge, det är värre att få se det i köket än att vänta tills det kommer på bordet. Man kunde inte bevisligen påpeka något dåligt streck af honom, man kunde till och med genom kloka vändningar få fram några drag, som kunde kallas goda och ädelmodiga.

Det var blott ett faktum som icke så lätt lät resonera bort sig. Man visste mycket väl att Louises man slösade bort en stor del af sina oregelbundna inkomster på vissa låga förbindelser utom hus, medan han lät sitt barn hemma — en gosse på tio år — sköta sig sjelf, utan uppfostran eller undervisning. När man då vederbörligen hade tadlat detta, så trodde man sig efter ett sådant offer på sanningens och moralens altare desto frimodigare kunna tillägga: men i sjelfva verket kan man inte förtänka den stackars mannen att han söker litet tröst annorstädes, ty hvem kunde väl stå ut med att se på de kalla, sura minerna beständigt? Man hade behof af att tro det bästa, emedan man hade behof af honom.

Det var blott en som dömde strängare än alla de andra. Det var den varelse som vid dylika [ 201 ]tillfällen antingen verkligen är eller genom kärlekens bindel bör vara den mest blinda, men som då denna bindel saknas är den obarmhertigast klarsynta. Men hvilka erfarenheter denna än kunde hafva haft med afseende på det, som djupast anfäktar en stolt hustrus själ, nemligen hans rättsinnighet och fläckfria karakter, så vidrörde hon aldrig denna sträng för systern. Till honom sjelf yttrade hon aldrig något som liknade tvifvel, men denna isande tystnad talade ljudligare än alla förebråelser, alla klagovisor. Louise föraktade sin man.

»Aktningsvärd» är ett så negativt begrepp då det är fråga om bildade menniskor, att man formligen råkar i förlägenhet öfver att bruka det ordet. Det är det gifna, det är luften hvari man andas, som ingen tänker på oftare än den har brister, det är den obemärkta bakgrund mot hvilken älskvärdheten aftecknar sig och förtrollar oss, men upphör den att vara bakgrund, skall den sjelf vara något, så blifver den förmäten och obehaglig, samt drifver älskvärdheten på flykten. Louise hade nog bestyr med att vara aktningsvärd, hon skulle ju vara det för två. Men älskvärd var hon icke, den stackars Louise. Hon var mulen och missbelåten, aldrig sågs ett leende på hennes ansigte, och Sophie kom alltför ofta ihåg hennes liknelse om den afmejade hveteåkern! Då kunde hon ofta ur sitt innersta hjerta sucka: O, Gud, gör mig olycklig, om det så är din vilja, men icke bitter, icke som .... Hon hade icke hjerta att fullfölja sin tanke. Louise var icke heller afhållen af sitt folk. De hatade [ 202 ]henne för den stränga hushållsaktighet och sparsamhet som hon var nödsakad att iakttaga, och som de ej kunde förena med husbondens lättvindiga lefnadssätt. Hon hade sjelf gått upp i denna rastlösa flit, som kan vara så förtorkande i ett hus. Hon var alltid till finnandes på vinden, i köket eller i väfvarsalen; hvardagsrummet var alltid tomt och kallt i detta hem.

Han tycktes ej bry sig stort om detta. Om han blott fick sitt spelparti och sin grogg med sina två oumbärliga vänner, de aftnar han var hemma, hvilket hörde till undantagen, så tycktes han alldeles icke sakna den husliga trefnaden, som hon försmådde att bereda honom. Den ene af dessa vänner, en rik bondson, ett slags halflärd röfvare, med ett slugt hufvud men temligen »elakt» rykte, var prokuratorns förtrogne, hans allt i allom. Tredjemannen var en gammal afskedad major, med något pengar, och passionerad spelare. Denne fick alltid vara skott-taflan för deras upptåg, om icke föremål för något ännu värre. Det vissa var att den stackars majoren tappade nästan beständigt, stundom icke obetydliga summor. Men han hade den svagheten att han gerna skröt af sin tur i spel; och efter en sådan riktigt misslyckad afton, måste hans vänner alltid lofva att icke röja hans otur, ett löfte som de icke allenast afgåfvo, utan som de också höllo med en ovanlig samvetsgrannhet.

Dessa spelaftnar voro dock de olidligaste af alla. Louise flydde så långt hon kunde för att icke höra deras skratt, deras högröstade qvickheter, och [ 203 ]Sophie såg sig vanligen bannlyst till sitt eget lilla rum, der hon hade den resursen att vid skenet af ett ensamt talgljus taga fram ett handarbete.

Detta var den vistelseort i hvars milda, lugna atmosfer den unga flickan hade sökt den första läkedomen för ett sviket hjerta. Hvarje morgon väcktes hon klockan 4 af väfstolens slammer i rummet bredvid. Detta hade dock kanske knapt stört hennes sömn, ty i hennes ålder sofver man trots sorgerna förunderligt djupt; men det var Louise, det var hennes rastlösa, olyckliga syster som slog dessa slag. Det var för sitt barn Louise arbetade. Icke heller i detta hennes enda lofvade framtiden henne någon glädje. Denne gosse röjde redan mycken likhet med fadren i karakteren, och då han, såsom vi sagdt, gick och slängde utan tillsyn, insåg Louise med stigande bekymmer att ett längre vistande hemma skulle alldeles förderfva honom. Hon träffade då öfverenskommelse på egen hand med en köpman i närmaste småstad, att denne skulle taga gossen till sig och låta uppfostra honom lika med sina egna barn. Louise var en skicklig väfverska; som hon icke kunde godtgöra köpmannen med pengar, hade hon förmått honom att taga produkter af hennes husflit i stället. Ack, huru många tusende och åter tusende sådana slag drog icke hennes späda hand, innan hon fick ihop en summa som kanske blott uppvägde hälften af den gåfva hennes man dagen förut hade slängt bort, eller förlorat i en lättsinnig byteshandel! Huru hårda, huru brådskande ljödo ej dessa slag, liksom om den arma i dem gifvit sitt [ 204 ]bittra, otåliga hjerta luft! .... Sophie sof aldrig från det ögonblick väfstolen kom i gång. De första dagarna hade hon stigit upp och gått in till sin syster, men denna hade då nästan omildt jagat henne tillbaka, och tvungit henne att lägga sig ner lugnt igen.

Hvilket intryck allt detta måste göra på den unga flickan har hvar och en lätt att föreställa sig.

Louise, den förr så gratiösa, med så mycket skönhetssinne utrustade Louise, som blott tycktes vara skapad för en elegant och harmonisk tillvaro, hon i en sådan omgifning! Hvilken bitter parodi på sig sjelf, när hon sålunda satt vid väfven, klädd som en tjenstepiga, eller när en främmande kom inom dörren och med osäker, mönstrande blick frågade henne efter frun! Orsaken låg icke allenast i de knappa tillgångarna, ty äfven öfver dessa kan förnöjsamheten utbreda någonting gratiöst, som gifver det hela detta värde som kanske med större medel skulle förfelas — och hvari kanske hemligheten af det vi kalla trefnad ligger —, men här var det knappa tillgångar som försmådde det mildrande öfverskylandet och som behagade sig i sin kalla nakenhet. Det var en olycka som ej ett ögonblick kunde villa sig sjelf. Sophie begagnade en gång tillfället att halft gycklande föreställa Louise det hon borde vara mera fåfäng och kläda sig nättare. För hvem? blef det lakoniska svaret. För din egen skull, ämnade Sophie svara, men hon teg bedröfvad, då hon tänkte på att Louises bättre jag icke existerade mera. Men sjelf försökte hon att [ 205 ]gifva sin klädning den tarfligaste anstrykning, för att ej sticka af allt för mycket emot systern.

Omkring fjorton dagar hade Sophie uppehållit sig i svågerns hus, då Amalia i ett bref meddelade henne att Cold redan hade lemnat dem. Hans tid var egentligen icke ute förr än med årets slut, ja! det hade till och med varit öfverenskommet för längesedan att han skulle tillbringa julen med dem, men straxt efter Amalias hemkomst hade han rest, med anledning af angelägna förrättningar. Fadren hade varit bedröfvad deröfver. Mamma var också i dåligt lynne och ville att Sophie skulle komma hem. Denna kände sig ej benägen att utan nödvändighet förlänga sitt så obehagliga vistande i systerns hus. Hon beväpnade sig derföre med dessa argumenter, då hon så skonsamt som möjligt meddelade systern sin önskan att resa före den utsatta tiden.

— Det gör du rätt uti, sade Louise, utan att se upp från sitt arbete.

Det samtal mellan begge systrarna, som vi här ofvan meddelat, hvari de ännu under återseendets första värma hade utgjutit sig förtroligt för hvarandra, detta första samtal blef på sätt och vis också det sista. Efter detta nästan ofrivilliga utbrott, låg Louises sinne mörkt och tyst lik en vulkan som slutit sig efter ett utbrott.

En enda gång, blott en enda till vidrörde samtalet åter förtroliga ämnen; men Louise förblef kall och orörd, såsom om talet gällt hvilken annan som helst än henne sjelf.

[ 206 ]Det var åter i skymningen. Sophie hade redan lagt bort sitt arbete, men Louise hade en lärftsbult framför sig på golfvet, hvaraf hon klippte och sydde flitigt. Bäfvande uttalade Sophie sin barndoms ömma förebråelse mot henne, att hon med tanken fästad på en annan, hade kunnat så hastigt, så skenbart lättsinnigt hängifva sig åt sitt öde. Hon gjorde henne en fråga om denne hennes ungdoms älskade.

Nästan tonlöst och utan att släppa arbetet berättade Louise:

— Han var ansedd och betydande i sin krets, egentligen afhållen tror jag inte. Hans egentliga karakter kände jag inte, möjligtvis hade den stora fel .... Det är inte derpå det beror. Det är inte honom vi skola utgrunda, det är oss sjelfva. Det är till oss sjelfva vi skola ställa en fråga, och jag hade besvarat min. För honom kunde jag hafva lefvat, ville jag lefva med hela min själ. Vi välja inte en man derföre att han är den bäste, utan derföre att vi hos honom skulle känna oss bäst.

— Och han, besvarade han dina känslor?

— Han gaf mig all anledning att tro det. Men jag trodde det blott, jag visste det inte. Männen äro i sådant fall säkrare än vi, ty allt vårt glitter af lögn och förställning hjelper oss i sjelfva verket föga. Det är deremot kinkigare för oss att döma då känslan inte såsom hos männen behöfver att så der leka kurra gömma. Vi hyckla för att dölja den, och de hyckla för att brassa med den och sedan är det inte lätt att skilja sannt ifrån falskt. [ 207 ]Han var således säker på mig, alltför säker. Jag reste hem ....

Här gjorde hon ett uppehåll, medan hon omsorgsfullt mätte upp lärftet.

— Du reste hem? ....

— Sextiofem alnar, huru många gånger går fyra upp i det?

— Louise, du reste hem, och sedan, sedan?

— Ja, jag reste hem, utan att det kom till någon förklaring mellan oss. Men jag var så viss på att det första bref som skulle falla mig i händerna måste vara från honom. Det kom dock icke .... Hvarje vecka sjönk mitt mod, och under denna modlöshet bröt mitt onda öde in öfver mig .... Fråga inte huru sådant går till .... Har du saxen?

— O Gud, visste han något om det? sade Sophie och räckte henne mekaniskt hvad hon hade i handen. Kunde han inte ha fått veta det?

— Jo, det kunde han visst, om någon hade sagt honom det. Du vet jag var förlofvad blott en kort tid. I ett förtvifladt ögonblick skref jag till honom ett bref, men jag brände sedan upp det; då skref jag ännu ett, men det tordes jag inte skicka honom. Han beherrskade mig, men jag hade inte denna alltbesegrande tillit som gör att man obetingadt hängifver sig åt en mans ädelmod. Hvar skulle man också få sådan ifrån? Han kunde kanske hafva lönat mig med glädje och lycka, men han kunde likaså lätt hafva lagt en förödmjukelse mer till min olycka. Jag tordes inte ... men efteråt, då det var för sent ....

[ 208 ]— O Gud, hvad då?

— Efteråt, då det var för sent, fick jag bref från honom. — Seså, nu är jag färdig med det. Här gjorde hon ett klipp med saxen och ref itu ett stycke lärft så att det brakade i trådarna. Sophie frågade ingenting mera, men det vidriga ljudet skorrade en lång stund i hennes öra.

Om sina egna angelägenheter talade Sophie aldrig mer med systern. Denna hade en gång träffat henne i ett anfall af djup modlöshet. Hon gret och sade att hon ville dö.

— Prat, sade Louise med sitt bittra leende; vänta dig inte det, man dör inte af sorg, då skulle väl jag hafva företrädesrätt. Det är med dessa ungdomssorger som med mången kroppslig smärta. Man tycker i början att man inte kan uthärda det, att man straxt skall dö deraf, men läkaren sitter helt lugn hos en och säger: det förslår inte, det förslår inte, det blir väl värre ännu!

Sophie förstummades af dylika yttranden, det var som om en brännande hand aftorkat hennes tårar. Louise hade ej riktigt förstått eller velat förstå hennes sorg. Från sin olyckas höjd hade hon blickat ned helt ringaktande och förnämt på den. Hvar och en af de begge systrarna skydde att vidröra den andras djupaste sår.

Detta hindrade emellertid icke Louise ifrån att plädera den praktiska lefnadsfilosofiens sak och att der det lät sig göra, inpränta nyttiga lefnadsreglor hos sin unga syster. Hon hade dervid ett eget sätt att behandla dennas egentliga hjerteangelägenhet, [ 209 ]hon kringgick den nemligen, såsom om den icke funnits till.

Verkan uteblef icke heller, ehuru Sophie sjelf minst märkte det. Hon hade kommit vida längre än hon sjelf visste af, än hon sjelf skulle hafva ansett möjligt, om Louise som en öm syster hade tagit sig för att käla för hennes smärta. Hon hade bäfvande skådat ner i en afgrund, och från detta ögonblick vågade hon icke mera se upp till kärlekens ljusa, solbeglänsta höjder. Det gifves ögonblick då man är glad åt att hafva jorden under sina fötter.


XVII.

En klar Novembereftermiddag, då solen redan började sjunka i den färgrika dunstkretsen, höll ändtligen den unga flickan utanför inkörsporten till alléen uppåt prostgården. Hon skulle enligt resplanen hafva varit der redan aftonen förut, men hon hade föredragit att hvila natten öfver på närmaste gästgifvaregård. Ju närmare hon kom målet desto ängsligare slog hennes hjerta. Hon hade lemnat denna gård, visserligen öfverraskad af hvad som der händt henne, men ändå så lugn, som om Reins förslag icke hade angått henne. Han kunde likaväl hafva läst upp för henne ett kapitel ur en roman. Med detta samma lugn hade hon också tänkt på [ 210 ]att hålla sitt löfte och fara in der på hemresan. Nu var hon vid porten, men här öfverfölls hon af en ängslan, så stark att hon stannade hästen.

Huru fredlig var icke den tafla som låg framför henne! Derborta var det dock lugnt och godt att vara.

Ännu hvilade ett skimmer af höstlig skönhet öfver nejden. En lätt rimfrost längs efter gärdesgårdar och buskar betecknade i ovissa sväfvande konturer hvar solen icke hade nått fram. Men backarna voro gröna och sammansmälte i de mjukaste färgskiftningar med det violetta skogsbrynet. Ännu voro björkarna majestätiska i sin afbladade gestalt. Ett par rönnar längre ned i raden kråmade sig högmodiga med sina prålande röda klasar, likasom om de velat säga att nu var deras tid kommen. Tusentals kramsfoglar uppstämde sin egendomliga konsert, hvilken består i ett enda oafbrutet men dock icke omelodiskt stoj af surrande, pipande, hvisslande, lockande och skrällande röster. Vemodigt lät Sophie blicken halka bortöfver prostgården, som jemte den närliggande kyrkans tornspira aftecknade sina blåaktiga former emot den röda eftermiddagshimlen. Hennes öra ansträngde sig för att uppfatta ett eller annat bekant ljud! Hon tänkte på med hvilket stormande jubel Ada skulle flyga henne om halsen om hon plötsligt trädde in i salen, men så ljöd det åter i hennes ängslade tankar: Stackars Ada, kommer jag väl någonsin in i denna sal? Och liksom om Ada hade hört denna tanke och besvarat den, ljöd i detsamma ett långt, [ 211 ]ihållande, derpå långsamt bortdöende klagoskri ifrån gården. Kanske var det en Gertrudsfogel långt bortifrån, kanske icke annat än de tama änderna, som på detta sätt protesterade emot att vara komna för tidigt i sitt vinterfängsel, men Sophies tanke på sin lilla väninna och på den missräkning hon skulle bereda henne, var så lefvande väckt, att hennes ovisshet om hvad hon skulle göra steg till sin höjd. Hon önskade till slut att en slump skulle afgöra det för henne, och knappast var denna bön uttalad förr än hästen, lockad af ett par gröna strån, som frosten hade skonat, plötsligt tog några steg inåt porten.

Denna rörelse väckte emellertid Sophies slumrande viljekraft. Med instinktens hela ovilkorliga makt grep hon fatt i tömmarna med begge händer, drog hästen tillbaka och tog vägen åt motsatt håll, med en häftighet som liknade en flykt.


XVIII.

Georg hade tillbragt en stilla, men arbetsam vinter. Vi återfinna honom vid arbetsbordet i hans bostad i Christiania. Han reste sig just upp efter några timmars ihärdigt skrifvande. Var han sjuk, eller var det den skumma dagern som en slocknande Marsdag spred i det i sig sjelf mörka rummet, som gjorde att han såg blek och medtagen ut, [ 212 ]att hans ansigte saknade det uttryck af belåtenhet som vi känna från hans vistande hos Amtmannens? Han gick några slag häftigt upp och ner, då och då stannande vid fönstret, för att kasta en förströdd blick ut på den smutsiga gatan. Icke utan glädje såg han Müller svänga om hörnet och taga vägen till hans bostad.

De träffades nu temligen ofta. Hvarje skymt af öppenhjertighet var emellertid försvunnen från Georgs sida. Han hade ändtligen gripit det rätta, han hade kort och bestämdt afvisat hvarje inträngande på hans område, der han visste att Müller aldrig skulle förstå honom. Müller respekterade detta och gjorde heller aldrig något försök deremot, utan att denna återhållsamhet derföre gjorde något afbräck i det verkliga intresse han visade sin unge vän, det måste vi säga till hans beröm. Georg å sin sida behöfde hans sällskap till någon förströelse. Müller var dock en individualitet. Hans egna, något krassa uppfattning af saker och ting roade Georg, likasom det mången gång kunde förvåna honom att se den kirurgiska säkerhet hvarmed Müller for fram öfver hvarje lifsfenomen, der det var någonting illusoriskt att skära bort. Halfva timmar kunde han sitta tyst och höra på Müllers nyckfulla, ofta barocka expektorationer, och då Müller, lik alla lifliga, språksamma menniskor, alltid i en tyst åhörare såg en god åhörare, och i nödfall öfverflyttade något af sitt eget öfverflöd på honom, så märkte han föga Georgs ordknapphet, och gick efter monologer ofta sin väg med det intrycket att Georg dock var en [ 213 ]särdeles underhållande person, en person som man kunde tala vid.

Georg hade ställt ett tobaksskrin midtpå bordet och tändt en vaxstapel, en tillredelse som Müller belönade med en belåten nick och en fråga efter hans helsa, emedan Georg på sednaste tiden icke hade mått fullkomligt väl.

— Du bör inte gå ut, fortfor han med en pröfvande blick på Georgs drag, hvilka föreföllo honom besynnerligt skarpa och lidande, nu då de belystes af lågan, hvarvid han tände sin cigarr. Det är en vedervärdigt lömsk luft, som till och med friska böra taga sig tillvara för. Gif mig din hand.

— Ah, prat, sade Georg afvisande. Du gör för mycket väsen deraf.

Efter sina misslyckade operationer hos Amtmannens undvek Müller allt som kunde föra tanken tillbaka på dessa scener. Georg nämnde nästan aldrig sitt vistande der. De kände kanske begge att det var en punkt som icke tålde vid någon förklaring mellan dem.

Samtalet hade redan med den hos Müller egna rörligheten halkat öfver de mest skiljaktiga ämnen, då han plötsligt utbrast:

— Hvad säger du för resten om nyheten från Amtmannens?

Georg kastade en blick åt sidan, lik en menniska som tändt en mina hvilken skall spränga honom och allt i luften .... Hvilken nyhet?

— Jaså, du har inte hört den ännu? Den lilla Sophie är förlofvad. Hon skall gifta sig med [ 214 ]prosten Rein, en värdig man på sextiotalet, som har hus och lösören och barn, och allting fint och färdigt. Mamma kan spara sig bestyren med utstyrseln. Se, det kallar jag ett raskt beslut. Ja, det var min själ något apart med den lilla, hon såg determinerad ut.

— Det är inte sannt, utbrast Georg.

— Kanhända, men visst är det. Edvard Ramm berättade mig det just nyss. Bröllopet skall stå helt snart och begge systrarna, både den lilla söta Sophie och den svärmiska Amalia skola vigas på en gång. Jag kan till och med säga dig dagen lika noggrannt som någon sladdersyster. Låt se, första Juni var det, fruns födelsedag. Der skall bli stor ståt och som gammal bekant får du visst också en bjudning.

— Det kunde väl hända.

— Det är dock löjligt med dessa bröllop, fortfor Müller. Herre Gud hvilka anstalter, huru mycket qvalm och spektakel bara för en formalitets skull! Ty när det kommer till kritan, så är det dock den, hvars magerhet skall öfverskylas af allt detta. Tag en gång bort grannlåten så få vi väl se. Tag bort brudklädningen, hela den väl dresserade gråtkorusen af uppsträckta fruar och ungmör, dessa grupperingar och manövrer .... t. ex. att bruden skall gå på högra sidan fram till altaret, och sedan skuffas öfver på den venstra, hvarmed det förmodligen skall symboliskt uttydas att här öfvergår mannens ridderliga ställning till herrskarens, ... tag bort sång och kling klang, och mammas [ 215 ]ögonsten och brudkammaren ... O, jag tycker jag ser fru Ramm den dagen: ... tag sedan slutligen bort talet, som man också aldrabäst kan undvara, och så hafva vi det nakna formuläret qvar; men hvem i all verlden skulle finna det tillräckligt? Ingen ung dame skulle väl tycka att hon vore riktigt gift genom bara den presterliga ceremonien. Blir jag en gång så öfver all min förtjenst eller värdighet lycklig att få hålla bröllop, så skall det då ske utan upptåg. Aldrahelst vill jag hemta bruden utan ceremonier. Jag skulle bli lika beskedlig man ändå, sätta in i enkekassan lika galant och vi skulle nog med samma värdighet och trofasthet ändå komma öfverens om att plåga hvarandra lifvet igenom, som om presten hade lagt våra händer tillsammans.

Georg hörde på detta tal ungefär med samma känslor som Lord Nigel, dagen innan han skulle bestiga schavotten hörde sin humoristiske vän sir Mungo skildra för honom de afrättningar han bevistat.

Ännu sedan Müller var gången stod han såsom förstenad. Omöjligt, omöjligt! var det enda hans tanke rymde, det enda som oaflåtligt steg upp på hans läppar. Han sökte Edvard i dennes logis. Med hopplöshetens visshet lemnade han honom. Edvard blef häpen öfver det uppror hvari denna underrättelse försatte hans eljest så lugne och stillsamme lärare; förundrad stirrade han efter honom.

Nej, hem kunde Georg icke gå. Inne skulle han ju qväfvas. Han har sedan förklarat Müller att medan han ilade genom gatorna erfor han en [ 216 ]känsla som om husen flyttat sig och sperrat vägen, hotande att hvarje ögonblick falla öfver honom. Han kände sig lättad af att se sig utanför staden, och han drefs ohejdligt framåt i den riktning hans tankar följde, eller åt vägen norrut.

Det var i slutet af Mars, denna i vårt klimat så bedröfliga årstid, då naturen bereder sig till sitt långvariga, mödosamma verk, att afkasta vinterns ok, hvilken detta året, efter en alltför herrlig sommar, dessutom hade varit strängare än vanligt. Under denna tid framträder naturen nästan alltid ohygglig hos oss. De bruna fälten med en och annan bjert afstickande snöfläck, förstöra all gruppering och betaga landskapet hvarje perspektiv. Vårfoglarnas ömkliga läten, bäckarnas ihåliga, underjordiska brus ingjuter en oro, en obeskriflig trånad i sinnet. Det gäller att kunna sammansmälta det anspråket att nu skall, nu måste vintern vara förbi, med medvetandet om att detta är en missräkning, att vi i sjelfva verket ännu hafva det värsta qvar. Luften är mild, med jorden utdunstar denna isande fuktighet som kännes svårare än den strängaste vinterköld.

Georg hade kommit förbi den botaniska trädgården och stormade uppför de tunga backarna der bakom. Gud vet huru långt hans inre uppror ännu skulle hafva drifvit honom, ty han kände blott den lindring som kroppsrörelser gifver under en häftig smärtas tryck — men en halffärdig väglagning hejdade honom. Han vände om; nedanför låg Christiania i sitt eviga dimhölje.

[ 217 ]Från denna sidan har dalen, hvari hufvudstaden ligger, ett okultiveradt, splittradt utseende, som är högeligen störande för den målande effekt, som först på mera aflägset håll återvinnes. Detta märkes mindre när sommaren gjuter sin mjuka smältande färgton öfver landskapet, men i detta ögonblick afspeglade det troget det sönderrifna i åskådarens sinnesstämning. För honom låg staden der, med sina mörka, oregelbundna, af intet afbrott lifvade husmassor, med de otaliga, rundtomkring i den skoglösa dalen utspridda kojorna och småhusen, lik en raserad stad, en oerhörd stenhop, som hade spridt sina qvarlefvor rundtomkring, medan fjorden med sitt hvita svepkläde bemödade sig att halft dölja förödelsen. En skarp vind blåste emot honom, då han ilade utföre. Han var utan öfverrock, men märkte ej att febern redan bultade i hans ådror.

Dagen derefter sände hans värdinna bud till Müller, men denne var olyckligtvis bortrest, och då han två dagar derefter utan att ana något, steg uppför trapporna till sin unge vän, fann han honom i feberyra.


[ 218 ]

XIX.

Sophie var förlofvad. Hon var förlofvad med vår förträfflige, älskvärde prost.

Omöjligt! skall något hvar utbrista med Georg, omöjligt! En ung flicka, utrustad med mera sjelfkännedom, mera motståndskraft än de flesta, med hjertat ännu blödande efter en nyss utrifven böjelse, skulle samtycka frivilligt att äkta en man, som efter åldern kunde vara hennes far och som hon säkert lika litet tänkt på att välja till man som stora Mogul.

Men det är icke omöjligt, J fint kännande!... Ofta, öfvermåttan ofta ställer lifvet sådana missförhållanden för vårt öga, ja ofta ännu orimligare och de väcka ingen förundran. Vanan verkar detta. Om någon flyktigt studsar dervid, så lugnar han sig med att det nog kan gå an, det är just samhällets hemlighet, ett mysterium som den anspråkslöse berättaren blott med skygg vördnad vågar halft afslöja. Vi förbigå alltså de strider Sophie kan hafva haft att bestå med sig sjelf, medan vi försöka att framhäfva några af de yttre samverkande krafter som drogo henne inom den krets, ur hvilken ingen utväg mera finnes.

Man skulle verkligen kunna tro det påståendet vara sannt, att alla qvinnor hafva en medfödd lust och talang att göra upp partier. Det vissa är att männen icke äro synnerligt begåfvade i denna [ 219 ]riktning. Nej, de intrassla gudskelof blott sina egna angelägenheter, men tyckas sakna både lust och förmåga att befatta sig med andras. Detta är dock en underlig malis af naturen! Är det icke som om den hemligt sträfvade att återupprätta något af jemnvigten, då den gaf ena hälften af menniskoslägtet, som är förbjuden att sörja för sig sjelf i ett fall der känslan och endast känslan borde råda, denna genialiska fallenhet att gripa in i andras? Märkvärdigt är att de förbindelser, hvari en sådan liten osynlig hand haft sitt spel, ofta blifva lyckliga, men icke alldeles så märkvärdigt om man gifver akt på huru en qvinlig böjelse oftast bildar utgångspunkten.

Louise, som så sällan skref hem, och alltid korta bref, hade dock i ett sådant funnit tillfälle att meddela sin mor — i all hemlighet förstås — hvad som passerat mellan prosten och Sophie. Dermed lade hon saken i den dugligaste hand. Efter den första öfverraskningen kände fru Ramm att detta var en kinkig, en särdeles kinkig uppgift, till och med för en mer än vanlig fintlighet. Det gällde här ett tillbud som icke var något tillbud; ett afslag som icke var något afslag; det var ett tillbud som var taget tillbaka, och ett afslag som aldrig var gifvet. Hon kände dertill sin yngsta dotter nog för att veta att man på vanliga vägar, med öfvertalande o. s. v., knapt skulle vinna något — det är med ett ord en sak, som kräfde den yttersta varsamhet. Det första hon hade att iakttaga var att hyckla den djupaste okunnighet i denna [ 220 ]punkt. Från detta gömställe började hon rikta sitt artilleri. Amalias ställning till prosten och hans hus gaf den bästa och mest välkomna anledning härtill.

När hon och döttrarna under de långa vinteraftnarna suto i hvardagsrummet med sina sysaker, vände samtalet sig för det mesta derom. Det skulle ju blifva Amalias hem: huru naturligt var det icke då för en mor att dröja vid och framhäfva alla dess behag och fördelar. Alla dessa behag och fördelar hade naturligtvis sitt upphof i en enda person. Nu påminde hon sig hundrade små drag, alla beräknade på att ställa denna person i den gynnsammaste dager. Fru Hamm talade mycket väl och vinteraftnarna på landet äro långa. Var hon ensam med Sophie så antogo dessa utlåtelser en mera elegisk anstrykning. I en systerlig, förtrolig ton kunde hon då utbrista: Ack Sophie, du må tro det är hårdt att tänka mången gång huru Amalia har förspillt sin egen lycka. När jag tänker på hvad hon har och hvad hon kunde hafva haft! Men vi föräldrar råda intet i detta afseende, vi kunna blott önska. Din far är gammal och svag, vi kunna mista honom hvad stund som helst, det måtte dock vara en tung tanke för honom att han inte skall se en enda af sina döttrar riktigt lyckligt gift .... Jag är starkare och bär det lättare .... Men hvilken glädje skulle det inte hafva varit för honom ändå, att se Amalia förenad med Rein .... Ja, lugnt kunde de föräldrar lägga ihop sina ögon som visste sitt barn i sådana händer!

[ 221 ]Veckor förflöto. Så kom en dag, då hon var tyst, sluten; öfver hennes ansigte hvilade ett vemodigt tankfullt uttryck. Flera sådana dagar kommo. Bekymrad frågade Sophie, då hon på aftonen fann henne liggande på soffan, med ögon som sågo ut att hafva gråtit, om hon var sjuk.

— Nej, jag är inte sjuk, sade hennes mor, men jag har hört något som har skakat mig djupt. Sophie, jag vet att prosten Rein har friat till dig och att du intet svar ännu har gifvit honom.

Frukta inte, mitt kära barn, fortfor hon i det hon såg den skräck som afmålade sig i Sophies miner — kanske af att erfara det hon intet svar ännu hade gifvit honom, kanske af att se en hemlighet förrådd som knapt tillhörde henne sjelf — Frukta inte! .... Hvad dina föräldrar i detta afseende kunde önska känner du, men det må inte gälla som det ringaste tvång för dig. Din stackars gamle far skall inte en gång ana det och jag skall veta att undertrycka till och med hvarje önskan på mina läppar. Med en i sanning makalös uthållighet höll hon löftet. Om talet föll på Amalias blifvande hem blef hon fåordig, der hon förr hade varit så vältalig. Hon afbröt det ofta med en undertryckt suck, en smärtfull, undergifven mine. Denna moderliga resignation grep Sophie så mycket mer, som hon visste att den icke blifvit utöfvad vid liknande tillfällen emot hennes systrar. Endast för hennes skull ålade modren sig således denna sjelfförsakelse. Men fru Ramm var icke den som lemnade en gynnsam position utan att hafva annan styrka i bakhåll. [ 222 ]Hon invigde Amalia i saken. Dessa två systrar höllo mycket af hvarandra. Den förestående skiljsmessan hade ofta varit ett vemodigt thema dem emellan. Möjligheten att ödet ändå icke skulle skilja dem åt, utan skulle tillåta dem att på ett så skönt sätt lefva tillsammans klingade för Amalia mera som en saga än som något hvartill hon vågade knyta verkliga förhoppningar. Derföre, äfvensom kanske på grund af en medfödd skygghet för Sophie, föll det henne icke in att försöka några föreställningar; hon utsmyckade blott sin saga, hon utmålade med sina bästa färger herrligheten af ett sådant samlif. Det är icke otroligt att dessa okonstlade, systerliga utbrott gjorde mera intryck på Sophie än allt annat öfvertalande skulle hafva gjort, vare sig att detta framträdt i form af enträgna böner, eller att det insvept sig i en falsk resignation; de bidrogo kanske mera än allt annat att göra henne förtrogen med denna tanke och att obemärkt beröfva den dess anstötlighet.

Ty främmande var henne icke denna tanke.

När den egentligen först blifvit väckt — om det var i Louises hem — kan icke bestämdt sägas. Det är ej i lycklig jordmån som sådana slags örter slå rot, och de fordra hvarken skydd eller omvårdnad. Det är missräkningens och bitterhetens frö, som spirar upp på en natt, lik Bab-al-Babas svärd i sagan, hvasst och färdigt att såra sjelfva sin egare. Den bedragna, från sin lycka nedstörtade unga flickan skall kunna fatta en sådan tanke, [ 223 ]men den unga, som ännu har sina drömmar i behåll, skall svårligen kunna det.

Huru månget sådant förtvifladt beslut skulle dock icke kanhända kunna bekämpas eller i stillhet dö bort af sig sjelft! Men en ung flickas underliga ställning till den yttre verlden tillstädjer högst sällan ett sådant tyst sjelfpröfningsverk. Hon får aldrig tid dertill, aldrig ro. Förefinnes blott den svagaste brodd af en möjlighet, så har verlden straxt tusende besvärjelsemedel i beredskap, och då må hon taga sig i akt; luften är svanger deraf. Från alla kanter klinga hemlighetsfulla ord, hvaraf hvart för sig är oskadligt, men hvilka sammanlagda bilda hela trollformeln. Hon hör dem i sin mors suckar, i sin faders tystnad, i sina syskons oskyldiga prat .... Och väninnor, rykten och hvad folk pratar sedan! — —

Vi hafva talat om de påstötningar Sophie var utsatt för af sina närmaste. Äfven en annan skepnad skred manande förbi henne, en skepnad bekant för oss, den olycklige Lorentz Brandts.

Man hade hvarken sett till honom vid gården eller hört något om honom på hela hösten. Två krukväxter: en geranium och en myrthen, som straxt vissnade, hade vid olika tider på ett hemlighetsfullt sätt kommit in i Sophies rum; hon ville icke fråga, men det anade henne att det var en helsning från honom.

En tung februarimorgon var hon sysselsatt i sitt rum, då hon hörde en hunds tassande i rummet utanför. Kræsus sprang emot henne viftande [ 224 ]med svansen, och innan den förskräckta flickan kunde komma sig till att stänga dörren stod redan Lorentz Brandt på tröskeln.

Det var han och det var icke han. Hans drägt, hans hållning voro annorlunda än man var van att se dem, och denna förvandling sträckte sig äfven till hans figur, som såg mindre och tunnare ut än vanligt. Han hade fått en afdankad frack på sig, som ehuru omsorgsfullt borstad, dock icke tycktes kräfva någon uppmärksamhet för sin egen skull, utan blott vara till för att skyla så mycket som möjligt; dito en brokig sammetsväst, dertill nya stöflar som knarrade starkt, samt en ganska ren skjortkrage. Öfver det hela var en viss ängslig prydlighet utbredd, som kräfver ett djupare studium, en större uppoffring af tid och konst än den rikaste toalett.

Sophie vek ovilkorligt tillbaka, men en blick på Lorentz öfvertygade henne om att han icke kommit för att ingifva henne fruktan, utan kanske för att besegra hvarje qvarlefva af en sådan hos henne.

Han hade anspråkslöst slagit sig ner på en stol vid dörren. Medan han satt der med armbogarna stödda på knäna och hufvudet i händerna blef äfven förändringen i hans anletsdrag påfallande.

Det onaturligt uppblåsta var försvunnet, men hade efterlemnat någonting ihåligt och skarpt i dragen. Sålunda sjunker floden, som länge varit uppsväld, ofta för lågt, så att den osynliga harmonien mellan den och dess bräddar förstöres. Blyfärgen hade vikit för en matt terra-cotta-gulhet, som ännu mer framhäfde det ursprungligen rena, nästan [ 225 ]klassiska i hans drag. En opartisk, som i ro kunnat betrakta honom medan han satt sålunda med blicken liksom förtrollad, skulle hafva sagt att här hade en herrlig mensklig form gått under, som äfven i sin ruin var märkvärdig att skåda.

Vi vilja icke ord för ord återgifva det pinsamma samtal, eller rättare den monolog, som nu egde rum. Läsare! har du någonsin drömt att du skulle hålla ett tal hvaraf ditt och verldens väl berott, för en stor allmänhet, och att du plötsligt icke kom ihåg ett enda ord?

Ett sådant intryck måtte Lorentz hafva erfarit då han började sin första stammande inledning. Han talade om sin förbättring, om sin verkliga förbättring, om de offer han hade bragt den, han talade om några förhoppningar han hyste att komma in i en aktad ställning. Men han trodde kanske icke derpå sjelf, han svamlade fram och tillbaka, han stammade som om det varit något ondt han velat bekänna. Hans humor, hans svada, hans tillitsfulla oförskämdhet hade öfvergifvit honom, och medan han berömde sig af sin sjelfbesegring som hade fördrifvit dessa demoner, hade han kanske gifvit sitt lif om en af dem hade kommit honom till hjelp. Hans själs strömningar hade också sjunkit under det vattenstånd der all strömning upphör, och der de spår af ödeläggning och död som döljas på botten knapt kunna undanhållas.

Sophie hade ingenting sagt ännu. Hon hade sjelf sedan hon såg honom sist erfarit så mycket smärtsamt, hon hade hört ord, hvilka gått som [ 226 ]dolkstyng genom hennes hjerta, hon hade lärt sig huru lätt hvarje ord kan blifva sårande. Hon stod orörlig med handen stödd emot bordet, och den stilla, tankfulla blicken styft häftad på honom. Hvarthän sväfvade hennes tanke i detsamma? .... Långt, långt ifrån honom. Hon tänkte på den sjuka Ada. Hon hörde kanske icke hälften af hvad han sade, och ett ögonblick var det som om hon åter såg det lidande barnets öga bönfallande riktadt på sig.

Modigare då Sophie hvarken visade skräck eller afsky — han trodde sig kanske till och med höra ett svar genom den milda, sorgsna minen — återvann Lorentz efterhand säkerhet och lugn i sina förklaringar. Han berättade henne huruledes, sedan denna förändring försiggått med honom, en förändring som daterade sig från den stund då han hade skrämt henne så häftigt —, huru han kännt sig mera förskjuten och öfvergifven än någonsin förr. De segrar han hade vunnit öfver sig sjelf förekommo honom så oerhörda, så öfvermenskliga, att allt som var till skulle förundra sig öfver dem. När han gick igenom en skog tyckte han att fåglarna qvittrade derom .... Hans hund hade visat honom dubbel ödmjukhet, dubbel hängifvenhet sedan. Endast menniskorna, de kloka menniskorna ville icke tro det, endast de hade mött honom med köld och hånande tvifvel. Hans moders förebråelser träffade honom nu vapenlös. Och denna åtrå efter en enda uppmuntrande menniskoblick hade under sista tiden blifvit förtärande; han hade kommit på den punkt då han tyckte att ett hårdt ord skulle störta honom [ 227 ]utan räddning tillbaka i svalget. Och då hade han kommit till henne, som måste afsky honom mest, modlös och förkrossad .... Och hon hade icke sagt det hårda ordet, utan låtit sitt öga hvila mildt på honom.

— Nu känner jag mig dock styrkt, modig och rik, slutade han, ehuru jag endast eger fyra skilling i min ficka, och dessa äro bestämda till en kula åt min stackars Kræsus, som börjar bli gammal och få onda dagar hos mig.

Kræsus lyftade hufvudet ifrån tassarna och såg vänligt viftande på sin herre, som om han förstod hvad som sades och uppskattade detta bevis på ömhet.

— Ja, min gosse, stackars min gosse, du skall få dem .... Och nu vill jag säga dig farväl, Sophie, sade Lorentz och närmade sig. Jag vill inte missbruka din godhet. Jag har sett dig, du har tåligt hört på mig, mera begär jag inte denna gång. Gud välsigne dig derför. Lef väl!

Han var redan i dörren, men stannade förlägen. Se, Sophie, sade han och drog tveksamt fram ett knyte undan fracken, hvilket sorgfälligt hopveckladt, ytterst i en gul bomullshalsduk, sedan i ett gråpapper och slutligen i ett stycke fint silkespapper, visade sig innehålla ett litet poleradt träskrin af den sorten som på marknaderna säljas för en spottstyfver .... Tag inte illa upp, sade han .... men jag ville så gerna gifva Sophie detta till ett minne .... för det varar länge, mycket länge innan du ser mig igen .... Inte förr än det som jag sagt [ 228 ]dig har skett. Låt det stå på ditt bord häruppe, men inte nere .... När du ser det så påminn dig mig och sänd upp en bön för mig .... Se här är sax och fingerborg och denna lilla spegel, hvari jag inbillat mig se din bild liksom nu — —

En hvass röst afbröt dem här. Fru Ramm stod i dörren med de morska ögonbrynen hotande uppdragna, och en lifligare tegelstenskolorit än vanligt. Sophie förstod straxt af denna mine, som hennes mor försökte gifva ett uttryck af likgiltig förvåning — att hon hade varit i yttre rummet och hört allt.

— Hvad i all verlden! Är det Brandt? Jag kunde inte begripa hvad det var för knarrande stöflor häruppe. Är ni ännu så obekant med huset att ni kan taga så miste om dörrarna? Det är din egen skull, Sophie, som låter dem stå öppna .... Vill ni hafva frukost, Brandt, så står det framme dernere. Men jag vill säga er på förhand att der drickes kaffe och ingenting annat.

— Nej tack, fru, stammade Lorentz blek som döden.

— Som ni vill. Vi envisas aldrig med någon.

Hon slog upp dörren och jagade efter hunden: ut med dig ..... Lorentz ... hvad säger jag! ... Karo, Krœsus ... ut med dig.

Genom den öppna dörren slokade hunden och hans herre.

— Vänta litet. Är det inte ert skrin? I ert ställe, Brandt, skulle jag försöka att leta upp egaren till det igen. Jag skulle annoncera. Men för [ 229 ]mig må ni gerna göra som ni vill. Jag forskar inte efter huru ni fått det.

— O mamma! ropade Sophie upprörd.

Då hon blef ensam kastade hon en blick omkring sig, en af dessa blickar hvarmed man söker ett räddningsmedel, något hvarmed man kan stanna en förblödning. Då rifver man itu det bästa, det dyrbaraste, som man just har till hands. Ja, hon stod här inför ett af dessa sår för hvilka individen ingen läkedom eger, icke ens lindring. Vid Sophies ålder är man ännu så ovan vid att se dem; ännu har vanan icke förslöat intrycket, man tycker att man måste gifva en del af sig sjelf för att dämpa detta qval och man har inte annat än almosor och ständigt almosor! Man vill så gerna lägga en välsignelse, ett Gud styrke dig, på detta eländiga hufvud, som försöker att resa sig: men det blir blott en förnärmelse; man vill hjelpa att resa upp, men man kommer med en förödmjukelse till. Den unga flickan kände detta så mycket smärtsammare, sedan hon sjelf blifvit ett redskap i denne uslings lif, som då det icke mäktade lyfta honom upp, kanske kunde stöta honom ännu djupare ned.

Utom sig slog hon upp och igen alla sina lådor, två gånger hade hon redan tagit de penningar hon egde i handen och med vämjelse kastat dem ifrån sig igen. Likväl tog hon dessa pengar och tömde dessutom Amalias sparbössa. Redan var hon på trappan .... Nej, dessa penningar brände henne i handen, hon skulle åtminstone inte se dem. Åter [ 230 ]ilade hon in, slog ett konvolut om dem, förseglade detta och flög åstad.

Vädret var mildt och stilla, det töade smått och droppade från taken, på hvilka ännu spår låg qvar af ett flyktigt snölager. Glesa snöflingor sväfvade i den stilla luften och tycktes gäckande njuta sin tillvaro innan de smälte på den våta, smutsiga jorden. Man hörde från logen slagans dofva ljud, då hon föll på de fulla kornklasarna. Det var just väder för sparfvarna, hvilka i stora flockar flögo omkring på gården och qvittrade och lefde muntert.

Sophie hade hunnit till alléen. Hon kunde se en varelse som hon antog för att vara Lorentz, röra sig långt borta, men plötsligt försvann den, och hon fruktade att han skulle hafva fått för stort försprång. Hon bevingade sina steg; då hörde hon sitt namn nämnas med glädjens bestörtning.

På dikeskanten satt Lorentz sysselsatt med att skära bröd i bitar åt sin hund med sin fällknif. Då han såg Sophie kastade han alltsammans till hunden.

Den unga flickan var andlös af sinnesrörelse och af den hastiga gången. Lorentz som icke hade räknat på den lyckan att få se henne ännu en gång, stirrade mållös på henne.

— Jag kommer, sade hon ändtligen, jag ville bara ..... Lorentz, hvarför gick du så hastigt?... Jag skulle gifva dig detta ifrån far.

En rodnad for öfver hans kind. Hon hade aldrig tilltalat honom med detta systerliga du sedan deras barndoms dagar. Af sitt öfverströmmande [ 231 ]hjerta gaf hon honom det, då hon ingenting annat hade.

Han lyssnade hänryckt.

— Jag skulle gifva dig detta från far, återtog hon. Det var något för en tjenst som du gjort honom.

— Ja visst, en tjenst, sade Lorentz leende, jag har på sex månader inte besökt honom. Det är en stor tjenst det.

— Hvem säger väl det. Du vet sjelf hvad det är. Du har ju haft någon skrifning åt honom.

— Ja visst, ja visst, någon skrifning .... en icke obetydlig skrifning, sade Lorentz, icke utan en anstrykning af sin gamla tokrolighet och blinkade med ögat.

Han läste utanskriften på brefvet, såg leende på Sophie och så åter på brefvet.

— Sophie! om jag nu vore full — blif inte rädd? Jag säger bara om jag vore det .... Det är dock bättre att tala om det än att vara det, det är alltid ett steg, icke sannt, ett steg framåt? ... Om jag nu vore full, så skulle jag hålla ett dundrande tal för dig om stolthet och menniskovärde, jag skulle sluta med att kasta dessa penningar föraktligt för dina fötter .... innan jag stack dem i fickan .... Och äfven nu bubblar det någonting upp ur djupet af min själ som protesterar emot dessa penningar. Men det är bubblor, Sophie, de komma inte nog långt upp och jag kan inte finna de gamla uttrycken för dem. Hvad jag deremot kommer grannt ihog är att dessa stöflor inte äro [ 232 ]betalda, och att jag på två dagar inte har ätit middag. Tack derföre för dessa penningar, de kommo särdeles väl till pass ....

Tårarna strömmade utför Sophies kinder. O Lorentz, gör mig inte förlägen, tala inte om dem. Bort med dem .... Lorentz, gå till din mor, säg henne allt det goda, det hoppfulla du sagt mig, och hon skall tro dig, hon måste tro dig. Eller kan du inte det en gång, så säg dig det sjelf. Säg dig det innerst i djupet af din själ. En skall höra det, en som ger dig mer än menniskor kunna gifva. Ack Lorentz, menniskorna kunna inte gifva hvarandra något, nej intet, intet, de kunna blott såra och göra hvarandra ondt.

— Har du redan upptäckt det, Sophie, sade Lorentz och såg nu forskande på detta förr så friska ansigte, der sorgen redan hade satt sitt första, osynliga märke. Det är för tidigt att göra sådana erfarenheter. Hvad har du då upplefvat?

— Mycket, mycket, farväl!

— Farväl, sade han sorgset och höll hennes hand fast. Farväl, barmhertighetens engel .... Du stråle på fängelseväggen, farväl!

Hon var redan några steg borta, då hon vände om ännu en gång.

— Lorentz, sade hon med ett leende. Du ville ju gifva mig det lilla skrinet? Skall jag inte hafva det?

— O Gud ... Sophie ... Huru skall jag löna dig det! Du skall aldrig se mig mera, aldrig.

[ 233 ]— Det står i Guds hand, var stark och hoppas på honom.

Hon tog skrinet under sjalen och gick långsamt hemåt. Åter förde tanken henne till Adas hem. Hon kände något af den hugsvalelse, den förunderliga frid som hade dalat öfver henne under hennes ångestfulla omsorg för det sjuka barnet, och hon förlorade sig i en kretsgång af möjligheter och föreställningar.

Lorentz stirrade efter henne så länge ännu en skymt af henne var synlig.


XX.

Prat och rykten!

Af alla skräckbilder i en qvinnas lif det mest chimeriska, af alla chimerer den skräckfullaste! Intet har större makt att kufva henne och böja henne till lydnad. Intet griper mera demoniskt in i hennes lif än de ansvars- och herrelösa angrepp som vi äro vane att beteckna med dessa namn. Allt det öfriga har blott arbetat grunden, dessa drifva upp den bittra växten. Det behöfver icke vara någonting dåligt och ärerörigt som säges, nej — prisad vare denna vårt samhälles djupa billighetskänsla, som uppställt qvinnlighetens skära kristall midt i sin egen orenhet, med den fordran på kristallen att den alltid skall vara kristallklar — så behöfves [ 234 ]det intet stänk, blott en andning för att fördunkla den. Det behöfves blott att det talas. Det är obeskrifligt hvilken mystisk fasa detta abrakadabra kan utöfva på ett ännu ungt sinne.

En ung flicka har en hjertesorg. Hennes sinne har likt en mimosa slutit sig öfver den, kanske så länge, så länge tills den fina, strålande insekten: kärleken, är död. Då vecklar hon stilla, smärtfullt ut sina blad igen mot verlden, mot ljuset. Hon tror naivt att ingen har märkt något, hon tror det i medvetandet om sin smärtas adel och oantastlighet. Hon har ingenting gifvit bort, hon eger sin hemlighet, tror hon. Stackars Mimosa! Din hemlighet eges af alla; du kan läsa den i allas blickar. Från alla kanter skall du höra den tolkad, smyckad, förvriden, besudlad; här ett föremål för medlidande, der för hån. Är den mycket intressant skall den kanske falbjudas i boklådorna. En fasa griper henne då; hon vill fly tillbaka in i sitt eget inre. Men helgedomen är ju skändad, klenoden borta, och hon kastar sig då i armarna på en eller annan olycka, som aldrig underlåter att vara till hands.

Vår stackars Sophie var lika litet som någon annan höjd öfver detta. Hennes mor hade sett henne blekna vid den svagaste anspelning på hennes förhållande till Georg. Från den sidan lönade det mödan att våga ett angrepp och hennes mor beslöt sig dertill.

En dag kom hon hem från en visit hos den omtalda fru Breien. Med den moderliga indignationens ifver berättade hon sina döttrar en scen [ 235 ]som förefallit mellan henne och nämda dame. Fru Breien hade med hyckladt deltagande frågat efter Sophie, huru hon mådde m. m., och slutligen efter vederbörliga omsvep yttrat den förmodan att hennes lidande utseende hade sin grund i en försmådd kärlek till den bortreste informatorn. Det var minsann inte hennes mening ensamt, utan allas, hade hon tillagt, då hon såg fru Ramms förnärmade mine. En piga som hade tjenat hos Amtmannens och sedan kommit till andra, hade berättat att hon med egna ögon sett fröken i stark sinnesrörelse räcka honom ett bref, som han inte ville taga emot; att det hade fallit på golfvet och att pigan hade räckt honom det, då han måste taga emot det. Postbudet hade flera gånger fört bref från Sophie till posthuset och hon hade brådskat så mycket att komma hem från besöket hos sin syster bara för att få träffa Cold, men hon hade ändå kommit för sent, fogeln var redan sin kos.

— O, ropade hennes mor, som icke tycktes vilja låta lugna sig, att vi ändå skulle hafva den harmen för den menniskan! Det är inte nog, Sophie, att han hållit dig för narr, nu skall till på köpet ortens sladderfölje få fatt i historien och tröska långhalm på den ett år eller två. Bäst vore om du kunde komma bort en tid tills de fått prata ut .... ja sannerligen .... så hårdt som det vore för mig att mista dig också, nu då Amalia reser, så vore det dock det bästa för dig. Om det inte vore en omöjlighet så skulle jag föreslå dig att följa med henne och blifva der någon tid.

[ 236 ]— Det är ingen omöjlighet, mumlade Sophie, hvit i ansigtet som ett lärft.

— Jo, min flicka, med din delikatess skulle jag dock betänka mig derpå ... Ja, jag vet inte ... men efter mitt tycke skulle jag inte vilja det.

— Som hans hustru kan och vill jag det, sade Sophie lugnt och kallt, men med ljudelig röst.

Med ett glädjeskri störtade Amalia henne om helsen.

Om aftonen skref Sophie ett bref till prosten och fjorton dagar derefter hade svaret inlupit i bästa form.

Först då blef Sophies fader invigd i hemligheten.

Den gamle ville icke tro det. Det kom allt för oväntadt öfver honom.

— Huru, Sophie! Prosten? Sophie! säger du? ... Marianne, tillade han nästan förskräckt, vi hafva väl ingen skuld i det, ändå?

— Vi, någon skuld? ... Hur kan det falla dig in? Inte med en stafvelse har Sophie blifvit öfvertalad, inte med en stafvelse. Jag faller ju sjelf som ifrån skyarna, då barnet berättar mig det.

— Sophie! Prosten! Min lilla Sophie! .... Nej ser man på .... Min stackars flicka, det är ju en stor lycka! sade han och stirrade framför sig.


[ 237 ]

XXI.

I fyra veckor vakade Müller vid Georgs sjuksäng.

Stumt, vanmäktigt, förbluffadt stod nu det kalla förståndet inför den ohöljda passionen. Müller hade vant sig att betrakta denna såsom en sjukdom, hvilken kräfde sin serskilda behandling likasom typhus och nervfeber, och hvilken icke längre var farlig sedan den öfverstått sin kris: närheten. Den underliga vändning Georgs sjukdom tog, bragte honom något ur fattningen. Halft bestört, halft nyfiken satt han vid hans säng och lyssnade till dessa utbrott som mer eller mindre förvirrade alltid vände sig omkring ett namn, alltid ställdes till en person, hvilken han ömsom gjorde beskyllningar eller bönföll hos. Det var både ömkligt och hjertskärande tillika att höra den sjuke, som så dyrköpt hade vaktat sin hemlighet från att blifva Müllers byte, nu oaflåtligt ramsa upp för honom den olyckliga historien från början till slut, och detta med en omständlighet, en lidandets innerlighet såsom när man biktar sig för en öm moder.

Då han var vid sans visade han deremot Müller en misstro, en köld som ofta var full af bitterhet, men denne iakttog också en fördragsamhet som man endast är van att finna hos en outtröttlig, öfverseende moder. Med en stoikers tålamod bar han den sjukes kink. Müller förstod kanske icke ett [ 238 ]ord af hela sammanhanget, men det hela hade väckt en ohygglig känsla hos honom sjelf, och han frågade sig om han verkligen hade någon skuld i sin väns lidande.

Majsolen sken kraftfullare in i sjukrummet. Georg kunde sitta uppe. Vänner kommo och besökte honom. Der pratades och spelades kort. Lik alla reconvalescenter var Georg liflig och tog del i samtalen. Men Müller hade nu blifvit misstrogen. Denna liflighet smakade honom icke, och af ett visst hänsjunkande och stirrande midt under en sådan upprymd stämning, slöt han att en eller annan fix idé upptog Georg. Någon resa eller annat våldsamt steg kunde det icke vara; dagen, den ominösa dagen då Sophie skulle förenas med Rein var dertill allt för nära. Kunde han blott lyckligt och väl få patienten förbi denna, så vore han räddad. Georg hade kanske icke lagt så noga märke till dagen, första Juni, och sedan dess hade den alls icke varit nämnd dem emellan.

En ung intelligent svensk, som de begge kände, gästade just då Christiania. Müller ville bjuda honom samt några andra vänner tillsammans den dagen och fira Georgs första tillåtelse att vara ute, med en sexa i det gröna. Ett halft trä ostron och en låda fina viner, som blifvit skickade till Müller från en tacksam botad patient i en af småstäderna på vestkusten, kommo just som beställda till festen.

Det var dagen före den sista Maj. Synnerligt belåten med sin fiffiga plan, skiljdes Müller från Georg [ 239 ]om morgonen. Aftonen använde han till att söka ut en passande plats för festen och göra några anordningar. Först inemot middagen följande dag kunde han söka upp Georg igen.

Knappt var han inkommen i huset förrän värdinnan mötte honom med ett oroligt ansigte.

— Ack, är det herr doktorn! och han är inte med doktorn heller?

— Hvem menar ni?

— Hm, kandidaten naturligtvis. Just som ni hade gått i går gick han ut, och sedan har han inte varit hemma. Vore det inte en stilla och ordentlig herre, så skulle man kunna tro att han har gjort sig någon olycka. Jag har sannerligen för Gud inte fått en blund i mina ögon på hela natten.

Müller hörde icke mer. Han var redan ofvanpå. I Georgs rum var allt lemnadt i brådska som det stod. På bordet låg en biljett:

»— Icke ond, käre Müller, icke ond! — Ni hade ändå icke kunnat hålla mig qvar. En strid med er skulle blott hafva röfvat mig de få krafter jag så väl behöfver. När vi träffas igen är jag lugnare. Tro mig, jag är icke otacksam.

G.

Bed min värdinna öppna alla fönster och låta dem stå öppna tills jag kommer tillbaka.

— Åstad efter honom! var Müllers första tanke. Den galningen! sade han, besinnande sig, han är redan deruppe.

Resan upp till Amtmannens gård upptog [ 240 ]vanligen två dagar. Genom att resa hela dagen och följande natten med beställd skjuts lyckades Georg att i daggryningen hinna sista stationen, hvarifrån det blott var en kort promenad fram till gården. Han unnade sig här blott en kort rast, för att bringa sitt förstörda yttre litet i ordning, och begaf sig derpå till fots den sista vägbiten.

Klockan var omkring 7 då han kom till början af alléen; Han gick först några steg framåt denna, men sprang derpå öfver gärdet och följde en liten gångstig genom ängen, som på en omväg ledde obemärkt in i trädgården. Från de täta buskdungarna kunde han iakttaga huset och hvar och en som lemnade det.

Det var en i sanning herrlig vårmorgon, så klar och varm! Naturen utvecklade all sin första vårfriska prakt. Hvarje träd, hvarje buske syntes stolt öfver att visa sina unga, skinande löf, ännu icke förmörkade af någon solbrand eller berörda af ett enda damkorn. Trädgården var nyss ansad och färdigskött. Pingstliljorna och auriklerna lindade sina kransar omkring alla blomsterkullarna. I de nykrattade gångarna syntes ännu intet menskligt spår, men äppleträden och häggen hade festligt strött sina blomblad öfver dem. Georg märkte dock intet af allt detta. Hans blick var oafvändt riktad mot huset. Der innanför rådde redan lif och brådska. Man hörde sorlet af kökredskaper och många surrande röster; genom detta trängde fru Ramms diskantröst kort och diktatorisk som en generals genom bataljlarmet. Från det öppna fönstret blandade [ 241 ]kanariefågeln sin gälla röst med bofinkarnas utanför .... En piga torkade fönsterna i trädgårdsdörren, de blänkte mot morgonsolen. Men Sophies fönster ofvanpå stod öppet, en hvit gardin hviftade ut och in såsom en helsning — eller som ett afsked. Hon är redan nere sade han. Det var det han ville veta. Nu lemnade han sin post och sökte sig genom de ensama gångarna i trädgården bort till den välbekanta grinden som förde ut till ängarna; han tog vägen nedåt qvarnen.

Daggen perlade ännu på gräset längs efter gångstigen, denna stig der han så ofta hade följt Sophies spår. Först här saktade han sin gång och lät blicken halka omkring. Hvarje buske helsade honom som en gammal vän, han kände igen hvarje särskild liten blomsterfamilj. En sådan stenig ängsmark utvecklar också företrädesvis en brokig flora, som man förgäfves söker i den fetare gräsvallen. Jungfru Marie Nyckel var redan der, äfvensom den skära hvitsippan; göksyran stod i fullt flor.... Öfver de bruna mosstufvorna bredde de sista anemonerna ut sina röda täcken. Konvaljen knoppades bakom de breda bladen, men hade icke öppnat en enda af sina skära klockor ännu; kanske vägrade hon att bringa festen något offer. Öfverallt fladdrade det och rörde sig, öfverallt var ett surr, ett hviskande, ett knäppande af tusen små, osynliga lif.

Den stackars Georg, som kom direkt ur sitt vinterfängsel, hade icke tänkt på våren, han var icke beredd på detta nya mäktiga intryck. En svag, [ 242 ]vemodig musik tonade bort öfver ängen; det var den fjantige Ole, som satt på en tufva och blåste på en rörflöjt; i de dåsiga blå ögonen rörde sig icke tecken till förundran eller igenkännande då Georg gick förbi .... Ostörd klingade flöjten. Det blida, drömmande, vårlika ljudet grep honom med nya hågkomster och väckte hela jemförelsen mellan förr och nu. Huru frimodigt hade han icke förr på denna stig helsat våren! Och äfven sista gången — det var just en af de dagarna då Sophie väntades hem! — med hvilken längtan, med hvilka svällande förhoppningar hade ..... Och nu! ... nu smög han sig som en fremling framåt, sjuk, misskänd, kränkt, marterad af ångest och ovisshet! Allt öfverväldigade honom. Det ljufva berusande doftet från ängarna skakade hans nerver och väckte en outsägligt smärtsam känsla. Han kastade sig ner på jorden och bröt ut i en tåreström. Ett ögonblick kände han ett raseri mot sig sjelf öfver detta ofrivilliga utbrott, och han såg sig hotande omkring, om en eller annan småfågel skulle hafva märkt det.

Dessa tårar styrkte honom dock. De efterlemnade en känsla af vrede, vrede mot henne, mot honom sjelf .... Endast tanken på hvad han hade lidit och på att åsynen af henne dock kanske skulle smälta honom upp, var nog för att göra honom ursinnig. Nej, nej, ingen blödighet, ingen svaghet skulle förstöra detta möte för honom, detta dyrköpta möte, hvaraf lif och död tycktes bero.

Från qvarnen sände han henne en biljett med [ 243 ]en förbigående; derefter ville han invänta henne i grottan.

Med hurtiga steg ilade han uppåt den bekanta hålvägen. Om nu biljetten bara kom säkert i hennes händer .... Hur hon skulle upptaga detta .... Om hon skulle komma — straxt, — viljelöst, såsom man lyder en döendes önskan; allt detta upptog honom så, att han icke gaf akt på något förr än han stod vid ingången till grottan. Han befann sig ansigte mot ansigte med Sophie.

Hon satt på den breda stenbänken i klippan. Den hvita sjal, som hon svept om sig, smälte i belysningen uppifrån så tillsammans med hennes hvita hals och bleka ansigte, att hela företeelsen antog någonting statylikt. Ett ögonblick trodde Georg på allvar att hans fantasi förespeglade honom denna gestalt, som ideligen upptog hans tankar. Men gestalten gjorde en rörelse, den reste sig halft och sjönk derpå tillbaka igen, med blicken styft häftad på honom. En stund stirrade de på hvarandra.

— Ni känner visst inte igen mig, fröken Ramm? sade Georg slutligen, med osäker röst, som om han fruktat att se synen försvinna.

— Jag kände igen er straxt .... ehuru! .... En förundrad blick på hans förändrade utseende fullföljde hennes tanke. Har ni redan träffat far? Skola vi söka upp honom? Hon ville åter resa sig.

— Det är inte för att söka er far, som jag är kommen. Jag är kommen för att söka ett samtal med er. Nu, då vi stå ansigte mot ansigte, torde det kanske lyckas mig en gång ...

[ 244 ]— Jag har aldrig vetat att denna önskan var så vigtig för er. Jag erfar det nu för första gången.

— Det är sannt, ni har inte läst mina bref. Ni har nekat mig allt tillträde. Till och med en förbrytare brukar dock hafva rättighet att få försvara sig.

— Emedan jag var öfvertygad om att ni, herr Cold, hade intet — ja alls intet att säga mig, som jag borde höra på.

— Intet, fröken Sophie, verkligen intet? Tror ni då att jag direkt från sjuksängen skulle hafva stormat hit upp, att jag skulle hafva utsatt mig för det obehaget att bli sedd här på en sådan dag som denna, .... att jag godvilligt skulle tjena såsom dekoration på er bröllopsfest? .... Och tror ni slutligen att jag skulle hafva trotsat det värsta af allt, det att falla er besvärlig, om det jag har att säga inte tvertom vore något som ni bör höra? Och vill ni nu höra mig? .... Är det er lägligt?

All färg hade vikit från Sophies kinder. Hon reste sig och sjönk åter tillbaka. En blick, bönfallande och innehållsrikare än ord, träffade honom.

— Jag vill inte skrämma er. Låt oss tala lugnt, ganska lugnt ... Ni ser huru lugn jag är... Sophie, var uppriktig .... det är något emellan oss, en punkt, en dunkel punkt som jag inte kan tyda ... förklara mig den! ... Hvarför har ni misshandlat mig så?

— Har jag misshandlat Er? sade Sophie och [ 245 ]såg på honom med ett leende, som förtäljde om hvad hon lidit.

— Minns ni den dag då ni, likasom drifven af en himmelsk ingifvelse, anförtrodde mig ert lifs dyrbaraste hemlighet? ... Ni kastade er om min hals och sade att ni älskade mig.

— Skall jag påminnas derom? utbrast Sophie och dolde ansigtet i begge händer.

— Rodna inte deröfver. I den stunden var ni sann och naturlig, något som ert kön aldrig vågar att vara. Vet ni huru jag upptog det? Jag var berusad af min lycka, jag kunde knappast tro den. Då jag såg er igen var ni kall och afmätt. Jag trodde ännu att det var det tvång, omgifningarna pålade er, och jag väntade tåligt .... nej inte tåligt, men jag väntade dock. Ett sådant tvångfritt ögonblick kom inte och det var ni som skydde det. Ni var och förblef otillgänglig och förstod med en makalös fyndighet att undvika alla tillfällen till förklaring. Säg sjelf om jag har försummat något hvarmed jag kunde röra er! Tror ni inte att jag har lidit! Det är intet som kan martera en man mera än det ofattliga, det som han inte kan angripa, och mot hvilket han ideligen stöter sitt hufvud liksom mot en osynlig mur. Jag skulle hafva tackat er om ni i rena, torra ord hade sagt mig hvarför ni behandlade mig så. Säg mig det nu. Säg mig det hårdaste, att det hela var ett misstag, att ni i den stunden uttalade ord som ni sjelf kanske inte gaf akt på, så uppskrämd som ni var .... Inte sannt, det förhåller sig ju så?

[ 246 ]— Nej, sade Sophie, som med sällsamma blickar hade lyssnat till hans ord, det förhåller sig inte så. Jag sade sannt och jag visste fullkomligt hvad jag sade.

— Ni visste det? denna lycka som jag kände, den delade äfven ni?

— Ja, äfven jag var lycklig.

Han funderade litet. Har någon förtalat mig för er? Sophie skakade på hufvudet. O, var det ingenting annat! Ingen kunde bättre än jag sjelf hafva sagt er sådant. Ja, jag har varit svag, jag har begått villfarelser; jag har som de flesta menniskor ångerfläckar i min själ, som jag önskade kunna utplåna. Men ni måste dock tro att jag afskyr allt som är lågt och orent. Jag har ingen menniskas olycka på mitt samvete. Begär blott och jag skall utbreda hvarje skrymsla af mitt lif för edra ögon.

— Jag har tänkt på er, men jag har aldrig tänkt på edra dygder eller fel, sade Sophie med ringaktande tonvigt. Hvad ni än kunde hafva haft att bekänna, så skulle jag aldrig, — så mycket vet jag — hafva fordrat att få veta ....

— Icke sannt, kärleken vet allt, den fördrager allt, den förlåter allt, sade Georg bittert. Och denna känsla, som var så upphöjd, så obetingad, den lefde en hel dag till ända, och så slocknade den som ett annat nattljus, som man somnar ifrån och som man om morgonen inte tänker på längre ...

— Emedan den måste släckas, ni släckte den ju sjelf! Inte jag, inte någon annan bär skulden ... [ 247 ]Ni sjelf framkallade en bekännelse, för att sedan grymt gäcka och förhåna den!

— Jag? Huru?

— Nu vill jag säga er allt. Just den aftonen kom en af edra vänner för att besöka er.

— Doktor Müller! hm, ja .... Det var just den aftonen. Han kom olägligt nog.

— Till honom meddelade ni allt som föregick i eder själ, allt, som jag var för enfaldig att genomskåda. Jag hörde detta samtal, först ofrivilligt, sedan derföre att jag måste och ville höra det till slut. För denne främmande, som jag visste var er förtroligaste vän, yppade ni ungefär hvad som föregått mellan oss. Ni förnekade er egen känsla och gaf min gäckande till pris ....

Andlös hade Georg lyssnat. En obeskriflig blandning af häpnad, granskande oro, ovisshet och hopp rörde sig i hans drag. Sophie! sade han efter ett ögonblicks tystnad, är detta samtal som ni har hört, är det det enda som har skiljt oss åt?

— Ja, det enda.

— Är det säkert? ... Svärj mig att det inte är något annat än detta som har vändt ert hjerta ifrån mig?

— Intet annat! Intet annat —, återtog Sophie smärtfullt för sig sjelf. Nej, nej, det är intet annat .....

— O, Gud ske lof, utbrast Georg jublande. Så kan allt ännu blifva godt. Hvad har jag sagt?... Jag vet det inte längre ... Har jag förnekat er?... Det är nog möjligt. I den stunden hade jag kunnat [ 248 ]begå ett mord hellre än jag hade förrådt min hemlighet åt någon .... Och åt honom, min vän säger ni? Han var den siste på jorden jag skulle hafva förtrott den åt. O, ni vet inte hvad det kan falla en in att säga i ett sådant ögonblick! .... Det gifves menniskor i hvilkas närvaro man känner ett behof att förvränga allting, att rifva ner på det som är oss allra dyrbarast.... Men det förstår ni inte ... O, allt skall blifva godt, men vi måste hafva mod. Det är inte en minut att förspilla.

Hon satt orörlig och stirrade på honom. Den hand han hade gripit var kall och tung som marmor.

Och han bad henne. Allt hvad den flygande ångesten kan lägga vältaligt på en menniskotunga, allt hvad en ömhet kan uppbjuda för att röra och beveka, det försökte han.

— Sophie, sade han, jag har hållit af er sedan ni var barn. Förskjuten och missförstådd af de andra, fann ni alltid ett tyst försvar hos mig. Jag böjde mig för denna viljekraft, denna unga sjelfständighet som här kallades barnsligt egensinne. Kanske behöfde min karakter detta stöd hos en annan. Då ni reste stannade jag .... för att vänta på er ... tror jag ... O, allt hvad jag hade tänkt och drömt fann jag öfverträffadt då ni vid er återkomst stod framför mig! Min sjelfkära ångest att se min väntan sviken förvandlade sig till en annan, ännu värre ångest. Jag ville antingen det högsta eller alls intet. Er kärlek skulle vara pröfvad och äkta, och jag svor vid mig sjelf att söka vinna den [ 249 ]på ett ädelt sätt; ni skulle lära att akta mig först. Ni skulle blifva så tillitsfull att ni som ett barn kunde flyga mig om halsen och berätta mig det sjelf. Har jag inte skonat min fina blomma? Jag var likväl på vakt emot mig sjelf. All den råhet, den ovärdiga lek som en man så ofta tillåter sig i ett förhållande sådant som detta, dessa berusningar i den andras qval, det skulle aldrig vågas emot er. Ni var för naiv för att förstå det, för stolt för att tåla det .... O Gud! och nu skall ett enda ögonblicks osaligt missförstånd ....

— Missförstånd! Nej, nej, inte missförstånd. Huru kunde jag tvifla på hvad jag hörde?.... Och hade jag ett ögonblick varit svag nog att tvifla, så må ni veta att .... jag ville först inte säga er det...

— Hvad, hvad?

— Att er vän, att doktor Müller sedan bekräftade för mig allt hvad jag hade hört. Er känsla för mig var blott en öfvergående, en af dessa, som ofta förut hade bedragit er sjelf .... Ni stod i begrepp att inträda i en ny lefnadsställning, en lysande ställning; men för att kunna detta måste ni vara fri från hvarje band .... Han tiggde mig om att afstå er.

— Verkligen? .... Det tiggde han er om! ha, ha, ... Müller? Men han talade ju inte vid er?

— Han uppsökte mig om morgonen för att säga mig detta.

— Således ändå ..... Müller!! ... Och allt detta har han sagt er så lugnt och torrt .... O, så grundligt .... Stackars Sophie, ja, äfven du har [ 250 ]lidit. Men beskyll inte mig eller denne vän, som du kallar honom, derför. Din egen gränslösa brist på tillit är skulden. Mig skulle du hafva trott, inte mina ord. O, Jag förstår allt .... Mitt fel, mitt oerhörda fel var att jag inte kunde vinna denna tillit. Jag förmådde inte göra mitt väsen begripligt för dig; jag kunde inte lyfta dig upp till den punkt der du skulle hafva lärt dig detta ... Men min kärlek hade jag ändå, — — ty jag har älskat dig, Sophie, det har jag! — Och just för att jag ville dölja det för alla andra, för att jag visste att inte en enda i denna ömkliga generation, som har glömt hvad kärlek är och som förmätet tror sig kunna undvara den i lif och dikt — inte en enda skulle förstå en känsla sådan som min. Just för det jag höll den så högt, måste det gå så .... Men att äfven du kunde tvifla på den: ... Kunde gifva efter för ett så förskräckligt misstag om mig, om dig sjelf .... Sophie! .... var detta möjligt och du kunde verkligen tro att jag var en sådan nedrig usling, som jag skulle förefalla då ... som du trodde jag var ... hvarför kallade du mig inte till ansvar? hvarför krossade du mig inte med ditt förakt? ... O Sophie, hvarför talade du inte?

Den stackars flickan kastade blott en blick på honom, lik det bundna rådjuret, som man tillfogar en smärta.

— Kom, kom, sade han våldsamt, vi spilla tiden med prat. Det är inte för sent. Det är vårt bröllop som man tillreder .... Din fader är för [ 251 ]oss ... Jag skall taga all skulden på mig ... O, låt oss bara gå ....

Men om sjelfva himlens englar hade stigit ner i detsamma och förenat sina böner med hans, så skulle det ändå icke hafva rört Sophie.

Icke lättsinnigt, men med sin själs hela djupa allvar hade hon gripit sin nya tillvaro och satt sig in i den, sedan hon lyckligt och väl vänjt sitt hjerta af med sin kärlek, denna kanske den sista akten af sjelfdödandets verk. Hon hade sjelf räckt den man hon skulle tillhöra, handen öfver det frivilliga svalg som hon lagt emellan sig och Georg. Lika tillitsfullt som den var gifven, lika tillitsfullt, lika tacksamt hade den blifvit emottagen. Hennes naturliga rättsinnighet upprördes vid blotta tanken att bedraga en sådan tillit som denna. Men nu fordrade hennes älskare dessutom att det skulle ske på ett sätt som skulle väcka uppseende, det vill säga, bli ännu mera kränkande. Här var det icke längre fråga om en brytning som verlden sanktionerar, när den sker i kontraktsmessig tid och skyler sin udd i ett litet fint, väl försegladt och frankeradt stycke velin. Det var uppror, mordbrand, det var ett affall i sjelfva det kritiska ögonblicket, det var en brytning dagen före ett bröllop. Hon skulle sprida förvirring i det festsmyckade huset, sorg och förfäran öfver alla de sina. Allt för våldsamt och oförberedt kom detta öfver henne. Lika litet som de första varma strålarna, marssolen sänder ned till den frusna jorden, kunna tränga igenom och lösa det fängslade lifvet dernere, lika litet förmådde hennes älskares stämma i detta ögonblick [ 252 ]tränga in i hennes bröst. Den ungdomliga kraft hvarmed hon en gång skulle hafva försvarat kärlekens förstfödslorätt inför hela verlden, den var bruten, ömkligt bruten tillika med modet, med hoppet, med tilliten. En oändlig fasa hade gripit henne genast vid första ord som vexlades mellan dem. Den förlamade nästan hennes förmåga att tala, att förstå, hvad hon sedan med så förfärande klarhet kom ihog hvart ord utaf. En stämma inom henne öfverröstade allt; inlåter du dig i striden, så är allt förloradt, pligt, ära, lycka på en gång — krossa, tillintetgör — men gör det bara kort. Hon sökte efter det vapen som dödligast kunde gifva slaget.

— Du älskar mig ju? sade han, förfärad öfver hennes orörlighet.

Hon rörde läpparna, men intet ljud hördes.

— Du älskar mig ju? Han böjde sitt öra ned emot hennes mun.

Hvad hon sade skulle knappast de lyssnande bergandarna hafva hört, som så skadeglada utlura menniskornas jemmerfulla hemligheter, men han hade hört det. I nästa ögonblick stod han lutad mot fjellväggen, med händerna för ansigtet.

— Ja, fortfor Sophie med sällsam brådska, ja, jag missförstod mig sjelf. Det var ett bländverk, som försvann i den stund då edra ord trängde så sårande in i mitt hjerta. Vi passa inte för hvarandra! För enfaldig, för allvarlig är jag för er... Honom den gode, den rättframme vill jag tillhöra. Han håller af mig, han aktar mig och skall aldrig förneka sin aktning inför någon .... Ja, hans är [ 253 ]jag, jag har lofvat honom det .... Jag skall vårda hans barn .... O, jag skall blifva en god hustru, det försäkrar jag er.

— Jag tviflar inte derpå, ni skall bli ett mönster, sade han utan ironi, men bedröfvad. Och nu har ni sökt denna ensamhet för att samla edra tankar till uppfyllandet af dessa pligter ... och jag!... Alltför länge har jag fallit er besvärlig.

— Ja, ja, så är det. Just derför har jag sökt ensamheten. För att tänka öfver dessa pligter.... O, på knä borde jag tigga himlen om styrka att uppfylla dem .... Ja det är sannt, ni borde inte hafva stört mig, ni har gjort synd deri, stor synd....

Han sjönk ner framför henne i onämnbar ångest.

— Kalla tillbaka dessa grymma ord, du vet inte sjelf utaf dem, nej, du vet inte sjelf af dem Sophie .... Du uttalar, du säger dem blott, ditt hjerta kännes ej vid dem .... Det är dock mitt detta hjerta, jag eger det dock med en heligare rätt än någon annan! O Sophie, förskjut mig inte .... älskade ... dyrbara flicka!...

— Bort, bort med dylika ord, skrek Sophie nästan vildt. En af oss skall gå härifrån och vill ni ej låta mig gå, så måste ni sjelf... Eller stanna, stanna, men så sannt Gud mig hjelpe: intet ord skall mera vexlas emellan oss.

Hon drog den hvita sjalen öfver hufvudet, höljde in sig deri såsom i en svepduk och blef sittande.

Det var alldeles tyst i grottan. Då och då hördes blott en vattendroppe falla ned i [ 254 ]fördjupningen med ett ljud likt en klagande suck. Många sådana suckar föllo der ... Det var så tyst i grottan. Sophie såg upp. Som vaknad ur en förstening for hon upp och med ett doft rop nästan som om kon kallat på någon, störtade hon utanför. Ljuset föll på hennes likbleka ansigte, hvars ena kind rörelsen hade märkt med en mörk flammande punkt. Och hon flög åstad, först långsamt, dröjande, spanande, som om hon fruktat för hvad hon sökte, men då hon ingenting såg, ingenting fann, med ångestens stigande hastighet.

Hon mötte ingen under sin sällsamma jagt. Dock jo, på bron mötte hon en gammal torpare med sin dräng, som begge buro tunga kornsäckar till qvarnen; de hade ej ämnat hvila förr än de kommo fram. Men uppe i backen hade den gamle torparen och hans dräng mött en jämrens skepnad, som de tyckte sig känna och då hade de satt ner säckarna och stirrat efter den, samt derpå helt tysta lassat bördan på ryggen igen för att bära den till qvarnen. Men vid den syn som nu for dem förbi, satte de åter ned sina säckar och stirrade efter den, så länge de kunde, och vandrade så tysta vidare. Hvad tänkte den gamle torparen medan han såg efter uppenbarelsen och betänksamt vände tobaken i munnen? Kanske föll det honom in att en sådan säck visserligen var en börda, men att icke alla bördor voro säckar; att det kunde gifvas mycket annat som var tungt att bära, Och att vår herre delar ut det tunga jemnare åt sina barn, än en sådan gammal fattiglapp mången gång tänker.

[ 255 ]Vid sin faders dörr stannade Sophie. Hon lyssnade. Hon kunde icke höra annat än sitt eget hjertas slag. Det var alldeles tyst derinne. Han var ensam. Ensam! Hvarför skulle han icke vara ensam? Hon hörde honom lugnt vända bladet i en bok. Arma Sophie! Spill icke ditt uppblossande mod på den fredlige gamle! Han har blott ett hjerta, en suck för din nöd; och det hjelper till intet. Der nere går det brusande maskineriet, det har gripit fliken af ditt nya hopp, stanna det om du kan.

Dernere beredes ett bröllop.

Ett bröllop! »En löjlig sak i sjelfva verket», hade Müller kallat det. Nej icke löjlig, men förfärlig är den fest vi kalla bröllop. Vi vilja icke ens tala om denna uppvisning af brudens skönhet och rodnande kinder; om han har hjertat på rätta stället och det öfverhufvud kan tänkas att han för ett sinne med, som icke hemgiften helt och hållet har stympat, så måste harm, qväljande svartsjuka öfverdöfva alla andra känslor på en sådan dag; härom tala vi icke, som sagdt är, utan blott om hela den bouola ståt, hvarmed det heligaste utmejas, och hvarmed man gör sig omak för att beröfva det dess upphöjda enkelhet. Vigseln, den hvarpå Gud sjelf lägger sina händer, är instiftad för vigda hjertan, för lyckliga brudar, men bröllop äro uppfunna för de olyckliga. De göra alldeles samma nytta som cymbalerna och pukorna vid vildarnas offerfester, de bedöfva offret och öfverrösta dess skrik.

Inför en vigsel skulle alltid ett motsträfvigt [ 256 ]hjerta finna mod att rädda sig — Gud är barmhertigare än menniskorna — men inför en bröllopsfest finnes ingen frälsning.

Kanhända hade ändå våra älskande som funnit hvarandra för sent, vunnit hvarandra för sent, blifvit räddade, kanske hade begge de ädla som rådde öfver deras öde, kunnat besluta sig för att göra dessa barn lyckliga, om det kunnat ske utan uppseende, men det kunde icke ske utan uppseende. Bröllopet var proklameradt, väninnorna hade redan sytt presenter, gästerna voro tillsagda och presten hade ur sitt andliga herbarium letat fram och memorerat ett tal, som var så gammalt att det kunde gälla för alldeles nytt.

Med ett rop om frälsning på läppen hade Sophie ilat ned. Förstugan var uppfyld af löf och kransar, fönster och dörrar stodo öppna, och i rummen voro några af tjenstefolket sysselsatta med att flytta om möblerna. Der fanns ingen af dem hon sökte. Men från köket kom Amalia glädjestrålande emot henne.

— Hon är kommen, hon är kommen! ropade hon och drog den viljelösa Sophie med sig.

Lådan, den länge väntade lådan från staden var kommen. Lådan med bröllopssakerna, som voro förfärdigade hos de förnämsta modehandlerskor i Christiania, jemte många andra herrliga saker till festen. I rummet stod fru Ramm, sysselsatt med att packa upp den. Hennes något echaufferade min vittnade om brådska, samt om en synnerlig belåtenhet. Bord, stolar, ända till fönsterkarmarna lågo [ 257 ]fulla af uppackade saker. Öfverallt lyste det festliga hvita i atlas, band och flor. Amalia sprang beundrande från det ena till det andra. Sophie hade sjunkit ner på en stol.

— Nej se då på slöjorna, mamma! ropade Amalia. Huru söta! Äro de lika? .... Se en gång huru det tager sig ut på Sophie! Hon kastade slöjan öfver Sophies hår, hvars rika flätor under det häftiga springandet hade fallit ner.

— Jo, jag tackar jag, sade fru Ramm upprymd, det kan bli något att gapa på det.

— Mamma, sade Sophie, men så sakta, så brutet. Ingen hörde det.

— Och klädningarna, fortfor Amalia, huru präktiga de äro! Nej sådana atlasklädningar äro verkligen för eleganta för ett par landtflickor som vi. Jag kommer att bli helt blyg i min.

— Ah prat, sade hennes mor, du finner dig i det. Jag tycker nu att en brudklädning som inte är af atlas är ingen brudklädning. Jag stod brud i atlas, och jag har lofvat mig sjelf att så framt jag hade råd till det så skulle mina döttrar hafva så med.

— Mamma, ... sade Sophie åter. Det klang som ett fjerran nödrop, det sista .... lik ett af dessa oförklarliga skrik som stundom träffa örat om natten och som man inte vet om de äro verkliga eller ej, så att man om dagen måste grubbla öfver dem.

Dock jo, till systerns öra trängde det. Det trängde djupare, nemligen till hennes hjerta. Hon [ 258 ]stirrade i spegeln. De upplyftade armarna, hvarmed hon just fästade en prydnad stannade, och med ångestropet: O, mamma, Sophie svimmar! störtade hon fram och grep den dignande.

De vanliga medlen användes. Fru Ramm löste upp Sophies klädning, men Amalia tog gråtande bort slöjan, och kysste henne på den bleka pannan.

— Var icke ängslig, Amalia, det går snart öfver. Jag har haft det ackurat likadant. Det kommer sig af att gå fastande ut .... Och Sophie med de tunna skorna i daggen! .... Ser du nu kommer hon sig, en kopp kaffe skall styrka henne! Amalia, en riktigt god kopp!

— Frun skall inte göra sig säker på att inte prosten kommer förr än i afton, ropade hushållerskan i dörren. Per säger att skjutsen är beställd i Bratli till klockan ett. Så blir det ändå bäst som jag sa' att vara beredd till middagen.

En ström af de mest olika ordres besvarade denna underrättelse.

— Är det nu bättre mitt söta barn? frågade modren.

— Ja, bättre.


Vår berättelse slutar här och de läsare som äro nöjda, — ja kanske för längesedan nöjda, kunna också väl lägga bort boken här. Men för de läsare som lik barnen, för hvilka man berättat en saga, gerna vilja höra mer, tillägga vi ännu ett par [ 259 ]ord, hvari vi skola sammanfatta de få drag, som vi satt oss i stånd att samla om de personers sednare öden, hvilka vår berättelse skildrat.


XXII.

Georg Cold hade vändt tillbaka till Christiania. Det är en gammal sats att en mans hjertesorg yttrar sig häftigare, men också mindre varaktigt än qvinnans.

Kanhända! — Han eger ej den besviknas fattning i det afgörande ögonblicket, han är inte förberedd på den så som hon. Det vissa är att Georgs smärta öfver att nödgas uppgifva sitt hopp, icke egde denna fattning. Han rasade mot sig sjelf, mot Müller, han stängde sig inne i lång tid och ville icke se någon menniska .... Han reste slutligen till Stockholm. Men äfven om denna sats i allmänhet får gälla, så veta vi dock af säker källa att hans sorg i all sin häftighet var djup och varaktig, att den länge kastade en vemodig skuggning öfver hans glädje, och att han under sitt lifs mångahanda konflikter, samt på den bana, der äran och lyckan sedan blefvo hans stadiga följeslagare, aldrig glömde sin ungdoms älskade.

Om Müller veta vi blott att han hade blifvit nödsakad att uppehålla sig några veckor i huset hos en embetsman i Throndhjemstrakten, för att [ 260 ]kurera ett farligt ondt hvaraf denne led. Men här föll han sjelf offer för sin menniskovänliga ifver, eller om man så vill för den lurande Nemesis. Han blef nemligen förälskad i dottern, förlofvad och gift. Bröllopet var mycket storartadt och muntert. Der saknades inga formaliteter. Af de ständiga försäkringar han i sina bref till Georg låter undfalla sig om sin myndighet såsom äkta man, samt om den ängslan han erfor öfver att en karakter som hans skall krossa ett sådant svagt och bräckligt käril som en hustru, sluter Georg att han kommit under toffeln, en gissning som också delas af dem som hafva tillfälle att betrakta doktor Müllers huslighet på nära håll.

Sophies första tanke då hon såg sig i besittning af en timlig välfärd och af sin mans tillit, var Lorentz Brandt. Hon hade för längesedan väckt prostens varma intresse för honom. Men en annan beskyddare, mäktigare än hon, som trofastare håller ut och ingen tack begär, hade kommit honom i förväg. Lorentz's förbättring hade varit allvarligt menad, och förvandlingen hade verkligen gått för sig.

Emellertid dukade han under för den. Han hade icke krafter nog att genomgå denna för menniskonaturen kanske bland de svåraste och smärtsammaste processer. Huru mången har i sjelfva verket kunnat uthärda dessa en återväckt sjelfkänslas qval, hvarunder man till andras förakt äfven måste lägga sitt eget och detta medan man martyriserar en redan undergräfd kropp? Han skydde menniskors boningar mer och mer, och vid tider då [ 261 ]andra söka sig skygd, såg man icke sällan honom och hans hund slumra på bara marken, eller under några grannars gästfria tak. En bonde som en afton på eftersommaren körde ner ifrån skogen med ett lass nyslaget hö, för att torka det på slätten, följdes en stund af en grå hund som visade en påfallande oro. Väglädd af denna fann bonden Brandt några steg ifrån vägen, liggande midt i ljungen med armarna under hufvudet, men med lugna, milda anletsdrag, som om han sofvit. Han tycktes vara nyligen död. Talltrasten sjöng sin vemodiga sång öfver hans hufvud, och bonden lade honom på det doftande höet och körde honom till byn, ledsagad af den sörjande Krœsus.

Med heta tårar begret Sophie honom. Hon gömde det lilla skrinet som en relik. Det är blott de lyckliga, eller de som utbreda den största lycka, som begråtas af alla. Men bittrare, mera brännhet flyter den lönliga tåren för den som i dubbel mån egde vilkoren för lyckan, men som bedrogo och blefvo bedragna i dem alla; för den hvilkas rikaste gåfvor vände sig emot dem sjelfva som ett hån; för dem hvilkas alltför öfverdrifna kraf på lifvet, otillfredsställda i en tarflig verklighet släckes i förnedring — för dessa olyckliga slutligen, hvilkas elände man skyr att nämna på jorden, ehuru »det i himmelen har ett namn».

Och Sophie!.... käre läsare vi hafva återsett Sophie i hennes hem. Hon hade åldrats, men deremot hade lyckan föryngrat honom, hvilket gjorde att skilnaden i ålder alls icke var så påfallande. [ 262 ]Hon tycktes blott lefva för alla andra. Icke nöjd med att vara alla sina närmastes ljus och tröst, sin mans beundrade ideal och Adas ömma väninna, söker hon att draga allt som är lidande in i sin ömhets och omsorgs helande närhet.

Det högre fridens och ljusets lif, som ännu kan uppspira inom henne, och hvartill det år af hennes lif, hvars många strider och qval dessa blad ehuru ofullkomligt sökt återgifva, kanske redan lagt ett kraftigt ehuru ännu osynligt frö — det tillhör framtiden, men aningen derom berörer oss lindrande, då vi skiljas från henne.

Louise har blifvit enka och systrarna besöka hvarandra ofta.

Amalias lånade romantik har ej hållit stånd i förbindelsen med Bröcher. Den hade spårlöst tagit flykten och efterlemnade den rena, oförfalskade prosan. Det blida, smäktande i hennes väsen hade gifvit plats för en viss torr, hemgjord förnuftighet, som kläder henne mindre väl.

Systrarnas rum ofvanpå har undergått några förändringar. Amalia hade låtit tapetsera det, och det har verkligen kommit hvita mollgardiner dit. Om vi ej misstaga oss voro dessa uppsatta på förgyllda pilar. Men från väggen äro kärlekens sångare borttagna och den gamla stammodren blickar strängt och triumferande ner på sin unga slägt.

(slut.)